KRÖNIKA. Jag har en dag kvar innan mitt barn kommer till mig, och har ingen brådska hem efter jobbet. Planerna är att handla mat inför helgen med mitt högt älskade barn, att köra en tvättmaskin och gå ut med hunden. Så jag har tid för en stund i bilen innan jag behöver starta den och lämna parkeringsplatsen.

Scrollande är som alla vet den perfekta avslappningen, så fram med luren, på med YouTube-appen och se om något verkar roligt nog för ett par minuters zombietittande.

En stor gul rubrik lyser upp bilden för en stand up-video. Den kör vi på.

En betydande del av komikerns show handlar om hur tråkigt han tycker det är att vara på semester med sina barn. “Är det här verkligen min semester”, säger han med besviken röst. “Jag har det ju inte kul!”.

Jag funderar på om han verkligen tycker att det är så tråkigt att umgås med sina barn, eller om han tänkte att skämtet skulle roa publiken och därför vara värt att använda. Jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som är värst.

I stället byter jag till Facebook. Orkar inte med trött, förlegat och uttråkat pappagnäll.

Facebook gjorde inte saken bättre. En reel visar en sketch där en barnsligt sminkad pappa åker uppför en rulltrappa med sin dotter. I armarna håller han könstypiska flickleksaker. Hans blick ser längtande, eller kanske snarare trängtande, på en annan pappa som åker i rulltrappan åt andra hållet. Den avundsvärda pappan har ett barn med sig, och i armarna har han könstypiska pojkleksaker. Pojkpappan ser stolt och glad ut - för han drog den inbillade vinstlotten, till skillnad från flickpappan som drog nitlotten.

Två funderingar infinner sig innan jag byter app igen. Hur kan man önska att ens barn var ett annat barn, och hur kan man få för sig att spela in en video där man visar hur missnöjd man är med sitt barn, trots att ens barn tveklöst kommer se den videon när det blir äldre?

Jag byter alltså app igen. Tillbaka till YouTube. Det är uppenbarligen inte min dag idag. Du vet de där videorna där någon går runt med en liten mikrofon och intervjuar folk på vad jag gissar är New Yorks gator? Den här gången är offren föräldrar. Eller, det är nog mest barnen till föräldrarna som är offren. En ung man går fram till en barnfamilj och ställer frågor till pappan. “Vet du hur gamla dina döttrar är?”, frågar han. Pappan gissar, till synes både skamsen och road. Döttrarna fnittrar generat och mannen med mikrofonen frågar mamman om pappan hade rätt. Hon skakar på huvudet - och jag kan inte avgöra hur hon känner när hon inser att hennes man inte ens har koll på det.

Frågorna fortsätter ställas till pappan. “Vad heter dina barns bästisar? Vad heter dina barns lärare? När fyller dina barn år?” Inga rätt här heller, trots att ena dottern fyllde år dagen innan. Videon klipper mellan familjer där papporna skrattar skamset. En del verkar tycka det är genuint roligt att de inte känner sina egna barn.

När jag och mitt barns mamma väntade det pratade vi en del om jämställt föräldraskap. Vid den tiden var det oerhört viktigt för oss båda två. Vi planerade ett gemensamt barn, och vi skulle vara föräldrar på lika villkor. Det är något som fortfarande är oerhört viktigt för mig. Men sen tog förhållandet slut, vilket ledde till att jag blev ensamstående pappa och ansvarig för barnet när det är hos mig. Det innebär att när barnet är hos mig så har jag stenkoll. På allt.

Men här börjar det bli intressant. Det kan vara så att om vi hade fortsatt ha ett förhållande och bo ihop så hade vi fallit in i den typiska statistiken för svenska föräldrar som talat sig varma om jämställt föräldraskap.

En studie från Örebro universitet visar att de absolut flesta som lever jämställt innan födseln, faller in i ett genustypiskt föräldraskap där mamman blir projektledare och pappan baksätesförare så snart barnet fötts.

Statistiskt sett hade alltså även jag lagt mig i bakkant för ansvaret för barnet om jag levt med mamman. Det är lätt att skryta om hur mycket ansvar man tar, när man aldrig fick förutsättningarna att fallera.

Jag stänger av skärmen, sätter fast telefonen i sin ställning på instrumentbrädan och startar motorn. Jag vet inte om jag hade sällat mig till den där statistiken om livet rullat på som planerat. Jag fick aldrig chansen att få reda på det - på gott och ont. Som det är nu har jag stenkoll - inte för att jag nödvändigtvis är en bättre man än de där papporna på Youtube, utan för att jag aldrig fick den obekväma lyxen att lägga allt på mamman.

Storlek 22 förresten. De rosa gympaskorna i hallen är i storlek 22.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent, ensamstående pappa samt redaktör på Älskade åsikter.

KRÖNIKA. För första gången i mitt liv längtar jag inte efter en partner. Jag blev nyligen pappa, och det täcker hela mitt behov av en annan människa att älska och lägga energi på. Men det finns sådant jag som ensamstående pappa till en 19-månadersunge saknar så innerligt. Mitt barn har aldrig haft två föräldrar som tagit hand om hen tillsammans. Det har varit hens mamma där borta, och hens pappa här borta. Saknaden av att få vara stolt förälder tillsammans är stor - extra mycket så för att mamman inte går ihop med mig. Vi försökte en period att dela upplevelser med varandra, men det ledde till större problem än vad det gav något positivt.

Framförallt kändes det tomt under barnets första år. Sorgligt och melankoliskt att se andra små bebisar med sina två föräldrar på samma restaurang, på samma buss eller i samma butik. Pappor med bebisar i famnen, medan mammor satt bredvid eller pysslade med något vid vagnen. För mig var det aldrig så. Inte för att jag valde det, utan för att det blev så. Livet blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig det, så man får lära sig att navigera det allt eftersom.

Jag saknar en partner - ett team - som får se hur min parvel just vaknar, skriker och sen somnar om tvärsöver mig, för att sedan sömndrucket sätta sig upp, vända sig om och trilla omkull med blöjrumpan i vädret - för att sova vidare som om inget hänt. Någon jag kan dela ett förstående leende med. Ett delat “aahhwww!”.

Varje dag med mitt barn är den bästa dagen i mitt liv. Även dagarna då jag är trött för att hen vaknar gång efter gång hela natten igenom, för att sedan vakna klockan fem och vara pigg som om fem vore världens mest naturliga tid att påbörja dagen. Hen och jag är inte överens på den punkten, men femmorgnarna är ändå mysiga i sig. Ett kort avsnitt av Mamma Mu på tv:n, så jag hinner vakna till liv, för att sedan äta en tidig frukost innan vi leker lite och somnar om igen.

Jag har ingen att dela stoltheten med - stoltheten över att ha klarat den okristligt tidiga morgonrutinen och ändå klarat att hyfsat pigg och glad gå till jobbet. Någon i sängen att komma tillbaka till och burra ner barnet hos. Någon som ligger kvar i sängen och fortfarande är varm som en nygräddad bulle som fått stå och svalna några minuter, medan jag pysslar med frukosten och vi leker med det rosa leksaksslottet.

Det är såklart också betydligt mer praktiskt att vara ett föräldrateam än att vara två föräldrar på två olika ställen. Att handla mat tillsammans, där en kan fokusera på barnet och en på handlandet. Att en stoppar in barnet i bilen en dag då regnet vräker ner, medan den andra viker in barnvagnen i bagageutrymmet. Hälften så lång tid ute i ösregnet.

Att slippa att både laga mat och leka med barnet samtidigt. Visst, matlagning med en parvel kring benen är en upplevelse i sig, men det skulle absolut underlätta att få röra i grytan med rätt hand, istället för med fel hand för att rätt hand håller 12 kilo unge i famnen.

Att vara ensamstående pappa är inte nödvändigtvis lätt. Och då syftar jag inte på sådant som rör dietfrågor, som rör att lära sig byta blöjor, att våga klä barnet för utomhuslek utan att ständigt behöva känna det i nacken för att se att det varken är för varmt eller för kallt, eller som rör sådant som har med nattrutiner och Alvedonval att göra. Du vet, ska det in i munnen eller in i andra änden? Det praktiska lär man sig. Och man blir modigare för var dag som går.

Men mest av allt saknar jag en partner att få dela mitt barns framsteg med. Framsteg och bloopers. Vissa saker i livet bör inte upplevas ensamma. Att ha ett barn är en av de sakerna. Det är ärligt talat lite som att laga den mest fantastiska middag man någonsin har skapat, för att sedan sitta framför tv:n och äta den direkt från kastrullen. Visst, middagen var underbar - tveklöst. Det var det bästa du någonsin ätit, men kom inte och säg att middagen inte blivit ännu bättre om du fått uppleva den tillsammans med någon du bryr dig om. Mitt barn är perfekt, men till alla språkpolisers förtret: upplevelsen kan bli perfektare.

Jag minns en gång en vägkrog jag var på. En pappa gick vaggandes fram och tillbaka med sitt lilla knyte i famnen, medan mamman satt och åt. Jag hade kunnat brista i tusen bitar där och då, men jag hade mitt eget barn att resa hem till så jag behövde hålla ihop. Det handlade inte om missunsamhet, utan om den djupa insikten om vad jag själv saknade.

Den känslan infann sig varje gång jag såg en pappa med sitt barn under mitt barns första levnadsår. Jag utgick alltid från att de pappor jag såg fick uppleva hela spektrumet av tvåsamhet och delad glädje. Själv fick jag finna mig i att bära lyckan ensam. Det är ett tungt men också otroligt vackert ansvar att vara den där helt orubbliga, fasta och trygga punkten i en liten människas liv - och det hade suttit fint att få ha någon att dela det med.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

DEBATE Simon Vinokur debates the pro-Palestinian movement's hatred of Jews and indifference to the vulnerability of the Palestinian people

Recently, an anti-Israel, antisemitic demonstration took place. It also diminished and relativized the Holocaust by using a replica of the Auschwitz entrance sign, but with the word “Gaza” instead of Arbeit macht frei. A police report was filed, but the prosecutor dropped the preliminary investigation. The main argument was that the demonstration constituted criticism of Israel and was not directed at an ethnic group.

Adjacent to the Gaza sign, there was also a person dressed up as a Jew waving banknotes. A classic antisemitic trope.

However, the argument is based on false premises. The Holocaust has nothing to do with the war in Gaza, and the use of the Holocaust as “criticism” of Israel is solely related to the fact that Israel is a Jewish state. The International Holocaust Remembrance Alliance’s (IHRA) working definition of antisemitism includes a specific point regarding comparisons between Israel and Nazism.

The so-called pro-Palestinian movement needs to be thoroughly scrutinized. Parts of its participants base their engagement on initially genuine, humanitarian feelings for civilian victims in Gaza—which is commendable. But it does not take much to then see that the pro-Palestinian movement is not pro-Palestinian at all, but rather anti-Israel and anti-Jewish. Western people with good hearts are being groomed into a movement whose purpose they do not understand.

If one wants to do something about the suffering in Gaza—and the long-standing conflict—one needs to understand what a solution could actually look like, instead of waving antisemitic, Holocaust-diminishing props and dressing up as antisemitic caricatures.

A two-state solution, one Israel and one Palestine, is the most reasonable path forward. In this way, both parties get their own country. Palestine will become the 57th Muslim country, and Israel will remain the first and only Jewish country.

Jews are indigenous to the area and have lived there—and in diaspora—for the past millennia. But that does not mean that Arabs have not also had a long-standing presence there. Being in favor of Israel’s right to exist does not necessarily mean being opposed to Palestinians also having the right to their own country.

However, there are a couple of obstacles to overcome on the way to those goals.

Hamas does not want to achieve a two-state solution. As long as Hamas leads Gaza and is only okay with a one-state solution where Israel no longer exists, a two-state solution is not possible.

Hamas must be stripped of power in Gaza—and Iran must get a new regime with a more open attitude toward Israel’s right to exist. As long as the regimes in Gaza and Iran aim to destroy the state of Israel, Israel will not be able to lay down its weapons.

Israel’s modern history is complicated, and the chance that everyone would agree on which party started it is nonexistent. Israel is an existing state and thus has the right to continue to exist—which also includes a right to defend its existence. But alongside Israel are the Palestinian territories—and they too have the right to exist as their own state.

Israel’s government must want to see a two-state solution, which the current government does not. In October 2026, there will be democratic elections to the Knesset in Israel. Most likely, however, Palestine will continue to not be free even with a new Israeli government, as long as the Gaza regime wants its version of a one-state solution. No Israeli government will lay down its weapons under the current premises.

A pro-Palestinian movement focusing precisely on Palestinians should focus on the internal freedom of Gazans—meaning freedom from Hamas. Not necessarily instead of focusing on Israel, but in addition to it. The political rights and civil liberties of Palestinians in Gaza are ranked lower (2 out of 100 on Freedom House’s list) than those of the Iranian people (10 out of 100), so there is an obvious need for a pro-Palestinian movement to support them.

All of these points are things the transatlantic, pro-Palestinian movement needs to take into consideration when they occupy ground at universities, when they demonstrate outside Jewish institutions and synagogues, when they harass Jews on social media, and target them in schools, workplaces, beaches, restaurants, and shopping malls. At least if their goal actually is a free Palestine, and not a crushed Israel, which they primarily seem to be working toward.

A movement that claims to be for a people’s freedom and right to life would never ignore the oppression that the people in question are subjected to by their own regime. And a movement that claims to be for a people’s safety in a war against a nation would reasonably do everything in its power not to be associated with hatred against another people.

Simon Vinokur has been interested in different cultures, languages ​​and religions since his teens and believes that silence is support. Writing columns and debate articles is one of his ways of making a difference. Simon is a writer and editor at Älskade åsikter.

DEBATT. Simon Vinokur debatterar den propalestinska rörelsens judehat och likgiltighet inför det palestinska folkets utsatthet

Nyligen genomfördes en antiisraelisk, antisemitisk demonstration som även förminskade och relativiserade Förintelsen genom att använda en kopia av entréskylten till Auschwitz, men med ordet Gaza istället för Arbeit macht frei. En polisanmälan upprättades, men åklagaren lade ner förundersökningen, framförallt med argumentet att demonstrationen var kritik mot Israel och inte riktad mot en folkgrupp.

I anslutning till Gaza-skylten fanns även en person utklädd till en jude som viftade med sedlar. En klassisk antisemitisk trop.

Argumentet bygger dock på felaktiga premisser. Förintelsen har ingenting med kriget i Gaza att göra, och användandet av Förintelsen som “kritik” mot Israel har endast att göra med det faktum att Israel är en judisk stat. International Holocaust Remembrance Alliances (IHRA) arbetsdefinition av vad antisemitism är innehåller en punkt om just jämförelser mellan Israel och nazism.

Den så kallade propalestinska rörelsen behöver stötas och blötas. Delar av dess deltagare bygger sitt engagemang på initialt genuina, medmänskliga känslor för civila offer i Gaza - vilket är berömvärt. Men det krävs inte mycket för att sedan se att den propalestinska rörelsen inte alls är propalestinsk, utan snarare antiisraelisk och antijudisk. Västerländska människor med goda hjärtan groomas in i en rörelse de inte förstår syftet med.

Vill man göra något åt lidandet i Gaza - och den långvariga konflikten - behöver man sätta sig in i hur en lösning faktiskt skulle kunna se ut, istället för att vifta med antisemitiska, förintelseförminskande rekvisita och klä ut sig till antisemitiska karikatyrer.

En tvåstatslösning, ett Israel och ett Palestina, är den rimligaste vägen att gå. På så vis får bägge parter ett eget land. Palestina blir det 57:e muslimska landet, och Israel förblir det första och enda judiska landet.

Judar är urbefolkning i området och har levt där - och i diaspora - de senaste årtusendena. Men det betyder inte att araberna inte också har haft en långvarig närvaro där. Att vara för Israels rätt att existera betyder inte nödvändigtvis att man är mot att palestinierna också har rätt till ett eget land.

Det finns dock ett par hinder att överkomma på vägen mot de målen.

Hamas vill inte nå en tvåstatslösning. Så länge Hamas leder Gaza och bara är okej med en enstatslösning där Israel inte längre existerar, är en tvåstatslösning inte möjlig.

Hamas måste fråntas makten i Gaza - och Iran måste få en ny regim, med en öppnare inställning till Israels rätt att existera. Så länge Gazas och Irans regimer har som mål att förinta staten Israel kommer Israel inte kunna lägga ner sina vapen.

Israels moderna historia är komplicerad, och chansen att alla skulle kunna komma överens om vilken part som började är obefintlig. Israel är en existerande stat och har därmed rätt att fortsätta existera - vilket även innebär en rätt att försvara sin existens. Men vid sidan av Israel finns de palestinska områdena - och även de har rätt att existera som en egen stat.

Israels regering måste vilja se en tvåstatslösning, vilket den nuvarande regeringen inte vill. I oktober 2026 är det demokratiskt val till Knesset i Israel. Mest sannolikt kommer dock Palestina fortsätta att inte vara fritt även med en ny israelisk regering, så länge Gazas regim vill ha sin version av en enstatslösning. Ingen Israelisk regering kommer lägga ner vapnen på nuvarande premisser.

En propalestinsk rörelse med fokus på just palestinier borde fokusera på Gazabornas interna frihet - alltså frihet från Hamas. Inte nödvändigtvis istället för på Israel, men också. Palestinierna i Gazas politiska rättigheter och medborgerliga friheter rankas lägre (2 av 100 på Freedom House lista) än vad det iranska folkets rankas (10 av 100), så det finns ett uppenbart behov av en propalestinsk rörelse till stöd för dem.

Alla dessa punkter är sådant den transatlantiska, propalestinska rörelsen behöver ta i beaktande när de ockuperar mark på universitet, när de demonstrerar utanför judiska institutioner och synagogor, när de trakasserar judar i sociala medier och ger sig på dem i skolor, på arbetsplatser, på stränder, restauranger och köpcentra. Åtminstone om deras mål faktiskt är ett fritt Palestina, och inte ett krossat Israel som de framförallt verkar för.

En rörelse som säger sig vara för ett folks frihet och rätt till liv skulle aldrig bortse från det förtryck folket i fråga utsätts för av sin egen regim. Och en rörelse som säger sig vara för ett folks trygghet i ett krig mot en nation skulle rimligtvis göra allt i sin makt för att inte förknippas med hat mot ett annat folk.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

KRÖNIKA. “Det rullar på”, svarar den invandrade lokalvårdaren på mitt jobb, när jag undrar hur läget är. Jag tror han är från Eritrea. Svenskare än så blir det inte.

Min granne en trappa ner, gissningsvis från Syrien eller Irak, hälsade inte på mig första gången vi sågs i trappuppgången. Det var inte förrän tredje gången vi stötte på varandra som han svarade hej. Svenskare än så blir det inte.

En vän från Thailand tog alltid med sig marshmallows när vi seglade i Stockholms skärgård på somrarna. Vi brukade sitta i sittbrunnen de regniga dagarna och grilla marshmallowsarna över ett stearinljus medan regnet smattrade på sittbrunnstältet. Svenskare än så blir det inte.

En av mina bygrannar kom till byn från Syrien för något drygt decennium sen. Nu jobbar han på Icabutiken och rekommenderade mig olika snöskotermodeller när jag klagade över hobbybrist förra vintern. Svenskare än så blir det inte.

Min kompis kurdiske pojkvän från Kurdistan klagade på romer som samlade burkar under en pågående konsert i en av Stockholms folkparker. Svenskare än så blir det inte.

En nära, högutbildad, vän från Rumänien innehar en chefspost på ett stort, amerikanskt företag, men när hon engagerar sig ideellt i juridiska, arbetsrättsliga frågor till stöd för diskriminerade nysvenskar behandlas hon av sina svenska medengagerade som tolk, Svenskare än så blir det inte.

Jag träffade en ung kvinna från ett land i Mellanöstern som bar niqab. Hon fnittrade med sin kompis och pratade om pinsamma vuxna medan de fipplade med sina mobiler. Svenskare än så blir det inte.

Jag minns en före detta kollega från Etiopien som avbröt vårt småprat för att hans telefon ringde. “Måste ta det här, det är regeringen…”. Svenskare än så blir det inte.

Jimmie Åkesson: det går alldeles utmärkt att vara svensk så det knakar även om ens förfäder inte åt bark. Och man måste inte välja mellan ens ursprungliga kultur och den svenska. I ärlighetens namn blir det inte svenskare än så.

Björn Söder: jag har förståelse för att sillamackor är viktiga för dig, men det finns andra sätt att definiera svenskhet på än att äta inlagda firrar på bröd i tid och otid. Till exempel går det utmärkt att vara svensk och kurd samtidigt.

Richard Jomshof: det råder ingen tvekan om hur innerligt du avskyr muslimer, även om du försöker dölja din islamofobi genom att tala om islam istället för om muslimer, och bland det svenskaste vi har är din rätt att göra det. Men om du ger dig ut bland den svenska befolkningen och faktiskt ser dig omkring istället för att lyssna på folk som hellre hatar än vet vad de pratar om, så kommer du upptäcka att det går utmärkt att vara både muslim, svensk och god samtidigt. Och om inte god så åtminstone neutral - precis som de flesta andra svenskarna.

Ulf Kristersson: det går inte att både representera sin befolkning och samtidigt samarbeta med ett parti som bara ser delar av befolkningen som svensk. Du behöver göra ett val om du inte vill gå till historien som den statsminister som gav regeringsmakten åt ett parti med starkt nazistiska tendenser.

Personligen ser jag fram emot resten av jobbveckan. Vem vet vilken slags supersvensk, fatiskt småprat jag får höra från den eritriansk-svenska lokalvårdaren framöver?

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

DEBATT. Det pågår en absurd, polariserad subdebatt om det judehat som eskalerade i samband med Hamas invasion av Israel 2023. Ifrågasättandet av vad som faktiskt är antisemitism kulminerade än en gång i Sverige för drygt en vecka sedan. Detta i samband med att en antiisraelisk och i förlängningen antisemitisk aktion hölls utanför Karolinska sjukhuset i Stockholm. Denna israeliserade antisemitism använder kritik mot Israel som täckmantel för vad som i grunden är klassiskt judehat.

1819 föddes den man som skulle komma att skapa det ord som idag används för att beskriva fördomar och hat mot judar. Friedrich Wilhelm Adolph Marr, en tysk journalist, anarkist och grundare av begreppet antisemitism. 1879 gav Marr ut en antisemitisk pamflett, i vilken han myntade begreppet “antisemitism” för att ge judehatet en till synes mer vetenskaplig prägel. Resonemanget i pamfletten byggde på rasbiologisk grund.

1967 inledde Sovjetunionen, som del av sin ideologiska och politiska kampanj mot Israel och USA, den judehatande retorik som så småningom skulle bidra till att International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), 2016 antog en definition av vad antisemitism är – däribland jämförelser mellan staten Israel och nazism.

Sovjetunionen anklagade Israel för att systematiskt använda naziliknande metoder mot palestinier. En retorik som tillsammans med kodordet sionist, för att ersätta ordet jude, snabbt spred sig till bland annat vänsterrörelser och arabiska regimer.

Trots IHRA:s definitioner av vad som räknas som antisemitism användes liknelser mellan Israel och nazism flitigt. Tills Amnesty International gav sig in i leken 2022. I och med att IHRA hade försvårat för folk att använda antisemitisk kritik mot Israel utan att uppmärksammas på det så behövdes ett nytt retoriskt grepp. Mellan februari 2022 och slutet av 2023 användes Amnestys rapport om att Israel skulle vara en apartheidstat till stor del som ersättning för naziliknelserna.

7 oktober 2023 ändrades detta däremot till stor del. I och med att Hamas invaderade Israel bröt ett brutalt judehat ut världen över. Detta judehat ignorerade antisemitismens utveckling över tid och drog i alla trådar som fanns tillgängliga: sionister, nazister, apartheid, rasbiologiska argument om att judar är vita européer, blodsanklagelser, samt ifrågasättanden om judars historiska kopplingar till nuvarande Israel och till delar av de palestinska områdena.

Under aktionen utanför Karolinska sjukhuset gav läkare och vårdpersonal, flera av dem iklädda sina jobbuniformer, uttryck för flera fall av denna israeliserade antisemitism.

På plats under aktionen fanns bland annat symboler kopplade till Hamas, talare anklagade Israel för folkmord, påstod att Israel mördar barn i Gaza, och använde ordet “gisslan” för att beskriva de palestinska fångar som sitter i israeliska fängelser. Alla dessa värdeladdade ord och resonemang är till största delen hämtade från tidiga, kristna antisemitiska föreställningar om judars blodtörst och grymheter, framförallt riktade mot barn.

En kvinnlig vårdarbetare skrek “Kampen fortsätter – befria Palestina”. Detta slagord innebär ett krav på att Israel ska dra sig tillbaka från alla palestinska områden och öppna gränserna. Gränser som Israel har stängt på grund av den våg av självmordsbombare som Hamas använde sig av i mer än ett decennium, alltid riktade mot civila mål. Ett sådant totalt tillbakadragande riskerar i förlängningen att bana väg för ett palestinskt folkmord på 10 miljoner israeler.

Denna debatt om vad som är eller inte är antisemitism äger rum i tider då judehatet ökat flerfaldigt, inte bara i Sverige, där judar och israeler trakasseras på grund av sin etnicitet. Att i det läget försöka relativisera hatet är både absurt och direkt skadligt, kanske särskilt när det riktar sig mot en etnicitet som mördats, trakasserats och fördrivits i årtusenden.

Historien visar att retoriken och nyorden har förändrats, men att kärnan förblir densamma. Debatten om huruvida det var fel att hålla aktionen utanför Karolinska sjukhuset är felvinklad. Var det antisemitism? De pratade väl bara om Israel? Nu vet du svaret.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

Toleransens blinda fläck – när exkluderingen kommer från vänstersidan

KRÖNIKA. Jag kom till Sverige för att bygga ett nytt liv. Jag sökte mig till de miljöer som resonerade mest med mina värderingar — den progressiva vänstern och den antirasistiska rörelsen. Det jag inte räknade med var att det är just där jag tydligast möter dubbelmoralen.

I dessa miljöer är jag välkommen så länge jag fyller en funktion. Så länge jag bekräftar rätt narrativ, representerar rätt bild, säger rätt saker. Avviker jag, har jag egna åsikter som inte passar eller visar komplexitet , kliver jag ur min “invandrar roll”, möts jag av tyst utfrysning. Inte fientlighet. Något värre: osynliggörande.

Det här är något jag länge tvekade att säga högt. Att kritisera välmenande människor som faktiskt vill gott känns otacksamt. Men tystnad löser ingenting.

Den välmenande blicken som förminskar

I högerkonservativa miljöer vet jag vad jag möter: öppen skepsis, ibland fientlighet. Det är obekvämt — men det är ärligt. Jag kan välja min kamp eller undvika att ta kampen.

I vänstermiljöer är det annorlunda. Här omfamnas jag — men som symbol, inte som person. Jag förväntas representera “invandraren”, bekräfta de rätta narrativen, och inte ha åsikter som stör bilden. När jag avviker — när jag är mer komplex, mer konservativ på vissa punkter, eller helt enkelt inte passar in i mallen — möter jag förvirring och, för det mesta, tyst utfrysning.

Forskarna kallar det paternalism. Den amerikanske statsvetaren Zach Goldberg vid Georgia State University har visat hur vita liberaler i ökande grad definierar sig själva genom att uppfatta diskriminering mot invandrare och minoriteter — inte sällan mer intensivt än de drabbade grupperna själva. Det skapar en märklig och förnedrande dynamik: min erfarenhet av diskriminering riskerar att kapas och omformuleras av andra, som tycks veta bättre än jag vad jag borde känna.

Objektifiering med goda intentioner

I den statliga utredningen Diskrimineringens retorik (SOU 2006:52) beskrivs en form av diskriminering som kallas objektifiering — när människor diskuteras som om de vore ting snarare än individer med handlingskraft. Den mekanismen analyseras vanligtvis i relation till högerextrema rörelser. Men den återfinns precis lika tydligt i välmenande vänstermiljöer, när “invandraren” görs till ett passivt objekt för omhändertagande, vars egen röst inte riktigt behövs i debatten.

Den afrosvenske skribenten Ariel Sehene satte fingret på det i Dagens Arena: välmenande vita svenskar bekämpar “fördomar” och “okunskap” — men utan att bjuda in rasifierade röster att faktiskt sätta agendan. Antirasismen blir ett projekt om oss, inte med oss.

Akademin: frihetens rum som stänger ute

Den strukturella diskrimineringen i akademin är väldokumenterad. I utredningen Det blågula glashuset (SOU 2005:56) vittnar akademiker med invandrarbakgrund om en genomgående erfarenhet: de tillfrågas sällan om att delta i projekt, bli medförfattare till artiklar eller handleda doktorander — trots meriter som borde tala för sig själva.

Ironin är att det är i just dessa miljöer — på universiteten, i de progressiva redaktionerna, i aktivist cirklarna — som man är allra mest övertygad om sin egen frihet från fördomar. Och det är precis den övertygelsen som är en del av problemet. Det är svårare att se diskriminering hos sig själv när man är säker på att man tillhör de goda.

“Färgblindhet” som osynliggör

En annan mekanism är den så kallade “färgblinda strategin” — föreställningen att rasism bäst bekämpas genom att inte tala om ras alls, utan betona det vi alla har gemensamt. Det låter sympatiskt. Men i praktiken innebär det att strukturella orättvisor osynliggörs, och att den som påpekar dem riskerar att stämplas som den som “skapar problem”.

Vad jag egentligen frågar efter

Jag söker inte sympati. Jag söker inte räddning. Jag söker delaktighet och likvärdiga diskussioner — och definitivt inte ytterligare en objektifiering. Det gör högern tillräckligt bra redan.Jag vill mötas som en vuxen människa med komplexa åsikter, inte som ett offer att rädda eller ett alibi att ställa upp i ett politiskt argument. Jag vill att mina erfarenheter lyssnas på — inte återberättas och omtolkas av någon som anser sig “förstå rasism bättre”.

En vänsterpartist kollega sa en gång i ett argt utbrott: “Du kan inte svensk politik.” Jag lämnade partiet samma dag. Inte av ilska — utan för att det sa allt om vad min närvaro egentligen var värd i det rummet.

Den verkliga solidariteten är inte att tala för mig. Det är att ge mig utrymmet att tala själv — och att faktiskt lyssna, även när det jag säger inte bekräftar en förutfattad bild.

Det är dags för vänstern att granska sig själv med samma skärpa som den granskar alla andra.

Artikeln bygger på egna erfarenheter samt forskning från SOU 2005:56 (Det blågula glashuset), SOU 2006:52 (Diskrimineringens retorik), IFAU:s forskning om etnisk diskriminering på arbetsmarknaden samt internationell forskning om paternalism och vita liberalers självbild.

Rahela Isar är före detta vänsterpartist och stolt över sina judiska rötter. Rahela tänker kritiskt, ifrågasätter allt och litar överhuvudtaget mer på katter än på människor. Har en magister i statsvetenskap och politisk filosofi.

Det enda jag kan erbjuda för en text i nuläget är möjligheten att nå ut med en åsikt till folk. Just nu har Älskade åsikter färre läsare än tidigare, till stor del för att jag blev nödgad att ta en paus i publicering av texter.

Den enda regeln jag har för vilka texter jag publicerar är att jag mäste kunna stå för dem. Det innebär dock inte att jag behöver hålla med om allt.

Skriv till simon@vinokur.se om du är sugen på att skriva en debattartikel eller en krönika. 🤩😍

Hjärtligen,

Simon Vinokur, Älskade åsikter

DEBATT POLITIK. Kristdemokraterna vill ta bort de tre så kallade pappamånaderna som finns i dagsläget. De enda två riksdagspartier som driver det förslaget är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Alltså de två partier med mest “konservativ” syn på familjebildning. Eller tydligare formulerat: de med mest bakåtsträvande syn på familjebildning.

Att ta bort de låsta föräldradagarna skulle i så fall innebära ett ytterligare försvårande för pappor att kunna vara pappor. I Sverige är det nämligen onödigt svårt för nyblivna pappor att få vara pappor, trots att vetenskapen är tydlig med att det bästa för barnet är en nära och god relation till båda sina föräldrar - och att anknytningen är tveklöst viktigast det första året.

Sedan pappadagar började införas 1995 har antalet pappor som tar ut pappadagar ökat markant. Det har gjort en enorm skillnad för väldigt många pappabarnrelationer. Det rimliga vore alltså snarare att låsa fler månader för fäderna, än att ta bort de som redan finns, eftersom många pappor tar ut precis så många dagar som inte går att överföra till mamman.

Rimligast vore också att pappan får rätt till sina föräldradagar även om mamman väljer att ha enskild vårdnad. Antalet föräldrardagar riskerar annars att bli ett argument för att inte låta pappor få gemensam vårdnad om sina barn.

Det är ett skevt maktförhållande, till mammans fördel, som kan komma att påverka ett barns liv negativt hela livet ut, genom att dess absolut viktigaste anknytningstid till pappan helt eller delvis kan utebli.

Det här är vad Kristdemokraterna är beredda att spela med när de kräver att de så kallade pappadagarna ska slopas. I grund och botten handlar inte deras förslag om ekonomi, utan om att försöka återskapa kärnfamiljen som den såg ut före 1995 - eller ännu tidigare. En kärnfamilj där mamman är hemma med barnen och pappan sköter försörjningen. En kärnfamilj där mamman är den som har koll på vilka barnets vänner är, som vet namnet på barnets lärare, på barnens barnmorska, på barnets läxor och på barnens känsloliv. Och där pappan aldrig får möjlighet att anknyta ordentligt till sina barn, där han i bästa fall är en lekfarbror som visserligen kan ta ut föräldradagar, men som mycket sällan väljer att göra det.

För det här är en del av vad barn till pappor som inte tar ut många föräldradagar riskerar att gå miste om. Med brasklappen att ett barn kan få allt detta även med bara en närvarande förälder, men det kan få dubbelt upp - och kompletterat - om två föräldrar är närvarande:

Emotionell trygghet och utveckling, sociala färdigheter, konflikthantering och förutsättningar för att bygga relationer senare i livet, kognitiv utveckling och bättre förutsättningar i skolan - bättre inlärningsförmåga och problemlösningsförmåga, känsloreglering och förmåga att hantera sorg, ilska och rädsla. Lägre risk att råka ut för psykisk ohälsa och att få lägre självkänsla, och även fysiska fördelar såsom minskade stressnivåer och stärkt immunförsvar.

Barnets bästa måste rimligtvis komma i första rummet, och inte åsidosättas av ideologiska idéer om hur en familj borde se ut - eller för den skull idéer om att staten inte borde försöka styra vem som är hemma eller ej. Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna anser att ideologi och syn på familjen ska prioriteras framför barnets hälsa och utveckling.

Förslaget om att ta bort pappamånaderna sätter ideologiska föreställningar om familjen före barnets bästa. Därför bör pappamånaderna inte avskaffas, utan snarare utökas. Föräldraledighet handlar inte bara om individens rätt att leva sitt liv som den vill, utan om individens ansvar för sitt barn och barnets rätt till ett gott liv.

Meningen med pappamånaderna är inte statlig detaljstyrning, utan att skapa så goda förutsättningar - och en så god hälsa - som möjligt för våra barn. Här har samhället en möjlighet att ta ansvar för sina yngsta medborgare - ett ansvar Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu försöker slippa undan.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

KRÖNIKA. Judehatet har blivit så vanligt i sociala medier att folk knappt höjer på ögonbrynen längre. Du kanske är en del av det? Oavsett vad vill jag nu skriva en text där jag delar personliga erfarenheter av judehat, blandat med information om antisemitism överlag och där jag vädrar min oro över framtiden som jude i Sverige.

Antisemitismen exploderade online direkt efter Hamas invasion av Israel 2023, då de genomförde den största pogromen sedan Förintelsen. Redan samma kväll som pogromen genomfördes åkte bilkorteger genom Malmö för att fira massakern, och bara ett par veckor senare hade termen “folkmord” etablerats inom den propalestinska rörelsen.

Judehat eskalerar snabbt när tillfälle ges, och i samband med Hamas pogrom var den propalestinska rörelsen snabbt på bollen.

Judisk oro inför framtiden
En judisk vän till mig skrev nyligen “... men det är ändå allvarliga tider, värre än jag varit med om tidigare under mina 72 år…”, i samband med att vi pratade om dagens antisemitism och min egen oro inför framtiden. Visst, vi är inte där än, vid en upprepning av Förintelsen, och förhoppningsvis kommer vi inte dit alls, men på sätt och vis är jag ändå lite lättad att både min mamma och min mormor dog innan det antisemitiska helvetet bröt ut 2023. De slapp uppleva det vi nu levande upplever idag.

Olika antisemitiska avsändare
Judehatet vi ser online skiljer sig åt en aning från varandra. Ibland är det tydligt vem avsändaren är. Någon är ideologiskt vänster. Någon är ideologiskt extremhöger eller till och med renodlad nazist. Någon är kristen. Någon är muslim. Någon har rötter i Mellanöstern/Norra Afrika (MENA). Men ibland är de svåra att skilja åt, för när det handlar om antisemitism kan skillnaden mellan alla dessa grupper vara hårfin. Finns det något som förenar vänstern, extremhögern, kristna, muslimer och folk med rötter i MENA så är det just fördomarna, konspirationsteorierna och hatet mot det judiska folket. Numera handlar till och med en del av den judehatande retoriken om att försöka ifrågasätta det judiska folkets legitimitet som folkgrupp genom att kalla judar för européer, för polacker och ryssar, för att på så vis radera den judiska kopplingen till dagens Israel.

Mycket av judehatet online är formulerat som försök till Israelkritik, men det går vanligtvis snabbt att avgöra om det handlar om saklig kritik mot Israels politik, eller om det handlar om försök att legitimera antisemitiska värderingar och åsikter. Det är till exempel vanligt att man avkräver judar ett avståndstagande från Israel för att få rätten att ses som människa och inte behöva bära ansvar för det folkmord judar anklagas för att utföra.

Jag skulle så gärna vilja säga att man vänjer sig vid utsattheten som följer med att vara vår tids största hatobjekt, men tyvärr vänjer man sig inte vid det. Man lär sig leva med hatet, absolut, men vänjer sig vid det gör man inte. Man lär sig känna igen det, man lär sig hantera det, men det är inte rimligt att det ska fortsätta såhär. Igen.

Jag kommer avsluta den här texten lite svävande, för jag kan inte erbjuda något catchigt avslut eller någon smidig lösning på problemet. Men jag kan åtminstone dela med mig av en del av det jag själv utsatts för på senare år, och en del av sådant jag sett i sociala medier.

Enjoy.

Självupplevd antisemitism
Istället för att använda ordet jude använder antisemiterna kodord. Vanligast förekommande är elit, globalist och sionist. Ett annat sätt att undvika ordet jude är Shylock, vilket är en antisemitisk stereotyp från en av Shakespeares pjäser, Köpmannen i Venedig. En sniken, blodtörstig jude. En katolsk man kallade mig för det för bara några dagar sedan. Klicka här för källa.

Samma kristna man anklagade mig även för att ha dödat Jesus. Det har jag även fått höra i Stockholm - alltid från kristna.

Kristendomen ligger bakom den så kallade “gudsmordsanklagelsen”, vilken innebär att vissa kristna än idag menar att judar bär ett kollektivt ansvar för Jesus död. En version av gudsmordsanklagelsen kan även hittas hos vissa muslimer.

I dag har de flesta kyrkor och samfund tagit avstånd från gudsmordsanklagelsen, men det dröjde länge. Först 1965 skrev den katolska kyrkan ett dokument, Nostra aetate, som tydliggjorde att judar, varken på Jesus tid eller idag, bar eller bär ansvar för Jesus död. Klicka här för källa.

Svenska kyrkan började fjärma sig från gudsmordsanklagelsen först efter andra världskriget. Klicka här för källa.

Härom dagen på en pizzeria i en nordligare del av Sverige hörde jag en äldre man säga något i stil med “judar är så rika”. Det visade sig, efter att jag skällt ut honom, att han var helt säker på att judar varit och är rika. Hans fokus låg främst på USA (vilket fortfarande är fel), men han blev förvånad när jag förklarade att de flesta östeuropeiska judarna varit fattiga i generationer. Tropen att judar är rika är en urgammal konspirationsteori. Klicka här för källa.

Nyligen träffade jag en kvinna som anklagade mig personligen för att ha våldtagit och mördat palestinier. Hon skyllde senare på att hon varit full.

En annan kvinna menade att en massaker (på palestinier) är lika illa som Förintelsen. Klicka här för källa.

Bägge dessa kvinnor var etniska, sekulära svenskar.

För ett par år sedan fick jag höra av en numera före detta vän att hon hoppades att jag aldrig skulle få barn för att judar är så blodtörstiga och grymma mot barn. Det är en antisemitisk konspirationsteori som kallas blood libel, eller blodsanklagelsen. Klicka här för källa.

Andra antisemitiska argument som är vanliga online är:

- Att Israel och israeler bär ansvar för antisemitismen som judar utsätts för. Jag har personligen fått höra att jag är orsaken till det ökade judehatet. Det påminner om när sverigedemokrater anklagar antirasister för att ligga bakom SD:s ökade popularitet.

- Att judar skriker antisemitism i tid och otid för att försvara sina åsikter om Israels politik (det som vanligtvis brukar kallas för ”rasistkortet”).

- Slagordet ”from the river to the sea”, som innebär ett av Hamas fullständigt övertagande av israeliskt territorium och ett folkmord på dess judiska (och arabiska) befolkning.

- Kommentarer om att världen hurrar för varje död jude.

Jag skulle kunna fortsätta in absurdum, men avslutar med en video - en kort och en lång version av samma video - för att visa hur det kan låta när det inte bara sker i textformat.

Facebookvideo kort.

Facebookvideo lång.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

DEBATT: För att vara extremt konflikträdda är vi svenskar riktigt bra på att ha starka, nästintill hatiska, åsikter om folk som inte tycker likadant som oss själva. Det är möjligt att vi resonerade likadant förut, det vet jag i ärlighetens namn inte, men om vi gjorde det så höll vi det för oss själva. Nu kan vi inte vänta på nästa tillfälle att inte hålla käft.

Vi har helt enkelt väldigt svårt att respektera att olika demokratiska partier har olika åsikter och värderingar. Demokratiska partier. Inte Sverigedemokraterna alltså. Det partiet förtjänar allt motstånd de kan få - bland annat för att de gör skillnad på medborgarnas värde baserat på härkomst, religion, etnicitet, sexuell läggning och könsidentitet – och för att de vill lagstifta så olika lagar gäller olika grupper av människor. Vandelslagen är ett exempel.

Själv är jag ideologiskt röd, och till och från brukar jag förklara för folk jag diskuterar med att jag djupt beklagar de gånger som högerpartierna vinner valen och hamnar i regeringsställning, men att jag respekterar att de hamnat där, även om jag inte gillar deras politik.

Det är nämligen en del av att leva i ett demokratiskt samhälle. Man kan inte begära att det alltid ska bli som man själv vill. Vi är över 10 miljoner medborgare i Sverige. Det är statistiskt osannolikt att det alltid ska gå som man själv önskar.

Så när vi får en moderat statsminister, i det här fallet Ulf Kristersson, då har jag respekt för att det blev han som fick den posten. Han har många åsikter jag inte respekterar, men jag respekterar att han får ha dem.

Brasklappar här är att jag alltså inte har respekt för Sverigedemokraterna eller för samarbeten med Sverigedemokraterna. Och att det finns mycket hos de röda jag inte respekterar. Men trots det brutala judehatet som återfinns inom delar av Vänsterpartiet, och trots den bleka kopian av Sverigedemokraternas migrationspolitik hos Socialdemokraterna så skulle jag respektera de partierna om de efter nästa val skulle hamna i regeringsposition.

Inte för att jag respekterar de åsikterna, utan för att de, precis som Moderaterna, Liberalerna, och Kristdemokraterna inte bygger sin existens på antidemokratisk grund.

Du är välkommen att argumentera mot mig på de punkterna, men faktum kvarstår: vi lever i en demokrati, och valen går inte alltid som vi vill att de ska gå. Och när de inte går som vi vill så är min starka övertygelse att om vi vill fortsätta leva i en demokrati som måste vi börja respektera även våra motståndare.

I podden Demokratin som finns tillgänglig på Sveriges Radio Play talar de om något relaterat till detta. Det handlade om Polen och hur partiet Lag och Rättvisa till slut förlorade makten efter åtta år i regeringsställning. De andra nio riksdagspartierna gick helt sonika ihop, för att på så vis får majoritet i riksdagen och kunna påbörja resan tillbaka till ett mer demokratiskt Polen.

Det var alltså partier från vänster till höger som för en stund valde bort sina meningsskiljaktigheter och satte sig tillsammans i en regering, för de tyckte att det var mycket viktigare att få Polen tillbaka till den demokratiska planhalvan än att driva sina respektive sakfrågor.

Jag vill tro att det finns mer som förenar oss, partier och svenskar emellan, än det finns sådant som skiljer oss åt. I värsta fall kanske Sverige, precis som Polen, behöver saboteras innan vi inser att demokratin är viktigare än makt och inflytande. Vi kanske behöver Jimmie Åkesson som statsminister en mandatperiod eller två innan resten av riksdagspartierna gör en Polen och stänger dem ute. Men i bästa fall inser vi det innan det sker och kan återgå till en gemensam respekt för olikheter. Även om olikheterna är olika åsikter och inte olika etnicitet, härkomst, religion, sexuell läggning eller könsidentitet.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

+ För grannar som hjälper hundägare att gå ut med hunden när man själv är sjuk

- För den allt grövre antisemitismen i sociala medier

KRÖNIKA. Det är en mild kväll som sakta övergår i natt när vi når fram till en glänta i skogen. Musiken hörs redan innan vi ser ljuset mellan träden. När vi kommer ut i den öppna ytan möts vi av människor som spritt ut sig över området. Vissa står i små grupper och pratar, andra sitter på filtar i gräset eller lutar sig mot trädstammarna. Majoriteten dansar i takt till musiken.

På ena sida av gläntan står två mindre scener med kanske 50 meter mellan, mer som enkla bås, där DJ:s spelar typisk elektronisk musik för arrangemanget. Ljudnivån är väl avvägd – tillräckligt hög för att skapa stämning men inte så högt att den tar över helt. Tempot i musiken är något långsammare än jag hade förväntat mig och ärligt talat lite för långsam för min personliga smak, men den fungerar ändå bra i den avslappnade miljön.

När vi håller på att parkera våra cyklar dyker plötsligt en man upp. Han ser ut att vara i övre medelåldern och ger ett ganska oväntat första intryck i den här miljön. Snarare än en stereotyp ravebesökare påminner han mer om någon man skulle kunna möta bakom ratten på en äldre Volvo. Han frågar om vi tänker delta eller bara passera. När vi svarar att vi ska vara med pekar han över gläntan och berättar att inträdet betalas där borta.

Efter att ha låst cyklarna går vi dit han pekat. Där står han igen, nu vid en kort kö av människor som väntar på att betala. I handen håller han en ballong medan han tar emot inträdet. När vi betalat sätter jag mig i gräset och observerar omgivningen medan min sambo börjar dansa bredvid.

Det dröjer inte länge innan jag noterar att många bär på liknande ballonger. Det handlar inte om dekorationer eller festliga inslag, utan om något annat. Gasen i dem är varken luft eller helium. Jag nöjer mig med att konstatera fenomenet utan att lägga mig i.

En annan sak som sticker ut är frånvaron av uppenbar alkoholkonsumtion. Här och där syns någon enstaka öl- eller ciderburk, men ingen tydlig fylla och inga flaskor med starksprit. Den stereotypa bilden av högljudd berusning lyser med sin frånvaro vilket jag personligen kan se som väldigt positivt. Däremot är jag inte blind för att det med stor sannolikhet intas andra saker bortsett från de redan nämnda.

Stämningen under kvällen är över lag lugn och vänlig. Människor dansar, sitter och pratar eller gungar i takt till musiken. Ingen verkar aggressiv eller störande.

Det som däremot väcker eftertanke är att mannen som ansvarar för entrén själv öppet tar andetag från sin ballong. Personligen är jag skeptisk till berusning över lag, oavsett form. När man arrangerar ett evenemang med många människor, utrustning och elektricitet inblandad tycker jag att det bör finnas personer på plats som är helt nyktra och kan hantera situationer om något skulle inträffa. Den enda på plats som i min observation under kvällen kunnat knytas till arrangemanget är just mannen som tagit inträde.

Just därför väljer jag också att skriva om upplevelsen först en tid efteråt, utan att peka ut något specifikt arrangemang. Som mitt första rave var kvällen i stort sett en positiv upplevelse – men känslan av förtroende för arrangörerna fick ändå en liten törn och tyvärr var det en viss drog i omlopp väldigt synligt, som om det vore godis på karneval. Vilket inte tilltalar mig för ett andra besök även om det garanterat fanns annat tillgängligt med.

Imra Lundberg arbetar som IT-supporttekniker och är en naturlig problemlösare. En Jill of all trades som trivs med att förstå teknik och hjälpa andra. Engagerad i rättvise- och HBTQIA+-frågor och skribent på Älskade åsikter.

DEBATT. Svenska och kristna värderingar är inte vad de en gång var, så det är dags för våra politiker att assimileras till de gammalsvenska och gammalkristna värderingar som rådde långt innan nationen Sverige ens bildats.

Dagens svenska värderingar är nämligen varken svenska eller kristna, vilket innebär att politiker som talar om vikten av att anpassa sig till dylika värderingar själva har förvridit förståelsen för hur dessa verkligen ser ut. Eller åtminstone har sett ut.

Eftersom vi precis har firat jul får julen stå ut med att agera exempel här nedan.

Redan innan kristendomen koloniserade Sverige för omkring tusen år sedan firades det varianter av dagens jultradition. Visst firades en del av dem i hemmet redan då, med familj och släkt, men på den tiden var det norm att ta emot utomstående gäster – inklusive människor som var på resande fot. Orsakerna var många, bland annat överlevnadsstrategi och socialt nätverkande: man behövde varandra redan då – precis som vi behöver varandra nu.

I Havamal, en samling fornnordiska visdomsord och levnadsregler som nedtecknades på 1200-talet – och kan beskrivas som en praktisk handbok i etik, heder och livsvisdom – fanns bland annat följande två råd att läsa:

“Givmilda, djärva män leva bäst, sällan de sörja; men den fege för allt rädes, den girige sörjer vid gåvor.”

“Vatten behöver den till måltid kommer, handduk och vänlig välkomst; ett gott sinnelag, om han det få kan, samtal och tystnad tillbaka.”

Dessa traditionella, omtänksamma och socialt ansvarstagande råd har nu till stor del försvunnit, och i stället stänger vi dörren om våra närmsta och struntar i de resande och ensamma som helt enkelt får klara sig själva så gott de kan. Visst finns det undantag, men undantag är just undantag.

Men inte bara förkristen svensk tradition är numera urvattnad och torrlagd. Även kristen etik och moral, om man ser till juden Jesus specifikt, har gått vilse och inte hittat tillbaka igen.

Att använda ordet “socialist” för att beskriva Jesus väcker ont blod hos många, bland annat av ideologiska skäl, men också för att socialismen inte fanns när han levde. Ser man däremot till hans egna ord och hans egen inställning till fattiga, till resande, sjuka och till och med till fiender så är åtminstone delar av begreppet “socialist” nära vissa delar av hans syn på den utsatta människan.

Bland Jesus uttalanden om mänskligheten finner man bland annat dessa stycken ur Nya testamentet:

“...När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning...” - Lukasevangeliet 14:12–14

“Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” – Matteusevangeliet 7:12

“Glöm inte att visa gästfrihet, för genom den har några fått änglar till gäster utan att veta om det.” – Hebreerbrevet 13:2

Tidig kristen, svensk, tradition blev sedan en hopslagning mellan Jesus syn på sina medmänniskor och den förkristna Havamals-traditionen. Kyrkan predikade bland annat Matteusevangeliet 25:35-36, “Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.”, och tusen år senare är det i stället viktigt för den svenska regeringen att fängsla barn, köpa fängelseplatser i andra länder, höja priserna på medicin och utvisa människor i behov av hjälp.

Svensk och svenskkristen kultur har helt enkelt successivt glidit iväg från gammalsvenska värderingar och från den gammalkristna människosynen. Kvar sitter vi med ett födelsedagskalas för Jesus som är så långt från vad både han och våra svenska förfäder sannolikt hade önskat att det var.

När politikerna talar om svenska och kristna värderingar är det inte längre de solidariska och empatiska värderingarna de syftar på – utan på värderingar som överensstämmer med deras egna personliga åsikter som alltför ofta går stick i stäv med vad Jesus och de förkristna värderingarna handlade om.

På vissa sätt var det helt enkelt bättre förut, men för betydligt längre sen än vad politikerna menar när de om och om igen upprepar det mantrat. Sverige kanske skulle behöva omkristnas?

/Simon Vinokur,

Redaktör

Kristdemokraternas burkaförbud: Ett rasistiskt förslag som missar målet

Det är något särskilt med svensk politik när det gäller muslimska kvinnor. Inte nog med att de ständigt måste försvara sin existens, sina val och sin klädsel – nu ska de också förbjudas. Kristdemokraternas förslag om att förbjuda burka på offentliga platser är inte bara ett angrepp på religionsfriheten, det är ett öppet rasistiskt förslag som saknar saklig grund. Det är ett försök att lagstifta om kvinnors kroppar, deras tro och deras rätt att existera i det offentliga rummet. Och det är ett förslag som, om det genomförs, kommer att straffa offren – inte förövarna.

Förslaget bygger på en förenklad och farlig logik: att burka är ett tecken på förtryck, och att ett förbud därför skulle ”befria” de kvinnor som bär den. Men som så ofta när det gäller muslimska kvinnor handlar det inte om att rädda dem – det handlar om att kontrollera dem. Att förbjuda burka är inte ett steg mot jämställdhet, det är ett steg mot ett samhälle där staten bestämmer vad kvinnor får ha på sig. Det är ett förslag som strider mot svensk juridisk tradition, mot religionsfriheten och mot den grundläggande principen om individens rätt att klä sig som den vill.

Ett förbud som missar målet

Kristdemokraterna hävdar att burkaförbudet är nödvändigt för att skydda kvinnor som tvingas bära den - och för att män inte ska bära burka för att begå terrordåd. Men var är bevisen för att kvinnor som bär burka är förtryckta? Var är undersökningarna som visar att kvinnor i Sverige tvingas bära burka? Det finns inga sådana bevis. Och om män skulle bära burka för att kunna begå terrordåd utan att behöva visa sina ansikten - finns det inte mer diskreta sätt att göra det på än att bära kläder som mellan 100-200 människor bär i Sverige?

Istället bygger förslaget på fördomar och anekdoter, på en bild av muslimska kvinnor som passiva offer som måste räddas av den svenska staten. En bild som grundar sig i en etnocentrisk världsbild.

Men även om vi för argumentets skull antar att det finns kvinnor som bär burka under tvång – vilket det, återigen, saknas stöd för – så är det ändå kvinnan som straffas, inte förövaren. Ett förbud skulle innebära att kvinnor som bär burka inte längre får delta i samhället. De skulle inte kunna gå till affären, hämta sina barn från skolan eller besöka en vän. De skulle tvingas in i isolering, medan männen som eventuellt tvingar dem – om det nu är fallet – skulle gå fria. Det är absurt. Det är som att förbjuda misshandlade kvinnor att visa blåmärken, istället för att straffa de som slår.

Ett angrepp på religionsfriheten

Sverige har en lång tradition av religionsfrihet. Den svenska grundlagen skyddar individens rätt att utöva sin religion, och det inkluderar rätt att klä sig i enlighet med sin tro. Ett burkaförbud skulle bryta mot denna princip. Det skulle sända en signal om att vissa religioner är mindre välkomna än andra, att vissa kvinnor har färre rättigheter än andra.

Men det här handlar inte bara om juridik. Det handlar om värderingar. Sverige har länge stått för idén om att staten inte ska lägga sig i hur människor lever sina liv, så länge de inte skadar andra. Ett burkaförbud skulle vara ett steg bort från den principen. Det skulle vara ett steg mot ett samhälle där staten bestämmer vad som är ”acceptabel” klädsel, där vissa kvinnor ses som problem som måste regleras.

Rasism i förklädnad

Kristdemokraternas förslag är inte unikt. Det följer ett mönster som vi sett i andra europeiska länder, där muslimska kvinnors klädsel har blivit en politisk fråga. I Frankrike, Belgien och Danmark har liknande förbud införts, och resultatet har inte varit mer jämställdhet – det har varit mer diskriminering. Muslimska kvinnor har blivit ännu mer utsatta, ännu mer marginaliserade.

I Sverige har vi sett samma retorik som föregått dessa förbud. Muslimska kvinnor framställs som offer utan egen agens, som ofria, som i behov av att ”befrias”. Men frågan är: vem ska bestämma vad som är befrielse? Vem ska bestämma vad som är rätt klädsel? Och varför är det alltid muslimska kvinnor som ska regleras?

Svaret är enkelt: för att det här inte handlar om jämställdhet. Det handlar om rasism. Det handlar om att markera vem som hör hemma i det svenska samhället och vem som inte gör det. Ett burkaförbud är ett sätt att säga: ”Ni är inte välkomna här. Ni är inte som oss. Ni måste anpassa er.”

Ett samhälle som inkluderar alla

Ett samhälle som verkligen bryr sig om jämställdhet och kvinnors rättigheter skulle inte förbjuda kläder. Det skulle istället arbeta för att stärka kvinnors rätt att själva bestämma över sina liv. Det skulle bekämpa våld i nära relationer, oavsett vilken religion eller bakgrund offret eller förövaren har. Det skulle investera i utbildning, i ekonomisk självständighet och i stöd till kvinnor som utsätts för tvång – inte i lagar som straffar dem.

Kristdemokraternas förslag är inte ett steg mot jämställdhet. Det är ett steg mot ett samhälle där staten bestämmer vad kvinnor får ha på sig. Det är ett steg mot ett samhälle där vissa grupper ses som problem som måste regleras. Och det är ett steg bort från den öppenhet och tolerans som Sverige länge har stått för.

Det är dags att sluta med den här typen av politik. Det är dags att sluta använda muslimska kvinnor som politiska symboler. Och det är dags att försvara principen om att var och en har rätt att klä sig som de vill – utan att staten lägger sig i.

/Simon Vinokur, redaktör för Älskade Åsikter, i samarbete med Le Chat

KRÖNIKA. Nu har alltså våra folkvalda kommit på den briljanta idén att sänka straffåldern till 13 år. Jepp, du hörde rätt. 13-åringar – de som fortfarande tror att det är coolt att ha en TikTok-dans som profilbild och som gråter när de får fel smörgås i skolan – ska nu kunna hamna bakom galler. För det är ju det som kommer att rädda vårt samhälle från organiserad brottslighet: att låsa in små barn.

Men varför stanna där? Om vi nu ändå är på humör att kriminalisera barndomen, varför inte gå hela vägen? Varför inte införa straffansvar från förskoleålder? Eller, för att verkligen visa att vi menar allvar, direkt från födseln?

Tänk på alla fördelar!

De är ju nästan vuxna – fast utan livserfarenhet, impulskontroll eller fullt utvecklad hjärna.

Enligt förslagets förespråkare är 13-åringar mogna nog att förstå konsekvenserna av sina handlingar. De kan ju ladda ner Snapchat, lura sina föräldrar att köpa godis, och låtsas att de har koll på läxan, när de egentligen spelar Fortnite under skrivbordslampan.

Om de kan göra allt det, då kan de ju sitta i fängelse också!

Men varför då 13 år? Varför inte 10? Eller 7? I USA har en sexåring blivit gripen - med handbojor - för att ha fått ett raserianfall på sin skola. Och en tvååring sköt sin pappa med en oladdad pistol som visade sig vara laddad. Skulle inte han kunna dömas för dråp? Han borde ju ha vetat att pistolen kunde vara farlig. Han hade ju sett det på Blippi.

Om vi nu ändå är ute efter att straffa barn som vuxna, varför då göra det halvhjärtat?

”Fängelse är den bästa skolan – för brottslighet”

Vissa säger att fängelse är en skola för kriminalitet. Men det är ju bara “en myt”. Tänk på alla sociala färdigheter barnen kommer att lära sig därinne. De kommer att få nya vänner (som kanske är lite äldre och har mer ”livserfarenhet”), lära sig hur man smyger sig förbi vakter, och få en stark känsla av gemenskap med sina medfångar. Det är ju nästan som ett sommarläger, fast med mer galler och mindre kanotpaddling. Och tänk på besparingen för samhället! Om vi börjar fängsla barn tidigt, slipper vi betala för dyra sociala insatser senare. Varför rehabilitera när man kan inkriminera? Varför satsa på skolor, fritidsgårdar och psykologstöd, när vi kan bygga fler fängelser? Det är ju mycket effektivare att låta barnen lära sig hur man överlever i kriminalitetens värld, än att ge dem en chans att växa upp till fungerande medborgare.

Men vad säger forskningen?

Jo, forskningen säger att ungdomars hjärnor inte är fullt utvecklade förrän de är i 20-årsåldern. Att de har sämre impulskontroll, lättare att påverkas av grupptryck och svårare att förutse konsekvenser. Men vad vet forskare? De har ju bara fakta, studier och decennier av neurovetenskap på sin sida. Politikerna har ju känslor, politiska poänger och en brinnande önskan att låtsas att vi gör något åt brottsligheten! Och visst, Barnhusmodellen i Norge visar att rehabilitering fungerar bättre än straff för unga brottslingar. Men varför kopiera något som fungerar när vi kan uppfinna hjulet på nytt – men göra det sämre?

Ett förslag för framtiden: Straffansvar från födseln

Så här är mitt egenhändigt utarbetade förslag för att verkligen ta tag i problemet med unga förövare:

Straffansvar från 0 år – är man mogen nog att döda, är man mogen nog att sitta i fängelse. Tänk på alla nyttiga medborgare vi skulle få! Barnen skulle lära sig disciplin från dag ett. Vi skulle slippa tonårsuppror – för de skulle ju redan sitta inne.

“Men det här låter ju galet!”

Precis. Det är galet. Precis som förslaget att sätta 13-åringar i fängelse. För det är barn vi pratar om. Barn som behöver stöd, utbildning och en chans att växa upp – inte cellkamrater och en brottslig karriär.

Så nästa gång någon föreslår att vi ska straffa barn som vuxna, fråga dem: ”Varför stanna vid 13? Varför inte tre?” Och när de inser hur absurt det låter, påminn dem om att 13-åringar också är barn. Barn som fortfarande tror på tomten, som gråter när de ramlar, och som behöver vuxna som tar ansvar – inte ett rättssystem som ger upp på dem.

Vad tycker du? Skulle du vilja se tvååringar bakom galler? Eller tycker du att vi kanske borde satsa på att förebygga brott istället för att straffa barn?

/Simon Vinokur - med hjälp av Le Chat

Redaktör Älskade åsikter

DEBATT. I kriget mellan Hamas och Israel finns det många förlorare - och en vinnare. Vinnaren är Hamas och med dem även den den extrema islamism med koloniala drag, vars otvetydiga mål än idag är territoriella och ideologiska övertaganden världen över.

"Israel is a country that has no place on our land. We must remove that country.", sade Ghazi Hamad, en av Hamas ledare, i en tv-intervju på arabiska för Lebanese Broadcasting Corporation (LBC) den 24 oktober 2023.

Den propalestinska rörelsens slagord "from the river to the sea" är på samma sätt ett kolonialt uttryck och en förlängning av den 1400-åriga muslimska erövringen av områdena i bland annat Mellanöstern, Nordafrika och delar av Europa.

Förlorarna är judar i diasporan, vars utsatthet ökat markant sedan 7 oktober 2023, den demokratiska staten Israel, den islamistiska regimen i Iran som nu har förlorat större delen av sina proxyterrorgrupper i området, samt befolkningarna i Gaza, Libanon och Jemen.

De senare tre genom att Hamas, Hezbollah och Houthierna prioriterar sitt hat mot Israel framför säkerheten för befolkningarna i nämnda länder och områden.

Hur en regim som Hamas kan vara vinnare i ett krig trots att de själva knappt existerar längre är inte svårare att förklara än att Hamas är en organisation med självmordsideologi vars enda syfte är att förinta Israel och utplåna Israels befolkning. Vägen dit har kantats av decennier av självmordsbombningar och krig de aldrig kunnat vinna militärt.

Men mitt i all denna plåga och död finns ett moraliskt dilemma vi alla behöver beakta. Hur många människoliv är det försvarbart att släcka i syfte att försvara sin egen existens - särskilt om de liv som riskerar att släckas medvetet offras av de vars enda egentliga uppdrag borde vara att skydda och ta hand om dem?

"We are called a nation of martyrs and we are proud to sacrifice martyrs", sade Hamad i samma intervju som ovan.

Kan man lägga ansvaret för en befolkning på dess regim, på Hamas, om regimen i fråga ser den egna befolkningens plågor och död som eftersträvansvärda?

Kriget Hamas startade och fortfarande driver handlar tveklöst om att åsamka judar i diasporan så stor skada som möjligt - och att skada Israels förtroende internationellt i mesta möjliga mån.

Men det här kriget förs på ett unikt sätt, till skillnad från andra mer "normala" krig som folkrätten varit tänkt att reglera. Det här är ett krig mellan en part som försvarar sig, och en regim som vill se sin befolkning dödas.

Så vad är då ett rimligt agerande från Israels sida idag - ur ett rent etiskt perspektiv? Var går gränsen för vad Israel ska behöva offra för att göra för befolkningen i Gaza vad deras egen regim valt bort att göra? Skydda den. Och är det rimligt att prioritera ett totalt förintande av en anfallande regim, oavsett eventuella konsekvenser för människoliv?

Är det ens möjligt att förinta Hamas utan att samtidigt göra Hamas till lags och faktiskt genomföra ett folkmord på deras civila befolkning?

Sedan 7 oktober 2023 har väldigt få människor stått upp för rätten till israeliska och palestinska liv. Fokuset har primärt legat på ensidig kritik av, och hat mot, Israel – vilket är orsaken till komplexiteten i de ovan nämnda moraliska dilemmana.

Det är ett allt annat än orimligt krav att kräva av Israel att backa från sin nuvarande taktik, och att samtidigt begära av Hamas att återlämna de som fortfarande hålls som gisslan - döda och levande - att avväpna sig, stiga ner från makten i Gaza och att låta de palestinska områdena utstå sanktioner av världssamfundet - för befolkningarnas skull.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

DEBATT. Det finns en tydlig och lättillgänglig lösning på kriget mellan Hamas och Israel. Lösningen ser bara annorlunda ut än förväntat.

Det saknas en djupare analys av kriget mellan Hamas och Israel - och om kriget ska kunna ta slut krävs det att en sådan görs. 

Det handlar inte om analyser om vem som var där först eller om vem som har eller inte har rätt att vara där. Och det handlar inte om huruvida man anser att Hamas gjorde rätt eller fel när de invaderade Israel 2023.

Det handlar inte om en analys av huruvida Israel har eller inte har rätt att försvara sig eller om det har eller inte har begåtts folkrättsbrott från ena eller andra parten i kriget.

Det handlar om kriget i sig och om hur det kommer sig att det fortfarande pågår trots att den ena parten uppenbarligen förlorar, sett ur ett krasst militärt perspektiv - men vinner ur ett annat.

Huruvida kriget slutar eller fortsätter har nämligen enbart med den propalestinska rörelsen och med antiisiaeliska länder utanför de palestinska områdena att göra. Men inte på det sätt de föreställer sig det.

Vid det här laget torde det vara uppenbart för alla att Hamas inte har gjort några egentliga, militära strategiska vinster i Gaza eller Israel sedan den inledande invasionen den 7 oktober 2023. Den i sig var en vinst - men därefter?

Visst, tusentals missiler har avfyrats mot Israel sedan dess, både från Gaza och från grannländer - och tusentals israeliska soldater har dödats eller skadats. Men alla dessa “vinster” står sig släta mot de massiva förluster både Hamas som organisation och befolkningen i Gaza har lidit under det pågående kriget. 

Fler höga Hamasledare har dödats, och antalet civila i Gaza fortsätter öka. Hus och annan infrastruktur i Gaza har decimerats kraftigt och för civilbefolkningen säkra områden att befinna sig på likaså. 

Så varför fortsätter Hamas kriget? Vad får terrororganisationen och tillika regimen i Gaza ut av allt detta lidande och all denna förstörelse? För något får de ju uppenbarligen ut av det.

Svaret är i grund och botten enkelt men extremt obekvämt - framförallt för de som tror sig stötta befolkningen i Gaza..

Anledning till att Hamas inte lägger ner vapnen och återlämnar gisslan - både de döda och levande delarna av den - är simpelt nog denna:

Så länge Hamas ageranden i Gaza och mot Israel ger Israel dåligt rykte internationellt, så länge kriget leder till att fler länder erkänner Palestina som stat och så länge judehatet, inklusive attacker mot synagogor, andra judiska institutioner och mord på judar i diasporan inte bara håller i sig utan till och med ökar kraftigt, så kommer Hamas fortsätta använda samma militära taktik som hitills: maximera lidandet för befolkningen i Gaza - och se till att kriget pågår så länge som bara möjligt. 

Detta innebär att så länge folk i sociala medier delar Hamasvänlig propaganda och använder “free Palestine” som profilbilder, så länge det arrangeras antiisraeliska demonstrationer, så länge folk ställer sig utanför judiska skolor och skriker barnamördare till eleverna innanför säkerhetsslussar och skottsäkra fönster och så länge “all eyes on Rafah” egentligen betyder “förinta Israel” så kommer kriget fortsätta.

Det är nämligen den tveklöst största vinsten för Hamas. Så snart demonstrationerna, de antiisraeliska uppmaningarna och judehatet minskar i diasporan så kommer kriget att ta slut.

Naturligtvis finns det fler viktiga komponenter i ett komplext krig som detta, men det gör inte den här slutsatsen mindre korrekt.

För vad för vinst återstår för Hamas när deras befolkning offras utan antiisraeliska effekter?

Det bästa världen kan göra för befolkningen i Gaza är att sluta mata Hamas - och i bästa fall till och med vända fokuset mot dem. När slagorden blir “Sluta offra er egen befolkning!”, är det nådastöten som Hamas inte kommer kunna gömma sig från.

“Sluta offra er egen befolkning!”, är det propalestinska kravet som kommer leda till slutet på kriget.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

DEBATT. Nyligen gick FN ut och varnade för ett möjligt, kommande folkmord eller etnisk rensning i Sudan.

Det här skulle kunna vara ett lackmustest för den internationella - och nationella - vänstern. Efter Hamas invasion av Israel den 7 oktober 2023 gick vänstern snabbt in i en starkt antisemitisk bubbla där den, förutom att anklaga Israels respons för att vara folkmord, även började sprida mer eller mindre grovt judehat, började ockupera mark på framförallt universitet och hålla starkt judehatande demonstrationer på gator och torg.

Vad kommer hända nu, när FN talar om kommande folkmord och etnisk rensning i Sudan? Kommer afrofobin inom vänstern också öka femfaldigt, precis som antisemitismen gjort? Kommer vi se demonstrationer utanför olika institutioner där afrosvenskar brukar samlas, och skrika barnmördare till dem? Kommer vi se demonstrationer orkestrerade av folk inom vänstern där deltagarna och arrangörerna kallar svarta för apor och råttor, precis som judar kallats så?

I mars uppgav UNICEF att över 200 barn har våldtagits i Sudan. Ungefär 20 av dessa barn var under fem år gamla.

Var finns vänsterns ramaskri kring antal döda och våldtagna barn i Sudan? Och kommer vi få höra återkommande historier från arbetsplatser och skolor om hur svenskar med afrikansk bakgrund får utstå hat och våld från sina kollegor och klasskamrater för att de “våldtar och dödar barn”?

Kommer vi få se Greta Thunberg segla till Sudan med förnödenheter? Och kommer vi så se debattörer och medier använda de sudanesiska förövarnas egna siffror i sina debattartiklar, ledare och poster i sociala medier?

Är det här något som redan pågår, men har passerat mig förbi, eller är det så enkelt som att vänstern inte alls anklagar svarta för vad som sker i Sudan, eftersom det inte handlar om judar eller Israel?

Naturligtvis är det inte eftersträvansvärt att vänstern - eller någon annan - sprider hat mot olika etniciteter. Målet måste ju vara att minska rasismen både här och utomlands. Men det målet måste rimligtvis inkludera judar.

Det bristande engagemang för Sudan som vi nu ser inom den breda vänstern, möjligtvis med fokus på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kan inte tolkas på annat sätt än att deras engagemang “för Gaza” inte alls handlar om ett engagemang för Gaza, utan om ett engagemang mot Israel. Och mot judar.

Annars hade vi sett ett motsvarande hat mot svarta som vi ser mot judar. Demonstrationer, debattartiklar, vinklad medierapportering och inbördes konflikter inom Vänsterpartiet för att vissa falanger spridit grova, afrofobiska konspirationsteorier.

Så nu väntar vi en stund och ser vad Amanda Lind, Greta Thunberg, det nystartade partiet Solidaritet, flera av fackförbunden och vänstermedierna har för något att säga om Sudan - och om svarta.

FÖRTYDLIGANDE: Jag är glad att afrosvenskar inte råkar ut för samma hat som svenska judar gör.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

Jag hade gärna sett en saklig replik på min debattartikel från någon som haft palestiniernas bästa för ögonen, men istället blev det en reaktion från Nadim Kirlić som ägnade nästan 10 000 tecken åt att förklara att judehat inte är antisemitism, att befolkningen i Gaza får stå ut med att leva med en islamistisk totalitär regim – och åt att påstå att jag varken bryr mig om palestinierna eller Vänsterpartiet.

Istället för att bemöta mitt engagemang för befolkningen i de palestinska områdena och min sorg över hur Vänsterpartiet saboterar för sig själva så till den milda grad att partiet kanske inte nödvändigtvis riskerar att åka ur riksdagen, men åtminstone får det betydligt svårare att ta sig in i en kommande regering, försöker Kirlić sig på tankeläsning om vad jag har för agenda och värderingar, och använder bakvända argument om både det ena och det andra för att slippa inse hur illa ställt det är för både befolkningen i framförallt Gaza, för Vänsterpartiet och för de svenska judar som nu känner sig lika trygga i närheten av propalestinier och vid synen av den palestinska flaggan som de gör i närheten av Nordiska motståndsrörelsen och svastikan.

Med det sagt kan jag återigen bara beklaga hur den rörelse som hade haft störst chans att – på håll – göra skillnad för Gazaborna, istället spelar Hamas i händerna och på så vis bidrar till det fortsatta kriget mellan Hamas och Israel. Det är ju nämligen det som är tanken med hur Hamas driver på kriget mot Israel – offra befolkningen så Israel får sämre rykte. En oerhört cynisk PR-kupp.

Det går inte att komma ifrån att efter Hamas är den globala så kallade propalestinska rörelsen den som bär absolut störst ansvar för de barn, kvinnor och män som dött i Gaza sedan Hamas invaderade Israel den 7 oktober 2023 och i samma veva både våldtog, lemlästade, brände inne och på andra sätt dödade allt från småbarn till gamla och gråa.

Hade Hamas PR-kupp inte lyckats hade Hamas lämnat tillbaka gisslan och lagt ner vapnen för längesedan.

Att Kirlić försöker få det till att de uteslutna vänsterpartisterna eller de propalestinska rörelserna inte är judehatande får stå för honom. Det är ett försvar få andra än propalestinierna ser som verklighetsförankrat.

Vi kan observera en stark likhet här mellan Sverigedemokraterna, den propalestinska rörelsen och de uteslutna vänsterpartisterna. Nämligen den intensiva kränkthetskänslan som uppstår när siffror plötsligt visar sig vara till fördel för Sverige, eller i Kirlićs fall till fördel för befolkningen i Gaza.

Ju fler dödsfall Hamas basunerar ut desto gladare tycks Kirlić bli. Och när Hamas sedan justerar sina siffror så det är färre döda överlag och betydligt färre barn framförallt – då firar inte Kirlić, utan anklagar folk med andra åsikter än hans för att ljuga i syfte att försvara folkmord. Vilket för övrigt i sig är en helt bisarr anklagelse som jag betvivlar att särskilt många propalestinier egentligen trott på om de bara haft distans nog till sina känslor för att se sakligt på saker och ting.

Det finns helt enkelt inget grundat stöd för att ungefär 25000 döda civila (ungefär hälften av de dödade i Gaza beräknas av opartiska undersökningar vara stridande) under ett och ett halvt års krig, där Hamas lagt alla sina resurser på missiler, tunnlar och lyxbilar och inget på skydd för sin befolkning, på något vis skulle vara ett folkmord. Varken vad gäller antal döda eller orsaken till antal döda.

Israels mål har sedan Hamas folkmord på israeler 7 oktober 2023 alltid varit stridande parter i Gaza, vapengömmor, missilramper och Hamasledare. IDF varnar till och med inför varje anfall – och som om det inte vore nog har cirka 15000 israeliska soldater skadats eller dödats under kriget. Något som hade varit ett helt onödigt risktagande om målet varit folkmord och etnisk rensning.

25 000 döda civila av 2 miljoner invånare under ett och ett halvt år, i vad Kirlić fantiserat ihop som ett folkmord. Snacka om att ha låg tilltro till Israels militära förmåga.

Naturligtvis sker det misstag i krig, det går inte att bortse från. Men Israels misstag är just misstag, medan Hamas ”misstag” är struktur och mål.

Jag vill avsluta med att uppmärksamma läsarna på hur Kirlić försvarar Hamas och Fatahs förtryck av sina egna befolkningar genom att hänvisa till Kirlićs svar på vad jag skrev om de palestinska religiösa totalitära regimerna:

”Vinokur hävdar att Palestina idag drivs av ”islamistiska totalitära regimer” med antidemokratiska värderingar, men det stämmer inte. /…/ det är alltså inte palestiniernas fel att Palestina styrs av odemokratiska krafter eller ”totalitära regimer”.”.

Förutom att Kirlić både säger att jag har fel och rätt i samma resonemang så är hans och den propalestinska rörelsens syn på palestinierna just detta: det är irrelevant att palestinierna utsätts för enormt förtryck av sina egna regimer. Det enda som spelar roll är att ge sig på Israel.

Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Simon Vinokur har sedan tonåren intresserat sig för olika kulturer, språk och religioner och menar att tystnad är medhåll. Att skriva krönikor och debattartiklar är ett av hans sätt att göra skillnad på. Simon är skribent och redaktör på Älskade åsikter.

Repliken publicerades först i Magasinet Paragraf. https://www.magasinetparagraf.se/public/221699-vanta/