Vad författarna (Niklas Altermark och Anton Svensson) gör är att de räknar ut skillnaden mellan inbetald skatt och utbetalda ersättningar för hushåll i olika deciler, 2003 och 2022. Då ser det ut så här:

Min invändning är att måttet nettotransferering är synnerligen svårtolkat, både deskriptivt (vad har hänt?) och normativt (är det bra eller dåligt att måttet ökar eller minskar?).

Problem 1.

Deskriptivt är måttet svårtolkat eftersom det inkluderar både effekten av regler och regelförändringar rörande skatter och ersättningar och människors beteende (sysselsättning, arbetstid, sjukfrånvaro, arbetslöshet med mera).

Problem 2.

Normativt är måttet svårtolkat eftersom ett minskat nettobelopp kan vara ett tecken på något bra (ex: om bättre hälsa ger lägre sjukfrånvaro och därmed ökade skatteintäkter och färre sjukdagar) eller på något ur individens perspektiv dåligt (ex: sänkt ersättning vid sjukdom eller slöseri med skattemedel).

Den rimliga poängen är inte ny.

Författarna gör en poäng av att den period då skatterna har sänkts också har varit en period av minskad generositet i de flesta ersättningar, särskilt genom bristande indexering av ersättningar och bidrag. Det stämmer, och det har beskrivits väl i denna SNS-rapport som också citeras i artikeln. Det som är bra med den rapporten är att den bygger på regelverken, och således bättre lyckas med att fånga och kvantifiera det problem som Niklas Altermark och Anton Svensson vill fånga.

Så här skrev Paulina Neuding nyligen i Svenska Dagbladet:

Om den gångna mandatperioden har visat något, är det att skjutningarna gick att bekämpa med effektivare lagstiftning. Det krävdes inte att man införde radikal omfördelningspolitik. Det krävdes inte att Sverige först uppnådde ett socialistiskt lyckorike på jorden utan orättvisor.

Vad som krävdes visade sig vara avlyssning av minderåriga, skärpta straff, utökade möjligheter till kameraövervakning, ändrade sekretessbestämmelser, vistelseförbud, dubbla straff för vissa brott och en möjlighet att ta gängens statusprylar. Avgörande har också varit att justitieminister Gunnar Strömmer (M) de senaste åren har rest runt i världen för att få andra länders myndigheter att ingripa mot kriminella svenska medborgare som befinner sig utomlands.

I motsats till vad som hävdas i texten ovan är det synnerligen svårt att veta “vad som krävdes” eller vad som varit “avgörande”. När en rad olika politiska åtgärder vidtas vid ungefär samma tidpunkt i ett land är det minst sagt utmanande att identifiera enskilda åtgärders effekter. Kanske var en eller två av de uppräknade åtgärderna helt avgörande, kanske krävdes alla.

Kanske spelade ingen någon större roll. Kanske skulle minskningen ha ägt på ungefär samma sätt även utan regeringens alla åtgärder. Låter det som en helt galen tanke? Låt oss kika på den statistik som nu sprids flitigt av regeringens supportrar (hämtad ur en av BRÅs rapporter.)

För personrån har trenden varit fallande sedan toppen 2019. För fickstölder har fallet pågått sedan 2016, med en extra dipp under pandemin och en rekyl uppåt 2022. I båda dessa fall tycks alltså vändningen ha inträffat redan innan Tidöregeringen tillträdde.

För bekräftade skjutningar ser det bättre ut för regeringens argumentation, eftersom skjutningarna var som flest 2022. Men toppen 2022 ser också ut att vara en uppåtrekyl efter pandemin, eftersom skjutningarna minskade påtagligt 2021.

Minskningen mellan 2023 och 2025 är likväl påtaglig, och lätt att i tiden koppla till regeringens många åtgärder. Men är det den enda tänkbara förklaringen?

Normalisering?

Sverige hade före 2010-talet (enligt BRÅ ) väldigt låga nivåer av skjutningar och gängkonflikter, detta trots att politiken då kanske skulle betraktas som slapp med dagens mått mätt.

Det är med andra ord fullt möjligt att nedgången som vi nu har sett åtminstone delvis är en normalisering efter en period av osedvanligt höga nivåer.

Sprängningar har ökat.

En annan möjlighet som antyds i BRÅs rapporter är att skjutningar ersätts av sprängningar, möjligen för att våldet kryper ner i åldrarna och för yngre är det lättare att spränga än att hantera skjutvapen.

För sprängningar ser statistiken inte lika bra ut:

Minskad fattigdom

Neuding skriver också:

Det krävdes inte att man införde radikal omfördelningspolitik. Det krävdes inte att Sverige först uppnådde ett socialistiskt lyckorike på jorden utan orättvisor.

Det stämmer att brottsligheten bevisligen kan minska även utan ett socialistiskt lyckorike. Men den som tror att fattigdom skapar brottslighet kan faktiskt också säga sig ha fått vatten på sin kvarn: Fattigdomen, särskilt bland utrikes födda, har ju minskat rejält under samma tid som brottsligheten har fallit (vilket jag nyligen visade här).

Om jag tror att det är så enkelt? Självfallet inte. Min poäng är just att påståendet “brottsligheten har fallit sedan X” är något helt annat än påståendet “X fick brottsligheten att falla”.

Förhoppningsvis får vi i framtiden läsa mer om vad som fick Sverige att under en förhoppningsvis begränsad tid peaka i gängkriminalitet och skjutningar.

Tills mycket nyligen levde jag i tron att totala skatteintäkter som andel av BNP i Sverige är runt 42-43 procent. Men faktum är att den senaste siffran (för 2025) är 40,5 procent.

Snart under 40 procent?

2026 görs ytterligare skattesänkningar, och om BNP inte dyker oväntat kan skattekvoten i år nog landa under 40 procent.

Det är en remarkabel förändring jämfört med toppåren: 1990 var skattetrycket 50 procent, 1999 var det 49 procent av BNP.

Goda nyheter tycker nog många, och det bidrar förmodligen till en långsiktigt bättre BNP-utveckling. Men det betyder också att tankar om höjda skatter inte ter sig lika verklighetsfrånvända i dag som de gjorde på 1990-talet.

Lägre även jämfört med andra länder

Ett vanligt förekommande argument mot skattehöjningar är att det är svårt för Sverige att avvika från andra länder genom att ha betydligt högre skatter. Men eftersom Sverige har sänkt skatterna samtidigt som andra länder i genomsnitt har legat still eller i vissa fall t o m höjt skatterna en smula, har även avståndet mellan totala Sveriges och exempelvis EU27s skattekvot minskat:

Karensdagens vara eller icke-vara diskuteras intensivt just nu, liksom vad det skulle kosta arbetsgivarna om den avskaffades.

Frågan tas upp i ESO2022:2. Så här skriver vi:

“Det finns argument för att karensdagar är mindre effektiva på dagens och morgondagens arbetsmarknad jämfört med industrisamhällets storhetsdagar. Även om det inte gäller hela arbetsmarknaden är många arbeten numera sådana att arbetsuppgifterna staplas på hög under sjukfrånvaron, vilket gör det mindre fördelaktigt med okynnesjukskrivningar.

Dessutom finns en trend i att arbetsutbudets elasticitet faller över tiden, vilket betyder att ekonomiska incitament blir allt mindre viktiga för människors vilja att arbeta. De fallande elasticiteterna speglar sannolikt åtminstone delvis en förändring av värderingar och livsmål för yngre kohorter som tycks vara mindre materialistiska än äldre (Bargain och Peichl 2016; Hotchkiss 2021).

Karensdagar kan också tänkas leda till förlängd sjukfrånvaro om sjukfrånvaron ökar när kostnaden för karensen väl är tagen (Voss m.fl. 2001). Sammantaget finns alltså en del som pekar på att monetära incitament av den typ som karensdagar skapar har blivit mindre effektiva som verktyg för att konstruera en välavvägd sjukpenningförsäkring.

Ofta invänds att en avskaffad karensdag ökar kostnaden för arbetsgivarna. Det argumentet bygger till stor del på att det är arbetsgivaren som står för kostnaden, och så måste det inte vara.

Ur rapporten:

Försäkringen har periodvis privatiserats genom sjuklöneperioder av olika längd, då arbetsgivaren stått för kostnaden. För närvarande finns en sjuklöneperiod de första 14 dagarna efter en karensdag.

Vi föreslår att denna arbetsgivarperiod tas bort:

[E]n arbetsgivarperiod i början av sjukfallet [kan] också stärka incitamenten för arbetsgivaren att ägna sig åt så kallad gräddskumning (cream skimming), det vill säga endast anställa personer som sannolikt har låg sjukfrånvaro. […]

Sammanfattningsvis är en arbetsgivarperiod också en form av privatisering av sjukpenningförsäkringen. I linje med vårt resonemang i kapitel 1 föreslås därför att sjuklöneperioder för arbetsgivaren tas bort.

Referenser

Bargain, O. och Peichl, A. (2016). Own-Wage Labor Supply Elasticities: Variation across Time and Estimation Methods. IZA Journal of Labor Economics, 5(1): 1–31.

Hotchkiss, J. L. (2021). Millennials: Maligned or Miscreants? Anförande, Southern Economics Association 91st Annual meeting, Houston, TX, 21 November 2021.

Voss, M., Floderus, B. och Diderichsen, F. (2001). Changes in Sickness Absenteeism Following the Introduction of a Qualifying Day for Sickness Benefit - Findings from Sweden Post. Occup Environ Med, 58: 178–84.

Slutsatsen är både konkret och dramatisk: kommunsektorn skulle kunna spara runt 90 miljarder årligen, nästan en hel försvarsbudget. Det enda som krävs är att alla ineffektiva kommuner lär sig av den mest effektiva kommunen.

Min förförståelse i frågan är följande:

1. Jag tror det finns stor ineffektivitet i kommunsektorn

2. Jag tror att kommuner kan lära sig massor av varandra och att kunskapsspridningen mellan kommunerna kan bli mycket bättre.

Likväl menar jag att analysen i rapporten är problematisk och leder debatten fel. Inte för att den är slarvig eller dåligt genomförd; mitt intryck är snarare tvärtom. Men jag menar att DEA-metoden är olämplig och sannolikt pekar ut fel kommuner som (in)effektiva.

Vad gör DEA-metoden?

Metoden förklaras bäst med ett enkelt exempel. Tänk dig att du äger tre fabriker som producerar äppelmust (output) med hjälp av äpplen, maskiner och arbetskraft (inputs). Genom att mäta och jämföra input och output för olika fabriker ser du vilka som är effektiva och vilka som är ineffektiva.

Antag för enkelhets skull att fabrik A och B har samma maskinpark och samma mängd arbetskraft, men att fabrik B får fler äpplen än fabrik A. Fabrik B bör då också producera mer äppelmust. Sambandet är förmodligen ungefär linjärt, åtminstone upp till en viss nivå. Figuren nedan visar en sådan analys där både fabrik A och B är effektiva (men olika stora).

Men vad pågår i fabrik C? Den använder mer äpplen än fabrik A, men producerar ändå mindre must! Kanske är något fel med maskinerna i fabrik C, kanske tar sig de anställda orimliga friheter med äpplena.

Pilarna visar att vi kan tänka på avståndet mellan C och linjen – den effektiva fronten – som ett mått på fabrik C:s ineffektivitet. Äger jag många fabriker kan jag se vilka som är effektiva och räkna ut hur mycket mer äppelmust jag borde kunna få, antingen genom att flytta över inputs till de effektiva fabrikerna eller genom att åtgärda problemen i de ineffektiva.

Men även i detta enkla exempel kan det finnas andra förklaringar: Fabrik C kanske ligger där det är för kallt (eller för varmt) för att köra maskinerna på det sätt som görs i fabrik A och B.

Kan DEA tillämpas på den offentliga sektorn?

DEA funkar utmärkt när vi vet vilka inputs och outputs det gäller, kan mäta alla dessa och har koll på vilka andra faktorer som måste beaktas (som temperatur ovan). Hur ser det ut för den offentliga sektorn?

Inputs är det enklaste. Kolla vad verksamheterna kostar och hur mycket personal de har.

Outputs är svårare. Dels är det politiskt omstritt vad olika delar av offentlig sektor ska producera (tillväxt? innovation? trygghet? jämlikhet? brukarnöjdhet?), dels är många outputs svåra att mäta.

Produktionsprocessen är dessutom betydligt mer komplex i offentlig sektor än i äppelmustande, vilket gör det svårt att veta vilka omständigheter man behöver korrigera för i analysen.

Rapporten är bra givet metodsvårigheterna…

I rapporten används följande inputs och outputs (enligt avsnitt 4.1 och variabeltabellen i Bilaga B):

Grundskola: Output är skillnaden i snittbetyg mellan åk 9 och åk 6 (tänkt att mäta value added) samt andelen elever som är behöriga för gymnasieskolan. Input är kostnad per elev samt lärartäthet (lärare per elev).

Gymnasieskola: Här används ett liknande value added-mått (baserat på betygshöjning efter att meritvärdet från åk 9 har omskalats till gymnasiets betygsskala) samt andelen elever med grundläggande behörighet till högre studier. Input är kostnaden per elev, justerad för utgifter för köpta gymnasieplatser i andra kommuner.

Äldreomsorg: Output är brukaromdöme inom hemtjänst och särskilt boende, inversen av andelen fallskador bland 65+, samt andelen som hade någon människa närvarande vid dödsögonblicket. Input är kostnad och personal per invånare över 65 år.

Bibliotek: antal låntagare, antal aktivitetstillfällen, antal barnbokslån samt antal fysiska besök är output. Input: Kostnad.

Redan här kan man börja invända: Är inte ett bra bibliotek ett bibliotek med många böcker och därmed en stor chans att hitta det man söker? (Å andra sidan kanske rapportförfattarna här har lyckats fånga tidsandan: om biblioteken strävar efter att maximera antalet aktivitetstillfällen och barnbokslån skulle det onekligen förklara ett och annat…)

Alla mått justeras för strukturella faktorer som antas spela roll, exempelvis andel nyinvandrade elever i grundskolan, ett gleshetsindex baserat på simulerade skolplaceringar samt arbetslöshet, tätortsgrad, andel invånare 65+ och mycket mer.

Men även om många skilda förutsättningar beaktas i analysen, är det svårt att veta om man har korrigerat lagom mycket. Råkar man överkorrigera riskerar man att ineffektiva kommuner ser bra ut. Underkorrigerar man, kommer kommuner med goda förutsättningar att se effektiva ut, trots att de kanske bara haft tur mer sitt geografiska läge.

…men resultaten är ändå helskumma!

När de olika områdena vägts samman till en totalranking, visar det sig att Sveriges effektivaste kommuner är…

Täby, Danderyd, Vaxholm, Nacka och Vallentuna.

Minst effektiva?

Storuman, Bjurholm, Pajala, Vilhelmina och Överkalix.

Om vi ska tro på resultaten borde alltså Vilhelmina och Överkalix skicka förvaltningschefer och kommunpolitiker på studieresa till Täby och Danderyd för att lära sig hur man effektivt omvandlar skattemedel till kvalitet i de offentliga tjänsterna.

Ingen som kan något om Sverige drar den slutsatsen.

Snarare tycks metoden, trots alla kontrollvariabler, inte fullt ut korrigera för hur förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika typer av kommuner. Så här faller de olika delanalyserna ut:

Pendlingskommuner nära storstäderna är alltså de mest effektiva kommunerna, medan glesbygdskommuner i norra Sverige hamnar i botten.

Är storstäderna ineffektiva?

Storstadskommunerna hamnar alla under genomsnittet, medan pendlingskommuner runt dem dominerar topplistorna (Täby, Danderyd, Vaxholm, Nacka, Vallentuna för Stockholm; Härryda och Partille för Göteborg; Lomma och Staffanstorp för Malmö) . Rapportens tolkning är att detta beror på konkurrens: pendlingskommuner nära varandra tävlar om invånare, vilket pressar dem att leverera bättre välfärd per skattekrona.

Men om välbeställda, friska, välutbildade hushåll systematiskt flyttar till just dessa pendlingskommuner, då är det inte bara konkurrenstrycket som förklarar de höga poängen, utan också vilka elever, brukare och skattebetalare kommunen har att arbeta med (dvs en selektionseffekt). Pendlingskommuner kan mycket väl se effektiva ut tack vare sitt geografiska läge, snarare än att kommunens ledning eller förvaltning är särskilt skicklig.

Rapportens regressionsmodell visar på riskerna med DEA-metoden

Intressant nog avslutas rapporten med en regressionsanalys (avsnitt 5.5) som på sätt och vis är en invändning mot rapportens huvudanalys. Där undersöks vad som förklarar variationen i uppmätt effektivitet bortom de strukturella variablerna.

Kommunalt företagsklimat, ledarskapsindex, godkänd revisionsberättelse och andel privata utförare hänger positivt samman med effektivitet, medan kommunalskatt, soliditet och kostnad för politisk verksamhet korrelerar negativt. Men modellen förklarar mindre än hälften av variationen (justerat R² = 0,454). När slump, tillfälligheter, mätfel och icke-observerade faktorer spelar stor roll, är DEA en olämplig metod: En enda kommun med ovanligt bra utfall ett enskilt år, av vilken anledning som helst, kan i praktiken flytta hela fronten och därmed sänka alla andra kommuners uppmätta effektivitet.

Några vänliga råd: Vad göra istället?

Om rapporter med DEA-beräkningar är ett dåligt sätt att motverka ineffektivitet i svenska kommuner, vad kan man göra istället? Jag har tre exempel på vad som redan görs, och som med fördel skulle kunna skalas upp och/eller uppmärksammas mer.

1. Skattebetalarnas slöseriombudsman tycker jag gör mycket bra genom att granska och skapa debatt kring enskilda kommunala beslut som verkar slösaktiga. Ofta skapas synergier med andra granskande journalister, som här:

2. Jens Nylanders algoritmiska fakturagranskning är också berömvärd:

3. Ekonomifaktas pedagogiska begripliggörande av offentlig ekonomi tycker jag slutligen också är en utmärkt insats – som görs av just Svenskt Näringsliv. Varför inte bygga ut den tjänsten med mer data om kommunsektorn? Det skulle öka kunskapen både om hur olika kommuners förutsättningar skiljer sig åt och om hur kommunerna använder våra skattemedel.

Som synes har den svenska sysselsättningen utvecklats starkt i tre decennier. Det är intressant av flera skäl, men ett är att vänstern brukar beskriva 90-talskrisen som att Sverige gav upp målet om full sysselsättning till förmån för budgetbalans och inflationsbekämpning.

Som L&V konstaterar är det en helt korrekt beskrivning, på pappret. Men den växande sysselsättningen på 1970- och 1980-talen skapades av en växande offentlig sektor, devalveringar och subventioner, samt, mot slutet av 80-talet, av en lånefinansierad konsumtionsbubbla.

Devalveringspolitiken gjorde enkelt uttryckt att vi köpte oss ökad sysselsättning genom att sänka priset på svensk export. Men kronans försämrade värde urholkade lönernas köpkraft: Reallönerna stod still i två decennier, från 1975-1995.

Omläggningen av politiken under 1990-talskrisen kom ur en växande samsyn kring att balanserade statsfinanser, samt låg och stabil inflation var en långsiktigt mer hållbar väg till sysselsättning och välstånd, än devalveringar och offentlig expansion.

Och vet ni? Det funkade.

Inte bara är sysselsättningen tillbaka runt de nivåer där den låg på 70- och 80-talen, den har dessutom kommit tillsammans med stora reallöneökningar: +50 procent sedan 1995, trots pandemi och de senaste årens prishöjningar.

Ibland måste man zooma ut en smula för att se det mest intressanta.

Smurfig sommar!

Medicinsk utveckling sker ofta genom små steg. Men då och då görs enorma genombrott. Inför ett seminarium under Almedalsveckan i sommar har jag läst in mig en smula på så kallade ATMP-läkemedel, som inkluderar nya cell- och genterapier.

Goda och dåliga nyheter

Den goda nyheten är att det går numera att behandla många sjukdomar som tidigare innebar livslång funktionsnedsättning eller tidig död. Detta är precis den typ av medicinsk utveckling som en modern välfärdsstat borde vilja fånga upp. Intressant nog är det ändå ofta just dessa behandlingar som får svårast att nå patienterna.

Den dåliga nyheten är att behandlingarna är dyra på fel sätt för välfärdsstatens institutioner: En stor kostnad (ofta minst en miljon kr, ibland över 20Mkr) för den offentliga budgeten upfront, följt av en stor nytta långt senare i livet, som dessutom är utspridd under många år och på många olika aktörer, utöver individen själv.

Ett exempel: Ett barn som slipper en svår funktionsnedsättning kan få bättre livskvalitet, minskat vårdbehov, större utbyte av sin skolgång och bättre möjligheter på arbetsmarknaden. Plus sannolikt mycket positiva effekter för anhöriga.

I detta läge riskerar välfärdsstatens finansieringsmodell att fungera som en broms. Dess beslutsstöd fungerar bäst när det finns god kunskap om kostnader och effekter uppstår snabbt för breda patientgrupper. Men de nya metoderna används vid sällsynta sjukdomar och de långsiktiga effekterna är osäkra, inte för att behandlingen saknar potential, men för att det ännu inte har gått tillräckligt lång tid för att effekterna ska kunna kartläggas och undersökas. Då säger regelverken att evidensen är otillräcklig, och att vi får vänta innan dessa behandlingar kan införlivas i den skattefinansierade vården.

Insiktsfull artikel av Erik Trygger

I en artikel i senaste Ekonomisk Debatt skriver Erik Trygger om frågan och beskriver det träffande som en institutionell konflikt mellan medicinsk innovation och välfärdsstatens sätt att fatta beslut.

Jag läser inte Trygger som att han menar att allt nytt och dyrt bör skattefinansieras. Poängen är snarare att dagens institutioner ofta försöker hantera osäkerhet genom att säga nej, vänta, och pressa priset först, snarare än att följa upp, ompröva och dela risk över tid.

Lösningar finns

Det finns naturligtvis lösningar. Men med tanke på hur svårt det är att reformera välfärdsstaten i allmänhet och kanske sjukvården i synnerhet, gissar jag att lösningen kommer att involvera work-arounds och privata aktörer.

ATMP-läkemedel är en väckarklocka för att det krävs en annan syn på innovation i välfärdsstaten. Framtidens vård kommer inte bara att bestå av billiga standardbehandlingar för stora patientgrupper. Den kommer allt oftare att bestå av dyra, riktade och osäkra behandlingar där kunskapen växer efter hand.

Mer info om seminariet.

Mest intressant är Calmfors och Skedingers inlägg eftersom de visar en hel del intressant statistik. Å ena sidan visas att den faktiska lönespridningen i botten faktiskt har ökat en smula sedan 2005:

Å andra sidan visas att kollektivavtalens lägstalöner är fortsatt höga, och inte ser ut att falla:

Något lägre lägstalöner, oförändrat minimilönebett: Hur går det ihop?

Min tolkning är att den ökade lönespridning har i Sverige trots, inte på grund av, kollektivavtalen och den svenska modellen.

Förmodligen är det icke-reguljära anställningar (inklusive gig-jobb) som växer fram. Det behöver inte vara dåligt, och har sannolikt bidragit till den ökade sysselsättningen bland utlandsfödda som jag och Martin Nordin har dokumenterat här. För den tolkningen talar också att utlandsföddas inkomstutveckling inte har varit lika bra.

Relativlönen för lågutbildade

En bra illustration av problemen på den svenska arbetsmarknaden är att bryta ned sysselsättningen på utbildningsnivå:

I detta läge bör lönerna för lågutbildade falla, så att fler näringsverksamheter kan uppstå där de kan arbeta. Detta tycks inte ske i någon större utsträckning. Tyvärr lyckas jag inte hitta en tidsserie för snittlön per utbildningsnivå hos SCB som är längre än två (!) år.

Lönerna för personer med grundskola är alltså i snitt 93 procent av lönerna för personer med treårigt gymnasium. Det är ingen stor skillnad, och det är ingen vild gissning att produktivitetsskillnaden mellan dessa grupper är betydligt större än så, vilket därmed kan förklara de stora och ihållande sysselsättningsgapen.

Nog går det att se något problematiskt i detta?

Det borde väl vara lätt att förändra? Tyvärr inte. Det är nämligen individuellt rationellt för journalister att bete sig på detta vis. Att ställa frågor kring sällskapsspelet är nämligen mycket lättare och mindre tidskrävande än att sätta sig in i svåra frågor kring energi, socialförsäkringar, skatter och miljöpolitik.

Oavsett vad en politiker föreslår, kan motfrågan bli: Hur ska du få majoritet för detta? Eller, ännu bättre, MED VEM ska du få igenom detta?

Det kan såklart politikern inte svara på. Dels för att väljarna inte har röstat än, och dels för att andra partier inte har hunnit sätta sig in i förslaget. Det ger journalisten snabb bekräftelse. Journalister anses ofta göra ett bra jobb när de ställer snabba motfrågor som politiker har svårt att besvara.

I ett längre perspektiv är det emellertid något annat som ger den politiska journalistiken ett existensberättigande. Vi vill att det ställs frågor om politikens innehåll. Att väljare får hjälp att förstå hur olika politiska förslag är tänkta att fungera. Att det frågas om avsedda konsekvenser och risken för oavsedda bieffekter. Detta är både krångligare och mindre belönat. Och just därför sällsynt.

Det som är individuellt rationellt för den enskilde journalisten, riskerar således att bidra till att journalistiken på längre sikt urholkas.

Om politiska journalister vill kunna ta betalt för sina tjänster måste de leverera ett mervärde. Just nu har de tyvärr incitament att gräva sin egen grav.

Ett universitet ska som bekant vila på tre ben: undervisning, forskning och samverkan. Dessa funkar hyfsat på de flesta svenska lärosäten. Men ofta talas det också om ämnesöverskridande samarbeten, tvärvetenskap och möten av den konstruktiva och kreativitetsfrämjande varianten. Dessa är ganska svåra att få till, och här lyckas Sverige inte särskilt bra.

Efter en hel del funderande lutar jag åt att en förvånansvärt stor del av universitetets problem är fysiska och har med arkitektur och lokalplanering att göra. Vi har byggt bort den spontanitet vi påstår oss värna.

Låt oss först konstatera det uppenbara: De flesta universitetsanställda vill ha ett eget tjänsterum. Försök att införa moderna kontorslandskap för att främja interaktion tycks ofta motverka sitt syfte: utan en privat borg att stänga dörren om väljer folk att jobba hemma istället.

Men även där de anställda faktiskt har egna kontor är det slående hur många rum som står tomma. Variationen är förstås stor mellan individer och institutioner, men post-pandemiska observationer bekräftar bilden: kontoren ekar tommare nu än före pandemin. Och på många håll var institutionsnärvaron sisådär redan före pandemin.

Jakten på det ostörda skrivandet

Målet kan emellertid inte vara att få folk att sitta på sina kontor så mycket som möjligt. Det ska undervisas, nätverkas, samverkas med omgivande samhället, gås på seminarier och konferenser.

Däremot är det ett problem att många faktiskt upplever att det säkraste sättet att få något väsentligt gjort är att jobba hemma. Anmärkningsvärt många är på universitetet för möten och seminarier och undervisning, men när deadlinen närmar sig och forskningsartikeln verkligen behöver bli klar, är det hemmet eller sommarstugan som gäller.

Passerkortet som mur

Om alla satt på sina kontor hela dagarna skulle vi bara träffa kollegorna på den egna avdelningen eller institutionen. Det är långt ifrån idealiskt för ett universitet med ambitionen att främja fakultetsövergripande samarbeten.

Universitetet är helt enkelt inte byggt för spontanbesök över ämnesgränserna. Som nationalekonom är mitt passerkort programmerat så att jag inte ens kommer in till företagsekonomiska institutionen – trots att vi tillhör samma fakultet och sitter i samma byggnad.

Min egen erfarenhet

De senaste åren har jag varit ovanligt lite på mitt kontor när jag har varit i Lund. Jag har hälsat på Olof på Fek, poddat med Niklas hos statsvetarna, haft möten med Institute for Public Affairs på Grand Hotel, och var med och startade forskargruppen SoeTech på LTH. Jag har spelat in film på Ariman, pratat klimatomställning i Faculty-rummet på Kårhuset och handlett uppsatser i de kommunala utefåtöljerna på Clemenstorget.

Och om jag har möte nere i stan och behöver jobba en timme, tar jag mig sällan upp till mitt kontor på Alfa 4. Oftare sätter jag mig på Eden, Love Coffee eller UB. Här uppstår faktiskt intressanta positiva bieffekter: jag träffar kanske inte andra nationalekonomer, men jag möter studenter på ett helt annat sätt än på mitt kontor. Och då och då träffar jag forskare och universitetskollegor som också har lurvat ut från sina kontor.

Vad göra?

Jag lutar åt att det är dags att bygga om universitetet. Mina idéer om hur sparar jag till nästa inlägg.

Vilka effekter har en miljardärskatt?

De superrika är superbra på att minimera sina skatter genom global skatteplanering. Att så är fallet framgick av den statistik Zucman visade. (Här är en äldre graf med samma budskap)

Om vi gissar att det kommer att vara fallet även i framtiden, betyder det att även Zucmans miljardärskatt kommer att kringgås av de flesta.

Det betyder i sin tur dels att den sannolikt inte kommer att skada entreprenörskap och tillväxt i någon större utsträckning, och dels att den inte löser de problem som ojämlikheten skapar. Den är med andra ord mestadels symbolpolitik.

Hur stort problem är det att antalet superrika ökar?

Både Zucman och Waldenström presenterade fascinerande tidsserier över inkomstsfördelningens utveckling. Men dessa data visar inte hur rikedomen har skapats. Och enligt den syn på fördelningsrättvisa som de flesta faktiskt har, spelar det stor roll.

Enkelt uttryckt kan folk bli rika på tre olika sätt:

• Tjuveri och korruption

• Arv

• Värdeskapande som andra frivilligt betalar för

Det vore intressant om ekonomhistorikerna försökte särskilja dessa tre i sina data. Även utan sådana data menar jag att det prioriterade borde vara att skapa institutioner som gör det svårare att bli rik på det första sättet och lättare att bli rik på det tredje sättet.

Extrem rikedom kan innebära problem oavsett hur rikedomen har skapats.

Även om rikedom skapas enbart genom rättvisa procedurer kan det finnas problem med stora skillnader mellan superrika och övriga. Både Elinor Odeberg och Gabriel Zucman påpekade - med rätta - att det kan uppstå problematiska maktobalanser vid alltför stora ojämlikheter i ett samhälle. Dessa kommer emellertid att finnas där även om en miljardärskatt skulle komma på plats och implementeras framgångsrikt.

I takt med att samhället blir rikare är det dessutom troligt att antalet miljardärer fortsätter att öka – även med en sådan skatt på plats.

Jag lutar därför åt att de problem som är förknippade med fler superrika hanteras bättre med sociala normer och regelverk, snarare än med beskattning. Vi behöver med andra ord diskutera vad de superrika gör med sina pengar, vad vi vill att de ska göra och vad de eventuellt ska hindras från att göra.

Dygder för superrika

Ett problem som ofta lyfts i diskussionen är att superrika kan påverka politiken genom att ge pengar till vissa partier/kandidater. När det sker i det dolda är det lätt att se demokratiska problem med det.

Ett första steg för att hantera sådana problem torde vara ökad transparens kring sådana bidrag. Jag tror det är viktigt även i Sverige, där vi stundom tenderar att vara en smula naiva när det gäller korruption i gränslandet mellan ekonomi och politik.

Fördelar med fler superrika

Samtidigt kan det finnas fördelar med att ha många superrika i ett samhälle, särskilt jämfört med en situation då den ekonomiska makten är koncentrerad till staten och kyrkan och några få dynastier.

Fler rika kan innebära bättre tillgång till riskkapital, forskningsfinansiering, kulturfinansiering och mycket mer.

Annorlunda uttryckt: Även efter att ha betalat sin miljardärskatt kommer Elon Musk att vara superrik. Viktigare än att införa en sådan skatt torde därför vara att göra demokratin och samhället i stort robusta mot rika rent seekers, som vill använda statens makt för att berika sig själva ytterligare.

Förvirring om fattigdomen

Av en slump upptäckte jag i SCBs data att andelen med låg inkomststandard (att inte ha råd med det nödvändigaste) och andelen med låg ekonomisk standard (disponibel inkomst under 60% av medianen) båda har minskat i Sverige de senaste åren. Den förra kraftigt, även bland utrikesfödda.

Det tog skruv. Vissa gillade budskapet, andra var förbryllade eftersom det finns finns ett tredje fattigdomsmått som har en ökande trend: Andelen i materiell och social fattigdom.

Förklaringen är att det senare måttet inkluderar enkätfrågor om bl a huruvida den svarande kan betala oförutsedda utgifter på 14 000 kronor och har råd att ersätta utslitna möbler, skor och tillgång till bil.

Måtten är alltså fullt förenliga. Frågar man om vad människor har råd till i inflationstider är det troligt att prisökningar påverkar hur människor svarar. Samtidigt har människors disponibla inkomst påverkats positivt av skattesänkningar och av att vissa bidrag och ersättningar faktiskt är prisindexerade.

Kurvor, data och mer analys här!

Nyanserad debatt om klimatet inom räckhåll?

Den förre DN-journalisten Anders Bolling intervjuas av Ivar Arpi om sin bok “Professionell klimatbevakning: guide för en konstruktiv journalistik”. I Stormens utveckling avsnitt 347 resonerade Ola Söderholm kring den globala uppvärmningen och det inte ovanliga resonemanget att det stundar en klimatkatastrof som kapitalismen har orsakat.

Båda noterade att domedagstänkandet - nyligen illustrerat av författaren Gun-Britt Sundström i en nattsvart söndagsintervju i p1 - har en sällsam lockelse på folk, samtidigt som den globala uppvärmningen inte är en domedag i form av en annalkande katastrof. Det är en långsam uppvärmning av jordklotet.

Det jag hörde - och möjligen läste in - var en insikt om att kapitalismen förvisso inte är bra på att med decennier av framförhållning bromsa utvecklingen så att klimatet inte påverkas av mänsklig aktivitet, men när uppvärmningen finns högt på agendan är den desto bättre på två andra områden: Att vaska fram alternativa tekniker med mindre klimateffekter, och - framför allt - sätt att hantera de svårigheter som ett varmare och mer oförutsägbart klimat medför.

Vi gör således klokt i att försöka styra om vår uppmärksamhet och fokus från oro för en annalkande katastrof till alla de tusentals saker som måste göras för att göra livet drägligt på ett något varmare jordklot.

Andra hörde något annat och kallade Ola klimatförvillare, vilket gjorde att Stormens utveckling återkom till ämnet i avsnitt 352. Båda är värda att lyssna på. Joakim Broman kommenterade läsvärt i Smedjan.

Håller centralbankerna på att förvandlas till skattemyndigheter?

Det sägs ofta att centralbankers främsta syfte är att bekämpa inflationen. Men som den historiskt bevandrade vet, har det inte alltid varit så. Ofta startades centralbanker för att ingen annan ville finansiera statens krigföring.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver jag och Fredrik NG Andersson att centralbanker - både ECB och Fed - på senare tiden framför allt tycks fungera som en skattemyndighet, dvs genom en inflationsskatt finansiera offentliga utgifter:

Under finanskrisen 2008/09 och den påföljande europeiska skuldkrisen 2010–15 valde centralbankerna att agera för att stabilisera finansmarknaderna genom storskaliga tillgångsköp och ultralåga eller t o m negativa styrräntor. Fem år senare kom pandemin och med den massiva obligationsköp och en exceptionell monetär expansion. Agerandet motiverades i grunden på samma sätt hela tiden: Den expansiva penningpolitiken var nödvändig för att på kort sikt stabilisera finansmarknaderna och hjälpa den reala ekonomin att återhämta sig.

Särskilt intressant tycker jag följande fråga är:

Euro-länder som Estland, Lettland, Irland och Nederländerna har hållit fast vid stabilitetspakten […] Vad händer när insikten sprider sig bland väljare i dessa länder att tacken de får för sin återhållsamhet är att de får vara med och finansiera den offentliga sektorn i länder som inte kunde eller ville spara lika mycket i de offentliga finanserna?

En av många konsekvenser av vårt resonemang (som vi dock inte skriver ut) är att det inte riktigt är läge att gå med i Euron just nu.

Hur stor är den direkta effekten av invandring på social tillit i Sverige?

I de stora surveymätningarna World Values Survey och European Values Study har andelen svenskar som litar på människor i allmänhet utvecklats så här:

Ibland reses den helt rimliga frågan om dessa studier tillräckligt väl fångar tilliten hos utrikes födda. De flesta invandrare i Sverige kommer ju från länder med betydligt lägre tillit. Även om undersökningarna inkluderar utlandsfödda är det få per ursprungsland och möjligen är de svarande inte representativa.

I ett inlägg på min engelska blogg räknar jag ut vad tilliten skulle vara om samtliga utrikes födda hade sina länders genomsnittliga tillit OCH dessa helt missas av surveyundersökningarna. Då skulle den sanna tilliten vara 55 procent idag, vilket alltså fortfarande är en liten ökning jämfört med tidigt 80-tal.

För info om hur jag gjorde och ett mer realistiskt scenario, läs mer här.

Sverige allt sämre när det gäller arbetslöshet och sysselsättning för lågutbildade

Sveriges arbetsmarknad är svår att få grepp om eftersom den i vissa aspekter fungerar riktigt bra och i andra fungerar väldigt dåligt. Ett av de områden där det finns stor förbättringspotential är situationen för lågutbildade. Och där går utvecklingen tyvärr åt fel håll. Mer här (många diagram)!

“One of the respondents said something clever that confirmed my prior”

Inom kvalitativ forskning där personer intervjuas om sin situation och hur de tänker och resonerar kring olika fenomen är det vanligt att forskaren väljer ut ett citat och använder det i artikelns rubrik.

För några år kom en artikel som granskade detta fenomen. Dess slutsatser:

…papers employing this literary device to summarise the respective studies identified (i) a lack of methodological rigor, (ii) incomplete analysis, (iii) an overall mis-representation of the wider qualitative dataset, and (iv) possible investigator bias associated with using respondent quotes as titles of qualitative research papers.

Källa: Parkin & Kimergård. 2022. ”A Critical Analysis of Respondent Quotes Used as Titles of Qualitative Research Papers That Are Published in Peer-Reviewed Journals”. Accountability in Research 29(2): 109–32.

Vilka metoder trendar inom nationalekonomi?

Från ett nytt working paper: Causal Claims in Economics

As economics scales, a key bottleneck is representing what papers claim in a comparable, aggregable form. We introduce evidence-annotated claim graphs that map each paper into a directed network of standardized economic concepts (nodes) and stated relationships (edges), with each edge labeled by evidentiary basis, including whether it is supported by causal inference designs or by non-causal evidence.

Författarna till detta papper har en website med flera fascinerande grafer. Vad sägs om denna, som beskriver hur vanliga olika metoder inom nationalekonomi har varit över tiden:

Gapet mellan andrahands- och förstahandshyror minskar.

Diagram från Fastighetstidningen visar att gapet mellan andrahands- och förstahandshyror minskar något men är fortfarande stort.

Radikal Nyansering

Ny nyansering ute: Vore Sverige rikare utan Malmö?

Bergh & Wernberg

Nytt poddavsnitt ute om det svåra med att reformera reformer: Vi diskuterar friskolorna, migrationspolitiken och industrimärket – samtliga exempel där kritik ofta bemöts med halmdockeargument.

I kommande avsnitt tar vi upp klimatdebatten samt demokratimåtten som tyder på att demokratin minskar i Sverige.

Det ser inte bättre ut om man tittar på sysselsättning:

Situationen är inte riktigt så illa som dessa två grafer ger intryck av. Skälet är att gruppen med förgymnasial utbildning blir mindre med tiden, och därmed mer negativt selekterad. Men det rör sig fortfarande om över en miljon individer, där andelen män ökar och 2025 var 58 procent.

Hur ser det ut i andra länder? När det gäller sysselsättning ser det hyfsat ut, men inte när det gäller arbetslöshet. Det mest oroväckande är emellertid trenden mellan 2017 och 2024: I nästan alla länder minskar arbetslösheten bland lågutbildade och sysselsättningen ökar. Men i Sverige är det tvärtom. Arbetslösheten ökar och sysselsättningen minskar bland lågutbildade.

Not: ISCED 0–2 är den lägsta utbildningsnivån i internationell statistik (UNESCO) och motsvarar ungefär förgymnasial utbildning.

2017 hade Sverige fortfarande jämförelsevis hög sysselsättning bland lågutbildade. Det har vi inte längre.

Så här har absolut och relativ fattigdom utvecklats för hela befolkningen:

Så här ser det ut för utrikesfödda och den grupp av utrikesfödda som länge har haft högst fattigdom, nämligen födda i Afrika:

Definitioner och källa:

Vad jag och de flesta ekonomer kallar relativ fattigdom kallar SCB “låg ekonomisk standard”. Det är andelen individer i hushåll med ekvivalerad disponibel inkomst under 60 procent av medianen. Skatter och bidrag är alltså inräknade.

Absolut fattigdom heter kallar SCB “låg inkomststandard”. Det fångar hur många vars inkomst är så låg att de inte klarar nödvändiga omkostnader som “mat, boende, barnomsorg, lokala resor och så vidare” (där priserna på dessa har beaktats).

Men SCB säger ju också att fattigdomen ökar?

Många undrade med rätta varför de nyligen har sett en annan bild, också den från SCB, Materiell och social fattigdom:

Till skillnad från de två första måtten, som bygger på registerdata med hela befolkningen, bygger “materiell och social fattigdom” på en enkätundersökning inom undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF). Så här beskriver SCB undersökningen:

Vad förklarar skillnaden?

Varför faller fattigdomen enligt registerdata, samtidigt som allt fler exempelvis uppger att de inte har råd att värma upp sin bostad?

En rimlig gissning är att prisökningar på energi och allmän inflation var synnerligen tydliga och uppmärksammade under 2022 och 2023. Samtidigt kan det tänkas att många svarande inte hade full koll på de motverkande faktorerna:

Elprisstödet, skattesänkningar och prisindexerade bidrag och ersättningar (som alltså steg under inflationsåren).

(Notera också att kurvan för materiell och social fattigdom bara går t o m 2023).

Hur tolkas att “ha råd med”?

Slutligen, några ord om varför jag personligen tycker att ULF-frågorna är svårtolkade. Det är skillnad på att ha råd till något och att prioritera samma sak i en ansträngd budget. Därmed är det svårt att veta vad människor svarar på.

Vad betyder det exempelvis att allt fler unga inte anser sig ha råd till att byta ut “utslitna” möbler? Sannolikt att de inte prioriterar det. Så länge den disponibla inkomsten överstiger möblernas pris, ryms de ju strikt sett i budgeten. Däremot kan det vara svårt att köpa skor och kläder samtidigt som utslitna möbler ska ersättas och samtidigt som en veckas semester ska betalas.

Kikar man närmare på data visar det sig exempelvis att allt färre bland äldre (80+) anser sig ha råd till semester och bil. När vi samtidigt vet att den disponibla inkomsten har ökat starkast i just denna grupp, hur oroliga ska vi vara för detta?

Jag lutar åt att det inte är särskilt alarmerande.

• Liberalernas utförsbacke

• Oxfams alarmism

• En ny metastudie om sambandet mellan inkomstklyftor och subjektiv hälsa

• Det så kallade basinkomstförsöket i Finland

• IV-skattningar av institutioners effekter.

Korta sammanfattningar och länkar till inläggen nedan. Längst ned, en ny podd och en youtube-spellista.

Oxfams alarmism

I Svenska Dagbladet skriver jag att Oxfams alarmism om miljardärer döljer framstegen. Länder som fått fler miljardärer tenderar att vara länder där fattigdomen har minskat. Förklaringen är ekonomisk utveckling.

Testade Finland verkligen basinkomst - och vad lär vi av det?

Vissa har gjort en poäng av att Finlands experiment med basinkomst inte ledde till minskad brottslighet. Men vem hade väntat sig det, när kontrollgruppen omfattades av alla befintliga delar av den finska välfärdsstaten?

Det leder till frågan: Vad var det egentligen Finland testade, och vad lär vi av det? På min engelska blogg går jag igenom forskningen som gjordes på basis av det finska experimentet:

The Capitalist Welfare State

Did Finland experiment with Basic Income - and what can be learned from whatever they did?

In December 2025, this NBER working paper sparked some debate…

Read more

7 months ago · Andreas Bergh

IV-skattningar och institutioners effekter

Kan vi komma åt kausala effekter av länders institutioner genom så kallade instrumentvariabelskattningar? Jag lutar åt att svaret är nej - väl medveten om att prisbelönte Daron Acemoglu svarar tvärsäkert ja. Men hans ökända settler mortality-instrument har fått skarp och välförtjänt kritik.

SoeTech paper picks.

Nu finns en podcast som använder AI (NotebookLM) för att skapa korta podsamtal om intressanta forskningsartiklar. De blir förvånansvärt bra och är mycket effektiva sätt att sätta sig in i vad ett forskningspapper vill säga. Den kommer snart att finnas där poddar finns, men redan nu kan du lyssna på acast.

The quest for prosperity

Gillar man film bättre än ljud, finns spellistan The quest for prosperity som innehåller AI-genererade kortfilmer om intressanta forskningsartiklar.

Jag påmindes om detta härom veckan när ekonom-historikern Elisabeth Lindberg (substack) postade en graf över Liberalernas valresultat sedan 1921.

Tidigare har jag sett en kurva som hoppar lite upp och ned, även om det inte har gått så bra för partiet på senare tid. Nu såg jag ett annat, mycket enklare mönster: Det har gått utför för partiet sedan man vann den kamp som från början förenade liberalerna, nämligen kampen för den allmänna rösträtten.

Två partiledareffekter och en moderat fadäs

Undantagen från den långsiktiga trenden är egentligen bara tre till antalet. Först en tillfällig (om än långvarig) Bertil Ohlin-effekt, på 1980-talet en betydligt kortare Bengt Westerberg-effekt, och slutligen en ännu kortare Uppdrag Gransknings-effekt (fyra dagar före valet!)

De två första berodde på osedvanligt duktiga partiledare. Den senaste kom efter att Uppdrag Gransknings journalister i valrörelsen 2002 avslöjade utbredd främlingsfientlighet bland moderata valarbetare (eller möjligen bara en väldig flexibel förmåga att hålla med vem som helst som knallade in i deras valstugor).

Not 1: Detta var på den tiden då dylikt skrämde bort väljare. 2002 skrämdes de till Lars Leijonborgs folkparti.

Not 2: Leijonborg själv kanske tänker på valet -02 som en Leijonborg-effekt. Det spelar ingen större roll för den här analysen, så det kan vi väl unna honom.

Men kontrollerat för två osedvanligt bra partiledare och en moderat fadäs är Liberalernas opinionsstöd en enda lång utförsbacke.

Splittring

De senaste 100 åren har partiet hunnit med att vara djupt splittrat i en rad viktiga frågor, inklusive rusdrycker, pensionssystem, familjepolitiken och vilka andra partier som liberaler bör samarbeta med. Då och då har en utbredd enighet bland Liberaler uppstått i frågor som liknar rösträttsfrågan, exempelvis kring att Sverige borde gå med i EU. Ett starkt argument för detta är att Sverige ska göra sin röst hörd också på övernationell nivå.

Men 1995 gick Sverige med i EU, och när det gäller vad Sveriges röst ska säga i Europasamarbetet har Liberalerna inte varit lika eniga. Med undantag för åsikter som att EU bör främja demokrati, att demokratin inom EU bör stärkas, och liknande. Dylikt är det lätt för liberaler att enas kring.

Men att vara supereniga om att demokrati är bra tycks inte räcka för att väljarna ska känna att partiet är omistligt.

Kanske minns någon läsare boken Jämlikhetsanden, som kom 2010 och var en svensk översättning av The Spirit Level av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Boken fick ett enormt genomslag och bidrog till att etablera föreställningen att ekonomisk ojämlikhet i sig leder till sämre hälsa, lägre välbefinnande och enligt många även till förtida död.

I den offentliga debatten kom detta ofta att sammanfattas i slagordet att ”ojämlikhet dödar” (som även Oxfam använt sig av).

Boken byggde främst på bivariata samband mellan länder. Den mest spridda figuren från boken såg ut så här:

Redan när boken kom ifrågasattes tesen att ojämlikhet skapar ohälsa. En rimlig tolkning av sambandet ovan är exempelvis att någon annan faktor orsakar både ohälsa och ojämlikhet (dvs att sambandet är spuriöst).

I en bok som gavs ut både på engelska och svenska visade jag tillsammans med Daniel Waldenström och Therese Nilsson att studier med individdata ger mycket svagare stöd för tesen att ojämlikheten gör oss sjuka. Men när det gäller subjektivt välbefinnande pekade de flesta studier även då på ett samband.

Nya studier, bättre data

Vår bok har nu 10 år på nacken, och fältet har rört sig framåt. Nyligen publicerades den mest omfattande meta-studien hittills på området i Nature. Forskarna har sammanställt resultaten från 168 tidigare studier, baserade på över 11 miljoner observationer från cirka 38 000 geografiska områden världen över. Ett viktigt bidrag är att denna meta-analys, till skillnad från de tre tidigare metastudier som gjorts, explicit korrigerar för publiceringsbias – det vill säga tendensen att studier som hittar statistiskt signifikanta effekter har större chans att publiceras.

När forskarna tar hänsyn till detta krymper de uppskattade sambanden ytterligare, och i abstract kan man läsa följande:

Contrary to popular narratives, random-effects models showed that individuals in more unequal areas do not report lower subjective well-being […] Moreover, although inequality initially seemed to undermine mental health, the publication-bias-corrected association was null

Ännu tydligare blir det i titeln på artikeln:

No meta-analytical effect of economic inequality on well-being or mental health

Eftersom antalet studier är högt blir det intressant att se hur olika typer av studier skiljer sig åt, vilket illustreras grafikt med oddskvoter:

Inte förvånande

Notera särskilt skillnaden mellan tvärsnittsstudier (negativt men insignifikant samband) och longitudinella studier (nolleffekt), vilket är exakt vad man skulle förvänta sig om ojämlikhet i sig inte har någon effekt på välbefinnandet samtidigt som ett spuriöst samband kan frambringas i en skatterplot.

Till exempel kan korruption och bristande rättsstat mycket väl tänkas leda till både ojämlikhet och till minskat subjektivt välbefinnande. En annan översiktsartikel i Nature har nämligen visat att människor generellt sett inte ogillar ojämlikhet så länge den är resultatet av en rättvis procedur:

Why people prefer unequal societies

Här är en 6-minuters videosammanfattning av den artikeln:

Källor:

Bergh, A, T Nilsson, och D Waldenström. Blir vi sjuka av inkomstskillnader? En introduktion till sambanden mellan inkomst, ojämlikhet och hälsa. Studentlitteratur, 2013.

Sommet, Nicolas, Adrien A. Fillon, Ocyna Rudmann, Alfredo Rossi Saldanha Cunha, och Annahita Ehsan. ”No Meta-Analytical Effect of Economic Inequality on Well-Being or Mental Health”. Nature, 26 november 2025, 1–12.

Starmans, Christina, Mark Sheskin, Christina Starmans, Mark Sheskin, och Paul Bloom. ”Why people prefer unequal societies”. Nature 1, nr April (2017): 1–7.

Wilkinson, Richard, och Kate Pickett. The Spirit Level: Why Equality is Better for Everyone. Allen Lane, 2009.

I Svenska dagbladet har jag en gästkolumn om Oxfam och deras rapporter:

World Economic Forum – det årliga toppmötet i Davos – har nyss avslutats. Numera skickar organisationen Oxfam ut samma budskap inför varje Davosmöte: De superrika blir rikare medan halva mänskligheten lever i fattigdom. Budskapet är slagkraftigt, men den kritiske läsaren ser direkt att det är en retorisk fint: Det jämför en förändring (de rika blir rikare) med en nivå (många är fattiga). Ingen del i påståendet är fel. Men vad händer om vi jämför äpplen med äpplen och päron med päron? […] Då visar det sig att medan de rika blir rikare, blir de fattiga också rikare.

Oxfams rapporter kopplar gång på gång samman ökande förmögenheter i toppen med fattigdom och sociala problem. Här är några exempel från den senaste, Resisting the rule of the rich:

As the rich get richer, pressure on ordinary people intensifies, with billions languishing in poverty across the globe.” (s. 18)

This report will evidence how skyrocketing wealth for the few is driving a vicious cycle of political and economic capture that is undermining political freedom and deepening economic inequality.” (s. 18)

“Just 65% of the wealth gained by billionaires over the past year would be enough to end global poverty.” (s. 23)

Som jag påpekar i min kolumn har alltså fattigdomen i världen minskat kraftigt under samma period som antalet miljardärer har ökat. Kikar vi närmare på statistiken (vilket inte ryms i en tidningsartikel) ser vi dessutom att länder med stor ökning av antalet miljardärer också tenderar att vara länder där fattigdomen har minskat mycket.

Kombinerar vi Forbes data över miljardärer och världsbankens fattigdomsdata och jämför åren 2010 och 2020, ser vi exempelvis att Indien fick 43 nya miljardärer samtidigt som andelen fattiga föll med 22 procentenheter. Indonesien fick 10 fler miljardärer och fattigdomen minskade med drygt 12 procentenhet.

Jag lät Claude göra en scatterplot och bad den även testa fattigdom mot inkomstandelen för toppdecilen (vilket är ett betyligt tuffare test för tesen att rikedom och minskad fattigdom går hand i hand). Resultatet:

Kina, Indien, Indonesien, Mexiko och Sydkora är tveklöst viktiga för den starka negativa korrelationen, men de flesta länder har haft ökad rikedom (både fler miljardärer och större toppinkomstandel) samtidigt som fattigdomen har minskat.

Det kanske mest intressanta är att studera i vilka länder fattigdomen har ökat samtidigt som de rika har blivit rikare:

• Ryssland, Sydafrika, Turkiet och Brasilien.

För mig är det uppenbart att tillväxt, marknadsekonomi och demokrati/institutionell kvalitet är avgörande för att lyfta människor ur fattigdom, och att Oxfams fokus på antalet miljardärer missar målet.

Forskningsöversikt

Slutligen bad jag Claude göra en litteratursökning, villket bekräftade en farhåga jag hade: Ekonomer har inte ägnat sig särskilt mycket åt denna fråga på 10 år. Kanske för att den anses avgjord, kanske för att länderjämförande forskning inte har blivit omodernt. Det betyder att jag själv har varit med på ett hörn i vad som alltså verkar vara två av nyaste papperna i frågan:

Dollar, David, Tatjana Kleineberg, och Aart Kraay. 2016. ”Growth still is good for the poor”. European Economic Review 81: 68–85.

Bergh, Andreas, och Therese Nilsson. 2014. ”Is Globalization Reducing Absolute Poverty?” World Development 62: 42–61.

Claudes sammanfattning (som jag helt delar):

There is a substantial body of scientific research explaining the dramatic decline in absolute poverty over the past several decades. The consensus view among development economists is that economic growth is the primary driver of poverty reduction, though the mechanisms and context matter significantly.

Promptar Claude Sonnet 4.5

• see if you can correlate in a scatter plot change in top-incomes or number of billinaires with change in poverty at the country level, between two years, for example 2010 and 2020.

• find some scientific papers that explains fallling absolute poverty.

Väljare och politiker reagerar sannolikt med ilska på Trumps tullkrig, inklusive det senaste utfallet ”om ni inte ger mig Grönland höjer jag tullarna ännu mer.” Men ilska bland Europas ledare är sannolikt kontraproduktiv. Populistiska politiker spelar nämligen efter sina egna regler.

En ledare som Trump gynnas av konflikter. Ilska bland europeiska ledare signalerar till Trumps anhängare att han gör något rätt. Varför skulle de annars vara så arga i Europa?

Vedergällningstullar kan vara ännu värre, eftersom de ger Trump en syndabock. När amerikanska väljare märker att mat, bilar eller byggmaterial har blivit dyrare kan han peka utomlands och säga: ”Ser ni? Deras fel!” Om påståendet är sakligt korrekt eller inte är irrelevant för hans anhängare.

Den mest effektiva reaktionen är därför sannolikt den minst politisk tillfredsställande: ignorera honom. Låt protektionismens kostnader förbli tydliga och inhemska för USAs invånare.

Den som söker paralleller behöver bara gå till Kuba under Fidel Castro, där ekonomiska problem ständigt skylldes på USA:s handelsemargo. Huruvida embargot fyllde sitt politiska syfte är omöjligt att veta. Men en sak vet vi med säkerhet: Embargot kom väl till pass när Castro ville flytta fokus från sitt eget vanstyre och hitta någon annan att skylla på.

Det finns redan ett utbrett missnöje i USA mot höga levnadskostnader. Tullar innebär att Trump höjer skatten och låter skattebördan bäras av USA konsumenter. Det finns ingen anledning för Europas ledare att hjälpa Trump dölja detta genom att blanda bort korten.

Inom länderjämförande forskning (som institutionell ekonomi, komparativ statsvetenskap och liknande fält) har analys med instrumentvariabler (IV) blivit något av en ritual. Reviewers kräver det ofta. Författare känner sig tvingade att ha med det. Men hur trovärdiga är dessa IV-regressioner egentligen?

Jag har hållit på med institutionell ekonomi i snart två decennier. En sak jag har lärt mig är att institutioner nästan aldrig är exogena. De är historiskt inbäddade och kulturellt formade.

Rodriks välkända påstående, att ”Institutions Rule” är trivialt sant, eftersom det är så vi definierar dem. Instiutioner är de normer och regler som begänsar människors agerande (med standardreferensen North 1990).

Mindre trivialt är hur institutioner utvecklas.

Den kausala frågan är naturligtvis relevant: Det är troligt att institutioner i någon bemärkelse har konsekvenser. Men att behandla institutioner som om de vore slumpmässigt tilldelade “treatments” är inte innovativt eller ens bra forskning. Det är vilseledande.

Ändå fortsätter forskare att använda sig av klassiska instrument för att andra har gjort det: Settler mortality, legal origin, shift–share-instrument, grannländers medelvärden osv. Dessa strategier skapar en illusion av kausal identifiering. De uppmuntrar en förenklad berättelse – att institutioner orsakar utfall, men de döljer feedbnackmekanismer, samevolution och det historiska beroende som faktiskt definierar institutionell förändring.

Just settler mortality-instrumentet fick tyvärr ett uppsving pga 2024 års ekonomipris. Läs gärna Albouys kritik av Acemoglu, Johnson och Robinson (2001), i vars abstract det finns några mycket kraftfulla meningar:

Acemoglu, Johnson, and Robinson’s (2001) seminal article argues property-rights institutions powerfully affect national income, using estimated mortality rates of early European settlers to instrument capital expropriation risk. However, 36 of the 64 countries in the sample are assigned mortality rates from other countries, often based on mistaken or conflicting evidence. Also, incomparable mortality rates from populations of laborers, bishops, and soldiers—often on campaign—are combined in a manner that favors the hypothesis.

Min poäng är absolut inte att Det djupare problemet är inte att IV-regressioner är en dålig metod. Tvärtom, många IV-upplägg är smarta och hjälper oss att besvara viktiga frågor.

Men på landsnivå är de antaganden som krävs för en trovärdig IV-estimering nästan aldrig uppfyllda. Det betyder inte att samband mellan länder är meningslösa. Tvärtom är de ofta synnerligen informativa. Mönster mellan länder hjälper oss att förstå institutionella komplementariteter, “trade-offs”, hur länder med olika typer av institutioner tenderar att skilja sig åt - och vad de har gemensamt. Dessa observationer hjälper oss att formulera teorier om var institutioner kommer från, hur de upprätthålls och vad de leder till.

Beskrivning, jämförelse och noggrann tolkning är inga synder. Ofta är det precis rätt verktyg för att angripa frågan, särskilt när vi vill förstå hur institutioner utvecklas.

Som referees insisterar jag sällan på IV-analys. Desto oftare föreslår jag att den tas bort eller tonas ned. När det inte finns något trovärdigt instrument uppmuntrar sådana krav bara till dålig praxis: svaga instrument, bristande transparens och helt ateoretiska instrument (System GMM!) ger en övertro på kausalitet baserad på skakiga resultat.

Vad kokar detta ned till? Kanske en önskan om att forskare anstränger sig lite mer för att förstå och förklara endogenitet, och ägnar lite mindre ansträngning åt att försöka trolla bort den.