Den amerikanske psykologen Ray Oldenburg myntade begreppet “den tredje platsen” för att beskriva de platser som varken är hemmet eller arbetet. Platser för spontana möten, utbyte av idéer och nya relationer.

Jag tänker att det är en bra plats.

Jag påminns om det när jag lyssnar på senaste avsnittet av Momentum där Per Schlingmann och Kjell A Nordström gästas av Volantes grundare Tobias Nielsén. De pratar om kulturens roll på den tredje platsen och föreslår också att det numera finns en fjärde, digital, plats.

Den tredje platsen, staden, har i modern tid blivit en kommersens plats. Butikskedjor, gallerior och varuhus har dominerat utanför våra hem och vårt arbete. Kommersialism och kapitalism har trängt undan kulturen, eller åtminstone skymt den från oss bakom stadens draperi av reklambudskap.

När allt mer av kommersen nu flyttar in i det fjärde, digitala, rummet föreställer sig vissa en spökstad av tomma butikslokaler och igenbommade gallerier. Själv ser jag en strimma hopp.

Kanske kan vi åter fylla det tredje rummet av fysiska möten, kultur och samtal. Av dans och upplevelser. Kanske kan vi mötas där, bortom algoritmer och kommersialism.

För övrigt…

För det första: Sedan ett par veckor tillbaka är jag en del av det fantastiska teamet på varumärkesbyrån Tegel & Hatt. Mer om det kan du läsa här. Jag kommer dock, lika oförtrutet och i ungefär samma takt som tidigare, fortsatt driva frågor om digital minimalism. Både här och på andra håll.

För det andra: Tidigare i veckan gästade jag Knack Konsulter & Rekrytering för ett livesänt webinar om digital minimalism. Det går att se i efterhand här!

Det har snart gått en hel sommar sedan Almedalsveckan. Det känns som en evighet sedan, men samtidigt som i går.

Under veckan stod jag på några olika scener och pratade om digital minimalism i allmänhet, och algoritmstyrda plattformar i synnerhet. Många samtal var bra, utmanande, kloka och givande. Andra var som att prata med en vägg.

Resumé hade bjudit in Lukasz Lindell från TikTok, Kajsa Falasca från Mittuniversitetet och mig för ett samtal om den granskning som tidningen gjort av TikToks algoritm. En granskning som tydligt visar hur TikTok placerar unga förstagångsväljare i två parallella politiska verkligheter baserat på vilket kön de har. Lite förenklat kan man säga att den manliga fiktiva försökspersonen rekommenderades mer högerorienterat material medan den kvinnliga försökspersonen rekommenderades mer vänsterorienterat material, om än mer balanserat.

Utgångspunkten för samtalet är alltså tydlig och vi som står på scen har i förväg försetts med hela granskningen och ett batteri av frågeställningar.

Ändå blir det så fel.

Det tog Lukasz Lindell från TikTok mindre än två minuter att ogiltigförklara Resumés granskning och blint bortse från premissen för själva samtalet.

Och sedan fortsätter det så.

Lukasz vill prata om hur deras algoritm (eller rekommendationsmodell som han föredrar att kalla det) presenterar innehåll baserat på engagemang medan jag påtalar, med något slags dåres envishet, att försökspersonernas upplevelse i undersökningen inte baseras på engagemang utan enbart kön. Men det är som att tala med en vägg. För den som vill se och höra hur det låter rekommenderas att titta från 8:40.

Lukasz Lindell har en poäng i att undersökningen är för liten för att besvara alla frågor och att det här borde undersökas i större skala. Och om TikTok är så transparenta som de påstår kring hur algoritmen fungerar så borde de välkomna en sådan undersökning. Det gör jag med. Vilken medieforskare vill ta sig an det?

Grundproblemet här är förstås att engagemang är själva smörjmedlet i de digitala plattformarnas affärsmodell. Blir man engagerad av ekorrar som trillar från träd, då kommer man få se grävlingar som halkar på stenar. Om många unga män engageras av högerpopulism så kommer fler unga män rekommenderas sådant innehåll. Det är inte konstigare än så.

Jag tror att det kommer komma en tid då vi ser tillbaka på 2020-talet och häpnar över hur naiva vi var kring problemet med algoritmstyrda digitala plattformar, och hur skickligt dess ägare duckade alla viktiga frågeställningar.

/Björn

För övrigt…

På tisdag gästar jag Knacks webinarserie om AI i praktiken för att prata om digital minimalism i AI-eran. Jag kommer prata om hur vi, både privat och i våra arbeten, behöver skilja på vilka digitala tjänster och verktyg som är värdeskapande och vilka som är vanebildande. Det kan väl kännas ganska aktuellt nu när mejlkorgen börjar fyllas och Teams-notiserna smattrar konstant mellan 9 och 17.

Det hela är alldeles gratis och sänds live på LinkedIn!

Jag skriver det här på ett tåg söderut, någonstans i trakterna av Göttingen.

Det blir kort. Och lite blandat.

Vad jag läser när jag inte skriver.

Jag läser Arash Gilans nya bok ”404: Människan saknas”. Sedan ska jag läsa ”Granskogsfolk” av David Thurfjäll och ”Till Växten” av Maja Alskog Bredberg.

Och på tal om böcker.

Under Almedalsveckan, strax utanför det officiella programmet, arrangerade Rebecka Carlsson två högläsningar ur antologin ”Loud Summer” i Visby Domkyrka. Det var fint. Och en kontrast till det mesta. Den boken ska jag också läsa.

Och på tal om Almedalen…

Så här skrev jag på LinkedIn om veckan som gick.

Finns det plats för några samtal i Almedalen? 🤔

Jag älskar Almedalen. Har alltid gjort. Människorna, mötena, möjligheterna. Den avslappnade inställningen, garden som redan är semestersänkt. Öppna spjäll mellan politik, civilsamhälle och näringsliv.

Men det skaver också.

Många av panelsamtalen är bara yta eller polimik. Inget djup. Två personer med radikalt olika åsikter om ett ämne. 15 minuters gliringar i god ton. Sedan nästa.

Eller ännu värre, fler personer på scen än vad det finns mikrofoner. Men alla tycker samma sak. Inte sällan om ett lagförslag, en ny tjänst eller en rapport som man kan ladda ner. Det är bara att scanna QR-koden. Ta gärna en bulle, våra säljare ringer efter semestern.

Men samtidigt, mitt i allt det där, finns något annat. Några få platser där människor får pröva sina tankar på riktigt och tala till punkt. Fria scener där ingenting är till salu. Där människor lyssnar på riktigt och diskuterar på djupet. Om frågor som faktiskt spelar roll. Inga QR-koder någonstans.

Körsbärsdalen var en sådan plats. Ett nystartat initiativ där ”kultur, bildning och existentiella frågor får ta plats i ett offentligt rum som annars ofta präglas av positionering och snabba utspel.”

Så beskrevs det i något pressmeddelande, och det var precis så det var. Längre samtal, med mer djup, där olika kunskaper, erfarenheter och åsikter fick ta plats.

Bakom initiativet stod bland andra Joel Halldorf, Nadia Jebril, Anna Bennich, David Thurfjell, Nina Hemmingson, Anna Lindman och Kent Wisti med stöd av en rad olika förlag, fonder, studieförbund och samfund.

Missförstå mig nu rätt, jag har ingenting emot rosévin, dj-battles, snittar, upptåg och vass debatt. Men som motpol mot allt det där är Körsbärsdalen kanske det bästa som hänt Almedalen på många år!

Mer då?

När jag inte försjönk i långa, viktiga samtal i Körsbärsdalen gjorde jag allt det där andra: debatterade algoritmer med företrädare för sociala medier, blev intervjuad om digital minimalism, samtalade om AI som en accelerator (eller ett hinder?) för europeisk demokrati, minglade och festade.

Det behöver också få plats.

Nu börjar semestern och nyhetsbrevet tar en paus. Åter i augusti. 👋🏼

/Björn

Den fjärde juni bjuder på en fin sommarkväll i Solna. Sverige möter Grekland i sin sista vänskapsmatch inför fotbolls-VM och Strawberry Arena sprudlar av förhoppningar och förväntningar.

Några barn på raderna framför försöker febrilt starta vågen. Någon spiller ut sina popcorn men verkar lika glad ändå. Flaggor viftas. Ramsor sjungs.

Sverige ligger under med 1-0 när vi i den 52:a matchminuten får en frispark strax utanför straffområdet. En fantastisk chans. Medan muren ställer upp sig och Viktor Gyökeres tar sats håller publiken andan. Vi hinner fantisera om en kommande kvittering och oroa oss för stolpskott och snedträffar.

Många hinner också ta fram telefonen. Om det nu ska bli mål så vill man kunna se det om och om igen. Man vill kunna dela det i sociala medier. Man vill kunna visa att “jag var där!”

Men var man verkligen där?

Upplevde man målet på riktigt genom mobilens skärm? Hörde man jublet när bollen snuddar en grekisk spelare i muren, byter bana och fortsätter in i mål? Eller var man inte riktigt där?

Jag tror att vår besatthet av att dokumentera det vi upplever gör att vi inte längre riktigt lever.

Livet passerar förbi i våra skärmar, lagras i våra moln och glöms bort.

Hur många barnkalas har inte pausats för att “jag måste bara hämta mobilen, blås inte ut ljusen än!”

Hur många konserter har störts av att “det här är deras största hit, jag måste filma, kan inte dansa, måste hålla kameran still”.

Hur många soluppgångar har du upplevt på riktigt? Hur många har du sparat i molnet?

/Björn

Ses vi i Almedalen?

I morgon åker jag till Almedalsveckan för att lyssna, lära, diskutera, debattera och på olika sätt prata om digital minimalism, sociala medier, algoritmer, AI och demokrati. Här är några av mina hållpunkter. Kom gärna förbi!

Fireside Chat: Digital minimalism
Tisdag 14:30
Jag intervjuas i en fireside chat om digital minimalism på Freja Forums Open Space, Cramérgatan, plats 335. Kom och lyssna!

Medierna och makten: Algoritmernas makt över de unga väljarna
Onsdag, 13:20 - 13:35
Jag deltar i en panel som arrangeras av Resumé där vi mot bakgrund av deras aktuella granskning av TikTok diskuterar vilken roll algoritmer i allmänhet, och TikTok i synnerhet, påverkar unga väljare. Mer info här!

AI and democracy - Europe’s Next Generation: Hope, Power and diversity of Democracy
Onsdag, 14:15 - 16:00
Jag deltar i en av flera paneler som arrangeras av Freja Forum och Brainless på teman om AI som hot och möjlighet för demokrati ur ett europeiskt perspektiv. Mer info här!

I min mejl ligger en handfull obesvarade meddelanden. I vissa fall vet jag ungefär vad de handlar om, i vissa fall inte. Kanske bjuder de på glädjande nyheter eller knepiga utmaningar.

Jag vet inte.

Ett av dem är från ett utbildningsföretag. De har sannolikt besvarat några enkla frågor som jag skickade för några dagar sedan.

Ett annat är från en gammal bekant, chef för en reklambyrå. Undrar vad han vill?

Ett annat är från en branschförening i södra Sverige. Kanske vill de boka en föreläsning om digital minimalism?

—

Innan jag blev digital minimalist hade jag kastat mig huvudstupa in i de där konversationerna. Jag hade känt mig tvungen att läsa och svara. Snabbt. Ingen tid att förlora. Och det gällde inte bara mejlen. Varje notis på telefonen, varje Slack-meddelande, varje störande pling från Teams, LinkedIn, What’s App och Messenger. Det fanns alltid en konversation jag kunde engagera mig i.

Jag satte en ära i att svara snabbt och alltid vara nåbar. Oavsett tid på dygnet och oavsett kanal. Mig kunde man lita på. Rappa beslut och snabba besked.

Vad jag inte förstod var att varje notis och meddelande, varje svar som skulle formuleras, stal fokus från det jag egentligen ville göra. Oavsett vad det var. På jobbet gjorde det mig ineffektiv och långsam. Hemma var jag sällan närvarande.

Ett decennium av notiser hade stulit mitt fokus. Det var spårlöst borta.

—

I dag har jag nästan inga notiser någonstans.

I dag har jag fått tillbaka mitt fokus.

Just nu fokuserar jag på att skriva det här. Sedan ska jag äta lunch. Därefter kanske jag kollar mejlen.

/Björn

För övrigt…

22-25 juni…

…är jag i Almedalen. Jag vill prata om digital minimalism (och åldergränser, påvar, AI och allt möjligt) med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns! Har du en säng över i en skrubb är jag också intresserad!

I höst…

…ger jag mig ut på vägarna som handelsresande i digital minimalism. Jag kommer föreläsa, facilitera workshops, debattera och bära mig åt. Jag kommer hjälpa företag, organisationer och privatpersoner att hitta digital balans, bli mer effektiva och må bättre genom att fokusera på värdeskapande snarare än vanebildande teknik. Vill du att jag kommer till er? Hör av dig så syr vi ihop något som passar era behov!

I tisdags fick socialminister Jakob Forssmed ett delbetänkande i sin hand. Det var utredningen om åldersgräns för barn i sociala medier som lämnade en väldigt tydlig halvtidsrapport.

Sedan oktober 2025 har de utrett om det är önskvärt och juridiskt möjligt att införa en sådan åldergräns och deras resultat är tydligt. Det kommer bli en åldersgräns.

Egentligen är saken redan klar. Regeringen får som den vill, det finns en majoritet i riksdagen och det kommer vara klappat och klart inom kort. Kanske med lite justeringar efter diverse remisser.

Utredningens ambition är att lagen ska träda i kraft 1 januari 2028. Socialministern ska, om han får behålla jobbet efter höstens val, agera för att det ska gå snabbare än så.

En väntad debatt

Även om saken i det närmaste är politiskt avgjord så kommer den debatteras både mycket och högljutt.

Å ena sidan kommer vi tala om att skydda barn, eller som socialministern sa på tisdagens presskonferens: ge barn deras barndom tillbaka. De ska bygga kojor och spela fotboll och tjuvringa. Det låter hedervärt förstås. Och nödvändigt.

Å andra sidan så kommer vi tala om barns yttrandefrihet och rätt till information. Vi vet att väldigt många ungdomar i dag, på gott och ont, får sin information och sina nyheter via sociala medier. Hur kan vuxenvärlden skapa ett fullgott alternativ till det? Vi vet att många marginaliserade grupper hittar sin tillhörighet i communityn online. Hur tar vuxenvärlden ansvar för dem?

Två sidor med väldigt goda argument.

Oavsett debattens utfall så kommer en stor mängd ungdomar hamna i kläm.

En omöjlig jämförelse

Jag har inte lusläst utredningens delbetänkande, men så vitt jag förstår har de gjort ett gediget arbete. På en punkt tycker jag dock inte att de förstått vidden av vad de kommer föreslå.

Utredaren Lisa Englund Krafft nämnde i slutet av presskonferensen, när hon gjorde en haltande jämförelse med rökförbud och åldersgräns på cigaretter, att målet inte är att rädda de som redan är fast, utan att rädda de som ännu inte använder sociala medier. Fokus är kommande generationer.

Men det är en olycklig, omöjlig och dålig jämförelse. Till skillnad från cigaretter så är sociala medier både bra och dåliga. Både ett skydd och en fara. Både en tillgång och en belastning.

Min äldsta son är tillräckligt gammal för att sannolikt aldrig påverkas av en ny lag. Han kommer vara 15 när den införs. Min yngsta son, som ännu inte använder sociala medier, tillhör den “kommande” generation som utredaren pratar om.

Men vad händer med de som hamnar i kläm? 13-åringen som får sina nyheter via TikTok? 12-åringen som håller kontakt med sina vänner på Snapchat? 14-åringen som marknadsför sin dansgrupp på Instagram?

Vem ansvarar för de som hamnar i kläm?

Är frågan felställd?

Lisa Englund Krafft är tydlig med att sociala medier inte uteslutande är negativa. Men både hon och Jakob Forssmed talar om sociala medier i sin nuvarande form, algoritmstyrda och vinstdrivande, som ett problem.

Vore det då inte bättre att rikta lagstiftningen mot plattformarna i sig? Mot designen av algoritmer? Mot datainsamling? Mot beroendeframkallande design?

Om plattformarna pressades att ta ansvar skulle alla diskussioner om åldersgräns vara onödiga.

Nu kommer vi istället få en åldersgräns på sociala medier medan plattformarna fortsätter som tidigare. Samtidigt kommer vi ta ifrån flera årskullar sin invanda möjlighet att ta till sig information och göra sin röst hörd.

Jag är rädd att det kommer få konsekvenser som Jakob Forssmeds kollegor kommer få brottas med.

Vad tror du? Är det rätt eller fel att införa en åldersgräns i sociala medier?

/Björn

För övrigt…

15 juni…

…gästar jag Marknadsföreningen och United Spaces i Stockholm för att förgylla deras sommarmingel med en rejäl dos digital minimalism. Fokus kommer ligga på hur man kan nyttja den stundande sommarsemester för att bejaka det värdeskapande och koppla ner från det vanebildande. Tillställningen är bara för medlemmar i Marknadsföreningen och United Spaces. Men… om du inte är medlem och vill komma ändå, hör av dig!

22-25 juni…

…är jag i Almedalen. Jag vill prata om digital minimalism (och åldergränser, påvar, AI och allt möjligt) med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns! Har du en säng över i en skrubb är jag också intresserad!

Minns ni bilden på Påve Franciskus i Balenciagajacka? Den “välte internet” som det brukar heta när ChatGPT var nytt och framtiden fortfarande oviss.

I mina föreläsningar på den tiden brukade jag ha med den där bilden som ett roligt exempel. Folk fnissade. Det var väl ganska harmlöst.

Sedan visade jag en lika fejkad bild på när Xi Jinping knäböjer för Putin, en bild som fått spridning i etablerade medier och felaktigt påståtts vara sann. Då brukade det bli knäpptyst. Ingen fnissade.

Vid den tiden - det är ju bara några år sedan men känns som en evighet - var det en ganska ensam syssla att påtala bristerna och farorna med den snabba och okontrollerade AI-utvecklingen. Man framstod som en bakåtsträvande dummerjöns som inte “fattat grejen”.

Idag är det annorlunda. Och påven är aktuell igen.

Magnifica humanitas

Tidigare i veckan publicerade påve Leo sin första encyklika. Det i sig är en ganska stor sak. Hans företrädare (han som alltså inte hade en Balenciagajacka) publicerade bara två encyklikor under sina 12 år på den heliga stolen.

Encyklikan kallas Magnifica humanitas, om människans värdighet i den artificiella intelligensens tidsålder. I texten slår påven fast att AI är en av de största utmaningarna som mänskligheten står inför.

Men han är inte teknikfientlig. Bara försiktig. Därmed sällar han sig till den lilla skara som jag skrivit om tidigare, som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Påven utgår från att tekniken inte är en “antagonistisk kraft mot människan” eller “i sig själv ond”. Snarare är den vad vi gör den till. Och det sätter ljuset på vilka krafter som utvecklar, reglerar, använder och finansierar den.

AI-tekniken kan bidra till en bättre värld på olika sätt, menar påven, men den kan också “splittra, exkludera och skapa nya orättvisor”. Därför säger han att vi måste fokusera på att använda tekniken för att göra gott och “förbli mänskliga” genom att ta gemensamt ansvar.

Jag vet inte om de som leder AI-utvecklingen lyssnar på påven. Jag misstänker att de inte gör det.

Men jag tror det vore klokt.

/Björn

Vad händer?

15 juni…

…gästar jag Marknadsföreningen och United Spaces i Stockholm för att förgylla deras sommarmingel med en rejäl dos digital minimalism. Fokus kommer ligga på hur man kan nyttja den stundande sommarsemester för att bejaka det värdeskapande och koppla ner från det vanebildande. Tillställningen är bara för medlemmar i Marknadsföreningen och United Spaces. Men… om du inte är medlem och vill komma ändå, hör av dig!

22-25 juni…

…är jag i Almedalen. Jag vill prata om digital minimalism (och åldergränser, påvar, AI och allt möjligt) med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns! Har du en säng över i en skrubb är jag också intresserad!

Emma Frans lärde mig nyligen att uttrycket “mellan hägg och syrén” ska ha myntats av en skomakare som tog semester på försommaren. En skylt gjorde gällande att han hade “stängt mellan hägg och syrén”.

Det låter fint på något vis. Om än lite kort.

Hur lång tid det går mellan häggens och syrénens blomning beror förstås på väder, vind, breddgrad och diverse lokala förutsättningar. Har man tur får man flera veckors semester. Har man otur blir det bara några dagar.

Men tänk om det vore tvärt om. Tänk om skomakaren varit ledig mellan syrén och hägg istället.

—

I det inledande kapitlet av Walden skriver Henry David Thoreau om arbete. Han menar att människor arbetar långt mer än vad som egentligen krävs för att leva ett gott liv.

Under mer än fem år försörjde jag mig enbart med hjälp av mina händer, jag fann att omkring sex veckors arbete per år täckte alla mina levnadskostnader. Den största delen av vintern, såväl som största delen av sommaren, var jag ledig och kunde ägna mig åt studier. Jag har grundligt prövat på läraryrket och funnit att mina utgifter stod i proportion eller snarare disproportion till min inkomst, jag var tvungen att klä mig och uppföra mig, för att inte tala om att tänka och tro i enlighet därmed och således slösade jag bara bort min tid på detta försök. Eftersom jag inte undervisade för mina medmänniskors bästa, utan helt enkelt för mitt uppehälle, så var det ett misslyckande.

Om det inte vore för vår jakt på status och saker, vårt ekonomiska system och vår ständiga stävan efter tillväxt, då kanske skomakaren kunde arbeta på försommaren och ta ledigt resten av året.

Kanske kunde du det också.

/Björn

Frågan kommer från en man långt bak i publiken. Han räcker upp handen och en moderator skyndar fram bland borden och ger honom en mikrofon.

“Tror du att Sverige kommer lagstifta om åldergräns i sociala medier?”

Frågan är tydlig, enkel och rak.

Och ovanlig.

Den handlar nämligen inte om vad jag tycker om en eventuell lagstiftning. Eller om en sådan lags för- och nackdelar. Eller någonting tekniskt om hur den ska implementeras och efterföljas. Han undrar, ärligt och uppriktigt, vad jag tror.

Jag svarar att jag tror att vi kommer få se en sådan lag träda i kraft inom 18 månader. Kanske redan till våren.

Regeringen utreder

I oktober 2025 meddelade regeringen att de skulle tillsätta en utredning med uppdrag att “analysera möjligheterna att införa en åldersgräns för barns användning av sociala medier.” Några månader senare tillsattes en namnkunnig expertgrupp.

Jag håller det för högst troligt att den särskilda utredaren Lisa Englund Krafft med stöd av expertgruppen kommer föreslå en ny lagstadgad åldersgräns. Vilken den åldern blir, när den ska införas, hur det ska ske och vilka sociala medier som ska omfattas återstår att se.

Ett första delbetänkande ska lämnas senast 12 juni och vi kan kallt räkna med att debatten då kommer ta fart. Ett och annat seminarium under Almedalsveckan kommer bli fullsatt och högljutt.

Debatten kommer handla om värdet av att skydda barn från (det diffusa begreppet) “skadligt innehåll” och (det betydligt rimligare begreppet) “beroendeframkallande algoritmer” kontra barns yttrandefrihet och rätt att delta i det offentliga samtalet.

Om (eller borde jag säga när?) lagen införs kommer den få stora konsekvenser. Både positiva och negativa.

Lagstiftning löser bara halva problemet

En positiv effekt av att införa en lagstiftad åldersgräns är att introduktionen av sociala medier bland de mycket unga sannolikt skjuts upp och på så vis sker - över tid - en normjustering som för många barn och deras familjer kommer uppfattas som positiv.

De som kommer i kläm är förstås de åldersgrupper som idag använder sociala medier för såväl kommunikation som underhållning och nyhetsinhämtning och som tvingas bort från plattformarna.

Men hälften av problemet, de beroendeframkallande algoritmerna som designats för att stjäla vår tid, vårt fokus och vår data, lämnas intakta.

Om man hade vänt på problemet och istället stiftat lagar som gör det omöjligt att designa den typen av algoritmer, då hade vi kanske inte behövt diskutera någon åldersgräns.

/Björn

Annars då?

15 juni…

…gästar jag Marknadsföreningen och United Spaces i Stockholm för att förgylla deras sommarmingel med en rejäl dos digital minimalism. Fokus kommer ligga på hur man kan nyttja den stundande sommarsemester för att bejaka det värdeskapande och koppla ner från det vanebildande. Tillställningen är bara för medlemmar i Marknadsföreningen och United Spaces. Men hej, bli medlem nu och börja med att mingla!

22-25 juni…

…är jag i Almedalen. Jag vill prata om digital minimalism (och varför inte åldersgränser i sociala medier) med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns!

Klockan är 05:10 och utanför hotellrummets fönster håller Uppsala på att vakna. Nattens sista eftersläntrare skramlar hemåt över kullerstenen där ute. Kanske är det dom som har väckt mig.

Väckarklockan står på 06:00 och det är ingen idé att somna om. Jag hör fågelkvitter och på avstånd trafik. Några enstaka bilar på väg till det tidiga skiftet. Några röster hörs nere på gatan, men jag kan inte urskilja vad de säger.

Om några timmar ska jag föreläsa om digital minimalism för en grupp marknadsförare och kommunikatörer. De kommer lyssna intresserat och ställa kloka frågor. Men det vet jag inte ännu.

Jag kommer nämna 1800-talsfilosoferna i förbifarten. Som jag alltid gör. För att de är tillräckligt viktiga för att omnämnas, samtidigt allt för obskyra för någon vidare fördjupning. Då skulle jag tappa publikens intresse.

Kanske kommer jag nämna Henry David Thoreau vid namn. Kanske något om hans hus vid Walden Pond. Inte mer än så.

Bredvid sängen ligger Thoreaus dagboksanteckningar. Jag slår upp den tjocka boken och läser.

Att läsa Thoreau nu, drygt 170 år senare, är en speciell upplevelse. Avståndet mellan Massachusets 1850 och Uppsala 2026 är stort, men också litet. Thoreaus ord är lika relevanta idag som när de skrevs. Hans tveksamhet inför industrialiseringen, järnvägen och det storskaliga jordbruket är exakt samma tveksamhet som många av oss idag känner inför digitaliseringen. Och hans ständiga strävan efter något annat, något verkligare, djupare och viktigare, är samma strävan som många känner idag.

Efter föreläsningen i Uppsala kommer jag prata med en kvinna som känner just så. Att den digitala tillvarons alla förväntningar skymmer det som är viktigt på riktigt.

Men om det vet jag ännu ingenting.

/Björn

Jag läser New York Times uppmärksammade reportage från irländska Greystones. Där har föräldrar och skola gått samman i en gräsrotsrörelse som skapat en “no smart device”-överenskommelse för stadens barn och unga. Genom överenskommelsen har man lyckats parera känslan av utanförskap och grupptryck kring smartphones, och det verkar fungera. Rörelsen har spridits och inspirerat till Ki-DS arbete i Sverige.

Historien är fin. Men ändå är det något som skaver.

Många droppar små, eller?

Problemet med de algoritmstyrda digitala plattformarna är att de stjäl vår tid, vårt fokus och vår data. De gör oss ofokuserade, ger oss sömnproblem och skapar psykisk ohälsa. Inte minst bland barn.

Initiativ som det i Greystone är därför, på en individuell nivå, väldigt bra. En hel stad av ungdomar som slipper undan de digitala plattformarnas baksidor. Men de löser inte grundproblemet. Det krävs väldigt många Greystones världen över för att ens krusa ytan på Googles och Metas affärsmodeller.

Men kanske är jag bara pessimistisk nu.

Kanske kan ett förändrat beteende hos oss användare i förlängningen påverka techbolagen? En del av mig, den mest naiva delen, vill i alla fall tro det.

För att ta tillbaka makten över vår digitala tillvaro tror jag dock att vi behöver utkämpa två slag samtidigt, ett inre och ett yttre.

Vi kan på ett individuellt plan ta makten över våra digitala (o)ovanor och ersätta dem med det som skapar värde i våra liv.

Men vi måste samtidigt, som kollektiv, utöva påtryckningar som i grunden förändrar de digitala plattformarnas affärsmodeller.

Det ena utesluter inte det andra. Men samtidigt måste vi börja med oss själva.

Precis som i Greystones.

/Björn

För övrigt…

På torsdag nästa vecka gästar jag Marknadsföreningen i Uppsala och föreläser om digital minimalism. Öppet för alla och gratis för medlemmar! Mer info här!

I år är jag i Almedalen. Jag har inte varit där sedan innan pandemin. I år vill jag prata om digital minimalism med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns!

Jag hade nyligen nöjet att upptäcka Dublin. Jag var där för första gången och besöket bekräftade alla mina fördomar och infriade alla mina förhoppningar.

Ja. Staden är precis så pittoresk som kan kan föreställa sig. Låga tegelbyggnader med tjusiga trädgårdar. Pubar i varje gathörn där muntra bartenders serverar Guiness i rasande fart. Lika muntra trubadurer som sjunger vemodiga visor i varje hörn. Fiskargubbar som ror längs The Liffey och tjoar om “cockles and mussels, alive, alive, oh”.

Okej, det där sista var kanske en överdrift, men ni fattar.

Men… insprängt mellan tegelhusen, pubarna, fiskargubbarna och trubadurerna står de stora, ståtliga kontorsbyggnaderna i glas och betong, inte sällan arkitektoniskt avancerade och oftast prydda av en välkänd logotyp: Hubspot, Salesforce, TikTok, Google, Microsoft, Squarespace, Meta…

Listan över globala techbolag med verksamhet i Dublin kan göras nästan hur lång som helst. Och det är inte konstigt. Med etablering i Irland får bolagen tillgång till EU:s öppna marknad och med en låg bolagsskatt på 12,5 % kan Irland enkelt konkurrera med andra EU-länder. Lägg till hög utbildningsnivå och det engelska språket så är saken klar.

Men det finns en baksida.

Techberoendets baksida

I Svenska Dagbladet skrev för en tid sedan Per Elinder Liljas om svetsaren Andrew Dollard i den lilla Irländska staden Portlaoise. Hans familj har köpt sitt drömhus, men kan inte flytta in. Det är elbrist och huset kan inte kopplas in på det kommunala elnätet.

Samtidigt byggs det elslukande datacenter för att förse de globala techbolagen med lagringsutrymme och processorkraft.

Han har en poäng. Techbolagen står för drygt 20 % av Irlands elförbrukning. Mer än alla privata bostäder sammantaget. I Dublin är siffran så hög som 50 %. Och det är bara början. Den snabba AI-utvecklingen kräver enorma investeringar i datacenter runt om i världen. Under 2024 var datacentrens globala elanvändning 415 TWh. 2030 tros den ligga på omkring 945 TWh.

Irländska politiker utkämpar nu en dragkamp där techförespråkarna menar att Irland kan hamna på efterkälken i AI-utvecklingen om man inte underlättar för nyetableringar av datacenter, medan motståndarna menar att bostäder är viktigare än AI.

Baksidans baksida - Ett klimathot

Ytterligare en baksida (av baksidan) är att den irländska förnybara elen inte räcker till. Techbolag har tvingats investera i havsbaserad vindkraft, men den går till datacentren, inte till landets hushåll. Och ändå räcker det inte till.

Myndigheterna har därför beslutat att inga nya datacenter får byggas om de inte kan säkerställa sin egen elförsörjning. Det har i sin tur lett till att det just nu byggs närmare hundra gas- och oljekraftverk i direkt anslutning till datacentren för att förse dem med el. Något som på sikt, enligt irländska politiker, kommer göra att Irland omöjligt kan nå sina klimatmål.

Irland har backat in sin vackra ö i ett hörn, inträngda av globala techbolag, och gjort sig beroende av deras närvaro.

Men på The Liffey ror alltjämt fiskargubbarna och tjoar om “cockles and mussels, alive, alive, oh”.

/Björn

För övrigt…

För det första: 7 maj gästar jag Marknadsföreningen i Uppsala och föreläser om digital minimalism. Öppet för alla och gratis för medlemmar! Mer info här!

För det andra: Behöver du och ditt team, ditt kompisgäng eller din skolklass hitta digital balans? Boka en presentation och/eller workshop! Hör av dig direkt eller läs mer här.

För det tredje: I år gör jag något slags comeback i Almedalen. Jag har inte varit där sedan innan pandemin. Jag vill prata om digital minimalism med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns!

Den tekniska utvecklingen går fort. Ibland alldeles för fort. Vi hinner sällan stanna upp, reflektera och diskutera tekniken förrän det är för sent. Vi hinner inte ställa de avgörande frågorna.

• Vem tjänar på att tekniken finns?

• Vilka affärsmodeller driver dess utveckling (och vilka beteenden uppmuntrar de)?

• Vad händer när tekniken används på sätt den inte var tänkt för?

• Vilka är de mest sannolika negativa effekterna på kort och lång sikt?

• Gör tekniken oss mer självständiga eller riskerar den att skapa beroende?

• Vilka mänskliga förmågor stärks, och vilka försvagas av tekniken?

• Vad slutar vi lära oss eller göra själva?

• För tekniken människor närmare varandra eller gör den oss mer isolerade?

• Hur påverkar den relationer, gemenskaper och tillit?

• Går det att förstå hur tekniken fungerar och fattar beslut?

• Vem kan granska och begränsa den?

• Vilka resurser kräver tekniken (energi, data, material)?

• Är den långsiktigt hållbar både ekologiskt och socialt?

• Är detta en lösning på ett verkligt problem?

• Vad händer om vi inte bygger eller använder tekniken?

/Björn

För övrigt…

För det första: 7 maj gästar jag Marknadsföreningen i Uppsala och föreläser om digital minimalism. Öppet för alla och gratis för medlemmar! Mer info här!

För det andra: Behöver du och ditt team, ditt kompisgäng eller din skolklass hitta digital balans? Boka en presentation och/eller workshop! Hör av dig direkt eller läs mer här.

För det tredje: I år gör jag något slags comeback i Almedalen. Jag har inte varit där sedan innan pandemin. Jag vill prata om digital minimalism med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns!

Jag läste nyligen Slow Productivity av Cal Newport. Det är kanske inte hans mest kioskvältande bok och resonemangen känns stundtals lite grunda. Men den är fylld av fantastiska exempel på framstående kunskapsarbetare som genomfört stordåd i lugnt temo.

Boken slår fast att den som vill lyckas med det den föresatt sig utan att bränna ut sig ska:

1. Do fewer things

2. Work at a natural pace

3. Obsess over quality

Samtidigt som jag läser boken blev jag uppmärksammad på 996-trenden av Nicklas “NomoFomo” Hermansson (följ honom!). Den går ut på att techarbetare i Silicon Valley sätter en ära i att jobba från 9 till 21, sex dagar i veckan.

Raka motsatsen mot Cal Newports “Slow Productivity” alltså. Och så urbota dumt.

Jag vet inte om lösningen för alla arbetssituationer är att göra färre saker, i naturlig takt, och vara besatt av kvalitet, men det är definitivt bättre än att jobba ihjäl sig.

/Björn

För övrigt!

För det första: Behöver du och ditt team, ditt kompisgäng eller din skolklass hitta digital balans? Boka en presentation och/eller workshop! Hör av dig direkt eller läs mer här.

För det andra: I år gör jag något slags comeback i Almedalen. Jag har inte varit där sedan innan pandemin. Jag vill prata om digital minimalism med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns!

När jag föreläser om digital minimalism brukar jag prata om problemet med teknikens tempo.

Min poäng är att den digitala utvecklingen går för fort för att vi ska hinna ha de viktiga filosofiska samtalen om den.

Viktiga och nödvändiga samtal som aldrig blir av. Eller som sker flera decennier för sent.

Undantaget som bekräftar regeln?

Men det finns undantag. Och i måndags ägde just ett sådant rum.

Tekniska museet i Stockholm inledde då sin seminarieserie “Samtal & Idé” med ett djupt, brett, utforskande samtal mellan filosofen Jonna Bornemark och entreprenören David Orlic.

Temat var “AI och det digitala livsprojektet” och samtalet berörde allt från mätbarhet och omätbarhet, subjekt och objekt i en digitaliserad värld, manligt och kvinnligt, tanke och känsla. Olika perspektiv och erfarenheter fick chans att stötas och blötas. Frågor formulerades och olika svar diskuterades.

Det gav mig en stunds hopp om en framtid där vi hinner prata om det som sker, medan det sker.

/Björn

För det första…

I år gör jag något slags comeback i Almedalen. Jag har inte varit där sedan innan pandemin. Jag vill prata om digital minimalism med alla som orkar lyssna. Behöver du en panelist, föreläsare eller hyfsat duktig minglare så vet du var jag finns!

För det andra…

Min presentation om digital minimalism är finputsad och färdigställd. Behöver ditt företag, organisation, kompisgäng eller politiska parti en dos digital balans? Hör av dig direkt eller läs mer här.

Om man sticker ut hakan i den svenska debatten om barn och sociala medier får man räkna med att få en smäll.

Det spelar ingen roll åt vilket håll man sticker ut den.

Åt ena hållet finns techpositivisterna som inte tål att man kritiserar techbolag eller ifrågasätter normer kring sociala medier.

Åt andra hållet finns technegativisterna som inte kan se något gott i digitaliseringen över huvud taget.

De gånger jag stuckit ut hakan för att kritisera techbolagen möts jag alltid av samma argument. Lika vanligt förekommande som tröttsamma.

Kritiken är överdriven.

Det är bara moralism alltihop.

Det är inte plattformarnas fel, det är enskilda användare som…

Vadå? Vill du förbjuda sociala medier eller?

Som sagt. Tröttsamt och ogenomtänkt.

Dubbla domar på en vecka

I tisdags dömdes meta att betala 3,5 miljarder kronor i böter för att medvetet dölja omfattningen av de säkerhetsproblem som gör det möjligt att utsätta barn för oönskade sexuella kontakter på Facebook och Instagram.

Säkerhetsproblemen är en följd av en företagsfilosofi som väljer tillväxt och engagemang framför barns säkerhet, säger åklagaren Linda Singer.

Då började jag skriva den här texten. Och slutklämmen lät så här:

”Själv tror jag inte att techbolagen tar frågan på tillräckligt stort allvar. Affärsmodellen som bygger på datainsamling och algoritmstyrt engagemang står tyvärr i vägen. Frågan är till vilket pris? Antagligen högre än 3,5 miljarder kronor.”

Men så blev det torsdag. Och då kom domen i en betydligt viktigare rättegång.

En anonym kvinna som i medierna kallas KGM har berättat om hur hennes sociala medier-beroende lett till ångest, depression och en osund självbild. Hon skyller sitt beroende på Metas och Googles algoritmer som är designade att göra användarna beroende. Och hon vann. Sedan tidigare har TikTok och Snap gått med på förlikning för att slippa rättegång.

Meta och Google döms att betala skadestånd på knappt 28 miljoner kronor. Småpengar förvisso. Men det är inte det viktiga.

Det viktiga är vad som händer nu.

En lång rad personer har stämt techbolag med liknande anklagelser. När dammluckorna nu står på glänt lär vi se många fler fall av samma typ.

Anklagelserna slår mot kärnan i bolagens affärsmodell, som bygger på att stjäla vår tid, vårt fokus och vår data. Sanning och relevans är inte värt någonting. Engagemang är det enda som räknas.

Om sociala medier tvingas förändra sin algoritm till det bättre och ta ansvar för sina användares digitala hälsa kommer det slå mot deras lönsamhet, men det kommer göra vår digitala tillvaro lite bättre.

Kanske behöver vi då inte införa åldersgränser och skärmtidsbegränsningar?

Fast nu över driver jag väl?

Det är väl bara moralism alltihop?

Det är ju inte plattformarnas fel!

Man får väl ta lite eget ansvar också?

Och rötägg finns ju överallt!

Och så vidare.

/Björn

Boka föreläsning!

Behöver du eller ditt team hitta digital balans? Boka en föreläsning!

För några år sedan lämnade jag reklambranschen med en klump i magen. Jag hade fått syn på baksidan av den digital utvecklingen och kunde inte längre stå för vad jag gjorde om dagarna.

Idén med internet var att det skulle vara ett demokratiskt och decentraliserat nätverk. Istället fick vi ett algoritmstyrt internet där några få bolag tjänar pengar på att stjäla vår tid, vårt fokus och vår personliga data. Allt medan vi scrollar vidare, stirrar oss dumma på AI-genererat innehåll och blir allt mer distanserade från varandra.

Hur kunde det gå så fel? Och vad kan vi göra åt det?

Jag har samlat mina tankar, åsikter, erfarenheter och idéer i en tankeväckande presentation som handlar om hur vi, både som individer och samhälle, kan ta tillbaka makten över digitaliseringen.

Presentationen är 30-40 minuter och kan anpassas och varieras beroende på målgrupp.

Intresserad? Hör av dig på bjorn.owen.glad@gmail.com!

Nyligen rapporterade DN om de olika turerna kring införandet av digitala nationella prov i svenska skolor. Ett haveri som borde sakna motstycke. Men det gör det tyvärr inte.

En god men omöjlig idé?

Idén om digitala nationella prov med central rättning är god. Syftet är att motverka betygsinflation. “Betygen ska vara rättvisa och pålitliga” sa dåvarande utbildningsminister Anna Ekström 2017 när projektet drogs igång.

Uppdraget att utveckla plattformen gick till det australiensiska bolaget Sonet systems och sedan gick allt fel. Ganska snart uppstod problem och en konsultfirma (den första av flera) kom in för att analysera läget.

Det larmades om att budgeten skulle överskridas, om tekniska brister och att tidplanen inte skulle hålla.

Hur gick det då?

De tekniska bristerna blev uppenbara våren 2025 när de nationella proven för första gången skulle göras digitalt. Med ett par veckor kvar till de nationella proven gjordes en uppdatering som avslöjade allvarliga säkerhetsbrister. Proven fick ställas in. Tidplanen höll inte. Och notan för haveriet ligger i dag på 900 miljoner kronor.

Nu talas det om att de nationella proven kommer digitaliseras först 2030.

Kan statens institutioner lära av sina egna misstag?

Historien om de digitala nationella proven ger flashbacks till skandalen kring Skolplattformen, ett IT-haveri som lämnat få föräldrar i stockholmsregionen oberörda, och Västra Götalandsregionens journalsystem Millenium som skrotades 2024. Ett projekt där tidplanen, precis som i fallet med de digitala proven, gavs en överordnad betydelse, på bekostnad av kvaliteten.

Vad är det som gör att statliga, regionala och kommunala institutioner gång på gång plöjer ner miljarder i system som inte fungerar?

Är det brist på teknisk kompetens hos beställaren?

Är det upphandlingar som premierar fel saker?

Eller är det själva logiken i stora offentliga IT-projekt där politiska ambitioner, låsta tidplaner och komplexa organisationer möts, som dömmer dem att misslyckas?

Och hur skulle ett offentligt IT-projekt se ut om man gjorde tvärtom? Om man började i liten skala, med tydligt ansvar och teknik som testas i verkligheten innan den rullas ut brett?

Och kanske den viktigaste frågan: vad krävs för att vi ska kunna lära av våra misstag?

Min yngsta son kommer göra sitt sista nationella prov 2033. Det återstår att se om det blir digitalt.

/Björn

Prenumerera nu

Annars då?

I torsdags samlade jag en grupp väldigt kloka människor i ett litet rum på Götgatan i Stockholm. Jag ville testa mina idéer på dem. Jag kallade tillställningen för “Det stora genrepet” och när det nu lagts till historien är jag redo att hålla min presentation för vemhelst som önskar lyssna.

Vet du någon grupp, något företag eller organisation, som behöver vägledning i den digitala tillvaron? Allt från gymnasieskolor till äldreboenden. Tipsa mig!

Det finns bara två operativsystem för smartphones värda att nämnda. iOS och Android har ungefär 99 % av marknaden. Kan du nämna ett tredje?

Tänkte väl det.

Det är Apple och Google som bestämmer vilka appar som finns i App Store och Google Play Butik. De kan välja att hindra eller krångla till det för appar som exempelvis konkurrerar med deras egna verksamheter. Ett välkänt exempel är Spotifys långdragna konflikt med Apple Music.

Det här är en maktkoncentration som är osund. Farlig rent av.

Nyligen förbjöd Apple ett antal appar, bland annat ICEBlock, som används för att spåra och varna för ICE-polisens razzior. Trump-administrationen bad Apple att ta bort appen från App Store, och Apple bugade och gjorde som de blev tillsagda.

De skrev till ICEBlocks skapare Joshua Aaron att appen tagits bort då den innehöll “stötande… kränkande, diskriminerande eller elakt innehåll”.

Maktkoncentrationen är inte bara osund. Den är rent av farlig. Och vi har väldigt lite att välja på.

/Björn

Några små saker…

På torsdag klockan 17:00 håller jag en liten föreläsning om stora frågor i centrala Stockholm. Det finns några få platser kvar. Hör av dig om du är intresserad!

Lokaltidningen Mitt i kom på besök. Här kan du läsa artikeln.

Nästa omgång av Digital minimalism på 28 dagar startar 26 april. Läs mer och anmäl dig här.

En ny rapport från Forum för levande historia visar att unga svenskars intolerans mot minoritetsgrupper har ökat. Värst drabbade är HBTQi-personer.

Men ingen är väl egentligen förvånad?

USA styrs av en “anti-woke”-administration och Sverigedemokraterna leds av en transfob. Könsklyftan bland unga väljare är rekorddjup och växer för varje dag. Unga högerkillar fascineras av en machokultur som vi, deras föräldrageneration, fnyst föraktfullt åt i många år. Alpha kallas det visst.

I ett kort inslag i Sveriges Radio får två ungdomar i Nyköping komma till tals. En av dem är tydlig med varför han tror att det ser ut så här:

“Man vågar göra mer på sociala medier. Man kan skriva elaka saker utan att behöva tänka på konsekvenserna.”

Västvärldens högervridning är inte nödvändigtvis sociala mediers fel. Men sociala medier speglar det omgivande samhället och accelererar, förstärker och sprider negativa ideal, populism, rasism, homofobi och konspirationsteorier.

Inom psykologin kallas det för “negativitetseffekten” och beskriver hur vi människor påverkas starkare och blir mer engagerade av negativa budskap än av neutrala eller positiva budskap. Vi blir helt enkelt aldrig så glada av en positiv nyhet som vi blir upprörda av en negativ nyhet. Därför får hatet större spridning online, eftersom algoritmerna är designade för att engagera oss.

Jag har inte tagit någon ställning i frågan om åldersgränser för sociala medier, men den här typen av statistik erbjuder sannerligen goda argument för de som är för en sådan lagstiftning.

/Björn

Välkommen till en 28 dagar lång upplevelse av digital frihet och balans.

Nu är anmälan öppen för nästa omgång av programmet “Digital Minimalism på 28 dagar”.

Digital minimalism handlar inte om att ta bort allt. Det handlar om att ge plats i livet åt det som är viktigt. I detta program får du möjlighet att utforska hur du kan skala ner allt digitalt som distraherar dig och istället fylla på med sådant som skapar mening och värde.

Programmet är designat för dig som vill skapa nya vanor, förstå dina mönster och påbörja en förändring som känns hållbar, mänsklig och meningsfull. Utan moralism, pekpinnar och teknikfobi.

Läs mer och anmäl dig här!

Välkommen till en 28 dagar lång upplevelse av digital frihet och balans.

Digital minimalism handlar inte om att ta bort allt. Det handlar om att ge plats i livet åt det som är viktigt. I detta program får du möjlighet att utforska hur du kan skala ner allt digitalt som distraherar dig och istället fylla på med sådant som skapar mening och värde.

Detta program är designat för dig som vill skapa nya vanor, förstå dina mönster och påbörja en förändring som känns hållbar, mänsklig och meningsfull. Utan moralism, pekpinnar och teknikfobi.

Läs mer och anmäl dig här!