Och det har precis börjat snöa.

Skoja.

Nej men i det här fallet var året 2017 och artisten Säkert! hade släppt albumet Däggdjur. Och jag älskade det! På skivan fanns låten “Det ska hända dig med” - en vemodig bit om att bli äldre. Om åldersångest. Och som jag tyckte om den. Texten är helt otrolig och går så här:

Jag vet inte vad vi tänkte?
att vi skulle segla förbi
det som alla andra i världen hamnat i?
Att vi med vår energi, vi som tänkte nytt
att vi kunde hoppa över det?

Men nu blir kroppen sämre, och man måste låtsas hårdare
Och folk vill mindre av en nu och väntar sig mer
Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre

Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe
kommer det att hända
Det ska hända dig med

För sent att bli dansare
för sent att bli konsertcellist
För sent att bli vacker
för sent att börja om
För sent att bli elitidrottare
Lyfta som gaseller över hoppgropssanden

Svårt att få vänner som då
Man var helt öppen och möjlig
Nu är man stängd, om ingen knackar på ger man upp

Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe
Kommer det att hända
Det ska hända dig med
Inte framför dina ögon utan
utan att du knappt ser det
Kommer det att hända
Det ska hända dig med

Allting var en öppen yta, och man gick i nån riktning
som man tänkte skulle göra att man fattade mer
Och du står i vår och tror som jag att
världen är din buffé
och min glädje är stor i att
det ska hända, det ska hända dig med

Inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe
kommer det att hända
Det ska hända dig med
Inte framför dina ögon utan
utan att du knappt ser det
kommer det att hända
Det ska hända dig med

Annika Norlin var 40 år gammal då hon släppte albumet. Och jag var 29 år när jag mottog det samma dag. Låten spelades om och om i vår trea på söder som en slags påminnelse till mig själv att njuta av där jag var. För det skulle ju hända mig med. Det här med åldern. Och visst, det gjorde ont att höra, men inte SÅ ont. Jag var ju inte ens 30. Jag hade inga barn. Hela livet var framför mig! Så mycket kvar att uppleva!

Och framförallt tänkte jag att “VISST, jag kanske inte kan bli konsertcellist eller elitidrottare men jag kan bli vackrare, roligare, rikare, få roliga jobbuppdrag och även; bli någons mamma. OCH DÅ NÄR JAG ÄR NÅGONS MAMMA DÅ KOMMER ALLT SÅNT HÄR ÄNDÅ KÄNNAS HELT SEKUNDÄRT! DÅ KOMMER JAG ABSOLUT INTE KÄNNA IGEN MIG I LÅTEN! SKÖNT! NU KAN JAG LYSSNA PÅ DEN MED DISTANS OCH NJUTA OCH PÅMINNAS OM ATT NJUTA NU”.

Plot twist: jag hade fel.

HAHdgdgshhsgagagagsjskah!!!

Idag KAN jag inte lyssna på låten. Jag hade typ svårt att kopiera in texten här ovan för då blir jag tvungen att läsa den. Och när den dyker upp i nån gammal låtlista på Spotify trycker jag snabbt på pil framåt - för jag orkar helt enkelt inte bli deprimerad den dagen (också).

Jag fyller 38 i september. Jag är någons mamma. Och han är ALLT. Men samtidigt inte ALLT. If that makes sense? För allt annat får också fortfarande plats och dessutom mäts det aldrig på samma sticka. Kärleken och fokuset på mitt barn har absolut fått mig att prioritera annorlunda - ibland illa tvunget - men såklart också av ren lust. Mycket har blivit mindre viktigt. Men absolut inte …allt.

Och i perioder har jag inte ens velat att allt det andra ska bli oviktigt. Jag har kastat mig mot lust, dåliga beslut, snabba kickar och brytt mig om så mkt ytligheter. Och drabbats hårt av ångesten av att framtiden krymper och fejset hänger och mina knän är rynkiga och insikten om att det. inte. går. att. stoppa. Och att så mycket är för sent. Inte så ung och lovande längre.

Jag skriver inte det här i tron om att jag är nån unik blomma, jag FATTAR att åldersångest är lika vanligt som att köra 70 på 50-väg.

MEN jag förstår däremot inte hur jag kunde lyssna på en låt som rakt av handlar om att unga är så naiva inför att åldras och samtidigt TRO att jag ändå skulle undkomma de här känslorna av åldersångest? Dumma dumma dumma 29-åring. Det skulle ju hända dig med??!

Aja. Skönt att jag bara är 37 fortfarande. Inte ens 40 ju. Och då när jag fyllt 40 då kommer ju allt kännas helt annorlunda. Då kommer jag inte bry mig om sånt här strunt.

För mig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så här. Jag vill berätta en grej för er nu. Ja, nu säger jag det bara. För att ni frågar och undrar och bara måste veta. Gah! Det är jobbigt för mig att få det svart på vitt. Men plåstret måste dras av. Och det är dags att jag erkänner nu.

Jag var väldigt väldigt populär i skolan.

…

Ni bah: jo? Du har sagt det förr? Jävlar vad du tjatar om det? Verkar vara väldigt väldigt viktigt för dig? Var du mobbare också eller? Gå vidare? Du är 37 år?

Jag HAR gått vidare. Men det har satt sina spår. Hur skriver man om det här utan att rakt av låta oskön: men det var inte bara lätt. Dels för att fallet var så högt i de perioder då jag förlorade status (läs: började sexan och Sandra Nilsson i parallellklassen hade haft string i flera ÅR) och fick kämpa mig för att ta mig upp igen och då popularitet blivit det viktigaste för mig. Men också för att det var sånt enormt enormt slöseri med tid.

När andra la tio tusen timmar på fotboll, hästar, teater eller gitarr la jag alla mina timmar på att “spela spelet”. Obs det här var inget jag gjorde väldigt medvetet, är ingen psykopat…… well…… Men det fanns alltså inget viktigare för mig än att ha mycket kompisar, killar som frågade chans och känna popularitetstävlingens ljuva sötma pumpa i mina vener.

Om jag idag varje vecka besöker en psykolog för saker som: “livrädd att göra andra besvikna” och har tagit diverse grova sårande felbeslut i mitt liv av den enkla anledningen “hur andra skulle se mig” ? - Jaaaa det kan hända !

Så när jag idag grät efter att ha lämnat av mitt barn sin första dag i skolan grät jag inte bara för att tiden går, att dom växer så snabbt och bla bla bla. Jag grät för att jag förstod att det är nu det händer. Det är nu han ska upp på stegen. Popularitetsstegen. Det är nu han ska börja låtsas vara någon annan. Det är nu han glömmer allt det där fantastiska barnsliga knäppa charmiga DIREKTA han faktiskt är.

Det är nu han kommer börja gömma “jaget” för att jaga bekräftelsen från “laget”.

Den här sexåringen som är allt. Som sexåringar är. Fria i skallen på det roligaste och underbaraste sättet. Som ingen nånsin får ändra på. Som är så fantastisk på alla sätt. Det är nu andra kommer få honom att känna saker som gör att han tror att han inte är det. Det är nu han kommer få känna den värsta känslan jag nånsin känt och som nog var hela grunden till min popularitetsfixering: utanförskapet. Att känna sig utanför.

Sen slog en annan tanke mig med full kraft: tänk om HAN får ANDRA att känna så? Har vi gett alla verktyg för att vara en schysst kompis? Förstår han att ord sårar, ingen får sitta ensam i matsalen och att man säger ifrån när nån retas? Har andra ungar fått de verktyg? För kollade inte den är åttaåringen snett när jag lämnade? Och viskade de där sjuåringsgänget med varandra? Hallå? Vad händer?!?! IN I LIVMODERN MED DIG IGEN DET ÄR FARLIGT HÄR UTE!!!!!!

Så jag gjorde det jag ofta gör när paniken tar mig i sitt orimliga grepp: jag pratade med Anton. Han upplevde tyvärr inte samma popularitetstävling och kan ju inte relatera. Hmm. Jag tror det är för att han var bra på sport? Tio tusen timmar på hockey och där popularitetstävlingen faktiskt räknades i poäng och resultat. Samma mekanismer misstänker jag men det handlade inte om… gillande kring ens person - utan prestation. Hur många mål, pass, hattricks och typ tacklingar. Eller vad man nu tävlar i som hockeykille? Kissbomber och kalsongryck kanske.

Och Aaaaah. Jag VET. Det är ju så fult att tycka att sånt här med popularitet är viktigt. Det är så ytligt. Varför ska man ha andras gillande och godkännande - och till vilket pris?! Det är inte det jag vill lära mitt barn och framförallt: jag tror inte mitt barn känner så. Inte än i alla fall. HAN ÄR INTE JAG. HAN ÄR EN EGEN. Så här måste jag vara så jävla noga med att inte p r o j i c e r a.

Så är det väl alla sina tillkortakommanden. Men de sipprar ju ut ändå. Som tex genom alla de 350 frågorna jag ställde vid hämtningen idag:“Hur var dagen mammas hjärta?” “Vem satt du bredvid vid lunchen?” “Lekte du med nån ny?” “Du gillar inte att spela fotboll med de andra killarna eller?” “Vad hette han med blå t-shirt? Är han schysst?” “Är det nåt du inte vill ska upprepas i morrn?” “Om jag var en fluga på väggen vad skulle jag sett?” “Lärarna, pratade de med dig?” “Räckte du upp handen?” “Du skulle inte vilja börja innebandy så du kan spela på rasten?” “Var stora pojkarna schyssta?”

Oron fick dessutom enorm spinn när han svarade saker som “jag vill inte säga”. Aha! Ett trauma jag är på spåren! Han döljer något mig! Och så handlar det egentligen om att han bara är helt sjukt trött på mina märkliga tusen frågor? Jag förstår honom. Stackars barn.

Tänk er själva att bli FÖRHÖRD efter en dag på jobbet? Fy fan va hemskt.

Så jag svalde resten av frågorna. Hejdade mig med all kraft jag hade. Men kunde ändå inte låta bli att googla “bra frågor som får ditt barn att berätta om dagen i skolan”. Så på middagen körde vi leken “2 sanningen och 1 lögn om min dag” som google skvallrade om som “bra metod”.

Mitt barns lögn var “jag spelade inte schack med min nya kompis Henning”.

Och jag blev alldeles varm. Ny kompis.

Yes. Kanske blir han populär ändå.

jag som sexåring, redo att axla rollen att aldrig någonsin våga göra nån besviken!

För i alla fall: irritationsobjektet var en slags “krönika” (eller TEXT som alla kallar det de skriver nu för tiden) i Expressen från en tydlig cooling. En kvinna 40+ som är skitsnygg på det där osminkade viset och kulturell på sätt jag inte riktigt förstår eller kan med. Som jag är rädd för. Mötte ju många “sånna” på bokmässan när jag och Nea skulle livepodda för ett år sen. Kände mig så dum i flera dygn efteråt. Kulturellt helt jävla dum i huvet. Jagandes en status som jag aldrig får. Och därför vill jag inte ha den. Därför kallar jag den fånig i podden en vecka senare.

Och detta säger jag trots min övertygelse att jag nog skulle kunna skriva en relativt uppskattad bok… Men den skulle typ “handla om tjej som är öppen med sina tillkortakommanden och blir dökär i fel man” och ha noll poänger som gör skillnad för nån. För kulturen. Inga nya analyser om klass och kön eller ett språk som vinner Augustpriset.

Ibland försöker jag lura mig själv att mitt runda “ebba bushiga” hövve hindrar mig från att uppfattas kulturellt intellektuell. Trots att jag skapar innehåll. Eller så är det min köpta klädstils fel. Min lilla mun? Tycker många uppburna författare eller konstnärer ofta har SÅ STORA MUNNAR. Fattar ni vad jag menar? Kanske bara handlar om att jag gjort fillers.

Eller är det bara att jag är väldigt VÄLDIGT rolig ?

Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha

Nej men jag vet faktiskt det handlar om. Det är att jag har lågt IQ.

Alltså på riktigt. Försöker inte kokettera här (ni bah; nej det tror vi inte heller?). Jag märker det nämligen rätt ofta. Mitt låga IQ alltså. Jag förstår inte saker förrän efter “en tid” och den tiden kan vara rätt lång…

Ofta förstår jag saker aldrig, men det förstår jag ju inte att jag inte förstå. Förstår ni?

Jag har stora problem att ta in INFORMATION och ibland när min kompis Maja ska förklara hur “hon tänkt” kring saker på vårt jobb måste hon säga det flera gånger innan jag förstår. Hmm men nu slog det mig, borde hon förbättra sin kommunikation? Nåväl. Smart är jag rakt av inte.

Och jag märker det hela tiden.

För grejen är att jag kan inte heller typ känna saker för kultur om det inte är SUPERtydlig. Jag förstår nämligen inte. Jag förstår sån poesi som är den där dikten alla mammor delar “Inget får hända dig, allt måste hända dig”. Då gråter jag. Jag gråter också till Lena Philipssons låt “På gatan där jag bor”. GUD vad bra den är. Och tydlig. Det behöver jag. Jag fattar verkligen ingenting om nånting.

Och det skulle komma att bli ännu tydligare kring den där krönikan, förlåt texten, i Expressen.

Texten handlade om klubben Trädgården som ska läggas ner. Det var i alla fall vad jag först förstod. Den vackra kulturella väldigt intellektuella kvinnan kommenterade nedläggningen med att hon alltid tyckt trädgården varit pinsam med sin utstuderade estetik. Och låtsas-fritt. Ett låtsas-Berlin där “Veronica Maggios” kunnat dansa runt. Och det vet ju alla; Veronica Maggio är EN TÖNT !!!!!!!!!! Underförstått.

Och då brann något i mig. Som gjorde mig så JÄVLA irriterad. För jag kände mig pinsam som tyckt något fånigt varit trevligt? Vadå? KAN MAN BARA FÅ FINNAS OCH HA DET KUL PÅ ETT STÄLLE UTAN ATT DET BEHÖVER PROBLEMATISERAS? Åk till Berlin då jävla kärring.

Men framförallt sved det nog mest där det alltid svider: vänta, är JAG en tönt? En tönt som druckit minst 400 redbull vodka och dansat till Maggios “Trädgården en fredag” - på just Trädgården. En fredag. Tönt-fia = jag. Du kommer aldrig vara som hon poeten på bokmässan som stod i baren och mumlade om att hon blev “åksjuk av makt”. För du gillar kommers. Du handlar ibland på NAKD. Asos. Nelly till och med.

Jag gick runt och muttrade länge. Tänkte saker som: herregud va duktig den här kvinnan är dom som vet vad ”äkthet” är, och att ljusslingor under en bro i Stockholm inte får räknas som det.

Sen läste jag krönikan, förlåt texten, igen. Alltså typ en vecka senare. Det var nyss. Och DÅ började jag förstå. Den handlade ju om klass. Och samtidens förfall. Att den där “friheten” som Trädgården FÖRSÖKTE symbolisera är samma typ av frihet hipsters under 00-talet levde under i ett mer fritt Europa; man kunde typ couchsurfa, vara världsmedborgare och hög status var att vara just FRI. Och de var det på riktigt. Utan någon kostnad. Men idag i ett mer nationalistiskt Europa med dalande världsekonomi och stränga gränser är det enda vi vill ha trygghet, sommarställe och dansa på inhägnade ställen. Som Trädgården. Typ; friheten är hotad och den enda friheten som finns är utstuderad och dyr.

Ja ni hör ju, inte helt lätt att hänga med. För en sån som mig.

Över en vecka tog det mig för att jag skulle förstå vad den vackra kulturella kvinnan menade med det hon skrev. Och då hade jag gått runt och surat under tiden av den enkla anledningen: min oförmåga att tänka. Och vet ni? Jag är inte säker på att jag fortfarande hundra procent förstår heller. Men nästan. Och jag TROR hon hade massa bra poänger.

Min enda poäng med den här texten, förlåt brevet, är däremot: lyssna aldrig på mig nånsin för jag har så oroväckande lågt IQ och fattar fan ingenting om nånting !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

https://open.spotify.com/track/0PopEhcCnztEbEeCoxmYjb?si=34sCWxBkQeWONSEbdb39QA&utm_source=copy-link

Jag blev feminist när jag va typ 12 år. Det var innan Fi, GRL PWR-tatueringar och kroppsaktivism. Vet inte varför det är viktigt för mig, men det ÄR det. Jag vill väl precis som alla andra uppfattas som äkta och tänkande. För det ÄÄÄÄR jag. Närå. Jodå. Jaja på den tiden (dvs år 2000) var det nämligen jättejobbigt att vara feminist. Speciellt om man också ville att killar skulle vilja hångla med en. Vilket jag alltid velat. Den ekvationen var jättejobbig och egentligen kanske inte särskilt feministisk i sig? Hata och va besatt av den manliga blicken på samma gång. It’s a lifestyle. U should try it!!!!!!

Men det feminismen gjorde för mig från ung ålder var att jag i alla fall förstod något om mitt värde. Den jag var räknades. Det jag tyckte, tänkte och ville räknades. Min tid och energi räknades. Jag kände hur feminismen berättade för mig att det inte var mig det var fel på - det var världen. Yttre omständigheter. Sen har jag nog levt på mitt liv med det där i ryggen? Det har liksom alltid varit självklart för mig att folk ska lyssna. Jag har bloggat, poddar, chefat, stått på scen, babblat bla bla bla och bara fortsatt tänkt att jag räknas. Jag är viktig. Min tid är viktig.

Och så fick jag barn. Han är 6 år nu så kanske är det på riktigt nu man kan börja utvärdera saker över huvudtaget? “HAHA VÄNTA DU BARA!!” sitter ni tonårsmammor och skakar på huvudet överlägset och suckar. Jaja. LÅT MIG. Jag känner samma med nyblivna förstagångsmammor……………… usch vi måste låta varandra vara (men det är ett annat brev).

För en sak jag hållit på med och lagt min tid på är trots allt HÄMTNINGAR på förskola och nu i höst; skolan. Att hämta barn är att uppfostra barn. Jag skiter i vad ni som “alltid lämnar” säger (och jag gissar att ni till 80% är män och då når det här brevet ändå aldrig er). För det ÄR jobbigare att hämta än att lämna. Det är att vårda barnets sociala relationer i form av vänner som ska med hem, det är att säga nej till padda, nej till glass, nej till slåss, nej till andra morduppdrag och försöka laga någorlunda bra mat, truga med tuggor och allt detta medan man själv jobbat hela dan och egentligen bara vill klämma 3 avsnitt av Downton Abbey säsong 3 (innan Matthew dör!!!). Men istället lägger man sin tid på barnet. SÅ SOM SIG BÖR. Och det är inte bara hemskt, jag kan också låta som Fanny Svärd och andra som ÄLSKAR sina barn. Det är ju grundläget - men det är också helt jävla själsdödande att lägga så mycket tid på detta i perioder. För min tid äts upp av enbart detta. Den där tiden jag lärt mig älska, respektera och se som en självklarhet - är borta.

Och vad kan då vara räddningen? Jo, att man är två. Två som kan turas om att hämta, om att uppfostra och projektleda. I mitt eget fall är det en kille. “A”. Närå, Anton. En pappafeminist som trots sin hockeybakgrund och extrema månadslön tycker att jag, mina tankar och känslor räknas. Jag vet att han till och med ser upp till mig vilket nog är den absolut största boosten jag kan få… eftersom det där med manlig beundran är det jag lever för osv. Och att då få det från en man som jag även tycker är TOPPEN - otroligt. Ibland tänker jag tom att hans respekt (och ibland rädsla…) för mig varit en stor del av klistret mellan oss sen 21 år. Tänk att jag har makt i relation med en man?!? Gåshud. Det är en drog som jag ibland utnyttjar genom hemsk “kvinnlig manipulation” (men det är OCKSÅ ett annat brev) (och jag tror inte det är manipulation jag tror det är en överlevnadsinstinkt) (påminn mig om att gå in mer på detta i ett annat brev).

Hursomhelst; han jobbar mycket. Jag med. Senaste året har jag startat upp ett eget tv-produktionsbolag och i julas mådde jag så jävla dåligt. Alltså BOTTENRÖV. Och som vanligt förstår man inte hur hemskt det var förrän man är ute ur det. Men jag kände att den där tiden som var bara min inte fanns. Och inte respekterades. Av nån? Allra minst mig själv. Och när jag försökte titta på veckorna, dagarna och scheman såg jag inga utvägar. Anton hämtade ju. Ganska ofta? Eller? När vi försökte prata om det lät det ju som det. Och han gjorde ju annat också. Bilen. Båten. Bygga. Tvättade. Det är svårt att få klarhet i det som bara rullar på. Men han tycktes ändå va outtröttlig på jobbet? Kunde jobba sena kvällar hemma, på kontoret, överallt. Själv kunde jag inte tänka på jobb efter kl 20:00 för då låg jag vaken till 05. Antons energi vs min tycktes enorm och att vara PAPPA och GÖRA SAKER FÖR SITT BARN mäts ju såklart på annan mätsticka än den jag mäts mot. Även av mig själv. För han gör ju betydligt mer med vårt barn än vad min pappa gjorde med sina. Eller hans pappa med honom. En jämnt fördelad föräldraledighet och tom sitt eget telefonnummer i vårt barns klädlappar. Ja….. jag hör det beundrande sus som studsar mot det här brevet. VILKEN KILLE! …

Sen kom våren. Det blev lite bättre. Sommarn var total frihet och jag kollade säkert 20 avsnitt Downton Abbey (hoppade över det då Matthew dör). Men så nu; höst igen. Barnet börjar skolan och jag känner bah NEJ NEJ NEJ MIN TID. Hur ska jag hinna va bra mamma, laga mat, driva bolag, podda, måla, psykolog, självreflektera, hålla skärmtid och va SMAAAAAAAAAAAAL(ja jag vill va ärlig med er). Nu kommer det bli så här igen. Jag kommer må skit! Fram med scheman och filofaxer! Vi måste rädda hösten (och framförallt MIG!!!!!!!). I en panik-sms-tråd med Anton påtalade jag att vi behöver planera. Han höll med (rädd much???) och jag kände direkt dåligt samvete. Jag borde ju se framemot all tid med mitt barn och jag borde utsätta den här mannen för min extrema radikalfeminism som innebär 50/50-ansvar. För jag känner ju; han tycker att han gör mycket, och det tycker nog andra runt oss.

Men så kom jag på det; statistik. Vi har ju i vår gemensamma digitala kalender skrivit upp alla hämtningar - just för att det ska bli jämställt. Men vem fan orkar gå bak och räkna?? Jo…. jag…. skulle det visa sig. Jag hittade nån knapp för “export” och fick ut aug 2025 - aug 2026 från vår gemensamma kalender och bad chat gpt sammanställa hur många “anton hämtar” och “hanna hämtar” det fanns.

Resultatet:
Anton: 46
Hanna: 91

Nästan dubbelt så många eftermiddagar där min tid lagts på uppfostra, torka munnar, skratta med barnkompisar, planera middagarna och bråka om Minecraft. Där de flesta skedde under tiden jag startade bolag. Jag säger inte det här för att låta duktig (jo kanske lite) men framförallt som en uppmaning till alla som tror sig respektera sin tid: RÄKNA. Ni kanske alla gör det, fan va bra!! Jag gjorde det inte och jag gick som vanligt på “känsla”. Och det bästa med statistik? Straighta killar älskar ju det. Det GÅR inte att värja sig mot. Inget annat i vardagen kan stå högre än hämtning med allt vad det innebär. Det är min fasta övertygelse (och förstör gärna inte den).

En timme efter den här insikten delade jag tipset om kalender-räknadet i chattgruppen med mina bästisar sen tjugo år. Alla har barn med killar. Vissa separerade, vissa i relationer, vissa i separerade relationer. Alla tydliga egensinnade och säkert på “spektrat”. Ingen av de som fortfarande är i relation ville använda mitt oombedda tips. En skrev bara trött “0” när jag frågade hur många dagar i vardagen hennes man faktiskt hämtade? Sen vågade jag inte fråga mer, för det känns ju som att bajsa på nån annans liv. Och kanske lite på mitt eget moderskap som verkar tycka att det här ens är en fråga? VARFÖR VILL JAG INTE VA MED MITT BARN?!? … De separerade väninnorna skrev att de för längesen förstått att vägen till jämställdheten inte finns i relationen - det finns utanför den. Efter separationen hade pappornas hämtande gått från 10% till 50%.

Aja. Nu måste jag sluta. Klockan är 16 och jag ska hämta på fritids.