Hej på er!
Jag fick lite slut på ord i våras och tänkte att det var bättre att inte producera för producerandets skull i ett överflödssamhälle tills jag rätade ut mina tankar. För er som betalar för detta nyhetsbrev så ska ni veta att jag ett par månader pausat alla betalningar av den anledningen.

Men nu är det snart höst och då ska man vara tillbaka i verkligheten!
Förutom att mina ord lite tog slut så har jag också börjat ett nytt jobb på Greenpeace! Det är så roligt, så roligt och de får såklart också en drös av mina ord. Har hunnit med en omvänd konstkupp, fixat folkfest i Almedalen med en massa artister och skriver nyhetsbrev där med fördjupning på det vi gör runt klimat och demokrati. Första om folkfesten Almedalen kan ni läsa här och det andra om demokratisk tillbakagång. samt om vikten av att vara en motkraft tex genom att demonstrera eller fredlig civil olydnad.

För någon som varit egenföretagare i hela sitt liv så var det här det läskigaste jag kunde göra och när vi nu behöver förändras rent allmänt som också innebär att utmanas, så tänkte jag - varför inte? Jag kommer dock fortsätta att ha mitt företag vid sidan om och ta uppdrag. Nu närmast blir det Gripsholsmsfestivalen,28-30/8 A Sustainable Tomorrow 10/9, Faluns världsarvsdagar 12/9 och mastersutbildningen som jag är med och håller på ett hörn med Högskolan Novia i Finland.

• I veckans mejl skulle jag vilka vrida lite på om iden om att välkomna och inkludera så många som möjligt till en rörelse? Idén om vi gör xyz så skulle bara fler engagera sig. Om vi hittar det optimala sättet så klimatfrågan få större utrymme överlag. Men stämmer det verkligen och år det ett mål i sig?
  
  Plus kanske är den stora frågan:
  Varför känner man sig inte välkommen?
  är det för att man inte är välkomnad - eller för att man inte känner sig bekväm?
  
  
  

  Share

  

  Min bakgrund till att tillhöra en grupp eller rörelse

  Hela mitt arbete och liv har i mångt och mycket senaste 10 åren handlat om metakrisen och de problem vi står inför. En central del av det är ju miljö och klimat eftersom det lägger sig som en våt täckande filt över alla andra frågor och förstärker dem, samt är central för vår överlevnad. Mycket av det arbetet jag gör innebär att försöka få folk att ta in, förstå och processa utmaningarna vi står inför. Förhoppningsvis på så sätt då också bli delaktiga eller rustade för det vi nu utmanas i.
  
  För mig personligen har det också varit en process att ingå (ibland ofrivilligt) i klimatrörelsen och rörelser i allmänhet. Det är något jag inte varit van vid sedan tidigare, dvs jag uppskattade att de fanns men såg inte min plats eller kände mig speciellt delaktig. Även i söndags bland de 50 000 som var med i Stockholm på Den Stora Klimatdemonstrationen i Stockholm och trots att jag var konferencier på scen när alla kom fram i mål, kände jag mig till en början lite skavig.
  
  Jag har lite svårt att tillhöra eller identifiera mig med grupper på ett rent personligt intuitivt plan även om jag intellektuellt älskar att det finns så många olika sorts människor och så många olika intressen, brinnande punkter och tillhörigheter i samhället.
  
  Jag tycker det är jobbigt att utpekas, buntas ihop som turist, medelålders en sådan där som vad det än nu må vara eftersom jag gillar att vara flytande mellan idéer och tankar. I grupper känner jag mig ofta lite fast och påtivngad. Men jag gillar också att står upp för något och inser att det är bland det viktigaste man kan göra. Jag gillar också att öva mig i jobbiga situationer och försöka förstå vart mitt skav kommer ifrån.
  
  

  ---

Hur mycket skav ska man tåla?

Som alltid när något stort görs som efter demonstrationen, så synar man sin egen och andras deltagande. De flesta var nog glada, lättade och hoppfullare än på länge eftersom det var en sådan massa - som visade vad de ville. Organisatörerna fick ihop över 280 organisationer som skrev under på att de skulle vara med redan innan tåget gick igång. Det är vad jag vet, något nytt och unikt. Det hjälpte nog verkligen också till att vi blev så många totalt.

I efterhand har jag dock fått höra från flera håll att folk att folk som är lite mer mitten/höger/liberala /näringslivsorienterade inte kände sig så inkluderade eller välkomnade och jag skulle vilja stanna lite vid den tanken och idén. Dels för att utmana mig själv med vad som är syftet med att mötas och demonstrera dels för att jag såklart gärna vill att vi blir så många mer som engagerar oss.

Så här kommer några olika frågeställningar:

Är 500 000 demonstranter per se bättre än 50 000?

Rent intuitivt svarar jag ja på frågan eftersom en större massa är svårare för makthavare och politiker att bortse ifrån. Samtidigt som en halv miljon går dit och ansluter sig till ett urvattnat budskap som alla kan skriva under på för att sedan gå hem och fortsätta business as usual - hur har vi då förändrats? En demonstration kan vara en del av förändrat beteende men kan också vara en enskild handling.

Tittar vi på forskning så kan man se lite både och. Såklart ger en en större massa ett tryck som är svår att bortse ifrån. En tydlig fråga att samlas runt ger större resultat än ett vagt brett budskap. Chenoweth tumregel handlar om att en kritisk massa på 3,5% av befolkningen kan störta en regering. Klimatfrågan i sin tur är komplex och sträcker sig över väldigt många olika slags intressen och sakfrågor vilket gör den svårare att förändra. Där kan man istället titta på att en massa av 10-30% av befolkningen kan förändra normer (med 25% som återkommande men osäkert riktmärke)

Tydligast verkar det vara att engagemang och förändring behöver komma från olika håll och under en längre tid. Inte alltid av samma människor men det är en kombination av demonstrera, strejka, civil olydnad/aktioner, lokala grupper men också inom företag, politk osv.

En demonstration kan betyda att en ide´ får politisk bärighet, men handlar också om att känna samhörighet och hämta kraft tillsammans mer om det skrev vi i denna debattartikel.(Altinget)

Inkludering vs bekvämlighet

Här tycker jag kanske att det blir mest intressant.
Känner jag mig inte inkluderade eftersom jag inte får vara med, säga, tycka som jag vill eller handlar det mer om en känsla att rörelsen inte ser ut och agerar som jag? Att jag när jag deltar känner jag mig kanske obekväm och har politiskt skav snarare än att någon begränsar mig?

Blir jag utmanad i mina idéer, kanske tvungen att höra andra gruppers åsikter och inte får min vilja igenom, men trots allt faktiskt får vara en del av det större? Då är jag kanske välkommen men inte bekväm?

Vill vi för att känna oss välkomnade egentligen uppleva det vi är vana vid, rådande normer som neutralt?

Här har jag hört att vissa tänker att om vi tar bort budskap med tex, kritik mot kapitalism eller det rådande ekonomiska systemet så kan vi inkludera flera. Men handlar det verkligen om inkludering eller mer om att se det som vi nu ser som normalt - att det ska gälla som norm?

Man behöver förstås inte dela kapitalismkritiken för att vara en del av en klimatrörelse. Men följer det därifrån att kapitalismkritiken inte heller ska få finnas där?

Samma sak gäller om vi ska titta på hela rörelsen som något som måste vara positivt eller hoppingivande men inte ger plats åt sorg, vrede, rädsla och andra känslor - så säger vi att allt som sticker ut är fel och sätter då tonen i hur vi bör vara (för att vara “normala”)?
Ingen måste känna sorg eller vrede för att få delta. Men varför skulle sorg och vrede behöva döljas för att den hoppfulla ska känna sig inkluderad?

(Ps! Lyssna på Jason Hickel och Michel Mezz när de pratar om just varför kapitalismen måste dö i podden Better Future- strålande avsnitt) samt läs Anna Brantens suveräna text om hur kapitalismen är som en abusive husband.

Är det egentligen en statusförlust vi känner snarare än en exkludering?

Men här blir jag nyfiken på privilegiets betydelse. Om man tillhör grupper som i mångt och mycket är samhällets norm, hur känns det då plötsligt att komma in i ett sammanhang där ens eget språk, perspektiv eller prioriteringar inte självklart står i centrum? Är det exkludering vi känner då, eller är det ibland bara den ovana känslan av att det runt i kring mig och min världsbild inte är format efter det jag är van vid?

En stor del av den så kallade omställningen handlar om att vi radikalt behöver förändras i grunden. Känner vi oss inte välkomnade eftersom vi inte riktigt är med på att så är fallet?

Om vi nu vill kräva att våra politiker ska ta större ansvar i frågan så kommer det innebära stora förändringar, intressekonflikter, ekonomiska kostnader, minskad konsumtion, hårdare regler och svåra politiska beslut.

Det kommer krävas mer av oss alla - vare sig vi designar det och bestämmer det själva eller om det kommer komma med metakrisens eskalering. Vi har ju bara radikala framtider framför oss. Med det i bakhuvudet känns på ett sätt ett ”jag känner mig inte välkommen i ett demonstrationståg” som ett ganska fjuttigt problem? Och samtidigt: om människor som faktiskt delar problembilden vänder vid dörren, vore det dumt att inte försöka förstå varför.

Det är ofta någon annan som ska göra jobbet - vem har ansvaret?

Mycket av kritiken om inkludering handlar om någon annan. Organisatörerna borde ha tänkt på det där, varför är inte näringslivet inbjudna? Hur borde budskapet ha anpassats för mig? Maria Soxbo har skrivit bra om det här “om inte jag, så vem?”

Jag särskilt nyfiken på oss som har relativt mycket resurser, utbildning, nätverk och handlingsutrymme. I andra sammanhang värderar vi initiativförmåga högt: “jag ser ett problem, söker kunskap och försöker göra något åt det” Vad händer med den agensen här?

Ser vi tillbaka på demo-tåget i söndags så vet jag extremt många grupper som var där som länge kämpat för att bli fler. Som fixar, åker långt, inkluderar och dessutom sätter press på sin omgivning eller företag och större organisationer de är med i eller tycker bör vara med.

Klimatrörelsen och många andra rörelser är dessutom ofta starkt underfinansierade och bygger på att (ofta kvinnor) jobbar extremt mycket volontärt. Det finns sällan styrning i toppen för hela rörelsen utan är en massa olika grupper/intressen som ska komma överens . Även civilsamhällets organisationer kämpar för sin överlevnad med ökad inflation och minskade bidrag. Greenpeace som jag jobbar för är tex helt folkfinansierade.

Att fråga organisationerna varför till exempel Svenskt Näringsliv inte var med kanske därför är en felriktad fråga. Varför frågar vi inte Svenskt Näringsliv? Eller ännu närmare: varför frågar inte den som saknade dem?

Vem tänker vi egentligen har ansvar för att bjuda in vem till en ödesfråga som redan angår oss alla?

Och apropå felriktade frågor eller analys läs Maja Alskog Bredberg i DN
- Politikernas valfläsk om billig mat är förödande för svenskt lantbruk

Maja Alskog Bredberg Om Jakten På Låga Matpriser

6.75MB ∙ PDF file

Download

Download

Alla vill ha en village, men vem vill vara en villager?

Vi är ju individualistiskt konsument-skadade - vana att fråga när det gäller en produkt, realtioner eller upplevelser:

Är den för mig? Talar den till mig? Känner jag igen mig? Har någon tänkt på mina behov? Men också hur ska den skalas, hur får vi bästa ROI, är det en win-win?

Men en rörelse är något annat. Där är jag inte bara mottagare av ett erbjudande eller något vi kan optimera på ett excelark eftersom det är just levande och består av många viljor och stökiga relationer. Den finns inte där för mig att bara uppleva utan vi behöver förstå att vi alla är medskapare. I en rörelse är jag inte en kund eller bara deltagare - jag måste tänka att huvudsyftet är att bidra.


Kanske ska tröskeln in i en rörelse vara så låg som möjligt. Men det betyder inte att upplevelsen därinne måste vara så bekväm som möjligt?

Share

”Ignorance is bliss” fast med en makt- och privilegiedimension.

Det finns också lite olika försvarsmekanismer som man skulle kunna koppla till detta:

Ignorance is bliss:

Det är skönare för mig att inte veta.

Strategisk ignorans:

Det blir lättare för mig att fortsätta som förut om jag inte vet för mycket.

Privilegierad ignorans:

Min position gör att jag faktiskt kan låta bli att veta utan att konsekvenserna omedelbart drabbar mig.

Det finns lite experimentell forskning på att när det blir för kostsamt att veta så väljer man bort det strategiskt. För att det helt enkelt är enklare. Vi vill itne veta vem som krupit i gruvorna för metaller till vår iphone. Det är lättare att tänka att det här är inte mitt problem utan de där andra håller på med något ideologiskt. Dvs det är vänster, aktivistisk eller dyl. För då behöver jag inte se det som mitt problem.

Så summan av ett slags priviligerad ignorans som blir politisk kan då vara :

• Man är van vid att ens perspektiv uppfattas som ganska neutralt.

• Man har resurser att lösa många problem individuellt.

• Man kan köpa sig tid, bekvämlighet och alternativ när något skaver.

• Och man är van vid att samhällets institutioner, marknaden och politiken erbjuder lösningar som man kan välja mellan,
  snarare än något man själv behöver vara med och bära.
  

Hej så länge!
Och vill ni hänga med mig och supporta Greenpeace så spelar Thomas Stenström fyra kvällar i rad på Trdägården i Stockholm nästa vecka. Allt överskott går till Greenpeace, Civil Right Defenders och Majblomman. Vilken stjärna han är Thomas <3
Komsi komsi - Biljetter hittar ni här.

p&k

isabelle


Ps - hur använder jag Ai när jag skriver?
Jag brukar skriva det mesta själv. Ta hjälp för att sammanfatta vissa saker jag läst. Kollar igenom för stavning pga är dyslexiker. Ibland för att se om jag faktiskt håller ihop hela texten och ibland för att klura ut om jag inte slagit knut på mig själv. Typ så.

Vi pratar om landställen.
Han säger att han måste åka ut och se över robotgräsklipparen. Jag säger att det inte växer lika fort där uppe. Häggen blommar fortfarande medan syrenen doftar här... Och så lägger jag till i förbifarten: att det kanske är bra att vänta lite med att klippa, så att insekterna och de första blommorna får lite tid. Bra för den biologiska mångfalden. Hade ingen ton, det var mer ett konstaterande.

Det kommer direkt, som ett skämt men med undertonen av där hon den jobbiga igen…
“Just ja, man får passa sig för klimataktivisten.”

Egentligen ganska oskyldigt. Men det fastnar ändå i mig. Han menar det säkert inte som ett påhopp. Och kanske var det ett svar på vad jag sa- antagligen kände han sig träffad. men lät mest trött. Typ “typiskt att hon ska säga nått om det där” som att det var min hobby, mitt problem, som att det där inte i min värld gällde liv och död.

Och jag vet ju också att jag hade kunnat säga mycket mer.
Jag hade kunnat fråga varför man ens behöver klippa så ofta. Om robotgräsklipparen har igelkottsskydd. Jag hade kunnat ifrågasätta yrkesval, flygresor, engagemang och politiska åsikter i en tid som denna.

Men det gör jag inte.
För då skulle snart ingen stå kvar.

Samtidigt förväntas jag göra just det - alltså stå kvar.
Förstå. Vara varsam. Välja orden försiktigt fastän det ibland känns som att jag håller på att spricka inuti.

Ibland vill jag bara skrika:
Ser ni inte vad som händer?
Ser ni inte vad baselinen för era antaganden är byggda på?
Skaver det inte?
Är inte dissonansen öronbedövande därborta?
För hos mig är det nästan den som skriker högst, inte larmen från världen utan tystanden om det som är så uppenbart.

Och ändå vill jag egentligen inte anklaga någon. Jag förstår nog alltför väl varför det blir så här. Vi är alla delar av system som inte är hållbara. Det är tungt, svårt och kostar. Det är överväldigande att rikta blicken mot sig själv och det vi håller på med.

Men världen som så många krampaktigt fortfarande försöker hålla fast vid finns inte kvar. Och i varje litet skämt, varje undvikande, varje uteblivet samtal växer något annat fram. Klyftorna. Cynismen. Auktoritära rörelser. Utsläppen.

Till slut når vi kanske inte varandra alls.

Allt jag gör handlar egentligen om att jag bryr mig.
Om att jag vill att något ska finnas kvar.

Jag är övertygad om att andra också bryr sig. Det är inte det. Men i all tystnad, i allt vi inte vågar säga till varandra, i allt vi undviker för att hålla stämningen god - där rusar något annat fram.

Och för er härinne låter det kanske som att jag tjatar om det här gång på gång. Det är inte så att jag försöker terapia det hela. Vi har Skavet och den bästa terapin är ju att jobba med frågorna som jag också gör. Men någonstans brister det gång på gång inom mig, som en sårskorpa jag läker men som genast klias upp. Jag vägrar ge upp på idén att vi inte är bättre än så här…

En annan aspekt av det hela är att jag saknar att prata djupare med människor jag bryr mig om. Jag vill förstå vad som driver dem, deras längtan, oro och världsbild. Se hur vi kan mötas och utvecklas tillsammans.

Men kanske är det också så att vi inte kommer kunna tänka eller prata oss ur allt det här. Vi behöver göra saker tillsammans. Hitta sätt att agera, hjälpa varandra och bygga något gemensamt i praktiken.

Och där upplever jag att staden ibland gör det svårare. Inte omöjligt, men i en by är steget ofta kortare till att be en granne om hjälp att bygga något, låna en maskin eller lösa ett problem ihop. I staden blir möten lättare kopplade till konsumtion och transaktioner istället. Till och med det lokala och småskaliga hamnar ofta där. Även en loppis handlar ju i grunden fortfarande om att köpa och sälja saker, snarare än att faktiskt vara beroende av varandra…

Samtalen vi saknar.

Jag lyssnar på Frida Stranne och Gustav Skarsgårds nya podd “Samtal vi saknar.” I de första avsnitten pratar de med suveräna journalisten Alexandra Urisman Otto , Jonathan Jeppsson som är författare och grävchef på Aftonbladet och Olga Rönnberg från Reformaten.

Samtidigt som jag i lurarna hör Alexandra berätta om att det tog över 1,5 år för svenska medier att ens skriva om konstaterat systematisk prickskjutna barn i Gaza scrollar jag på FB och hamnar i ett reportage i Dagens Nyheter om hur Israel Defense Forces använder AI och ny teknik för att spåra människor via sociala medier efter 7 oktober.

Kommentarsfältet är fullt utan någon som helst moderering.
Tusentals människor skriver öppet rasistiska och våldsamma saker. “Svinen ska dö.” “Kör samma teknik på Palestinaaktivister i Sverige.” Det bara fortsätter. och fortsätter. Ingen moderering i fälten. Det bara härjar.

Och något går sönder i mig.

Samtidigt fortsätter podden i mina hörlurar. De pratar om hur människor försvarar mänskliga rättigheter, demokrati och frihet — men ofta utan att våga ifrågasätta de grundläggande antaganden som hela världsbilden vilar på.

Som om vissa sanningar fortfarande tas för givna trots att världen runtomkring oss förändrats.

Och jag tänker igen:
Att hålla fast vid status quo är också att ta ställning?

Jag tänker tillbaka på Söndagsintervjun i Sveriges Radio för några veckor sedan med just Frida Stranne. Jag har sällan hört någon kämpa så hårt för att hålla ihop sin världsbild som programledaren gjorde då. Som om själva möjligheten att flera perspektiv kan existera samtidigt hotade något grundläggande i hans världsbild. Han var inte intresserad av varför utan bara vem…

Men är inte det egentligen det intressanta?

Att försöka förstå hur människor hamnar där de hamnar.
Hur system formar oss.
Hur rädsla fungerar.
Hur flera verkligheter kan existera samtidigt utan att allt för den skull blir relativt eller försvarbart.

Att kunna stå kvar i det obekväma utan att omedelbart fly till förenklingar?

Kanske är det just de samtalen vi behöver mest just nu. Så tack till den nya podden för det!

• Henrik Petersen i PArabol går djupare om Söndagsintervjun med Stranne “Är Frida Stranne för farlig för Söndagsintervjun?”
  

  ---

Agenda setting och indexering

I helgen lanserades krigsreporten Magda Gads nya tidning gadworld.se som är väl värd att följa. Stranne och Skarsgård har skrivit en essä “Den västerländska linsen döljer vårt eget våld” om hur vår selektiva moral döljer vårt egna ansvar för krigen”

“Det fanns en intellektuell disciplin i deras utbyte: att inte tillskriva den andre sämre motiv än de egna, och att stanna kvar i resonemanget till dess att argumenten var genomlysta.”

Och Isabella Harbrecht som varit till synes outtröttlig i att rapportera om det som händer i Gaza skriver om olika lager av hur medier fungerar i “Mediernas Gazarapportering: Så legitimeras ett folkmord” även det i GadWorld

Hon lyfter en massa bra men fastnade för det som kallas för agenda setting - att media inte direkt styr vad vi tycker men att de sätter ramarna för vad vi pratar om. Skrivs det mycket om tex invandring och problem - kommer vi att prata om just det. Om medier nästan aldrig rapporterar om exempelvis Sudan eller Kongo kommer de konflikterna kännas mindre viktiga eller nästan osynliga.

Och det bestäms hur vi pratar om det. Har 13000 barn i “dött” vs har de mördats av Israel? Så vilka ges ansvar och handling och vad som bara kanske “sker” utan att det är ett ansvar bakom.

Indexering = medier tenderar att spegla maktens samtalsramar och konflikter snarare än stå helt fria från dem.
Harbrechts skriver också om indexering dvs - vilka röster som får höras. Något även Urisman Otto lyfter i podden Samtal vi saknar. Man väljer ofta in liknande experter (kan vara så enkelt som pga tidsbrist eller vana)

I Gaza-texten används teorin för att beskriva hur medier ofta:

• citerar IDF:s förklaringar (och nämner alltid de terrorstämplade Hamas men aldrig folkmordsanklagade IDF)

• använder officiella israeliska källor

• men ger mindre utrymme åt civila, människorättsorganisationer eller folkrättsexperter

Det betyder inte nödvändigtvis att journalister medvetet ljuger eller driver propaganda. Snarare att journalistik ofta är beroende av:

• officiella uttalanden

• tillgång till makthavare

• etablerade institutioner

• det som uppfattas som “seriöst” och “ansvarsfullt”

Och då riskerar medier att reproducera maktens perspektiv istället för att granska det.

Share

Ses vi den 10 juni i Stockholm?

Då blir det filmvisningen av The Economics Of Happiness med efterföljande samtal med filmens skapare Helena Norberg-Hodge and Dougald Hine som jag modererar. Biljetter och mer info hittar ni här

Börjar och slutar med maskrosor
P & K
Isabelle

Subscribe now

Hej!
Jag tittade på partiledardebatten i söndags och blev lika irriterad som vanligt. Inte bara för att folk pratar i mun på varandra eller kommer med inövade one-liners, utan för att hela formatet känns byggt för en annan tid.

Vi försöker fortfarande debattera politik som om världen vore relativt stabil, enkel och förutsägbar. Som om frågor går att plocka isär och diskutera en och en. Men verkligheten ser inte ut så längre.

Energi, ekonomi, klimat, migration, geopolitik och matförsörjning hänger ihop - globalt. Ändå reduceras debatterna ofta till små isolerade lokala konfliktpunkter där partierna mest tävlar om vem som ska vinna nästa nyhetscykel. Och jag upplever att man pratar om helt olika saker på olika nivåer förutom ideologi och idéer. De som tar tex miljö och klimatforskningen på allvar tänker ju helt annorlunda än en klimatförnekare men man ska prata om idéer man lägger fram under någon slags lika premiss?

Det konstiga är inte att partierna tycker olika. Det konstiga är att man så sällan går till botten med vad de faktiskt menar eller vilka framtidsbilder deras politik bygger på. Vad menar man egentligen när man säger att invandringen är problemet? Vilken invandrare, hur många, när, hur? Vad tror man händer framöver i en mer instabil värld? Vad innebär det att bromsa klimatpolitiken – om fem, tio eller tjugo år? Vad bygger olika energilösningar på för antaganden om framtiden? Har vi passerat peak oil? ÄR vi energiblinda?

Istället känns det ofta som att vi försöker lösa 2020-talets sammanlänkade kriser med ett debattformat byggt för en annan era.

Och där tror jag det blir farligt. För oavsett vilket parti som styr kommer världen sannolikt bli mer komplex, mer turbulent och dyrare framöver. Då räcker det inte att debattera som om vi fortfarande levde i en tid av billig energi, stabil geopolitik och ständig tillväxt. Om politiken fortsätter låtsas som att den världen fortfarande finns kvar kommer också frustrationen och misstron öka när verkligheten inte längre matchar berättelsen. Folk kommer antagligen bli missnöjda med både vänster och höger…

Kanske behövs därför ett helt annat sätt att göra partiledardebatter.
Vad säg om live on tape tidigare på dagen. Med en rejäl faktagranskning innan det sänds. Kanske ta in dem i studio igen när påståenden är granskade. Färre snabba repliker och mer riktiga följdfrågor. Mindre fokus på vem som “vann” och mer på vilka antaganden politiken faktiskt bygger på och vad partierna tror händer längre fram. För om Jimmy tex säger att vi behöver se till verkligheten men inte får följdfrågor på vad han menar med det är det ju lätt att hålla med om man itne vet bättre, Eller Busch utspel om sjukvården och vårdköerna som tydligen inte stämde (Aftonbladet) osv,.

• Croneman är inne och petar lite på det här i DN men han ber om mer ideologi. Vet inte om det är ideologi längre - vem är liberal? Vem är marknadsliberal och innebär att vara marknadsliberal verkligenfrihet för människan. Har KD verkligen kristna värderingar eller är det något anant som styr..? Det skulle jag vilja att det grävdes mer i.

• På lite samma tema - att utmana inom partier var det här klippen från insta (ovan) intressant: veteranen Graham Platner är en progressiv demokrat i Maines senatsrace. Han står för mer fokus på vanliga löntagares ekonomi, billigare boende, universell sjukvård, starkare fackföreningar och mindre makt för miljardärer, samtidigt som han kritiserar partiets etablissemang och amerikanska krigspolitik dvs han säger rakt ut vad problemen är och folk vill höra det, den klassiska delen av demokratiska partiet slår bakut, (Tack Maja alskog Bredberg för tips)

• Apropå val - och uk Misan Harrimans tankar om hur extremhöger vann så stort i uk häromdagen insta väl värda 4 min om vem som behöver göra jobbet (quote via tv serien ANdor ;- ovan)

Det farligaste är att tro att det “normala” kommer komma tillbaka
- Om att kunna se helheten

Och med tanke på politiken och det som inte sas i partiledardebatten vill jag lyfta ett inlägg rakt av nästan av dansken Kasper Benjamin Reimer Bjørkskov som skriver (mycket) och bra på linkan. men igen sätter fingret på det jag försöker säga tidigare i detta brev.

Marknadshyror eller ej - varför inte något annat?

Några dagar senare hamnade jag i en diskussion om marknadshyror. Hyresmarknaden i Sverige, särskilt i Stockholm, fungerar uppenbart dåligt. Köerna är extrema, unga har svårt att flytta hemifrån, andrahandsmarknaden är dyr och staden blir allt mer segregerad.

Då kommer den klassiska lösningen från ena sidan inkl alla Tidöpartier: släpp marknaden fri.

Företagarna och Stockholms Handelskammare menar att dagens system är orättvist och låst. (samt producerar något vinklade rapporter där de som är med att ta fram rapporterna har vintintressen i bostadsbolag men det nämns såklart inte) Argumentet är att hyror ska sättas friare mellan hyresvärd och hyresgäst så att marknaden kan “lösa” problemet.

Men där tycker jag analysen blir märkligt smal.

För samtidigt pratar vi nästan aldrig om klimatet, energin, materialbristen eller hur dyrt och resurskrävande byggande redan blivit. Vi pratar sällan om att flera länder som släppt hyrorna friare idag brottas med skyhöga hyror och ökad segregation. Det har kommit ut en ny rapport från Hyresgästföreningen där vi ser om hyrorna släpps fria kan de öka i kostnader från mellan tex 35% i Linköping till runt 82% i vasastan i sTHLM.

Och om vi nu ska prata subventioner så går redan idag ungefär 75% av bostadssubventionerna till ägt boende.

Det intressanta är egentligen hur fast debatten är i två läger: reglering eller fri marknad. Som om det inte finns andra vägar.

Varför pratar vi så lite om:

• starkare skydd mot ockerhyror i andra hand?

• hur Airbnb påverkar bostadsmarknaden, när regler nu släpps fria?

• hur man kan skapa större rörlighet utan att människor känner sig bortträngda? tex få folk med stora lägenheter att byta till mindre.

• hur vi bygger bostäder inom klimat- och resursgränser?

• hur unga ska få trygghet utan att bostäder blir rena investeringsobjekt?

Det som kanske stör mig mest är att så många försvarar marknadshyror nästan som en ideologisk princip, trots att de själva sannolikt skulle förlora på det ekonomiskt. Som om marknaden blivit en identitet snarare än ett medel för att nå något.

Bostadsfrågan som många andra frågor är inte svart eller vit. Det finns ett helt spektrum av möjliga lösningar om vi bara vågar titta bredare på själva grundproblemet.

Markanden är väl inte längre vänster eller höger utan framåt eller bakåt?

Den fantastiska upplevelsen Dear economy, nu med excellent sajt där man kan testa sina idéer, praktiska workshop och tydliga exempel från verkligheten om vad ekonomin är och vad den (inte)ger oss. deareconomy.com

Share

Antagligen behöver vi lite mer ‘epistemisk ödmjukhet’

Hittade det här på instagram vilket satte fingret på mycket just nu ändå.
Som när regeringen inte vill höra att en massa jurister är oroliga för hur vi skapar nya lagar och har skrivit det här debattinlägget “Larmet ljuder – sätt stopp för nedmonteringen av rättsstaten”(DN) och samt uppropet #jutoo som över 1500 jurister skrivit på. Utan Tidö håller kvar i att de inte gör något fel - trots all kritik. Eller att man inte ifrågasätter den egna gruppen efter kvittningshaveriet förra veckan. (En bra genomgång av allt detta och hur (dåligt) det går med den svenska demokratin finns via Ramona Snackar insta )

Men tillbaka till epistemisk ödmjukhet:
’När vi upplever att vi hittat något sant, vill vi ofta skydda det. Men i samma ögonblick som vi slutar ifrågasätta oss själva kan övertygelse stelna till en slags dogm.

Även sanna eller vetenskapligt grundade idéer kan hållas på ett dogmatiskt sätt om identitet och ego blir viktigare än nya data eller motargument.

Det finns något paradoxalt grundläggande i detta:

• den som aldrig kan ändra sig är inte stark i sin övertygelse utan ofta låst vid sin identitet.

• Och den som ändrar sig hela tiden efter senaste vinden står inte heller stadigt nog för att kunna försvara något alls.

Och en slags mognad i hur vi tar oss ann allt detta finns väl i att inte krampaktigt hålla kvar i det vi vet utan har en kärna som vi sedan förflyttar oss med att kunna säga:
“det här tror jag är sant utifrån det jag vet nu, och därför agerar jag också utifrån det men jag accepterar att jag kan ha fel om bättre argument eller ny kunskap dyker upp”

(+ att personligen tror jag det är viktigt att hålla fast vid grundvärdieringar kopplat till ny fakta)

Modet att stå emot grupptryck och ödmjukheten att realtivt snabbt kunna böja sig för ett bättre argument.

Och bias är där och stökar hur vi än gör. Kanske måste AI:ns - bias behandlas på likande sätt som oss människor?

En ny studie av Petter Törnberg och Michelle Schimmel ifrågasätter idén att AI-modeller i sig är “vänsterlutande”. Forskarna menar att språkmodeller snarare försöker anpassa sig till den person de tror ställer frågan.

I vanliga tester antar AI:n ofta att den granskas av akademiker eller forskare, som modellerna förknippar med liberala eller vänsterlutande värderingar. Då svarar de också mer “vänster”. Men när forskarna i experimentet tydligt skrev att frågeställaren var konservativ republikan skiftade svaren kraftigt åt höger.

Studien pekar därför på att mycket av den uppmätta politiska biasen kanske egentligen handlar om “sycophancy” alltså att AI:n speglar vad den tror att användaren vill höra snarare än en fast ideologisk övertygelse i modellen själv. Forskarna menar att AI därför kanske måste studeras mer som människor, där intervjuareffekt och social anpassning spelar stor roll.
Via Källkritik, fake news och faktagranskning på FB

• Får mig att tänka på klassiken där man ville ha open calls för symfoniorkestrar och lät de sökande musikerna sitta bakom en vägg och spela så man inte skulle se om det var en man eller kvinna och på så sätt fick in fler kvinnor. Men det fanns även en djupare nivå av bias - man sen kom på att många kvinnor bar högklackat, så det blev ännu mer rättvist när man bad dem ta av sig skorna eller la ut en matta på väg fram till “väggen” så att man itne omedvetet kunde höra “kön” (flera studier finns på detta, här är en )

• Eller när akademiska rapporter blivit bedömda som mer stringenta och korrekta när samma text blivit signerade av män istället för kvinnor (tester gjorda med exakt samma text)
  

Subscribe now

Tips att ses och att göra:

• 11 Maj - Det skaviga matsystemet- Skavet IRL i maj med gäst- Maja Alskog Bredberg för att förstå hur matsystemet är uppbyggt, varför det blivit så sårbart och hur vi kan börja tänka annorlunda. Maja är den prisbelönta PR -strategen som fick nog och blev grönsaksodlare och sedan skrev den fantastiska boken Till Växten.
  

• Torsdagen den 28 maj - Feed The Future policybriefsläpp med Agroforestry Network Philipp Weiss, Max Whitman, Sebastien Boudet, Karin Saler, Pär Holmgren, Maja Alskog Bredberg, Madeleine Fogde Flera grymma talare och paneler - anmäl dig här

• 30 maj - Sandviken form och design! Komsi komsi
  

• 10 juni - The Economics Of Happiness Film Screening and Soulful Conversations samtal och filmvisning med bla Helena Norberg-Hodge's och Douglad Hine

Ta hand om er nu!

P&k

Isabelle

Ett sista ps, - läs den fantastiska texten av Anna Branten om väven runt hennes far som nyligen gått bort <3

Hej!

Det är något med världsbilder. Efter förra nyhetsbrevet fick jag många reaktioner. En del skrev att de kände sig mindre ensamma. Andra tyckte det blev för mörkt. Samt att jag “tycker extrema saker”. Eller att det är “alarmistiskt”.

Och det är nog där det skaver mest.

För jag upplever inte att jag “tycker”. Jag försöker återge det forskningen faktiskt visar - där det finns väldigt bred konsensus och sätta ihop det med analyser från människor som precis som jag, jobbar med de här frågorna på heltid. Det är inte känsla. Det är inte opinion. Det är ett försök att ta in vad som faktiskt pågår.

I det jag skriver och tänker är jag ändå noga med att säga att jag vet inte vilka framtider som väntar - det är omöjligt. Och även om jag ser det som en sport att ifrågasätta det jag tar för givet, så gillar människan inklusive jag själv att bekräfta sådant som jag redan vet och ser…

Men med det sagt vill jag ändå poängtera:
Jag har ställt om ganska mycket. Gått ner i lön. Ändrat hur jag jobbar och lever. Tappat relationer som inte höll för skavet. Krånglat till saker som hade kunnat vara enkla - resor, konsumtion, samarbeten. Sagt ifrån fast jag inte haft lust. Blivit den som påminner om det jobbiga genom att bara gå in i ett rum…

Inte för att vara duktig. Inte för att spela martyr. Även om engagemang - ger mig en massa mening, är det liksom inte doom och svårigheter jag går igång på. Skulle gärna slippa. För egen del går det bara inte att se varthän det barkar och sen låtsas som det regnar…

Saken är den - innerst inne är JAG ÄR LIVRÄDD! Det är på ett existentiellt plan jag känner att vi på något sätt måste ta in allt och agera. Att vi inte har något val - utan att det är för mycket som står på spel.

Och jag lovar - jag har verkligen försökt hitta andra svar. Gång på gång, Läsa mer. Fråga mer. Vända på perspektiven. Försöka slå hål på min egen bild.

Jag vill inget hellre än att verkligen ha fel!!

Men ju mer jag kollar, desto mer pekar det åt samma håll.

Och jag önskar att någon som tycker att jag är “för deppig” kunde visa varför. Inte bara säga “att det känns så”, eller “kanske har de som säger att du är lite mörk - lite rätt?”

Utan - ge mig forskningen och de grundade teorierna - till varför jag har fel!

Så Prove me wrong eller låt mig jobba på!
Ännu hellre - häng på!

With love,

The party pooper ;-)

Brain Maxxing - observera sitt tänkande, tänka i lager och inte för smalt!

I det här nyhetsbrevet försöker jag sätta ord på något jag återkommer till ofta: att vi rör oss i flera lager samtidigt och att vi ofta tänker lite för smalt, både i hur vi förstår världen och hur vi föreställer oss framtiden.

Extra tydligt blev detta när jag nyligen läste och lyssnade på två olika personer som på varsitt håll spaltar upp det här väldigt konkret.

Som två riktningar:
hur vi tänker och hur vi tänker om framtiden.

1. Indy Johar – nivåer av tänkande

Indy Johar sätter ord på lager av tänkande i “the full stack of metacognition” Han beskriver det som en stapel, från att märka vad som pågår i vårt eget tänkande, till att förstå vilka ramar, relationer och system som formar det, och i förlängningen vad som ens går att förändra.

Det som brukar fastna hos mig är inte bara uppdelningen i sig, utan insikten att många av våra problem inte handlar om att vi tänker fel – utan att vi tänker inom för snäva eller felaktiga ramar.

Att verklig förändring kanske inte börjar med bättre svar, utan med att vi ser vad som gör vissa svar möjliga och andra omöjliga.

Jag tänker kanske inte i en tydlig stege upp och ner, utan mer i lager som glider in i varandra – där det personliga, relationella och systemiska hela tiden hänger ihop.
Och där förmågan att se det är en ganska avgörande färdighet just nu.

2. Nate Hagens – flera framtider samtidigt
Nate Hagens gör något liknande, men riktat mot framtiden i podavsnittet: How to Think About the Future (Part 1): Changing the Future Starts with How You Think

Han visar mästerligt hur vi inte bara tänker för snävt i våra analyser utan också i våra framtidsbilder.
Vi tenderar att fastna i en berättelse: kollaps, tekniklösningar, ekonomi, klimat och sedan tolka allt genom den.

Men i verkligheten hänger allt ihop.
Energi, ekonomi, politik och ekologi påverkar varandra, och förändring sker inte jämnt och förutsägbart, utan i skiften, trösklar och ibland väldigt plötsligt.

Hans poäng är att framtiden inte är ett scenario vi ska lista ut utan ett spann av möjliga utfall vi behöver kunna förhålla oss till.

Så istället för att försöka ha rätt om vad som kommer hända, handlar det om att kunna hålla flera möjliga framtider i huvudet samtidigt –
och fatta beslut som fungerar i fler än en av dem.

Share

Pay it forward!
Ännu ett lager - vad har jag fått med mig för att kunna vara där jag är idag och vad skickar jag med vidare in framtiden?

Aisha Marzuki skriver om begreppet Jariyah: en ekonomi byggd på cirkulation snarare än ackumulering.

Inte vad vi lyckas samla på oss, utan vad som fortsätter ge värde när vi själva inte längre är kvar. Det kan handla om att plantera matträd som ger skörd i decennier, skapa lokala mötesplatser som människor fortsätter använda, dela kunskap öppet istället för att låsa in den bakom betalväggar, bygga jordhälsa snarare än att bara maximera avkastning ett år i taget, eller skapa strukturer där människor lär vidare det de själva fått.

Det handlar mindre om att lämna något stort efter sig och mer om att skapa sådant som kan leva vidare utan att du hela tiden måste hålla i det. Relationer, kunskap, platser, jord, gemenskaper, sådant som fortsätter ge värde långt efter att beslutet togs. Kanske är det också ett sätt att tänka mer systemiskt: att förstå att det vi gör inte stannar i stunden, utan fortsätter påverka människor, sammanhang och framtid långt efter oss.

• The Jariyah Field Guide Zine - med en snygg uppställning och grafik om detta tänk hittar du här

• och en längre text i medium
  

Av Tove Blomgren har jag lärt mig Post Competition. Att när vi vill ha en bättre framtid behöver vi tänka att överlevnaden och samspelet är målet - då behöver vi ge utan att få, dela med oss av uppdrag och idéer frikostigt. Problemet blir ju när vi agerar i ett system som inte tänker så - vi går ifrån det transaktionella - till att ge - men är inte tränade i det. Aisha ovan skriver också klokt att det handlar om ett slags cirkulerande inom en community eller nätverk, att man behöver såklart i det också sätta egna gränser så att man inte ger för mycket på egen bekostnad…

Till sist ett YAY! The mayor Mamdani rabbit hole och annat positivt som händer i världen!

Det är mycket skit men det finns också en “under current” av motstånd och vilja efter något annat. Fler än någonsin som pratar om “tax the ultra rich” (ni följer Gary Stevenson) väl Frälsningsarmen som drar tydliga gränser mot rådande invandringspolitik (Expressen).

Mayor Mamdani i NYC gör och säger mycket rätt. Jag såg ett klipp (ovan) och blev sen flooded. Men tex att en fd fånge ska styra ett fängelse eftersom han vet vad som behövs för att rehabilitera istället för att fängelser ska gå med vinst. Lagar 8000 potthål på en dag (potthål är min nya besatthet i klimatförändringarnas framfart - iallfalla i mitten och norra delen av vårt land där de spriders sgi - explotionsartat) , gillar också hur han förklarar hur saker funkar tex. i detta klippet om budget , eller hur han svarar på rasistiska kommentarer.

Väldigt bra sammanfattning av det som händer i UK just nu med the Green Party av Michael Mezz som jag också tycker ni ska följa tex på insta.

Share

Ok! Nog för denna vecka! ‘

Hoppas ni får en fin helg!

Ta hand om er!

och glöm inte - hopp är en muskel som måste tränas tillsammans med andra - det är inte en känsla! <3
P&K
Isabelle

Komsi:

• Klimatverkstan 29 april - via klimatklubben. Anders som brukar gå på Skavet - ville ha ett slags skavet men att prata om vad vi kan GÖRA. Sagt och gjort - han krokade arm med Klimatklubben och första träffen online - handlar om “Hur semestrar jag mer hållbart” anmäla er kan ni göra här via google forms

• 4 Maj Högskolepedagogiska Skavet IRL i Stockholm för dig som jobbar som högskolelärare. Anmälan och mer info hittar du här. (25 maj online anmälan via google forms här) under ledning av Daniel Pargman och Esther Gubi

• 11 Maj - Det skaviga matsystemet- Skavet IRL i maj med gäst- Maja Alskog Bredberg för att förstå hur matsystemet är uppbyggt, varför det blivit så sårbart och hur vi kan börja tänka annorlunda. Maja är den prisbelönta PR -strategen som fick nog och blev grönsaksodlare och sedan skrev den fantastiska boken Till Växten.

• 30 maj - Sandviken form och design! Komsi komsi

Hello!
Häromkvällen gick en av de galna gubbarna ut med orden “a whole civilisation will die tonight”, min man gick ner i ett kärnvapen-rabbit hole och satte skräckslaget på filmen “a house of dynamite” (Netflix) Jag som redan hade sett den satt lugnt i soffan bredvid och stickade. Av alla världens orättvisor är kärnvapen något jag kan lägga i ett mentalt fack och stänga av. Vilket iofs är läskigt i sig kan jag tycka. (Dock kanske inte så här illa) Men om jag ska lägga tid på något i mitt liv så känns oroandet för att någon trycker på en knapp och typ max 33 minuter senare sprängs det och utplånas sjuka mängder med liv på andra sidan jorden - som att det är lite utanför det jag kan påverka… Morgonen efter vaknade jag och tänkte ja just det - hur gick det nu för världen. Finns den kvar? Så sjukt.

För er som läser detta mejl vet ju att - det inte är så att jag inte bryr mig om min omvärld. Men här tog det liksom stopp. Kärnvapenknappen är väl toppen av ett isberg, där allt annat engagemang är underarbetet för att det inte ska hända…

Med det sagt känner jag själv just nu en slags allmän orklöshet, inte per se för att de galna nyheterna avlöser varandra utan kanske för att glappet mellan det som sker och samtalen som förs blir mer och mer avgrundsstora och jag försöker hela tiden hitta nya sätt av överbrygga dessa glapp men känner mig mer och mer som en tonnis som är hopplöst kär i någon som inte är ett dugg intresserad. Bara att här är det så mycket mer som står på spel ju (än lite puppy love)?! Men det hade varit lite enklare om fler försökte - lite grann från flera olika håll. Att vi kunde avlösa varandra i engagemang…

Samtalen behöver inte handla om doom and gloom. Men de behöver handla om andra saker än det gamla vanliga. Behövs tweaks lite och jobbas på. Blev så oerhört inspirerad av The Green PArtys Mothin Alis som i YT filmen ovan pratar om vad tillsammans har betytt. (Green Party UK är överlag väldigt inspirerande!)

“Remember what connects us, because that's where our strength lies – in each other. And when we realize that, that's when change happens!”

I mellanrummet är de obekväma samtalen extremt skaviga.

Kände mig extremt sedd i texten “You are not crazy av Douglas Rushkoff (Tack Tove)

Frustrationen handlar om att leva i ett system som upplevs djupt orimligt –men där själva orimligheten har blivit normaliserad så långt att den som pekar på den, riskerar att framstå som den orimliga.

Texten har konkreta exempel han är med om, men det finns en större underliggande röd tråd om vad som ofta händer i glappet i samtalen nuförtiden:

1. Att se något som andra inte verkar se
Han rör sig i en bubbla där många förstår systemnivån – men när han möter “mainstream” uppfattas samma analys som paranoid. Det skapar en klyfta: inte mellan rätt och fel, utan mellan att se strukturer och att inte ens erkänna att de finns.

2. Språket räcker inte riktit till
Ju mer man försöker beskriva hur saker faktiskt hänger ihop, desto mer börjar det låta som att man överdriver eller drar ihop någon slags konspiration. Inte nödvändigtvis för att det man säger är fel, utan för att verkligheten är så uppbyggd i lager, historiskt, ekonomiskt, kulturellt. För mycket prat i komplexa termer så tappar man folk, förenklar men låter det som att man hittar på.

3. Normaliseringen av det absurda
Det som egentligen är extremt - ojämlikhet, kontrollsystem, resurskoncentration, klimatnödläget, krig, upplevs som “bara så det är”. Problemet är inte bara systemen, utan att de blivit osynliga och självklara.

4. Gaslighting på samhällsnivå
Det finns en stark känsla av att vi kollektivt har accepterat en konstruerad verklighet och att den som ifrågasätter den framstår som problemet. Det är inte bara olika åsikter – det är en upplevelse av att verkligheten själv har förvridits.

5. Existentiell osäkerhet: är det jag eller världen?
Den mest laddade delen är tvivlet:
“Har jag blivit galen - eller är det här faktiskt sant om vi inte riktigt pratar om det?” Det är där frustrationen landar. Inte i direkt ilska mot andra, utan att man känner sig utanför och konstig.

6. Insikten om att allt kunde vara annorlunda
Under allt ligger en större frustration: systemen är inte naturliga eller oundvikliga. De är byggda. Och just därför blir det ännu mer absurt att vi fortsätter reproducera dem som om de vore givna!!

“She tried to get it back on track. “But billionaires have plans for bunkers. What have you seen?”

I’ve seen a couple of plans for bunkers, I said. But the story here is that the real world is becoming a bunker. At least for the wealthy. They don’t believe there are enough resources for everyone. Their scenarios all point to imminent disaster. So they are busy accumulating as much money and as many resources as possible now in preparation for the coming collapse.

She was getting quiet now. As if this was all new. She was nice. She looked almost worried for me.”

• Det här påminner mig om när jag skrev om att Matrix redan är här - men vi tänker att den är i framtiden. Detta skriver jag inte som en “hah - se på mig” utan “Pheew jag är inte galen… “

• Och appropå Gaslightning - denna intervju i Aftonbladet med Carl Oscar Bohlin är skrämmande på temat.

• Men också Ebba Busch Thors utspel om att hon fått politiskt vinklade frågor av en reporter på SVT. Värt att se hela inslaget om idén om priset “vid pump” (18 min SVT) där Ebba i slutet av den intervjun alltså tröttnar. Expressens Barth-Kron tycker inte att det är ett hot mot demokratin, utan att politiker alltid har rytit ifrån och haft härskartekniker. Jag vill dock ändå säga att när man inte lyssnar på forskningen, kommer med falska påståenden som man inte vill stå tillsvars för, och gör det konsekvent så har vi gått in i ett nytt läge. Det går inte att bortse från post-truth bara för att politiker alltid varit buffliga. Och ja, jag skulle bli lika orolig vilket parti det än kom ifrån. Dessutom såg ni granskningen om att 70% av talartiden inbjudna gäster i SVT partipolitiskt aktiva och debatörer är höger?

Nej, jag har ingen aning om hur framtiden ska bli men jag ser det som en boll som någon gång måste landa - och att vi har nått högsta punkten…

När jag pratar om dessa saker med min omgivning är det många som precis som ovan nog tycker att jag överdriver, eller att jag är i det jobbiga alldeles för mycket. Blev tom kallad en aningens konspiratorisk häromdagen…

Men slår man ihop bara forskning om klimat och miljö, överskridandet av planetära gränser (och vad det i sin tur kan ha för påverkan) inklusive hot mot biologisk mångfald och minst en av de fem av världens bread baskets ligger i farozonen, med hur det går för demokrati, till hur Hormuzsundets nedstängning påverkar och antagligen kommer påverka hela världen under en lång tid framöver, plus ai:n framfart och ihopkoppling med det militära samt att vi har varit i overshoot (ekologiskt underskott) sedan 70 -talet i världen (dvs mänskligheten förbrukar naturresurser snabbare än vad jorden hinner återskapa dem.

Även om siffror och källor rör sig över olika tidshorisonter, och om tex. AI i teorin skulle kunna bidra till klimatnödläget men i praktiken mest verkar göra all annan skit mer effektivt – kvarstår en enkel fråga: om vi verkligen ville “rädda världen”, varför börjar vi inte där?

Och även om bara en bråkdel av riskerna – säg 20 % – så är det i sig tillräckligt för en helt anna slags framtid.. Inte minst eftersom problemen förstärker varandra i ett polykrislandskap av sammanflätade dynamiker.

Utsläppen ökar. Flera utvecklingskurvor går snabbare än väntat. Demokratiska system försvagas. Ojämlikheten växer i väst.

Det är svårt att tolka riktningen som något annat än att bollen håller på att rusa mot marken...

Och någonstans måste helhetsbilden – både data och det vi faktiskt upplever – landa i en slutsats: det här handlar inte om justeringar, utan om förändring på en helt annan nivå. (Plus om vi är ärliga ser vi det ju med egna ögon – n’est ce pas?)

Grejen är att jag tänker att många ser våra framsteg och utveckling som spelet Flappy bird. Vi får lite luft under vingarna och sen kryssar vi oss mellan framsteg och hinder. Det ibland tar det stopp men då får vi re-group och tar nya tag och så kör vi förhoppningsvis igen. Vi har flera “liv” att ta av innan spelet tar slut. (Och då kanske för många i väst - slut som byta karriär, eller förlorat lite pengar eller något intresse vi byter. Eller i stort som den svenska ekonomin…)

Men den här linjära flappy bird spelet är egentligen linjärt men i en större båge. För vi har fått fart och kan testa våra vingar av all kraft från oljan, av samhället, av gemensam utveckling, av kolonialism. Oljan håller inte bara på att ta slut utan den ställer ju till med enorma problem både i form av utsläpp, miljöförstöring, resurs-ackumulering och geopolitiskt kaos. Så vi kryssar mellan olika problem men har ju glömt bort det som fått oss att flyga från första början.

• Lite liknande tema och en bra uppställning av Adrian Lambert “The World Isn’t Ending. It’s Stopping Working” om kollapsens mekanism:

  • En kollaps sker inte plötsligt med en smäll .Det mesta försvinner inte. Det funkar bara sämre. Förseningar, brist, högre priser, system som hackar.

  • Samhällen handlar till stor del om energi. Inte att energin tar slut utan att vi inte längre kan organisera den lika effektivt.

  • Mer kompelxitet. Mer energi → mer komplexa system → mer beroende → mindre robusthet. Allt hänger ihop, så små störningar sprider sig snabbt.

Idag är allt ihopkopplat globalt och bygger på billig fossil energi, vilket gjort att vi kunnat växa mer än vad som egentligen håller i längden. Nu blir energin svårare att få tag på samtidigt som vi sliter på naturen vi är beroende av, och det skapar en dubbel press. Det märks inte först som att saker tar slut, utan som att systemen börjar funka sämre det finns mat och energi, men de kommer inte fram som de ska. Vi kommer att kunna se infrakstruktur som förfaller, vården som kämpar, leveranser som brister, ekonomin som behöver draghjälp artificiellt.

Och på det - en slags psykologisk kollaps
Vi lever på antagandet att framtiden fortsätter som nu.
När det inte gör det kommer vi se sprickor i tillit, politik och verklighetsbilden. Vilket är tydligt nu.

Bottom line:
Världen går inte under.
Den slutar fungera som vi är vana vid.

Jag skriver inte allt detta för att säga att allt kommer bli skit. Och jag tror det finns massor att göra på flera olika plan. Men Jag tror jag behöver skriva det för min egen del. Att förstå att jag inte är galen. Att det stämmer att bollen håller på att vända i kurvan ner. Det är liksom enkel fysik. Den kommer landa på något sätt. Och då måste vi vara beredda på det, prata om det. Försöka förstå det hela…

Jag träffar folk som pratar om världen som att den är sig lik, “lite stökigare kanske”! Samtidigt som en annan vän är åtalad och har varit på rättegång i veckan för att hon har stått vid en flygplats och hållt en banderoll mot privatflyg. (Läs hennes slutplädering här) Det är så jädra weird alltihopa. Jag bygger på mitt hus i Leksand och hoppas på det bästa. Samtidigt som varannan grej jag gör (som är väldigt genomtänkt) ifrågasätter jag om det ens är värt det.

Så läste jag detta ur en mycket bra artikel i Grist (“What to expect when you’re expecting the end of the world”) där de går igenom olika takes på folk som tänker på kollaps och förändring och hur de förhåller sig till det:

“I remember agreeing with friends that the worst way to spend my last years of modern convenience would be arguing with people about the evidence base for societal collapse,” he later wrote.”

Share

• David Jonstad skriver också bra i DN om “Skrattretande att vi snart skulle återgå till business as usual”
  Tog mig friheten att sammanfatta med ai för er som inte har DN med rekommenderar den verkligen i sin helhet
  
  ”Isen kan vara tjock men ändå förruttnad under ytan och plötsligt brista. Den bild vi lever i nu är liknande: en till synes stabil civilisation som i själva verket blivit allt mer skör genom sitt beroende av energi, råvaror och komplexa system. Samtidigt gör vår normalitetsbias att vi fortsätter anta att allt ska rulla på, trots tydliga signaler om ökande instabilitet. Historiskt vet vi att när system inte längre kan växa ur sina problem, ökar konflikter, ojämlikhet och störningar – och mycket tyder på att vi redan är inne i den fasen.
  

Möjliga scenarier framåt enligt David i DN:

• “Det löser sig” (business as usual light)
  Tillfälliga kriser, men systemet anpassar sig. Teknik, marknader och politik lyckas hålla ihop helheten, även om det skaver mer.

• Tekno-dominans
  Snabb teknikutveckling, särskilt AI, koncentrerar makt till stora aktörer. Stabilitet upprätthålls – men till priset av demokrati och kontroll.

• Fragmenterad värld (pågående skifte)
  Ökad konkurrens om resurser, geopolitisk oro, svagare internationellt samarbete. Ekonomin hackar, kriser avlöser varandra. Känns redan bekant.

• Systemkollaps / kraftig nedväxling
  Flera system faller samtidigt: ekologi, ekonomi, geopolitik. Stora störningar i försörjning, ökad fattigdom, konflikter och minskad global kapacitet.
  

Poängen med scenarierna är inte att gissa rätt - utan att börja se att framtiden faktiskt kan bli något helt annat än det vi tar för givet.

Det är väl kanske allt jag egentligen vill säga!

Hoppas ni får en fin helg och lite vår!
P&K

Isabelle

Missa inte detta:

• 13 april Skavet och Two Loops - hur man hittar sin plats i systemet

• På onsdag 15/4 i Göteborg - återbruksmässa och föreläsning med Rekomo. Ni köper väl kontorsmöbler second hand?

• 17 April Skavet online på denna länk 12.00-12.50

• 21/4 Matupproret med Reformaten - en spännande kväll på många sätt - biljetter hittar du här. Matupproret – Rebellmammornas* och Reformatens gemensamma kampanj – tar nu nästa steg. Under det senaste halvåret har Reformaten, i samråd med sitt Bonderåd och Forskarråd, tagit fram konkreta politiska förslag för att påskynda omställningen till hållbara matsystem. Nu lanserar vi tre av de förslag vi driver inför valet den 13 september. Förslagen omfattar åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. De går bortom symtomen och angriper grundorsakerna – med lösningar som stärker klimatet, miljön, folkhälsan, rättvisan och beredskapen.

• 4 maj - Högpedagogiskt Skav- inte under min regi men vill tipsa -

• 30 maj - Sandviken form och design! Komsi komsi

Hej på er!
Tack för alla fina meddelanden efter förra posten.
Uppskattar det mycket - att få veta att ni finns och inte bara är siffror i någon slags statistik ;-)

Min senaste besatthet som antagligen skiner igenom här i Chunks - är idén om att kunna förstå de olika lagren som påverkar vår samtid. Samtidigt är det en omöjlighet - men det är väl också del av min senaste grej. Acceptansen i att vara såpass ärlig i att jag kan inte veta utan bara FÖRSÖKA förstå. Att ständigt lite tweaka, omformulera så att jag förhoppningsvis får ihop fler och fler pusselbitar desto mer jag samlar…

Att inte peka med hela handen

För mig börjar det ofta i att inte köpa det binära. Verkligheten är nästan aldrig antingen eller. Den är lager på lager av orsaker, drivkrafter och konsekvenser.

Men när man läser om till exempel matpriser eller matmomsen kokas allt ner till en enskild förklaring. En grej. En skyldig. Som om ett komplext system gick att reducera till en rubrik.

Det är inte så konstigt. Vi är tränade i det. Vi tittar på ett pris men inte på det som ligger bakom. Vi blir experter på små utsnitt. Vi jobbar som experter. Algoritmer matar oss med mer av det vi redan lutar åt. Till slut känns det rimligt att stanna där.

Och samtidigt: det är exakt därför enkla berättelser funkar så bra. Tydliga konflikter. Klara skurkar. Svartvitt. När allt annat är överväldigande, är det nästan en lättnad.

Men att vi dras dit betyder inte att det är där vi behöver stanna.

Det finns en skillnad mellan att säga att fakta inte funkar – och att inse att fakta sällan funkar ensamt. Vi är inte rationella, men vi tror att vi är det. Forskning visar att fakta får genomslag först när de krokar i känslor, relationer och sammanhang.

Och kanske ännu mer obekvämt: fakta biter sämre när de skaver mot våra intressen. Ekonomiska. Politiska. Personliga.

Så frågan är kanske inte om vi ska förenkla eller inte.

Utan vad vi väljer att förenkla bort.

Dra ner brallorna på mig själv först och förekomma

En sak som funkar i min kommunikation är att börja med mina egna tillkortakommanden. Det skapar igenkänning och jag kliver ner från höga hästar som jag kanske inte sitter på, men som det ibland kan antas.

Det kan vara enkelt. Som att skämta om stockholmare, alltså mig själv - när jag inte är i Stockholm.

Eller när jag pratar om att evig tillväxt inte går ihop, och direkt lägger till: nej, jag är inte kommunist. Problemet är inte att vi har två läger. Problemet är att vi låtsas som att det bara finns två. Sen visar jag bredden, andra sätt att organisera ekonomi. Då faller behovet av att placera mig i ett fack.I rummet märks det ofta direkt. publiken går från att vara skeptiskt dömande till något mer öppet.

Det här är också en bra taktik när man vill prata om svåra grejer. Man kan erkänna redan innan att det är svårt - att man inte kan allt och då burkar nya världar öppna sig. Tex om man inte tycker att man kan allt eller gör allt perfekt och vill prata klimat, rasism eller kanske folkmord…

Olika slags linser i förändring:

Vi hoppar ju mellan olika linser och “jag” mest hela tiden eftersom vi är del av något större och individer samtidigt. Därför kan det hjälpa att tydligare särskilja de olika och se på vilken nivå vi egentligen menar:

1. Moralnarrativet – börja med dig själv

Förändring börjar i individen: vi måste ändra våra liv, konsumera mindre, flyga mindre, leva mer hållbart. Det är en gammal idé - att förändring börjar med att förändra sig själv.
→ Styrka: skapar ansvar
→ Svaghet: riskerar skuld och missar systemen

2. Systemnarrativet – ändra spelreglerna

Problemet sitter i strukturerna: människor formas av ekonomin, incitamenten och spelreglerna. Fossilsubventioner, tillväxtlogik och konkurrens driver beteenden oavsett vad vi vill.
→ Styrka: förklarar varför problemet fortsätter trots god vilja
→ Svaghet: kan göra individen passiv

3. Kulturellt narrativ – ändra vad som är normalt

Förändring sker genom normer och berättelser. Det vi ser som “normalt” kan skifta snabbt som när rökning blev oacceptabelt, flygskam uppstod eller köttnormen börjar ifrågasättas.
→ Styrka: kan driva snabba förändringar
→ Svaghet: kan underskatta ekonomiska strukturer

Alla tre behövs men ofta använder vi bara en - eller blandar ihop dem.

Exempel:

Bara moral → skuld

Bara system → maktlöshet

Bara kultur → symbolpolitik

Ett annat narrativ är att lite förstå vad man har för världsbild och intressen:

För det spelar också roll för vilket narrativ man har eller vill förstå. På detta kan man såklart lägga ideologier och partipolitik av olika slag. Och igen målar med stora penslar här men försöker vi inte förstå olika världsbilder så blir det svårare att kommunicera.

• Klimatförnekare
  Finns ingen klimatkris och människan kan inte påverka

• Business as usual vurmare/petromannen
  Kör sitt race som man alltid har gjort. Påverkas av samhällstrender men mer för att man måste. Tänker att framtiden blir typ som nu. Eller med krig. Rädd för förändring. Säkerhet och kontroll. Skydda de egna.

• Teknikoptimist /green growthare
  med ny teknik och den gröna omställningen så når vi nettonoll.

  Någon gång, Någonstans Någon dag (hör ni Carola sjunga) Målen är något vi kanske pratar om men inte som att de finns på riktigt…
  

• Mellanmjölksmassan.
  Erkänner krisen (typ), gör några små förändringar men vet inte hur eller vad man ska kan göra/engagera sig, tycka eller tänka riktigt. Diffust oroliga i grunden.

• Miljönörden
  Vill göra rätt. Plastbantar och gör nitiska förändringar i sitt eget liv. Lever snålt, hård mot sig själv men fastnar lätt där. I det ensamma och individuella.

• Klimatengagerad
  ”Vi kan ändra skutan om vi satsar grönt och ställer om samhället. Vi behöver bara bli några fler. Och hårdare politik för att hjälpa folk att göra rätt.” (Vad utkomsten kommer bli då vet man inte riktigt? Hoppas på gröna städer, mer tid och lite win win. Och kämpar på. Vad för grader vi kommer hamna på, Hur samhället kommer se ut? Vart vi landar om utveckligen fortsätter som nu orkar man kanske inte riktigt ta in utan jobbar på eftersom det är det rätta att göra.

• Collapse aware
  Olika stadier av kollaps har redan börjat, samhället kommer radikalt förändras. Vi måste fortfarande göra allt vi kan men också brace for impact. ÄR lite förbi att det kommer gå bra, så vad gör vi då?

• Preppers
  alla möjliga kriser är på gång, jag ser över MITT bo. Engagerar sig inte direkt i samhällsförändring eller att fler ska få det bra/bättre.

• Nihilist– allt är kört.
  Jag gör inget, tänker inte på det, osv. Negativ inställning. Inget går att förändra ändå.

• Techfeodalismen och de allra rikaste.
  Mörkast av alla. Styr och ställer, bygger bunkrar, tänker att allt är kört – så vi kör gasen i botten och laddar upp oss i något moln tillslut och lever 4-ever. plus skapar kaos och ännu mer pengar till sig själva under tiden.
  
  Det här är såklart bara en riktlinje men de kan hjälpa att tänka på vem det är man pratar med och vad vi tror driver dem.
  

  ---

  Share

  ---

  

  
  Appropå olika roller - nya boken Spela Roll ta upp just det.

  
  Är du en omställningsmäklare - det vill säga en person som jobbar för att få fart på omställningen, kan du få tydligare syn på vilken roll du spelar, hur du kan vässa din retorik och ta nästa steg! Författare är Nina Wormbs, Elina Eriksson, Maria Dahlin och Maria Wolrath. Den innehåller också ett workshopmaterial för den som vill prova andra sätt att tänka. Spela Roll hittar du här

  ---

Narrativet som inte bryr sig om oss: planetens

Vi pratar ofta om olika lager -individ, system, kultur. Men under allt det finns ju något annat som ställer mycket på sin spets och förändrar alla våra föreställningar:

Fysiken.
Energi.
Material.
Tid.
Planetens gränser.

Det är ramen alla perspektiv måste rymmas inom. Och om vi återkommer dit blir alla andra narrativ helt annorlunda…

Vad blir vår historia om planeten inte är en parameter, utan utgångspunkten?

Rave on chunksters!

Hörs snart igen
P&K
Isabelle

Tips:

• Skavet 13 april med tema “Handling och motståndskraft i metakrisen” vi ska gå igenom verktyget two loops med fantastiska gäster från KTH.

• Rekomo har återbruksmässa för er som är intresserade av cirkulärt i Göteborg och jag föreläser. Anmälan här

• Skavet online lunch 17 april 12.00-12.50 Här hittar ni möteslänken till google meets. meet.google.com/fdj-hhdu-dwf

• Ny rapport från Fair Action om överproduktion vs nya producentlagen från EU. Dressed to waste hittar du här

Subscribe now

Hej på er!
Jag undrar verkligen hur ni har det? Vad ni som läser detta brev tänker på? Är det något ämne eller tema ni vill att jag djupdyker i? Vad ger er mest att läsa om? Jag ser att ni är där och läser! Att flera av er betalar och supportar på olika sätt och det gör mig så glad <3 (och i bistra frilanstider nödvändigt)! Men varje mejl och kommentar jag får, varje samtal när ni ger feedback om vi råkar ses gör det hela mer verkligt och levande. Uppskattar det mycket ska ni veta!

Masterutbildning
Om ni vill utforska hur vi kan närma oss och navigera polykrisen från olika håll genom en master i cirkulär design. Online, vid sidan av arbetet. Så missa inte Novias utbildning där jag är med på ett hörn. Öppet att ansöka nu! Och den driva av Emma Westerlund som är helt otrolig. Lägger mer info i slutet av detta brev.

Till veckans funderingar:
All denna röra i världen är egentligen inget som förvånar mig eftersom det följer det som mycket forskning visar när samhällen börjar falla samman. Krig och de sociala kontraktet som går sönder är det jag velat tänka minst på men oroat mig mest för. Men bara för att man vet - gör det inte mindre ont.

Det som jag kanske har allra svårast för är tystanden. För några år sedan kunde man fortfarande hålla sig lite utanför politik och dåliga nyheter för att det inte passade en. Nu går det inte längre.

Och ändå är det så tyst.
Så vanligt.
Så många som springer runt och låtsas.

Och jag kan till viss del förstå även det. Eftersom vi är uppvuxna i ett väldigt individualistiskt samhälle där vi både ska rå om oss själva och överleva på egna premisser behöver vi upprätthålla det normala.
Men det gör inte att problemen försvinner.
Och hur tystare vi är - desto djupare sjunker vi ner i geggan och får det svårare att ta oss upp. Eller upp och upp - men ta oss någonstans…

Det gör mig rädd att om samtalen uteblir kommer vi har ännu svårare att göra motstånd och få fler hjärnor som försöker tänka i nya banor. Färre som bygger allt det - det nya behöver växa på.

Det är ju tillsammans vi blir starka. och när mellanrummen växer inte bara i polariseringen i de gamla business as ususal systemen utan också mellan oss som kanske är på samma sida eller iallafall har någon slags gemensam grundsyn.

Så vi behöver inte bara prata med andra som kanske inte alltid håller med oss i allt.

-Men även med de i vår närhet som låtsas som det regnar?

Samtalen börjar erodera. Inte genom bråk. Utan genom att de aldrig riktigt börjar.

I mitt eget liv märks det i små saker. Samtal om sportlovsresor, middagar, investeringar och planer för sommaren sker i ett vakuum. Som om världen runt omkring inte riktigt räknas in.

Som om det bara är något som hände - ingen aktiv handling, ingen riktning
“Det är som det är.”
“Och vad skönt det var.”

I veckan har jag varit i rum där det strategiskt och forskningsbaserat diskuterats vad som kan hända om kriget i mellanöstern fortsätter i bara ett par veckor, hur snabbt vi kan få problem med matproduktion och ekonomi… vad annat vi kan vänta oss även om inte WW3 bryter ut utan att vi bara fortsätter med drömmen om evig tillväxt.
(DEt här avsnittet med Nate var ju toppen för att få en bred syn. på bredare påverkan av Irankriget ca 27 min)

Och samtidigt ska jag hålla uppe en slags fasad när business as usual pågår som vanligt. PÅ tv, radio, vad folk pratar om och planerar för.
Jag får det inte att gå ihop.

För egen del behöver jag inte vara i det jobbiga hela tiden. Men jag skulle önska något slags försök till fördjupning. Vi har tex val i höst - där ganska mycket står på spel. Där retoriken hårdnar. Partiledare som vänder kappan efter vinden.
Hur ska vi prata om det?

”När det blir mer illa kommer väl flera att vakna? “
Men jag undrar det alltså.
Vad är det vi mer ska vakna ifrån - som vi inte ser och vet redan nu?

Skriver inte detta för att ge upp utan snarare för att ändra taktik.

9 av 10 var medlöpare - vad kan vi lära oss av historien?

Jag läste att ungefär 85% -90% av de som var med under Nazisternas framfart gjorde INGENTING. De var inte rebeller men inte med i the Nazi party utan medlöpare som lutade sig mot systemet.

Ungefär 11 procent var någon gång medlemmar i nazistpartiet NSDAP, men bara en mindre kärna var verkligen aktiva. Endast omkring 1–2 procent deltog direkt i maktstrukturen genom paramilitära organisationer eller statlig administration.

Motståndet var samtidigt mycket litet. Historiker uppskattar att bara omkring 0,02–0,1 procent av befolkningen deltog i organiserat motstånd. Mellan cirka 15 000 och 77 000 människor avrättades för opposition, och upp till 800 000 greps för politiska brott.

Sociala tipping points

Med tanke på detta så undrar jag om fler kommer att göra sina röster hörda? Samtidigt så säger annan forskning att med hjälp av sociala tipping points kan man vända ett skeende eller göra motstånd. Under nazi-Tysklad så stoppades motståndet tidigt och hann därför inte stoppa det som sedan skedde.. Det är därför viktigt att vi får med oss fler människor tidigt. Eller tidigt är det väl inte längre men det är ALDRIG för sent…

Förändring tippar inte bara för att många tycker något. Den behöver spridas och förstärkas.

• Relationer och nätverk
  Idéer sprids bäst genom starka relationer, inte bara via massmedia. Vi påverkas mer av flera människor nära oss än av många ytliga kontakter. Då kan förändringen börja förstärka sig själv.

• Synlighet
  När tidiga användare eller kända personer gör något blir beteendet synligt. Små handlingar staplas på varandra tills normen plötsligt skiftar.

• Strukturer runtomkring
  Lagar, teknik och ekonomiska incitament kan sänka trösklar. Då uppstår positiva loopar där fler och fler följer efter.

• Kritisk massa
  I ganska lika grupper krävs ofta runt en fjärdedel för att en ny norm ska slå igenom. I vissa sociala rörelser kan mycket färre räcka, men bara om människor lyckas koordinera sig. Annars stoppas förändringen ofta tidigt.
  

Och vi behöver historier och storytelling och samtal - inte bara fakta utan det är en mix som gäller.

Share

20 lärdomar om hur medborgare kan motverka tyranni.

Historikern Timothy Snyder har skrivit en kort bok “Om Tyrrani” som är en slags samling och konkret manual till ur vanliga människor kan stå emot auktoritära tendenser innan de blir normaliserade. Hur man kan tänka när demokratiska samhällen glider mot auktoritärt styre - något Europas historia under 1900-talet visar. Genom historiska exempel från fascism, nazism och kommunism ger han konkreta råd om hur människor kan försvara demokrati, institutioner och sanning i sin egen tid. Jag köpte den illustrerade nyutgåvan ovan som är fantastisk (och dessutom tonårsvänlig). 20 lärdomarna snott fårn nätet och översatt:

1. Lyd inte i förväg.
   En stor del av auktoritära system får sin makt frivilligt. I sådana tider försöker människor gissa vad en mer repressiv regering kommer att vilja och anpassar sig innan de ens blir ombedda. En medborgare som gör så lär makten vad den kan komma undan med.

2. Försvara institutioner.
   Det är institutioner som hjälper oss att bevara anständighet och rättsstat. Men de behöver också vårt stöd. Tala inte om ”våra institutioner” om du inte gör dem till dina genom att agera för dem. Institutioner skyddar inte sig själva.

3. Akta dig för en enpartistat.
   De partier som har omformat stater och krossat sina motståndare var inte allsmäktiga från början. De utnyttjade historiska ögonblick för att göra politiskt liv omöjligt för sina motståndare. Stöd därför flerpartisystemet och försvara reglerna för demokratiska val.

4. Ta ansvar för världens ansikte.
   Dagens symboler möjliggör morgondagens verklighet. Lägg märke till hakkors och andra hat-symboler. Titta inte bort och vänj dig inte vid dem. Ta bort dem själv och visa andra att det går.

5. Kom ihåg yrkesetiken.
   När politiska ledare sätter dåliga exempel blir professionell etik viktig. Det är svårt att undergräva en rättsstat utan jurister, eller hålla skenrättegångar utan domare. Auktoritära system behöver lydiga tjänstemän, och lägerdirektörer behöver företagare som vill ha billig arbetskraft.

6. Var vaksam på paramilitära grupper.
   När män med vapen som säger sig vara mot systemet börjar bära uniformer, marschera med facklor och bära bilder av en Ledare, då närmar sig slutet. När sådana grupper börjar blandas med polis och militär har slutet redan kommit.

7. Var eftertänksam om du bär vapen.
   Om du bär vapen i offentlig tjänst, må du skyddas. Men kom ihåg att historiska övergrepp ofta har skett när poliser och soldater en dag plötsligt ombeds göra oregelmässiga saker. Var beredd att säga nej.

8. Stick ut.
   Någon måste göra det. Det är lätt att följa med strömmen. Det kan kännas obekvämt att göra eller säga något annat. Men utan den känslan finns ingen frihet. Minns Rosa Parks. När någon sätter ett exempel bryts status quos förtrollning.

9. Var rädd om språket.
   Upprepa inte automatiskt de fraser alla andra använder. Hitta egna sätt att uttrycka dig. Ta också avstånd från internet ibland. Läs böcker.

10. Tro på sanningen.
    Att överge fakta är att överge friheten. Om inget är sant kan ingen kritisera makten, eftersom det inte finns någon grund för kritik. Då blir allt bara spektakel. Den största plånboken köper de starkaste strålkastarna.

11. Undersök själv.
    Ta reda på saker själv. Läs längre artiklar. Stöd grävande journalistik genom att prenumerera på seriösa medier. Förstå att en del av det som finns på internet är där för att skada dig. Lär dig känna igen propaganda. Ta ansvar för vad du själv sprider vidare.

12. Se människor i ögonen och prata.
    Det är inte bara artigt. Det är en del av att vara medborgare. Det hjälper oss också att förstå vår omgivning och bryta sociala barriärer. Om ett samhälle börjar präglas av angiveri behöver du förstå människorna runt dig.

13. Praktisera kroppslig politik.
    Makten vill att du sitter still och låter dina känslor försvinna in i skärmen. Gå ut. Sätt din kropp i nya sammanhang med nya människor. Skaffa nya vänner och demonstrera tillsammans med dem.

14. Skapa ett privat liv.
    Mer brutala makthavare använder det de vet om dig för att kontrollera dig. Skydda din dator. Kom ihåg att e-post är som att skriva på himlen – det kan läsas. Överväg att använda internet mindre. Ha viktiga samtal ansikte mot ansikte.

15. Stöd goda ändamål.
    Engagera dig i organisationer som uttrycker din syn på världen, politiska eller andra. Välj någon organisation eller välgörenhet och bidra regelbundet.

16. Lär av människor i andra länder.
    Behåll vänskaper över gränserna eller skapa nya. De problem vi ser i ett land är ofta en del av en större trend. Inget land löser detta ensamt.

17. Lyssna efter farliga ord.
    Var uppmärksam på hur ord som extremism och terrorism används. Var vaksam på begrepp som undantagstillstånd och nödläge. Reagera när patriotiska ord används manipulativt.

18. Var lugn när det otänkbara händer.
    Modern tyranni använder rädsla. När en terrorattack inträffar försöker auktoritära krafter ofta utnyttja den för att samla mer makt. Gå inte i den fällan.

19. Var patriot.
    Visa genom ditt eget beteende vad ditt land kan stå för för kommande generationer.

20. Var så modig du kan.
    Om ingen av oss är beredd att riskera något för frihet, riskerar vi alla att leva under tyranni.

Hur har vi samtalen?

Jag tror ju bara att vi behöver börja.
Bjuda in till riktade samtal. Med teman. Inte reaktiva utan förberedda.
Vara nyfiken och öppen.
Prata om gemensam längtan och intressen.
Aktivt lyssnade
Jag - budskap om det blir heta diskussioner…

Man kan också erkänna att jag vet att vi kanske tycker olika men jag är nyfiken på…

Hålla det kort till en början.

Om någon stretar emot - “känns bara jobbigt “- bekräfta det men försök ta det vidare till - “vad kan du börja med i liten skala?

Kanske bara fråga .- Vad är det som skaver 2026?

Vad brukar funka för er?

Tips var du kan föra fördjupande samtal med andra

• I Skavet som jag driver med Tove Blomgren, som är en existentiell polykrisklubb för vi ju dessa fördjupande samtal

• Och gäst i Skavet i måndags var Max Whitman som skrivit boken - Det goda hemmet med sin bror William (läs!) De har tagit fram en guide i hur man kan starta ett Godahemnätverk - den hittar ni här

• Kyrkan erbjuder 12 stegsprogrammet men med mer livsfilosofiska teman utan så mycket “kyrkiska” (Här tex vi Katarina Kyrka. )

• Unsustainable Anonymous ger dig chansen att även där gå stegen.

• The Week - är ett samtalsprogram med frågor och vägledning

• Fick också mejl om ett nytt samtalsunderlag framtaget av forskare Hopp och sorg i en vilsen tid. - där man får vägledning om hur man kan samtala

Men som sagt - jag tror bara att vi behöver försöka närma oss detta i samtal runtikring oss…

Master i cirkulär design som utgångspunkt för att förstå polykrisen både i ditt inre - som i de stora systemen.

Vill verkligen tipsa om denna master där ansökningen nu har öppnat (fram till den 24 mars). Jag är med på ett hörn och har fått varit tidigare år. Den leds av Emma Westerlund som är fantastisk på alla sätt och gillar att både pröva nytt och dra saker till sin spets. Med det sagt så har hon drömmar om att få den cirkulära utbildningen att handla om så mycket mer än att fastna i befintliga system utan kansek ännu mer hur ska vi navigera den här framtiden vi är på väg in i - vad behöver vi för komponenter då?

Fokus ligger på att:
- navigera komplexitet, osäkerhet och motstridiga mål
- förstå både yttre system (ekonomi, material, energi, politik) och inre processer (värderingar, normer, ansvar)
- se design som mer än problemlösning -som ett sätt att synliggöra konsekvenser, makt och ansvar

Om ni är intresserade och vill veta ännu mer - mejla mig så sätter jag ihop er med Emma så ni kan få prata ihop er!
Tror verkligen att denna master är något för er som läser detta nyhetsbrev

📅 Ansök 10–24 mars
🎓 Formgivare (högre YH/master), 60 sp
📍 Studierna är flexibla, ges online och går att kombinera med heltidsarbete
Läs mer via Novia

Några snabba sista tips:

• Torsdag 19 mars online lunch webinarium som jag håller i för Fair Actions räkning som släpper ny rapport. Fair Action granskar modebranschen har ett webbinarium “Rethinking responsibility in the Fashion industry: Why waste management won’t solve overproductionExamining fashion waste and the urgent need to hold producers accountable and drive systemic change across the fashion industry.” Anmäl dig här
  

• 24 mars i Jönköping modererar jag Elmia Cirkulär - en mötesplats för hållbarhet, inredning och design. Här samlas beställare, arkitekter, formgivare, producenter, leverantörer och
  andra aktörer som driver utvecklingen framåt, för en heldag fylld av
  föreläsningar och en utställning som tar en närmare titt på framtidens
  inredningsbransch. Läs mer om programmet och anmäl dig här.
  

• 15 april i Göteborg - återbruks-aktörs-träff med Rekomo - jag håller föredrag och förutom Rekomo (ni köper väl kontorksmöblerna second hand?!) kommer även CirEko, Ragn-Sells, Palats, Vägen ut! Aspektra, Sajkla , Joyweek och White Arkitekter vara på plats.

• Bilden ovan är från detta event med Fund your mother som jag tycker ni ska kolla in för att bli inspirerade av hur vi kan prata om omställning på olika sätt och sedan GÖRA!

• Och tack Impact loop för att jag fick vara med på er lista med 100 kvinnor som gör impact i Sverige!
  
  

Ok darlings!
Ha en fortsatt fin helg

P&K

Isabelle

Hej!

Vad längtar du efter? Vad tycker du är meningsfullt? Skulle du vilja bara hoppa av det här galna ekorrhjulet som tycks snurra snabbare och snabbare med varje ny chockartat utspel? När du tänker på en “lugnare” tid, “vanligt” vad tänker du då (om du inte vill fastna i någon slags nostalgisk SD-romantiks dåtidshistoria med blonda barn på gröna kullar med en kossa i ett snöre och flaggan vajandes i ljummen vind… sorry drogs med lite där)

Tänker du att jamen om vi bara hade fått ha det som under de första 15- åren på 2000-talet. Fred-ish i världen, utveckling, globaliseringen som tog fart, möjligheter i luften, ljummet med klimatlarm?

Den här veckan tänkte jag utforska varför jag tror att anledningen till att vi inte hittar till en egen framtidsvision inte beror på att vi inte har en - utan att vi kanske bygger vår längtan och framtidstro på luftslott?
Häng med!

• Extremhögern har en tydlig, simplifierad, välfinansierad story

• Den “andra sidan” försöker koka ner komplexa frågor reaktivt mot det -istället för att bygga sin egen.

• Den egna gamla historien är byggd på en värld och världsordning som har passat oss väl men kanske inte var så bra (eller så sann) som vi trodde…

• …vilket gör det svårt att skapa en ny historia om vi inte gör upp med den?

Den “andra” sidans avsaknad av en tydlig framtidsvision

Ofta får vi höra att vänstern, miljörörelsen, eller egentligen alla som inte har en “heritage foundation”, Projekt 2025, högerextrem, välfinansierad ganska svart-vit idé om hur världen ska se ut som främjar främst rika vita människor - inte har en egen berättelse om framtiden.

Inga nya idéer, ingen rörelse utan mest bara en reaktion på vad de andra får för sig. Att vi längtar efter en ny vision om hur vi skulle kunna leva - men harvar på i något slags gammalt vakuum.

En del av detta skulle jag dock vilja bemöta med:

1. De som nu har en stark berättelse är EXTREMT välfinansierade och vill cementera redan gamla välkända och tydliga vi-mot dem historier, gränser och kontroll. På ett sätt blir den historien enklare - just därför att man förbiser nyanser och utveckling. Här kan vi också inkludera tex Gates och co som kanske inte anses vara extremhöger men ändå mest finansierar BAU och företags intressen före välmående för alla…

   Exempel: Har tex hört om lyxabjudresor för att besöka produktion av mindre SMR kärnkraftverk - flyg till annat land, over the top hotell och utmejslad storytelling och hem igen- ställ det mot lång tågresa, besök på lokal kommun i liten stad i tex. Belgien om hur vi kan ha fler djur i en park i stan. Ok, raljerar lite nu men för folk som inte är så övertygade av transformation -är det lätt att se vad man kan lockas av? Med pengar och tid att lägga på att skapa en historia är klart att det vinner över slitna volontärer som jonglerar både heltidsjobb och engagemang samt ska berätta en mångbottnad historia för folk som igenomsnitt ger det ett par sekunder innan man scrollar vidare i flödet?
   

2. Det pratas ofta att ha en enda stark historia som står emot det ovan. Det här har jag skrivit om tidigare - jag tror inte riktigt på det pga att det är väldigt många olika hjärtefrågor. Det är svårt kanske omöjligt, att koka ner en komplex samtid med lager av problem till något “enkelt”/ svartvitt. (Även om jag kanske tror på att “tax the uber rich” kan vara en sådan förlösande faktor - en början som skulle kunna ena många?) Så hur ser historier-na ut om de blir starka - sammanflätade?

Saknad av strukturell omförhandling? Att lämna relationen - men inte mönstret.

Utöver de två exemplen ovan, tror jag att det stora problemet är att vi inte har gjort upp med den berättelsen vi tänker har varit bra? Att vi längtar efter en liten variation av det vi har haft senaste 50-åren. Och tänker att om bara Trump inte fanns, om xyz röstas bort, om ai kan hjälpa oss, om de allra rika bara var lite mer altruistiska - DÅ kommer allt bli som vanligt igen och liiite bättre. Då kommer vi lösa “det” (vad det nu är?). Då kommer vi kunna slappna av och återgå till ordinarie sändning igen. Green growth är en tydlig sådan version - “vi gör det vi alltid gjort bara lite grönare” Vi ser att detta är ett blipp i protokollet snarare än en strukturellt djupare problem som satts i rullning under en längre tid.

Här måste jag väl också säga att för oss i väst har den här historien varit väldigt passande. Vi har nått mer materiell framgång, vi har haft det stabilt, vi har kunnat leva livet till skillnad från tex globala syd och mycket på deras bekostnad men nu när kriserna kommer närmare blir det svårare och svårare att blunda. Det går inte att vara opolitisk när man inser att allt är politiskt.

Acceptera vår skeva självbild - för att kunna gå vidare?

Vad har vi för saker som vi lite tar för givet som goda, bra, gett oss välfärd och inre frid (sagt med Kung Fu Pandas röst (4 h meditiation YT)), låtit oss utforska vår individualism och tagit oss till detta “framgångssamhälle”?

Vi kan inte bygga framtiden genom att försöka återställa en ordning som i sig producerade kriserna.
Om vi inte vågar se att det “stabila” var beroende av sprickor, kommer vi fortsätta laga ytan istället för att förändra grunden:

• Vi mäter framgång, välfärd och tillväxt genom att inte räkna med externaliteter (som graferna i rött ovan, ganska tydligt visar). Och på samma sätt hylla företagsledare och tex ett företag som H&M, stråla i dess framgång men inte titta på hur kläderna produceras, vad det innebär för människor och miljö osv…

• För mig var det nog något som hände på djupet hur mer vi fick se från Gaza, hur månader efter månader livesänt lidande bara får fortgå. Hela min världsbild liksom spann ett extra varv runt sin axel. Va - vi ser detta och det beskrivs som något annat? Ingen gör något åt det? Folk som höjer rösten om det blir anklagade för att vara terrorister? Att Usa är så inblandade på djupet med både vapen och pengar som går åt båda hållen? Men vänta lite vad är det mer som Usa är inblandade i, som vi vet men ändå lite inte låtsas om? Och helvetet bara fortsätter. Fortfarande. Och hur det nu presenteras som “extra prime real estate” - live från Davos. Blir tokig!

• Intressant är väl också i just det, att vi vill tänka att om bara demokraterna skulle leda USA så skulle allt vara “bra igen” fastän experter som tex. Frida Stranne hävdar alltså att USA utan Trump skulle ändå inte vara en radikalt annan supermakt - skillnaden är mer i ton, stil och grad än i grunden, eftersom de stora strukturella och geopolitiska trenderna redan har satt sig.

• Att internationell rätt och fred gäller för alla. Och att världsordningen inte egentligen styrts av makt pengar och Usa’s militära förmåga. Bara att vi har accepterat den idén pga att den passat oss.
  

• Att vi har avskaffat slaveriet - när man räknar med runt 50 miljoner slavar i världen, Människor som på olika sätt kontrolleras i sitt liv, 27 miljoner av slavarna räknas med att de blir tvingade till att arbeta (till en stor del för vår konsumtion

• Sverige har inte varit i krig på 200 år, att vi är snälla mot invandrare och värnar om vår miljö. Att vi är bäst i klassen inom miljö och klimat, att vi inte skövlar skogar, skjuter våra vilda djur osv.
  

• Att vi inte är naturen utan att vi är på något sätt separerade och herrar över resten av planeten.
  

• Att vi tänker att i USA har de blivit galna men vi i Sverige utvisar 8 månaders bebisar och tonåringar utan sina föräldrar? Vi är inte där ännu men samtidigt - it’s a slippery slope.
  

• Att de flesta kvinnor inte har gjort speciellt utmärkande grejer genom vår historia fastän vi har blivit systematiskt utskriven ur den.

Listan kan såklart göras lång.

Poängen är inte varje enskilt exempel utan vilken världsbild som varit självklar (bekväm) nog att slippa granskas.

Det svåra just nu är att mycket av det som tidigare avfärdats som överdrifter (konspirationsteorier) faktiskt innehåller ett korn av verklighet. Systemen är inte neutrala. Makt, pengar och inflytande hänger ihop. Folk känner det även när de inte kan formulera det.

Och där kliver någon som Trump in och sätter ord på känslan: att eliter är avskärmade, att systemet gynnar vissa, att besluten inte riktigt tas där de påstås tas. Han fångar en verklig misstro och fyller den sedan med sin egen berättelse.

Men sedan händer förskjutningen.
Han placerar sig själv utanför samma struktur, pekar på invandrare eller “andra” och förstärker samtidigt exakt det system han säger sig bekämpa.

Problemet är att alternativet ofta gör motsatsen: man försvarar institutionerna så hårt att man inte erkänner deras brister alls.

Så vi fastnar mellan två berättelser:
- en som exploaterar misstron
- och en som förnekar grunden till den

och i mitten finns det obekväma - att systemet både gett oss stabilitet och skapat problemen, och att ingen riktigt vill säga det fullt ut, särskilt inte om sig själv.

(Vill man ha en populärkulturell take på detta kan man ju titta på “Reality check “dokumentären” om Americas Next Top model” - man berättar om det som hände men ställer egentligen inga djupare frågor, eller ställer någon till svars. Skulle säga att man gör samma övergrepp igen på vissa deltagare men i ny tappning… (Mer om det Irena Pozar i Aftonbladet)

Share

Missed opportunity? Vilken politiker ska komma ut och säga som det är?

Under Davos blev ju Mark Carneys tal oerhört hyllat och viralt. ÄNTLIGEN någon som säger - rakt ut som det är: Carney menade i princip att den USA-ledda liberala världsordningen inte längre håller ihop. Mellanmakterna behöver därför hitta varandra, sprida sina beroenden och bygga verklig ekonomisk och militär resiliens men göra det förankrat i värden, inte bara i ny maktbalans.

Det kändes som en kollektiv lättnad. OCh det är något jag tänkt på länge - jag förstår att politiken funkar i 4 års cykler, har sina egna spelregler osv. men det hade varit befriande att se vad som skulle hända om fler lite talade klarspråk? Iallafall erkände vår skeva självbild, att det är svårt, att vi både är problemen och de som måste lösa det, att framtiden kommer bli jobbigt men vi kan klarar det tillsammans någon sorts modern tappning av Churchills - I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat, som inte pratar som en mediatränad robot, som värnar om oss allihopa, naturen och framtiden. Well när jag skriver detta så kanske det är Bad Bunny jag menar, nej alltså Zohran Mamdani kanske? Iallafall lite åt det hållet?

Ps. Carneys tal fick såklart också kritik. Att han beskriver en världsordning som krackelerar – men själv varit med och förvaltat den utan att riktigt prata om sitt eget ansvar. Vissa menar att det är en sorts strategic transparency: man säger precis tillräckligt för att alla ska känna “äntligen är någon ärlig”, och sedan fortsätter allt ungefär som vanligt.

Det intressanta är därför inte talet utan vad som händer efteråt. Om fler makthavare följer i hans fotspår.

För hittills har vi sett motsatsen. Samtidigt som Carney i princip säger att dominanseran är över och att länder måste bli mer självständiga från blocklogik, står tex. Mark Rubio i veckan och pratar om att väst borde släppa skulden över kolonialismen för att kunna bli dominerande igen. Och vår minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer…

Så frågan är kanske inte: hur skapar vi en bättre framtidsvision?

Utan: vilken bild av det normala behöver vi våga släppa för att en framtid överhuvudtaget ska gå att föreställa sig?

Vad tänker ni?

P&K
Isabelle

Subscribe now

Ps 1: Bad Bunny cultural reclaim
PS2: Bad Bunny hur han turnerar för att plocka hem pengar till Puerto Rico

Missa inte 1:
9 mars
Skavet, gemenskap och det goda hemmet

“Everybody wants a village
- but nobody wants to be a villager.”

Kan Goda Hem vara ett sätt att bygga resiliens och samhörighet i vår stökiga värld?

Max Whitman, författare till den underbara boken Det goda hemmet -självhushållning för resiliens och hållbarhet, gästar Skavet.Han berättar hur han och hans bror William har återvänt till Egna hem-rörelsen för att “re-fit” idéer om boende, gemenskap och försörjning och göra dem relevanta i vår tid. Samtalet rör sig mellan metakrisen och det konkreta: hur praktisk resiliens kan ta form i vardagen. Vi pratar om aktiva grannskap, community och hur gemensamhetsodlingar - men också hur andra gemensamma praktiker, kan fungera som sätt att navigera kriser och bygga tillhörighet.

Fokus ligger inte på odling i sig, utan på odling som uttryck -ett sätt att navigera kriser och skapa sammanhang. Samtalet öppnar upp för fler sådana uttryck: handlingar och praktiker som faktiskt blir till community, även när vi inte kanske kallar dem det.

Samtidigt kommer vi under kvällen att gräva i vad som håller oss tillbaka. Vad är det som gör att så många längtar efter byn, men få kliver in i den? Vilka normer, rädslor, bekvämligheter och föreställningar står i vägen för att samskapa gemenskap i praktiken?

Biljetter hittar du här

Missa inte 2:

12 mars
Film + samtal
Fund your mother - stories for systemic change

Efter en fullsatt filmvisning av Klimatet i Terapi bjuder Fund Your Mother nu in till nylansering av sitt filmkollektiv på Bio Grand genom en exklusiv förhandstitt av 2 egna filmprojekt med bl.a. Gustaf Skarsgård, Frida Stranne & Tiffany Kronlöf, samt en möjlighet för dig att bli en del av Fund Your Mother’s nästa steg. Att dra igång ett globalt produktionshus för systemkritisk film.

Jag (Isabelle) kommer även att moderera en panel med Gustaf Skarsgård och Erik Fernholm om metakrisen.

Låter spännande? Begränsat antal biljetter finns på nedan länk.
Eventet är delvis på engelska.

Hej på er!
För ungefär ett år sedan fick jag ett mejl från en läsare som undrade hur jag gör för att leva med all den här kunskapen om samtiden utan att gå under.

Det korta svaret? Det gör jag inte. Och jag vet faktiskt inte hur man lever i den här samtiden. Men jag har förstått att det enda man kan göra är att försöka. Det är väl egentligen allt vi kan i våra liv.
Försöka?

Det svaret skrev jag då, och det känns fortfarande sant. I nyhetsbrevet Ja, det är svårt nu – så här försöker jag hantera samtiden (hantera = överleva = navigera = tänka = engagera mig ur förtvivlan) försökte jag sätta ord allt det där:

Varje dag gör vi tusentals medvetna och omedvetna val så hur tänker jag om dem?

Om texten från förra året var en mer livsfilosofisk sådan men som också bottnade i agerande tänker jag nu mer på små och mer konkreta handlingar i min vardag.

Och nej jag tror fortfarande inte på att personliga livstilsval är den ultimata vägen till storskalig förändring men samtidigt är det ingen dikotomi - om vi inte kan börja där, när doomsdayklockan slagigt 85 sekunder till midnatt och jag inte direkt känner att jag kan påverka Trump och de andra idioterna som sitter i förarsätet just nu då kan jag väl ändå försöka göra så lite skada som möjligt men mina personliga livsval?

Kruxet är också detta:
- Även om vi får till en storskalig systemisk förändring inom planetens gränser kommer det ändå innebära många av dessa förändringar!

- Om vi väntar på alla andra, innan vi förändrar oss, blir kollapsen antagligen mycket tyngre.

Strävan efter medvetenhet som en praktik dvs “göra medvetenhet”

Jag skriver strävan med flit. Jag missar massor. Men jag försöker. Jag tänker mycket på varför jag gör det jag gör, hur jag agerar och hur jag möter andra. För mig är det en del av att vara närvarande och leva mer medvetet.

För att orka går mycket hos os människor ju på autopilot. Vi formas av normer, flocken och reklam och gör sådant som bara “känns rätt”.

Att ibland kliva åt sidan från mig själv och se mina mönster -till och med skratta åt dem -känns befriande. Hur normativ jag är, hur förutsägbar jag kan bli. Det gör mig inte konstig, bara mänsklig.

När skuld och skam skalas bort blir det lättare att se både sig själv och samhället klarare. Samtidigt blir det svårare att blunda. Dissonansen mellan hur vi lever och den verklighet vi befinner oss i blir tydlig.

Medvetandegöra handlar om att ta ansvar snarare än att ta bort det som skaver?

• Om jag försöker se mina reaktioner → då kan jag inte låtsas att de “bara hände”.

• Om jag märker hur jag påverkar andra → då ingår jag i konsekvenserna.

• Om jag gräver i system, mönster, makt, flykt → då kan jag inte vara neutral.

Medvetandegörande tar bort “good enough” som ursäkt. Det blir istället en pågående process, något som går att justera, fördjupa och ta fler steg i, snarare än att stanna i bekvämlighet.

Och igen, jag sa att detta är en strävan va? Kanske livslångt sådant.

Subscribe now

God och ond, bra eller dålig?

Kanske kan börja här. Det här är ord som jag försöker utesluta ur mitt vokabulär eftersom jag inte tycker att det leder någon vart i min vardag. Snarare tänker jag att det är ganska slappa ord för sådant som behövs nyanseras.
Med det så vill jag också poängtera att den här listan är byggd av krasshet snarare än godhetsknarkande som folk ofta vill få det till.
Krassheten i att världen är pretty fucked och i det vill jag försöka göra mindre skada. Tycker det är rimligt snarare än att det gör mig till någon Moder Teresa wannabee.

När jag skriver detta kanske jag visst vill vara en godhetsknarkare - fint ju? Kanske bättre än en statusknarkare, entrepenörknarkare, maktknarkare eller annat vi tycker är högst rimligt just nu. Men inte för att skriva andra på näsan eller för att anse mig bättre än andra - utan mest bara för att vi behöver.

(Ok, med facismens framfart har jag svårt att hålla fast vi att inte kalla något ond eller dåligt men menar mest i det dagliga språket)

Share

Brasklapp - jag vet att alla inte kan.

Av mentala orsaker, fysiska, krislägen av olika slag, ekonomisk förutsättning osv osv. Men jag vet också många som skulle kunna göra så mycket mer. Mer än man kanske tror. Det är inte heller allt eller inget som gäller. Och jag tror att fler skulle må bättre av det, fastän man gärna sopar det under mattan!!

1. Arbete och engagemang

• Jobb:

  • Värderingstyrt arbete:
    Jag har alltid drivits mer av det som skaver och väcker nyfikenhet än av trygghet och status. När jag jobbade med tv tackade jag ibland nej till kommersiellt framgångsrika format för att de inte kändes rätt för mig. Det var ofta obekvämt och ja, jag var rädd för att bli irrelevant.
    Tidigare var det mer en känsla som styrde. I dag är det tydligare värderingar. Det betyder inte att jag eller mina samarbeten är perfekta, men jag är noga med vilka jag jobbar med.
    

  • Att väga samarbeten:
    Inför varje uppdrag väger jag påverkan, insats, ersättning, genomslag och det jag brukar kalla brainprint. Jag gör research och försöker förstå varför jag blir inbjuden och vilken roll jag förväntas spela. Ibland är jag ett alibi, ibland någon som ska inge hopp utan verklig förändring -och ibland finns en genuin vilja att ställa om. Min uppgift är att avgöra om min medverkan faktiskt bidrar till framtiden vi behöver och hur jag spelar en roll där. Vad för roll jag vill ta.

  • Arbeta för framtiden: Jag har i stort sett ställt om hela mitt arbete till att handla om omställning/transformation: föreläsningar, workshops och strategiarbete. Jag har behållit delar av mitt tidigare yrkesliv, men riktat det mot återbruk och byggnadsvård snarare än trender eller förändring för förändringens skull.
    

  • Riktlinjer i mitt företag
    Jag har enkla principer: jag äter vegetariskt, behöver inga talargåvor och reser med tåg när det går. Det har ibland inneburit mer krångel till exempel längre resor, men också lett till fördjupade samarbeten. I flera fall har uppdragsgivare ordnat fler uppdrag på plats för att resan ska vara rimlig, vilket skapat nya samtal och relationer.

  • Om att vara obekväm
    Att vara tydlig i frågor som inte är mainstream har ett pris. Vissa blir osäkra, jag får inte alla jobb. Men att inte säga ifrån har ett högre pris.

  • Att tänja gränser
    I nästan alla samarbeten går det att försiktigt flytta gränser. Ställa fler frågor, utmana normer, justera innehåll. Ofta går det längre än man tror. När mina barn var små jobbade jag till exempel aldrig på lov och det gick nästan alltid att lösa. Många hade inte ens tänkt på det. Man kan alltid fråga. Det gäller i arbetet också.

  • Målkonflikter och avvägningar.
    Det går inte alltid att leva 100% till ens värderingar. men jag tror på att man då behöver tänka igenom alla steg och veta varför man gör som man gör. Och ibland utvärdera om det verkligen är så fortfarande.

  ---

  

  Behöver ni en föreläsning eller workshop för att bättre kunna navigera de radikala framtiderna? Hör av er!
  Förra veckan fick jag en halvdag med film och tv-branschen som inför en ny miljöstandard NES och veckan innan var det hållbarhetsfestival i Gustavsberg. I mars jobbar jag bla. med Svenska Kyrkan i Västerås, Elmia Cirkulär i Jönköping den 24 och Berghs School of Communication. Missa inte heller kvällen med Fund your mother, Gustaf Skarsgård och Erik Fernholm den 12 mars - biljetter hittar du här. Samt Skavet såklart den 9 mars (biljetter släpps snart).

  ---

• Påverkan:

  • Påverka genom vardagen
    Jag skriver regelbundet till politiker, företag och i sociala medier för att vänligt ifrågasätta normer, peka på sådant som skaver, reklamera – men också skicka hejarop. Ett samtal kan ibland vara en hel tittarstorm. Jag har varit med om tv-produktioner som kallat till krismöten efter att en av 1,5 miljoner tittare hört av sig. Det har blivit en rutin för mig.
    

  • Hjälpa i närmiljön
    De flesta kommuner har appar eller hemsidor där man kan lämna ris, ros och medborgarförslag. Det kan handla om ett potthål, trasiga lampor, cykelvrak som blockerar ställ eller bara beröm för att gatorna är städade på morgonen efter en stökig blöt lönehelg. När vi säger till tillsammans blir också vår närmiljö bättre.
    

• Volontärarbete:
  Jag tänker att man inte måste göra allt, alltid. Men att det är viktigt att göra något.

  • Engagemang i organisationer
    Jag engagerar mig ideellt i organisationer och initiativ som arbetar med omställning. Det kan handla om att föreläsa gratis eller sitta i styrelser, till exempel i Klimatklubben och Researchers Desk.
    

  • Stötta civilsamhället
    Jag försöker hjälpa civilsamhället genom att sprida initiativ och arbete som görs. Det spelar ingen roll om du har 30 000 följare eller två -vi är alla influencers i våra egna sammanhang.
    

  • Skavet
    Vi driver Skavet helt ideellt.
    

  • Nyhetsbrevet
    Det här nyhetsbrevet möjliggörs av en grupp som betalar, vilket jag är otroligt tacksam för. Samtidigt är det öppet för alla, eftersom jag tror på att hålla den här typen av innehåll utanför betalväggar.
    

  • Lokalt engagemang
    Föräldraråd, köpa presenter till lärare, sitta i BRF-styrelse -sånt tycker jag att man bör göra ibland. Det ger både insyn i hur saker fungerar och skapar relationer i vardagen.
    

• Ekonomi:

  • Skänka pengar
    Jag skänker regelbundet pengar till ändamål som stärker klimat, jämlikhet och samhällsresiliens.

  • Stötta lokala aktörer och konst
    Jag försöker gynna lokala butiker framför stora kedjor och stödja hantverkare och konstnärer genom att köpa verk och tjänster. Jag frågar mig ofta: vad vill jag ska överleva i samhället runt mig?

  • Pension och investeringar
    Jag har flyttat mina pensionspengar så att de inte investeras i olja, krig och annan destruktiv verksamhet. Jag har också skrivit under initiativ som sätter press på bland annat AP7 - se via Fund Your Mother

  • Personlig degrowth
    Att arbeta värderingsstyrt har inneburit en tydlig ekonomisk degrowth, både i bolaget och privat. Det är ett medvetet val och för mig är det värt det -så länge jag kan försörja mig.
    Jag funderar mycket på var gränsen går för vad som är tillräckligt: inkomst, trygghet, tid och energi. Den gränsen är ofta mer rörlig än man tror.

  • Flytande ersättning
    Jag arbetar med en flexibel ersättningsmodell som ibland gör det möjligt för mig att ta uppdrag där engagemanget är högt men resurserna begränsade.

  • Skuldfrihet
    Jag har inga lån eller skulder. Det är delvis tur, delvis planering - men också ett aktivt val att lägga om livet för att inte fastna i det ekonomiska hjulet (som jag inte tror kommer hålla)

  • Alternativ pension
    Jag funderar på andra sätt att säkra framtiden, eftersom jag inte räknar med att pensionssystemet kommer vara tillräckligt robust. (Community, nya skills, vattentank och low-tech till huset, flexibel hjärna, investera i matsystemet)
    

  • Bojkott och medvetna val
    Jag undviker företag som bidrar till klimatförstöring och dåliga arbetsvillkor, till exempel H&M, Foodora och Uber. Absolut inte Temu eller Shein.
    Jag har också på min lista att se över användningen av Spotify (investerar i krig, trump betalar inte artister), ChatGPT (maga mega donor) och Substack (nazi newsletters) osv - längre boycotlista här. resist and unsubscribe.
    
    Coca-Cola försöker jag sluta med -de är ju sämst, på så många sätt. Och sluta med Apple känns som en omöjlighet. Så det skaver.

2. Konsumtion och resurser

Mat - min stora blindspot

• Inte för att jag inte tycker att det är viktigt - tvärt om!! Men är liksom färgblind och okreativ när det kommer till att laga mat. Har varit pesketarian sedan tonåren. Vill med hela min själ vara vegan men får inte ihop det. En av få områden hos mig där jag kompartmentaliserar. Kan knappt döda myggor. Ser och tänker att alla djur har sinnen, känslor och är värda lika mkt som oss. Hatar köttindustrin från botten av min själ. Så har noll ursäkter. Tycker inte ens det är speciellt gott. Men ett område som jag jobbar på. (Ursäkter, ursäkter ursäkter)

  • Jag försöker välja veganska alternativ där det är enkelt: växtbaserad matlagningsgrädde, vegansk majonnäs, vegansk kaviar och Carlshamns baksmör till det mesta. Dessa veganska bullarna är en favvis.

  • Köper det mesta giftfritt dvs. ekologiskt:
    Jag köper det mesta ekologiskt. Inte bara för min egen skull, utan för att små och medelstora gårdar ska överleva. Det är de vi kommer behöva framåt, gårdar som är vana att arbeta med lokala resurser och begränsningar.
    Ekologiskt är bättre för naturen, för dem som arbetar i den och, i praktiken, den mest rimliga formen av “klimatkompensation” som finns (även om jag inte tror på kompensation i sig). För mig är det en no brainer.

  • Börjat baka eget bröd. Herr Boudet har hjälpt mig med det. <3 tex via denna bok. Jag försöker också välja kulturspannmål från mindre gårdar -spannmål som är både näringsrikare och mer motståndskraftig i ett förändrat klimat.
    Snabba och luftiga mjöler som industriproducerat från Kina, Tipo 00 ger ofta mindre tillbaka, både näringsmässigt och systemiskt.
    

  • Läser på om mat just eftersom det är svårt för mig. Har lärt mig massor om mat av tex Maja Growing Thougts, Sebastien Boudet och Reformaten.
    

  • Gynna andra än jättarna: Tips är också att köpa mat via Mylla.se, livsbutik.se, crowdfarming och ekolådan sätt att stötta mindre producenter direkt.
    

  • Prata med din handlare: Jag försöker också ställa frågor i butik och på take away-ställen: om ekologiskt, om plast, om förpackningar. Ofta handlar det inte om ovilja, utan om att ingen frågat tidigare. Vi kan påverka mer än vi tror.
    

  • Vardagslogik: Resten är ganska basic: ta med egen kasse, släng inte mat, köp det som faktiskt går åt. För oss funkar det bättre att småhandla än att storhandla för mindre svinn. Jag försöker inte vara kräsen, äter rester och accepterar ibland rätt märkliga matkombinationer. Man överlever.
    Jag sköljer ur och återanvänder plastpåsar. Inte perfekt -men bättre än nytt varje gång. (alla ni som tränar på Sats - 1000 påsar nu för skor som bli skitiga- det går att använda vissa som andra redan använt - inte svårare än så.

  • Trädgården:

    Försöker inte klippa gräsmattan mer än nödvändigt, och förvilda andra delar, se vad för växter jag köper så att de inte är för besprutade (sorgligt nog kan vissa köpta växter som är “bra” för biologisk mångfald innehålla så mycket besprutning så att det istället dödar bina, köpa torvfri jord, och kolla extra noga vilka fröer jag köper (även här vill jag varna för många “infleuncer- vänliga” fröer som inte är de bästa. Läs mer hos Growing thoughs.
    

  

Shopping:

• Jag har nästan helt slutat shoppa – även second hand. Forskning visar att all shopping tenderar att föda mer shopping. Ofta är det själva beteendet vi vill åt, inte prylen. Tom. Tradera-notiser som skapar sug, är ett bra exempel, något Björn Owen Glad skrivit bra om.

• Färre, inte fler
  Jag försöker tänka i antal. Jag behöver inte tre par träningsskor. Samtidigt kan jag ibland köpa flera av något jag verkligen använder om jag hittar det second hand -just för att jag vet att det kan dröja innan jag hittar det igen. Utbudet får styra, inte impulsen.
  

• Second hand om jag shoppar
  Behöver inte vara nytt på planeten för att vara nytt för mig. Tycker att Blocket fått sig ett uppsving igen mot marketplace. Även om jag inte gillar H&M så använder jag Sellpy, mina barn mycket Vinted. Nästan allt går att köpa nästan nytt men second hand idag.
  

• Teknik: begagnat och lagat
  Jag köper även teknik second hand och lagar det som går. Mobiltelefoner via Swappie, spelkonsoler och tv via Blocket. Min gamla MacBook lagade jag flera gånger under många år – dyrt på kort sikt, men det sköt upp ett nyköp rejält. Ibland köper jag nytt, men först efter att ha tänkt igenom det ordentligt.
  

• Sova på saken
  Att vänta innan köp är mitt bästa motgift mot impulser.
  

• Använda det jag har
  Jag försöker använda det jag redan äger så länge det bara går.

  
  

  

• Laga före nytt:
  Jag lagar och återbrukar möbler och byggmaterial innan jag bygger eller köper nytt. I huset i Leksand ytrenoverar jag stegvis och återkommer ofta till samma fråga: fungerar det som redan finns? Om svaret är ja, använder jag det -även om det inte är “det snyggaste” jag någonsin sett. För vad är snyggt på en död planet? Har tex lagt in en återbrukad parkett.
  

• Material och färg
  Jag målar med plast- och fossilfria färger, som äggoljetempera, linoljefärg och färg från Toniton. (Slamfärg, lerfärg, silikat, viss kalkfärg är också bra. Men här gäller det att ha lite koll. Även designfärgmärken som “känns” bättre för miljön bygger ofta på samma soppa med plast i).
  

• Boken Skavank
  Jag har skrivit boken Skavank, som handlar om att använda det man har så länge det bara går.
  

• Rädda det som slängs
  Jag kollar alltid big bags, containrar och husets återvinning. Jag har hittat saker till ett värde av säkert 30 000 kronor -inklusive lakan och handdukar. Ofta helt och rent (haha tar ju inte en totalt sunkig handduk ut soporna). Folk slänger otroliga mängder fullt användbara saker.

• Laga-lådan
  Jag samlar sådant som ska lagas eller fixas i en låda och betar av den då och då.
  

• Skjuta på nyköp
  Genom att laga och vårda (tänka ett varv) skjuter man upp -eller slipper nyköp
  

• Om perfektion
  Jag ifrågasätter ofta vad som räknas som perfekt och om det verkligen behöver vara det. Vi har många idéer om matchning och idéer från tex instagram men som egentligen är betydelselöst.
  

Hålla saker rent:

• Tvätta:
  Vi behöver bara tvätta ca 7% i tvättkorgen. Pratat med flera personer som kan om tvätt och tvättmaskiner. Vi behöver ofta använda mindre tvättmedel än vad det står i beskrivningar. Tvättar det mesta på 40 grader men då och då varmare för få bort bakterier.

• Använder inte sköljmedel, dåligt för fibrerna i kläderna dvs de går sönder snabbare och uruselt för miljön! och helt ärligt är väl kläderna hårda i två sekunder efter tvätt?

• Använder Pure Effects bakterieätande klädspray för att fräscha upp det jag har haft på mig. (och bra för lukt i skor och sådant man köpt second hand. (Gillar även deras andra städprodukter)

• Vädrar kläder om jag kan istället för att tvätta.

• Städar tvättmaskinen genom att köra ett reningsprogram med en diskmedelstablett.

• Häller i ättika i sköljmedelsfacket mot tex svettlukt eller ibland som mjukmedel.

• Galltvål till fläckborttagning.

• Häller över duschtvål osv i pumpflaskor - fyller ut med lite vatten så använder man ofta mindre tvål. Smartast är ju fast tvål, det blir lika rent fast det känns smutsigare. Men tycker det är lite krångligt.

• Miljövänliga rengöringsmedel: Gör eget allrengöringsmedel med 1 dl ättika (24%), 4 dl vatten, 5 droppar diskmedel (gärna miljömärkt)

  Funkar som fönstertvätt såväl som daglig rengöring av tex bord och diskbänkar. (Via ekotipset)

• Använder linoljesåpa till städning. Väljer bort grön och gulsåpa pga storskaligtindrustriellt tillverkat och inte riktigt samma egenskaper som linoljesåpan. Såpa och rengöringen ovan funkar till det mesta. Ibland om det ska skrubbas tar jag havssalt. Bikarbonat är bra för många fläckar. Ketchup till att putsa div smycken och ljusstakar. Behövs inte ett städskåp med 100 miljarder olika kemikalier, i mitt har jag bara ett par grejer.

Inredning:

• Ljustakar. Har slutat använda värmeljus pga svåra att återvinna och många små delar. Här kan man ju ifrågasätta om man ska ha ljus alls men väljer stearin och svanenmärkt. Samt har bara ljustakar numera där ljusen kan brinna ner helt för att slippa stumpar.

• Paketinslagning: Försöker slå in paket med tidningspapper, tygbitar eller annat jag redan har hemma istället för att köpa nytt presentpapper.

• Vi har precis flyttat och köpte då en dörrmatta, lampsladdar och två sängar till barnen nya. Men tänker då också två steg till dvs är det sängar som de kan ta med sig om de flyttar hemifrån. Det mesta vi behövde “nytt” är från marketplace.

3. Resor och energianvändning

• Flyg: Har inte flugit på snart sex år och försöker hitta alternativa sätt att resa. Flyget är tots allt den största påverkan vi gör och kan bestämma över själva. Önskar att det vore annorlunda. Läs tex Maria Soxbos genomgång här. Jag har skrivit en lång text om att resa 2025 här eftersom jag vill påstå att resandet inte är samma som förut.

• Bil: Äger en bil men använder den så lite som möjligt, mest faktiskt för att åka till vårt landställe. De flesta bilresorna i Sverige är under 5 km av allt för stora bilar. Där är problemet! Märker att det är svårare att tänka på tex på landet där parkering finns i överflöd. Så enkelt att köra bil när man har den. Här har jag vägt hur mycket jag kör bil mot att ha en elbil plus vad jag har råd med. Detta ser jag över någon gång per år för att se vad som ändras både i bilvärlden, med samåkning och min ekonomi.
  

• Klimatberäkning: Tycker det är bra at ha lite koll men inte fastna i, för att fatta var min största påverkan ligger. Klimatkalkylatorn ger en bra riktlinje och man lär sig sina blinda fläckar.

  ---

4. Förändring och inspiration - mellanmänskligt (?) varande

• Synliggöra omställning: Försöker visa det jag förändrar i vardagen både stort och smått för att tänker att det är bra om vi är fler som ser att vi kämpar på.

• Sociala medier: Tänker på vad jag delar, hur mycket och försöker undvika att förstärka klimatförstörande normer.

• Anti-skönhetsoperationer: Svårt för varje år det går för lätt att säga att man älskar rynkor tills man har dem och många omfamnar botox och operationer runt en. Man vet inte om skådisar är 25 eller 150år. Men hoppas jag orkar stå emot, för även här om inte några börjar vem ska? och igen vem tjänar på det?

• Post competition - Dela istället för tävla: - delar tips, resurser, jobb och idéer för att fler ska kunna ställa om, snarare än att hålla dem för mig själv

• Startar Facebookgrupper: I föreningar och barnens skolor för att dela second hand prylar och tex matchställ. I husen där jag bor för att få ihop folk för att lättare kunna dela saker och idéer.

• Tänka bortom transaktioner: Om jag gör nått för någon eller får hjälp av en annan så behöver det ges tillbaka till samma person. Utan hoppas på att man kan skicka vidare åt olika håll.

• Se min omgivning: Plockar upp varor som trillat i affärer, hänger upp kläder som trillat ner även om det inte var jag som haft ner dem. Ställer upp gatupratare om de blåst ner eller affärers flaggor. Säger till personer om jag ser att väskan är öppen eller de håller på att tappa något. Hjälper folk att packa i affären om de har händerna full. Försöker hjälpa om någon ber om att “ta med något glömt” mellan olika städer och jag ändå ska åka den vägen. Försöker hälsa och prata med folk på gatan. Ge komplimanger om jag tänker på dem, speciellt till tanter och gubbar på stan. Inget är egentligen “mitt jobb” men jag tänker att det är en ganska liten insats för att få till det samhället jag längtar efter och som jag tror är bra. Plus mitt eget liv blir bra mycket roligare. Hur mer man gör det - desto mindre kostar det i energi.

5. Inre omställning

• Personlig utveckling: Jag har gått i terapi för att hantera min egen inre omställning och övar på att vara obekväm när det behövs.

• Självrannsakan: Försöker identifiera och förstå mina privilegier, erkänna när jag har fel (fastän det tar emot haha)och lära mig av andra. Läser på, läser om. Kalibrerar. Använder Ai just för att kritisera och vända på resonemang för att se så jag inte fastnar. Inspirerad av denna text av Zoe Scaman.

• Förnöjsamhet: Övar på att se vad jag har istället för vad jag inte har.

• Snälltolka: Lätt att bli reaktiv i denna värld av konstanta chockartade uttalanden men försöker andas och se vad som finns ett lager bakom…
  

  ---

6. Så här tänker jag med kidsen

• Second hand som norm
  Redan som småttingar fick de handla second hand, följa med på loppisar och se det som normalt. De har gjort misstag, köpt för mycket skräp och blivit lurade på auktionssajter. Men i dag är de väldigt skickliga på att handla begagnat och sälja vidare när något inte passar eller de tröttnar.
  

• Logotyper och status
  När de var små hade vi i princip ett no-logo-förhållningssätt, med undantag för sportklubbar och vissa mindre skejtmärken. De fick aldrig köpa logoplagg nytt, och poängen var att status inte skulle sitta i märket eller vara extremt synlig.
  Barn har såklart koll ändå, och även second hand kan bli en del av statusracet. Men jag tror att samtalen om varförlogotyper används och hur de fungerar har gjort skillnad.
  

• Att bygga motståndskraft
  Just nu tänker jag mest på komplexitet, paradoxer och flexibilitet. Hur man står pall när det blir tufft. Hur man tränar på att se fler sidor av samma mynt. Vi pratar om olika sätt att se världen, om värderingar, om att ifrågasätta makt -och om att göra det utan att bli otrevlig. Även om det lär behövas att vara mer obekväm framöver.
  

• Mina barn är inte jag
  Många blir frustrerade över att deras (vuxna) barn inte gör som de själva gör eller har lärt. Men man kan inte göra mer än att dela det man kan. Ibland påverkar man, ibland inte. Ibland syns det först långt senare.
  Barn är, i det avseendet, som alla andra människor i vår närhet.

Sa jag försöker?

Det här är det som jag kan komma på nu. Finns säkert mer eller mindre som jag gör regelbundet. Försöker inte piska på mig själv om jag misslyckas men inte heller fastna i att “jag gör ju allt det här… så det ger mig fripass för xyz”

Och igen - jag tror ju på att medvetandegörandet även om det är “svårare” gör att mycket känns bättre. Att lite motstånd bygger djup.

Fyll gärna på med tankar idéer, tips och trix!
P&K

Isabelle

Ny masterutbildning i cirkulär design - vi skulle vilja ha er input!

Till hösten 2026 startar Novia University of Applied Sciences en ny kull av sin masterutbildning i cirkulär design (ansökan öppen 10–24 mars 2026). Jag samarbetar med Novia och är med och utvecklar utbildningen och nu vill vi ha hjälp att göra den så relevant som möjligt.

Utbildningen tar avstamp i cirkulär ekonomi och cirkulär design, men behandlar dem inte som isolerade verktyg eller tekniska lösningar. I stället placeras de i ett bredare sammanhang av systemförståelse, samhällsförändring och polykris -där ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella kriser hänger ihop och förstärker varandra.

Fokus ligger på att:

• navigera komplexitet, osäkerhet och motstridiga mål

• förstå både yttre system (ekonomi, material, energi, politik) och inre processer (värderingar, normer, ansvar)

• se design som mer än problemlösning -som ett sätt att synliggöra konsekvenser, makt och ansvar

Cirkularitet förstås alltså inte som optimering av befintliga system, utan som ett sätt att pröva vad som behöver förändras, omförhandlas -eller avvecklas.

Utbildningen ges till stor del på distans, på svenska, och går att kombinera med arbete. Jag kommer att vara involverad under hela perioden (hösten 2026 - julen 2027). Ambitionen är en nordisk grupp med deltagare från olika branscher.

Nu till er -hjälp oss forma utbildningen:

1. Skulle du kunna tänka dig att gå en sådan här master? Varför/varför inte?

2. Vad skulle du behöva för att få din arbetsgivare med på det?

3. Vad saknar du i dagens utbildningar?

4. Vad behöver du bli bättre på för att omsätta omställning i vardag och arbete?

5. Vem är din drömföreläsare -och varför?

6. Annan input som skulle få dig att söka?

Skriv gärna i kommentarerna eller mejla mig isabelle@isabelle.se.

Skriv gärna här nedan eller skicka mejla mig - tusen tack för hjälpen!

mejla isabelle

Hej på er! God fortsättning! Happy new year osv!

Såg en reel på Instagram där någon satt med en kaffe i skogen och skrev något i stil med “bara för att kalenderåret har börjat så är naturens nya cykel inte där än - ta det lugnt”.

Så jag försöker göra just det men nytt år blir ändå som en nystart och det summerar väl ändå det som vi är mitt i: - Jag vet att jag borde följa naturens rytm men allt vi lever i, säger att jag borde prestera något annat…

Men om jag ändå ska göra det då - vad blev tydligare under 2025 och vad tar jag med mig framåt?
Här kommer 8 spaningar!

Subscribe now

1.Från “lösningar” till orientering

Överlag har jag landat allt tydligare i att vi befinner oss i en polykris som inte går att lösa. Med så kallade (super-)wicked problems innebär varje drag i en tråd nya problem någon annanstans. Vad innebär ens “det” vi ska lösa som alla snackar om?

Det betyder inte att vara passiv eller sluta bry sig- snarare ett annat förhållningssätt. Att anpassa jobb, företag och individer till att vara mer lyhörda och snabbfotade.

Mindre fokus på vad som ska göras, mer på hur man rör sig i osäkerhet. Prata mer om tillräcklighet och se över det vi har framför näsan.

🔮 Att ta med sig framåt under 2026:🔮

Det här låter väldigt flummigt men man kan tänka på det att istället för att hitta “det unika nya som ska lösa allt” se sig om lite mer där man står. Bredda, ta in nya perspektiv, förbättra, justera och ompröva.

När man är van med linjära system så vill man ha checklistor, målstyrning och lösningar. Men nu funkar inte längre den “linjära kartan” - kompassen är poängen - en slags adaptiv orientering dvs. förmåga att röra sig i verkligheten snarare än att kartlägga den.

Från det linjära perspektivet ser det här ut som att man är velig och inte står för något alls. Men det är i själva verket en slags omförhandling av vad ståndpunkt betyder:

• inte en slutpunkt, utan en position i rörelse

• inte att välja ett svar, utan att kunna leva med flera samtidigt

• inte att begränsa komplexiteten, utan att erkänna den
  

2. Radikala framtider normaliseras

För ett år sedan hade jag öppet inte pratat om kollaps på samma sätt som nu. Termen har blivit bredare samtidigt som det är svårare och svårare för folk att inte se vad som händer i världen med allt från folkmord, galna presidenter, obefogade utvisningar, LA som brann, översvämningar och allmän oro men också tydligt att det kulturella - våra relationer utmanas till bristningsgränsen. Även om språket inte riktigt är där ännu eller samstämmigheten så anses man kanske inte längre helt galen när man pekar på sprickorna i omvärlden.

Business As Usual framstår alltmer som det verkligt orealistiska alternativet. Även om det är få som kan och vill lämna det, tycker jag ändå att fler och fler inser det orimliga.

Frustrationen blir då stor i att:
- ni ser ju vad som händer men varför kommer inte den förändringen som behövs?

Vi ser det också genom att antalet “vägar/möjligheter” att agera som vi vill och är vana vid, blir färre när omgivningen blir stökigare.

🔮 Att ta med sig framåt under 2026: 🔮

• Det kommer bli svårare att blunda för det som knakar i fogarna. Med det sagt kommer det nog ännu mer dissonans och motsättningar eftersom många krampaktigt vill hålla kvar i det gamla - idén på något vi tror fungerar, men som inte gör det längre.
  
  

3.(Kort-)Huset faller inte pladask- de eroderas underifrån, urholkas lite i taget.

Vi ser fortfarande en värld som tycks fungera. Trump sitter fortfarande i vita huset trots full blown fascistiskt uppvisande, kongressen är fortfarande där men den används inte som förut, vi ser en småbarnsmamma bli skjuten på gatan men Homeland Security meddelar att hon hade ont uppsåt och gick till attack. Hemma i Sverige säger både forskning och Advokatsamfundet mot att sänka straffgränsen till 13 år men regeringen lyssnar inte. Man skickar ut remisser i många olika frågor men skiter i svaren.

På pappret är aktier och bolag värda xyz men de producerar inte som förut, folk får sparken. Det blir mer förlust av att hyra ut lokaler till lägre pris och därför sänka värdet på pappret därför förblir de lokaler tomma. Vi ser en sak men under ytan händer något annat... och det förvirrar.

🔮 Att ta med sig framåt - det är valår! 🔮

• Här finns det ett ypperligt tillfälle att faktiskt börja engagera sig, prata med nära och kära, sätta ord på det som sker - inte bara i andra länder utan också här hemma. Eftersom världsekonomin är så stor och komplex samt grund till så mycket knas men också svårare (inte omöjligt!) att förändra tänker jag att hålla sams, jobba för demokrati och fred är viktigare än mycket annat. För när det skakar - om vi inte kan hålla ihop - vad har vi då kvar?

• Tänker också det “enkla” med kritiskt tänkande blir ännu viktigare. Är det det nya systemen, de gamla? Vem tjänar på detta, vem vill hålla fast i det gamla? ÄR detta bra för ekonomin eller oss som människor. Vad betyder orden vi slänger oss med?

4. När systemen urholkas försämras även vår förmåga att ta hand om det som sker…

Vi tänker mest på att systemen och det materiella fungerar sämre och sämre, så som demokrati, ekonomi, infrastruktur, organisationer, planeten eller resurser. Men för varje slag strukturerna får desto svårare får vi att hantera ytterligare problem. Lite som efter en influensa är kroppen mottaglig för mer skit:

• människor och organisationer blir tröttare, mer reaktiva och mer kortsiktiga

• beslutsfattare får sämre överblick och mindre handlingsutrymme

• tilliten mellan aktörer minskar

• och utrymmet för eftertanke, lärande och omprövning krymper.

Varje ny chock träffar ett system som redan är mindre rustat än förra gången.
Problemet är inte bara vad som händer, utan att kapaciteten att svara på det som händer hela tiden försämras. Tycker jag ser det i hur personer i min omgivning mår. Läs även mer om det i text av Indy Johar

🔮 Ta med sig framåt:🔮

• När det är kämpigt behöver vi ofta mer tid. Mer vila, mer träning, mer tid för reflektion, mer tid för att uträtta det vi annars tar för givet, fler platser för gemensam förståelse och bearbetning av et som sker?
  

5.Psykologisering av systemkrisen

Känslor, sorg, försvarsmekanismer, identitet, skam, projektion - inte som flummigt sidospår utan som något centralt i förändringsarbetet. Det här året har inneburit att jag förstått att det inte finns något omställningsarbete utan emotionell läskunnighet.

Vi kan inte göra den djupa förändringen som behövs om vi inte kan försöka bottna i vad som sker i våra kroppar och med känslorna. Inte för att privilegierat fastna där utan för att vi annars inte kommer så långt som vi behöver. För om vi inte är beredda att ta in det helt eller så långt det bara går, kommer vi gång på gång sätta små plåster på stora läckande står. Om vi inte är beredda på att ta in vidden av det som sker just nu kommer de där små plåstren vara tillfälliga lösningar av falskt hopp vilket inte kommer rusta oss nämnvärt.

Samtidigt måste vi koppla eget individualistiskt psykologiskt arbete till ett engagemang i det kollektiva. Det ena går inte utan det andra. Om vi bara landar i vår egen self-care blir det till en slags flykt.

🔮 Att ta med sig i 2026: 🔮
Se till att kroppen och knoppen hör ihop. Det ena funkar inte utan det andra. Gå i terapi, engagera dig i civilsamhället, träna. Öva på att vara en jobbig jävel. Och låt sorgen titta fram om det behövs <3
Är du företagsledare - se till att det finns plats för detta även på jobbet

Share

6.Paradoxkompetens - att bära flera sanningar samtidigt.

Antingen-eller-tänkande fungerar bra när situationer är tydliga och avgränsade och när det är lätt att se vad som orsakar vad. I frågor som klimatfrågan, ekonomin, arbetsliv eller relationer räcker den logiken ofta inte till. Då riskerar förenklade val att skapa nya problem istället för att lösa de gamla.

Att kunna hålla flera perspektiv samtidigt kan i en värld med “starka” tydliga ledare som pekar med hela handen upplevas som flummigt och velande. Något för att undvika beslut. Men det handlar snarare om att anpassa sitt sätt att tänka till hur verkligheten faktiskt fungerar.

Det innebär att acceptera att:
- Flera perspektiv kan vara rimliga på samma gång
- Motsägelser kan ge viktig information
- Beslut ofta måste tas utan att allt är känt i förväg

🔮 Ett par saker om komplext tänkande att ta med sig framåt: 🔮

• Att hela tiden försöka utmana idén om “det rätta” eller den enda sanningen.

• Är vi transparenta och om inte -varför inte?

• Praktiskt paradoxkompetens, inte bara teoretisk. Hjälper oss att läsa samtidens berättelser med mer än ett raster.
  
  Två exempel:

  • We Don’t Have Time lyfter positiva klimatnyheter från 2025 “Why the Climate Backlash Is a Sign We’re Winning, Not Losing” och många känner hopp. Det är begripligt och viktigt att uppmärksamma att saker faktiskt händer. Samtidigt uppstår ett problem när dessa exempel lyfts loss från sitt sammanhang. Lösryckt optimism utan systemblick riskerar att dölja reboundeffekter, polykriser och aktiv motpolitik. Små framsteg kan samexistera med att världens tillstånd i stort fortsätter att försämras.
    

  • Ett liknande mönster syns i World Economic Forums Global Risks Report 2026. Rapporten används ofta som karta för näringsliv och policy, men bygger på ett synsätt där kriser främst förstås som tekniska och något som kan justeras med bättre policy, mer data och ny teknik.
    Det är en uppskattning av risker av makthavare, inte en faktisk analys. I efterhand har bla en ny rapport visat att riskerna ofta underskattas: Allt för stor vikt läggs vid ekonomi, miljö- och sociala frågor får för liten plats och de ekologiska konsekvenserna underskattas.
    

    Båda exemplen säger mycket om hur vi vill att världen ska fungera, men mindre om hur den faktiskt gör det just nu. De är inte meningslösa – men otillräckliga om de står ensamma.

    
    Här krävs just det paradoxala förhållningssättet: att kunna glädjas åt konkreta framsteg och samtidigt hålla blicken på helheten. Att se tekniska lösningar som nödvändiga, men inte förväxla dem med systemförändring. Att fråga inte bara vad som sägs, utan också vad som inte sägs.

    Annars riskerar vi att fortsätta optimera delar av ett system som i grunden inte längre håller.
    
    

7.Gemenskap som grund (och som infrastruktur när det blåser)

Vi behöver varandra. Just därför att läget är stökigt och ovant behöver gemenskap övas och byggas aktivt. Den uppstår inte spontant i osäkerhet, utan kräver nya sätt att knyta an över olika perspektiv och sammanhang.

Relationer handlar om närhet och stöd, men fungerar också som bärande strukturer i en instabil tid. När människor möts, till exempel inom Skavet, är det inte bara ett socialt utbyte utan ett gemensamt övningsfält där osäkerhet, oenighet och ambivalens får rymmas och hanteras tillsammans.

I detta blir konflikter, trötthet, humor och meningsskiljaktigheter inte tecken på misslyckande, utan en del av funktionen. Gemenskapen byggs just där det skaver.

På så sätt blir gemenskap en form av beredskap: förmågan att stå kvar i det svåra utan att dra sig undan eller förenkla bort motsägelser. Relationell kapacitet blir därmed en central form av motståndskraft.

• We are past the era of polite resistance. Here’s what to do now. av Michael Mezz på Substack “The goal isn’t just to “raise awareness.” The goal is to make it expensive, difficult, and embarrassing to participate in the regime’s systems of oppression.”

🔮 Ett par saker om gemenskap att ta med sig framåt: 🔮

• Gemenskap som något man övar på. God stämning kan finnas men inte vara speciell djup, men hur den håller på djupet ser man mest när det blir rörigt.

• Bra att skapa sammanhang där oenighet och osäkerhet får finnas utan att direkt lösas bort. Det är där den kollektiva klokheten tränas. Även utanför ens egen organisation eller sfär (i kompisgruppen, kvarteret eller byn)

• Att lätt komma överens kan vara ett sätt att slippa friktion, så var uppmärksam på det.

• Använd relationer som beredskap inför förändring, inte som trivselprojekt vid sidan av.

• Bjuda in den radikala flanken - de som vill dra allt lite längre än vad ni är beredda att gå för att också kunna utmana det invanda.
  

  ---

8.Lokalt är där det händer!

Det är så lätt att dras med i det stora krafterna, faktan osv. men vi glömmer hela tiden bort det som är framför näsan. Vi vill analysera, förstå och det ska vara stora policyförändringar och nya tech-ideer men glömmer det vi redan har och kan tweaka redan idag.

Tycker också jag ser det runt om mig i projekt som startas:

• Sebastian Boudets & Co’s Livsbutik, förankrad i det lokala på Södermalm för att koppla bönderna närmre.

• Amanda Bergman som släpper skiva och spelar i sitt vardagsrum samt organiserar mkt runt hennes månskensbonderi som man också kunde se i K-special (Krunegård som gör spelning på Kafe 44, dagen efer globen där kids under 18 år går före i kön)

• Små initiativ, klubbar och sammankomster poppar up runt om i landet via lokalklubbar. Jag och Gurgin kommer bla besöka Hållbarhetsfestivalen i Gustavsberg 31 jan iår .

• Överallt dit jag kommer bubblar det med lokala initiativ, utan en massa krusiduller och koncept. Kan ni också se det?
  

🔮 Ett par saker om det lokala att ta med sig framåt: 🔮
Supporta lokala hantverkare, bibliotek, konstnärer osv - allt ni vill ska finnas kvar. Hur kan ni som företag involvera er närmiljö? Vad finns redan runt knuten. Hur kan man få genuint engagemang snarare än “bara” sponsra det lokala laget med pengar typ… Starta en facebookgrupp och engagera den med saker att göra. Prata och lär känna folk i ditt område. Vem är bra på vad och vad brinner folk för?

berätta något för mig

Tack för denna vecka och may 2026 be ever in your favor <3
P&K
Isabelle

Hej!

Julen är typ här och vad brukar bli mer stökigt än relationer mellan olika generationer, politiska idéer, matvanor, sprit o-vanor, och normer på uppesittarkvällar och direkt-importerade kinesiska giftiga gåvor?

Men det här handlar inte egentligen om julstök. Utan allt känns stökigare nu eftersom få saker beter sig som vi är vana vid - hur kan vi då, rent generellt, navigera oroliga tider?

Vi lever i ett läge där investeringar i relationer, jobb och projekt kan slås ut innan de ens hunnit börja. Krig, klimatnödläge och ideologiska förskjutningar är inte längre undantag, utan vardag. Det gör något med oss.
När omvärlden blir instabil förflyttas osäkerheten rakt in i våra kroppar, relationer och beslut.

Jag tror inte att vi kommer se något allmänt lugn igen under vår livstid.
Inte som norm.

Det betyder inte konstant kaos, men ett liv präglat av ovisshet, friktion och ständiga omprioriteringar, i det stora hela.

Och det tär - både fysiskt och psykiskt.

Förändring blir extra smärtsam i en sådan kontext. Relationer skaver mer. Utveckling känns tyngre. Friktion upplevs som hot snarare än som en del av livet. Samtidigt har vi via individualismen försökt bygga bort just det stökiga - i relationer, samhällen och system, ofta till priset av planeten, vårt välmående och vår långsiktiga mening.

Det betyder inte att stökigt = outhärdligt.

Vi lever redan med osäkerhet hela tiden. Vi blir kära, skaffar barn, byter jobb, investerar i relationer och projekt - trots att allt kan gå åt skogen. Vi kan också tydligen när som helst dö. (Va!?!) Viss osäkerhet har vi normaliserat, annan inte.

Så kanske handlar det inte om att få ordning på stöket.
Utan om att lära oss leva i det. Navigera snarare än att lösa.

Vi behöver omfamna det okända, o-linjära, brokiga, det flummiga, ovetande, konflikter, sorger och ständiga omprioriteringar - tillsammans.

Olika delar av stök i detta brev:

• Alla vill vara del av en village men ingen vill vara en villager - har vi glömt hur det är att leva i ett community?

• Olika lager av hur vi förstår vår omgivning

• Vi vill kontrollera vår omgivningen men den är fylld av paradoxala sanningar - hur förhåller vi oss till det?

• Minimalism som en till synes enkel lösning på något som i grunden är komplext.

• En “öppen” medvetenhet om kollaps kan också fastna i att vilja kontrollera framtiderna.

Subscribe now

”Everyone wants a village but no one wants to be a villager”

En sak jag tänker att vi verkligen behöver är sammanhang och community. Täta relationer som håller när det blir tuffare.
Men om vi inte har övat på det, om vi inte vet- eller fått lära oss i dagens västerländska samtid - hur sådana relationer faktiskt fungerar i praktiken - hur ska vi då klara dem när vi behöver dem som mest?

På ett Skavet pratade vi om just detta: hur vi ofta drar oss för att bygga djupare relationer eftersom de kommer med motkrav. Andras behov. Friktion. Obehag. När omvärlden redan känns tung väljer vi ofta bort det som skaver – trots att det ofta är just det som ger mest tillbaka i längden. Lite som när man är sjuk och vill ha skräpmat, fast det egentligen är näring man behöver.

Vara en krävande kompis?
Eftersom många av oss inte är tränade i stökiga relationer bygger våra gemenskaper ofta på ganska lösa trådar. Vi säger saker som ”ring mig när som helst, även mitt i natten”
Men hur ofta menar vi det?
Och ännu viktigare: hur ofta är vi själva beredda att vara den som ringer, stör, kräver plats?

När fördjupning av en relation eller friktion blir till “hot” mot någon slags trygghet?
Om vi dessutom saknar emotionell mognad eller självkännedom blir varje konflikt ett hot, inte en möjlighet. Då backar vi hellre än stannar kvar. Men ibland är det just att ställa krav, att våga bli osams och ändå fortsätta, som gör att banden fördjupas. Utan den förmågan stannar relationerna på ytan, hur snälla vi än är mot varandra.

Community som konsumtion
Som någon i Skavet uttryckte det: vi har börjat konsumera community som en tjänst. Via retreats, konserter eller events. Noga utvalt efter vad vi gillar. Vi får en tillfällig känsla av samhörighet, tillsammans men ändå på något sätt ensamma.

En annan del av detta är att relationer inte behöver se ut som på film. Vänner måste inte dela allt. De behöver inte vara speglingar av vår smak, våra åsikter eller vår livsstil. Det där selektiva matchandet, där relationer ska vara lätta, kompatibla och estetiskt samstämmiga- känns ofta mer som ett konsumtionsideal än som verkligt liv. En viktig och härlig relation kan ju vara en granne som ofta ställer upp med en såg eller traktor trots helt olika världsbild.

Jag älskar också idén om att kunna välja sina egna familjer. Men kanske behöver vi också fråga oss: vad kräver vi då av varandra och vad är vi själva beredda att stå ut med för att något verkligt ska kunna växa?
Och vilka väljer vi bort och varför? Det är skillnad på destruktiva förhållanden och acceptans av en jobbig eller krävande familjemedlem/vän?

Share

Att leva i flera lager och varför det känns stökigare nu

Globalisering, teknik och sammanflätade kriser gör att fler saker händer samtidigt, på fler nivåer. Det betyder inte bara att världen är mer komplex, utan att vi hela tiden rör oss mellan olika lager: individ, relation, organisation, samhälle, planet. Friktion uppstår när dessa lager blandas ihop, när ansvar, skuld och makt placeras på samma nivå trots att de inte alltid hör hemma där.

För att förstå den friktionen behöver vi träna oss i att se flera lager samtidigt. Att förstå att man kan vara ansvarig utan att vara skyldig. Påverkad utan att ha valt. Del av ett system utan att ha makt över det.

Patriarkatet är ett användbart exempel just för att det är vardagsnära. Det syns i vem som tar ansvar, vem som känner skuld och vem som förväntas vara stark, flexibel eller tacksam. Samtidigt visar det hur man kan gynnas av ett system och ändå vara begränsad, utsatt eller maktlös inom det.

De flesta av oss har inte valt patriarkatet. Ändå lever vi i det, formas av det och reproducerar det – ofta mot vår egen vilja. Det betyder att vi kan vara både vinnare och förlorare i samma struktur. Och att ansvar inte är samma sak som skuld. Vi har ansvar för hur vi agerar i systemet, men vi kan inte bära hela systemets konsekvenser själva.

Det här sättet att tänka i lager gäller långt bortom könsmakt. Det gäller klimat, ekonomi, arbete och relationer. När vi tappar bort nivåskillnader gör vi strukturella problem personliga: om jag bara gjorde rätt val skulle allt lösa sig. Det leder varken till verklig förändring eller till välmående.

läs chunks i substack appen

Hur vi kan navigera i en samtid med stökiga spänningsfält och paradoxer.

Länge har vi organiserat kunskap i silos. För att bli experter, för att lösa problem effektivt, för att bygga en värld som faktiskt fungerade ganska bra, så länge problemen var avgränsade. Och på vissa sätt lever den (Business As Usual-) världen kvar. Mycket kräver fortfarande specialistkunskap för att vi har investerat i det.

Men polykrisen låter sig inte förstås så. När flera kriser samverkar räcker det inte att ha rätt inom ett område. Det som saknas är förmågan att se hur saker hänger ihop – hur lösningar i ett system skapar problem i ett annat. Det är därför jag ofta skriver om att leva i spänningsfält och hålla flera sanningar samtidigt. Inte som ett ideal, utan som en nödvändighet.

Det är här det börjar kännas stökigt. Vi är vana vid att se ett problem, lösa det och gå vidare. Linjärt. Avklarat. Men nu tar problemen inte slut. De byter bara form. Och när våra invanda verktyg slutar fungera uppstår friktion, både i organisationer och i oss själva.

Det var därför jag fastnade för en text av Corina Enache på linkan. Inte för att hon kritiserar paradoxalt tänkande, utan för att hon pekar på risken när navigering i komplexitet görs till ett individuellt utvecklingsprojekt. När stökiga system förklaras som något individen behöver ”bli bättre på att hantera”.

Paradox är inget snabbt mindset-skifte. Det är något man långsamt övar upp – genom erfarenhet, relationer och genom att stå kvar när saker är oklara. Det är rörigt och mänskligt. Problemet uppstår när denna mänskliga svårighet används uppåt i systemen: av chefer, organisationer och politik, för att flytta ansvar nedåt.

När komplexitet reduceras till frågan hur ska du bli mer konsekvent, mer robust, mer rätt? medan ramar, makt och beslut förblir oförändrade då individualiseras ansvaret och systemen lämnas intakta. Resultatet blir skuld, inte förändring.

Att bli bättre på att navigera behövs. Men det räcker inte. För utan strukturella förändringar blir navigering bara ett sätt att överleva i ett system som fortsätter producera samma stök.

Paradoxer var tidigare inbyggd i världsbilden, inte i individen

Nästa del Corina lyfter i kommentarsfältet är att i många äldre kulturer låg motsägelserna utanför människan, i gudarna, myterna och naturen. De var inte psykologiska problem som individen skulle ”hantera”, utan villkor för tillvaron.

Många av de gamla gudarna var motsägelsefulla - de överlever inte för att de är rationella, utan för att de rymmer det människor lever med.
De löser inget - de bär.

Gudarna modellerade hur man lever med spänning - på bredden:

• Kristendomen: Gud förstås samtidigt som bortom världen och mitt i den, både sträng och förlåtande, både död och levande. Motsägelserna är inte ett problem i kristendomen utan själva kärnan.

• Hinduisk tradition: Vishnu visar att det som ska bestå ibland måste förändras, Shiva att förstörelse är en nödvändig del av skapande, och Brahman att verklighetens yttersta princip både saknar form och samtidigt tar form i allt. Motsägelser som inte ska lösas, utan bäras av själva världsbilden.

• Nordisk mytologi: Oden offrar sitt öga för kunskap, hänger sig själv i sig själv och vet ändå att Ragnarök kommer. Makt utan kontroll.

• Daoism: Yin och yang skapar varandra. Handlande sker genom icke-handlande (wu wei). Paradox är inte något att uthärda utan del av verkligheten.

• Konfuciansk tradition (Kinesisk filosof): räcker det inte att bara följa regler och ritualer , de ska bäras av ett personligt omdöme och en inre moral, så att man kan avgöra hur de ska tillämpas i verkliga situationer snarare än att följa dem mekaniskt.

Gemensamt: ingen av dessa traditioner försöker städa bort motsägelserna. De ger dem form, berättelse och ritualer.

Numera har myterna har ersatts av management och kapitalism. Gudarna har dött men motsägelserna har inte gjort det. Istället har de flyttat in i individen.

Om vi plockar bort det synliga skaven - innebär det att det inte finns under ytan?

Här finns flera trådar som hänger ihop. Vi vill ha relationer som är enkla. Appar som tar över när något blir för jobbigt. Vi ogillar demonstranter för att de ”stör” vardagen. Vi väljer neutralitet för att slippa ta ställning. Men bara för att vi inte ser det som skaver, betyder det inte att det inte finns.

Jag läste nyligen ett inlägg av Indy Johar som sätter ord på just detta genom begreppet “minimalism”. Det beskrivs ofta som något ansvarsfullt och genomtänkt – mindre prylar, mindre brus, mer lugn. Men det finns något som lurar där: att den lugna ytan får oss att tro att det finns kontroll:

“Tänk om minimalism egentligen är ett slags gränssnitt: ett sätt att göra världen mer överskådlig genom att visa mindre – och därmed flytta undan allt det som är krångligt, tungt och besvärligt.
Kostnaderna för komplexiteten hamnar utanför bilden, utanför rummet, utanför staden och till slut utanför vårt moraliska synfält. Minimalism tar inte bort komplexitet, den skickar iväg den någon annanstans. När man ser det så är den rena linjen inte längre neutral. Den blir ett aktivt val med etiska konsekvenser..”

Vi betalar 50 kronor för en tröja och kan fortsätta leva som om den bara var en tröja. Produktion, arbetsvillkor, energi, avfall och framtid hålls på avstånd. Det är inte utseendet i sig som är problemet, utan den trygghet det skapar. En känsla av ordning i en värld som i grunden är stökig.

Och kanske är det just där vår största utmaning ligger:
inte i att världen blivit mer kaotisk, utan i hur långt vi har gått för att slippa märka det.

En annan sida av det myntet - kan kollapstankar också innebära att vi låser oss vid en idé ny av kontroll?

Jem Bendell skriver i “let’s not become attached to collapse” to om vad som händer när vi inser att mycket av det vi tagit för givet håller på att förändras. Den insikten kan först kännas befriande. I allt stök blir världen plötsligt begriplig: aha, det är därför det känns så här.

Men även den förståelsen kan bli något vi håller fast vid. När berättelsen om krisen ger oss lugn och struktur riskerar vi att låsa oss vid den. Även tankar om kollaps kan bli ett sätt att skapa ordning i det röriga, ett ankare snarare än en kompass.

Att lära sig leva i stök handlar om att våga pröva, göra fel och tänka om. När vi väl har investerat i en ny framtidstro, hur mörk eller klar den än är - sitter den gärna hårt. Men navigation i osäkra tider är sällan linjär. Den består av att satsa, lyssna, utvärdera och justera.
Om och om igen.

Det här blir årets sista brev.

Om något är värt att ta med sig in i nästa år, så är det kanske inte fler svar utan en större uppmärksamhet på hur vi reagerar när världen inte beter sig som vi vill.

Vad vi förenklar.
Vad vi stänger ute.
Vad som får oss att känna oss trygga och till vilket pris?

Att orka framåt kommer inte handla om att skapa mer kontroll, utan om att bygga en större emotionell rörlighet. Att kunna stå kvar i det stökiga utan att genast vilja städa bort det. Det är inget man ”löser”.

Det är något man övar på, tillsammans.
Vi fortsätter där nästa år !

mejla isabelle

Tack för all support och kloka ord!
Tack för att ni låter mig fortsätta skriva!
Tack för att ni går bredvid mig i denna soppa till samtid
<3

Ta hand om er
Happy stökiga holidays

P&K
Isabelle

Hej!
Vi pratar ofta om saker som oroar oss som att det ligger långt borta: “aldrig igen” “någon slags sci-fi drama där en dator tar över våra sinnen a la Matrix eller Wall - E”, “titta vad galet är i USA nu med ICE osv” till lite mer lättsamt kanske - “vad skulle du prata om, om du fick sommarprata?”.

Jag inbillar mig att vi tänker att skiften och historiska händelser är ganska markanta som i en film: klimatkrisen kommer likt kometen i “Don’t look up- filmen”, polisen tar våra grannar som under andra världskriget och då bildar vi en mänsklig mur, någon snor en gammal dams väska och då springer jag minsann efter…

Att det är på något sätt tydligt att skilja på de onda och de goda eller bra och dåliga beslut.

Att troll är fula med dålig andedräkt och vill alla illa hela tiden samt bor i grottor och bör spärras in när de andas frisk luft! Därför blir vi förvånade när typer som Kapten Klänning dyker upp mitt bland oss, eller när Elon Musk som vi trodde var nån slags elbilsmiljöhjälte nu är fullblown irl Marvel-skurk.
Eller i Sverige har vi faktiskt lagar och MASSOR av regler om tätskikt, våtzoner, kakel och annat men ändå blir det översvämningar i badrummet och kan läcka ner till grannen! HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Men jag menar att skarpa linjer som vi inte tror att vi kan eller kommer passera är desto mer ojämna och suddiga. O-rationella, i verkligheten.
Vi varnar för mobbing som säger att “kalla inte någon tjock” men mobbingen kommer kanske oftare i eye-rolls, viskningar, ghosting, subtila undanmanövrar osv.

Ni fattar poängen.

Ett före och efter är ofta svåra att utskilja i stunden - lite som när man varit borta en helg och inser att ens barn har vuxit med en halvmeter på 48 timmar. Det har skett lite i taget och mitt framför våra ögon men vi märker det bara inte förrän vi får lite distans och tid?

Här följer några spaningar som visar hur framtiden redan är här. Om vi inte inser det, riskerar vi att passera så kallade tipping points, där möjligheten att reagera och påverka snabbt minskar för att vi då redan kan sitta för mycket i klistret.

Samtidigt behöver vi se utvecklingen med andra ögon. Historien upprepar sig inte, den rimmar. I en tid av accelererande AI och klimatförändringar sker förändring inte steg för steg, utan språngvis, effekter kan komma mycket snabbare än vi tror, förstärka varandra och drivas av teknik som tänker och agerar på sätt vi inte är vana vid att förstå eller kontrollera. Just därför behöver vi vara betydligt mer uppmärksamma!

Denna vecka:

• Riskfaktorer och hur vi tolkar dem

• Post-apocalyps. Acceptans av att något redan sker snarare än i framtiden.

• Matrix framtiden är redan här? Men i formen av vårt ekonomiska system samt lite AGI på det?

• “Aldrig igen” samtidigt som det sker just nu?

• Att skjuta upp beslut till en diffus “framtid” - är där ansvar på något sätt dör.

• Framtiderna är öppna - det spelar roll vad vi gör och hur vi pratar om dem!

• 🌳 +🥕+ 🎨+ 📚 = Julklappstips

Tar du med någon ner för ett stup om det finns ens en 5% -15% -20- 55% chans till att det går år fanders?

Intressant är också att när vi när vi pratar om framtider - klimat och AI utgår vi ofta från bästa möjliga scenario som om det vore standard. Inte för att det är mest sannolikt, utan för att det är trevligare att tänka sig och bekräftar idén om att tekniken eller utsläppsminskningar i framtiden ska rädda oss.

Samtidigt följer både klimatförändringarna och AI-utvecklingen sina egna lagar: fysikens, incitamentens och systemens. AI ser ju snarare ut som att den leder till massarbetslöshet, manipulation, demokratiska genvägar och autonoma system vi tappar kontroll över, särskilt i ett samhälle som redan pressas av klimatstress, ojämlikhet och resursbrist.

Problemet är inte bara att riskerna är stora, utan att vi också saknar fungerande mentala modeller för hur snabbt och sammanflätat detta kan eskalera. Ändå låter vi ett positivt drömscenario väga tyngre än tydliga varningssignaler och använder osäkerheten som ursäkt för att fortsätta som vanligt?

Men i vilka andra scenario skulle vi tänka så?

Share

Post-apocalytisk - what?

I förra veckan hade vi en Skavet träff (vi ses en gång i månaden och är i Skavet som är denna soppa till samtid) Gäst var Carl Cassegård - professor i sociologi som har forskat om vad som driver folk som är post-apokalytptiska,

Alltså varför engagerar vi (jag) oss fortfarande även om vi accepterar att kallopsen redan är här? Snarare än något vi behöver undvika i framtiden.

Post-apokalyptisk menas inte att allt är nattsvart eller totalt utplånat. “Kört” Men att snöbollen som börjat rulla till en större samhällsförändring redan har fått upp farten och är så stor att det inte går att undvika någon slags crash. Eller snöbollar kanske vi ska säga. Kapitalismens framfart, demokrati och ai på det och klimatnödläget som en våt förstärkande filt över allt det andra. Det är alltså inte en fara i horisonten utan något vi behöver se här och nu.

Vad spelar det hör för roll då?
Jo, det ger lite andra perspektiv i vad man engagerar sig i, snarare än hur mycket. För att om huset brinner sätter vi oss inte först och främst för att försöka utveckla ännu en idé om något som kanske kan rädda andra hus någon gång i framtiden. Då tar vi tag i det som behöver förändras och göras här och nu - eller iallafall gör en plan för vad som ska räddas och hur vi kan ev begränsa branden i framtiden.

Matrix - framtiden, är den redan här men i formen av vårt ekonomiska system?

Vi oroar oss för att AI och AGI en dag ska bli vår Matrix. Ett system som tar över, manipulerar oss och styr våra liv bakom kulisserna. Men det är en bekväm rädsla, för den låter oss slippa se att vi redan lever i en sådan struktur.

Det är inte teknik som (bara) håller oss fast. Det är ett ekonomiskt system byggt för maximal vinst och ständig tillväxt. En maskin som inte kan sakta ner, inte kan nöja sig och inte kan bry sig. Den fortsätter, oavsett kostnaden i människor, samhällen eller levande system. Tuggar på i bakgrunden med egna värderingar och drivkrafter. Vi tror att vi styr men gör vi det verkligen? eller är det just den falska Matrix- verkligheten?

Det får oss att tro att företagens behov (vinst till varje pris) är våra behov. Att marknadens frihet är detsamma som mänsklig frihet. Att mer alltid betyder bättre. Och att alternativen är naiva, farliga eller omöjliga.

Den verkliga risken är kanske inte att framtida AI ska ta makten över oss. Den verkliga risken är att vi redan har överlämnat den och kallar det sunt förnuft?

Om vi då lägger på ett lager med teknik till Matrix eller varför inte Wall-E

Såklart har väl AIG eller ASI osv möjligheten att ta över lite likt Matrix och många går ut och varnar för det nu, som Tristan Harris i podden The diary of a CEO eller Nate Soares i The Great Simplification - där båda more or less varnar för att vi inte har någon framtid om vi släpper denna teknik helt fri.

Men nästa det är väl att titta på vad som händer här och nu. Vi vet ju att skärmar, algoritmer och ai påverka allt från vår hälsa, mentala välmående, hur mycket sex kidsen har, relationer, demokratin osv. då blir väl frågan - har det redan gått för långt? Vad är det vi väntar på för röd linje som måste passeras innan vi reagerar?

Det ena är på ett individuellt plan: Det här fick mig att tänka lite extra ur detta roundtable konversation från the great simplification:

Algoritmer har hittills manipulerat oss genom att hacka vår uppmärksamhet - de lär sig vad som triggar oss och matar oss med innehåll som håller oss kvar.

AI går djupare: den kan hacka vår anknytning genom att simulera relationer, empati och förståelse. Det är inte längre bara ett system som vill ha vår tid, utan något som kan kännas som någon och därmed påverka hur vi tänker, känner och relaterar till andra människor.

På ett större plan - hur techoligarkerna tillsammans med olika regeringar formar helt nya slags koalitioner

Bra (och svårt!) att ha koll på vem som äger teknik-infrastrukturen. När statr köper in AI-plattformar som Palantir handlar det inte bara om effektivisering, utan om att överlåta operativ kontroll över försvar, polis, sjukvård och data till privata bolag. I både USA och Europa sker detta ofta utan offentlig debatt -trots att företagen bakom systemen drivs av tydliga politiska och ideologiska projekt (som hos Palantirs grundare Peter Thiel). Det här är en lite tyst men avgörande maktförskjutning som går från demokratiska institutioner till teknikplattformar som blir omöjliga att lämna.

• Så säljer Eu demokratin till Usa:s tech-oligarker ett välgjort reportage av Francesca Bria / UCL London i Aftonblandet.

• En ännu djupare kartläggning i: The Authoritarian Stack

  How Tech Billionaires Are Building a Post-Democratic America — And Why Europe Is Next

• Men också hur motstånd växer i Usa mot tex. stora Ai-centers (via linkan)(även om det ser lite ut som det är lönlöst jsut nu iallfall)

Och så det där uttrycket: aldrig igen.

Vilket skämt. Aldrig igen för vem? Det händer ju hela tiden. Men vi ser det inte – eller vill inte se. Ett av de största sveken de senaste åren är hur vi till och med normaliserar folkmord, trots att flertalet tunga organisationer kallar det just det. Många säger: vi vet inte säkert. Men om vi väntar tills vi vet – då är det för sent.
Sådant svek, sådan mind fuck. Om vi tillåter detta IRL - har vi några gränser kvar då?

• Ge en gåva till Gaza via tex Läkare utan gränser eller Oxfam

• Hjälp till Sudan via Unicef eller Rädda Barnen

Det här hör väl också ihop med yttrandefrihet och rätten till att demonstrera.

• Situationen för människor i Sverige som står upp för mänskliga rättigheter blir allt värre. säger FN:s särskilda rapportör Mary Lawlor i Aftonbladet. Varningen kommer efter att människorättsförsvarare, klimataktivister och minoriteter i allt högre grad får sina rättigheter inskränkta. Hon pekar på hot, repressalier och en nedmontering av civilsamhälle och medier och kallar utvecklingen i Sverige särskilt bekymmersam.
  

• Lorenz Püttker blev avvisad från Sverige när han skulle demonstrera mot nazister i Salem (ETC Insta)

• Forskaren David hotas av utvisning – på grund av sin klimataktivism (aftonbladet)

@lucasthejonesBooks in bio 🥀 Poem: ‘I’d never be a Nazi’ #poem #fyp #spokenword #foryou

Klicka på bilden för att komma till Lucas Jones poem om “i’d never be a nazi” - första boken min tonåring någonsin önskat sig i äldre dar…

Läs hela detta inlägg via substacks app

Framtid eller nutid? Spelar det någon roll?
Att skjuta upp beslut till en diffus “framtid” - är där ansvar på något sätt dör.

Där vi kan fortsätta som vanligt, luta oss mot osäkerhet och hoppas på lösningar som ännu inte finns eller ens kommer att finnas.

“Nu” är obekvämt. Nu kräver omprioritering, sorg, konflikt och att vi slutar låtsas att bevisbrist är detsamma som låg risk. I system som redan är pressade är väntan inte neutral utan den är ett aktivt val. Och historien visar att det inte är brist på information som fäller oss, utan vår ovilja att agera medan vi fortfarande kan påverka hur kraschen ser ut.

Men när vi accepterar att något annat måste ta form då kan också blicken på det vi står inför blir något annat. Vissa saker är inte värda att optimera, bara att avveckla. Andra är värda att skydda, bära vidare och förbereda. Acceptans är inte att ge upp - det är ett skifte i skärpa. Det är först då det blir tydligt vad som faktiskt behöver preppas för, snarare än vad vi desperat försöker rädda kvar och hålla fast vid.

Början behöver inte vara stor, den behöver bara börja!
Och nästa år är det val. Prata med nära och kära. Se vad du kan tweaka i vardagen. Vad är det du redan gör som kan göras annorlunda?

Om vi inte ens har samtalen så har motståndet inte en chans!

Bra inlägg i debatten om att stå emot:

• Olga Grönwall Lund från Reformaten i DN där hon pratar om att vara kvalitarian. Att det inte spelar så mycket roll vad vi äter utan efterfrågar mat som är bra producerad. Hon ifrågasätter att ultraprocessad mat normaliseras i Sverige trots tydliga hälsorisker, hur industrin har stort inflytande över matmiljön och hur ekologiska värden tystats i marknadsföring. Mat är inte bara en privat smakfråga utan en rättighets-, hälso- och systemfråga.

• Om hur vi pratar mycket om att begränsa tex barns tillgång till sociala medier men desto mindre vad influencer säger, gör och vilken makt de har. (analysen är i samband med Jocke Lundell dokumentären Hatet. De leker mediehus - normaliserar lögner av Patrizzia Ohlson Öjemark i expressen

Julklappstips!

🌳 Ge ett träd och stötta en rörelse!

Under december så samarbetar jag med Vi-skogen. De driver agroforestryprojekt i östra Afrika - Det betyder jordbruk som följer naturens logik - träd som skyddar grödor, jord som byggs upp i stället för att brytas ner, och ekosystem som har chans att bli mer stabila över tid. Jag gör ju inte så mycket samarbeten av det här slaget men blev övertygad delas av forskare som varit och kollat på projekten och att de stödjer långsiktigt samt utbildar bönder på plats för att markerna ska kunna utvecklas med tiden.

🌳 Träd som gåva kan du köpa här 🌳

Tänker att det här är grymt bra present när man går på middag eller på en fest eller dylikt. Det är inte materiellt och gör skillnad på riktigt och kanske kan du börja snacka agroforestry med dem som får presenten!

📚 Förbeställ Anna Brantens bok “the starting point”
Inte bara får du en grym bok utan du hjälper även till med processen att skriva den. Kan inte tjata nog om alla vävare som finns där ute som sätter ord på och hjälper till att navigera denna knasiga samtid, men som inte alltid får plats i traditionella organisationer eller affärsmodeller. Alla bidrag är därför viktiga.
En av annas senaste texter som sätter ord på mycket: ”For Those Who See What Others Don’t Yet

🎨 Kreativa kurser med konstnären Stina Persson
Måla stora ansikten, akvarell, eller rita - perfekta kvällskurser under början av våren hittar du här.

🥕 Hitta bara bra producerad mat utan en massa skit i nyöppnade butiken LIVS där Sebastien Boudet är en av grundarna! Ge bort mat eller varför itne ett medlemsskap. Och hans bok om mat-gröt är även det ett tips!

📚 52 Hz : världens ensammaste val av Izabella Rozengren
Med utgångspunkt i berättelsen om världens ensammaste val, som inofficiellt döptes till 52 Hertz eller 52 Blue efter frekvensen, har vetenskapsjournalisten Izabella Rosengren skrivit en bok om människans eviga rovdrift på valar…

📚 Se till mig som liten är : En sann historia av Isabella Harbrecht, Emelie Bäckström
Har otrolig beundran för Isabella Harbrecht som skriver outröttligt om våra medier och Gaza på Instagram. Nu har hon kommit ut med en bok som ska läsas under lovet.

Share Chunks Of Change med Isabelle

Hang in there i mordor-mörkret!

P&K

Isabelle

Hej!

Mina barn är nu i en ålder där relationer inte längre är enkla. Det är konflikter som skaver på riktigt, missförstånd som tar tid att reda ut och stunder där de behöver avgöra vad som faktiskt tillhör dem och vad som är någon annans bagage. Vi pratar ofta om just det hemma -maktbalanser, situationer där en vuxen kan ha rätt i sak men fel i hur de tar hand om det. Och tvärt om. Samt det eviga dilemmat att veta när man ska stå på sig och när man ska kliva åt sidan.

Det är fascinerande att se hur mycket som sker under ytan i sådana situationer. Och det slår mig att exakt samma sak händer i offentligheten, fast där pratar vi om mycket i grova drag, utan att skilja på nivåer, roller eller drivkrafter.

Därför vill jag försöka reda ut några lager den här veckan. Inte för att jag sitter på en massa svar, utan för att visa hur ofta vi hamnar fel redan i själva tolkningen av vad som utspelar sig.

När vi inte kalibrerar eller nyanserar tappar vi riktningen. Vi diskuterar ofta fel eller påhittade problem:

• Symptom vs orsak

• Hat vs kritik

• Polarisering - ses som två lika stora drivande krafter som står mot varandra när det handlar om klyftan mellan åsikter.

• Skam vs moralpanik vs socialt obehag vs befogad kritik

• Intern kritik vs oenighet

• Konflikt mellan värderingar vs konflikt mellan ekonomiska intressen

Våra skeva filter - bias formar grunden.

Vi bär alla på kognitiva skevheter som formar hur vi tolkar världen. Bekräftelsebias får oss att söka det som bekräftar våra åsikter. Tillgänglighetsbias får dramatiska händelser att kännas vanligare än de är. Förankringsbias gör att ett första intryck fastnar.

Med AI och engagerande algoritmer blir de här skevheterna starkare. Sociala medier förstärker det som är känslomässigt, moraliskt laddat och bekräftar den egna gruppen. Resultatet är att vi lätt överskattar hur polariserat allt är och börjar bete oss därefter.

När symptomen tar över berättelsen

Vi hamnar ofta i sidospår. Vi pratar om symptomen -rubrikerna, bråken, känslorna -i stället för orsakerna. Det gör att diskussioner glider längre och längre bort från kärnfrågorna och i stället fastnar i förenklade bilder av vad som egentligen är problemet.

Det här märks tydligt i samhällsfrågor.

• Den breda viljan till förändring finns – exempelvis vill en stor majoritet se tuffare klimatpolitik(nature 2024) men våra flöden visar något helt annat.
  

• Sociala medier lyfter fram det mest laddade och polariserade, eftersom algoritmer belönar starka känslor och inlägg som bekräftar den egna gruppen. Då överskattar vi hur splittrat allt är och börjar själva dela mer av det vi tror är “normalt”. Försök att tona ned känslostyrt innehåll kan ge lika skeva effekter åt andra hållet. Kort sagt: flödena visar inte verkligheten, utan det som ger reaktioner enligt annan spännande forskning.

När debatten styrs av ytterligheter tappar vi lätt blicken för strukturer och makt. Problem kokas ned till snabba fiendebilder -invandrare, aktivister, “den andra sidan” i stället för att vi granskar de aktörer som faktiskt påverkar miljö, resurser och demokrati.

Begrepp som “flygskam”, “woke” och “alla hatar alla på nätet” blir små myter som rullar vidare utan eftertanke. Visst finns problem i alla hörn, men när nyanserna försvinner tappar vi förmågan att förstå komplexiteten.

Polarisering handlar egentligen om avståndet mellan positioner, inte om att båda sidor driver konflikten lika mycket.

Vi säger ofta att “samhället är polariserat”, att “ingen kan mötas längre” och att “alla står i varsitt hörn”. Men vad menas med orden?

Åsikter går isär, ja. och avståndet mellan att vilja förstå varandra eller komma överens blir större. Men det är inte två jämlika lag som spelar mot varandra. Mycket av “polariseringen” är dessutom inte heller en spegling av verkliga människor utan av hur våra informationssystem förstärker de röster som skriker högst.

Det som ser ut som en skarp konflikt kan nämligen ofta vara något helt annat:

• en bred mitten -vanliga människor, forskare, praktiker, majoriteten som delar fler värderingar än man tror

• mot en liten men högljudd aktör: lobbygrupper, extremister, politiska strategier eller särintressen

Det är alltså inte två likvärdiga läger som drar åt olika håll – men vi tolkar det så.

Varför?
För att algoritmer lyfter känslostarkt innehåll, medier premierar konflikt, och högljudda minoriteter är överrepresenterade i det offentliga samtalet. Det skapar en illusion där extrem positionering framstår som vanligare och där mitten tror att den är mindre än den är.

Hur ska man tänka när man dras med?

• Fråga alltid vem som faktiskt representerar många och vem som bara syns mycket.

• Kolla om konflikten är saklig, eller om den är uppblåst för dramatikens skull.

• Fundera på vem som vinner på att det framstår som två läger.

• Minns att högljuddhet inte är samma sak som majoritet.

Big skog, big oil, big food dvs BIG MONEY - mot andra värderingar.

När informationssystem premierar känsloutspel trängs de verkliga konflikterna bort:

• Kunskap hamnar i skuggan bakom PR.

• Ekonomiska intressen maskeras som “sunt förnuft”.

• Lobbyister och experter blandas ihop som om de satt vid samma bord.

Exempel: skogsfrågan.
Forskningen pekar på behovet av levande ekosystem och kolsänkor, industrin pekar på råvara och export. Dessa perspektiv har inte samma förankring, men presenteras ofta som två jämbördiga ståndpunkter. Lisa Röstlunds granskning Skogslandet visar hur hårt det industriella narrativet har cementerat sig, ofta med hjälp av personer som både har forskarbakgrund och dessutom styrelseposter.

Exempel: klimat och ekonomi.
Påståenden som “vanliga barnfamiljer har inte råd” används som argument mot klimatpolitik, trots att det i grunden handlar om fördelning, styrning och makt inte nödvändigtvis en konflikt mellan klimat och välfärd.

Hat och hot -inte heller två lika starka sidor

Precis efter Anna-Karin Hatts avgång läste jag ett inlägg på Facebook som ville nyansera bilden av hat och hot i offentligheten.
Hat och hot är aldrig okej oavsett varifrån det kommer. Men i den här debatten är det också nödvändigt att våga fråga: var kommer hatet faktiskt ifrån och i vilken form?

• En FOI-granskning (uppmärksammad i DN) fann att 3 miljoner hatiska kommentarer kom från invandringsfientliga sajter – jämfört med cirka 400 från den utomparlamentariska vänstern.

• En liten grupp män 40–60 år står för en oproportionerligt stor del av hoten.

När jag letar efter nyare forskning är bilden fortfarande relativt samstämmig:
klyftorna har ökat och hatet har intensifierats, men det sker inte symmetriskt:

• Högerextremt och invandringsfientligt hat är oftare personligt, aggressivt och kopplat till kön, ras och etnicitet. Det är mer organiserat och eskalerar snabbare. Kvinnliga politiker drabbas särskilt.

• Hat och hot från vänster är i regel mer ideologiska, mindre personligt riktade och generellt mildare. De handlar oftare om politisk kritik än om identitetsbaserade angrepp och är mindre systematiska.

  (Svenskar och Internet 2024, Amnesty, Jämställdhetsmyndigheten m.fl.)

En intressant spaning är att internethot är svårt att definiera när jag sökte runt. Och även där skulle jag vilja ha mer nyanser…
“Din politik skadar vår framtid” är hård kritik,
men “jag ska slå ihjäl dig” är ett hot.

Om vi inte pratar om det grundläggande så kan även kritik kännas som hot (och paradoxen ibland kan det vara det?)

När allt klumpas ihop som “hat från båda håll” skapas en falsk symmetri/bothsideism som suddar ut proportioner, ansvar och faktiska maktförhållanden.

Näthat och -hot är såklart också pengar…

Forskningen visar att hatretorik ofta ingår i en större kedja: desinformation → hat → polarisering → försvagad social sammanhållning. Det handlar alltså om vilka röster som får plats, vilka som marginaliseras och vilka narrativ som får dominera. Näthat som ett systemfenomen (enl denna rapport) snarare än enskilda “elaka kommentarer”.

Exempel: “Vänstern kan inte hålla ihop”

Det här påståendet dyker ofta upp. Och visst finns det en kärna av sanning – men vi behöver ändå nyansera.

Överlag kan man se att högern ofta håller ihop kring ett tydligt budskap: du ska kunna leva ditt liv utan att någon annan lägger sig i. Det är tilltalande i en tid av oro och förändring och skapar en känsla av sammanhållning. Men det innebär också att stora samhällsutmaningar -klimat, resurser, ojämlikhet - hamnar i bakgrunden. (Det är ofta inte ditt fel utan någon annans tex en invandrare… eller du behöver inte förändra dig - du har rätt till din bil, kött, flygresa)

Samtidigt blir många av de frågor som vänstern driver i dag mer komplexa på, just för att de går rakt in i hur samhället är organiserat. De skaver på business-as-usual. Det betyder inte att högerns frågor är mindre komplicerade, men de utgår oftare från linjär stabilitet, tradition och ett mer klassiskt ramverk. Därför blir vänsterns interna konflikter mer synliga, medan högerns ofta sker inom partierna eller den egna rörelsen.

Zoomar man ut ser man också att många av “bråken” egentligen handlar om att försöka hålla fast vid värderingar i en tid som misstror värderingar i sig. Och vi lever i en kultur där tydliga ståndpunkter snabbt avfärdas som poserande, där moral blir moralism och empati kan kallas censur.

Därför är det viktigt att skilja på det som ofta blandas- och sedan klumpas ihop till “vänstern bråkar”:

1. Intern kritik:
När samma rörelse eller värdegrund ifrågasätter varandra i sak.
Det är i grunden något sunt. Exempel:
-När klimataktivister påminner stora miljöorganisationer om att de själva har fossila sponsorer.
-När feminister ifrågasätter vita feminister för att ignorera rasifierade kvinnors erfarenheter.
-När debattörer påminner om klassperspektivet i en allt mer identitetspolitisk diskussion.
Det kan vara obekvämt, men tyder ju på att behöva hitta en riktning framåt.

2. Skuldförflyttning - i stället för att svara på vad som kritiseras, gör man kritiken själv till problemet. Exempel:
-“Det är inte jag som sa något rasistiskt, det är du som förstör enigheten genom att ta upp det.”
- “Klimatrörelsen skrämmer bort folk genom att prata om skuld.” (Snarare än: varför känner folk skuld?)
- “Det är cancelkultur att ifrågasätta mig.” I praktiken blir det lätt ett sätt att skydda maktpositioner eller slippa reflektera över beteende.

3. När bilden av “den ständigt bråkande vänstern”, eler åsiktskorridoren - upprepas - förskjuts det vi pratar om och var problemet kanske är i grunden.

Såklart finns det inre konflikter i alla rörelser -interna hierarkier, mobbningssituationer och socialt tryck. Jag vill absolut inte säga att de inte existerar eller inte är problem inom vänstern. Men värderingsdrivna rörelser är också mer benägna att ta sina konflikter öppet, genom debatter, avgränsningar, kritik uppåt och utmaningar av normer just för att de rymmer större ideologisk bredd och en öppenhet för förändring.

Grupper som istället orienterar sig mot stabilitet och tradition har en annan logik: de tenderar att minimera, dämpa eller kontrollera konflikt för att skydda social ordning och sammanhållning. Det gör inte konflikterna mindre verkliga, bara mindre synliga.

Det är här nyanseringen blir viktig. Det handlar om att stanna upp och fråga sig: Vad syftar kritiken på? Vem får den – och varför? Finns det faktiskt substans, eller hänvisar vi bara till en allmän bild av att “det är så”?

Share

Så kan vi kalibrera – i praktiken

Samma mönster syns när vi tittar på hur vi tolkar andra politiska eller kulturella händelser. Jag kan till exempel läsa Bregmans kommentar (ovan) om Zoharans vinst i New York och känna två saker samtidigt: glädje och lättnad över ett nederlag för extremismen och samtidigt en fortsatt skepsis mot den traditionella demokratiska linjen. Bara för att de inte är MAGA betyder det inte att allting är “löst”. Hade Bregman kunnat vänta en dag med kritiken? Kanske. Men jag läser inte hans kommentar som ett angrepp på Zohran, utan som en kritik av strukturen runt politiken.

Samma sak inom klimatrörelsen. När Hannah Ritchie kom ut med Not the End of the World blev boken för vissa ett hoppfullt narrativ och för andra (inklusive mig) cherry-pickad forskning som tonar ned allvaret. Här handlar det inte bara om vad hon skrev, utan om vad läsarna gjorde med berättelsen. Gav den energi till handling eller gav den människor en bekväm ursäkt att slippa se allvaret?

Ett tredje exempel handlar om när kritik används på ett sätt som riskerar att blandas ihop med helt andra agendor. Jag nämnde tidigare forskare inom skogsnäringen som sitter på flera poster samtidigt och det är en legitim fråga om intressekonflikter. Men precis den typen av argument har också använts av klimatförnekare för att misstänkliggöra forskare i allmänhet, trots att deras anklagelser i de flesta fall inte stämmer. Det betyder inte att vi ska sluta granska makt och struktur, bara att kritiken måste vara precis.

Samma sak gäller public service. Att extremhögern vill montera ned oberoende medier betyder inte att vi aldrig får kritisera hur en redaktion agerar. Och på samma sätt: att kvinnor tar sig in i mansdominerade branscher betyder inte att all kritik mot dem automatiskt är antifeminism.

Vi måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt, att skydda det som är viktigt, och samtidigt våga granska när något faktiskt inte fungerar. Men det är inte alltid helt lätt att navigera och kräver att stå kvar i fler än en tanke samtidigt. Och såklart välja sina fighter.

Boka en föreläsning

Så kan vi kalibrera och nyansera

Det finns en poäng med att stanna upp innan vi drar slutsatser.
Inte bara i våra beslut utan också i hur vi tolkar världen.

Att “kalibrera” handlar, som forskningen visar, om att väga vår säkerhet mot hur ofta vi faktiskt har rätt. Det är lika användbart i samtal som i strategi. När vi blir för säkra riskerar vi att fastna i våra egna berättelser men när vi vågar justera oss blir bilden klarare.

Jag tänker att vi behöver öva på samma sak i det offentliga samtalet.

1. Se vad vi pratar om. Är det symptomet -som vi tror är problemet, eller grundorsaken?

2. Nyans: varifrån kommer berättelsen? Vem får kritik, av vem och på vilka grunder? Är det en auktoritet, en makthavare, ett företag, eller någon som faktiskt försöker göra något transformativt?

3. Känn efter vad som händer i dig. Handlar reaktionen om sakfrågan, om identitet eller om ett behov av tillhörighet?
   

Att kalibrera och nyansera är egentligen att våga stå i mellanrummet mellan flera sanningar, utan att fly till det förenklade. Det kräver övning och mod. Men kanske är det just där vi behöver vara i vår knasiga samtid.

• Om du vill läsa mer om hur vi kan lära oss att kalibrera bättre, att inte bara tro att vi är säkra och bygga våra beslut på den kanske felaktiga grunden. Finns en bra introduktion här.(BIT tack för tips Laninge)

Tack för den här gången!
Som jag alltid säger - hör gärna av er!
P&K

Isabelle

Leave a comment

Ps! Nästa vecka föreläser jag på Rekomos mini-återbruksmässa den 27 november i Stockholm. Alla design och återbruksintresserade är välkomna. Läs mer och anmäl dig här

Halloj!
Jag har varit lite för mycket i huvudet ett tag - det tog stopp. Nu har jag puttat över balansen till att göra i det lilla. Låta allt som snurrar i knoppen sjunka ner i kroppen. Tänka med händerna. Processa världen genom att göra något helt annat.

Den enklaste varianten är väl klassikern: när man fastnat i ett problem eller en tanke så räcker det ibland med en promenad, en cykeltur, att köra en sväng och se världen fladdra förbi för att få nya idéer. Rick Rubin kallar det för “nonthinking”, till skillnad från prokrastinering handlar det om att låta idéerna marinera i bakgrunden. Att lita på processen. Inte skjuta upp, utan låta vila.

För mig är det en sorts aktiv vila. Något helt annat än det maniska skapandet jag levde i förut. Fram till för kanske sju-åtta år sedan bestod nästan hela mitt yrkesliv av att skapa: sy, fota, bygga, laga. Jag kunde knappt låta bli.
Men när klimatinsikten landade på riktigt, när jag började plugga och förstå system och systemförändring, vaknade en annan del av hjärnan till liv. Jag började ifrågasätta det mesta - även själva görandet. Jag ville förstå vad som egentligen var behov och vad som bara var görande för att jag kunde. Den där idén om att “kan man så gör man”, som så mycket i vårt moderna samhälle bygger på.

Jag skalade av och skalade av, och fylldes istället av att läsa och skriva. Lärde mig vad som faktiskt är viktigt nu.
Förr kunde jag få nästan fysiskt ont i händerna om jag var för länge i huvudet - nu väcktes en ny sorts kreativitet.

Jag har också haft svårt att inte se görandet som materialförstörelse. Även med återbruk sliter man ju - skruvar, verktyg, färg, resurser. Men nu har jag hittat en tydligare balans. Jag frågar mig fortfarande om behovet verkligen finns, och vad jag faktiskt kan nöja mig med.

Tänkte i detta nyhetsbrev därför dela med mig av lite händiga tips lagom till höstlovet.

• Sticka - så här började jag

• måla en vägg - skit i kemikalier, plast- och fossilindustrin!

• Surdegsbröd - kan det numera tom vara roligare att baka än att äta?

• Demonstrera - vet inte vad jag kan göra men låna ut min kropp och röst bland många andra kan vara nått

  

  
  

  Chunks Of Change med Isabelle is a reader-supported publication. To receive new posts and support my work, consider becoming a free or paid subscriber.

Sticka är det som att ta svamp i slöjdform?

Senaste tiden har det blivit mycket stickning. Jag är en relativt ny stickare och jag undrar varför? Det är så otroligt roligt och gör helt sjukt avslappnande saker med hjärnan. Upprepandet- det monotona rörelserna som händerna försätter en i ett otroligt meditativt flow. Men utan att bli tråkigt eftersom det är ganska amazing att ett långt snöre kan bli så många olika varianter genom att knixa lite med fingrarna!

Stickgemenskapen är dessutom helt underbar. Vänlig peppande och det finns miljontals olika mönster att köpa online för runt 50 lappen. I början tyckte jag det var svårt att lägga upp maskor då bad jag min dotter om hjälp som stickat längre än jag (dvs ta hjälp). Ibland frågar jag chat gpt att förklara ett mönster. Finns inga ursäkter att inte testa! National Geographics har en text om hur sticka kan rewire your brain!

• Jag började med att lära mig sticka raggstrumpor via detta gratismönster från Eddna som dessutom har tydliga youtubefilmer för varje steg. Det går dessutom att googla alla slags olika sätt att sticka på och få tydliga filmer på hur man gör online.
  

• Nästa grej jag tänkte göra är tofflor om man stickar som dubbla strumpor och sen låter bli tjocka i tvättmaskinen.
  - Grundmönstret från Sandnes Garn Dole tofler (gratis) men den lite roligare varianten Sailor Slippers från Annie Germain som finns på Sajten Ravelry (där det finns en uppsjö mönster
  

• Balabonnet står också på tur (mönster). En tjusig scarf med en slags mössa till (tiktok)…

  ---

  

Vill vi bo i en plastbunke? Och öva tålamod genom att måla!

Jag har aldrig varit någon, förutom kanske i barnens rum när det växte, som ständigt gör om hemma. Det mesta har jag gjort för jobbet skull…

Ofta hittar jag en stil och sen får det vara. Senaste åren har jag också försökt se det fins i att ta hand om. Underhålla. Sådant som jag förut tyckt var tråkigt och repetitivt. Nu försöker jag acceptera det istället och se det som att jag vårdar relationen med det jag äger. Vilket också har gjort att jag ifrågasätter vad jag köper från början. (Är saken värd att- och kommer den att hålla för att tas om hand om?)

Nu håller jag dock på att renovera ett hus i Leksand som verkligen behöver kärlek. Och jag motiverar (ja, jag vet ursäkter/rättfärdigande ser olika ut) det genom att tänka att det har stått i 70 år och ska få leva vidare nu med bättre material för huset och någon som vill bo där efter att stått tomt i 4 år. Men jag ifrågasätter varje del. Behövs det, vad kan jag låta vara, vad kan jag återbruka? Köket har jag rivit ut men det ska återanvändas bara anpassas till en längre familj och på annan plats. Det finns bara plastgolv så jag har bla köpt ett gammalt parkettgolv som någon rivit ut i Stockholm och ska försöka lägga in det här igen. (Har ett halvsleepy instakonto om detta @mcallisterhuset)

Instant feedback
Det är otroligt satisfying är att måla. Med rätt kulör kan man skapa mycket stämning i de rummen man befinner sig i. Att jobba med stora världsliga saker som klimat och radikala framtider är abstrakt och stort. Att måla en vägg och lite förändra stämningen, och ens lilla värld på en dag är så himla skönt. Tydligt. konkret.

Men vi måste börja förstå färg.
Länge tänkte jag att färg är väl inte så farligt, jag målar om gamla saker istället för att köpa nytt men som med mycket annat började jag läsa på. De konventionella färgerna består av plast och fossila ämnen. Är del av kemikaliebranschen. Även färger som är Svanenmärkta och godkända av astma och allergiförbundet. Förr i tiden var det en salig kemikalicoctail i färgen. “Luktar det så sitter det” brukade man säga. Sen kom man på att det var farligt för både människor och planeten. De vattenburna färgerna kom.

Även coola mindre färg designer-brands säger att det är hållbarare men innehåller i stort sätt samma soppa. Man kan säga att köpa en svanenmärkt färg även om den innehåller plast är såklart bättre än en billig färg på tex Rusta. Men sen finns det färger som som är för bra för att ens vilja ha en märkning (plus dyrt).

• 58% av mikroplaster i haven kommer från färgrester!!

Pigmentet ger färgen dess kulör. Det kan vara naturligt eller syntetiskt (framställt av kemikalier). De naturliga pigmenten har ofta större djup och lyster. Jättestor skillnad tycker jag faktiskt att man kan se!

Bindemedlet gör att pigmentet fäster på väggen. Här pratar man ofta om VOC - flyktiga organiska föreningar (Volatile Organic Compounds). Ju lägre VOC-värde, desto mindre kemikalier. De flesta konventionella färger innehåller dock fortfarande plast, ofta märkta som alkyd eller akryl, vilket betyder att de är fossila produkter.

I linoljefärg är bindemedlet linolja.
I äggoljetempera används ägg.
Toniton, som bygger sina färger på Auros ekologiska bas (som också säljs på Byggfabriken), använder helt naturliga bindemedel.

Det är oftast bindemedlet som lämnar spår i form av lukt och kemikalier i inomhusmiljön. Även färger med låga VOC-värden, till och med sådana som godkänts för astmatiker, kan fortfarande innehålla ämnen som påverkar hälsan. Professionella målare märker ofta stor skillnad när de byter till ekologiska färger.

Vätskan i färgen består vanligen av vatten eller olja som dunstar när färgen torkar. Förr användes tyngre lösningsmedel som terpentin och lacknafta. Här är det viktigt att skilja på naturliga oljor, som linolja från växten lin, och syntetiska oljor som alkyder, framställda ur petroleumprodukter.

Ekologisk färg, äggoljetempera, linoljefärg, viss kalkfärg, slamfärg är färger som är bättre för människa och planet. Linoljefärgen har lite längre torktid men slits på ett helt annat sätt än “vanlig färg” (följ tex. Lovisa Furubo som målar allt i linolja på insta.

• Är man riktigt nyfiken så kan ni läsa rapporten beställd av äggoljetemperaföretaget AVJord som jämför färger Miljöbedömning av produkten ”Färg i påse”

Ps! För tydlighetens skull ska jag säga att jag på olika sätt samarbetar med alla små färgföretag. Har målat äggoljetempera med både AvJord och Ovolin, använt Auros produkter med Byggfabriken och Toniton. Här handlar det mest om att byta tjänster och hjälpa varandra. De stora färgjättarna är gigantiska med massor med pengar och avtryck på planeten. De andra företagen behöver överleva och gör så bra grejer. Det har också förekommit att de stora jättarna har stämt mindre färgföretag som försökt ta sig in på marknaden och förklara den här problematiken. Jag vill försöka hjälpa alla dessa och använda mig av deras produkter pga älskar dem på riktigt! Och det blir helt andra slutresultat!

Senaste rummet jag nu målar ser ni här

Min bästa granola. Nötter, frön, kokos & tranbär (ca 1 stor burk)

Gör denna x3 varje vecka typ. Ett annat slags tänka med händerna i min vardag.

Ingredienser:

• 1,7 dl mandlar (17%)

• 1,5 dl pumpafrön (15%)

• 1,5 dl solrosfrön (15%)

• 1,5 dl kokoschips (15%)

• 1,2 dl cashewnötter (12%)

• 1 dl torkade tranbär (gärna sötade med äppeljuice) (10%)

• 0,75 dl linfrön (7,4%)

• 3 msk honung (eller efter smak)

• 1 tsk kanel

• 1 nypa havssalt

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 150°C (varmluft om möjligt).

2. Hacka nötterna grovt (mandlar och cashew). Blanda dem med frön och kokos i en stor bunke.

3. Värm honungen försiktigt så den blir flytande (ev. med lite vatten eller kokosolja om du vill ha den extra krispig).

4. Blanda honungen med de torra ingredienserna tillsammans med kanel och havssalt.

5. Bred ut blandningen på en bakplåt med bakplåtspapper i ett jämnt lager.

6. Rosta i mitten av ugnen i ca 25–30 minuter, rör om några gånger under tiden så det blir jämnt rostat. Håll koll så det inte bränns!

7. Ta ut och låt svalna helt. Rör då i tranbären.

8. Förvara i tät burk i rumstemperatur.

Jag sa att jag älskade bröd men insåg att jag mest åt låtasasbröd i påse.

Kan man vara färgblind när det kommer till matlagning? Jag tror det. Jag har det liksom inte riktigt i mig. Mat är viktigt och jag tycker det är gott - men jag kan inte öppna ett kylskåp, bli inspirerad och börja trolla, som jag kan med prylar och färg. Tyvärr. (Känns ju dessutom som en mer användbar talang. )

Men jag har lärt mig knep. Jag kan till exempel lätt leva på hundra mackor om dagen. Och genom bagaren Sébastien Boudet – som numera är en kär vän – kom jag igång med att baka surdegsbröd. Framför allt lärde jag mig om olika sorters mjöl. Jag hade ingen aning om att mjöl kan innehålla mer eller mindre näring, att genom att låta brödet stå över natten så frigörs ämnen och blir skonsammare för magen. Att pås-bröd är som fast fashion, ganska tomt. Jag lärde mig om kulturspannmål, som också står sig bättre i klimatförändringarnas framfart och började baka.

Även om jag gillar att baka (sött) mer än att laga mat, och fortfarande älskar mina mackor, var tröskeln till surdegsbakandet skyhög. Men jag kom över den. Och nu är själva ritualen nästan viktigare än brödet. Lite som när man åker tåg och inser att resan faktiskt är målet. Det handlar bara om att ställa om hjärnan.

Och har ni inte också känt er lite lurade när ni för första gången gjorde en pesto eller majonnäs - och insåg att det inte var svårare än så?

• Herr Boudet är ju värd att följa på Instagram och som sagt boken mjöl är top notch (Han kommer nu också med en ny - om “Den nya Gröten” men matgröt)

• Saltå Kvarn har ett relativt nysläppt biodynamiskt kulturvetemjöl som finns i de flesta stora butiker - använd det! Och Saltå KVarn och Sebastien har ett recept här.

• Hittade också en helt otrolig pannkaksblandning på Rot häromveckan från Jädra Prästgård med Dala lantvete, gråärt, gröna linser och annat. Perfekt mellis.

Share

Låna ut sin kropp eller röst till ett större syfte.

Jag lyssnade på en podd med Adam Grant och Rutger Bregmans där de diskuterade det här med att “hitta sitt syfte” och Bregmans sa att var det ändå inte lite överdrivet att vi alltid ska hitta alla rätt och det som passar oss perfekt? Ibland behöver vi bara göra. Lyssna på andra som kan mer eller har tänkt till om vad som behövs göras. Går med i en föreningen eller demonstrationståg. Låta kroppen leda och vara del av något större.

• Grant och Bregman - How you can do more for others (podd)

Nu ska jag tillbaka till målargruvan med denna tråkiga utsikt!

Nästa vecka är vi tillbaka till tänka med hjärnan typ, låter en text om kreativitet marinera medan jag låter händerna jobba!

P&K
Isabelle

Subscribe now

Hej på er!

För nått år sen hamnade jag i ett Lady Gaga-rabbit hole på Instagram. Hittade ett klipp där hon skäller ut en intervjuare:

“Jag har sålt ut fem världsturnéer, har en Oscar, platinaskivor och du frågar mig om mitt utseende?”
Och jag kände: Yeah girl, tell ’em!

Men sen klickade jag in på hennes egen profil och där var det bara reklam för hennes sminkmärke och skor. Inlägg efter inlägg efter inlägg... (Nu verkar hon dock ha ändrat lite spår vilket kändes fräschare…)

Det här är något jag ser gång på gång: oförmågan att se hur saker hänger ihop. Hur vi kan säga en sak, stå för något viktigt och samtidigt reproducera precis det vi kritiserar.

För det handlar inte bara om vad vi säger, utan om allt det som sker mellan raderna, det vi signalerar.

• Vilka värden och ideal förstärks?

• Vilka beteenden normaliseras?

• Vilka begär väcks?

• Vilka problem osynliggörs?

Det är där, i det osagda, som normer, signalvärden och gemenskaper formas – eller splittras.

Vi mäter och pratar förändring hela tiden, men missar ofta den lilla detaljen att vi är flockdjur. Trender, ordval, bilder och stämningar bär mer kraft än vi tror. Det som känns, sägs och antyds mellan raderna kan både cementera och spränga normer och idéer.

Brainprint utöver footprint, handprint.

Vi brukar prata om det som påverkar världen. Mycket av det går att mäta på olika sätt eftersom vi är besatta av det…

• Footprint - mätbar påverkan av det som belastar planeten tex. resurser, utsläpp, markanvändning, konsumtion…

• Handprinten - konstruktiv påverkan som försöker förändra världen till det bättre genom kunskap, gemenskap och engagemang.

🧠 Men sen har vi alltså Brainprinten som utforskar mellanrummen:
Det är det som formar kulturen och är normskapandet. Det vi ständigt bortser från men ibland kanske är det viktigaste för att faktiskt göra förändring.

• Språk, bilder och berättelser

• Vad som känns normalt, eftersträvansvärt, möjligt

• Signaler om status, framgång, värde

• Normer och sociala (spel-) regler
  

Några exempel:

• En Tv-kanal kan såklart titta på hur de åker på konferens, vad de kör för bilar eller vad de använder för energi till tv-produktioner. Men deras största påverkan ligger kanske i vad för sorts program de gör. Är det reseprogram? Byggprogram som får folk att vilja köpa hus utomlands. Vad lagar de för mat i matlagningsprogrammen, Har de uppesittarkvällar där man lottar ut en massa saker folk kanske inte alltid behöver? Vad lyfter man för sorts nyheter och varför. Här behöver det ju inte vara att prata tex klimat hela tiden men precis som att man har riktlinjer för sexism eller rasism så kanske man kan ha det för andra ämnen.

• Jag föreläser ganska ofta på hållbarhetsdagar. Det är ganska vanligt att många av cheferna flyger till konferensen samt att man direkt efter föreläsningen går ut och äter tre-rätters med kött samt ger en goodie bag med ganska ogenomtänkta prylar. Då säger man att man tar hållbarhet på allvar men gör genast något annat. Leva som man lär osv kan ju vara viktigt🤷🏻‍♀️?

• Charlie Kirk kanske är ett typexempel. Det är egentligen mer komplex (såklart, vad är inte det?) men det han hyllats för är för att han tog “debatten” - öppet på universitet med sloganen “Prove me wrong” med det var bara ett slags alibi för att egentligen få sprida sin egen agenda som bestod av mycket hat, hot, rasism och lögner. Så hans brainprint var snarare det som spreds än ‘free speach’ och brobyggande.

• Vad väljer ett universitet att ha för kurser och utbildningar, vilka sorts personer tar man in på utbildningarna och varför. Vad skapar vi för personer som ska in i arbetslivet och vad tar de med sig för normer och idéer?

Signalvärde

Extremt tydligt just nu är hur flera av våra politiker talar om invandrare som något dåligt, inte om gängkriminalitet eller viss specifik problematik, utan om invandrare som grupp. Det är kanske inte så konstigt att rasismen ökar i samhället när signalerna från toppen låter så.

Samtidigt blir ofta samma politiker, med rätta, upprörda över antisemitism och våldsdåd som det i Örebro. Det ska man förstås bli. Men det finns något skenheligt i att fördöma en form av rasism, samtidigt som man med andra handen eldar på vi-mot-dem retoriken. Det handlar inte om att jämföra lidanden, utan om att förstå hur rasism hänger ihop som system där olika former av hat förstärker varandra.

Tycker att Johannes Anyuru beskriver det bra (detta är saxat ur ett debattsvar värt att läsa i sin helhet)

“Antisemitism finns och är en sorts rasism. Rasism mot svarta och palestinier är andra sorters rasism. Antisemitismen är unik, ja, men inte mer eller mindre unik än andra sorters rasism. Att som svart i ett iskallt högerpopulistiskt Sverige bli mästrad om motsatsen av människor som ofta passerar som vita är på gränsen till stötande.”

Det här är såklart också en populistisk taktik som Trump är expert på. Man tjatar och upprepar gång på gång hur illa någon grupp eller fenomen är, tills vi börjar tro på det…

• Journalisten Isabella Harbrecht och Jasmine Fridljung går igenom Israels Hasbara - propagandamaskin och hur den funkar. Del 1 hittar ni här på insta. Naomi Klein har ju också gått på djupet med det tidigare. Både i sin bok (2 kapitel gratis här) och i The Guardian.

Whats your brainprint?

Annat man säger mellan raderna…

Det här inlägget ovan (ska gå att klicka direkt på bilden , filmen med Ebba är kanske ett typexempel på hur man kan klämma in hundra budskap i en och samma video. Hon är förstås långt ifrån ensam -många influencers gör likadant så poängen är inte att peka ut just henne, utan att visa hur fenomenet fungerar. Och tänk då alla signaler, från alla infleuncers!

Rent krasst gör hon reklam för Amazon. Man kan se det som ett jobb: hon får betalt och gör reklam. Men man kan också läsa mellan raderna och fundera över vad en influencer faktiskt påverkar – livsstil, status och normer. Då kan vi börja tolka filmen så här:

• Att det är kul, bra och framför allt helt okej att mindless-shoppa, det vill säga överkonsumera mitt i ett klimatnödläge.

• Att det är beundransvärt att leva ett hetsigt, stressigt liv med tusen bollar i luften.

• Att det är okej att stödja Amazon, ett företag som inte bara behandlar sina arbetare dåligt, utan också aktivt främjar Israels krigsföring med folkmordet i Palestina.

• Att shopping är nödvändigt, särskilt om det gäller barnen.

Dessutom används ord som “emergency” och “disaster” om vardagliga händelser, vilket urvattnar begreppen och flyttar fokus från det som faktiskt är verkliga nödlägen.

Allt görs med glimten i ögat, vilket kanske är tänkt att ta udden av det som sägs - men gör det verkligen det?

Poängen är inte att kritisera henne som person, utan att visa hur den här typen av innehåll, som verkar oskyldigt, roligt och lättsamt, samtidigt normaliserar en livsstil som både är ohållbar och värderingsmässigt förskjuten. Det här blev helt enkelt ett tydligt exempel på hur kulturell påverkan fungerar i praktiken.

Ett offentligt exempel på hur normaliseringen av ett beteende kanske till och med är värre än den ohållbara handlingen i sig.

Författaren och bloggaren Sandra Beijer åkte till Mauritius för något år sedan.

Hon brukar, såvitt jag har sett, inte ta ställning i frågor som skaver. Men just det är också ett ställningstagande -att ha en stor plattform utan att använda den för att engagera sig i det som faktiskt händer i omvärlden.

Jag säger inte detta för att klanka ner, utan för att belysa chimären av neutralitet - idén om att man kan stå utanför det politiska genom att inte ta ställning.

Att resa är förstås lagligt. Men det problematiska uppstår när resan blir innehåll, när den publiceras på blogg och Instagram. Behövs det verkligen? I det här fallet kanske signalvärdet, själva cementerandet av beteendet offentligt (Brainprintet), var mer skadligt ur en förändringssynpunkt än (footprintet dvs) själva flygresan i sig.

I kommentarsfältet fanns några som ifrågasatte, men de flesta tyckte att det var härligt. De som ifrågasatte utmålades dessutom som avundsjuka och tråkiga:

“Fixar man inte att se/läsa om nån som flyger, snälla sluta följa hennes konto.”

“Det är bara vi svenskar som kan vara så jäkla avundsjuka, herregud, grow the F up.”

“SÅ underbart ju! Och om du fortfarande vill ha väskan – köp den sen. Folk får faktiskt ta och lugna ner sig. Det är ditt liv, njut bara, njut! ❤️”

På ett sätt kan man tydligt se brainprinten här. Hur det ohållbara agerandet blir mer accepterat genom inlägget och hur inlägget men också följare positionerar sig mot de som säger emot. Det blir självförstärkande. Hon står stadigt i sitt resande - andra som antagligen också vill fortsätta flyga hjälper till att hålla kvar i normen.

Hur många påverkas av inlägg i sociala medier?

Man brukar säga att stora konton i sociala medier har en konverteringsgrad på ca. 8% . Det betyder att ca 8% av alla som läser agerar med innehållet. tex. köper en sko som rekommenderas eller målar en vägg i samma färg eller på något sätt påverkas av det man ser. Influencers funkar ju för att de just influerar till en livsstil. Det kan betyda försäljning men också cementera normer eller utsläpp.

I detta fall: konverteringsgrads-matte 8%:

• 150 000 unika besökare/mån x 8% = 12 000 människor

• 52 200 instagramföljare x 8% = 4176 personer

Såklart är detta bara siffror som man nog bör se som riktmärken snarare än att 12 000 personer slänger sig på första bästa flygplan till Mauritius MEN det är väl klart att vi kan tro att flera läsare tycker att det är både skönt och tillåtande att fortsätta flyga när man läser att andra gör det?

Som ett ytterligare lager - friskrev sig senare Beijers pojkvän Björn Werner i SVD. “Jag flyger till Mauritius utan skam”

Jag fattar att provocerande texter säljer - men har SVD inget ansvar för det större signalvärdet?
Texten framstår som förklädd nyfikenhet ”varför är skammen borta?” men fungerar snarare som en cementering av skribentens egna beteende: ”jag vill ju njuta, och eftersom andra också gör det så är det nog okej.” Istället för att ställa de genuina frågorna tex när vi vet att så mycket står på spel, varför gör vi inte mer? Hur har det blivit så här? Texten stannar i ett självförsvar.

Här hade också SvD kunnat ta chansen att nyfiket fördjupa perspektivet, kanske som en faktaruta eller tillhörande text.
✈️ En resa till Mauritius innebär 2,5 ton CO2e och vårt utlsäppsutymme per år och person enligt Parisavtalets mål är ca 1 ton.
✈️ Hur påverkar turismens önationen?
✈️ Så här ser balansen ut mellan turismens intäkter och dess hot om att bidra till att ön går under i klimatkrisens framfart.

I stället nöjer sig grundtexten med att avfärda skam som strategi, utan att utforska de verkliga dilemman som resandet innebär…

• Johanna Fränden kommenterar Werners text i Aftonbladet.

• SVDs läsare tycker till om texten:

“Jag läser att Björn Werner delar vänsterdebattören Naomi Kleins uppfattning att fokus på individuell handling skymmer sikten för att det är systemet som måste ändras. Men vem är det som ska åstadkomma denna systemförändring om inte vi som individer – i rollen som konsumenter och medborgare?”

Att flyga till just Mauritius precis som till Alperna blir extra symboliskt.
Båda är platser som tydligt hotas av klimatkrisens framfart. Även om utsläpp inte har landsgränser blir resmålen i sig laddade symboler för den verklighet vi väljer att ignorera:

• En otrolig stark essä med vittnesmål från just Mauritius The Future of Climate Change Is on Mauritius Ariel Saramandi

  Och hur man kan se och märka klimatförändringarna där: Tex stränder som är ‘man made - “A beach perpetually injected with fillers.” Eroderade strukturer under hotell, döda korallrev, freak tornados, flash floods osv.

Share

Influencers/sportstjärnor + stora brands = brainprint all over…

För några veckor sedan gick Serena Williams ut i en kampanj för ett Ozempic-liknande viktminskningsmedel. Taglinen löd ungefär att inte ens hon, som aldrig tar genvägar, klarar sig utan lite hjälp. Oprah intervjuade henne, och hon syntes överallt i tidningar, i tv, i sociala medier. Men väldigt få nämnde att företaget bakom produkten ägs av hennes man.

Här ryms flera berättelser i en och samma kampanj:
💉Att inte ens en superidrottare klarar att gå ned i vikt på egen hand - hur ska du kunna det?
💉Att till och med elitidrottare använder hjälpmedel (en normalisering).
💉Att superidrottare är ”precis som du och jag” – men stämmer det verkligen?
💉Att inte ens en av världens mest framgångsrika kvinnor får vara i fred från kravet att vara smal.
💉 Att hon väljer detta för att hon “behöver” (vems krav?) inte att det finns mycket pengar i potten.

På “efterbilderna” ser hon dessutom extremt deffad och stark ut, vilket bara förstärker känslan av att något är skevt. Jag kan inte låta bli att tänka på att det i en av mina barns klasser nyligen var sju elever som kämpade med ätstörningar.

De andra bilderna jag syftar på kommer från Nike och Kim Kardashians märke Skims, som nu samarbetar kring träningskläder i form av shapewear. Budskapet blir tydligt: vi ska inte bara vara smala, vi ska inte ens få känna oss okej när vi tränar, även då påminns vi om att vi inte duger som vi är, utan vara smala och snygga medan vi jobbar på att vara smala och snygga 🙃

Och allt detta medan vi bokstavligen badar i plast (sportkläder=plastkläder), i produkter tillverkade under usla arbetsvillkor, av kvinnor som själva inte får någon del av det ”empowerment” som reklamen säljer.

Hur skulle vi se på kärlek och skurkar om vi inte haft Hollywood? Pop(-ular) culture reflekterar som sagt samtiden…

Jag lyfter just många kulturbärare och influencers just därför att de hela tiden förstärker status och rådande normer. Det är ju lockande att tänka på vad vi skulle ha för förväntningar på relationer utan att ha sett romantik på film?

Och vad innebär det att vi blivit matade med USA som militäriska frihetskämpar i film efter film samtidigt som vissa människor alltid är bovarna? Förut ryssar numera nästan alltid mörka män som pratar arab-ish och ska spränga någon i luften pga någon slags religös idé…

Men vad är hönan och vad är ägget?
Speglar popkulturen samhället eller formar den det vi förväntar oss?
Ett av mina favoritavsnitt av podden Philosophize This handlar om Frankfurtskolan och då hur Adorno och Horkheimers analys av kulturindustrin visar hur Hollywood, musiken och tv-serierna vi älskar faktiskt programmerar vårt sätt att tänka, känna och längta. Tänk att detta var på 40-talet. Mycket håller än idag även om vissa påstår att i dagens medielandskap kan vi faktiskt skapa själva, inte bara ta del av… vet dock inte hur sant det är med algoritmer och pengarna bakom plattformarna.

Frankfurt-skolan menade att vi inte längre bara arbetar i fabriker utan vi tänker i fabriker. Kulturindustrin skapar standardiserade drömmar, säljer alienation som avkoppling och lär oss att lösningen på allt är nästa produkt, nästa säsong, nästa uppdatering.

Det är här brainprint kommer in de osynliga avtryck som underhållningen lämnar i våra sinnen. Våra idéer om kärlek, framgång, identitet och frihet är inte neutrala. De är formade av berättelserna vi konsumerar, gång på gång, tills de känns som våra egna.

Lyssna på avsnittet här: Philosophize This! #110 The Frankfurt School, Part 3.

Shulman och reversed brainprint samt se sina egna privilegier.

Jag förstår att krönikörers roll är att skaka om och utmana. Men det här inlägget om än ett år gammalt, tycker jag faktiskt var oansvarigt och ett tydligt exempel. Också för att jag tycker att man bör sparka uppåt, om man nu ska sparka alls.

Jag ser inte Schulman som någon korkad tyckare som slänger ur sig idéer hejvilt. Men här verkar han ha glömt att reflektera över vilka normer, beteenden och idéer han bidrar till att förstärka. Han är äldre, man, etablerad och har hög status i det konventionella medielandskapet. Här kan hans ord därför dessutom ytterligare öppna dörrar för högerextrema grupper som länge försökt underminera både Greta och klimatrörelsen i stort genom att han indirekt “godkänner“ det som de sprider i sina kretsar.

Greta har redan under lång tid fått utstå enormt mycket hat och hot. I det här fallet upplever jag att Schulman tänkte högt, men med storpublik. Resultatet blir en brainprint som normaliserar att det är okej att tycka illa om allt Greta och rörelsen gör och står för. I det här fallet blir det både slarvigt och farligt.

Man kan läsa texten som en besvikelse över hur Greta agerar idag. Men man kan också läsa den som ett godkännande av att säga att en ung kvinna som ägnat sitt liv åt klimatrörelsen är sorglig, dum och naiv. Att hon inte förstår. Att det är fel att demonstrera. Att parlamentariker visst skulle lyssna – om hon bara gjorde “rätt” (som att hon inte försökt det redan). Den brainprinten ger fritt spelrum åt fler att fortsätta förlöjliga, missförstå och avfärda. Något som blivit extra tydligt nu efter att hon deltagit i Flottillan som seglat mot Gaza.

Reversed Brainprint - det ena tar ut det andra.
Samtidigt har Schulman i flera krönikor också kritiserat klimatministern och uttryckt oro över att vi inte når våra klimatmål och det är bra att han använder sina texter och utrymme till det. Problemet, både där och i texten om Greta, är att han förskjuter ansvaret till någon annan. Han kritiserar en maktstruktur som han själv är en del av.

På så sätt blir budskapet uddlöst. Han klagar på Romina men fortsätter konsumera, resa och ha sponsorer i podd och andra sociala medier som bidrar till klimatpåverkan. Han försöker i en kanal motverka den brainprint han i nästa kanal förstärker.
Skillnaden är att han inte bara uttrycker sig som en privatperson, utan som en offentlig röst med inflytande. När han kritiserar andra men själv fortsätter som vanligt, blir det inte bara en personlig motsägelse utan han cementerar en del av det system han säger sig vilja förändra. Eftersom hans kändisskap och kanaler i sig bygger på synlighet, konsumtion och påverkan, förstärker de den struktur han samtidigt kritiserar.

(Återigen: Shulman är inte ensam om det här, utan lyfts som exempel. Samt att det skulle vara skillnad om han inte la ut klimatförstörande brainprint (Läs mer om individens roll som jag skrev om för några veckor sedan)

Rapporter om medvetna påverkanskampanjer:

• Så formas motstånd mot omställning (Sveriges Natur)

• Nina Wormbs i SVD: “För klimatförnekarna står mycket på spel”

• Martin Hultman i DN “Så sprids klimatförnekelse i radikalhögerns mediala ekosystem”

• “Misogyny against climate justice activists “av Katrien van der Heyden

Creeping Normality, Gradualism & Landscape Amnesia

Alla tre begreppen beskriver hur långsamma förändringar kan ske utan att vi riktigt märker det. Detta formas med hjälp av mellanrummen, signaler och normer. Vi pejlar och speglar oss i varandra, mest hela tiden.

Creeping normality handlar om att vi vänjer oss vid försämringar steg för steg - varje förändring känns liten, men över tid blir resultatet dramatiskt.
Exempel: Vi accepterar att somrarna blir lite varmare varje år, att plastskräp på stranden ”alltid har funnits där”, eller att sociala medier tar allt mer av vår uppmärksamhet. (Se klipp om detta och kaffepriset på instagram )

Gradualism beskriver själva processen: hur stora skiften, politiska eller ekologiska, sker gradvis och nästan omärkligt.
Exempel: Demokratier som långsamt urholkas genom små lagändringar, ekosystem som bryts ned art för art, eller arbetslivets ökade övervakning och mätning som smyger sig in som ”effektiviseringar.”

Landscape amnesia handlar om minnet: hur varje generation ser den värld de föds in i som ”normal” och därmed glömmer hur mycket som faktiskt har förändrats.
Exempel: Äldre minns tystare nätter, fler insekter och klarare vatten, medan yngre generationer tror att buller, plast och ljusföroreningar alltid varit en del av livet.

Tillsammans visar de hur både samhällen och individer kan förlora förmågan att känna när något håller på att gå fel. När gränserna för vad som är normalt hela tiden flyttas fram, blir även förlusten osynlig. Därför blir det extra viktigt att hela tiden tänka på vad vi cementerar för normer och vad vi utmanar med det vi gör och förmedlar!

Glöm inte - vi är alla influencers och kulturbärare eftersom vi är flockdjur! Skryt om beteenden som förändrar normer!

Ett sådant här inlägg kan göra det relativt enkelt att tänka att det är kändisar, företag och politiker som ska förändras. Men vi alla är med i denna dans i samhället. Spelar ingen roll om vi har 60 000 följare eller en liten familj. Vi bidrar på jobbet, bekantskapskretsen, föreningslivet och online mest hela tiden! Var med och skapa normerna för det vi vill se! Och prata om brainprinten du ser runt om dig med andra!

Kommentera gärna om ni har fler bra exempel på brainprints!

Jag tänker att greenwashing (pinkwashing) är ett typexempel men kanske ännu mer jakten på den eviga tillväxten. En fysisk omöjlighet som vi nästan kollektivt gaslightas att tro på, dag efter dag, för att vi ska fortsätta bidra till kapitalismens framfart.

Vad har ni för fler exempel?

Tack för denna gång - ta hand om er så länge!

P&K

Isabelle

Ps! Söker ni stort fint ställe, ett gammalt mejeri, med massor av återbruk och möjligheter så säljer min pappa sitt ställe i Hjortkvarn för att de vill komma närmre oss i Leksand.😭<3 Kolla in det på Hemnet här.

Ja, va fan säger man.

Jag brukar, som ni vet, sällan stå utan ord.
Men allt oftare känns det som ett slags moment 22. Det händer och sägs så mycket orealistiskt och galet just nu. Jag har tänkt att vi måste säga ifrån, vi kan inte bara låta allt löpa amok. Vi behöver försöka stoppa eller åtminstone bromsa utveckligen..

Samtidigt undrar jag: om ingen lyssnar, och alla bara sänder ut sina tankar, idéer och “sanningar” – jag själv inkluderad – är det ens någon idé att fortsätta hålla på? Jag försöker redan tänka “tillräcklighet” i sociala medier, att inte fylla andras flöden med oviktiga bilder. Världen behöver knappast ännu en bild på mina fötter.

Men vad behöver den då? Kanske att vi bara pausar, tar ett andetag och stänger av.

Det som växer i mig är känslan av att vi saknar riktmärken. Inget är vad det har varit, inget är vad det utger sig för att vara. Det finns ingen universell moralisk kompass att luta sig mot längre (eller det finns väl där men i dvala?) . Inga ord eller handlingar som riktigt ställs till svars.

Allt är öppet - och just därför gäller ingenting.

Så denna veckas tema:

• Varför är det så?

• Vad kan vi ändå enas om - mitt i denna soppa?

• Moral och etik som är på vift? Hur kan vi förstå det?

Vad är rätt, fel eller sant?

Vi vet att det pågår ett folkmord men det får bara fortgå. Vi vet att det är en enorm klimatkris som rusar framåt men vi ökar utsläppen. Vi förstår att tillväxten i kapitalismens grepp tar kål på oss men förmår oss inte sluta. Vi ser hur Trump och andra, även svenska ministrar ljuger och ändå är de populära. Vi har politiker som kallar aktivister för odjur och pöbel sådant som man inte ens i småskolan skulle tycka att det var ok att utrycka sig.

Och utöver detta har vi ett offentligt par som håller ihop i 20 år TROTS ATT HAN LEGAT MED MER ÄN 80 PERSONER! - HUR VÅGAR DEM?!
Alla tappar det totalt. Inte ens där, i det mest givna och heliga av sociala kontrakt - äktenskapet, kan vi lite på att något är och gör vad man tror att det är. Vad vi har bestämt att det ska vara…

Klart att man blir uppgiven!

VAD, VEM - SKA VI HÅLLA FAST VID NÄR ALLT STORMAR?

Och här började jag snöa in på etik och moral…

• Etik = rättesnören och riktlinjer från grupper, religion, samhälle som vägledning och tanke

• Moral - vad vi sedan gör med etiken och hur vi anpassar riktlinjerna till olika situationer. men också hur vi motiverar varför vi gör vad vi gör (tex. ljuger vi för att det är en vit lögn eller för att krasst lura någon?)

10 budorden, FN’s deklaration om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och gammalt hederligt hyfs - rättesnören vi levt efter men nu skiter i?

Vi har ju på något sätt haft normer och regler att hålla oss någelunda vid men som sakta men säkert flyttats på. Kärnan är ofta densamma: vissa principer som påminner oss om vad det innebär att vara människa i relation till andra och till världen.

Några av de mest återkommande riktlinjerna är:

• Alla människor har ett inneboende värde och rätt till liv -en tanke som genomsyrar både mänskliga rättigheter och religiösa traditioner.

• Rättvisa och icke-diskriminering - att ingen får särbehandlas på grund av kön, etnicitet, ålder eller bakgrund.

• Omsorg om de mest sårbara - särskilt barn, men också de som är fattiga, marginaliserade eller hotade.

• Ansvar för framtiden - att förvalta jorden och dess resurser på ett sätt som gör livet möjligt också för kommande generationer.

• Sanning och deltagande - att vi alla ska få göra våra röster hörda och delta i beslut som formar våra liv.

Sen är det här ju en sanning med modifikation. Något som mer kanske varit på pappret än på riktigt. Vi västerlänningar kan prata om de goda och onda, de upplysta och de dumma, att vara snäll men fortsätta att exploatera människor och natur i andra länder.

Någonstans tror jag att vi vill tro att vi är moraliskt på rätt väg. Alla vill rädda en isbjörn och naturen, men sedan gör vi ändå helt andra saker…

En del av mig tänker att det kanske är bra att alla korten läggs på bordet, allt det fula, alla lögner kommer fram. Samtidigt är de ju inbäddade i tusen nya lögner och om man inte håller hjärnan rätt i mun så är det lätt att gå vilse..

Ingenstans är mordor så nära som i kommentarsfälten

Jag vet att man inte ska gå in i kommentarsfält på tex Aftonbladet men svårt ibland att ens missa om man letar efter en länk eller annat, Det är ju helt otroligt vad dumt som skrivs, på en helt annan nivå än tidigare. Sådan shit show. Det är som att alla normer och regler helt har försvunnit. Ton, välmening, stavning ;-) faktakoll och hjärnkapacitet. Samt otroligt att folk vågar vara så öppna när man kan se vem som skriver, var den jobbar och hur man blottar, i många fall, sin okunskap….

Kan vi inte bara komma överens om att behandla andra som man vill bli behandlad själv? Som Greta Schettini sagt och som jag lyft flera gånger:

Att göra så gott man kan för sig själv och andra

- utan att det ena går ut över det andra.

---

Moralisk korruption vs etisk vilseledd

Moralisk korruption är när man medvetet åsidosätter moralen för egen vinning eller makt.
Att vara moraliskt på drift/etiskt vilseledd är när kompassen glider utan att man märker det: man låter andra avgöra rätt och fel, blir missledd eller tappar sikte.

Vad jag förstår av moderna teorier är att moral och etik finns:

• För att vi behöver riktlinjer att förhålla oss till i samlevnad med andra.

• Dessa normer blir tydligare ju mer vi faktiskt pratar om dem och stämmer av.

• Om vi använder etik och moral när vi fattar beslut blir det lättare att hålla fast vid en stark moralisk kärna.

• Men vi berättar också historier för oss själva som får oetiska handlingar att framstå som etiska - för att slippa se oss som ”dåliga människor”.

• Vi kan vilja eller tro att vi gör rätt, men grupptryck, känslan av att ”någon annan tar ansvar” och lydnad mot chefer kan ändå få oss att vara tysta eller göra fel.

• In-gruppen är alltså oerhört viktig för att hålla rätt kurs eller glida iväg pga grupptryck.

• Vi lutar oss dessutom ofta mot tidigare handlingar som kändes moraliskt ”rätta” och använder dem som ursäkt för nya beslut (moralisk licens).

  • Till exempel har jag läst om hur vissa som röstade på Obama senare kunde förbise sin egen rasistiska bias genom att tänka: “Jag kan inte vara rasistisk, jag röstade ju på Obama.”