Hej. Jag heter Elvis Presley och jag är dykungen av barocken. Jag skrev den första stenen. I en barack. Jag har i hela mitt liv, det vill säga, sen jag imiterade Fredrik Nyberg helt perfekt på en poesifestival i Bergen, velat bli ved. Det var där och då mitt liv började. Och nu har jag blivit ved. Jag är ved. Mitt namn är Yoko Ono, och jag är ved. Vad? Ved. Ayurveda. Äntligen. Välkomna till mitt sommar i P1. Om du somnar i P1 så är det inte mitt fel. När jag fnissar så vissnar jag. Nu kör vi. 10 000 tysta sjukhusclowner. Nu dör vi. Nu tar vi sikte på närmsta sol och hoppar.

(Robert Nettarp av Martin Luuk).

När jag var fjorton år var bland det bästa jag visste att titta på, när mina bekanta snattade. Jag tänkte på mina klasskamrater, på mina vänner, i termer av bekanta. Inte vänner och bekanta, som den debila klubben. Nota bene, Bekanta! Det är ingen efterkonstruktion. Jag var en stalinistisk organisation. Och de var så bra på att snatta! Mina bekanta. Och jag var så bra på att titta! Jag var en fitta. Det betyder Död Mark. Det är Joakim Pirinens favoritband. Det är en lång historia. Världens vackraste ord är en lång historia.

Mina bekanta var Södermalms, på den här tiden, mest intressanta avantgarde, det här var längesedan, jag är en mycket gammal man. Jag heter Jack Kerouac. Jag har varit döende ett bra tag. Men ja, mitt minne. Tala, minne! Vladimir Nabokovs stämningsmättade berättelse om sitt liv fram till år 1940. Mina bekanta. Det eskalerade på ett urartad vis som naturligtvis var någon typ av ny skönhet. En ny solidaritet. Det hade vissa likheter med hur vackra klubbkids, sex år äldre än oss, vid exakt samma tid, utanför min filterbubbla, tävlade i vem som svimmade snyggast. Förlåt. Jag svimmade precis, det var så snyggt. Ni skulle sett det. Jag hatar radio. Snatteri. Jag är sjukt sur på Povel Ramel. Snatteri. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Snatteri. Snatteri pratade vi om. En av de ädlaste praktikerna sen gud myntade horan, jag menar tvärtom. Jag vet inte. Gud är en spindel. Hon är skön. Mina bekanta som var mina klasskamrater snattade, och jag applåderade girigt, från första parkett! En tjej som hette en grej snattade en oxfilé som ingen såklart tillagade eller åt, den slängdes väl i nån datasal för att trakassera nån suicidal bibliotekarie, men ja, triumfen var att hon snodde den utan anledning. Från höften. Den. Hon hette Mickaela, men det jag tänkte på nu var det som Fatih snodde. Vi satt på Zinkensdamms IP och inspekterade hans skörd. Han frågade om jag ville smaka en sportbar. Jag bet mig i tungan, jag sa inte: en sportbar låter som en svårtuggad, irländsk franchise. Jag smakade. Sen gick vi tillbaka till lektionen. Mina bekanta skolkade inte, de snattade. Två väsensskilda kall. Min spanskalärare, en total milf om vi hade haft ett sådant utvecklat språkbruk vid den här tiden, sa något om nosotros och vosotros. Jag kunde inte andas. Jag bad mycket artigt om att få lämna klassrummet. På perfekt spanska. Sportbaren hade innehållit spår av jordnötter. Jag bodde kanske 500 meter från Mariaskolan. Jag släpade mig hemåt. Jag var min egen hög, vilket är och förblir ett ideal. Jag hälsade på alla i min väg, som ett modeoffer. Jag minns hur jag sitter på mina föräldrars säng. De sov i vardagsrummet. Jävla offer. Jag lyckas ringa min mamma som jobbar mycket underbetalt och entusiastiskt på ett fritidshem i närheten. Jävla offer. En evig sanning. Jag svimmar. Och samtidigt som mamma sätter en spruta adrenalin i mig Pulp Fiction Light Core Style, något jag inte noterar, så får jag besök av en ängel. Denna ängel säger att hon har ett meddelande från gud. Hon säger att gud är en tjej som heter en grej. Gud heter Mickaela. Gud gillar medium rare. Ängeln säger att gud är en spindel. Ängeln säger att gud säger att jag har en skön fitta (det vill säga död mark), och, detta är det verkliga budskapet, nota bene: om 15 år kommer jag få en fråga från Service-Ola om att vara förband till The Embassy. Gud hälsar, via ängeln, att jag varken kommer att dansa eller sjunga. Jag kommer att läsa lite håglöst ur Yukio Mishimas Den gyllene paviljongens tempel. På soundchecket kommer Torbjörn att fråga om jag inte vill uppträda framför en visual vars rörliga, loopade motiv är när planen flyger in i World Trade Center den elfte december. Jag kommer säga: vilken bra idé. Den elfte september var jag där, det var i exakt den sekunden, i sekunden som det första tornet pulvriserades av fri energi, som jag bytte identitet. Som jag bytte kön. En tjej i publiken som heter en grej kommer att skrika intifada. Jag kommer att le. Mamma sätter sprutan i mig. Jag tittar på henne. Jag är vaken nu. Jag lever, men jag kan fortfarande inte andas. Mamma säger: stanna hos mig, min son, glöm ej att vi bor pinsamt priviligierat nära Södersjukhuset trots vår i övrigt ganska prekära situation. En helt vanlig replik i hennes mun om jag får bestämma. Jag svarar: jag har precis fått en vision. Eller såhär: gud är en spindel. Service-Ola kommer att maila mig om 15 år, så som det är skrivet i den heliga skriften, i profetian. Mitt liv är för lätt. Mamma mimar, suckar: ska du imitera inverterade Naomi Klein nu igen? Jag skriker som svar och ler maniskt med ögonen: det HÄR FÖRÄNDRAR INGENTING OCH VI SKA INGENSTANS. Sen kommer ambulansen och kör mig kanske 300 meter, för era skattepengar. Jag hälsar artig på sjukvårdspersonalen.

(Nowhere av Embassy).

Den här låten heter nya jeans

melodin är snodd av Jason Pierce

Men det går inte att sno en melodi

Om inte alla är fria är ingen fri

Hey Jan, din pappa hette Jack

Mikroskriften, lakoniskt tjack

Hey Jan, du är en tjej

det var inte jag som döpte dig

Hey Jan du tog allt tillbaks

Baby Driver, ett beatnik-as

Hey Jan, du är också död

En annan mjälte, en annan glöd

Hey Jan, du förtjänar hämnd

En bättre hjälte, ett annat hem

Ett par nya jeans i nästa liv

Ett större förskott, ett tidsfördriv

Hey Jan, Jan Kerouac

Det brända barnet i en cadillac

Hälsa Joan och hälsa Jack

Gud förlåter kanske de som stack

Den här låten heter nya jeans

melodin är snodd av Jason Pierce

Men det går inte att sno en melodi

Om inte alla är fria är ingen fri

Det får mig att tänka på Nils van der Poel

Den svenska skridskons Ted Kaczynski

Han skrev ett manifest, han var så het

Han raggade på Redacted, han blev profet

Det finns en ishall som bär hans namn

Jag och min fru gjorde konst i den

En nihilistisk flagga som kommunen tog bort

Woody Allen-typsnitt, fri abort

Ingen är död förens alla är döda

Det heter inte mat, det heter föda

Jack Kerouac var säkert ett svin

Dagens beatniks är artiga som Yung Lean

Att få sin kärlek doxxad av Rosanna Arquette

Cat Power som skickar röda hjärtan

PO Enquists oskuld på en furuparkett

Ålderismens comeback känns helt rätt

Den här låten heter nya jeans

melodin är snodd av Jason Pierce

Men det går inte att sno en melodi

Om inte alla är fria är ingen fri

skjut mig om jag någon gång igen är med som mig själv på ett litet hörn

skjut mig om jag njuter av berättarglädje

skjut mig om jag blir djupt förankrad i verksamheten

skjut mig om jag talar till punkt

skjut mig om jag får dig att frusta av skratt

skjut mig om jag börjar driva en konsekvent linje

skjut mig om jag någonsin gör någonting igen under kulturnatten

skjut mig om jag skulle bidra till sveriges bnp

skjut mig om jag har en svårslagen kväll

skjut mig om jag blir fast skribent i någon av de rikstäckande sidorna, jack

skjut mig om vi delar snickarglädje

skjut mig om jag någonsin skulle drivas av berättarglöd

skjut mig om jag postar länken i kommentarerna

skjut mig om jag någonsin skulle ta din koncentration i anspråk

skjut mig om jag beskriver något målande i ord då kan jag måla en liten tavla istället

skjut mig om jag skulle sammanfatta det bäst

skjut mig om jag skulle bli en händelse

skjut mig om jag skriver hårdkokt prosa

skjut mig om jag inte säger emot mig själv

skjut mig i huvudet om jag någonsin bidrar med text till en lär dig skriva-antologi

skjut mig om jag skriver en ”tråd”, det är en genre jag tar avstånd ifrån, man kan slunga ut flera tweets istället, om man känner sig tvingad, på den här appen bör eventuella budskap (förlåt för vidrigt ord) vara urvattnade och fragmentariska

skjut mig i nacken om jag visar framfötterna

skjut mig om jag skulle tillföra något annat än exakt noll

Vet inte hur, men det finns en video på Cristiano Ronaldo när han reagerar på 9/11 och det roliga med den videon är att han ser 9/11 som en video, han tror att det är en video, alltså en dokumentär video som utspelar sig i realtid, men ändå, han har en lite lustig förståelse för verkligheten som genre, alltså, alla vet att Cristiano Ronaldo gick in i en psykos som liten pojke och där försvann han, han kom aldrig ut igen, Cristiano Ronaldo hittade aldrig ut ur psykosens skog eller sol eller vad man ska kalla psykosens metafysiska objekt, alltså, han tycker att verkligheten är porös och hittepå och han reagerar som man tror att han skulle reagera på 9/11 som en video, en dokumentär video som utspelar sig i realtid, och det roliga med det är att ingen har någonsin trott något om hur Cristiano Ronaldo skulle reagera på 9/11 som en sådan video, snarare har folk gjort motsatsen, de har inte trott någonting alls om hur Cristiano Ronaldo skulle reagera på 9/11 som en video och det roliga med att de, som alltså egentligen är vi, mänskligheten, inte har trott något om det scenariot är att gemene man inte förknippar Cristiano Ronaldo med 9/11 eller video eller ens Amerika, gemene man förknippar Cristiano Ronaldo med fotboll och Portugal och kanske dyra örhängen, vissa förknippar Cristiano Ronaldo med våldtäkt, andra med framgång och skönhet, men nästan ingen, i alla fall ingen som jag kan tänka mig, ingen som lever eller är död, brukar tänka på Cristiano Ronaldo och 9/11, och nu kanske det ska förtydligas att 9/11 i den här kontexten är 9/11 med de två tornen och flygplanen och hela den grejen, det finns ju andra 9/11, som, jag vet inte, kan ha mer eller mindre med Cristiano Ronaldo att göra.

ingen lärde mig kärlek
ingen lärde mig skönhet
jag lärde mig smärta
vansinnet ute
sanningen inne
sol i sinne
ljust vansinne
vapnet i munnen
det finns inga frågor
tryck över bröstet
ett tryck över bröstet
ett smycke på bröstet
smycket är hatet
smärtan är ren
smärtan är len
mycket och smycket vill mer
men elden den trycker ni ner
ni måste ge upp jag ber er
ni måste ge upp där nere
lögn ekar sant
fiender överallt
sjuk diamant
döden känns bekant
esset i ärmen
eggen i värmen
hatet åh charmen
smycket på skärmen
nåd och tyngd
guds små stygn
elden är ren
smärtan så len
hatet briljant
sjuk diamant
elden är här
smärtan konträr

Sabbatsbergs sjukhus och den påstådda hjärnhinneinflammationen.

Jag läser fortfarande Hans Eklunds essä, eller vad det nu är.

Jag googlade precis Hans Eklund, ett vanligt namn.

Jag fick scrolla bort en fotbollstränare för att nå en runa.

Story of my life.

Hans Eklund dog 2019 och jag skummar minnesorden.

Att skumma är lite som att scrolla med ögonen.

Story of the Eye rimmar på Bataille och det är väl knappast en slump?

Jag noterar häpet att runan är skriven av Susanna som sitter här bredvid.

Hon sitter och skriver här bredvid på sin dator, just nu.

Jag grips av en kuslig känsla, att hon skriver Hans Eklunds runa.

Och att året därför är 2019.

Jag känner mig helt galen, det här fungerar inte.

Jag läser Hans Eklunds ord om Hildings sjukhusvistelse 1920.

Jag läser stel symmetri, kylig atmosfär, obönhörligt förlopp.

Snart ska jag lämna arkivet och gå ut i solen, det måste bli så.

Snart ska jag läggas in, det står skrivet i stjärnorna.

På vägen hit blev jag stannad av en kvinna, eller en dam.

Jag var på väg till den gröna pissoaren, den jag kallar för Östermalms enda.

Hon kisade med ögonen, sa att hon kände igen mig och hon tackade.

Jag tackade tillbaks och låtsades sen promenera förbi pissoaren.

När hon försvunnit utom synhåll gick jag tillbaka och pissade.

Story of my life, Story of the Eye.

Tänk att vara som en väl sluten medicinsk ritual.

Läkarens ögon känns helt sjuka i den här målningen med kavaljerperspektiv.

De enda friska ögonen i Sjukhussalen 2, som den heter, är de som inte syns.

Den sängliggande patientens ögon syns inte eftersom han blundar.

Han ler helt fridfullt och allt känns som ett hån.

Jag har aldrig riktigt kunnat nåla fast vilken färg mina ögon har.

Men nu slog det mig, mina ögon är pissoargröna!

Vi säger så för att det låter bra, det passar.

18. ATT LIGGA NER HELA TIDEN

Det här är, på ett ungefär, vad som dansade den sommaren då allt i den här historien, i hans historia, låg i förrädisk träda. I förrädisk träda ungefär lika med på porös entreprenad. Dans lika med den enda konstformen, sommaren lika med hatets lägsta högtid. Smala tjejer som knappt ens var reaktionära posörer skulle ersättas av tjocka killar som inte brydde sig om någonting längre, tjocka killar som låg ner hela tiden. Medvetet patetiska män vars största ära låg i att inte bry sig. Letargiskt militant yttrandefrihet som kuttersmycke på de glest håriga, blekfeta brösten, på ett ungefär. Där låg äran och dallrade liksom injicerad i smycket. Och sen låg äran i att ligga ner, typ hela tiden, som en ny, desperat ism. (Desperationen låg naturligtvis i att uppgivenheten var forcerad, det var i den forcerade vätskan som desperationen blev friterad.) Att ligga ner, på asfalten, inte under asfalten, i vit tröja, i det offentliga rummet som var mer fientligt än offentlig, som en blasfemisk post-situationism. Att vara äcklig som fabriksinställning. Att vara en för samtiden, på grund av oblygheten i hela arrangemanget, ny position – i akademins ögon lika maktlös som hegemonisk. Att chilla och sova och posta pornografi på main. Att vara stolt över den digitala, parasociala prostitutionen som man gödde från höften. Det här var något han antecknat i ett sömndrucket töcken. Antecknat töcken. En pseudoprofetia? Han sparade anteckningen där han brukade spara anteckningar. Det skulle naturligtvis slå in, den tredje sommaren. Annars skulle det inte planterats in i den här romanen, på det här, till och med för den här romanen, osedvanligt fantasilösa viset.

Han hade skickat ut några av de tjocka killarna som inte hade något att förlora, de vars arbetsgivare som på grund av ålder och ignorans inte ännu gett upp och gett företagets nycklar till den sötaste hjärnrötans doktrin… han hade betalat dem, blygsamt men tydligt, ja, konkret om man jämförde med den mytiska mecenatens visklek, givit dem ett pseudo-esoteriskt uppdrag, ja, som sagt, han hade skickat ut dem, en definitivt överviktig och smärre självsäker armé, de som inte hade något att förlora på att envist hänga sig fast vid den döda scenen. Han hade skickat ut dem som lata kaospiloter. För att pumpa liv i scenen? Tvärtom? Nej ingetdera, vilka sjuka frågetecken, snarare var det fråga om en typ av pausunderhållning. Den gyllene medelvägen mellan pump och kaos. Paus. Det vill säga: en konstgjord andning som fick alla som var tillräckligt investerade att hålla andan eller tappa andan. Vilket var en win win. De här tjocka killarna till och med njöt av att scenen var död! Han hade skickat ut dem för att göra en idiotisk långfilm med sina mobiltelefoner. En av de tjocka killarna skickade ett klipp, det var alltid mitt i natten. En svensk tjej som härstammade från den ryska diasporan stod i det stora äpplet efter ett evenemang som den semisuicidala videokonstnären initierat från distans, och hon skrek in i kameran, på sin aspiga pianolärarinna-svenska, att amerikaner var så stolta över sin teknologi, men att allt de kunde prestera, det enda de kunde skapa, var korta, meningslösa klipp. Allt dokumenterades av de tjocka killarna. Allt skickades till honom. Han skulle klippa det själv. Han klippte med ögonen. Han klippte till en nattfjäril. Den var så fet.

Jag tar tåget till Växjö för att göra något på Kulturnatten i De fria ordets hus. Jag ska göra något i två akter. Jag har med mig mina peruker och mina vita plastpåsar. Mitt fejkblod på tub och mitt clownsmink. Min Dressman-kostym som jag aldrig tvättar, den jag köpte för 40 kronor på Västertorps vårfest. På grund av vädret har jag sprungit mindre och druckit mer det senaste halvåret. Det beror enkom på vädret. Jag behöver därför inte använda mitt skärp, men jag har med det ändå. Jag tänker att jag kan göra en självmordssketch med skärpet på hotellrummet sen. Det vore vackrare att ta livet av sig med skräp än med ett skärp, men nu är det bara en sketch. Jag har med mig handkameran och jag tänker filma mig själv med den. Henric har sagt att han har en ny idé gällande dokumentären om mig, och den går ut på att vi bara använder materialet från min handkamera. “Har du sett Grizzly Man?”, frågar han på telefonen, när han pitchar. “Ja, men han var ju död?”, svarar jag inte. Jag säger bara att jag tycker att det är en bra idé. Handkameran gör något ändå, förutom att den ger mig kontroll. Biktens potentiella nåd adderar kanske inte ett värde till den meningslösa ensamheten per automatik, men det är bättre än ingenting. Det mesta är tydligen bättre än ingenting, om man ska tro vissa reaktioner på Dramatens Rage? Handkameran ger mig kontroll, men samtidigt, jag kommer inte att klippa. Jag vill inte ha kontroll. Jag vill inte skriva en romantrilogi vars struktur är hämtad från fjärilens anatomi. Jag byter tåg i Alvesta. Världens största Hasse och Tage-museum är stängt och tur är väl det. Jag var nära att missa det första tåget från Stockholm, och jag är nära att missa det andra från Alvesta. Tåg som byter spår fuckar med mig. Jag är gangstalkad av tåg som byter spår. Det är rätt åt mig. Allt som händer är rätt åt mig. På det första tåget fanns en bistro, jag sätter mig alltid där. Jag tycker om att färdas i sidled på ett rött, galonliknande material. Jag tittade på en ung kille i luvtröja som drack två flaskor rosévin. Han rörde inte sina salta mandlar. Tåget var sponsrat av Melodifestivalen, så man fick gratis chips till valfri dryck, vilket kändes som ett hemskt övertramp. (Jag såg på Instagram att Alva Hedlund var på samma tåg och att hon också var upprörd över att vi befann oss på ett festivaltåg, det hade varit lustigt om hon gjort sin intervju med Lydia Lunch på ett Melodifestivalen-sponsrat tåg, by the way.) Jag lyckades läsa sammanlagt kanske 13 sidor i Chris Kraus The Four Spent The Day Together. Det är kanske för, jag vet inte, smärtsamt att läsa om Pauls misslyckade försök att ta sig ut ur alkoholismen. Det är smärtsamt för att det är så dråpligt. Som en fars. Tolvstegsprogrammet som den gudomliga komedin. Jag skäms lite för att jag själv var en av dem som skämtade om att Chris Kraus var en hyresvärd. Jag gjorde det på internet och i andra sociala situationer, och då har jag ändå skrikit in komplimanger i hennes döva öra. Jag köpte min tredje öl och nickade lite till killen i hoodie och hans rosévin. Vad fan hade jag att göra med att Chris Kraus var en hyresvärd? Hon var ju, av allt att döma, en bra hyresvärd. En godhetssignalerande hyresvärd, i princip. Jag älskar godhetssignalering och jag försöker att syssla med det själv, men ibland hinner man inte med att signalera, för att man gör så mycket gott. Vissa kanske skulle påstå att det är lite småsint och kränkt av Kraus att ägna cirka 20 % av vad som sålts in som en autofiktiv uppdatering av true crime-genren för att gnälla över att olika twittrare skämtade på hennes bekostnad för tio år sen, samtidigt som hon tjänade stora pengar på TV-adaptionen av I Love Dick, men jag tycker att det gnället gör den här autofiktiva uppdateringen av true crime-genren bättre och mer potent. Den stora skildringen av godhetssignaleringens komplexitet. Jag går som sagt av i Alvesta och missar nästan anslutningen till Växjö, men bara nästan. Nästan terror, bara nästan. Jag messar lite med Henning Fürst. Vi ska ses på Villa Deluxe. Hans fru Maria är med. De har nyligen startat ett skivbolag och de har hästar. “Vi blir en kvart sena”, skriver han. Det är kulturnatt i Växjö. Temat är kitsch. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag checkar in på mitt hotell. Jag sätter handkameran på ett bord och börjar spela in. Jag gör min självmordssketch med skärpet som jag är för tjock för och de vita plastpåsarna som jag älskar. Aase Berg ska tydligen tala om sina trädgårdstomtar ikväll, mitt emellan mina akter. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag kanske ska säga att jag är en landlord. Det finns goda hyresvärdar och det gör ingenting. Om fem dagar kommer Henning messa mig igen och säga att en kollega till honom frågat hur det var i skogen. “Jag var väl inte skogen, såg du mig i skogen?” “Nej, men en kille på TV sa att du skulle arrangera något i skogen.” Den killen, mina damer och herrar, han är död idag. Skoja…

Hilding om Picassos Akrobatfamilj: En egendomligt sval, linjeren familj.

Under den rosa perioden: stranden.

Händerna på täcket, men väl däruppe, ovanför täcket, gör händerna sjukt syndiga grejer. Man rodnar, man rasar. Under den rosa perioden.

Intendenten: Det är en långsamt vittrande process. Vi kan inte stoppa den, bara fördröja den.

Skissen på baksidan av målningen måste ha upptäckts redan 1995, men då sket man helt enkelt i den.

Akrobatfamilj

En egendomligt sval och linjeren familj.

Strama dårar i en vittrande process.

De älskar varandra, vi kan inte stoppa det.

Kartonghatten, jag menar Napoleon.

Det kanske inte alls rör sig om akrobater.

Den heter egentligen Harlekin och hans familj?

Den borde heta En apa. Jag döper om den till

En apa och några medberoende.

En apa och några medberoende som älskar varandra.

De är där på nåder. Det är egendomligt.

De älskar varandra. Apan kan inte stoppa det.

Men hon kan fördröja det.

*

Det är lite lustigt. När jag målad i mitt corpsepaintclownsmink hovrar runt i Thielska Galleriet, i panisk jakt på ett andra glas gratis cava, precis efter att Clownen Manne tagit emot pris och påmint om barnperspektivet och ljuset, just precis då sticker Hjalmar Bergman-samfundets relativt nya ordförande till mig en avhandling i bokform, om Clownen Jac. På omslaget? Naturligtvis är det Picassos Akrobatfamilj. Självfallet är de inte akrobater. De är clowner. Harlekinen är en clown. Lindansösen är en clown. Bebisen är en clown. Apan är en clown. Jag tackar och tar emot. Jag säger att jag ska gå med i samfundet, men det är en lögn. Jag ska inte gå med i samfundet. Jag tar ett andra glas gratis cava. Det är lite lustigt. Jag känner mig som barnperspektivet och ljuset. Jag är barnperspektivet och ljuset.

Att liksminka en clown

är som att sminka en gris.

Det blir aldrig lika skönt

som första gången.

*

Hilding mitt i livet. Jag hatar det uttrycket. Mitt i livet?

Hilding om Picasso: han både fängslar mig och stöter bort mig.

Perioderna beskrivs som experiment för deras egen skull.

Det är för oss som solen går upp, lyser som guld, för sin egen skull.

Kärlekens skalle.

En fransk konstnär säger: ”Han tar ur andras fickor”.

Det har han kommit på helt själv.

det går en drönarmur tvärs genom hjärnan

vänster hjärnhalva är wokehöger

höger hjärnhalva: en kulturljudzon

där Trumpviskare får skrika i tungor

hjärnrötan finns i hjärtat

digital suveränitet växer i munnen

det är suveränt!

hur vi blöder existentiell hållbarhet

vi skjuter oss håglöst i foten med en handelsbazooka

när vi möts av kärlek hotar vi tomt med hämndtullar

vi tror typ att Turinsvepningen är en mammakorv

och broligarkerna har ersatt vår ryggrad

med väderkvarnar och balkongkraftverk,

men det är bara ragebait,

det är bara Krig och fred och skibidi

om djävulen är sex, då är Gud sju(k)

six seven, seven eleven, nine eleven

va ska vi ta livet av oss för,

när det finns aktiv vibbkodning?

3. HENNES FÖRSTA BOK

Hon var en opublicerad poet. Hon var 19 år gammal. Hon hade varit på ett informellt möte med sin förläggare kvällen innan, på en bar i en stor kuststad i Nordamerika, och nu vaknade hon upp till nyheten att förläggaren var död. Det var ingen nyhet i nyheterna direkt, men det var en nyhet i hennes skräddarsydda internet. Hon hade för vana, det första hon gjorde, när hon slog upp ögonen, att kolla mobilen. Alla delade väl denna vana? Som att dela bröd. Hon kunde inte riktigt förstå det. Eller såhär, han var en pundare, men det var ändå sjukt? Ingen skrev hur han hade dött. Bara att han hade dött. Ingen skrev det eftersom ingen visste, antog hon. Det fanns inga detaljer. Det var för tidigt. Hon var inte bakfull. Hon drack inte alkohol. Hon föredrog amfetamin. Mest av allt föredrog hon ingenting. Hon gillade inte mat. Förläggaren hade föredragit både alkohol och amfetamin, gärna i kombination, men helst kokain. Kokain, gärna i kombination med allt annat. Gärna i kombination med att vifta med en kniv. Till och med gärna i kombination med mat. Har ni hört något så sjukt, kokain i kombination med mat? Hon la ifrån sig mobilen och somnade om. Hon sov på en soffa. Det var skönt. Hon drömde om sin första bok. Arbetstiteln var: Min första bok. Hon vickade på tårna i sömnen. Krampaktigt, som tics. Det var behagligt. Hon brukade vicka på tårna mest hela tiden. Det hade väl lite med amfetaminet att göra. Eller mycket? En gång, på en läsning, hade hon liksom gjort tåhävningar under ett helt framförande. På en scen, som en del på internet tyckte var problematisk, hade hon tagit sina motoriska tics till en helt ny performativ nivå. Det var bara det hon hade delat dagen efter läsningen: en film som klippte av hennes kropp ovanför knäna. Allt man såg var två höga, gråvitrandiga knäullstrumpor och lika många klumpiga gymnastikskor som liksom andades i takt med dikten. Kanske åtta minuter. Klumpig måste vara det vackraste adjektivet, tänkte hon inte, men hon visste nog det. När allt kom till kritan. Det klumpiga var vackert, så länge det inte utnyttjades i poesin.

1. VITA TRÖJOR

Han satt i ett rum någonstans i Europa. Det kommer inte att specificeras mer än så, men det är, å andra sidan, relativt specifikt, särskilt i dessa dagar. Lev med det. Roms sista dagar. Vi har knappt ens börjat och det är redan relativt specifikt. Vi har knappt ens börjat, men allt är redan förstört. Allt är redan förstört och först måste vi göra den lilla solstrålen dödlig. Inledningsvis måste vi hota oss, läsaren. Skoja bara, men han satt i ett rum någonstans, i Rom? Skitsamma. Rummet saknade fönster. Fönster är väl inget man saknar, tänkte han. Inget man älskar? Inte som tänder, som man både saknar och älskar. Han satt vid sin dator. Det var en bärbar dator. Helt ren, utan klistermärken. Han hade bar överkropp. Det var en bärbar överkropp, tanig men samtidigt lönnfet. Helt ren, utan tatueringar. Samtida. Ingen hade en så samtida överkropp som han? Löjeväckande lönnfet. Lasern må vara det nya suddgummit, men det behövdes inte här. Lönnfet är ett vackert ord. Som lönnlöv. Jag tyckte du sa lönnlöv. Han hade en lekamen som fullkomligt pulserade av oförlöst megalomani. Upprepa det, tyst för dig själv. Vi, jag och du, skriver det här tillsammans. Vi skriver på vår karaktär, en kille som ska förändra världen. Han öppnade ett nytt fönster. Han öppnade den nästan lika nya bloggportalen som börjat florera i utkanterna av hans allt mer schizofrena filterbubbla. Han började skriva en essä. Direkt på hemsidan. Direkt i den nya bloggportalen. Direkt från hjärnan. Han kom på ett alias. Han reste sig hastigt upp. Han tog en kort paus för att onanera på toaletten som låg i direkt anslutning till rummet utan fönster. Han hoppades att pausen skulle bli kort. Han satt liksom grensle över toalettstolen och onanerade. Frenetiskt. Till sin fantasi. Fantastiskt? Det var du som skrev det där. Han skrattade till. Han kom direkt i toalettstolen. På den välvda, vita väggen av halt porslin. Hans association var Guggenheim, som att komma på Guggenheim. En annan: som att komma i den elektriska stolen. Vit ström. Våt medvetandeström? Som att komma hem? Det sparade papper. Det var en relativt ny rutin. Halt porslin byggde denna kropp. Det lät i princip omöjligt, på pappret. Att (försöka) onanera till sin fantasi. Att spara papper. Koreanska kvinnor gillar att spara på papper. Hade han hört. Hushållspapper. Han spolade. Att spola spelar roll. Inte heller toaletten hade fönster. Skönt. Han gick tillbaka till sin bärbara dator. Han tänkte: ögonen är själens fönster, det är inget man älskar. Som på alla plattformar där han hade ett konto bestämde han sig för att vara anonym (är en pseudonym verkligen anonym?), men det här var ett helt nytt alias. Det här namnet var obefläckat. Mark noll. Mark Fisher var redan förbrukat. Mark Frost skulle snart dö. Det han döpte om sig till osade en ny skola. Vi kan relatera, vi är också anonyma, visst? Du blev anonym efter förlossningen och jag blev anonym efter begravningen. Nu skulle han gå från de senaste årens deprimerat passiva, om än ganska matnyttiga, voyeurism till skapare. Han skulle äntligen producera något. Något stort. Gasa sig ur krisen. Han hade inte, som så många (alltför slarvigt och svepande, för vad betydde det ens!?) uttryckte sig om generationen under honom, ”växt upp på internet”. Nej, men han hade levt större delen av sitt vuxna liv där. På internet. Eller i. Liksom i exil. Han var i yngre medelåldern. Yngre medelåldern är väl medelåldern, tänkte han. Yngre medelåldern är den gamla medelåldern! Några år tidigare hade han skrivit poesi. Han hade gett ut en bok. Den boken hade inte varit något vidare. Dikterna hade varit dåliga. Rätt och slätt. Han hade insett det nu. Han hade insett det som alla andra insåg för längesen. Att han var en usel poet. En posör, pinsamt besatt av yta. Alla andra var väl mer ett fåtal redan frälsta som inte ens var särskilt frälsta utan kanske mer de närmast sörjande, men hursomhelst. Det var en stor besvikelse för honom när boken kom ut. Mottagandet gjorde honom ledsen. Bitter? Javisst. Bra ord. Mest var han besviken på sig själv. Att han lät det hända. Att ge ut en bok är motsatsen till att ge upp och att ge upp är det värdigaste du kan göra med ditt liv. Han drog sig undan från den lokala litteraturscenen som varit hans omvärld. Han spenderade allt mer tid ensam i sin lägenhet. Mest tid spenderade han på toaletten. Eller mest tid spenderade han i det rum som han nu satt och skrev sin essä i. Eller vad det nu var för en typ av text. Om detta är vi fortfarande oense. Om detta tvistade vi förra sommaren av hat. Han satt i ett rum någonstans i Europa. Han började skriva om himlen. Han beskrev inte himlen, men han skrev om den. Det var en händelse som såg ut som en tanke. Himlen var en händelse som såg ut som en tanke. Himlen såg ut som en tanke. Himlen såg ut som ett tak. En rörelse. Himlen var en svansföring hög som solen. Han var inte religiös, snarare tvärtom, men himlen kändes helt rätt. Vidrigt ord, men himlen var trendig. Himlen var fri. Han höll inte upp ett finger i luften, han körde bryskt upp ett finger, i himlen. Hur är man snarare tvärtom? Jag vet att du vet det. Han fick inspiration. Kanske kan en viss typ av nischad populism som flirtar med nihilismen förlösa mig, tänkte han. Exakt så. Det är sant. Snyggt skrivet. Han hade precis lyssnat på ett radioprogram med en opublicerad poet och en före detta castingagent. Den opublicerade poeten och den före detta castingagenten var programledare för radioprogrammet, de hade sitt alldeles egna radioprogram. Allt osade Gör Det Själv. De tre magiska orden. Till skillnad från honom var den här opublicerade poeten begåvad. Hon var ett geni, men hon struntade i det. Och det var befriande. I radioprogrammet framstod hon nästan som dum i huvudet. Helt efterbliven. Avant-Tarde. Man kunde typ tro att hon glömt modernismen! Och det var så bra. Hoppa hage liksom. Hon framstod som barnslig. Vilket hon säkert var. Av höga barn och före detta castingagenter hör man sanningen, tänkte han. Hon kan inte vara mer än 19 år, tänkte han. Och det var så bra. Den opublicerade poeten kan inte vara mer än 19 år. Ingen borde vara mer än 19 år. Castingagenten lät äldre. Castingagenten var inte längre en castingagent med en agentur, men han var en man med en agens. En man som hade jobbat med modeller i minst tio år, även varit modell själv (han hade myntat en sinnessjuk runwaygångstil som kallades för just sinnessjuk, eller hette det catwalkgångstil, en sinnessjuk catwalkgångstil… eller var det kanske en efterbliven?), men nu flyttat ut på landet. Bort från storstan. Castingagenten älskade fortfarande modeller. Alltså fotomodeller. Fotomodeller var castingagentens liv, men han ville inte jobba med dem mer. Han hade gift sig med en och det fick räcka. Den här castingagenten, som inte längre var det, var alltså i en kärleksfull relation med en ung, tunn kvinna. Han som satt i ett rum någonstans i Europa hade känt sig avundsjuk när han lyssnade. Han ville också vara ett geni och strunta i det. Han ville också Göra Det Själv. Avant-Tarde. Han älskade också modeller. Fotomodeller. Man vill ha en fotomodell, i brist därpå en modell, i brist därpå vill man titta på ett foto på en fotomodell, i brist därpå vill man bygga en modell av verkligheten, skala ett till ett. Anemi, remi. Den generiskt smala fotomodellen från det sena 90-talet var hans skönhetsideal. Långt, fett, rakt hår och sylvassa nyckelben var naturligtvis viktigare än stora bröst. Han hade gärna varit gift med en. Eller i en kärleksfull relation med en. Han onanerade nästan alltid till den typen av kvinnor i sin fantasi. Flickor, tjejer. I radioprogrammet pratade de mycket om himlen. Kanske mer om Gud. Kanske ännu mer om demoner. Alltså änglar. Men han fastnade för himlen, så han började skriva om himlen. Han satt i ett rum någonstans i Europa. Han kände sig inte originell, inte skruvad, men inspirerad. Han såg inte himlen. Han skrev om himlen. Det här jag skriver just nu är filosofi, tänkte han. Det här jag skriver just nu, direkt på den här hemsidan, är en ny typ av filosofi. Han skrev, mest på skämt: sug min kuk i himlen. Sen suddade han ut det. Sen skrev han det igen, fast i ett annat fönster. På en annan hemsida, en hemsida ämnad för fragment och förtal. Sen klickade han sig tillbaka. Och han skrev: i himlen kan ingen höra dig skrika, en sista gång, för alltid, för er längst bak, i himlen kan ingen höra dig skrika, och det är vackert, skrik inte, forska inte, ge upp. Sen skrev han: änglar är för demoner vad fotomodeller är för andra modeller. Sen skrev han något om porslin som var hal och om hud som han genast raderade för alltid. Raderad förhud förpassas till gud. Den här nya bloggportalen hade en funktion som skickade ut inläggen som nyhetsbrev, via e-mail, till alla som prenumererade på ens sida. Han hade inga prenumeranter än. Han hade inte länkat på någon annan plattform. Han hade inte länkat på hemsidan ämnad för fragment och förtal. Än. Han hade inte ens postat sitt första inlägg. Han skrev ju på det nu! Vad skulle han skriva om? Mer än himlen? Eller såhär: vad skulle han kombinera himlen med? Håglöshet och hundvisslor? Provokationer i form av krackelerad, monoton hegemoni och andra spastiska aforismer? Hotfulla profetior? Frågetecknet blev ett likamedtecken. Han befann sig i ett töcken. Han började tänka på jordens undergång. Han började tänka på alldeles för smala flickor i alldeles för bylsiga, vita tröjor. Hur kan en vit tröja vara för bylsig? En tunn svart mening över bröstkorgen. Litet typsnitt som ett snitt över torson. Man kunde knappt läsa. Det räckte fint så. En getingmidja långt från genomsnittlig. Tills vidare. Nästan bröstvårtor, bara nästan. Han upprepade ett ord. Han suddade ut båda orden. Sudda och radera är nästan samma sak. Han kliade sig i ögonen. Ett öga i taget. Öga för öga, blomma för blomma. Han fick inte lägga band på sig själv nu. Han postade. Det var en prestation. Prefixet post fixerades, ja krokades fast på hans hitintills patetiska, porösa persona.