Sommarlovet är över och mitt nyhetsbrev är äntligen tillbaka. Eller nyhetsbrev förresten. Egentligen är det nog mer av ett reflektionsbrev. Mitt sätt att skriva handlar mer om att dela reflektioner om film, böcker, psykologi, coaching, ledarskap, samhället och antiken. När jag startade nyhetsbrevet hade jag inte några uttalade ambitioner om målgrupp och resultat. Därför är det glädjande att jag har passerat 200 prenumeranter. Ni får gärna bli fler, så tipsa gärna. Det jag skriver är mer som att äta ett rågbröd långsamt. Få influencers och strössel och kanske inte alltid det hetaste på nyhetshimlen. Men där trängs ju alla andra. Jag inbillar mig att det finns behov av fördjupad reflektion och tankar för er som läser. Något som jag vill bidra med.

Psykologer tittar på film analyserar The Odyssey 15 september

Som antikenentusiast och som beundrare av hjälten Odysseus sedan jag var liten är det naturligtvis omöjligt att inte analysera Christopher Nolans storfilm. 15 september analyserar Psykologer tittar på film The Odyssey på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är en del av höstens tema som kommer att kretsa kring relationer och familjer med särskilt fokus på män och fäder. Vad passar väl bättre då än att analysera en av dessa urberättelser? Till samtalet kommer Eric Cullhed, professor i grekiska vid Uppsala Universitet för att analysera filmen tillsammans med publiken. Så missa inte detta unika tillfälle att se filmen och analysera den. Biljetter via länken. Observera att filmvisningen börjar redan kl 17.00.

Workshops och föreläsningar om coachande förhållningssätt

Efter sommaren kommer jag att föreläsa och prata om min bok Allt flyter och om coachande förhållningssätt i många olika sammanhang. 13 augusti föreläste jag för all skolpersonal på en skola. Jag har även arbetat med en ledningsgrupp på Uppsala kommuns förskoleförvaltning där alla även läste boken inför vår träff. Vi arbetade med coachande förhållningssätt i relation till de egna professionella dilemman som cheferna står med. Denna vecka har jag träffat psykologer och chefer på Scanias företagshälsovård i Södertälje. Nästa veckan gör jag en heldag om coachande ledarskap för kulturarbetare i samarbete med Teateralliansen.

I höst kommer jag fortsätta att hålla i flera samtal och coachsalonger i egen regi och i samarbete med andra. 30 september kommer jag till Klustret i Stockholm.

Vill du att jag kommer till ditt företag, din organisation eller ditt team eller ledningsgrupp? Hör gärna av dig, jag har fortfarande möjlighet att göra fler uppdrag under hösten.

Psykologi: Känslor i terapi

I senaste numret av Sokraten (Beteeende-terapeutiska föreningens tidning) skriver jag en längre bokrecension av psykologen Billy Larssons bok Känsloinriktad psykoterapi (Lassbo Förlag). Recensionen kan läses gratis digitalt på nätet. Boken gav mig många tankar om de viktigaste känslorna som är relevanta i terapi (och många är rimligen även relevanta i coaching). Glädje, ilska, rädsla/ångest/oro, sorg, skam, skuld och svartsjuka.

Larsson skärskådar olika modeller för känslor och lanserar även en enkel modell för klinisk användning för hur känslor ska förstås. Känslor består av en trigger, som leder till en känsloreaktion som ofta innehåller en tankeaspekt, en kroppsaspekt och en beteendeaspekt. Larsson går vidare och identifierar sex förändringsstrategier som har stöd i forskningen om terapi. Acceptans, kognitiv omvärdering, exponering (fem olika former), beteendeförändring genom att prova alternativa beteenden eller genom omfokusering eller genom problemlösning.

Dessa avsnitt och hur Larsson går till botten med känslor trots hundratals olika vinklar på detta tema i olika terapiformer är förtjänstfullt för alla som vill förstå detta mer som professionella i samtalets metod.

Litteratur: Att ta sommarläsningen som den kommer

Sommaren är för mig en period då jag försöker ha ett mer sorglöst förhållande till mina intressen. Jag följer impulser, lustar och försöker ta dagen mer som den kommer. En poäng med semester är att vara mindre styrd och vara mer i nuet. Något som jag vill bli bättre på. Ett sätt jag valt att försöka vara mer i nuet är genom min läsning. Flera somrar har inletts med att jag glömt att ta med en bok eller så har jag tagit med böcker som jag inte velat läsa. Då har jag istället fått läsa det som råkar finnas till hands där jag är.

Den här sommaren var en sådan sommar. Det började med att jag fick den debatterade, hyllade och kritiserade romanen Kött av David Szalay i min hand av en vän. Det fick bli min reseroman till Medelhavet. Den handlar om den oreflekterade mannens belägenhet i vår senmoderna samtid. På många sätt provocerande, deprimerande och välskriven. Den påminner om Camus lilla mästerverk Främlingen men där Camus huvudperson famlar runt under en dag i tillvaron, går det minst tio-femton år i den unge Istvans liv i Szalays roman. Boken rör sig mellan Ungern och Storbritannien i en till synes materiell och meningslös tillvaro där människor är fastlåst i roller, men då och då kan avsteg och omförhandlingar av rollerna ske, med stora konsekvenser för individen. Läsvärd om än en smula cynisk.

Väl hemma kom jag snart till mitt torp i Uppland. Här är jag omgiven av min mammas bibliotek som jag fått ärva. Här började jag läsa kortromanen “Tycker ni om Brahmns” av Francoise Sagan. En berättelse om otrohet, ojämställdhet, triangeldrama och med en relationsmoral á la Frankrike på 1950-talet. Boken har också filmatiserats med Ingrid Bergman, 1961, en film som jag inte sett.

En fin, välskriven liten berättelse med rörande karaktärer även om männen framstår som osofistikerade manschauvinister. Den påminner om hennes mer kända bok Bonjour Tristesse och för tankarna till många av den franska nya vågens filmer. När jag bläddrade i boken visade det sig att jag läst boken redan sommaren 2022. Det hade jag helt glömt bort, även om bokens handling kändes bekant! En märklig omständighet då jag vanligtvis har gott minne.

En annan bok som jag läste hos min svärfar, var Graham Greenes spionroman Den tionde mannen. Till synes lättsam och humoristisk kretsar boken kring moraliska, etiska och existentiella frågeställningar mot en fond av tysk ockupation under Andra Världskriget. Boken fick mig att tänka på nyckelnovellen Muren av Jean-Paul Sartre. Greene är en mästare i att avmätt, skapa drama, en intrig i spionmiljö under kalla kriget. Den slår inte Vår man i Havanna men var välskriven och spännande.

Påväg från Stockholm till Skåne passerade jag Övralid vid Vätterns nordöstra strand. Övralid var författaren och nobelpristagaren Verner von Heidenstams sista hem som han lät bygga från grunden. Heidenstams konservativa och romantiska rykte har gjort att jag vänt honom ryggen. Men då och då har jag läst en rad eller en dikt och tyckt att det är förvånansvärt bra. Den guidade visningen fick mig att få en mer levande bild av denne liberale och demokratiske förkämpe, trots hans aristokratiska och konservativa arv och idéer. Heidenstam var vän med sin kollega, konkurrent och ideologiske antagonist Ellen Key. För två år sedan besökte jag Ellen Keys Strand vid foten av Omberg. Key är mer fascinerande som författare, tänkare och påverkade kanske samtiden ännu mer. Samtidigt är både Key och Heidenstam naturromantiker, före sin tid. Deras tankar påminner om dagens vurm för det äkta, autentiska och naturliga. De delade sin priviligierade överklassbakgrund och en del andra viktiga förhållningssätt till livet.

Som hus och plats håller jag Ellen Key Strand högre än Övralid. Men jag rekommenderar att besöka båda platserna, husen och boka en guidad visning.

På Övralid köpte jag Heidenstams samlade dikter och prosastycken. Jag började läsa och insåg att Heidenstams slog igenom med dikter om orienten, antiken och Egypten. Jag som tänkt på honom som en lovsångare till den svenska naturen, blev alltså ett namn för sina lärda rimmade dikter om forntida kulturer vid Medelhavet! Det förändrade min syn på Heidenstam, han var alltså först Orientalist! Det är ofta bra att gå till källorna och läsa böcker i original och inte basera sin världsbild av andras omdömen om saker och ting.

Efter den insikten åkte jag sedvanligt till Svenskfinland i Åboländska skärgården. Hos min svärmor hittade jag två helt olika historiska biografier som kom att fånga mitt intresse. Först Annika Thors fina biografi om Evert Taube: Allt är ett äventyr med illustrationer av Jacob Wegelius (Mördarens apa m.m). Skriven för ungdomar kom boken att trigga min äventyrslystnad. Från en uppväxt på fyrön Vinga till ungdomsår i Malmö, Göteborg och Stockholm där Taube försökte bli konstnär. Innan han som 19-åring gav sig iväg till sjöss. Berättelsen om alla äventyr på de sju haven är sanslöst spännande och helt osannolik. De berättelser hans som trubadur kom att sjunga i den klassiska sången Möte i monsunen, skulle visa sig vara mer baserad på verkligheten än jag hade trott. Innan boken om Taube, var han för mig en trött, gubbstrutt som pratsjöng om forna tider. Efter läsningen insåg jag hur Taube var en som fångade livet, dagen och på ett modernt sätt tog sig an folk, kulturer, människor och musik på ett sätt som känns nästan samtida. Trots att Taube sjunger om en värld för mer än hundra år sedan som då fortfarande var ny och ännu ej färdigutvecklad, så kastar den ljus över hur föränderlig och samtidigt stabil vissa saker är.

En annan bok som fångade mitt intresse var Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman. Hennes sökande biografi om sin mamma vann Augustpriset 2010. Det var samma år som mitt första barn föddes varför jag naturligt måste ha missat boken. Hirdman letar sig bakåt till tidigt 1900-tal innan Första Världskriget. Hon skildrar sin mormor och morfars liv i Bukovina (gränstrakterna mellan dagens Rumänien, Ukraina, Ungern, Moldavien och Slovakien). Då hörde Bukovina till kejsardömet Österrike-Ungern. Hennes morföräldrar var etniska tyskar som bodde i en multikulturell värld inte minst under stort inflytande av den judiska kulturen.

Jag ska inte avslöja hur boken slutar men trots Första Världskrigets omritande av Europas karta så fortlöper det multikulturella Central- och Östeuropa på ett sätt som är svårt att förstå. Det var först med Hitler och Stalin under Andra världskriget som den här världen för alltid kom att utplånas. Det lapptäcke av regioner, människor, språk och kulturer som rymdes här finns inte längre kvar, men minnet av det och på vilket sätt Europa sitter ihop är fascinerande och viktigt att komma ihåg. Boken skildrar några enskilda människoöden som skapar en djupare förståelse för mig om hur Europa såg ut för 100 år sedan.

Mot slutet av sommaren tillbaka i torpet fick ett sommarprat mig att åter plocka fram Dag Hammarskölds bok Vägmärken. Första gången jag läste boken fastnade jag redan sidan 30. Denna gång har jag tagit mig förbi sidan 40. Jag förstår inte hälften av det jag läser men det jag förstår gillar jag, även om Hammarsköld för mig framstår som en väl sträng och av lutherskt moral präglad syn på världen.

Jag har också påbörjat att läsa in mig mera på Homeros, Illiaden och Odysséen. Att återbesöka dessa texter som jag läst för längesedan är spännande. Mer om det i kommande nyhetsbrev.

Det blev till slut en bra lässommar. Jag har inte läst en rad psykologi, filosofi eller något nyttigt om arbetslivet. Men det var kanske lika bra. Det är en ynnest att ha läsningen som en del av en lustfylld aktivitet som tar mig till andra tider och platser.

Kommande datum

15 september Psykologer tittar på film analyserar Odysseus. Biljetter köper du här.

24-26 september Bokmässan i Göteborg. Jag framträder på Bokmässan bl.a. i seminarium på fredagen om min bok Allt flyter tillsammans med författaren och psykoterapeuten Poul Perris.

1 oktober Psykologer går på teater analyserar Parzival på Dramaten. Köp biljett.

Det var allt för denna gång!

Tipsa gärna om mitt nyhetsbrev till andra!

Subscribe now

Subscribe now

Nyhetsbrev 13

PSYKOLOGI: Sommaren - ett mentalt och fysiskt skifte mellan inne och ute, arbete och fritid

Det här blir sista brevet inför sommarens ledighet. För mig är sommaren en längre period av miljöombyte då jag ofta försöker resa utomlands för att på så sätt skaka av mig vardagen helt. Sol, bad, antika platser och lugna små städer vid Medelhavet är mitt recept för att att koppla bort. Därefter är jag i Skandinavien ofta på landet, i skärgården, i fjällen eller vid havet. Det viktigaste för mig är att ta en paus från vardagens rytm och byta perspektiv, se andra saker, och vistas ute i naturen. Varje år blir jag lika chockad över att stänga in mig inomhus i mitten av augusti. Det känns onaturligt. När jag bodde i lägenhet blev skiftet obönhörligt och brutalt. jag blev lätt melankolisk av det. Sedan fem år bor jag i ett hus med trädgård och då blir övergången mindre tydlig. Icke desto mindre är sommaren förknippad med att röra mycket på mig och att vara ute, två svårslagna kombinationer.

Mitt arbete som organisationspsykolog gör att sommaren är en naturlig tid av paus och reflektion. Jag kan bara arbeta när mina uppdragsgivare arbetar. Från midsommar till mitten av augusti innebär det nästan alltid att aktiviteten går ner och det är ingen större vits att försöka arbeta. Det har för mig inneburit att jag betraktat arbetet också som en social konstruktion. Man arbetar tillsammans med andra och det måste man göra när andra också är på plats på jobbet. Annars blir det inget jobb. För mig som skrivande och läsande person är sommaren också en möjlighet att läsa för nöje och för att få nya insikter. Jag vet aldrig hur det ska bli med läsningen. Vissa år har jag stora upplevelser. Andra sommar läser jag inte så mycket. Vissa år skriver jag mycket, andra låter jag bli helt. Jag försöker ta det som det kommer och inte tvinga mig till något. Arbete är inte alltid luststyrt, därför försöker jag låta sommaren vara en tid då lusten får komma främst och om det innebär skrivande och läsande, får det bli så.

LEDARSKAP: Medarbetarskap - ett svårfångat begrepp

Under våren har jag vid flera tillfällen fått förfrågningar om att tala och göra utvecklingsdagar för arbetsplatser om medarbetarskap. Jag har alltid tyckt att det är ett diffust begrepp som är svårt att fånga in. Inte blir det bättre av att vissa kollegor i branschen sprider det ännu mer luddiga begreppet “medledarskap”. För mig en styggelse som luddar till det redan luddiga begreppet ledarskap. Medledarskap är ett försök att signalera ett mindre hierarkiskt sätt att se på ledarskap. Om alla är ledare och kan ta ansvar då kallas plötsligt även medarbetare för ledare eller medledare. I Botkyrka kommun hade man för tio år sedan en kommundirektör som skrev in medledare i alla dokument. Det gjorde ansvarsfördelningen mellan chef och medarbetare oklart. Medledarskap låter fint men är hopplöst. Men hur är det med medarbetarskap då?

Trots att medarbetarskap är diffust finns det poänger med att diskutera det. För om chefer och ledare utövar ledarskap mot medarbetare så finns det behov att definiera det ansvar och de förväntningar som kommer med rollen som medarbetare. Författarna Stefan Söderfjäll och Christopher Svensson definierar det som:

”Medarbetarskap utgörs av de förhållningssätt och beteendemönster som en medarbetare uppvisar i sitt arbete för att genomföra sina arbetsuppgifter, för att interagera och samverka med sina arbetskamrater och för att vara en del av och representera den organisation som är hans eller hennes arbetsgivare.”

Det är alltså såväl beteenden som förhållningssätt på jobbet och i samspel med andra om står i fokus för medarbetarskap. Ofta är det just dessa saker som det finns olika uppfattningar om. Inte minst hur ansvaret ska fördelas mellan medarbetare och gentemot chefer. I vissa organisationer är allt ansvar chefernas i andras är allt ansvar medarbetarnas. Söderfjäll och Svensson beskriver tre viktiga aspekter av gott medarbetarskap i sin ”En liten bok om medarbetarskap”.

Pålitlighet – handlar om att agera och prestera enligt förväntan. Att vi är dugliga och uppfattas välvilliga mot kollegor och chefer och i allt samspel på arbetsplatsen.

Flexibilitet – handlar om att anpassa sig till förändrade omständigheter. Lära sig nya arbets-moment. Att hantera förändringar i arbetsgruppen, i roller eller arbetets organisering.

Proaktivitet – att initiera och åstadkomma förändring. Medarbetare som tar initiativ till förbättringar, eller påkallar behov av förändring för något som ej fungerar. Att testa nya arbetsmetoder.

Det är lätt att se det som en stege där kraven är att göra sitt jobb, dvs. pålitlighet. Nästa nivå handlar om att anpassa sig till en förändrad omvärld och nya förväntningar och kravbilder. Slutligen behövs även medarbetare som agerar proaktivt och agerar och justerar redan innan framtiden sköljer över oss.

Jag möter ofta en diskrepans på arbetsplatser där medarbetare tycker att det räcker att vara pålitliga men där ledare även önskar mer flexibilitet och proaktivitet från medarbetarna. Här blir det viktigt att tala om krav och förväntningar löpande dels med enskilda medarbetare, dels med arbetsgrupper och hela arbetsplatser. Det finns också exempel där chefer är för fastlåsta och kontrollerande. Då kvävs medarbetarnas initiativ och idéer.

Att tala om förväntningar, krav på medarbetare och ansvar i sin roll är viktigt. Gott ledarskap adresserar medarbetarna i detta. Det kan handla om att konkretisera vision, målbilder, mål på kort och lång sikt, ansvar och mandat etc. Inte sällan är beteendenivån i centrum och då behöver vi konkretisera hur vi ska förhålla oss mot varandra. Vad är okej och inte. Här kan det vara en bra idé att konkretisera spelregler för hur vi beter oss mot varandra.

En forskare som tidigt undersökte medarbetarskap är Stefan Tengblad, professor i Human Resource vid Göteborgs Universitet. I en skrift från 2011 skildrar han fyra nivåer av medarbetarskap. Tengblad understryker att det både handlar om skyldigheter och rättigheter och att det är förmågor som behövs för rollen och jobbet. Men inget medarbetarskap existerar i ett vakuum. Det är det gemensamma uppdraget som bör stå i centrum. Vad som krävs och vilka spelregler som behövs på jobbet är olika för exempelvis en organisationspsykolog, snickare, eller butikspersonal.

Tengblad menar att medarbetarskapet bör ses som en dynamisk process.

Återigen är det uppdraget som är i centrum och det ger olika ingångar till hur samarbete, engagemang, ansvarstagande och förtroende bör förstås i en specifik organisation.

Tengblads modell pekar på vikten av att arbeta konkret med olika aspekter för att lyckas med detta. Det räcker sällan med en policy, en konferens eller ett anförande av chefen för att detta ska bli verklighet.

Att utforma ett gott medarbetarskap är ledare och medarbetares gemensamma ansvar. Vi har olika roller och funktioner i detta. Men ingen är fri från ansvar och förpliktelser för att skapa ett bra medarbetarskap.

Psykologsnack nytt poddavsnitt med mig om coachande förhållningssätt

För en tid sedan medverkade jag i podden Psykologsnack. Den drivs av psykologerna Åsa Persson & Ulrike Braun. De har i flera år intervjuat hundratals psykologer om olika aspekter av psykologi. På ett lättfattligt och initerat sätt sprider de psykologisk kunskap. Avsnitt 206 av podden Psykologsnack är ett samtal mellan dem och mig om min bok Allt flyter - 8 principer för att coacha i förändring.

FOTBOLLS-VM

Ingen har missat att fotbolls VM pågår. Mitt första minne av VM är när en viss Maradona dribblade bort engelsmän och tyskar i Mexico i VM 1986. Jag var fem år och Maradona var min stora idol. För mig är han otvetydigt den störste fotbollsspelaren genom tiderna, även om Messi också är bra:)

jag hejar ofta på underdogs. Tex Kap Verde och andra afrikanska lag. I år spelar Curaçao, den lilla önationen med 160 000 invånare. Just Curaçao sjunger Povel Ramel en fantastisk frejdig sång och text om en svunnen tid till sjöss. Jag skickar med den som avslutande hälsning. Trevlig sommar!

Kommande datum

21 juli Författarsamtal med mig på fina Bjäre Bokhandel i Båstad

26 september seminarium på Bokmässan med mig och Poul Perris om att existera och utvecklas i förändring.

1 oktober Psykologer går på Parzival på Dramaten. Biljetter köper du här.

Det var alltid för den här gången. Nu tar jag sommarledigt till augusti. Om jag inte får plötslig inspiration och gör ett extra nyhetsbrev förstås. Sådant vet man aldrig.

Tipsa gärna om nyhetsbrevet till vänner och kollegor. Skriv ett mail eller en kommentar om vad du vill veta mera om.

Subscribe now

Subscribe now

Det har varit en intensiv månad varför nyhetsbrevet har dröjt längre än vanligt. April och maj har varit hektiska på ett roligt sätt. Jag har startat ett ledarprogram för en utbildningsorganisation. Jag har genomfört ännu en coachsalong på Julius Hus 20 maj.

Jag har även haft en coachsalong i Västervik om min bok Allt flyter. Jag har föreläst om coaching för mina tidigare kollegor på Sandahl Partners. Samt hållit i flera ledarutbildningar och ledningsgrupper för olika kunder.

Nyligen höll jag en lunchföreläsning om min bok Allt flyter – 8 principer för att coacha i förändring för chefer och HR-personal på Getinge. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om coachande ledarskap, förhållningssätt och hur det kan ha betydelse i arbetslivet hör av dig. Jag har gjort upplägg för mindre ledningsgrupper men också anpassat workshopen så att det fungerar även för medarbetare och i ett större format med ett hundratal i publiken. Hösten börjar redan fyllas på och bokas in så hör av dig så tidigt som möjligt

Neuropsykologi: Alzheimer en utbredd folksjukdom i skymundan

Efter förra nyhetsbrevet fick jag många reaktioner från vänner, bekanta och läsare när jag berättade om att min pappa har fått en alzheimersdiagnos. Tack för omtanken! Enligt Hjärnfonden har 100 000 svenskar Alzheimers och cirka 150 000 har någon form av demenssjukdom. Det kostar samhället uppskattningsvis 57 miljarder kronor varje år i direkta och indirekta kostnader. Det är mer än hela biståndsbudgeten och mer än hälften av vad rättsväsendet kostar. En ofantlig summa pengar.

Henrik Ennart är initiativtagare till Alzheimer Life som har ett ambitiöst folkbildningsprojekt. På en lunchföreläsning berättade läkaren och forskaren Moa Wibom, aktuell med boken Minnet går vilse senare i höst, att bara 2 % av forskningsresurserna läggs på Alzheimer trots att det är en så stor och utbredd sjukdom som påverkar så många människor. Hon kallade det för diskriminering. Hade det hetat cancer så hade det sett helt annorlunda ut. Jag kan inte bedöma om det stämmer. Men jag sympatiserar med henne ambition att upplysa hur sjukdomen fungerar. Allt åldrande är inte en demenssjukdom. Alzheimer Life samlar namnunderskrifter för en kampanj. Skriv gärna under om du vill att fler svenskar få de senaste medicinerna mot Alzheimer.

Fårpsykologi: Alla vill utvecklas och ha en relation – om vad lamm kan berätta om oss människor

En sak jag ofta talar om i olika sammanhang är vårt mänskliga behov av att utvecklas. En viktig beståndsdel för att utvecklas är vikten av att ha nära och viktiga relationer. I helgen hälsade jag på min pappa i skärgården. För över 15 år sedan startade de ett fårkollektiv; Fårskallarna på Runmarö. Ett uppskattat initiativ som håller landskapet öppet på ön och bidrar till mycket glädje. Fårskallarna har också fått miljöpris av Värmdö Kommun. 15-20 personer hjälps åt att ta hand om fåren, föda upp lamm. Det är mer arbete en man kan tro att ta hand om 30 tackor och lika många lamm. Det krävs hö, bra haglar, stängsel, flytta fåren till olika hagar så att de inte betar för mycket eller riskerar att få sjukdomar av att vistas för länge i samma plats. Lamningen i april är den mest intensiva perioden. Förutom att raka fåren och slakten framåt senhösten.

I årets lamning stöttes ett lamm bort av mamman. En i fårkollektivet tog hem lammet som flaskmatades under några intensiva veckor. Sedan en tid tillbaka är lammet som kallas för Gullan tillbaka i fårflocken tillsammans med de andra fåren. Men Gullan behöver fortfarande flaskmatas två gånger om dagen ett tag till. Hon beter sig mer som en hund än som ett lamm. Gullan springer till oss människor när vi kommer in i hagen i förhoppning att vi har med mat. Hon hoppar upp i knät, ställer sig på bakbenen och är allmänt kelig och närgången. När vi går där ifrån följer hon efter oss som vore hon en hund. Det är tydligt att hon har ett annat beteende än de andra lammen i flocken. Perioden av flaskmatning har påverkat hennes beteende och sätt att relatera till människor.

- Hon tror nästan att hon är en människa och inte ett får, säger min pappa.

Den här händelsen fick mig att tänka på anknytningens betydelse och hur starkt vårt sätt att relatera till andra också präglar relationen tillbaka. Vi blir andra människor i relation till lamm som beter sig som Gullan än de andra lammen. Ömsesidigheten och samspelet mellan anknytningspersoner är fascinerande. Jag som anknytningsperson är också olika i förhållande till de barn vi får. Alla barn är olika. Det är lätt att lägga ansvaret för detta på anknytningspersonen. Men det är uppenbart att vi påverkas av hur barnet relaterar till oss som vårdnadshavare.

I coaching och mellanmänskliga relationer i grupper och på arbetsplatser är det likadant. Beroende på hur jag som individ relaterar till gruppen och sammanhanget så kommer andra människor att bete sig olika. Var denna reciproka process börjar och slutar är ofta rätt suddigt för oss. Att det spelar roll, är helt uppenbart.

Kultur: Jag ska till Bokmässan i höst

Äntligen! Så händer det till slut att jag åker till Bokmässan i Göteborg för att tala om min bok Allt flyter. På fredag 25 september, kl. 13.00-13.45 deltar jag i ett större seminarium på tillsammans med psykoterapeuten Poul Perris som förra året utkom med boken; Det existentiella grundvillkoret. Moderator är journalisten Anna Lindman som intresserat sig för existentiella frågor under en längre tid. Hon har också skrivit boken Det jag trodde var kärlek om psykisk våld i nära relationer. Rubriken på seminariet är: Om att existera och utvecklas i förändring.

Första gången jag var på Bokmässan 2005 höll mitt fanzine ett ironiskt framträdande där vi berättade om vårt specialnummer om landet Äland. Jag höll ett kortare föredrag framför en overhead-projektor där jag pekade med kaffemuggen. Publiken förstod inte riktigt om det var seriöst eller inte. Älandsprojektet var allvarligt men på ett konceptuellt sätt.

Psykologi: Mentalisering tricket som gör våra barn trygga

Under en kortare period 2013-2014 delade jag terapirum med Anna Sylvén Natt och Dag. Anna är psykolog inriktad på barn, föräldrar och mentalisering. Jag hade förmånen att läsa hennes bok på manusstadiet som hon skrivit tillsammans med journalisten Maggan Hägglund. Nu har den äntligen kommit ut. Jag var nyligen på hennes release.

I trygga barn – hur mentalisering kan stötta ditt barns utveckling, Bokförlaget Max Ström, 2026) försöker hon så enkelt som möjligt berätta om hur mentalisering kan stödja föräldrar att förstå, läsa av och samspela med sina barn. Den riktar sig framför allt till föräldrar med barn upp till 12 år. Anna var också generös och läste mitt manus till min bok och gav mig värdefull professionell feedback på språk och innehåll. Trygga barn är populärvetenskapligt skrivet och lättilgängligt.

Boken inleds med fem råd till föräldrar och vårdnadshavare om hur man bör relatera till sitt barn. Råden är vettiga och de är bra tumregler även för andra typer av relationer.

1. Prioritera alltid relationen mellan dig och barnet.

2. Säg förlåt.

3. Var nyfiken på ditt barns inre liv.

4. Inse att det är ditt jobb att lära barnet förstå sina känslor.

5. Dela barnets glädje.

Med lite modifikation skulle dessa råd lika gärna kunna gälla gentemot samspelet med en partner eller nära vän. Men det skulle även kunna gälla en chef som leder en grupp medarbetare. Byt ut barn till medarbetare och det fungerar hyfsat väl. Fem grundläggande samspelsregler som understödjer vikten av att försöka empatiskt förstå varandra och där relationen alltid är viktigare än kravet, resultatet.

Trygga barn försöker med enkelt språk från vardagens sociala interaktioner mellan vuxna och barn, visa på vikten av att försöka sätta sig in i barnets livsvärld. Det är sannerligen ett krävande uppdrag att vara föräldrar. Ofta orkar vi inte det. Men boken ger mig ännu fler skäl till att försöka fortsätta trots stress och brist på tid, tålamod eller vad det nu kan finnas för skäl till att vi inte mentaliserar.

Att aktivt mentalisera, dvs. att tänka om tänkandet och kännandet tillsammans med sitt barn, är en av pusselbitarna till varför en anknytningsrelation byggs upp och stärks över tid. De som mentaliserar bra och utvecklar sina barn i det får barn som kan empatiskt tänka och känna om andra. Vi får se om Trygga barn blir boken som gör att begreppet mentalisering blir mer känt utanför professionen och mer allmänt känt och använt som begrepp.

Antiken: Karl Gerhard och den ökända hästen från Troja

I helgen firade Athenvännerna 50 år som förening. Föreningen stöttar Svenska Atheninstitutet som instiftades 1946 och som är en fantastisk institution för kulturellt och vetenskapligt utbyte om det klassiska antika arvet. Det var Athenvännerna som gav mig stipendium att vistas i Aten i november förra året. I lördags genomfördes festligheterna på Historiska museet för flera hundra i publiken. Konferenciern antikenförfattaren Allan Klynne menade att det såg ut som en händelse att Stockholm Marathons löpare passerade utanför museet. Högskole- och forskningsministern Lotta Edholm var där och höll ett förvånansvärt bra och peppande tal. Kungen som är beskyddare av föreningen hade skickat en hälsning som lästes upp. Medelåldern var hög.

En höjdpunkt var antikenprofessorn Ida Östenberg som talade om revymakaren Karl Gerhards koppling till antiken. Hon berättade med inlevelse om hur flera av hans föreställningar byggde på klassiska dramer som t.ex. Lysistrate. Hans antinazistiska kritik i föreställningen Den ökända hästen från Troja, lekte katt och råtta med censuren under Andra Världskriget. Numret ingår numera även i den svenska famösa kulturkanon.

Det var extra kul att sångaren och estradören Mattias Enn uppträdde och framförde två av Karl Gerhards klassiska sånger. En intressant upplysning från föredraget var att 1920 och 1930-talet var första gången som flera av de klassiska dramerna översattes till svenska. Det var också därför som de kunde uppföras såväl på Dramaten som att Karl Gerhard kunde använda de som stoff i sina revyer. Här är Mattias Enns version.

Slutligen vill jag tipsa om en ny poddaintervju med mig. Organisationspsykologen Patrik Nyström som driver den ambitiösa podden Optimera intervjuade mig om boken Allt flyter och om coachande förhållningssätt i praktiken. Lyssna på samtalet här:

Share

Det var allt för denna gång. Skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail och ge mig feedback.

Aktuellt

21 juli, Jag håller föredrag om min bok Allt flyter i Bjäre Bokhandel, Båstad.

25 september, Seminarium om min bok Allt flyter på Bokmässan i Göteborg.

1 oktober Psykologer går på teater analyserar Parzival.

Subscribe now

PSYKOLOGI: Att vara anhörig till alzheimer

Anhöriga får traditionellt sett för lite uppmärksamhet när vi talar om sjukvård, diagnoser och psykiskt lidande. Trots att de flest av oss flera gånger i livet går igenom fasen att vara anhörig och närstående till någon som inte mår bra. Jag har genom åren i mitt yrke som psykolog sett kraften hos anhöriga som söker stöd i grupper och gemenskaper.

Själv har jag erfarenhet som anhörig av psykiska diagnoser men står nu också inför en ny situation, då min pappa fått diagnosen Alzheimers sjukdom. Att vara anhörig till någon med demens är något jag delar med miljontals människor i världen. Bara i Sverige lever cirka 150 000 svenskar med en demenssjukdom. Processen med försämrat minne har kommit långsamt och gradvis de senaste två åren för min pappa. Och för knappt ett år sedan upptäcktes att han har Alzheimers i tidigt skede.

Häromdagen skrev min pappas fru Tjia Torpe en fin debattartikel i Aftonbladet om detta som anhörig. Hennes artikel kritiserade det nya beslutet från NT-rådet att säga nej till en ny lovande medicin, Lecanemab/Leqembi mot Alzheimer. NT-rådet, den myndighet som bedömer läkemedel, är restriktiv och tycker att evidensen är för svag. Trots att flera andra länder fattat andra beslut, t.ex Finland. Beslutet förefaller vara mer av kortsiktigt ekonomiskt slag och 35 läkare och forskare argumenterar väl för varför beslutet är felaktigt. De menar att man bortser från de samhälleliga och mänskliga vinsterna som det innebär att inte en massa människor hamnar inom sjukvården för att de inte klarar sig själva.

Den nya medicinen inte bara bromsar skeendet utan kan göra att vissa alzheimerspatienter förbättras, något inga tidigare bromsmediciner lyckats med. Att forskaren Lars Lannfelt dessutom är svensk är extra kul och pikant i sammanhanget. Än så länge är min pappas symtom milda och lidandet begränsat men det lär komma en tid när det blir annorlunda.

FILOSOFI: Visdomar från antiken: Konsten att inte vara rädd för att dö

Min pappa är inte rädd för att dö. På så sätt är han ett praktexemplar av att förhålla sig stoiskt lugn inför tillvarons oberäkneligheter. Han är glad för det liv han levt och lever just nu som pigg och vital 81-åring. Han är inte särskilt bekymrad till skillnad från oss andra närstående.

Min pappa som borde vara rädd för att dö, är inte rädd. Däremot är jag själv både rädd för att dö och orolig för mitt eget åldrande och processen av att bli fysiskt och psykiskt försvagad.

Jag har svårt att leva efter stoikernas livsvisdom; att man måste lära sig att acceptera döden. Acceptans är en konst som inom psykologin förmedlas i den existentiella inriktningen och inom ACT, där man hämtar inspiration framför allt från österländsk filosofi. Men det finns en lång tradition av acceptans även i Europa. För antikens stoiker var det helt grundläggande att acceptera och komma till ro med det faktum att vi ska dö. Den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius skriver till exempel i sin berömda bok Självbetraktelser (Meditations på engelska):

Betänk alltid hur kortvarigt och eländigt allt mänskligt är. I går ett frö, imorgon mumie eller aska. Lev därför ditt flyktiga ögonblick i enlighet med naturen. Dö med glatt sinne liksom den mogna oliven faller, i det den välsignade trädet, som skapat den, och tackar grenen som burit den.

Att dö med glatt sinne känns svårt. Själv värdesätter jag mycket högt att leva ett friskt och aktivt liv. Att leva livet fullt ut handlar samtidigt om att inte vara för rädd för att dö, för då vågar man ju paradoxalt inte leva alls. Jag är ingen överdriven renlevnadsmänniska som optimerar min kost in i minsta detalj, som t.ex den överspända longevity-rörelsen.

Stoicismen hade flera starka företrädare. En av dem var Epikuros, en frigiven slav och lärare som blev berömd filosof under kejsar Neros period på 00-talet e.kr. Epikuros skriver i sin bok Handbok i livets konst:

Säg aldrig om något - vad det än må vara -: “jag har förlorat det!” utan jag har återställt ett lån. Har din son dött? - du har återställt ett lån. Har din hustru dött? - du har återställt ett lån. Har ditt gods blivit dig fråntaget? - du har återställt ett lån.

Epikuros inställning vittnar om ett stort sinnesmod. Så stort att jag nog själv aldrig kommer att klara av det. Det är en fin tanke att tänka att jag fått mina barn till låns. Men för samtidsmänniskan idag där vi har några få barn känns den tanken svårsmält. Genom historien dog de flesta barnen som spädbarn eller unga, så att då tänka att man fick vara glad om ett barn blev vuxen var nog mer normalt än för oss idag.

COACHING: Coachsalong och AW på Julius Hus den 20 maj

20 maj arrangerar jag coachsalong och aw på nytt på Julius Hus. Huset på Bondegatan är en unik mötesplats som lämpar sig väl för djupa samtal. Med utgångspunkt i min bok Allt flyter – 8 principer om att coacha i förändring kommer jag göra en intim workshop där jag förmedlar några insikter och erfarenheter jag har lärt mig som coach.

Coachande förhållningssätt är en kraftfull metod som fungerar i många olika sammanhang. Det är användbart för chefer och den som i sin professionella roll pratar med människor. Men det det coachande förhållningssättet är också en nyckel till att nå fram till medarbetare, kunder eller intressenter i olika sammanhang även om du inte är ledare.

Förra gången gästades jag av psykologen och skådespelaren Meliz Karlge som gestaltade en av karaktärerna från boken. Denna gång kommer psykologstudenten och manusförfattaren/skådespelaren Daniela Mendel-Enk att spela ett live-case i rummet tillsammans med mig.

Coachsalongen är på Julius Hus, Bondegatan 21A, Södermalm. Samtalet pågår mellan cirka 17-18.30 med efterföljande mingel. Var god och kom i tid! Anmäl dig till jonas@mosskin.se redan nu och säkra din plats.

LITTERATUR OCH ANTIKEN: En odyssé - en far och en son och ett epos av Daniel Mendelsohn.

En av mina stora förebilder som liten var den grekiske hjälten Odysseus. Hans list, ledarskap och flexibla förhållningssätt för att hantera alla faror och hinder imponerade på mig som barn. Iliaden och Odyssén är till stilen rätt olika. Odyssén har mer karaktären av en modernare roman med en tydlig hjälte i huvudrollen som vi läsare får följa.

Som antikenfantast blev jag glad när jag läste en understreckare i SvD om författaren Daniel Mendelsohns bok från 2022. Handlingen i boken är följande: Professorn i humaniora på Bard College håller en introduktionskurs för studenter under en vårtermin, seminarium där de går igenom ett kapitel i taget i Odyssén. Hans 80-åriga pappa Jay Mendelsohn bestämmer sig att läsa kursen. Det blir en parallell till far och son i berättelsen om Odysseus och hans son Telemachos. I boken analyseras verket i detalj via samtal från seminarierna som varvas med författarens tankar om Odyssén. Men boken är också ett utforskande av relationen mellan son och far i barndomens och efterkrigstidens USA. Fadern Jay är starkt präglad av sin judiska uppväxt och har bestämda åsikter om det mesta. Något som sonen Daniel försöker hantera.

De åker också på en kryssning i Medelhavet tillsammans och besöker de mytomspunna platserna i Odyssén. Berättelsen är också till viss del en sorgebearbetning. Året efter kursen och resan till Medelhavet, får pappan en allvarlig stroke.

För den som läst Odyssén kompletterar den traditionell beskrivning av eposet. Den ger också en inblick i akademiska perspektiv på handlingen och på dynamiken i rummet tillsammans med studenterna. Men särskilt på relationen, konkurrensen och värmen mellan en far och en son.

De självbiografiska detaljerna är bitvis roliga men det blir samtidigt lite väl navelskådande ibland. Skildringar av olika släktkalas i New Yorks förorter gör att berättelsen ibland tappar drivet. Men oavsett det rekommenderar jag Mendelsohns bok.

PSYKOLOGI OCH TEATER: Psykologer går på teater analyserar Misantropen den 11 maj på Dramaten

11 maj är det dags för analys av Jens Ohlin och Hannes Meidals nyskrivna version av Misantropen, en kraftigt omarbetad version av Molières klassiker från 1666. Jag har sett förestållningen två gånger och det ska bli väldigt roligt att samtala med Hannes Meidal som spelar Misantropen Alceste, hovnarren och som skrivit manuset tillsammans med Jens Ohlin som också regisserat. Båda två kommer till samtalet på Dramatenbaren 11 maj, kl 18-19.00. Biljetter köper du här.

Aktuellt och några kommande datum

6 maj, Coachsalong och föredrag i Västervik, kl. 18-20. Det finns fortfarande några platser kvar. Anmälan och mer info här. I samarbete med Petra Rudin som driver Trygga Rummet.

11 maj, Psykologer går på teater analyserar Misantropen på Dramaten. Samtalet äger rum kl 18-19.00 i Dramatenbaren. Medverkar gör manusförfattarna Hannes Meidal och Jens Ohlin som också är skådespelare och regissör. Biljetter köper du här.

20 maj, Coachsalong och aw på Julius Hus, Bondegatan 21A, Södermalm. Samtalet pågår mellan cirka 17-18.30 med efterföljande mingel. Var god och kom i tid! Anmäl dig till jonas@mosskin.se redan nu för att säkra din plats.

Share

Det var allt för denna gången. Tipsa gärna om mitt nyhetsbrev för den som du tror är intresserad.

Två år i rad har jag varit på Kulturnatten i Stockholm tillsammans med familjen. Även detta år började vi på klassiska Birkagården, en bildningsinstitution som funnits sedan 1800-talet i Birkastan. Här prövade vi på kroki med kolkrita inför en livs levande nakenmodell. En varm och engagerad lärare som kom med tips om att även uppmärksamma och måla mellanrummen mellan kroppens olika delar. Vi hann med en kort sejour vid drejskivan också. Fantastiskt kul att skapa med händerna. Så formbart, enkelt och svårt på samma gång. Att få pröva på att skapa själv är kul och något som jag inte alltid förmår göra med mina barn. Därför känns Birkagårdens verksamhets så viktig.

Vi åt middag i det fina caféet samtidigt som en trollkarl gick runt och trollade bort snören på löpande band. En familjär, mysig och tillåtande stämning. I år i källaren spelade ett jazzband med äldre gubbar bland annat på en vibrafon. Musik som fick mig att tänka både på Disneys Djungelboken och Beppe Wolgers olika barnprogram och filmer. Fullt av folk och barn i alla åldrar och lång kö till alla verkstäder.

Vi fortsatte till Gustav Vasas kyrka där det var en gospelkonsert. På kaospiloterna 2005 hade min teamledare sjungit mycket gospel och tog dit sin körledare till vår klass i tre dagar för att sjunga med oss. Det var en fantastisk teambuiding att sjunga gospel i grupp och individuellt. Både utmanande och spännande. Det ändrade för alltid min syn på gospel som musikstil.

I kyrkan denna kväll var det mycket folk, men tyvärr lugn svensk kristen musik som fick mig att längta till det rytmiska gungandet och öset från de amerikanska sydstaterna. Gospel kan vara så roligt att sjunga och medryckande att lyssna på om det är bra. Men kristen lugn musik. Snark.

Vi skyndade vidare till en annan kyrka, Hedvig Eleonora på Östermalm. Där var kön enorm och långt ut på gatan. En ung tjej skulle spela orgel och framförde låtar från Harry Potters filmvärld. Vi lyckades hitta en hemlig bakdörr, som fler och fler i publiken hittade. Till slut kom de flesta in. En timmes stämningsfull musik, med säkert 500 personer i publiken. Ett vackert kyrkorum som får den mest agnostiske psykologen att känna sig andlig. Så roligt att se så många unga människor vallfärda för att höra orgelmusik i en kyrka.

Överallt på stan fullt med människor, unga, gamla, barn, ungdomar, vuxna. Det är en fantastisk manifestation för kulturens roll och betydelse. Kulturhuset slog besöksrekord och räknade till över 35 000 människor på en kväll. Att allt i princip är gratis och tillgängligt är en fin gest och manifestation för kulturens dragningskraft. Det får gärna vara en kulturnatt per termin om ni frågar mig. Att hitta alternativ till shopping och alkohol på kvällstid i Stockholm känns angeläget för oss som samhälle.

Att människor värdesätter och gärna tar del av kultur råder det ingen tvekan om. Men kanske är de mentala trösklarna, vanan och kostnaderna för att få plats och en biljett ibland allt för hög för att många ska lämna mobilen, hemmet och tevens trygga famn för kulturen? Att satsa på kulturen mer som samhälle är en så billig investering för gemenskap, sysselsättning, mening och alternativ till gäng, kriminalitet, ensamhet och skärmberoende.

Det är lätt att drabbas av Fomo under Kulturnatten, men att vara en av alla tusentals besökare är fint. Jag är en del av en mobiliserad massa i rörelse.

Ny coachsalong på Julius Hus den 20 maj

5 mars genomförde jag den första coachsalongen på Julius Hus. Det är en unik mötesplats som lämpar sig väl för djupa samtal. Efter förra gångens uppskattande feedback, gör jag nu ett nytt tillfälle den 20 maj. Då blir det coachsalong och aw med för en mindre grupp personer. Med utgångspunkt ur min bok Allt flyter – 8 principer om att coacha i förändring kommer jag göra en intim workshop där jag förmedlar några insikter och erfarenheter jag har lärt mig som coach.

Coachande förhållningssätt är en kraftfull metod som fungerar i många olika sammanhang. Det är användbart för chefer och den som i sin professionella roll pratar med människor. Men det det coachande förhållningssättet är också en nyckel till att nå fram till medarbetare, kunder eller intressenter i olika sammanhang även om du inte är ledare.

Förra gången gästades jag av psykologen och skådespelaren Meliz Karlge som gestaltade en av karaktärerna från boken. En stressad chef som gjorde allt för alla andra, men nästan gick under själv av den ambitionen. Även denna gång kommer jag ha en live-case i rummet för att förmedla några utgångspunkter för coaching och skapa närvaro i stunden.

Coachsalongen är på Julius Hus, Bondegatan 21A, Södermalm. Samtalet pågår mellan cirka 17-18.30 med efterföljande mingel. Var god och kom i tid! Anmäl dig till jonas@mosskin.se redan nu och säkra din plats.

Intervju med mig i Modern Psykologi

I Modern Psykologi nummer 3/2026 blev jag intervjuade av chefredaktören Karin Skagerberg. Under rubriken Det har jag lärt mig, utvecklade jag några tankar om coaching. En viktig sak är hur stor effekt man kan få av ett eller några enstaka samtal. Att skapa möjligheter för reflektion och att få fatt i långsiktiga utmaningar som klienten vill förändra kan bli en viktig ögonöppnare.

Jag har en speciell relation till Modern Psykologi. Jag var krönikör i tio år mellan 2011 och 2021. Jag skrev också en lång artikel om terapistriderna mellan KBT och PDT redan i nummer 2 från 2009 när tidningen var helt ny. Patrik Hadenius (initiativtager till Språkmuseet) och Jonas Mattsson (chefredaktör Forskning och Framsteg) som då drev Modern Psykologi, trodde på mig som skribent trots att jag var psykologstudent. Båda har lärt mig mycket om skrivande, redigerandet av text och är dessutom duktiga skribenter och väldigt trevliga personer!

Pesten, att läsa om en klassiker

Nyligen läste jag om den franske författaren Albert Camus bok Pesten från 1947. En kuslig, psykologisk och existentiell skildring av en utdragen samhällskris.

Handlingen är enkel, staden Oran, i Algeriet drabbas av en oväntad epidemi, som visar sig vara en allvarlig och mycket dödlig pest. Via några huvudpersoner, läkare, journalister, byråkrater och ledare möter vi den ångest, chock och normalitet som breder ut sig bland befolkningen. Staden stängs och isoleras från omvärlden under ett års tid. Det är 25 år sedan jag lästen Pesten första gången. Den håller ännu. Boken fick ett uppsving under covid-pandemin och hamnade på topplistorna då. Det är förståeligt med tanke på skildringen, temat och ramberättelsen i boken. Många av de moraliska, sociologiska, politiska och psykologiska tillstånden som vi upplevde under coronapandemin, är likartade i Camus bok.

Även om boken utspelar sig på 1940-talet och lär ha skrivits som en allegori över att vara instängdhet i en fransk alpby under Andra Världskriget, där Camus bodde under Vichyregimens sista år.. Camus lyckas fånga den ångestväckande känslan av ovisshet, utsatthet, begränsad världsbild och flockbeteenden som vi var många som talade om och upplevde under pandemin. Precis som covid försvinner epidemin och alla restriktioner lika fort som de infördes. Människor går vidare men något existentiell och osäkert lever sig kvar som ett minne och en gemensam erfarenhet. Trots att det gått 85 år sedan boken skrevs är den fortfarande relevant och drabbande. För den som vill få en dos existentialism utan att behöva läsa en fackbok är Pesten en utmärkt bok.

Läs gärna Jan Kjaerstads understreckare om Pesten i SvD mitt under de första månaderna av coronapandemin.

Psykologer går på teater analyserar Misantropen den 11 maj på Dramaten

Mitt samarbete med Dramaten fortsätter vilket är kul. I höst ska jag analysera Parzival. Men redan nu den 11 maj är det dags för analys av Jens Ohlin och Hannes Meidals nyskrivna version av Misantropen, Molières klassiker från 1666.

Claes Månsson spelar en jagsvag kung. Hovnarren Alceste (Hannes Meidal) föraktar människor. Enligt honom är människor ängsliga, grymma och förbluffande dumma i huvudet. Och därför är allt på väg åt helvete. Alla vet det. Så varför inte säga som det är tänker Alceste? Vid hovet ägnar man sig åt att lysa upp världen och inkludera alla. Runtomkring honom haglar det värdegrundsfloskler. På rim! Och alla låtsas vara bättre än de är. En dag ska Alceste ta bladet från munnen och säga sanningen.

Jag har själv inte ett pjäsen ännu. På fredag ska jag dit, så jag får återkomma till mina tankar om den. Det jag hört om pjäsen verkar mycket lovande. De uppsättningar jag sett på Dramaten de senaste åren har alla haft lite av extra allt över sig, vilket jag tycker är kul och bjussigt motpubliken.

Psykologer går på teater genomförs 11 maj, kl 18-19.00 i Dramatenbaren som ett enskilt samtal. Både Hannes Meidal och Jens Ohlin deltar i samtalet tillsammans med mig. Biljetter köper du här.

Aktuellt och några kommande datum

23 april, Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm. Då analyserar jag Jim Jarmusch bioaktuella film Father, Mother, Sister, brother tillsammans med författaren och psykologen Kristina Sandberg. Tyvärr är biljetterna slutsålda.

6 maj, Coachsalong och föredrag i Västervik, kl. 18-20. Det finns fortfarande några platser kvar. Anmälan och mer info här. I samarbete med Petra Rudin som driver Trygga Rummet.

11 maj, Psykologer går på teater analyserar Misantropen på Dramaten. Samtalet äger rum kl 18-19.00 i Dramatenbaren. Medverkar gör manusförfattarna Hannes Meidal och Jens Ohlin som också är skådespelare och regissör. Biljetter köper du här.

20 maj, Coachsalong och aw på Julius Hus, Bondegatan 21A, Södermalm. Samtalet pågår mellan cirka 17-18.30 med efterföljande mingel. Var god och kom i tid! Anmäl dig till jonas@mosskin.se redan nu för att säkra din plats.

Det var allt för denna gången. Tipsa gärna om mitt nyhetsbrev för den som du tror är intresserad.

Subscribe now

Share

Nyhetsbrev 9

Resans kreativa kraft - en skrivarresa till Cascais i Portugal

De senaste fyra åren har jag gjort en egen inspirationsresa till Medelhavet i slutet av mars. Det har varit ett sätt att bryta min vinterdeppiga jag och få inspiration. Resan och miljöombytet har varit ett sätt att kickstarta mitt eget skrivande och läsande. Med hjälp av Medelhavets vårsol har jag cyklat, vandrat och joggat i kustnära landskap. Jag har cyklat längs Apuliens kust och strosat runt i barockstaden Lecce. Cyklat och vandrat i norra Katalonien mellan Girona och Cadaqués klippiga kust. Hängt i Thessaloniki och Kavalla på Svenska författarhuset. I år återbesökte jag den lilla staden Cascais, på Portugals Atlantkust, några mil utanför Lissabon.

Att resa har varit en passion i livet och de senaste fem åren har jag bejakat lusten för resandet. För mig är friheten som en resa skapar, ett sätt att öppna upp mitt kreativa spjäll där jag blir mottaglig för mer impulser, stämningar, intryck och miljöer. Jag får energi och inspiration av miljöombyten i sig men också att se och möta nya saker som en resa innebär. Jag läser böcker med ett annat intresse, skriver mer engagerat och tänker bättre. När vardagens brus försvinner och resans grus möter mig leder det till nya erfarenheter och insikter. Kombinationen av värme, sol och att vara i rörelse fysiskt sätter fart på mig. Det har blivit min universalmedicin.

Nyligen bodde jag i Cascais, i Portugal i fyra nätter i ett gulligt litet pensionat med fyra rum. Självservering till frukost, en fin liten terrass och ett gulligt kök och vardagsrum, var helt perfekt för mig. Jag disponerade huset och de andra gästerna började relatera till mig, ställde frågor som om jag var ägare eller en permanent gäst. Rummen var enkla, huset vackert. Inget lyx, det passar inte mig. Men gärna en uteplats i solen, i ett lugnt kvarter med fina gator att flanera på.

Förmiddagarna fram till lunch är mitt bästa kreativa rum. Det är då jag skriver. Efter lunch är jag mindre produktiv. Då brukar jag läsa eller göra en utflykt med cykel till havet och vandra längs kusten och i bergen. På kvällarna är jag ofta trött och efter en middag går jag hem och läser några timmar.

Cascais har blivit dyrt, välmående och en turistig strandstad, med pendeltåget 45 minuter från Lissabon. Huspriserna är hutlösa och turister från Portugal och övriga världen njuter av strand, hav och vackra hus. Det finns fortfarande genuina delar av staden bortom alla människor men jag är rädd att Cascais håller på att bli för populärt för sitt eget bästa.

För mig har dessa resor blivit ett bra sätt att bli kreativ. Jag tänker att alla sätt som fungerar är rätt. Vilka sätt och strategier har du?

Positiv psykologi

På resan läste jag bland annat psykologiprofessorn Martin Seligmans bok Flourish - a visionary new understanding of happiness and well-being från 2011. Seligman är en av förgrundsgestalterna för positiv psykologi som var ganska hajpat under 2000-talet. Jag har alltid varit skeptisk mot inriktningen men har bestämt mig för att ge det en andra chans. Enligt Seligman finns det fem områden, som vi behöver för att blomstra och känna välbefinnande i våra liv. Det handlar om positiva känslor, engagemang, relationer, mening och att uppnå mål. Ibland läggs en spirituell dimension till som den sjätte pelaren.

Seligman gör en jämförelse mellan välmående och väder i boken. Vår upplevelse av väder består av flera olika aspekter som alla ger sitt unika bidrag till vädret. Temperaturen i luften spelar roll. Likaså om det är soligt eller mulet. Mycket eller lite vind och graden av luftfuktigheten påverkar också vår känsla för vädret. Torr eller fuktig luft ger helt olika väder. Upplevelsen av väder är samtidigt både subjektiv och objektiv. Trots olikheter upplever de flesta vädret relativt likartat. Seligman menar att välmående är som vädret; det består av flera olika komponenter som alla är kvalitativt relevanta och värda att uppmärksamma. Du kan inte leva ett välmående liv utan alla de fem aspekterna.

Seligmans tankar är en vidareutveckling han sina egna teorier från 2002 och boken Authentic Happiness. Den första boken fokuserade mer på lycka som njutning, än på det bredare begreppet välbefinnande. Det är klokt att bredda perspektivet från ett ensidigt lyckofokus. Dels eftersom upplevelsen av lycka är så flyktig, vilket många studier redogör för. Ungefär 70 % av våra svar visar sig i forskning bero på vårt mående just i dag i denna stund.

De fem dimensionerna känns igen från många andra psykologiska teorier och sammanhang. Betoningen på att fokusera på positiva känslor mer i vardagen låter klokt tänkt. Engagemang kopplar Seligman mycket till upplevelsen av flow. Här är det oklart om Seligman tänker sig ett så fokuserat intresse som flowbegreppet eller om det kan vara flow även i mildare form. Spontant känns flow som ett för svårt krav för många. Känner vi verkligen flow särskilt ofta?

Att relationer och sociala sammanhang med vänner och familj spelar roll vet alla och bekräftas gång på gång av psykologisk forskning. När människor ska gå i pension nämner det ofta kollegorna som den aspekt av jobbet de kommer sakna mest. Betydelsen av mening och syfte i livet är också en viktig aspekt för Seligman precis som många tanketraditioner, inte minst existentiella perspektiv som jag tagit upp flera gånger i nyhetsbrevet.

Seligmans femte kategori handlar om att uppnå mål. Det känns viktigt att få med skapande och arbete när vi talar om välbefinnande. Att livet också går ut på att uträtta något i världen. Här är det lite oklart huruvida själva presterandet krävs eller om det räcker med strävan mot långsiktiga mål. Freud lär ha sagt att meningen med livet är att arbeta och älska. Så att arbete är viktigt finns det många som håller med om. Exakt hur den här faktorn ska fångas behöver dock konkretiseras framöver tror jag.

Trots goda intentioner från Seligman, är boken Flourishing tyvärr en besvikelse. Den är rörigt skriven. Det är för mycket av amerikansk flygplatslitteratur över framställningen. Långa anekdoter som är förhärligande och för optimistiska inför det mesta. Det blir för mycket historier och för lite seriösa fakta och vetenskap. Jag väntar otåligt på att de fördjupande resonemangen ska komma men det sker aldrig. Som lättsam ingång till ämnet fungerar boken okej, men den som letar efter mer substans och djup får söka sig till andra framställningar.

En kort sammanfattning av boken teser finns här.

Ledarskap och nytt samarbete - Jag blir head-huntar för en vår och rekryterar filmproducent.

Till och från har jag haft samarbete med Bohmans Executive. Nu har vi formaliserat samarbetet då jag hjälper en kund att hitta en senior och kvalificerad filmproducent. Bohmans är en seriös aktör som har över 30 års erfarenhet av rekryteringar och search. Jag hoppas att mitt bidrag kan göra skillnad. Jag är bra på att förstå människors drivkrafter genom samtal och har erfarenhet av att göra kvalificerade personbedömningar vilket kan ge en extra dimension till intervjuer, matchning och bedömning. Mitt nätverk i film- och kulturbranschen hoppas jag kan vara till hjälp framöver. Är du nyfiken på rollen och annonsen, eller vill tipsa någon i ditt nätverk? Kolla in den här!

Coachande förhållningssätt - ny poddintervju med mig

Jag blev nyligen inbjuden till podden Jakten på det lyckade ledarskapet. Nathalie Bishop Vd på Holmberg & Friends intervjuade mig. Det blev ett fint och ganska personligt samtal med mig om min bakgrund och om personliga erfarenheter som lett mig in till banan som psykolog och coach. En sak vi kom in på är vikten av att förstå vår historia för att veta var vi ska framåt. Dåtiden är alltid närvarande i nuet och det påverkar vår roll när vi leder och när vi coachar andra. Rätt använt kan vårt sätt att förhålla sig till vår historia och vår självinsikt göra oss till bättre lyssnare och bättre ledare. Lyssna på hela samtalet här!

Psykologer tittar på film analyserar stela familjerelationer.

23 april är det säsongsavslutning för Psykologer tittar på film. Då visar vi den amerikanske regissören Jim Jarmusch film Father, Mother, Brother, Sister. Den är en stjärnspäckad film med Adam Driver, Tom Waits, Charlotte Rampling och Cate Blanchett bland andra. Samtalsgäst är Kristina Sandberg, författare och psykolog. Det finns fortfarande några platser kvar. Biljetter här. Sandberg har varit en flitig gäst till mina samtal genom åren.

Till sist: Glöm inte att idag är sista dagen för att söka till högskola och universitet. Det är gratis med utbildning i Sverige och en chans till livslångt lärande. Senaste åren har jag läst antikens filosofi och antikens kultur och samhällsliv med stor behållning. Kanske söker jag något ikväll för nästa höst? Vad söker du?

Subscribe now

Kommande datum

23 april, Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm. Då analyserar Jim Jarmusch bioaktuella film Father, Mother, Sister, brother. Biljetter via länken här.

6 maj Coachsalong i Västervik, kl. 18-20. Det finns fortfarande några platser kvar. Anmälan och mer info här. I samarbete med Petra Rudin som driver Trygga Rummet.

LEDARSKAP: Vad är egentligen coaching? - tankar efter Coachsalongen

5 mars arrangerade jag min första Coachsalong och AW på Julius Hus på Bondegatan i Stockholm. 25 personer deltog, lyssnade och ställde frågor. Det blev ett fint samtal om ledarskap och reflektioner kring våra erfarenheter av coaching och coachande förhållningssätt. Julius Hus är en speciell plats som bjuder in till lugn, lyssnande och reflektion. Just gemensam reflektion är kanske vårt nya guld i tillvaron. Det som vi letar efter i vår iver att finna det i tillvaron. När vi istället borde gräva djupare där vi står, sakta ned. Att bli bättre på att lyssna inåt och utåt på vår närmaste omgivning.

En fråga som dök upp på coachsalonen är hur jag definierar coaching. Det är svårt och finns ingen allmänt accepterad definition. I min bok hänvisar jag till den inflytelserike coachen och författaren John Whitmore, som skrivit många böcker i ämnet. Han säger:

”coaching handlar om att frigöra en persons möjligheter att maximera sina prestationer.

Själv tycker jag att hans definition är för prestationsinriktad för att passa mitt förhållningssätt. Min något längre definition lyder:

”Coaching är en lösningsfokuserad samtalsmetod där coachen stöttar klienten att mer effektivt använda sina förmågor i syfte att utvecklas, nå insikt och sträva mot professionella och personliga mål.

För mig är det viktigt att betona att coaching är en samskapande process och att syftet handlar om såväl utveckling, insikt som att nå nya professionella och personliga mål. Styr vi för hårt mot prestation är det lätt att missa andra delar av lärande och utveckling. Särskilt när vi talar om chefer som ofta är prestationsorienterade.

En skillnad mellan coaching och terapi är att det coachande förhållningssättet utgår från att klienten har allt den behöver för att ta sig an svårigheter och utmaningar. Det terapeutiska förhållningssättet utgår däremot ofta från att klienten har något som är trasigt och behöver lagas, repareras och återställas för att förändringen ska vara möjligt. Diagnosen, symptomen, traumat eller en kombination av detta skall bearbetas för att vi ska kunna gå stärkta ut i livet. Den här distinktionen är förenklad men jag upplever att den är viktig att göra. Det visar på antaganden som i sig ger ett visst fokus för dialogen i coaching eller i terapi.

På coachsalongen hade jag även med mig psykologen och skådespelaren Meliz Karlge. Hon spelade en av cheferna i min bok som har utmaningar att få ihop hela tillvaron på jobbet och att inte göra alla andras jobb. Att använda ett levande exempel för att visa hur coaching går till och levandegöra den komplexa chefstillvaron är något jag vill göra mera av och hoppas kunna återkomma till i utbildningar, föreläsningar och workshops framöver. När jag pratade på Stadsmissionen hade jag förmånen att ha med Meliz på scenen också, vilket har varit uppskattat.

Det kommer förhoppningsvis bli fler coachsalonger under våren i Stockholm. Den 6 maj kl. 18-20 gästar jag HR-experten och ledarutvecklaren Petra Rudin som driver Trygga rummet i Västervik. Då gör vi en coachsalong om min bok Allt flyter och om coachande ledarskap, i hennes fina lokal. Du kan redan nu anmäla dig till den kvällen. Det är begränsat antal platser 15, så tveka inte att anmäla dig.

COACHANDE LEDARSKAP - intervju i HR-podden Here we go again med Sofia Stigendal

Nyligen släpptes poddavsnittet med mig där jag är intervjuad av HR-experten och förändringsledaren Sofia Stigendal. Det blev ett utforskande samtal om hur coaching kan bidra till att stå stadigare i tillvaron när allt flyter och förändringarna sköljer över oss.

KULTUR - Författaren Édouard Louis drar fullt hus på Kulturhuset

En av mina nutida favoriter är den franske författaren Édouard Louis. 3e och 4 mars besökte han Kulturhuset i Stockholm. Två utsålda kvällar i rad med 500 personer varje kväll är fantastiskt! Ett bevis för att inte litteraturen är död. Det överraskade mig att så många delar mitt intresse för Louis. Det har jag inte märkt tidigare när jag talat med folk om hans böcker.

För mig är Louis som en kondenserad version av den norske författaren Karl-Ove Knausgård. Skillnaden är att han brukar en tiondel så många ord för att förmedla liknande autofiktiva betraktelser om livet, relationer, människoöden och samhället. Jag har läst de flesta av hans böcker där hans debutbok Göra sig kvitt Eddy Belleguelle är den starkaste. Där får vi följa hans barndom och tonårsuppväxt i en trasig arbetarklassmiljö i norra Frankrike och hur han kommer ut som homosexuell trots våld, mobbning och förtryck.

Louis böcker är lättlästa och hans prosa rymmer intressanta psykologiska dilemman och problem. Skam, skuld, sårbarhet, rädsla, ångest, nedstämdhet och svårigheten att reglera mellanmänskliga relationer.

I hans senaste bok Kollapsen skildras relationen till storebrodern som till slut super ihjäl sig. Deras relation var sårig, ofta obefintlig och boken är ett slags försök att rannsaka sig själv och berätta om brodern väg utför, innan han kollapsade på grund av sitt beroende. Det som gör Louis så bra är förutom hans flytande språk också hans försök att skriva fram det komplexa. Till skillnad från en del andra vänsterförfattare, beskyller inte Louis enbart samhället för de individer som det skapar utan han förlägger ansvaret även hos individen. Ibland har han dock en tendens att skuldbelägga samhället för mycket, men med tanke på det trasproletariat i norra Frankrike som Louis kommer ifrån är det lätt att förstå hans ingångsvärde. Själv gillar jag bättre när han tydliggör det egna ansvaret även hos den lilla människan. I berättelsen om hans mamma, skildrad i två böcker Monique flyr och En kvinnas friörelse, är det tydligt hur varje människa trots alla intrasslade relationer och beroenden kan välja att frigöra sig.

Louis påminner lite om Camus så tillvida att de båda kommer från en fattig bakgrund, såväl socialt, emotionellt, ekonomiskt som kulturellt. Det är en bedrift att Louis blivit författare på samma sätt som det var beundransvärt att den enkle arbetargrabben från Alger; Albert Camus, kunde bli en världsberömd nobelpristagare. Camus barndom är för övrigt vackert skildrad i den postumt utgivna boken: Den första människan.

För mig var det en upplevelse att höra och se Louis live på Kulturhuset. En inspirerande, begåvad 35-åring som förhoppningsvis har många böcker kvar att skriva.

PSYKOLOGI OCH KULTUR - När kärleken gör oss blinda, ett kommande samtal på Dramaten

Nu på onsdag den 25 mars kl. 18-19.00 är jag moderator för ett samtal i Dramatenbaren med psykologen Maria Farm och dramatikern Annika Nyman med utgångspunkt i Dramatens kommande föreställning Solaris. Biljetter till samtalet köper du här.

Med utgångspunkt i föreställningen Solaris, inspirerad av Stanisław Lems klassiska roman, bjuder Dramaten in till ett samtal om kärlekens kraft och människans relation till det oförklarliga.

Ibland väljer vi att inte se det som finns framför oss – det vi håller på att förlora eller kanske aldrig får tillbaka. Kärleken kan färga världen i nya nyanser, skapa en stark samhörighet och sudda ut gränsen mellan fantasi och verklighet.

I föreställningen möter vi psykologen Kris Kelvin på en rymdstation ovanför planeten Solaris, där minnen och begär plötsligt tar fysisk form. I Annika Nymans dramatisering och Gustav Englunds regi vävs thriller, kärlekshistoria och existentiella frågor samman.

Under kvällen utforskar vi vad kärleken ger oss – men också hur den kan göra oss sårbara och ibland blinda. Hur långt är vi beredda att gå för att hålla fast vid det vi älskar?

I panelen: Maria Farm, psykolog och KBT-terapeut som i sin bok “Är jag verkligen kär” guidar läsaren genom tvivel och osäkerhet i kärleksrelationer. Annika Nyman, dramatiker som skrivit Solaris. Har författat ett antal scenproduktioner & ljudverk som har satts upp på Göteborgs Stadsteater och Månteatern i Lund, och av frigrupper.

Moderator: Jonas Mosskin, psykolog och författare.

För mig som gillar sci-fi skildringar både i böcker och film generellt och den ryska avantgardefilmen i synnerhet så blir det extra kul att prata om kärlek med utgångspunkt i Solaris. Den klassiska 1970-talsfilmen om den nästan övergivna rymdstationen på planeten Solaris, där det förflutna går igen och blir lika verkligt som det konkreta nuet. Jag såg nyligen om Tarkovskijs långsamma drama och fastnade för den gripande kärlekshistorien mellan psykologen Kris och hans döda hustru som går igen. Filmen bearbetar sorgen och skapar en brygga över den avgrund i existensen som en förlust av en nära anhörig kan innebära. Maria Farm är en psykolog som specialiserat sig på relationer, par och kärlek specifikt. Det ska bli intressant att höra hur hon ser på vårt behov av kärlek och hur vi hanterar det.

Det var allt för denna veckas nyhetsbrev. Prenumera gärna och tipsa andra om mitt nyhetsbrev!

På torsdag är jag förresten i Linköping och ör en workshop om coachande förhållningssätt för 60 medarbetare. Är du intresserad av att anlita mig för en föreläsning eller workshop i din organisation, tveka inte att ta kontakt med mig!

Share

Kommande datum

25 mars, När kärleken gör oss blinda - samtal på Dramatenbar. kl. 18-19.00 samtal på Dramaten med psykologen Maria Farm och dramatikern Annika Nyman med utgångspunkt i Dramatens kommande föreställning Solaris. Biljetter till samtalet köper du här.

23 april, Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm. Då analyserar Jim Jarmusch bioaktuella film Father, Mother, Sister, brother. Biljetter via länken här.

6 maj Coachsalong i Västervik, kl. 18-20. Anmälan och mer info här.

Subscribe now

KULTUR OCH POLITIK: Animerade filmberättelser om från Iran och Israel

Världen är ur led och det nya kriget i Mellanöstern är både överraskande och samtidigt helt förväntat. Israels besatthet och rädsla för Iran är förståelig och det har pratats om detta i över 20 år. Jag träffade vänsterliberala israeler redan 2008 i Tel Aviv som var livrädda för Irans missiler och kärnvapenprogram.

Några år tidigare besökte jag de områden som Israel nu åter bombar och invaderar i södra Libanon. Här är Israels många krig ett trauma för befolkningen Historien upprepar sig nu igen med civila som kommer i kläm i nya krig mellan Hezbollah och Israel.

De israeliska övergreppen i Libanon har en lång historia. Här vill jag påminna om den israeliska animerade filmen Waltz with Bashir från 2009. Regissören Ari Folman berättar om inbördeskriget i Libanon på ett komplext och personligt sätt. Där de israeliska massakrerna i Sabra och Shatila 1982 de unga israeliska soldaternas trauma kan leda till. En mycket stark film!

Hur många israeliska soldater som fått PTSD efter Gazakriget är ännu oklart. För att inte tala om den palestinska befolkningens fruktansvärda lidande under det senaste kriget. Våldsspiralen riskerar att fortsätta och hat föder hat.

Regimen i Iran är vedervärdig men utsikterna att bomba fram regimskifte och demokrati är litet. 2001 i Afghanistan, 2003 i Irak, 2011 i Libyen är alla misslyckade exempel som kan vara bra att påminna sig om. Alla länderna är fortfarande mycket instabila och delvis fragmentariskt styrda. Ett grundläggande fel är att Väst i allmänhet och amerikaner i synnerhet har svårt att förstå läget på marken. Det är mera komplext än vad saker verkar från andra sidan Atlanten.

Två skildringar om Iran kan vara en bra början för att lära sig mer. Dels mästerliga iranske regissören Jafar Panahis ”Det var bara en liten olycka”. Den skildrar delvis det hat som finns bland befolkningen mot regimen och hur korruptionen i Iran urholkat all moral. Psykologer tittar på film visade filmen i december förra året med författaren Balsam Karam som gäst. Filmen går fortfarande på bio, så missa inte den!

För att förstå revolution och Iran kan jag också påminna om franskiranska Marjaneh Satrapis serieroman: Persepolis. En lysande bok om störtandet av shahen av Iran 1979. Serieromanen blev också en animerad film: Persepolis från 2007. En lysande berättelse om hur det var att växa upp i den islamska revolutionens Iran på 1980-talet. Läs och se filmen!

KULTUR: Statens Fastighetsverk agerar indrivare och hotar Medelhavsmuseet

I dagarna kom nyheten att hutlösa hyreshöjningar kan tvinga Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet att behöva flytta från sina unika lokaler i centrala Stockholm. Ola Wikander, ordförande i Medelhavsmuseets vänner skriver en fin artikel om det unika museet i Expressen.

Byggnaderna ägs av Statens Fastighetsverk (SFV) som har ett regleringsbrev som säger att de ska ta ut marknadshyror. Eftersom centrala lägen i storstäder ökar så mycket i värde så höjs hyrorna kraftigt år från år. Det gör inte anslagen från staten till museerna tyvärr. Det gör att museernas budget gröps ur mer och mer. När t.ex. Nationalmuseum renoverade för över en miljard hade man sedan inte råd att ha öppet 6 dagar i veckan utan drog ner till 5 dagar i veckan. Det här problemet har varit känt under hela 2000-talet. En statlig utredning av förläggaren och kulturekonomen Tobias Nielsén har förklarat hur feltänkt detta är. Museerna genererar ett värde till städerna. Vad skulle Paris vara utan Louvren? Lyssna på den här klargörande radiointervjun med Nielsén för något år sedan om det knasiga med markandstänket.

Problemet med hela sättet att tänka med marknadshyror för museer och offentliga institutioner är att det är svårt att se vilken annan aktör som skall använda lokalerna? Etnografiska museet byggdes specifik på Gärdet för detta ändamål. Museer är så pass unika och specialanpassade att inte är rimligt för någon annan att ta över och hyra lokalerna. Därför fungerar inte marknadshyror för dessa typer av byggnader. Att SFV agerar som en indrivare utan vett eller sans är anmärkningsvärt. De går dessutom med större vinst än nödvändigt år efter år, rapporterar Dagens ETC.

Allmänintresset är självklart att bevara unika samlingar öppna för allmänheten, inte att kräma ur varenda krona. Dessutom gör modellen att offentliga institutioner blir fattigare och fattigare eftersom anslag sällan räknas upp på detta sätt. Kulturbudgeten är t.ex. som andel av BNP den lägsta på decennier. Modellen med marknadshyror har inte varit en konflikt över blockgränserna. Systemet har tyvärr inte modifierats av rödgröna regeringar heller. Med tanke på hur marknadsliberala Moderaterna är generellt och kulturministern Parisa Liljestrand i synnerhet, är det inte troligt att systemet kommer att ändras nu heller. Det är tragiskt för likt andra samhällsproblem så skjuts problemet framåt och sakta kvävs kulturlivet, utan att någon egentligen vill det eller har det som mål.

Jag har kännedom om flera institutioner t.ex. Kungliga Konsthögskolan, Wetterlings Gallery, mfl. där hyreshöjningar driver bort kulturen och hotar själva idén med verksamheten. Anna Ångström i SvD skriver om flera andra kulturinstitutioner i samma situation. “Vi riskerar att få en död stad”.

Om inte politikerna fattar allvaret borde däremot omdömet hos ledningen på SFV sätta stopp för deras eget agerande. Men i stället döljer man sig bakom strikta tolkningar av regleringsbrev. Men självklart är det möjligt att tolka på andra sätt om man bara vill förstås. SFV:s uppdrag och regleringsbrev borde omstöpas i grunden. Jag tror att myndigheten skulle behövas reformeras i grunden. Kvartals Ola Wong kallar det hela galenskap.

PSYKOLOGI: Hamnet - lycka, sorg och Katharsis

I bioaktuella Hamnet får vi följa William Shakespeare som i unga år möter den mystiska och förtrollande kvinnan Agnes. De blir förälskade och lever ett idylliskt familjeliv på landet. Agnes har magiska krafter och en säregen kontakt med naturen. Deras kärlekshistoria är rörande och fotot från skogarna, husen och kullarna på den engelska landsbygden är vackert. Det är bitvis för sött och jag undrar vad dramat ska handla om?

Shakespeare har inre demoner och uppmuntras att ta sig till London för att få mer stimulans och intellektuellt utbyte än att lära bondungar läsa och skriva. Han lever ett pendlarliv och dubbelliv där han kommer hem till familjen då och då. Familjescenerna är rörande och kärleken som finns mellan Will och Agnes är stor. Hemförlossningar i skogen och i de gamla trähusen är drabbande.

Så drabbar Pesten London och hemsöker även Wills familj där ena barnet dör. Smärtan är obeskrivlig, ingen borde vara med om att förlora ett barn. Idag är vi så ovana vid detta att det är ett självklart trauma. Förr i tiden kunde så många som vart tredje barn dö innan tio års ålder. Det måste ha gjort att människor hade ett annat sätt att förhålla sig till livet och döden. Ett barn betydde en ständig oro för att ryckas bort av sjukdomar.

Mot slutet av filmen kommer äntligen Agnes till London och ser föreställningen Hamlet på The Globe. Här möter hon sin vuxne son Hamlet/Hamnet på scenen. Och hennes make Will, spelar vålnaden. Här framställs pjäsen som en sorgeprocess där publiken och föräldrarna bearbetar det förlorade barnet genom en upplevelse av katharsis; rening efter att ha upplevt en tragedi. Även om man inte köper kopplingen fullt ut mellan föräldrarnas sorg så förmedlar teater allmängiltiga teman som vi i publiken kan spegla oss i.

Antikens greker såg katharsis som en reningsprocess. Att vår själ blir renad tack vare skådespelet och tragedins gestaltning. För publiken är tragedins funktion att vi kan känna känslor som vi bearbetar psykologiskt utan att vi själva behöver utsättas för samma lidande. Kan Hamlet vara renande för föräldrar som mist ett barn? Så har jag aldrig tänkt men kanske kan den fungera så. Att förlora ett barn är oavsett vad en av mina största rädslor och jag vet inte hur jag själv skulle kunna gå vidare från något sådant. Vad som helst men inte det.

Kanske finns svaret på hur vi borde agera i Hamnet? Agnes och Will har trots allt två barn till som lever och som de kan fokusera på. Deras sorgeprocess som föräldrar skiljer sig åt vilket inte känns helt trovärdigt med tanke på hur känslomässigt intonade de annars verkar vara. Att ha något att leva för när det värsta drabbar oss, att hitta mening i tillvaron är helt essentiellt. Jag har faktiskt flera stycken i min bok Allt flyter, om vårt behov av mening i livet.

Skådespeleriet är fint och mycket är bra i filmen. Ändå är jag inte såld. Jag tycker det är svårt att tro att Agnes är så naiv inför teaterkonsten som hon framställs. Det blir lite väl sockersött ibland och manuset får inte riktigt ihop trådarna. Skådespelarna är bra men manuset hade behövt gås igenom en vända till.

PSYKOLOGI: Inre motivation och träningens förändrande kraft

Förra helgen gick Vasaloppet av stapeln. Det är fascinerande att ett skidlopp kan väcka så mycket engagemang och känslor. Det blev en jämtlänning som vann, även om hans seger var ett lagbygge med både norska och svenska skidåkare. Lager 157, hade fem åkare främst, där Alvar Myhlback spurtade in som två. Han såg stark ut och hade kanske kunnat vinna om han satsat själviskt på att vinna. Det är kluvet att långloppen blivit som cykelloppen där olika stalla tävlar mot varandra. Lagdimensionen tror jag för med sig mer psykologi och komplexitet än att bara tävla och vara först i mål.

Många använder Vasaloppet och andra tävlingar som riktmärken att hänga upp sin träning på. Det har även jag gjort. I min bok Allt flyter skriver jag när jag tränade inför Vasaloppet i tio månader 2006-2007. Det var ett tag min enda fasta punkt. När loppet kom var det samma tuffa väderförhållanden som i årets lopp, med kraftigt snöfall på natten innan, väderomslag med plusgrader och obefintliga spår under själva loppet.

Ett utdrag ur boken:

Ända sedan jag var fyra år gammal, och åkte längdskidor i elljusspåret i byn i Jämtland där jag växte upp, hade jag haft en dröm om att åka Vasaloppet. Nu hade jag all tid i världen och inga ursäkter. Jag anmälde mig och började träna regelbundet tre gånger i veckan. Löpning och cykling. Senare mot hösten och vintern blev det även gym och lite skidåkning när snön till slut kom i januari. Då ökade jag till fyra träningspass i veckan.

Mitt nya, långsiktiga mål skapade en rutin i vardagen för mig. Vissa dagar hade jag ingen annan ram för vad som skulle hända förutom min träning. Jag försökte träna med kompisar men ofta tränade jag ensam.

Över tid förändrades min inställning. Jag såg träningen som en del av vardagen, som annat fick anpassas till. När snön kom tog jag mina skidor i rusningstrafiken på tunnelbanan till universitetet. Efter föreläsningarna vidare med buss till Ursviks elljusspår. Mina kurskamrater flinade men beundrade min uthållighet. Att jag inte hade bil skulle inte hindra mig.

Så stod jag där ensam på startlinjen i Sälen efter tio månaders förberedelser. Jag minns pirret men också lugnet. Jag visste att jag skulle klara det. Alla förberedelser, såväl fysiskt som mentalt, hade härdat mig. Snöfall och väderomslag till trots. Det var en skön känsla att känna sig redo för utmaningen. Stegvis hade jag förändrats. Träningen hade skapat en ram för mitt psykiska mående och liv. Träningen hade blivit ett mål i sig. Det var inte längre Vasaloppet som var grejen. Det var uppenbart för mig att fysisk träning kan förändra såväl mentala tillstånd på kort sikt som en människa på längre sikt.

All träning hade gett mig känslan av kompetens. Jag var stolt över mig själv redan innan jag åkt de 90 kilometrarna till Mora. Mitt projekt att träna hade skapat en ny samhörighet med vänner i Stockholm. Friheten att sätta ett eget mål för min skull hade gett mig känslan av kontroll i tillvaron. Just att äga mitt eget öde och liv var viktigt när jag började träna. Då hade jag inga andra fasta punkter. När jag stod på startlinjen till Vasaloppet ett år senare hade mitt liv förändrats.Jag hade nu en identitet som den som tränar oavsett vad.

Ledarskap och coaching

Slutligen vill jag tipsa om ett långt och matnyttigt poddavsnitt med mig: Framtidsstudion, Karios Futures podd. Det är ett samtal med mig och Fredrik Torberger, på Kairos Future om coaching och ledarskap. Avsnittet släpptes häromdagen. Det visade sig att Fredrik både är utbildad coach och har gåt på Kaospiloterna precis som jag.

Det var allt för denna gång!

Kommande datum

18 mars, frukostföreläsning om min bok Allt flyter och om coachande förhållningssätt. 08.30-09.30 på Stadsmissionens Mötesplats Mariatorget. Föranmälan här:

18 mars, kl. 17-18 samtal om min bok Allt flyter på fina Gamla Stans Bokhandel.

19 mars, Psykologer tittar på film visar Urchin på Kulturhuset. Några enstaka platser kvar.

Subscribe now

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

Share

Tipsa gärna andra om nyhetsbrevet!

SPORT OCH KULTUR: OS är över. Nya hjältar har klivit fram och favoriter som Kläbo och svenska damlaget i längdskidor har levt upp till förväntningarna. Elitidrott är fascinerande. Gränsen mellan hjälte och galenskap är ofta hårfin. Jag har skrivit en artikel om galna idrottare i Dagens Arena och om alpinstjärnan Lindsay Vonn. Många tyckte att hon var inspirerande och en förebild när hon försökte att köra störtlopp med trasigt korsband. Själv tror jag hon drabbats av hybris. För antikens greker var hybris att likna vid en synd. Hybris är när vi försöker mäta oss med gudarna och väcker deras avundsjuka. Kanske har ödesgudinnan Nemesis ett finger med i spelet? Det finns mycket psykologi i att spänna bågen och satsa allt. Men vi behöver också veta våra begränsningar.

Ännu en gång åkte Tre Kronor ut i en OS-kvartsfinal. Tre Kronor har förlorat många kvartsfinaler med de bästa NHL-proffsen med. Snöplig förlust 1998 mot Finland. Bedrövliga 2002 då vi förlorade mot Belarus. Lika tama var vi 2010 mot Slovakien och 2018 mot Tyskland. Denna gång förlust i förlängning mot USA. Det är sällan det skrivs initierat om hockey men en som gjort det är min kompis Jonas Eklöf, som både gillar hockey och litteratur. Ibland ses han och jag på zinken och spelar gubbhockeymatcher. Eklöf var en lovande hockeymålis i Djurgården. Läs hans personliga artikel om framgång och motgång i DN för en tid sedan.

PSYKOLOGI: Analys av filmen Die My Love

Bioaktuella Die my love av Lynne Ramsay, (som även gjorde obehagliga Vi måste prata om Kevin) är en perfekt film att psykologisera kring. I torsdag visades den på Psykologer tittar på film. Här följer ett försök att sammanfatta några av tankar som kom upp i samtalet efteråt.

Huvudkaraktären Grace är perfekt att fundera över och att djupdyka i frågan; vad är hennes problem? Vilka diagnoser skulle kunna förklara Grace mående?

Vi möter ett ungt förälskat par som flyttar till landet. De är alternativa och en sorts gröna vågare i USA. Men platsen skulle kunna vara var som helst. De får en bebis och Grace spelad av Jennifer Lawrence är lyckligt förälskad i Jackson Robert Pattinson. Eller? Snart anar vi ugglor i mossen. En långsam, kuslig psykologisk thriller tar form men är fragmentariskt berättad. Det skapar en osäkerhet om tid och rum som är som hämtat ur en instruktionsbok för att väcka skräck, oro och obehag hos publiken Vi får veta ytterst lite om karaktärernas bakgrund. De flyttar till ett slitet hus på landet som hör till den döde farbror. De har drömmar om ett lugnare liv, men Jackson måste arbeta i centralorten och är borta mycket hemifrån. Hon är författare men verkar ha långvarig skrivkramp. Kvar blir Grace med tilltagande depressiva symtom och stigande ångest. Vi får tidigt se en kniv i filmen, vilket så klart enligt all berättelselogik skall användas.

Grace lider med stor sannolikhet av post partum eller förlossningsdepression som vi oftast kallar det. Detta drabbar upp 10-20 % av alla mammor. Faktiskt drabbar det även upp till 10 av alla män. Sjukvården och BVC är inte så bra som man skulle önska på att fånga upp detta fenomen. Det är delvis hormonellt tillstånd som gör att vi drabbas av depression. Men det är också ett psykologiskt och existentiellt läge där vi drabbas av skuld, skam och ältande och ångest kopplande till föräldraskapets fångenskap och livslånga bundenhet. Med tanke på alla krav och förväntningar som finns på modersrollen är det inte konstigt att så många upplever moderskapet och föräldraskapet som tveeggat. Underbart och fruktansvärt plågsamt. Grace och Robert har ingen bra kommunikation tycks det förutom när de har det bra. De skulle tjänat på som par att sätta ord på varandras tillstånd, oro och känslor för att stötta varandra. Men som så många andra par så håller vi inne med det vi tänker och känner och partnern får gissa och anta för att läsa av den andra. Vilket vi sällan lyckas med fullt ut.

Men Grace ångestnivå vittnar om något mer. Är det borderline dvs. emotionellt instabilt personlighetsyndrom som vi kallar det idag? Bipolär sjukdom med depressivitet och maniska perioder? Har hon drabbats av en psykos med bristande verklighetskontakt? Eller är det en kombination av flera av dessa tillstånd.

I samtalet efter filmen tillsammans med psykologen Jenny Jägerfeld resonerade vi om att det är mycket som talar för emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Svårigheterna och de tvära kasten för att hantera känslor, separation och ångest gestaltas tydligt på filmen. Här används sex för att komma närmare och minska övergivenhetskänslor. Men hon använder även självskadebeteende som ett sätt att minska smärta och att reglera sin ångest.

Det bipolära stämmer sämre in. De maniska faserna är inte så tydliga och depressivitet pendlar inte mellan mani och nedstämdhet vad vi får se. Snarare är det förhöjd ångest och bristande verklighetsuppfattning och drömska, psykotiska skov. Det antyds att Grace hör röster och ljud som inte finns ”på riktigt” samt att hon har minnesbilder och ser saker som inte heller tycks vara verkliga. Eftersom filmen har ett fragmentarisk berättande så är det svårt att veta säkert.

Jag får bäst ihop filmens logik om hästen som dyker upp är symbolisk och en fantasi i hennes inre. Likaså motorcykelmannen som dyker upp samt den möjliga otroheten med honom. Det känns inte logiskt att det händer i verkligheten. Troligen är det fantasier, drömmar och psykotiska episoder hos Grace. Det är verkligt i hennes inre, men det sker inte på riktigt i filmen. Inte heller skogsbranden. Dessa passager bör i stället tolkas symboliskt och som uttryck för Grace kaosartade och starka känsloliv.

Trots Grace svårigheter har hon en stark anknytning till barnet. Hon skadar eller försummar i princip aldrig barnet utan är främst en omhändertagande moder. Det vittnar om en tryggare anknytning än det trauma som antyds i filmen, men som jag inte heller tror på. Det känns rimligare att anta att hon som tvångsomhändertagen hittar på en historia om att hennes föräldrar har förolyckats än att det faktiskt har hänt.

Slutligen några ord om Jackson. Hans pappa dör troligen i demens och han är i sorg. Jackson har inte heller haft en uppväxt som präglats av särskilt mycket närhet till pappan får vi anta. Mamman Pam förefaller sansad och snäll men vi vet lite om deras relation. Hans farbror har tagit livet av sig och de har flyttat in i hans hus. Här finns många saker som händer i familjen som innebär förändringar och utmaningar. Jackson är orolig för Grace men förmår inte riktigt förstå hennes lidande eller klarar av att stötta henne. Att komma hem med en skällande hund visar på bristande omdöme och oförmåga att tona in till Grace behov. Hon vill ha en katt! Han dricker mycket öl hela tiden och har ett uppenbart riskbruk. Kanske ett sätt att döva smärta och sorg över deras situation. Hur som helst är hans oförmåga att justera familjens liv efter Grace svårigheter ett tecken på hans naivitet och bristande mognad. Han vill väl men det blir inte alltid så bra.

COACHING

Visst är det för få intressanta AW nuförtiden? Den 5 mars arrangerar jag min första coachsalong på unika Julius Hus. Det blir ett exklusivt och intimt samtal om principer och förhållningssätt som kan guida dig som vill coacha andra. Jag berättar om mina åtta principer som du kan ha nytta av när du arbetar med ett coachande förhållningssätt?

Plats: Julius Hus, Bondegatan 21A, på Södermalm i Stockholm. Julius Hus är en stiftelse som främjar kultur.

Praktiskt: Samtalet äger rum mellan kl. 17-18.30, därefter mingel.

Entré 300kr, betalas i dörren. Då ingår ett exemplar av boken.

OSA: via formuläret på min hemsida:

Det är begränsat antal platser, så först till kvarn. Anmälan är bindande, no-show avgift, 300kr.

LEDARSKAP OCH COACHING

Den senaste månaden har jag medverkat i många poddinspelningar. Nu finns den första podden med mig och Fritte uppe för lyssning. Vi spelade in hos mig i Vitabergsparken där jag har mitt kontor. Allt du velat veta om coaching och coachande förhållningssätt fokuserar på min bok Alt flyter - 8 principer för att coacha i förändring. Ett bra och informativt samtal med mig måste jag säga. Fritte är duktig på att ställa relevanta frågor och vi kom ganska långt och djupt på kort tid. Trevlig lyssning!

Subscribe now

Kommande datum

5 mars, kl. 17-19, coachsalong på Julius Hus om boken Allt flyter. Föranmälan här:

18 mars, frukostföreläsning 08.30-09.30 på Stadsmissionens Mötesplats Mariatorget. Föranmälan här:

18 mars, kl. 17-18 samtal om min bok Allt flyter i den fina Gamla Stans Bokhandel.

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

Tipsa gärna andra om nyhetsbrevet!

Share

LEDARSKAP: Nu finns hela samtalet om ledarskap och coaching från min bokrelease av Allt flyter på Soho House den 25 januari. I samtalet möter du förutom jag själv, Maja Frankel, generalsekreterare på Friends och Fredrik Lindgren, Vd på Operan i Stockholm. Modererar gör Christer Sturmark, VD på Fritanke och Victoria Larm, författare. Vi kommer in på många olika aspekter av utmaningarna som ledare behöver hantera idag. Vi talar om ensamheten i ledarrollen. Om feedback i en ledningsgrupp, om problematiska rollmodeller i världspolitiken. Samt vad coaching och coachande förhållningssätt kan ge för ledaren och för de runt omkring.

SAMTAL: Coachingsalong och AW med Jonas Mosskin på Julius Hus på Södermalm

Nu lanserar jag ett nytt intimare samtalsformat. Välkommen på ett exklusivt samtal, coachingsalong och AW på Julius Hus torsdag den 5 mars, kl. 17. På coachsalongen kommer jag att berätta mer ingående om boken Allt flyter – 8 principer för att coacha i förändring. Det blir ett samtal och en dialog med deltagarna om vilka principer och förhållningssätt som kan guida dig som vill coacha andra. Vilka faktorer behöver du tänka på när du arbetar med ett coachande förhållningssätt? I samtalet och boken berättar jag om sin erfarenhet från mer än 15 år av att coacha ledare och medarbetare i coaching.

Plats: Julius Hus, Bondegatan 21A, på Södermalm i Stockholm. Julius Hus är en stiftelse som främjar kultur. Lokalerna är helt fantastiska! Väl värda ett besök bara för det"!

Samtalet äger rum torsdag 5 mars kl. 17-18.30 med efterföljande mingel.

Entré 300kr, betalas i dörren. Då ingår ett exemplar av boken Allt flyter. Begränsat antal platser, först till kvarn, nyhetsbrevsläsare har förtur.

Anmäl dig till jonas@mosskin.se. Anmälan är bindande, no-show avgift, 300kr.

PSYKOLOGI: Psykologin finns över allt och ingenstans.

För tjugo år sedan började jag läsa till psykolog. Då fanns knappt fråga-psykologen- spalter i media. Ingen Radiopsykologen eller morgonsoffor där psykologer deltog. I undantagsfall kunde man läsa artiklar om psykologi. 2007 startade jag Psykologer tittar på film och min blogg om psykologi. Då var en av drivkrafterna att sprida kunskap från psykologin till allmänheten. Att göra psykologin mindre hemlig, närmare människor och enklare att tala om. Några år efter detta exploderade utvecklingen. Psykologin populariserades och dök plötsligt upp överallt i samhället. På gott och ont.

Idag är min upplevelse att psykologin har letat sig in till de flesta familjer, arbetsplatser, skolor, offentliga samtal, till näringslivet och i kulturen. Det borde vara bra, men för med sig en del problem. Mycket av den kunskap som förmedlats har likt viskleken förändrats på vägen. Många problematiska idéer och teorier florerar. Vetenskaplig psykologi har omtolkats och presenteras på ett sådant sätt att den knappt går att känna igen längre. Helt psuedovetenskapliga teorier frodas som aldrig förr. Det gäller allt från personlighetstester med färger, felaktiga påståenden om vår hjärna till fenomenet gaslighting.

Jag är kluven till den här utvecklingen. Kunskap om diagnoser har ökat, vilket är bra. Men diagnosinflationen är mycket bekymmersam. Tidigare har man antagit omkring 5-6 % som ”normal” förekomst av adhd t.ex. i populationen. Det har passerats med råge. Några siffror från KI.

Den amerikanska hälsovårdsmyndigheten Centers for Disease Control and Prevention beräknar att förekomsten hos barn i USA år 2022 var 11,4 procent. Socialstyrelsen rapporterar att 10,5 procent av pojkarna och 6 procent av flickorna i Sverige hade en adhd-diagnos år 2022, vilket är 50 procent mer än 2019. Och myndigheten förutspår att siffrorna så småningom kommer att plana ut på 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor.

Psykiatriprofessorn på KI, Sven Bölte listar 8 förklaringar till ökningen. Han tar dock inte upp läkemedelsbolagens intresse av att diagnoser ställs eller att mediciner skrivs ut. Inte heller privatiseringen av hälso- och sjukvården. Här har både läkare, vårdgivare och politiker ett stort ansvar.

Ett annat problem är medikaliseringen av det normala och att förskrivningen av antidepressiva ökat så kraftigt i samhället. Här verkar Sverige sticka ut från våra grannländer:

I en kartläggning visas att svenska flickor i åldern 15-19 år så äter 9 % antidepressiva, medan siffran är stabilt på 3 % i Norge och Danmark. Detta trots bristande evidens för att det fungerar. Svenska flickor kan knappast vara så annorlunda från i Danmark och Norge?

Idag får cirka 1,2 miljoner svenskar eller 11 % antidepressiva preparat utskrivna. Mikael Tiger på Läkartidningen tycker att det planat ut på “lagom nivå”. Själv är jag mer tveksam. Det är inte troligt att det har så bra effekt. Det finns troligen en hel del som skulle klara sig istället med socialt stöd, psykoterapi och fysisk träning t.ex. Uppföljningen av medicineringen är minst sagt bristfällig och ofta skrivs de ut och förlängs år efter år utan närmare analys eller kontroll. Det finns skäl att vara kritisk till det som t.ex. läkaren och forskaren Johan Bengtsson är.

Ett annat fenomen idag är att många kliniska psykologiska begrepp blivit till vardagsord som människor svänger sig med. I och för sig inget nytt, då psykoanalytiska begrepp blev populära redan för hundra år sedan. Men idag är det ännu fler vardagssamtal som slänger sig med ord som trauma, mani, bipolär, aspig, narcissist, PTSD, psykopat etc. Orden lever sitt eget liv. Men att sänka trösklarna för när något ska kallas för ett trauma och att relativisera det gör att de som verkligen upplevt trauma kan få sämre behandling, bemötande eller inte bli uppmärksammade. När alla är trauamiserade finns inga ord kvar för de som behöver det. Lyra Ekström Lindbäck skrev en uppmärksammad essä i vänstertidningen Flamman om detta. Där hon kritiserade utvecklingen och inte minst vänstern för det. “Traumakulturen gör oss alla till offer”, menar hon. Det ligger mycket i det.

Gammelmedia, sociala medier och influencers har en skuld i utvecklingen. Liksom andra aktörer som inte på ett seriöst sätt förhåller sig till psykologi som en vetenskap. Jag mötte nyligen en kvinna som hävdade att psykologi inte var en vetenskap. Då sade jag faktiskt emot. ”Det är fel. Psykologi är en vetenskap”.

Men också vi psykologer har en skuld i detta. Vi är för naiva, inte tillräckligt stringenta med begrepp och teorier. Det här leder till att psykologisk kunskap urvattnas, tappar sin substans. När allt är psykologi då kan den också tas för given. Som om alla redan vet. När Skavlan i SVT nyligen gjorde ett kritiserat program om psykisk ohälsa och terapi, då medverkar ingen psykolog utan en litteraturprofessor t.ex. Det vore otänkbart att strunta i fackkunskapen om det gällt litteratur eller somatiska sjukdomar. Men med psykologi går det för sig.

Många tror att de kan psykologi, men i själva verket vet folk i allmänhet och kändisar i synnerhet mycket mindre om psykologi än vad de själva tror. Därför kan många fortsätta att gå runt och prata som om de vore psykologiexperter men de är egentligen omedvetet inkompetenta.

ANTIKEN: OS-eldens historiska rötter, essä i GP Kultur.

6 februari publicerades min essä om den antika kopplingen till os-elden i GP Kultur. Ett kort utdrag ur artikeln:

De första olympiska spelen arrangerades 776 f.kr och i samband med detta tändes en eld. Då lånade man elden från Hestias altare och tände en tillfällig eld vid Zeus och Heras tempel. Spelen kom att med tiden växa från en dag till att omfatta en veckas program. För grekerna var tävlingarna ett sätt att hylla gudarna.

Den grekiska gudinnan Hestia hade även en motsvarighet i romarriket där hon kallades för Vesta. Romarna upphöjde Vesta ännu mer än grekerna. I Rom fanns ett särskilt kvinnligt prästerskap med sex vestaler som konstant bevakade Vestas eld och skötte om templet.

Vestalerna tvingades leva i celibat under många år innan de pensionerades. Det var mycket viktigt att den romerska elden aldrig fick slockna! Det symboliserade olycka. Kulten till Vesta var helt central för romarna. Inuti Vestatemplet fanns den eviga elden som symboliserade Roms välgång. Elden var stadens fysiska och symboliska hjärta.

Nuförtiden tänds elden vid resterna av det gamla Heratemplet i Olympia. Den olympiska rörelsen menar att elden är en symbol för strävan efter det perfekta, kampen för seger men också fred och vänskap.

I antikens Olympia genomfördes inga fackelstafetter. Den första stafetten ägde rum i samband med Berlin OS 1936 och blev en propagandatriumf för nazisterna. Men den olympiska rörelsen har lånat traditionen från Aten, som samtidigt arrangerade de Panathenska spelen till gudinnan Athenas ära. I Aten förekom en fackelstafett som finns skildrad på vasmålningar. Då fördes facklan från titanen Prometeus altare beläget i ”Platons akademi”, en lund i utkanten av Aten, till stadion – en sträcka på cirka 3 km. Ett stafettlopp med många deltagande lag där facklan användes som stafettpinne.

Den nutida olympiska ceremonin är en mix av gammalt och nytt. Ett dussin skådespelare iklädda togor spelar ett kvinnligt prästerskap som under processionen i Olympia tänder elden med hjälp av solens strålar. Därefter transporteras elden till den gamla Panathenska stadion i Aten (byggd för OS 1896) för ytterligare en ceremoni då den överlämnas till värdlandet.

Det var allt för denna gång. Ge mig gärna feedback! Vad gillar du och vad vill du läsa mera om i nyhetsbreven?

Subscribe now

Kommande datum

17 februari. Frukostseminarium i samarbete med MPS Sweden och Peter Tolstoy om coachande ledarskap. Föranmälan krävs. Det finns fortfarande några platser kvar.

19 februari. Die My love visas på Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm. Jag och författaren Jenny Jägerfeld analyserar filmen med publiken. Det finns fortfarande några platser kvar.

18 mars, kl. 17-18 samtal om min bok Allt flyter i Gamla Stans Bokhandel.

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

Tipsa gärna andra om nyhetsbrevet!

Share

• Om varför Ericssons personalstrategi är problematisk.

• Om japanska filmen Rental family där vår ensamhet i dagens samhälle står i fokus.

• Om föreställningen Lonely Together på Stadsteatern som gjorde mig både rörd, glad och tacksam.

ANTIKEN: Historien om den olympiska elden.

Ikväll invigs de olympiska spelen när den berömda os-elden tänds i en ceremoni i Milano. Men hur kommer det sig att OS-elden blivit en så viktig symbol? Hur började den nygamla traditionen med fackelstafett från Olympia till värdstaden egentligen? Alla dessa svar får du i min artikel i GP Kultur (ej på nätet ännu) om kopplingen mellan antiken och dagens OS-eld.

LEDARSKAP: Ericssons tondöva ledarskap som provocerar

I mitten av januari meddelade Ericsson att man gjorde en rekordvinst med 10 miljarder kr för fjärde kvartalet och höjer utdelningen till aktieägarna. Det lät ju bra. Vad som var mindre bra var att man veckan innan varslade 1600 anställda i Sverige, varav 1100 på huvudkontoret i Kista. Börje Ekholm, Vd uttalade sig:

– Jag förstår att det blir problem av att gasa och bromsa, det kan vara svårt att förstå.

Det ligger mycket i det. Särskilt när det förefaller som att det inte hänger ihop. Storbolag kan arbeta kontinuerligt med personalfrågor men Ericsson verkar ha tappat greppet och markkontakten. Man har redan gjort sig av med många människor det senaste åren i flera neddragningar. Att igen varsla så många medarbetare verkar genuint fel och sakna omdöme när man samtidigt gör så stora vinster. Någonstans så försvinner tilltron till företagets strategi och planering. Lojaliteten urholkas. Är gränsen för Ekholm och Ericssons tondöva ledarskap nådd?

Facket Sveriges Ingenjörers koncernförhandlare, Per Norlander var mycket tydlig i Sveriges Radio med sin kritik om att det hanterats dåligt och inte konstruktivt.

Man använder motorsågen i stället för att lösa det på andra sätt. Det är skadligt för tilliten och skär rakt in i forskning- och utvecklingsverksamheten.

Det kan vara värt att påminna om att Ericsson på 1980- och 1990-talet var ett föredöme. Ericsson var ett företag med en levande berättelse om de engagerade ingenjörerna som arbetade hårt och sammansvetsat för att ta fram nya innovationer. Det var berättelser om olika utvecklingsteam som konkurrerade och sparrade internt i syfte att komma med nya lösningar för framtidens värld. Ericson har för längesedan förlorat den positionen som inspiratör. Den bild som fanns av ledarskapet handlade om tillit till spetskompetens och ingenjörers kunskap för att driva bolaget. Den tiden är förbi.

Det går inte att komma ifrån att ägare, företagsledning stirrar för mycket på aktieutdelningar och bonusar när man kommer med två sådana besked inom en vecka. Jag tror att det är förödande för ledarskapet och moralen i en organisation att så ryckigt och okänsligt styra en verksamhet. Innovationer kommer av människor och deras engagemang. Hur ska personalen på Ericson tänka och känna framöver? De kommer bli försiktigare, ha mindre tillit och ta mindre risker. Helt på tvärs emot vad företaget skulle behöva framåt.

Ledare som säger som det är och tar ansvar för hela bolagets framtid får högre trovärdighet på sikt. Ericsson och Börje Ekholm har urholkat förtroendet och verkar inte ärliga. I stället framstår man som giriga på bekostnad av personalens tillit och lojalitet. Jag kan inte säkert veta om min tolkning stämmer och att det förhåller sig på det sättet. Kanske finns det andra förklaringar jag inte känner till. Men utåt sett är det ingen vacker bild av Ericsson.

PSYKOLOGI: Filmen Rental Family, en japansk tragisk komedi om ensamhet

Nuförtiden läser jag ibland recensioner som jag uppfattar som onödigt snorkiga. Så var det med bioaktuella Rental Family som jag såg med nästan hela familjen.

Japanska filmaren Hikari gör sin debut med en komedi med stort allvar. Den handlar om den amerikanske gigaren Philip (Brendan Fraser) som är skådespelare och reklampelare i Tokyo. En stad han hamnat i av en slump och nu spenderat 7 år av sitt liv. Av en slump kommer han i kontakt med en agent som hyr ut människor för att spela verkliga roller i människors liv. Skammen att inte gifta sig kan göra att man hyr en skådespelare som låtsas vara ens man, så att ens familj och omgivning tror att man är gift.

I Rental Family blir Philip ombedd att spela den försvunne pappan till flickan. För att kunna söka in till en prestigefull skola får man inte vara frånskild utan en kärnfamilj. Den här rollen som ny pappa i flickans liv utvecklas till att bli verkligare än vad kanske någon hade tänkt sig. Jag ska inte berätta hur filmen slutar.

För mig är det intressant hur filmen ställer frågor om vad som verkligen betyder något för människor. Att vara känslomässigt ensam utan nära kontakt med familj och vänner gör att vi mår fysiskt dåligt. En uppmärksammad undersökning har visat att ofrivillig ensamhet förkortar livet med upp till 14 % hos äldre. I filmen försöker olika människor i olika livsfaser lösa detta behov men att hyra in en vän/familjemedlem. Att det här med sociala relationer också är en process som lever sitt liv blir tydligt. Vi kan inte köpa vänskap men inte heller klicka bort den när abonnemanget tar slut. Det passar känslomässigt dåligt såväl för den som hyr ut sig själv som den som hyr in någon. Nära relationer med vänner och familj såväl som genuin samhörighet är psykologiska behov som är djupt rotat i vårt mänskliga psyke. Det är helt enkelt en del av vårt sociala DNA. Därför är den moderna individualiseringen en anomali om vi ser det ur ett mänskligt historiskt perspektiv.

Rental Family skildrar ensamheten, gemenskapen och fångar existentiella frågor som är högst relevanta för vår tid. Oavsett om vi bor i Tokyo, i Stockholm eller i en liten by i en avkrok långt från civilisationen centrum.

PS: Jag vill tipsa om en kunskapsöversikt från 2020 på Arena Idé om ofrivillig ensamhet i Sverige.

KULTUR: Föreställningen Lonely Together är en hyllning till Avicii där både det enkla och djupa får rum

Stadsteatern har de senaste åren gjort flera generösa scenföreställningar där de ger publiken maximalt. Jag uppskattar verkligen att man vinnlägger sig för att ge oss allt de kan. En fin present när vi betalar ganska dyrt för våra biljetter.

Glädjen från dansare, musiker och skådespelare är påtaglig. Benke Rydmans hyllade föreställning Lonely Together gör mig rörd, sorgsen men också glad och tacksam för livet och för att den glädje ensemblen utstrålar smittar av sig i till oss i publiken.

De flesta i publiken har ståplats, när vi leds in i mörkret och blev en stor massa människor. Som att befinna sig på ett dansgolv på en klubb. Temat att vara ensam och tillsammans utforskas på olika sätt med referenser till dejting, att vara pinsam och ha hemligheter eller ha för höga förväntningar på andra. Men också gemenskapen av att smälta samman till ett kollektiv som gör något storslaget ihop. Att ta plats och sticka ut och samtidigt riskera att bli dissad av de andra.

Vi i publiken på dansgolvet blir mjukt och vänligt involverade i föreställningen på olika smarta sätt. Enkel koreografi som involverar publiken är sannerligen inte lätt att regissera fram. Vi är både publik, klubbkids och aktörer och åskådare på ett finurligt sätt.

Benke Rydmans lekfullhet där det banala och det djupa får vara med samtidigt och där skådespelarna både är individer och delar av gruppen väcker mina känslor. Mest av glädje men även stänk av sorg. Jag rekommenderar alla att se föreställningen. Jag kom dit sur, men gick därifrån men min tonårsdotter och nynnade tillsammans bland snöflingor och mörker på Sergels torg. Missa inte föreställningen innan biljetterna är helt slut!

PS: Missa inte att Dramaten har släppt fler biljetter till en annan extra allt-komedi Så tuktas en Argbigga. En föreställning jag analyserade i höstas med regissören Farnaz Arbabi.

Det var allt för denna veckas nyhetsbrev! Missa inte kommande datum för arrangemang och framträdanden där jag deltar och talar om min bok Allt flyter.

Vill du köpa boken? Under en begränsad period får läsare av nyhetsbrevet köpa boken till 20 % rabatt i Fri Tankes nätbokhandel. Rabattkoden är Jonas20.

Kommande datum

11 februari Livepodd och after work-mingel i samarbete med Bohmans Executive i Stockholm. Föranmälan krävs här.

17 februari. Frukostseminarium i samarbete med MPS Sweden och Peter Tolstoy om coachande ledarskap. Föranmälan krävs.

19 februari. Die My love visas på Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm.

18 mars, kl. 17-18 samtal om min bok Allt flyter i Gamla Stans Bokhandel.

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

Subscribe now

Allt flyter: Reflektioner från en bokrelease

Så är äntligen min bok Allt flyter – 8 principer för att coacha i förändring ute! Bokreleasen på Soho House i Stockholm i helgen var pirrig men också ett kvitto på att många är nyfikna på vad coaching är och kan vara. I samtalet med Maja Frankel, generalsekreterare på Friends och Fredrik Lindgren, Vd på Operan, modererat av Fri Tankes Christer Sturmark och författaren Victoria Larm Sturmark talade vi om olika aspekter på temat.

Chefers verklighet idag är att allt flyter, vilket gör att det är lätt att tappa fotfästet. Fredrik Lindgren tog upp utmaningen att leda många olika yrkesgrupper i en organisation som Kungliga Operan. Och att som chef faktiskt hinna med att få till en förtroendefull dialog med sina medarbetare, när man samtidigt ska sätta lön och vara en chef som ställer krav. En rimlig invändning som samtidigt förpliktigar. Du behöver därför arbeta långsiktigt och återkommande med att skapa en dialog för att kunna vara en coachande ledare.

Coachande förhållningssätt fråntar inte ledare ansvaret att skapa struktur, tydlighet och uppföljning. Det var glädjande att få igenkänning och bekräftelse från Maja och Fredrik angående mina åtta principer. De tankar som väckts hos dem efter att ha läst boken är för mig en bekräftelse om att de åtta principerna fungerar som förhållningssätt för ledare i sin roll. De sammanfattar vad du behöver komma ihåg för att vara en coachande ledare.

Som läsare av mitt nyhetsbrevet får du ett särskilt erbjudande om att köpa boken med 20 % rabatt, via Fri Tankes nätbokhandel. Använd koden Jonas20 när du betalar. Du kan också provläsa första kapitlet av boken direkt på nätet.

Subscribe now

KULTUR Förintelsens vittnesmål på film och i böcker

27 januari är förintelsens minnesdag, då koncentrationslägret i Auschwitz befriades i slutet av Andra Världskriget. Det är också min mammas dödsdag så det är en laddad dag för mig personligen. Vittnesmålen om nazismens utrotningsläger har blivit till en speciell och helt nödvändig genre inom konst och litteratur. Jag minns fortfarande när jag sträckläste Primo Levis bok, Är detta en människa som gymnasist. Jag var golvad.

Det brukar kallas för vittneslitteratur, t.ex. den ungerske Imre Kertesz författarskap som belönades med nobelpriset 2002, bla. för hans fantastiska bok Mannen utan öde. Vittneslitteratur är en bred genre och har många olika samtida uttryck; Svetlana Aleksijevitj, Jamaica Kincaid och många fler som skriver i traditionen.

Intresset för berättelser om detta tema är för mig lika starkt som tidigare. Jag känner ett ansvar att förmedla det vidare till mina barn och nya generationer. I höstas såg jag den musikaliska föreställningen Stulen Musik baserad på Anders Rydells drabbande bok på Folkoperan, där judiska musikers verk tonsattes av dirigenten Sofia Winiarski. En föreställning som möjliggjorts tack vare Micael Bindefeldt stiftelse. Att höra om hur nazisterna systematiskt samlade in musikernas instrument långt innan ghettona och gaskamrarna var en realitet kändes extra ondskefullt. Det var så konkret och symboliskt på samma gång. En detalj som säger så mycket om det ofattbara.

Nyligen såg jag också om hyllade filmen Pianisten (av Roman Polanski) tillsammans med min tonårsdotter med en mästerlig Adrien Brody i huvudrollen. Brutaliteten i Warszawas ghetto och motståndet från judiska motståndsmän är beundransvärt. Brody spelar pianisten Wladyslaw Szpilman som mirakulöst överlever först i ghettot men sedan gömd i Warszawa innan han planlöst överlever i ruinerna. Skildringen är både varm, levande och kuslig. Ödsligheten i slutet av filmen är obegriplig att ta in. Szpilmans egen musik förekommer för övrigt också i föreställningen Stulen musik.

En parallell historia till Szpilmans öde är Ninas resa, en överlevares berättelse. Lena Einhorns augustprisade bok från 2005 läste jag “av en slump” för första gången på jullovet. Den handlar om hennes mamma, tonåringen Nina Einhorn som lika mirakulöst lyckas överleva umbärandena i Warszawa under Andra Världskriget. Mycket tack vare sin äldre brors företagsamhet. Ninas öde är som en fruktansvärd deckare, med dussintals osannolika vändningar berättat från tonåringens naiva men klara blick. Ett måste att läsa! Ninas resa blev senare också en sevärd film, som finns just nu på SVT Play. Missa inte!

I somras hörde jag Livia Fränkels extremt drabbande sommarprogram från 2023. Livia är syster till Hédi Fried en känd psykolog, överlevare och författare som dog 2022. Fränkel berättar gripande om hur systrarna överlevde genom att hålla ihop under fruktansvärda slavförhållanden. Fränkels berättelse var för mig ett bevis för hur viktigt det är att hitta en mening i tillvaron trots krig och terror. Hon och hennes syster överlevde för att de ville hjälpa varandra till varje pris. En parallell till Nina och hennes brors samarbete.

Ett annat vittnesmål är det av makarna Dina och Jovan Rajs, som 2018 skrev boken Att återvända till livet. De var båda små barn och överlevare, vilket var extremt ovanligt. I mitt samtal med dem på Psykologer läser böcker (på ABF i Stockholm) det året minns jag hur de talade om att i genomsnitt behövde varje jude som överlevde nazismen bli hjälpt av 16 personer för att överleva. Annars gick man under. Det säger någon om hur liten chansen var att faktiskt klara sig och om hur många som faktiskt med risk för livet ändå gömde, hjälpte och räddade människor från döden. Här ett samtal med dem från Forum för levande historia.

Många drar sig nog för att läsa eller se filmer om nazismens brutala massmord. För mig har det varit ett sätt att förstå och bearbeta vår civilisations nollpunkt. Samtidigt som berättelserna är fulla av humor, iakttagelser och sanningar om livet i stort. Jag känner större tacksamhet över livet och är mer ödmjuk inför mitt priviligierade liv när jag möter dessa minnen. Vardag och normalitet är inget vi kan ta för givet.

PSYKOLOGI Mening som överlevande kraft

I min bok Allt flyter om coaching och coachande förhållningssätt, finns ett avsnitt om vikten av att hitta mening i tillvaron. Det är kopplat till att få fatt i våra känslor för att kunna fatta beslut. Känslorna behöver vi koppla till vårt behov av att skapa en meningsfull berättelse om vårt liv. Att kunna formulera sin egen mening om sitt liv och livsval är viktigt och här är samtal i terapi och coaching ofta värdefullt.

Den existentiella psykologin är starkt präglad av Andra Världskrigets lärdomar, inte minst i överlevaren Viktor Frankl. Den österrikiske psykologen som i koncentrationslägret formulerade sin bok i huvudet och på små papperslappar. Frankls slutsats blev också titeln på hans bok: Livet måste ha mening en av den existentiella psykologins viktigaste verk. Den har sålt i över 9 miljoner exemplar. Frankl kom fram till att de som inte kunde skapa en personlig mening för sig själv att överleva, ofta inte klarar av de fysiska och psykiska lidanden som tillvaron i nazisternas läger utgjorde. En både provocerande och klargörande analys. Vikten av att hitta vår mening och inte meningen med stort M, tänker jag mycket på och det finns det dessutom forskning som stödjer. Mer om det en annan gång.

Kommande datum

31 januari, kl. 15.30 deltar jag i ett samtal tillsammans med psykoterapeuten Poul Perris på fackboksfestivalen Minerva på ABF i Stockholm. Ett samtal om att existera och utvecklas i förändring. Om att hantera livet när det gungar.

17 februari. Frukostseminarium i samarbete med MPS Sweden och Peter Tolstoy om coachande ledarskap. Föranmälan krävs.

19 februari. Die My love visas på Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm.

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

Share

Subscribe now

I veckans nyhetsbrev:

• En personlig betraktelse av att vänta på sina läsare

• Om bioaktuella Nouvelle Vague och om oss nerviga författare

• Den flytande världsordningen

• Vårens program för Psykologer tittar på film är klart!

PERSONLIGT: Att vänta på sina läsare

Jag går i väntans tider med min bok, Allt flyter. Jag gör intervjuer med journalister för t.ex. Dagens Industri, Kvalitetsmagasinet, Psykologtidningen och har börjat medverka i olika poddar: Here we go again med HR-experten Sofia Stigendahl och Optimera med psykologen Patrik Nyström. Båda avsnitten kommer att dyka upp lite längre fram. Jag ska även spela in ett avsnitt för podden Jakten på det goda ledarskapet. Det är jätteroligt att få berätta om boken för journalister och initierade poddare. Det finns ett intresse och en nyfikenhet på det jag har att säga, vilket är kul.Samtidigt upptäcker jag att jag saknar något; vanliga reaktioner från er läsare. De där som genuint hittar till min text och som läst, reflekterat och kommer med spontana kommentarer.

Det är läsaren och hur denne svarar an till boken som gör att boken i någon mån blir till. Annars blir det som det klassiska filosofiska tankeexperimentet med trädet som faller i skogen men som ingen hör eller ser. Finns det ens? Jag har alltid tänkt att det finns, men om inte läsarna finns då finns nog kanske inte boken heller. I alla fall i den utsträckning som gör den till en bok på det sätt vi människor ofta tänker på det.

En som funderat över läsarens betydelse är författaren Kristoffer Leandoer, en skicklig kritiker som skrivit många fina recensioner och understreckare genom åren. I höstas utkom han med en hel essäbok om detta tema: ”Det är läsaren som skriver boken”.

Malin Ullgren skrev i DN om boken:

”Kristoffer Leandoer, författare och en av landets mest uppskattade kritiker, är trygg i tesen att berättelsen egentligen inte finns utan mottagaren. Man behöver inte fastna i grubblerier om vad ”finnas” är för att våga slå fast att läsaren i alla händelser skriver sin version av en bok, att varje bok därmed finns i oräkneliga versioner.”

Jag kan bara hålla med. Läsaren är helt avgörande för att boken i någon mån ska bli till.

Så vilken bok kommer ni läsare att skapa utifrån Allt flyter? Det är jag väldigt nyfiken på! Tveka inte att höra av er när du läst och berätta vad du tänker och känner om det jag skriver.

KULTUR: Underbara filmen Nouvelle Vague och om oss nerviga författare

Jag har alltid varit svag för fransk film. Därför var det en fröjd att se bioaktuella filmen Nouvelle Vague av Richard Linklater på det lokala Park Folkets Hus i Örby slott i södra Stockholm. Filmen handlar om den franska filmvågen som revolutionerade filmkonsten i slutet på 1950-talet och början av 1960-talet. Linklaters film känns som en dokumentär men är en spelfilm som hyllar de bångstyriga franska regissörerna. I filmen finns en fantastisk scen på ett café, som också förekommer i trailern.

Den rebelliske Jean-Luc Godard söker stöd av sin vän och kollega regissören Francois Truffaut när Godard arbetar med sin första långfilm ”Till sista andetaget”. Godard är excentrisk, ambitiös och frustrerad. Det krånglar med filminspelningen och Truffaut förklarar vänligt för Godard att varje film egentligen består av fem filmer:

”Den filmen vi skriver, filmen vi rollbesätter, filmen vi spelar in, filmen vi klipper, och den slutgiltiga filmen som tittarna får se.

Det ligger mycket visdom i det. Det gäller även böcker. Jag kan relatera till de här olika faserna i den skapande processen med att skriva en bok, även om att göra film är en mycket mer komplex arbetsprocess.

Att författare är nerviga inför att deras böcker kommer ut är helt normalt. Min pappa är författare och jag har upplevt den processen på nära håll när jag var liten och sedan vuxen. Jag har också flera vänner och bekanta som skriver böcker och deras pendlande känsloskiftningar i samband med boksläpp har jag mött. När det drabbar mig själv är det något jag å ena sidan är medveten om, har förberett mig på och å andra sidan är oförmögen att hantera fullt ut. Det säger något om hur starkt våra olika perspektiv formas av den roll och position vi har.

Med en roll kommer vissa tankar, känslor, förutsättningar och upplevelser som ett brev på posten. Därför tror jag att erfarenhet av olika roller är en bra grund för att lära sig hantera nya roller och utmaningar. Att dela erfarenheter och perspektiv med andra i andra roller hjälper oss att bättre möta den nya rollen vi går in i. Det här samtalsämnet dyker ofta upp i chefscoaching och på ledarutbildningar som jag håller.

Men vissa saker går inte att förbereda sig inför eller lära sig i förväg. När barnet äntligen föds reagerar vi som nyblivna föräldrar ofta på sätt som kan vara överraskande trots att det är förväntat. Det är inte lika omvälvande att ge ut sin första bok som att bli förälder, men jag känner mig överraskad trots allt. Vet jag hur jag ska hantera det? Nej. Jag är lika grön och oerfaren som vilken nybliven författare eller förälder som helst.

LEDARSKAP: Den flytande världsordningen

I dagarna har Trump skapat världskaos igen, för vilken gång i ordningen har vi alla tappat räkningen om nu. Trump är en mästare att utnyttja vår uppmärksamhet. Attention-economy (först myntat redan 1971 av en psykolog) eller uppmärksamhetsekonomi är ett begrepp som florerat ända sedan reality-tv och sociala medier gjort att uppmärksamhet är valutan vi betalar med och tjänar in. Trump cashar in var uppmärksamhet varje dag, världen över. Att en fullblodsnarcissist kunde bli president är i sig häpnadsväckande, men är också en konsekvens av en uppmärksamhetsekonomi.

Trump har alla drag av det som psykologer brukar kalla för den mörka triaden: narcissism, psykopati och machiavellism. Det finns alltmer forskning om detta och det är inte särskilt kontroversiellt längre att fjärrdiagnosticera Trump. Det kanske till och med är vår skyldighet? Tio år med flyttade gränser har gjort den bedömningen mainstream.

För mig och många rymmer den krackelerande världsordningen också en existentiell fråga om vårt samhälle. När Ryssland startade sitt brutala anfallskrig i februari 2022 mot Ukraina kände jag starkt med Ukraina. Men på ett personligt plan så skakades även min världsbild. Ett storkrig i Europa mellan två stater (inte ett inbördeskrig som i forna Jugoslavien) hade länge varit otänkbart. Men nu var det verklighet. Putin och Rysslands förvrängda bild som de sedan agerade på, var en vattendelare. Europas världsordning var i grunden förändrad. Det kändes som en existentiell jordbävning.

För mig var det också resultatet av en process av över 20 års långsam desillusionering. I hela mitt liv hade jag levt utifrån en annan grundläggande idé, att världen blir friare, öppnare, bättre och rikare. 1990-talet var verkligen frihetens, möjligheternas och förändringens årtionde, trots att vi stapplade ekonomiskt i Sverige de första åren. Nya länder kom till, EU blev EU och jag reste runt i öst- och centraleuropa till länder och platser på ett sätt som varit omöjligt i modern tid.

Men med start 11 september 2001, följt av invasionen av Irak, den misslyckade arabiska våren, utvecklingen i Mellanöstern, tillbakagången för frihet och demokrati i många andra länder och Rysslands stormaktsambitioner efter Kriminvasionen 2014, Trump och Bolsonaros maktperioder så har utvecklingen kantrat. Lägg därtill svårigheten att följa Parisavtalet 2015 så har världen blivit farligare, osäkrare, ofriare och orättvisare. Rysslands krig mot Ukraina tog ifrån mig den sista illusionen av den gamla bättre och friare världsordningen. Trumps vansinne under de senaste åren har fastslagit och bekräftat att vi lever i en ny osäker värld. En värld där allt flyter och är i gungning.

PSYKOLOGI/KULTUR: Psykologer tittar på film har släppt vårens program för 2026

Nu är programmet och biljetterna släppta för våren. Tre starka bioaktuella filmer som jag är mycket nyfiken på. Den här gången handlar alla filmer om diagnoser, lidande, relationer och familjer. Allt det som ger Psykologer tittar på film sitt existensberättigande.

19 februari inleder vi med relationsthrillern Die My Love, med en mästerlig Jennifer Lawrence i huvudrollen. Filmen följer en författare i skrivkramp som flyttar till landet, bildar familj – och långsamt förlorar fotfästet. Nedstämdhet, ångest och verklighetsglidningar vävs samman i en psykologiskt laddad berättelse om moderskap och identitet.

19 mars visas den brittiska filmen Urchin, regidebut av Harris Dickinson. Vi möter Mike, en hemlös missbrukare med psykisk ohälsa som kämpar för att ta sig tillbaka in i samhället. Filmen belönades i Cannes och skildrar livets baksidor – men också kampen för att resa sig igen. Frank Dillane gör en stark huvudrollsprestation.

23 april avslutar vi säsongen med Jim Jarmuschs Father, Mother, Sister, Brother. Ett familjedrama där Tom Waits spelar familjefar som mixtrar med både det ena och det andra. Adam Driver, Charlotte Rampling och Cate Blanchett spelar alla karaktärer i familjesystemet vilket gör att alla filmälskare borde strömma till biograferna.

Alla visningar äger rum kl. 18.00 i Klarabiografen på Kulturhuset. Efter filmen leder jag ett samtal tillsammans med en inbjuden gäst och analyserar filmen med publiken.

Kommande datum

25 januari, Talkshow, livepodd och bokrelease för Allt flyter på Soho House i Stockholm. Gratis men föranmälan krävs.

31 januari, deltar jag i ett samtal tillsammans med psykoterapeuten Poul Perris på fackboksfestivalen Minerva på ABF i Stockholm. Ett samtal om att existera och utvecklas i förändring. Om att hanterar livet när det gungar.

17 februari. Frukostseminarium i samarbete med MPS Sweden och Peter Tolstoy om coachande ledarskap. Föranmälan krävs.

19 februari. Die My love visas på Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm.

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

• Kort om min nya bok Allt flyter - 8 principer för att coacha i förändring

• Flexibla poliser som får arbeta med det de brinner för

• Inre motivation och Sagan om Karl-Bertil Jonsson

• När den rike Platon ombads bekosta skådespel i antikens Aten

NYHET: 20 januari släpps min nya bok Allt flyter - 8 principer för att coacha i förändring på förlaget Fri Tanke.

Nästa veckan kommer äntligen min bok efter 1,5 års arbete. Jag förbereder mig just nu lite ostrukturerat inför tidningsintervjuer och poddinspelningar och börjar bli nervös över vad läsarna ska tycka. Allt flyter är en bok för ledare om hur man kan använda coaching som verktyg för att hantera förändring. Genom personliga reflektioner och fallexempel från chefer jag mött har jag utvecklat åtta principer för hur vi kan utvecklas i förändring och bli bättre på att använda omdöme, känslor och reflektion för att fatta beslut och hantera livets och arbetets utmaningar. Mer om boken i nästa nyhetsbrev.

LEDARSKAP: Låt medarbetare arbeta med det som de brinner för - ett exempel från polisen

Pendeln från pandemin har slagit tillbaka. En trend är att många arbetsgivare inför begränsningar för hemarbete och försöker få tillbaka medarbetarna till kontoret. Alla måste göra på samma sätt. Det är problematiskt och skapar ofta onödigt skav. Det andra fenomenet handlar om att medarbetare gör som de själva vill, inte bara med hemarbete utan man gör egna överenskommelser om allt möjligt. Det blir till slut helt omöjligt för chefer, ledning och HR att överblicka. Ett fragmentariskt kaos breder ut sig på arbetsplatsen. Dessa överenskommelser handlar sällan om att matcha organisationens behov med medarbetarens styrkor utan de baseras ofta bara på individens krav och önskemål. Det slutar sällan bra för organisationen.

Därför blev jag glad när en bekant som är ansvarig för en lokal polisenhet i Stockholm för en tids sedan beskrev hur medarbetarna fick välja en av fyra huvudarbetsuppgifter som de brann för: gäng, narkotika, ekonomisk brottslighet eller trygghetsskapande arbete på fältet. Medarbetarna fick också påverka sina arbetstider för att passa såväl småbarnsfamiljer, separerade föräldrar eller de med speciella intressen och behov. Enheten har på några år blivit en magnet för poliser som sökt sig dit för att kombinera sin drivkraft på jobbet med privatlivets särskilda förutsättningar. En win – win där arbetsgivare och medarbetare möts. Sällan får man höra om dessa positiva berättelser där flexibilitet och målfokus för organisationen och medarbetaren går hand i hand.

Jag är övertygad om att vi kan modernisera hur vi tänker kring engagemang och rikta det för hela organisationens bästa. Jag är förvånad över att detta inte görs oftare utan att man gömmer sig bakom ord som likvärdighet. En likvärdighet som till slut inte passar någon. Många gånger är det stelbent tänkande snarare än lagar och byråkrati som sätter käppar i hjulen för medarbetare och organisationer att bygga på lust och driv istället för regler och hinder.

PSYKOLOGI: Karl-Bertil Jonsson har inre motivation

Exemplet med polisen hänger samman med motivation; ett rikt forskningsfält inom psykologi. När vi talar om motivation brukar man dela in det i inre respektive yttre motivation. Yttre motivation är sådant som lön, krav, kontroll, förväntningar och yttre förutsättningar som individen behöver förhålla sig till. Problemet med yttre motivation är att när vi tar bort de yttre kraven sjunker människors vilja och engagemang för att göra ett bra jobb. Hårda krav eller straff kan tillfälligt fungera som yttre motivatorer men fungerar inte på lång sikt.

Inre motivation är mer som långsamma kolhydrater. Den inre motivationen räcker längre och är inte avhängig om chefen är bra eller om återkopplingen är positiv. Inre motivation kommer ofta av att vi själva har egen drivkraft, mening och syfte för det vi gör på jobbet. Om vi lyckas skapa inre motivation klarar vi lättare av att hantera krav som kommer från omvärlden. Inre motivation kan göra att människor klarar stora påfrestningar bättre.

Självbestämmandeteorin (SDT) är en teori som pekar på våra psykologiska behov som behöver tillfredsställas för att vi ska kunna prestera på arbetet. Det handlar om tre grundläggande behov; kompetens, samhörighet och autonomi. De flesta av oss vill känna oss dugliga på jobbet, ha gemenskap med andra och ha en viss frihet att utforma arbetet själv. Beroende på läggning och förutsättningar är de här behoven olika starka hos oss. Organisationer behöver främja de här tre psykologiska behoven för att medarbetare ska må bra och prestera långsiktigt. Här har ledare och arbetsgivare ett stort ansvar att forma en positiv kultur med höga förväntningar och bra stöd.

När jag möter medarbetare och chefer som utstrålar en egen inre drivkraft för att göra ett bra jobb är det tydligt för mig att deras inre motivation smittar andra och mig. I juletider är det många som ser sagan om Karl-Bertil Jonsson. Hans mamma är bekymrad över att sonen sliter. Men inte Karl-Bertil, som i stället utbrister:

“ett väl utfört arbete som ger en inre tillfredsställelse är den grund på vilket samhället vilar”.

Citatet kunde vara hämtat ur en bok om inre motivation och självbestämmandeteorin. Att som ledare uppmuntra och föra dialogen om varje medarbetares egen drivkraft är viktigt. Chefer kan genom sitt eget förhållningssätt stimulera medarbetare till att själva skapa egen inre motivation till arbetet och organisationen. Men ofta förväntas chefer entusiasmera och ge medarbetarna motivation, det tror jag mindre på. Då blir det konstgjord andning och yttre motivation, igen.

ANTIKEN: Den rike filosofen Platon finansierade skådespel under antiken

I senaste numret av tidskriften Sans (1/2026) skriver jag en essä om Platon och Sokrates. Ett föredrag på Medelhavsmuseet om Platon inspirerade mig att läsa två nya böcker; en av filosofen Charlotte Weigelt om Sokrates och en av historikern Robin Waterfield som fokuserar på Platons liv. Särskilt Waterfields bok är fascinerande då han har försökt skriva en biografi utifrån alla tillgängliga källor. Hans djupa kunskaper om antikens historia och grekisk filosofi gör att författaren lägger ett fascinerande pussel med alla de detaljer som finns om Platons liv. Det är nördigt men väldigt underhållande. En rolig läsning för den som gillar historia och filosofi.

I boken får man bland annat reda på att Platon var väldigt rik och kom från en framstående aristokratisk familj i Aten. Han var så rik så han blev ombedd att finansiera en av de årliga teaterföreställningarna under Dionysosspelen i Aten. Dåtidens skatt var lägre och staten fattigare än idag. Såväl tempel som religiösa högtider och kultur- och sportevenemang sponsrades till stor del av rika mecenater. Bröd och skådespel var viktigt för antikens greker och romare och de förmögna såg detta som en plikt att bidra. En plikt som gav mycket prestige. En spaning är att det inte verkar gälla på samma sätt i Sverige idag, med några få undantag. När kommer Siemiatkowskis opera eller Christer Gardells biograf?

Kommande

25 januari, Talkshow, livepodd och bokrelease för Allt flyter på Soho House i Stockholm. Gratis men föranmälan krävs.

31 januari, deltar jag i ett samtal tillsammans med psykoterapeuten Poul Perris på fackboksfestivalen Minerva på ABF i Stockholm. Ett samtal om att existera och utvecklas i förändring. Om att hanterar livet när det gungar.

19 februari. Nästa Psykologer tittar på film på Kulturhuset i Stockholm.

Tack för att du läser Jonas Mosskins nyhetsbrev! Prenumerera gratis för att få kommande inlägg och reflektioner.

Subscribe now