Mary Oliver, från diktsamlingen Red Bird

Maybe if I was a cage-fighter, a writer for Vanity Fair or a member of Trump’s press team, I’d find it natural to imagine that two interesting women cannot be interesting at the same time. That seems to be the guiding ethos of Anolik’s book.

Skickade genast(!!!) den här underbart kattigt formulerade domen till ovannämnda vän, samt två andra kompisar.

O’Hagans citat är inte snällt, men det är pricksäkert, smart och framförallt väldigt roligt. My Hands in My Face, Tom Crewes recension av Ocean Vuongs senaste bok Kejsaren av glädjen – samt av Vuongs författarskap i allmänhet - är däremot bara brutal. Jag insåg aldrig storheten i En stund är vi vackra på jorden, och kände först att recensionen gav mig någon slags upprättelse – men även om Crewe knappt gör annat än att lista citat efter citat från både Vuongs debutroman och hans senaste bok Kejsaren av glädjen så känns det efter ett tag överdrivet spydigt. Det är inte en skarp och spännande tolkning, utan jag läser det mest som ett försök att leverera en provocerande och obarmhärtig burn. När Crewe sedan lägger till följande kommentar känns det onödigt elakt:

I groaned​ my way through The Emperor of Gladness. I writhed. I felt real despair every time I forced myself to open the covers. It was one of the worst ordeals of my reading life. This is because, while it is bad in all the ways that On Earth We’re Briefly Gorgeous was bad, it is also bad in new and unexpected ways.

En annan recensent som har kritiserat Vuong och som lyckats mycket bättre med det än Tom Crewe är Andrea Long Chu, som är en av mina (och många andras, hon har trots allt vunnit Pulitzerpriset för sin kritik) favoritrecensenter. Hon är alltid imponerande påläst, otroligt intelligent och väldigt skarp i sina iakttagelser. Vill man reflektera över Vuongs författarskap skulle jag därför absolut läsa den eftertänksamma och inte enbart negativa The Romance of Being Unreadable som publicerades i Vulture för några månader sedan (helst i stället för Crewes recension, men annars som en motvikt till Crewe).

När jag läser en text av ALC lär jag mig alltid något nytt, både om författaren och texterna som avhandlas men även om andra kulturella fenomen, historia eller politik - och ärligt talat så hade jag läst dem med glädje även om de var helt tomma på innehåll, bara för att ta del av Long Chus säkra språkstil. Hennes Authority: Essays on being right ligger därför högt upp på listan över verk att läsa när jag väl är redo att ta mig an monografier på nytt (och betat av alla manus som ligger och ilsket väntar på mig på min läsplatta).

Fram till dess ägnar jag mig åt skvallriga och smarta recensioner, essäer och artiklar - men kanske mjukstartar jag även min bokläsning med Slow days, fast company av Eve Babitz, som också den känns skvallrig och smart, passande för sommaren i city (och för att Lili Anoliks bok, hur billig den än må kännas, i alla fall lyckats med att göra mig nyfiken på Eve Babitz!)

Boken kom till mig som en uppenbarelse. Jag läste den på flyget, sedan i Grekland, där jag befann mig på andra sidan Medelhavet från Libyen och berättelsen och på andra sidan Europa från Sverige och min egen familj. Det är en av de läsupplevelserna som lämnat störst avtryck på mig i vuxen ålder.

My friends avhandlar i mångt och mycket samma ämnen. Libyen. Exil. Familj och vänskap. Skillnaden är att det är en fiktiv berättelse, som handlar om den tonårige Khaled som får ett stipendium för att studera vid universitet i Edinburgh. Tanken är att han ska åka hem till Libyen efter studierna. När han och hans vän Mustafa bestämmer sig för att åka till London för att delta i en demonstration utanför den libyska ambassaden, under vilken ambassadpersonalen sedan öppnar eld mot folksamlingen, förändras deras liv dock för alltid. Deras öden och deras historia förenar de två vännerna samt en tredje vän, Hosam – åtminstone ända till den libyska regimen faller.

Jag började läsa romanen på stranden i Normandie, där jag och mina vänner hade hyrt huset för helgen. Det var eftermiddag, tidvattnet var lågt och solen sken. Mina ben kliade efter att vi doppat oss i Engelska kanalen och mina axlar ömmade då jag bränt dem under en längre tur längs med klipporna tidigare på dagen. Samtidigt försökte jag koncentrera mig på det jag läste. Meningarna var långa och vindlande, tvärtemot prosan i The return som är poetisk men alltid precis. Jag lyckades inte riktigt ta mig in romanen och gav upp.

Det var först nästa dag, tidigt på morgonen, som jag började om. Det var fortfarande påtagligt att My friends var just skönlitteratur, och jag kunde inte bli kvitt känslan av att Hisham Matar förvred sin egen verklighet för att skapa Khaleds berättelse (vilket såklart var orättvist av mig, eftersom alla författare mer eller mindre förvrider och förvandlar verkligheten, sin egen eller andras, för att skapa en fiktiv historia). I romanens början, som jag fick koncentrera mig på för att ta mig igenom, lämnar Khaled sin vän Hosam vid tågstationen och bestämmer sig sedan för att promenera hem genom London. Det är först när han börjar gå och tänka tillbaka på sitt eget liv som rytmen i romanen förändras, blir taktfastare. Samtidigt förvandlas Khaled från en gestaltning till en egen person.

Skönlitteraturen och det fiktiva är dock ständigt närvarande. Khaled söker sig till Edinburgh för att studera litteratur, fascinerad av en essä om översättning, som menar att ’ingenting är fixerat’ då allt är öppet för tolkning. Från början så spelar skönlitteraturen en stor roll i Khaleds liv, och fiktionen kommer bli än viktigare efter skjutningen. När sanningen omöjligen kan berättas så tar han till det påhittade. För att skapa sig ett nytt liv, för att lugna sin familj, för att överleva. Allt är, som sagt, öppet för tolkning. Länge så är de enda som känner till sanningen Mustafa, som var med honom på demonstrationen, och Hosam, som han berättar allt för redan första gången de träffas. Vänskap är, enligt Khaled, en plats att bebo (även om den ibland är liten och ogästvänlig).

Att hitta en plats att bebo, att leva på, är naturligtvis ett annat stort tema i romanen. Khaleds exil är total. När vi tänker på politisk exil tänker vi kanske på författare och journalister som lämnat sina hem för att kunna skriva öppet om orättvisorna i deras länder (bara häromdagen fick Mosab Abu Toha, som nu bor i USA, väldigt välförtjänt Pulitzerpriset för sina essäer om Gaza). Khaled däremot måste gömma sina tankar, vara tyst om sina åsikter, begrava sina känslor. Samtidigt så måste han röra sig framåt: enligt Matar är exil att röra sig framåt samtidigt som man ser bakåt. Resultatet för Khaled är att han blir passiv. Han lever på tröskeln mellan fiktion och verklighet, mellan det som var tänkt och det som faktiskt hände. Mellan London och Benghazi.

Med den arabiska våren blir det möjligt, kanske även nödvändigt, för Khaled att bestämma sig för vilken sida han ska välja. Verkligheten eller det fiktiva, Libyen eller England. Ungefär samtidigt förändras berättelsen. Tempot blir långsammare, meningarna längre. Återigen blir romanen en roman.

Skillnaden mellan Hisham Matars memoar och roman är densamma som mellan den engelska titeln på memoaren, The return, och den svenska översättningen av den, Att återvända. Den svenska översättningen, som här representeras av romanen, är öppen, vindlande och medvetet litterär. The return är definitiv, omedelbar och genomträngande. Jag föredrar memoaren, precis som jag föredrar den engelska titeln på den, men jag är tacksam att jag äntligen köpte My friends. Även om jag föredrar det tidigare verket så är jag för alltid i vördnad inför Matar, hans historia och – framför allt – hans historier.

Stina Stoors språk är magiskt. Genom en blandning av dialekt och poesi trollar hon fram nya ord och frambesvärjer en sommardag i Sandras liv. Att läsa Stoor är som att titta på rinnande vatten: det rör sig framåt, ibland så det sjuder och skummar och ibland mer långsamt – ofta överraskande, ständigt med lätthet och kraft. En trollsländas vingar beskrivs som ‘tunnsköra, som flagor av intorkad fil’ och för att beskriva ‘sopsänkan’ där mjölkört växer, en bäck rinner, sopar kastas och Sandra leker, använder sig Stoor både av livfulla och säregna meningar som ‘upp mot det nippertippiga solljuset är ytan helt blommigt bjärt och sommarskön’ samt kortare och klangfullare rader såsom: ’[…] allt är hennes.
Så.
Sjumila. Sällsamt. Skyggt och säkert. Stabilt.’
I all sin egensinnighet känns det alltid naturligt, alltid rätt.

Språket slår följe med och förhöjs av berättarperspektivet, det vill säga barnets naiva men nyfikna blick på sin omgivning, och ger oss en otroligt levande berättelse. Enligt Novellix, som gett ut Ojura som en fristående enhet, handlar historien om ’barnets fantasifulla verklighetsflykt’. Jag håller inte helt med. Sandra är ett fantasifullt barn, men hon är helt och fullt – nästan smärtsamt– förankrad i verkligheten. Sandra observerar och beskriver, kanske inte med en vuxens förståelse utan snarare med barnets partiskhet och obarmhärtiga dömande, men även med en imponerande orubblighet. Hennes blick på systern Annelis kropp är särskilt minnesvärd. För oss vuxna läsare, som kan läsa mellan raderna och se vad för sorts verklighet som Sandra växer upp i, är det så vackert och ledsamt att det värker i hjärtat. Det är även främst det, och Stoors förmåga ett fånga det, som gjorde att Ojura etsade sig fast i mig.

Novellen är nog den litterära form jag uppskattar och beundrar allra mest, men riktigt välskrivna noveller är svårfunna. Däremot är de, när de väl hittats, perfekta som lektyr under en långhelg (eller kanske till och med som (eller i ett) påskägg). Ojura är som sagt en ny favorit, men tre andra noveller jag gärna skulle vilja läsa eller läsa om är

• Att döda ett barn av Stig Dagerman. Det finns inte mycket att lägga till om den här novellen, och det behövs nog inte, då den är en klassiker och en sann tour de force. Kort sagt är det en av de få texter som ger mig bokstavlig gåshud.

• Egentligen vilken som helst av novellerna i Lucia Berlins Handbok för städerskor. Berlins ärlighet – hennes sårbarhet - och humor gör hennes texter omedelbara och oförglömliga. Novellerna i samlingen är sammanlänkade på det sätt att de tillhör samma universum (vilket mer eller mindre innebär att de är baserade på Berlins liv) men fick jag bara välja en novell skulle det nog vara Tigerbett, om en kvinna som på sin kusins inrådan bestämmer sig för att göra abort och åker ’söder om gränsen’ för att sedan ångra sig i väntrummet.
  

• Till sist är en novell jag gärna skulle vilja läsa Lost but not forgotten av Curtis Sittenfield, (från hennes nyutgivna samling Show don’t tell) i vilken man får följa med Lee Fiora från I en klass för sig till hennes klassåterträff. Jag har tidigare sagt här att jag inte vill läsa om En klass för sig, men tanken på att jag tydligen ska ha växt upp parallellt med Lee Fiora tilltalar mig så mycket att jag nog ändå vågar mig på novellen.

Fortsättning följer, och glad påsk!

Väl hemma läste jag sedan på nätet att han var en framstående jägare och obotlig kvinnokarl, vilket förvånade mig än mer. Det visste jag dock inte där jag stod och betraktade den lilla målningen, som hängde mittemot ett vitrinskåp fyllt av uppstoppade smådjur och huvor till jaktfåglar. Jag befann mig nämligen i Rovfågelskabinettet, och skälet till att tavlan föreställande den knappt tonårige Filip den sköne har kvalat in på museet var att prinsen håller i en jaktfalk i sina besynnerligt långa och spensliga fingrar. Falken bär en huva, tänkt att lugna den, och är naturligtvis en symbol för Filips aristokratiska börd och höga status. Av någon anledning gjorde porträttet av de två så starkt intryck på mig att jag inte kunde låta bli att köpa magnetkopian i museishopen för 3,95€.

Min första närkontakt med en rovfågel gjorde lika starkt intryck. Jag är inte säker på var eller när det hände (det var antagligen på Kolmården på nittiotalet) men jag minns tydligt när jag som barn fick prova att hålla i en rovfågel. En falk, antar jag. Den oväntade tyngden av fågeln när den satte sig på min underarm, dess klor som grävde sig in i min hud trots den tjocka handsken jag blivit tilldelad och dess skarpa ögon förvånade – och skrämde - mig. Sedan dess har jag varit fascinerad av rovfåglar, av deras skönhet och våldsamhet. Allt detta kom tillbaka till mig medan jag, efter att ha läst om Filip den sköne, klickade mig vidare för att läsa om falkenering. Fascinerad av ämnet mindes med ens en bok jag haft liggande hemma ett tag, men inte kommit mig för att läsa: H som i hök av Helen Macdonald, som utgavs för runt tio år sedan. När Helen Macdonalds pappa oväntat går bort rasar hennes värld. Hon bestämmer sig då för att adoptera en duvhök, Mabel. Helen isolerar sig från omvärlden och lägger all sin tid och uppmärksamhet på inskolningen av Mabel. Samtidigt som Macdonald berättar om sina upplevelser så jämför hon dem med T.H. Whites (främst känd som författaren till romansviten Svärdet i stenen) skildringar av sina misslyckade och plågsamma försök att tämja en duvhök, Gos.

Skälet till att jag inte läst memoaren tidigare har främst berott på dess fokus på faderns bortgång och författarens sorg. Böcker om sorgeprocesser upplever jag antingen som fantastiska (jag tänker såklart på Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion men även titlar såsom The Red Parts av Maggie Nelson) eller alltför självcentrerade, texter som jag upplever som både ihopkrupna runt sig själva och med ett starkt behov att få vara i fokus. De senare är viktiga och säkerligen ofta väldigt terapeutiska texter – i alla fall för författaren själv. Däremot är det sällan jag känner att just sådana böcker behövs läsas av andra, eller i alla fall av mig. Helen Macdonald skriver i H som i hök att ’[en närstående dör] händer alla. Men man är ensam om det.’ Att kunna skriva om sorg, att fånga både det högst individuella och det allmänmänskliga i tillståndet, är en svår balansgång och en konst. Även här ska jag säga att de direkta referenserna till pappans död och författarens sorgeprocess i H som i hök inte är mina favoritdelar av memoaren. De känns förenklade och aningen konstlade, speciellt de dialoger som Macdonald har med vänner om ämnet. Det är när sorgen omnämns indirekt – vilket egentligen är hela tiden, då saknaden efter pappan är både motor och bakgrund till historien – som det berör på djupet.

Det som jag tycker mycket – mest – om i boken är språket. Jag började läsa när jag satt på metron. Jag balanserade ett blött paraply, hade på mig obekväma skor och var, som vanligt, sent till ett möte på andra sidan stan. Mina ögon var trötta efter alltför lite sömn, och jag försökte komma ihåg allt jag behövde göra den eftermiddagen. På grund av allt det ögnade jag snabbt igenom de första meningarna, samtidigt som jag tänkte på annat, innan jag insåg att jag inte alls tagit in det jag läst. Jag försökte igen. Och igen. Till slut tvingade jag mig att andas in, ta det lugnt och börja om. På de första sidorna av boken beskriver Macdonald landskapet nordöst om Cambridge, där hon bor. Med precision beskriver hon renlav och sparvhökar, gläntor och onaturliga sanddyner. Hennes målande men skarpa prosa tvingade mig att sakta ner, att sänka axlarna. H som i hök utgavs då genren nature writing exploderade (och den här memoaren skulle efterföljas av andra, liknande historier såsom Ålevangeliet eller dokumentären My Octopus Teacher) och det är just när Macdonald skildrar naturen, och naturligtvis duvhöken Mabel, som hon briljerar. Hennes stil är dock genomgående en fröjd att få ta dela av, och utmärker sig genom många adjektiv och träffande och originella liknelser (en vind en het sommardag är ’en vind som gjorde att saker och ting kändes värre, som att röra runt i ett hett bad med handen’) men språket är samtidigt förvånansvärt direkt.

Vid ett tillfälle skriver Macdonald att det vilda är skapat av människans historier. Här gäller även motsatsen: det är genom att skriva om det vilda, det vill säga naturen och naturligtvis Mabel, som Macdonald utforskar det mänskliga. Reflektioner kring naturen vävs samman med tankar om vår kultur och vårt samhälle. Duvhöken, i vilkens värld författaren förlorar sig innan hon åter hittar fotfästet, blir – förutom att vara sin egen varelse - en spegel för falkenerarens känslor och sinnesstämning. På samma sätt jämförs Macdonalds och Whites erfarenheter: inte så att deras upplevelser ställs mot varandra, men snarare påvisas hur de bådas livssituationer påverkar deras mående och i utsträckningen deras falkenering. Där Whites relation till, och behandling av, sin duvhök Gos ofta var svår att läsa om, så var det till exempel också tydligt att det var resultatet av Whites egna psykiska mående. Macdonald har här gjort omfattande efterforskningar, och inte bara läst Whites bok The Goshawk utan har även besökt arkiv för att läsa Whites personliga anteckningar. Hon ursäktar aldrig White och hans stundtals sadistiska tendenser (eller sina egna misstag och tillkortakommanden, för den delen), men hon försöker förstå och förklara. Hon höjer blicken, i stället för att krypa ihop. Och genom att skriva om det vilda, skriver hon om det mänskliga. Genom att skriva om sin egen situation, skriver hon om det allmänmänskliga.

H som i hök lyckas därmed med det så många andra böcker om sorg misslyckas med – och den fick mig dessutom att ta mig tiden att andas ordentligt.

Med ett undantag. Det enda jag läste var Agatha Christie. När allt förändrats helt och hållet, och helt plötsligt, var Miss Marple exakt likadan som alltid. Miss Marples värld är visserligen fylld av ond bråd död, men allt följer ett väl uttänkt system. Där råder ordning: alla trådar knyts ihop och alla frågor besvaras. Agatha Christie kändes tryggt - lite som att titta på repriser av en nittiotalsserie, speciellt som de böcker jag läste hade gulnade sidor med hemvan lukt av farmors vävkammare.

Joan Didion har ju, som vi alla vet, sagt att vi berättar historier för oss själva för att leva. Vårt sätt att förklara det oförklarbara och att förstå det ofattbara.

När man är mitt uppe i något, och det fortfarande är svårt att se början, mitt eller slut på en historia som man kanske senare, med lite perspektiv, kan berätta för sig själv, då kan det vara lättare att låta någon annan berätta en historia för en. En helt annan berättelse, som redan är väl uttänkt, utmätt och utklippt.

En Agatha Christie-bok är perfekt för det. Ett mysterium man möjligen redan läst, med en handling som överraskar tillräckligt för att man ska bli fängslad, men som är så pass bekant och småputtrig att den inte innehåller alltför drastiska och obehagliga vändningar.

Eftersom min läsförmåga och mitt analytiska tänkande har varit så pass begränsade, så är det tyvärr ungefär det jag kan ta med mig och det enda jag kan dela med mig från den sista kvartalet av 2024: en nyfunnen och oväntad uppskattning för Christie som sällskap i kristider.

Det är inte mycket, men det ger mig, såhär i årsskiftet, en chans att få önska ett lätt och lugnt och ljust 2025, och att få säga tack till er som läser. Gott nytt år!