Men ganska snabbt kände jag att något inte stämde.

Jag var inte trött på det där vanliga sättet när benen känns lite sega och hjärnan börjar komma med väldigt rimliga argument för varför 14 minuter faktiskt är ungef…

Read more

Så jag bestämde m…

Read more

Read more

• Nu ska vi b…

Read more

Vi vet redan att vi borde röra på oss lite mer. Vi vet att sömn är viktigt, att vi borde sluta jämföra oss med andra och att vi borde prata snällare med oss själva. Vi vet att stress inte är bra, att grönsaker är nyttiga och att skärmtid sent på kvällen inte direkt hjälper sömnen.

Vi vet. Ändå gör vi inte alltid det.

Det fick mig att fundera. Är problemet verkligen att vi vet för lite?

Jag tror inte det.

Jag tror snarare att vi lever i en tid där vi vet mer än någonsin. Det finns poddar, böcker, Instagramkonton och experter överallt. Vi får råd om träning, relationer, självkänsla, föräldraskap, ekonomi och karriär. Det finns alltid någon som berättar hur vi kan bli lite bättre.

Ändå känns det som att många av oss bara blir tröttare.

För varje nytt råd kommer också en ny sak att känna sig otillräcklig över. Har jag tränat tillräckligt? Är jag tillräckligt närvarande? Borde jag läsa fler böcker? Dricka mer vatten? Skärma mindre? Organisera bättre? Meditera oftare?

Till slut känns det nästan som att livet blivit ett enda långt projekt där vi hela tiden försöker fixa oss själva.

Och kanske är det just där problemet ligger.

Prenumerera nu

Jag tror inte att de flesta kvinnor behöver höra att de borde skärpa sig. Jag tror att vi redan är våra egna hårdaste kritiker. Jag tror inte heller att vi saknar disciplin. Jag tror att vi saknar medkänsla med oss själva.

För mig har de största förändringarna i livet aldrig kommit när jag lärt mig ännu ett nytt tips. De har kommit när jag har börjat se på mig själv på ett annat sätt. När jag slutade tolka varje motgång som ett bevis på att jag misslyckats och istället började förstå att ett dåligt beslut inte gör mig till en dålig människa.

Det finns en enorm skillnad mellan att vilja utvecklas för att man tycker om sig själv och att försöka förändra sig för att man inte gör det.

Den ena känslan bygger något.

Den andra bryter långsamt ner en.

Det är egentligen därför The Shift Club finns.

Inte för att ge dig fler råd om hur du borde leva.

Jag tror världen redan har tillräckligt många sådana röster.

Jag vill hellre skriva brev som får dig att stanna upp en stund. Brev som kanske hjälper dig att se på dig själv med lite mjukare ögon. Brev som får dig att känna att du inte är ensam om tankarna som snurrar i huvudet, eller om känslan av att aldrig riktigt räcka till.

Om det här brevet gav dig något hoppas jag att vi hörs igen. Jag skickar brev och uppdateringar till alla prenumeranter då och då. Och för dig som är med i The Shift Club väntar ett nytt personligt brev varje söndag – där det finns lite mer plats för tankar, reflektioner och allt det där som inte riktigt får plats på Instagram.

Jag hoppas vi hörs på söndag!

Varma hälsningar Emilia

Prenumerera nu

Jag hade gett henne någon som satte sig bredvid henne och sa: “Du behöver inte förtjäna ditt värde.”

För det var precis det hon försökte gör…

Read more

Jag blev nästan lite paff när jag tänkte på det.

För förr kunde jag verkligen känna: “Åh vad skönt, snart är den här dagen över.” Inte för att det alltid hänt något dåligt, utan mer för att jag bara var orkeslös och det bästa jag visste var att gå och lägga mig.

Jag vet inte riktigt när det förändrades. Men nu kan jag sitta på kvällen och tänka: Undrar vad vi ska göra imorgon?

Ska jag träna? Ta en långpromenad? Åka någonstans spontant? Jobba med något kul?

Eller bara fixa en kaffe och sätta mig i solen en stund?

Och det slog mig att det nog är en mycket större förändring än de där 30 kilona.

För vikten syns. Men det här märks bara för mig.

Att jag faktiskt vill vakna. Att jag ser fram emot en helt vanlig tisdag. Att livet inte längre känns som något jag bara försöker ta mig igenom.

Och nej, allt är absolut inte perfekt och guld & gröna skogar. Jag har fortfarande ångest ibland. Jag har fortfarande dåliga dagar och perioder när allt känns upp och ner. Men det finns en grundkänsla nu som inte fanns för några år sedan. Jag längtar inte längre bort från mina dagar. Jag längtar till dem.

Och jag tror faktiskt att det är den största vinsten av alla.

Och det slog mig först när vi var där hur annorlunda en sån dag känns idag jämfört med för några år sedan.

Förr hade jag nästan direkt börjat tänka på allt det praktiska. Orkar jag verkligen gå runt en hel dag? Kommer jag få plats i alla attraktioner? Hur jobbigt kommer det kännas i kroppen? Det var som att det alltid låg ett lager av oro ovanpå allt det roliga.

Igår tänkte jag inte på något av det.

Vi gick dit vi ville, åkte det vi ville och bara hade kul. Jag tänkte inte en enda gång på om säkerhetsbygeln skulle gå igen eller om jag skulle behöva säga nej till något. Det kanske låter som en liten sak, men om du någon gång oroat dig för sånt vet du hur mycket plats de tankarna faktiskt tar.

På vägen hem fick min dotter bestämma musiken. Det blev Miriam Bryant, Miss Li och allsång i bilen hela vägen hem.

Och någonstans där, mellan Liseberg och uppfarten hemma, slog det mig vad min hälsoresa faktiskt har gett mig.

Visst, kroppen känns annorlunda. Men det är inte det jag tänker mest på längre.

Jag tänker på att jag kan säga ja till spontana saker. Att jag har energi kvar när dagen egentligen borde ha tagit slut. Att jag kan vara närvarande med min dotter istället för att hela tiden ha halva hjärnan upptagen av hur kroppen känns eller hur den ser ut.

Jag tror många tänker att en hälsoresa handlar om att väga mindre.

För mig handlar den mer och mer om att leva mer.

Att kunna få ett samtal en vanlig tisdag, kasta sig i bilen och bara åka. Att komma hem trött på det där sköna sättet, med lite hes röst efter för mycket allsång och ett hjärta som känns väldigt, väldigt fullt.

Jag skulle börja med grunden.

För sanningen är att du kan göra världens bästa innehåll – men om någon klickar in på din profil och inte förstår vem du är eller varför de ska följa dig, då tappar du dem.

Så idag går vi igenom exakt hur jag tänker.

Read more

Men det märkliga är att ingen bad mig vänta.

Ingen sa att jag inte fick bada. Ingen sa att jag inte fick ha shorts. Ingen hindrade mig från att söka jobbet eller säga ja till saker jag egentligen ville göra.

Det var jag själv som satte livet på paus.

Jag tror att jag var så rädd för vad andra skulle tycka att jag glömde bort en ganska viktig sak.

Folk tycker saker ändå.

De tycker saker om den som tränar och den som inte tränar. Om den som går ner i vikt och den som inte gör det. Om den som syns och den som gömmer sig.

Det finns liksom inget magiskt ögonblick där alla plötsligt börjar applådera och ge dig tillåtelse att vara dig själv.

Och om den dagen aldrig kommer… hur länge ska vi då vänta?

Jag tänker ibland på alla små saker jag sköt upp. Bilderna jag aldrig tog. Somrarna då jag gömde mig under en handduk. Alla gånger jag sa “kanske nästa år” när jag egentligen menade “när jag duger lite mer”.

Det gör mig lite ledsen.

För livet pågick ju hela tiden.

Idag försöker jag tänka annorlunda. Inte för att jag alltid känner mig modig eller självsäker, utan för att jag inte vill missa fler minnen i väntan på att bli någon annan.

Så om du också går och väntar på rätt kropp, rätt självförtroende eller rätt tid…

Ta på shortsen.

Bada.

Lägg upp bilden.

Sök jobbet.

Gå till gymmet.

Inte för att du måste bevisa något för någon annan.

Utan för att du redan förtjänar att vara med i ditt eget liv.

🤍