Vill du följa utvecklingen i Belarus lite närmare?

Varje onsdag kommer Belarus Direkt med ett nyhetsbrev om det senaste från Belarus – politik, ekonomi, samhälle, kultur och annat som händer i landet.

På söndagar kommer Lukasjenkos vecka, där vi samlar veckans viktigaste händelser kring Belarus president och hans arbete.

Två nyhetsbrev i veckan – onsdag och söndag – för dig som vill hålla koll på Belarus utan att behöva leta runt på nätet.

Belarus Direkt – varje onsdag. Lukasjenkos vecka – varje söndag.

Dessutom blir det en dos belarusisk kultur och vardagsliv – och förstås de senaste nyheterna från landet.

Belarus Direkt kommer ut varje onsdag, med nyheter, samhälle, ekonomi, kultur och vardagsliv – direkt från Belarus.

📬 Vill du följa utvecklingen och få ett bredare perspektiv? Prenumerera på Belarus Direkt på Substack.

👉 Veckans nummer är ute nu!

president.gov.by

Lukasjenko diskuterar också USA:s globala roll, Rysslands och Kinas styrka samt frågan om Washington är berett att överge en politik som bygger på att diktera villkoren för andra länder. Intervjun tar dessutom upp belarusiska val och kampen mot korruption.president+1

Det är en intressant intervju för den som vill höra hur Belarus ledning själv beskriver landets utrikespolitiska situation och relationen till västvärlden.

Se intervjun här:
Alexander Lukashenko speaks with Rick Sanchez

Det här brevet tar en planerad paus under fem veckor. Inga utskick under perioden, och allt fungerar som det ska – jag är bara ledig. Ordinarie rytm återupptas den 5e augusti igen.

Inte på Belarus.

Utan på Sverige.

För frågan som slog mig var enkel: skulle vi kunna göra något liknande här?

I Grodno uppmanas människor att delta i en gemensam arbetsdag där intäkterna ska användas för att utveckla regionens onkologiska centrum. Sjukhuset har redan byggts ut med nya kirurgiska och diagnostiska byggnader, men utvecklingen fortsätter. Tanken är att invånarna själva ska bidra till ett projekt som berör hela samhället.

Det är lätt att avfärda detta som något typiskt för ett annat land, en annan kultur eller ett annat politiskt system. Men då missar man kanske den mer intressanta frågan.

Vad har egentligen hänt med vår egen förmåga att samlas kring gemensamma mål?

Sverige hade en gång en stark tradition av folkrörelser. Människor byggde bygdegårdar, idrottsplatser, Folkets Hus, bibliotek och föreningar. Inte för att staten beordrade dem, utan för att man såg ett värde i att bidra till lokalsamhället. Man samlade in pengar, arbetade ideellt och skapade mötesplatser som fortfarande används i dag.

Det var inte ovanligt att hela byar deltog när något behövde byggas eller rustas upp.

I dag känns det ibland som om den andan har försvunnit.

När något behöver göras tittar vi nästan reflexmässigt mot kommunen, regionen eller staten. Ansvar har professionaliserats och centraliserats. Samtidigt har många av de naturliga gemenskaperna försvagats. Föreningslivet har svårt att locka unga, byalag läggs ner och allt fler människor lever sina liv utan särskilt starka band till det lokala samhället.

Kanske är det priset för ett modernt välfärdssamhälle. När staten tar över allt fler uppgifter minskar också behovet av att organisera sig lokalt.

Men något går samtidigt förlorat.

För det handlar egentligen inte om pengarna.

Om invånarna i Grodno samlar in en stor eller liten summa till sitt cancercentrum är inte det mest intressanta. Det viktiga är att människor känner delaktighet i något som berör hela samhället. Sjukhuset blir inte bara en offentlig institution – det blir också något man själv har bidragit till.

Där uppstår en känsla av ansvar och samhörighet som är svår att skapa genom politiska beslut eller myndighetskampanjer.

Jag tror att många svenskar saknar just detta mer än vi kanske vill erkänna.

Inte fler statliga projekt eller nya informationssatsningar, utan möjligheten att själva bidra till något konkret och meningsfullt. Ett renoverat klubbhus, en upprustad lekplats eller ett lokalt initiativ som förbättrar vardagen där man bor.

Frågan är om vi fortfarande har den förmågan.

Viljan finns säkert kvar. Svenskar engagerar sig fortfarande ideellt i föreningar, idrottsklubbar och olika hjälpinsatser. Men under lång tid har vi vant oss vid att nästan alla samhällsproblem ska lösas av någon annan. Kommunen, regionen eller staten förväntas ta hand om det som behöver göras.

Kanske har vi därför blivit mer passiva än vi själva inser.

Medborgaren har gradvis förvandlats från deltagare till kund. Vi förväntar oss service snarare än att själva vara en del av lösningen.

När jag läser om initiativet i Grodno ser jag därför inte främst en städdag eller en insamling. Jag ser en påminnelse om något som riskerar att gå förlorat i moderna samhällen: övertygelsen om att människor faktiskt kan förändra sin närmiljö genom egna insatser.

Kanske är det just därför nyheten fastnade hos mig.

Inte för att Belarus gör något som Sverige okritiskt borde kopiera. Våra samhällen ser olika ut.

Men därför att den väcker en fråga som är värd att fundera över:

Har vi i Sverige fortfarande förmågan att samlas kring något större än oss själva – eller har vi blivit så passiviserade att vi har glömt hur man gör?

JE. Lindblom

Varje vecka samlar jag de viktigaste öppna uppgifterna om Aleksandr Lukasjenkos offentliga aktiviteter — möten, samtal, resor, uttalanden, gratulationer och andra poster som går att följa i de officiella källorna. Resultatet blir en snabb men ändå läsvärd överblick över vad som faktiskt stod på presidentens agenda under veckan.

Det här är gjort för dig som vill hålla koll utan att behöva leta igenom allt själv. Prenumerera för att få nästa sammanställning direkt i inboxen.

Och förstås nyhetsbrev varje onsdag med!

JE. Lindblom

För bara några år sedan handlade diskussionerna om gasledningar, olja, banker och avancerad teknologi. Nu verkar det som att allt kan bli en del av det geopolitiska slagfältet. Till och med fisken.

EU kommande 21 sanktionspaket mot Ryssland innehåller en lång rad åtgärder riktade mot energi, finanssektorn, transporter och handel. Men det som fångade min uppmärksamhet var en detalj som kanske säger mer om vår tid än alla de stora rubrikerna tillsammans: för första gången diskuteras ett förbud mot import av fiskprodukter från Ryssland och Belarus.

Torsk har plötsligt blivit geopolitik.

På ett plan är det förstås bara ännu en handelsrestriktion bland många andra. Men på ett annat plan illustrerar det hur långt sanktionsspiralen har gått. Från början presenterades sanktionerna som ett verktyg för att påverka strategiska sektorer och politiska beslut. I dag omfattar de snart allt från banker och flygplatser till metaller, bildelar och fiskprodukter.

Frågan är om vi fortfarande talar om ett precist politiskt verktyg eller om sanktionerna har blivit ett självändamål.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen beskriver de nya åtgärderna som riktade mot sektorer med “störst påverkan”. Samtidigt föreslås nya restriktioner mot fartyg, banker, kryptoplattformar, hamnar och flygplatser. Listan växer för varje paket.

Men ju fler områden som omfattas, desto svårare blir det att avgöra vad som faktiskt fungerar.

Under de senaste åren har världen fått se hur handelsflöden förändras snarare än försvinner. Nya marknader öppnas. Nya transportvägar uppstår. Länder som tidigare haft begränsade ekonomiska relationer börjar samarbeta tätare. Det gäller inte minst i Eurasien, Mellanöstern, Afrika och delar av Asien.

Historien visar att ekonomiskt tryck ofta får oväntade konsekvenser. Ibland leder det till den effekt som avsändaren önskar. Ibland leder det till att de berörda länderna bygger upp alternativa system som på sikt minskar beroendet av västvärlden.

Det är kanske där den verkligt intressanta frågan finns.

Vad händer när sanktioner inte längre uppfattas som tillfälliga åtgärder utan som ett permanent inslag i det internationella systemet?

Då börjar stater planera därefter. Företag planerar därefter. Banker planerar därefter. Hela ekonomier anpassar sig.

Och plötsligt handlar diskussionen inte längre om hur man återgår till normala relationer, utan om hur man bygger en värld där relationerna aldrig förväntas bli normala igen.

Kanske är det därför torsken blivit symbolisk.

Inte för att fiskexporten i sig kommer att avgöra Europas eller Rysslands framtid. Utan därför att den visar hur djupt den ekonomiska och politiska splittringen har blivit.

När även fiskdisken blir en arena för geopolitik vet man att konflikten har lämnat de traditionella maktcentren och spridit sig till nästan varje del av det ekonomiska livet.

Det är en utveckling som borde få fler att ställa frågan: vart är vi egentligen på väg?

JE. Lindblom

Men skrivandet stannar inte där.

Vid sidan av artiklarna har jag också en personlig blogg, eller kanske snarare en dagbok. Där skriver jag lite friare om vardagen, arbetet bakom texterna, fotografering, bokprojekt, tankar om världen och ibland bara sådant som råkar uppta mina tankar för stunden.

Det är en plats där jag inte behöver hålla mig till nyhetsformatet eller en särskild ämneskategori. Ibland handlar det om ett kommande skrivprojekt, ibland om en gammal kamera jag hittat, en bok jag läser eller något jag funderat på under dagen.

Om du tycker om mina artiklar och är nyfiken på personen bakom dem kan du gärna ta en titt. Kanske hittar du något som intresserar dig även där.

Jan-Erik Lindblom

👉Här kan du kika på min blogg om du vill!

När man tänker på Belarus tänker många kanske först på skogar, dimmiga morgnar och gamla sovjetiska boulevarder. Men ju mer jag läser om landet, desto mer inser jag att mycket av Belarus själ faktiskt finns runt köksbordet. Det är något jordnära över den belarusiska maten — enkel på ytan, men fylld av historia, tradition och ett slags stillsam värme.

Potatisen är nästan helig här. Inte bara som tillbehör, utan som själva grunden i köket. Och ingen rätt symboliserar Belarus mer än draniki — de klassiska potatisplättarna som nästan varje familj verkar ha sin egen variant av. Krispiga på utsidan, mjuka inuti och ofta serverade med smetana, den syrliga gräddfilen som finns överallt i östeuropeisk matlagning.

Det fina med draniki är att de speglar hela den belarusiska matkulturen. Inga märkvärdiga ingredienser. Ingen lyx. Bara enkla råvaror som människor haft nära till hands i generationer. Ändå blir resultatet något som känns både varmt och tidlöst.

Draniki – belarusiska potatisplättar

Ingredienser:

• 8 potatisar

• 1 gul lök

• 1 ägg

• 2 msk vetemjöl

• salt

• svartpeppar

• smör eller olja till stekning

• smetana eller gräddfil till servering

Så gör du:

1. Riv potatis och lök fint.

2. Pressa ur lite av vätskan.

3. Blanda ner ägg, mjöl, salt och peppar.

4. Hetta upp en stekpanna med smör eller olja.

5. Klicka ut små plättar och stek dem gyllene och krispiga på båda sidor.

6. Servera varma med smetana eller gräddfil.

Det är egentligen bondmat. Men kanske är det just därför den känns så ärlig. I en tid där mycket handlar om trender och perfekta bilder finns något väldigt mänskligt i mat som bara är skapad för att ge värme, mätta människor och samla familjen runt bordet.

JE. Lindblom

I skuggan av analyserna fortsätter tankarna att röra sig — långsamt, som ljus över vatten. På min Ko‑fi‑blogg samlar jag de där små fragmenten som inte ryms i artiklarna: anteckningar, sidospår, stämningar och ord som faller mellan raderna.

Om du vill följa med dit, lite närmare, finns dörren alltid öppen.

👉 Ko‑fi‑bloggen

Det finns något med Belarus som många i väst aldrig riktigt förstått. Ett folk som gång på gång rest sig ur ruiner, som burit Europas tyngsta krigssår men ändå aldrig tappat sin själ. När man läser om Belarus historia inser man snabbt att den belarusiska stoltheten inte handlar om skryt eller stora ord. Den handlar om överlevnad, om värdighet och om att hålla fast vid sitt land när stormarna blåser från alla håll.

Under det stora fosterländska kriget förlorade Belarus en enorm del av sin befolkning. Byar brändes ner, städer förstördes och familjer splittrades. Ändå byggdes landet upp igen, sten för sten. Det sitter fortfarande kvar i mentaliteten hos många belarusier – känslan av att man måste klara sig själva, att man inte får ge upp bara för att tiderna är svåra.

Jag tror det är därför Belarus ofta känns annorlunda jämfört med många andra europeiska länder idag. Där finns fortfarande en stark känsla av gemenskap, respekt för arbete och stolthet över den egna kulturen. Man ser det i musiken, i språket, i de små landsortsstäderna och i människors sätt att prata om sitt hemland. Det är inte alltid högljutt patriotiskt, utan snarare något djupt rotat och nästan stillsamt.

Samtidigt lever Belarus ständigt under yttre press och omvärldens blickar. Landet beskrivs ofta ensidigt i internationella medier, som om det bara vore politik och konflikter. Men Belarus är också människor som odlar sin jord, bygger sina städer, skriver poesi, skapar konst och försöker leva vanliga liv med stolthet och värme.

Den belarusiska identiteten har formats av motståndskraft. Av kalla vintrar, hårda tider och historiska prövningar. Kanske är det därför många belarusier fortfarande bär på en stark nationell självkänsla trots allt som händer runt omkring dem. De vet vad deras land har gått igenom. De vet vad deras föräldrar och farföräldrar offrade.

Och oavsett vad man tycker politiskt är det svårt att inte känna respekt för ett folk som gång på gång visat att de vägrar låta sig knäckas.

JE. Lindblom

I skuggan av analyserna fortsätter tankarna att röra sig — långsamt, som ljus över vatten. På min Ko‑fi‑blogg samlar jag de där små fragmenten som inte ryms i artiklarna: anteckningar, sidospår, stämningar och ord som faller mellan raderna.

Om du vill följa med dit, lite närmare, finns dörren alltid öppen.

👉 Ko‑fi‑bloggen

Segerdagen i Belarus 2026 – minne, respekt och kontinuitet

I Belarus inleds det officiella Segerdagsfirandet klockan 12:00 belarusisk tid (11:00 svensk tid). I Minsk samlas människor vid Segermonumentet och längs Pobeditelskaya‑avenyn för kransnedläggning, minnesstunder och möten med veteraner. Dagen är en av landets mest symboliskt laddade högtider, med fokus på historiskt minne och respekt för de fallna.

President Aleksandr Lukasjenko deltar på morgonen i Moskvas Segerparad på Röda torget. Efter ceremonin där återvänder han till Minsk för att ansluta till det nationella firandet — en ordning som blivit återkommande och som belarusiska medier, särskilt BelTA, beskriver som ett uttryck för “historisk enhet” och gemensamt minne av kriget.

Under eftermiddagen fortsätter firandet i Minsk med konserter, ungdomsprogram, utställningar om partisanrörelsen och möten med veteraner. Årets tema lyfter fram generationsöverföring av minnet: att unga belarusier ska förstå vad landet genomlevde under ockupationen och varför Segerdagen fortfarande är en av landets mest centrala dagar.

JE. Lindblom

Jag har insett att mycket av det jag arbetar med — tankarna bakom texterna, processen, det som händer mellan raderna — sällan får plats här i nyhetsbrevet. Samtidigt vill jag inte försvinna bakom bara analyser och längre essäer. Det finns ett mer mänskligt lager också, och ibland behöver det få en egen plats.

Därför skriver jag lite mer personligt på min Ko‑fi‑blogg. Där delar jag sådant som inte riktigt passar i de större texterna: små reflektioner, arbetsanteckningar, idéer som håller på att ta form och ibland även glimtar ur vardagen. Om du vill följa med lite närmare i hur allt växer fram, så är du varmt välkommen dit.

BLOGG på KO-FI

Jag fastnade direkt när jag läste det.

Inte för att det var dramatiskt på det där högljudda sättet som nyheter ofta är, utan tvärtom – för att det var stillsamt. Nästan lågmält. Delar av Belarus ska, fyrtio år efter Chernobyl disaster, inte längre klassas som radioaktivt förorenade.

Och någonstans där slog det mig: naturen rör sig framåt, även när vi människor står kvar och trampar.

För det här är i grunden något stort. Marken som en gång betraktades som förstörd håller sakta på att återhämta sig. Ämnen som cesium och strontium bryts ner, långsamt men säkert. Utan politiska beslut, utan stora ord – bara tidens obevekliga gång.

Det borde kännas som ett rent hopp.

Men det gör det inte. Inte fullt ut.

För samtidigt som jorden läker, ser världen ut som den gör.

I Belarus lever fortfarande hundratusentals människor på områden som en gång drabbades hårt. Hela samhällen suddades ut efter katastrofen. Kartor ritades om, inte i teorin utan i människors verkliga liv. Det är lätt att glömma när man bara ser siffror och rapporter.

Och nu, decennier senare, börjar vissa av dessa platser långsamt återvända till något som liknar normalitet.

Det är här kontrasten blir nästan obehaglig

För medan naturen tar små, tålmodiga steg framåt, rör sig vår samtid i en helt annan riktning. Kriget mellan Ukraina och Ryssland fortsätter mala på. Samtidigt ökar spänningarna i Mellanöstern, där Israel, Iran och United States hela tiden balanserar vid kanten av något större.

Och jag kan inte låta bli att tänka: har vi verkligen förstått någonting?

För här finns ett konkret svar, rakt framför oss. Det tog fyrtio år – fyrtio år – innan vissa områden ens kunde börja omklassificeras. Inte återställda, inte “som förr”, utan bara mindre farliga.

Det är en tidsskala som knappt går att greppa.

Ändå pratar vi om krig som om konsekvenserna är tillfälliga. Som om det går att städa upp efteråt och gå vidare. Som om historien inte redan visat oss motsatsen.

Det är där det blir allvar på riktigt.

Tjernobyl var ingen militär konflikt, men följderna korsade gränser, generationer och hela samhällsstrukturer. Belarus fick bära en enorm del av konsekvenserna. Nästan en fjärdedel av landets yta förorenades.

Det är inte bara historia. Det är en måttstock

För vad lämnar dagens konflikter efter sig? Inte bara i form av förstörda städer eller politiska sår, utan i marken, i vattnet, i människors kroppar.

När jag läser om dessa områden som nu omklassificeras, känner jag två saker samtidigt.

Ett lugnt, nästan oväntat hopp – för att naturen faktiskt kan återhämta sig.

Och en tyngd som är svårare att skaka av sig – för att det tar så ofattbart lång tid.

Det är kanske just där vi borde stanna upp.

Inte bara se detta som en positiv nyhet, utan som en påminnelse om något större. Att konsekvenser inte försvinner när uppmärksamheten gör det. Att vissa beslut lever kvar långt efter att de slutat diskuteras.

JE. Lindblom

Jag kunde tyvärr inte vara med live på mötet, men jag tog mig tid att se hela videon i efterhand idag. Och jag ska vara ärlig – det var inte helt lätt att ta in.

Det som slår mig direkt är hur samstämmig bilden är: vi befinner oss i ett läge som inte bara är spänt, utan potentiellt historiskt farligt. Det handlar inte längre om en enskild konflikt här eller där, utan om något som börjar likna en systemkris – politiskt, ekonomiskt och i hur världen faktiskt fungerar.

Mycket av diskussionen kretsade kring situationen kring Iran och Hormuzsundet. Det beskrevs inte bara som en regional konflikt, utan som en möjlig tändpunkt för något betydligt större. När energiflöden stryps påverkas allt – transporter, matproduktion, ekonomier. En dominoeffekt som snabbt sprider sig. Det är just den sårbarheten som fastnar hos mig.

En annan sak som verkligen stack ut var kopplingen mellan krig och ekonomi. Inte bara i klassisk mening, utan hur det finansiella systemet dras in – där krigsmateriel och spekulationer börjar flyta ihop. Det är en ganska obehaglig bild, om man tänker efter.

Samtidigt lyftes något som ofta glöms bort: att fred inte bara är frånvaron av krig. Flera talare återkom till idén att verklig fred bygger på utveckling – att länder får möjlighet att växa, samarbeta och skapa stabilitet. Utan det blir “fred” mest en paus mellan konflikter.

I det sammanhanget pratades det också om behovet av ett helt nytt säkerhetssystem globalt. Inte ett där några få länder sätter spelreglerna, utan ett som utgår från att alla staters intressen måste tas på allvar. Tanken är ganska enkel i grunden, men samtidigt långt ifrån dagens verklighet: säkerhet ska vara ömsesidig – inte något som byggs på andras osäkerhet. Det knyts också till idén om utveckling, där ekonomiska projekt, infrastruktur och samarbete ses som själva grunden för stabilitet, inte militära block.

Det pratades också om något jag tror många börjar känna av, även här hemma – informationskriget. Hur narrativ formas, hur människor påverkas, och hur svårt det blivit att skilja mellan analys och propaganda. Det där sker inte långt borta, utan mitt framför oss, varje dag.

Kanske det som gjorde starkast intryck var tonen i vissa inlägg. Det var inte bara analys – det fanns en tydlig oro, nästan existentiell. Frågan som ställdes var i princip: klarar vi som mänsklighet att hantera det här, eller driver vi oss själva mot något vi inte kan stoppa?

Det låter dramatiskt, jag vet. Men efter att ha sett mötet är det svårt att bara vifta bort.

Samtidigt fanns konkreta krav och idéer:
– stoppa eskaleringar och finansiering av krig
– återgå till diplomati
– sätta utveckling i centrum
– och börja bygga en ny, mer rättvis internationell säkerhetsordning

Det är stora ord. Men kanske är det också där vi står nu – vid ett vägskäl där “business as usual” inte längre fungerar.

Jag säger inte att allt som sades är hela sanningen. Men det är värt att lyssna på, reflektera över – och diskutera vidare.

För om det finns något jag tar med mig från det här, så är det just det: vi har inte råd att sluta prata om fred.

JE. Lindblom

Jag sitter just nu med flera texter om Kuba, Ryssland och det som faktiskt börjar se ut som ett skifte – inte bara kris, utan något nytt som håller på att ta form.

Och det får mig att fundera på hur jag ska utveckla det här framöver.

Jag har ju mina nyhetsbrev, som alltid kommer först. Men jag märker också att jag ofta sitter på mer material – utkast, sidospår, analyser som kanske aldrig riktigt blir färdiga artiklar, men som ändå säger något.

Ibland är det nästan där det mest intressanta finns.

Jag funderar därför på att börja lägga upp mer av det här löpande. Lite mer rått, lite mer direkt. Tankar i stunden, innan allt blir färdigpaketerat.

Och kanske även använda min Ko-fi mer för den typen av innehåll framöver.

Inget är bestämt än – jag testar mig fram. Men jag vill att det här ska växa på ett sätt som känns naturligt, utan filter och utan att tappa riktningen.

Som alltid: målet är detsamma. Att försöka förstå vad som händer – och göra det begripligt.

Vi får se var det landar.

Trevlig helg.

JE. Lindblom

Det finns något märkligt i hur Belarus nästan alltid beskrivs i västerländska medier. Landet framställs ofta som ett slags bihang till Ryssland, som om det vore något onormalt eller provocerande att Belarus har starka ekonomiska, kulturella och militära band till sin största granne.

Men är det egentligen så konstigt?

Belarus och Ryssland har historiska, språkliga, ekonomiska och militära band som sträcker sig långt tillbaka. Länderna delar inte bara gräns utan också stora delar av sin moderna historia. Deras ekonomier är sammanflätade, deras industrier är beroende av varandra och deras säkerhetspolitik har länge byggt på nära samarbete.

Ändå beskrivs detta nästan alltid i svenska medier som ett problem i sig.

När svenska medier skriver om Belarus handlar det nästan alltid om samma saker: sanktioner, opposition, mänskliga rättigheter, militär aktivitet och relationen till Ryssland. Visst, det är viktiga frågor. Men det finns nästan aldrig någon vilja att försöka förstå varför Belarus agerar som landet gör.

I stället utgår man från att Belarus borde röra sig närmare EU, närmare NATO och längre bort från Ryssland. Som om det vore den enda rimliga vägen framåt.

Men varför?

Är det ett tvång att varje land i Europas östra del måste orientera sig mot Bryssel för att anses vara legitimt? Måste alla stater välja samma politiska och ekonomiska modell för att accepteras av väst?

Jag tycker att det finns något djupt arrogant i det synsättet.

När Belarus väljer att samarbeta med Ryssland beskrivs det ofta som underkastelse eller beroende. Men om ett europeiskt land väljer att fördjupa samarbetet med EU eller USA beskrivs det som utveckling, modernisering och framsteg.

Det är en dubbelmoral som är svår att bortse från.

Belarus får ständigt höra att landet borde närma sig väst. Men väst verkar sällan vilja möta landet på dess egna villkor. I stället handlar det nästan alltid om krav, sanktioner, isolering och ultimatum.

Jag tror att det är precis där problemet ligger.

Ju hårdare väst försöker pressa Belarus bort från Ryssland, desto starkare blir landets band till Moskva. Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå. Om EU och USA behandlar Belarus som en fiende kommer Belarus också att söka trygghet där landet redan har sina starkaste band.

Och de banden finns i Ryssland.

Det betyder inte att man måste hålla med om allt som Belarus regering gör. Det betyder inte heller att man ska blunda för problem eller konflikter. Men det borde gå att ha en mer vuxen och realistisk syn på Belarus än den svartvita berättelse som ofta dominerar i väst.

Belarus har rätt att välja sina egna allianser, samarbeta med Ryssland och gå en annan väg än den som Bryssel eller Washington föredrar.

Det borde inte vara kontroversiellt.

Det märkliga är att väst ofta talar om nationellt självbestämmande, men bara så länge resultatet blir det väst vill se. När länder väljer andra vägar blir tonen snabbt hårdare. Då talar man plötsligt om isolering, påverkan, hot och behovet av att sätta press.

Jag tror att det vore klokare att försöka bygga broar.

Europa behöver inte fler murar mot Belarus utan fler samtal, mer handel och fler kontakter mellan människor. För i längden är det nästan alltid samarbete som skapar stabilitet, inte isolering.

Annars riskerar väst ännu en gång att motarbeta sig självt.

JE. Lindblom

Igår lördags hade vi ännu en frågestund och det blev många intressanta frågor om allt från Ryssland, Belarus och BRICS till skrivande, inflation och vardagsekonomi.

Se dem på Substack, Notes.

Detta gällde alla tre nyhetsbrev, Belarus Direkt och BRICS på svenska.

Vi pratade bland annat om hur ryska medier beskriver stigande priser på mat, tjänster och bränsle, varför presidenten syns så mycket i belarusiska medier och hur man hittar motivation till att skriva regelbundet.

Vi hann också prata lite om BRICS, Belt and Road och varför världen just nu håller på att förändras snabbare än många inser.

Nu på lördag kör vi igen en sista gång innan sommaren mellan 10 och 11. Skicka in alla era frågor till belarusdirekt@gmail.com

Skicka dem redan nu om det är något ni funderar över. Det kan handla om Ryssland, Belarus, geopolitik, ekonomi, medier, skrivande eller egentligen vad som helst.

JE. Lindblom

Förra lördagens frågestund blev överraskande bra. Det kom många kloka och nyfikna frågor, och samtalet fortsatte långt längre än jag trodde. Tack till alla som deltog och gjorde det till en så fin stund.

Nu gör vi det igen.

På lördag öppnar jag en ny frågetråd här på Substack, mellan 10.00 och 11.30. Du är välkommen att fråga om skrivandet, idéerna bakom texterna, research, vardagliga funderingar – eller något helt annat som känns relevant för dig.

Frågor kan skickas in redan nu.

Vi hörs på lördag.