Sett

—När skräckfilmerna »Obsession« och »Backrooms« slog rekord på amerikanska biografer i somras lades pannor på otaliga av filmbranschens studiochefer i djupa veck. Hur hade två Youtube-bördiga regissörer lyckats göra det omöjliga och få gen z att gå på bio? Var det tack vare sociala medier? Tiktok? Något obskyrt forum? Hade de kanske att göra med det kidsen kallar ”en meme”? Inom loppet av ett par veckor blev det till något slags allmän sanning att kombinationen ung youtuber+skräck=profit. Men frågan är om Kane Parsons och kanske framförallt Curry Barker snarare nådde oanade framgångar genom att nå ett mer underliggande tillstånd hos den yngre biopubliken. I sin recension av »Obsession« i Aftonbladet pekade Emma Gray ut hur filmens största svaghet är dess utgångspunkt från ett killperspektiv baserat på “barnslig tjejskräck”. Det är en svidande men på samma gång överdrivet snäv tolkning av vad som är »Obsessions« dramaturgiska motor. (En försiktig varning för milda spoilers av filmens handling.) Huvudpersonen Bear plågas förvisso av osäkerhetens våndor inför sina känslor till jobbarkompisen Nikki men under ytan finns en inre konflikt som är betydligt mer illustrativ för en yngre generations perspektiv på världen – risken att göra bort sig kontra chansen att införliva sina drömmar. Bears åtrå hindras i första hand inte av dåligt självförtroende eller “barnslig tjejskräck”, hans relation till den andra jobbarkompisen Sarah, tycks exempelvis helt befriad från några utmaningar att kommunicera med människor av motsatt kön. Känslorna för Nikki laddas istället med den lamslående rädslan för att göras till åtlöje, att avslöja ett inre känsloliv och bli avvisad, av samtidens största skräck, cringe. En amerikansk undersökning som kom i våras visade att 55% av unga är rädda för att framstå som pinsamma om de öppnar upp sig inför en annan människa. I en tid där varje människas handlingar och beteenden riskerar att dokumenteras och spridas på sociala medier är ett pinsamt snedsteg inte längre en pinsam del av en individs förflutna, det är något som riskerar definiera alla framtida relationer individen har. När Bear erbjuds chansen att eliminera den risken och genom en magisk gimmickleksak önska Nikkis kärlek är det med andra ord en utväg som befriar honom. En halvstor diskussion i »Obsessions« kölvatten, framförallt bland tittare över 30, har varit vem som är filmens egentliga antagonist. Om det är den besatta Nikki och hennes oförutsägbara beteenden som utsätter omgivningen för obehag och våld, eller om det är Bear som i sin passivitet inför Nikkis uppenbart ofrivilliga personlighetsförändring utsätter sitt kärleksintresse för övergrepp. Hur det skulle vara något annat än det sistnämnda framstår som obegripligt men likväl har vissa valt att se Bear som ett offer i den här berättelsen. Men i den skärningspunkten finns en intressant spännvidd som tycks fånga många biobesökares moraliska tvivel. I takt med att Bear inser att det nog inte är den Nikki han förälskat sig i som nu faktiskt avgudar honom uppstår en konflikt byggd på den vibrerande skammens motstånd. Ska Bear erkänna sitt moraliska förfall för sig själv? Ska han berätta för sina vänner vad han gjort? Tillkännage att Nikkis känslor för honom inte är något annat än resultatet av en förbannelse. Eller ska han fortsätta sitt toxiska beteende och blunda för det uppenbara? Ur vilket slags moraliskt perspektiv som helst är det tydligt att Bear är en förkastlig människa. Ur ett gen z-perspektiv är kanske motsättningen en annan. Vad är egentligen värst, att vara toxisk eller att vara cringe?

—Om man på något plan finner ett värde i specialintresset “samspelet mellan människan och arkitekturen” är detta tips lite av ett måste. Teoretikern och modernist-kritikern Stewart Brand gjorde i mitten av 90-talet en serie för BBC under rubriken »How Buildings Learn« där han utforskar hur modernistisk arkitektur formar vår senmoderna existens. Det är på ett plan ett intressant tidsdokument men i ett större perspektiv ett stycke tv-producerad teori som vågar gå på djupet. Dessutom har Brian Eno gjort all musik som hörs i serien vilket givetvis höjer sevärdheten ytterligare. (Missa exempelvis inte Enos pastisch på Robert Miles »Children« drygt tio minuter in i första avsnittet.)

Hört

—En utdragen fejd i Storbritanniens ockulta community och mytologin runt vampyren i Highgate är utgångspunkten för det här initierade och personliga poddreportaget från The Slow Newscast.

—Vi tog aldrig något sommarlov med odpod men på något vis vill jag ändå konstatera att höstsäsongen officiellt är igång. I veckans avsnitt avhandlar vi bland annat förbryllande begravningsritualer, tvättmaskiner på 1500 meters djup och gör en gedigen genomgång av det kinesiska rymdprogrammet.

Läst

—Flynneffekten beskriver utvecklingen där genomsnittliga resultat på intelligenstest stiger över tid. Exempelvis steg det genomsnittliga testade IQ-värdet i amerikanska mätningar mellan tre och sju IQ-punkter per decennium under i princip hela andra halvan av 1900-talet. Exakt varför är omdebatterat men faktorer som större förförståelse för hur tester fungerar, bättre skolväsende och mer näringsrik kost har pekats ut som potentiella förklaringar. Frågan är om Flynneffekten nu är på väg att vända. En ny studie gjord vid Northwestern University i Illinois har gått igenom resultaten för 400 000 vuxna amerikaner mellan 2006 och 2018. Över den tretton år långa studien syntes tydligt hur Flynneffekten inte bara avtagit utan snarare vänt. Den tydligaste nedgången syntes bland unga vuxna (18 till 22 år gamla) utan högskoleutbildning. En intressant faktor är även att studien genomfördes innan AI-vågen av språkmodeller sköljde över världen. Liknande resultat har även synts i motsvarande europeiska studier.

Läst

—Någon ambitiös själ har gjort en samhällstjänst och sammanställt ett index över vilka Ikea-möbler som är mest komplicerade att sätta ihop. Listan, med över 21 000 produkter, toppas av garderobslösningen PAX som enligt indexet tar över 10 timmar att färdigställa och har en manual på över 240 sidor.

—Cabinet Magazine har ett stycke kulturhistoria som borde vara en kandidat till Sveriges kulturkanon – en gedigen skärskådning av smörgåsbordets utveckling.

—Det finns något otippat spännande i historien bakom Anthony Burgess bok »A Clockwork Orange«. I slutet av 50-talet fick Burgess en hjärntumör och läkarna menade att han antagligen skulle dö inom ett år. Med Damokles svärd hängande över sig skred Burgess till verket och skapade med furiös kreativitet en modern litterär klassiker. Så går åtminstone sägnen. Frågan är om den överhuvudtaget stämmer och vad Burgess eventuella pålitlighet säger om hans författarskap.

Hört

—Nyfikenheten pockar obönhörligt när man läser om Nordkoreas officiella operativsystem, Red Star OS. I praktiken är det en skräddarsydd version av Linux-distributionen Fedora som utvecklats av den Nordkoreanska staten, komplett med en egen version av Firefox med namnet »Naenara« – koreanska för “vårt land”. Operativsystemet kräver minst en Pentium III-processor, 256 MB (!) ram-minne och 3 GB ledigt hårddiskutrymme. Vill man lyssna till systemets ljudprofil så finns den dokumenterad här.

—Julia Holter är en av mina absoluta favoritartister i det moderna musiklandskapet. Hennes eteriska estetik och egensinniga kompositioner har i över tio års tid genererat några av vår tids bästa pop-album. I fredags släppte hon nya skivan »Materia«, en samling luftiga låtar med luckra blåsarrangemang och en lätt ambient-tonad fond. Läs även intervjun om nya projektet på The Needle Drop.

Sett

—Youtube-kanalen Introkungarna har lagt ut en fantastisk liten SVT-dokumentär från 80-talet om svenska vattentorn. En vackrare hyllning till brutalismens poetik och folkhemmets ingenjörskonst är svår att hitta.

—Indiespelsutvecklaren Grow Now! Games har gjort en cyberpunk-influerad stad helt i ASCII. Hela staden går att utforska via webbläsaren (mot en liten avgift) och en genomgång av projektet finns här.

Hört

—Isabella Löwengrip gjorde det Isabella Löwengrip gör nyligen och rörde upp en storm i ett vattenglas. Denna gång genom att slå fast att det finns två sorters människor, de som lagar saker själva och “vi andra som stimulerar ekonomin”. Det är ett perspektiv som ekar i bakgrunden när man lyssnar på podden The Grey Area:s senaste avsnitt med den desillusionerade rubriken "The vanishing pleasures of daily life". I avsnittet intervjuas författaren och designern Ian Bogost om sin senaste bok »The Small Stuff«. Det är ett samtal som kretsar runt känslan att vi förlorat vår taktila samhörighet med världen. Emellanåt glider Bogost över i omedvetet platt nostalgi – partiet om den ljuvliga känslan av att köra en bil med manuella växlar känns lite som att gotta sig i känslan av att kärna smör – men det finns något intressant i idén att vi underskattar vikten av att känna på saker med våra händer och kroppar. Det resonemang som verkligen ringar in något symptomatiskt för vår tid är hur vi förlorat förmågan att ta reda på hur saker fungerar. När rören under diskhon krånglar ringer vi hyresvärden eller tar dit en rörmokare i stället för att plocka fram verktygslådan och ta reda på vad problemet är. När jag fick punktering på bilen för någon månad sedan var mannen på däckfirman imponerad över att jag lyckats sätta på ett reservhjul och själv ta bilen till verkstaden. Kanske går det hand i hand med prenumerationssamhället där vi betingats att exakt allt i vår tillvaro är en tjänst vi bör betala för. Likt Isabella Löwengrip har vi alla stöpts till agenter i kapitalistens tjänst, tvingade att tjäna pengar för att betala bort våra problem i stället för att lösa dem själva. Varför använda händerna när det antagligen finns en app där du kan boka statligt subventionerad hjälp. Det är en tillvaro där ingen känsla är renare än den du känner av att “stimulera ekonomin”.

—Ståthållaren över svensk elektronisk musik, Andreas Tilliander, släppte en ny skiva i juli som seglat oförtjänt mycket under radarn. En intervju om albumet finns att läsa här.

Läst

—Bland mina boktips för sommaren fanns »Mood Machine: The Rise of Spotify and the Costs of the Perfect Playlist« av musikjournalisten Liz Pelly. På samma tema finns intressanta resonemang i den här artikeln av journalisten Jesse Raub publicerad av Typebar Magazine. Det är en text som identifierar hur streamingtjänsterna ofta väcker en frustration hos lyssnare på jakt efter ny musik och hur dessa handhavare av modern musik i själva verket är utvecklade för att förse sina kunder med anonyma ljudtapeter snarare än intressanta konstupplevelser.

—En kort utläggning om länken mellan huset i »Psycho« och Edward Hopper.

Sett

—Designern Nicholas Rougeux har gjort en otroligt ambitiös samling av den skotske naturhistorikern Sir William Jardines 1300 illustrationer av djur från 1800-talet.

—Den här lilla essän om filmregissören Yasujirō Ozus färgfilmer är ett initiativ från tv-kanalen TCM som återupplivar en av mina favoriter på filmyoutube, den taktkänslige Every Frame a Painting.

—Prenumerationsutmattning i New York Times. (Och det finns något ironiskt i att den här artikeln är bakom en betalvägg men länken går till en arkiverad gratisversion.)

—Vad vi vet om det tredje interstellära objektet, ATLAS/3I, och dess ursprung.

—Språkmodeller har börjat lämna “digitala fossiler” i vetenskapliga artiklar.

—En rejäl genomgång i av Jay-Z:s debutalbum, »Reasonable Doupt«, som fyllde 30 i somras.

—Sju timmar radio om banbrytande kvinnor inom elektroniska musik.

—Ett webbmusuem med Winamp skins.

—Streaming Music, The Illusion of Choice, and You

—Soc. med.-tråd med statistiken bakom Sonys beslut att sluta ge ut spel på fysisk media:

—Uppfattningen att 666 är djävulens nummer kan vara baserad på en felöversättning.

—Chattbotar har en lustig hangup på en uppdiktad fyrskötare vid namn Elias Thorne.

Four Figures on Wharf, 1952

Church and Horse, 1964

Pacific, 1967

Dog and Bridge, 1976

Ocean Limited, 1962

Seven Crows, 1980

En text som vackert fångar ett mer värdefullt jubileum för den amerikanska folksjälen än nationens födelse; att landsvägen Route 66 fyller 100 år.

Pestäventyr: »Between Two Fires« av Christopher Buehlman

En vanärad riddare som förlorat sin titel, en smygsupande präst som är i garderoben och en mystisk liten flicka utgör de tre huvudpersonerna i Christopher Buehlmans »Between Two Fires«. Tillsammans reser de genom ett medeltida Frankrike som plågas av pesten men framförallt det pågående kriget mellan änglar och demoner som på grund av guds tystnad håller på att slita världen isär. Mot denna episka fond låter Buehlman mardrömslika hallucinationer och visioner blöda över i en dyster verklighet där ett skräckfyllt äventyr tar form. »Between Two Fires« är en å ena sidan existentiell berättelse om att förlora allt, om en tillvaro i hopplöshet, å den andra en historia om uppoffring, hopp och törsten efter mänsklig närhet.

Streamingdystopi: »Mood Machine« av Liz Pelly

»The Rise of Spotify and the Costs of the Perfect Playlist« är en ganska perfekt undertitel för Liz Pellys oerhört genomtänkta skildring av musikvärldens transformation de senaste 20 åren. Genom intervjuer, statistik och genomarbetade analyser om streamingvärldens mekanismer berättar Pelly den underliggande tragiska historien om hur musik gick från att vara en förenande kulturform till att bli en ljudkuliss för individen. Och hur den moderna tekningen förvandlade såväl lyssnare som artister och musiker till kunder. Det är nykter läsning som på ett uppfriskande vis går på djupet av förhållandet mellan kultur och ekonomi.

Megahajpad: »Lost Lambs« av Madeline Cash

Om du vill läsa ett av den amerikanska samtidslitteraturens mest hypade författarskap 2026 är Madeline Cashs »Lost Lambs« boken för dig. Cashs debutroman blev vida omskriven av de stora amerikanska litteratursidorna när den gavs ut i januari, så mycket att vissa kallade »Lost Lambs« för något slags konstig PR-kupp – iscensatt av förlaget i maskopi med kuvade litteraturkritiker. Boken skildrar medlemmarna i familjen Flynn och deras respektive krissituationer i ett anslag som siktar mot J.D. Salingers familjen Glass men mest känns som en halvsmart HBO-skildring av amerikansk övre medelklass. Det är med andra ord en roman som inte riktigt fyller hypens stora kostym. Men den stora vinningen med »Lost Lambs« är hur Cash inte räds att låta historien ta vägen åt oväntade, flippade håll utan istället omfamnar det David Lynch-liknande mörkret i USA:s villaidyller.

Mardrömsmemes: »There Is No Antimemetics Division« av Sam Hughes

Det finns något djupt ironiskt i att Sam Hughes »There Is No Antimemetics Division« handlar om något slags varelser som är kapabla att konsumera information, idéer och det förflutna och på samma gång är en bok som i sig undflyr beskrivning. Berättelsen härstammar ur ett nästan 20 år gammalt projekt av onlinelitteratur där människor från hela världen tillsammans skapade ett litterärt universum i form av SCP Wiki. Centralpunkten i denna värld är SCP Foundation, en hemlig myndighetsliknande organisation som arbetar med att bekämpa och fånga olika paranormala entiteter. (En annan spinoff på detta projekt är dataspelet »Control«.) En av de som bidrog i detta omfattande litterära samarbete var signaturen qntm, även känd som Sam Hughes. Han tog till slut sina berättelser från detta projekt, ändrade namnet på SCP Foundation till det karakteristiskt idéfattiga “Unknown Organization” och gav ut sina alster under titeln »There Is No Antimemetics Division«. Utöver den lite kittlande känslan av att läsa ett stycke litteratur som skurits ur en stor kollektiv digital kropp av kreativitet är Hughes bok dessutom ofta hisnande fiktion. Det är ett skräckberättande med ena benet i en kroniskt uppkopplad informationsålder och det andra i en förvriden variant av Carl Jungs idévärld.

Vildmarksthriller: »Heartwood« av Amity Gaige

När vandraren Valerie Gillis försvinner i Maines skogar i inledningen av Amity Gaiges spänningsroman »Heartwood« är det ett uppslag som lockar läsaren med mystik och spänning. Vad som sedan följer över ungefär 300 sidor är en berättelse om hur människor ofta är sammanlänkade på sätt vi varken ser eller förstår. Det är en historia om närhet gestaltad genom distans som lyckas med konststycket att i stunder greppa storheten i existensens mest banala sidor. »Heartwood« må vara en bok med en stor portion sentimentalitet, det är samtidigt en berättelse med stor emotionell intelligens som inte räds att problematisera och ifrågsätta sina huvudpersoner på oväntade och litterärt skickliga vis.

Klassmonster: »The Tainted Cup« av Robert Jackson Bennett

En hisspitch: »Attack on Titan« möter Sherlock Holmes mot en fond av Lovecraft-liknande havsmonster, berättat i en anda av Ursula K Le Guin. »The Tainted Cup« är ett mordmysterium i ett imperium fyllt av motsättningar, maktspel och en kontrollerande stat vars tentakler inte riktigt når hela vägen ut till lydstaternas ruffiga hamnstäder. Robert Jackson Bennett har lyckats skapa en suggestiv och rik fantasy-värld som är fylld av antropologiska detaljer och politiska nyanser. Boken vann en Hugo ifjol för bästa roman och är den första delen i serien »Shadow of the Leviathan«. Gillar du »The Tainted Cup« finns dessutom två goda nyheter: uppföljaren »A Drop of Corruption« är ännu bättre och den tredje boken i serien, »A Trade of Blood«, släpps senare i sommar.

Tänkvärt: »The Crisis of Narration« av Byung-Chul Hans

Man skulle kunna läsa Byung-Chul Hans ambitiösa tillika inspirerande essä »The Crisis of Narration« (som dessutom gavs ut på svenska tidigare i år under titeln »Narrationens kris«) på en halv eftermiddag, och det hade på intet vis varit några bortkastade timmar. Jag skrev ganska kritiskt om Hans bok i början av året men det förtar inte det faktum att »The Crisis of Narration« är ett litet häfte packat med intressanta reflektioner om det moderna berättandets tillstånd. I en tid då det känns som att lägereldarna falnar – eller åtminstone ändrar skepnad i olika radikala bemärkelser – erbjuder Han vägledning. Eller kanske snarare något slags väderleksrapport över hur vindarna blåst oss hit. Och trots en uppsjö av daterade referenser är »The Crisis of Narration« något så friskt som en idé om sakernas tillstånd i förvirringens motvind.

Läst

Påven vill reglera AI, AI vill bli ny påve. I slutet av maj skickade Påve Leo ut sin första encyklika till den katolska världen med den talande undertiteln “On safeguarding the human person in the time of artificial intelligence”. I sin skrivelse menar han bland annat att den nya AI-tekniken måste regleras hårdare och “avväpnas” och att den leder till en ny avhumaniserad värld. Bara några veckor tidigare hade företaget Anthropic slagit sig för bröstet över hur man arbetat med katolska präster för att ge sina språkmodeller moralisk vägledning och förvandla sin chatbot till en “genuint god, vis och dygdig agent”. Medan Påve Leo räds den teknologiska utvecklingens avhumanisering av världen satsar AI-företagen enorma summor på att framställa bilden av sina datorprogram som besjälade, humana varelser. Den alltid lika insiktsfulle Ted Chiang har skrivit en synnerligen vass text om hur AI-företagen klär sitt självbedrägeri i PR-skrud. Chiangs träffsäkra iakttagelser är en nykter påminnelse om vad de moderna språkmodellerna faktiskt producerar: text. Alltså en representation av mänsklig kommunikation som vår kultur hårdkodat oss att känna igen som något skapat med intention, med avsikten från en annan människa att uttrycka något. När vi stöter på text som i sin tur klippts och klistrats ihop av en dator är det naturliga steget för våra hjärnor att göra det vi betingats att göra, att skapa oss en bild av intention, att läsa ut ur språk och formuleringar vem upphovspersonen är, att helt enkelt besjäla sammansatta bokstäver för att ge dem en mänsklig betydelse. På så vis har vi redan från början en stark tendens att antropomorfisera det en språkmodell är utvecklad att göra. När diskussioner sedan eldas på av miljardstinna AI-satsningar om huruvida en språkmodell är vid medvetande och ny kod presenteras i termer som beskriver en språkmodell som en person har vi dessutom egna erfarenheter att projicera där vi upplevt drag av “mänsklighet” i utbytet med en chatbot. Chiang skräder inte orden när han preciserar det naiva i att okritiskt hänfalla åt det här beteendet.

Being open to the possibility that LLMs are conscious is the same as being open to the possibility that Microsoft Word is conscious, or, more precisely, that multiple distinct consciousnesses are dormant in every Word document containing a conversational transcript, and that they are awakened every time the document is loaded. Should you consider the possibility that every time you open a Word document, you are bringing multiple conscious interlocutors into existence, and every time you close one, you snuff their existence out?

Anthropics pressreleaser om hur de arbetar med moral i sin språkmodell Claude är med andra ord ett PR-arbete som syftar till att skifta perspektiven. Att tillskriva deras teknologi andra mjukare värden än ett vanligt datorprogram. Det har kanske aldrig varit viktigare att komma ihåg att även reklam kan vara förklädd till filosofi. När Anthropic förbereder sin stundande börsnotering används alla till buds stående medel för att etablera vanföreställningar om språkmodellernas potential. När vinstmarginalerna fortfarande är bortom horisonten erbjuder religion och filosofi en annan typ av värdering.

—Vill man ha lite mindre AI i sitt liv har sökmotorn Duckduckgo en del användbara verktyg.

—Inget för den sömnige kanske men jag fann stor underhållning i denna litteraturvetenskapliga analys av Vladimir Nabokvos utsvävande roman »Blek låga« och dess relation till hypertext i datorsystem.

Sett

—Insprängt i föräldraledighetens utspridda vilostunder såg jag i veckan Rebecca Zlotowskis dramathriller »Vie privée« med Jodie Foster i huvudrollen och den kändes som en typ av film som inte riktigt längre görs: stram, intelligent vuxen underhållning.

—Kurt Vonnegut ritar träffsäkra dramaturgiska kurvor

—Ett mysigt arkiv med bilder på servetter från olika barer är en utmärkt palettrensare för det flängande surfandet.

Hört

—Filmpodden Rewatchables bjöd på ännu en monolit av killmys i veckan när de bjöd in Steven Spielberg att prata om »2001: A Space Odyssey« i två och en halvtimme.

—Nytt odpod ute om mysteriet 1998ky26, guldkuppen på CIA, pizzaentreprenörernas framtid, Andres Lokkos status 2026 och en liten rapport från Hayabusa2.

Läst

—Det finns en ytterst liten men ack så signifikativ avvikelse i François Ozons annars mycket trogna filmatisering av Albert Camus »Främlingen«. Jag ska försöka hålla mg från spoilers hör men i filmens vibrerande slutkonfrontation vrålar huvudpersonen Meursault ut sin frustration för en påstridig präst och konstaterar att: “Inget spelar någon roll. Och jag vet varför. Och det gör du med. För hela det här livet är absurt. Varför ska jag bry mig om människors död, kärleken till en moder, din gud, liven vi väljer att leva.” Ett liknande resonemang syns även i bokens sista kapitel i formen av en intern monolog men där Camus låter Meursaults frustration inför existensen förbli undertryckt låter Ozon sin huvudperson explicit konstatera det oförenliga i livets viktighet och den större existensens dova stumhet. Kanske vill Ozon bara hamra hem Camus filosofiska undertext, än mer troligt vill han understryka hur berättelsens protagonist i själva verket inte är helt apatisk eller likgiltig inför sitt öde. Bredvid rinnande förkylning – som dessutom radikalt förstärkts av höga ekpollenhalter – unnade jag mig förra veckan inte bara att se Ozons film utan även läsa boken för första gången. Och en tanke slog mig återkommande genom läsningen. Hur »Främlingen«, om den hade givits ut idag, hade omgärdats av psykologiserande tolkningar. Hur litteraturkritiker världen över hade ringt sina kbt-examinerade kompisar för att kalibrera begreppen kring bokens huvudperson. De filosofiska anspråk som Camus anlade hade med stor sannolikhet förbisetts till förmån för ett diagnostiserande av Meursaults håglöshet utifrån den moderna psykologin senaste teorier. Har han kanske Aspergers syndrom? Var på autismskalan befinner sig denne enigmatiske man? När Gustaf Hellström recenserade den svenska utgåvan av boken i DN i augusti 1946, var han inne på ett annat spår. I sin recension konstaterade han att Camus syfte var att genom ett extremt fall åskådliggöra människornas svårighet att “lösgöra sig från tron på ett autonomt jag, en enhet, någonting innanför den personlighet som vi i dagligt tal kallar ‘vårt jag’.” Det är en läsning som förutsätter att man ser Meursault som ett filosofiskt verktyg snarare än ett psykologiskt fall att utreda. Det är också en läsningen som numera tycks få stå åt sidan. 2015 presenterade litteraturforskaren Isabelle Wentworth en analys där hon argumenterade för att Meursault uppvisar drag förenliga med autism och 2018 menade en annan akademisk text att »Främlingen« är den första litterära skildringen av aspberger – med det tunga argumentet att Camus hade en vän som skulle kunna beskrivas som autistisk. (Jag har inte läst någon av dessa texter men de innehåller de enda tolkningarna som förärats med en egen underrubrik på bokens engelska Wikipedia-sida.) Det psykologiska perspektivet har blivit vår tids universallösning för att förstå all typ av fiktion. Det är en begreppsvärld som reducerar politiska frågor till personliga trauman, som sätter fokus på individens psykologiska drivkrafter och vänder blicken ifrån världen. »Breaking Bads« Walter White är inte ett uttryck för något ruttet i den amerikanska drömmen, ett resultatet av ett sjukvårdssystem som driver människor till desperation, istället är hela serien en karaktärsstudie i de mörka bakvattnen i människans psyke, en sedelärande historia om hur en vanlig kemilärare kan utveckla narcissistiska och våldsamma personlighetsdrag. Meursault är inte en människa vars känslomässiga avtrubbning demonstrerar existensens fundamentala meningslöshet, han är bara på spektrat. Och när diagnosen är satt kan vi luta oss tillbaka. Det känns som ett något går förlorat när den här medicinskt legitimerade FASS-godkända blicken sveper över fiktionen. Att vi dels blivit fantasilösa läsare och tittare som letar kliniska förklaringar, dels enbart är förmögna att se rollfigurer och romankaraktärer som enskilda individer, isolerade från världen, fängslade i sina psyken. Kanske är det därför Ozon låter Meursault skrika ut det Camus hade den goda smaken att låta läsaren själv utröna. I en tid när vi letar efter det psykologiska motivet bakom varje handling måste det filosofiska argumentet föras fram med höjd röst. Annars riskerar det att dränkas av någon sorlig lös idé om anknytningsproblematik.

—Man sticker inte ut hakan många millimeter när man slår fast att bettingssidan Polymarket är piss för mänskligheten men nu har några forskare dessutom slagit fast att hela verksamheten verkar vara något av ett pyramidspel:

“Using 588 million trades ($67 billion in volume), we show that the gains are highly concentrated: the top 1% of users capture 76.5% of profits.”

Sett

—På något märkligt vis blir jag lättad och lite glad varje gång man slår fast att popmusik oftast följer förutsägbara formler. En stor källa till lycka den senast veckan har därmed varit videon »The Gen Alpha Melody« som visar hur den senaste generationens popstjärnor alla använder samma melodi.

—Ett stycke samtidshistoria finns bevarad i detta Instagram-inlägg om USA:s sista telefonautomater.

Hört

—För den som behöver en halvtimme wholesome historia om alpinsport har podcasten Family Lore ett mysigt avsnitt om familjen Poppen och snowboard-kulturens framväxt och genomslag.

—Mina vänner i Speljuntan har gjort ett otroligt ambitiöst och bra specialavsnitt från eventet A Maze som nyligen gick av stapeln i Berlin. Jag må vara part i målet som föredetta del av Speljuntan men jag vill ändå framhäva att detta är det mest intelligenta, nyfikna och piggaste stycket svensk speljournalistik jag tagit del av på många år.

—Nytt odpod ute om japanska robotvargar, våldsamma hundar, algoritmens framtid och mystiska NPCs.

Läst

—Det sägs att svenskar går igång på när utlänningar (helst amerikaner) pratar om Sverige och svenska saker. Jag har aldrig riktigt förstått det men den här historiska exposén om smörgåstårtan väckte ändå en märklig form av stolthet.

—Några korta tankar om CIA:s World Factbook och utmaningarna med att försöka att summera det förflutna:

Cabinet of Wonders

☞ The Slow Work of Making Sense of History

The task of distilling history from the messiness of facts into the stories that make sense of our past is not an easy one. It takes time, requires meticulous work, and often a bit of temporal distance. The researcher Peter Turchin examined the perils of making hasty judgments of the past with this story…

Read more

6 months ago · 25 likes · 1 comment · Samuel Arbesman

—Du behöver inte vara insatt i kortspelet Magic: The Gathering för att finna något intressant i författaren Erik Hannes reflektioner om hur fandom driver olika kulturformer att implodera:

Fandom—a cultural impulse equal parts completionist, deferential, uncritical, and easily excited by anything with a familiar logo on it—does not opt out. It participates, and makes a show of participating, and feeds you endless and frictionless content about how meaningful it is to participate, and encourages you to do the same.

Sett

—En ung man spelar Kendrick Lamar för sin lärare, poeten Tommaso Di Dio.

—Den här lilla intervallfotograferingen som fångar solens korta ned- och uppgång i den lilla staden Utqiaġvik på Alaskas nordspets innehåller en kosmisk laddning i miniatyr. Ett dokument från en enslig utpost vid världens ände och dess plats i universum, dess relation till sin närmaste stjärna.

—Dags att köpa cykel!

Hört

—Det har pratats en hel del om marknadsföringen av Boards of Canadas kommande album, »Inferno«. I april började en handfull av gruppens fans få mystiska VHS-kassetter i brevlådan som innehåll inspelade röster, ljudupptagningar från kortvågsradio och bilder på analog ljudutrustning. Detta följdes av mystiska affischer i bland annat London, Tokyo, Los Angeles och New York och till slut att bandet lade upp ny musik på sin Youtube-sida. Alldeles för få har emellertid pratat om hur bra den skotska duons nya musik faktiskt låter. Boards of Canada har lyckats förvalta en vibrerande tidlöshet genom att förankra hela sin estetik i ett slags teknologiskt 1900-talsskifte. Förra veckan kom dubbelsingeln »Introit / Prophecy At 1420 MHz« med en stiltypisk musikvideo och musik som på samma gång pekar mot framtiden och existerar i en verklighet som fastnat i 1992.

—Nytt odpod ute om det förrädiskt förföriska i språkmodellernas fantasivärldar, ett hisnande militärprojekt i Bulgarien med sierskor och the Ohio flap of 2026.

—New York Times nyhetspodd The Daily hade i förra veckan ett rörande hoppfullt avsnitt där barn fick ställa frågor till de fyra astronauterna som färdades runt månen med Artemis II. Det blev en halvtimme fylld av värmande påminnelser om mänsklighetens potential och existensens skönhet och skörhet. På många vis en behaglig och välsmakande palettrensare i all sin enkelhet.

Sett

—NASA har publicerat över 12 000 fotografier tagna av Artemis II:s besättning. Den som vill botanisera kan evighetsscrolla i deras databas som helt saknar användarvänlighet. Orkar man inte det har Youtubern Chris Pattison plockat några russin ur den gigantiska månkakan.

—Speldesignern Neal Agarwal har utvecklat en interaktiv helylle-stund i form av Cursor Camp. En hemsida där du navigerar en pittoresk plats med hjälp av din muspekare och upptäcker olika vattenhål och små överraskningar. Upplevelsens höjdpunkt är dock att försiktigt och oskyldigt interagera med andra medmänniskor vars muspekare syns vid sidan av din.

—Vill man bränna av veckans nördigaste timme redan nu kan man gotta sig med den sjöhistoriska Youtube-kanalen Oceanliner Designs och deras genomgång av nya scanningar av havsbottnen där vraket från Titanic ligger.

Läst

—Jag har alltid tyckt att det kändes konstigt att det skulle bo över 50 000 personer i staden Twin Peaks men att alla ungdomar i serien gick på samma high school. I veckan förklarade Mark Frost varifrån befolkningssiffran kom och nu är jag istället nyfiken på varför 5000 kändes för litet för tv-kanalen ABC.

—En favoritsyssla på resande fot är att sitta på parkbänkar och titta på folk som går förbi. Få saker ger en lika suggestiv och intim inblick i en vardag man själv bara är på tillfälligt besök i. Den här texten av Gabrielle Bruney är på många vis en hyllning till bänkar på allmänna platser och samtidigt en tänkvärd reflektion om vem det offentliga rummet är till för.

—På något mystiskt vis är det tryggt och rätt att den engelskspråkiga Wikipedia-artikeln om Theseus skepp antagit formet av ett eget Theseus skepp.

Hört

—Iranske Saba Alizadeh har gjort ett av vårens mest suggestiva album i form av »Rituals of the Last Dawn«. Alizadeh blandar monoton ambient med vibrerande toner från gitarrer och det persiska stråkinstrumentet kamancheh och lyckas frammana en levande ljudvärld fylld av skörhet och vackert vemod. I mångt och mycket perfekt musik för tidiga soluppgångar under kyliga majmorgnar.

—Nytt odpod ute om hantaviruset, kaoset på Everest och stort gräv om kretskorten i Hemglass gamla tutor.

Läst

—Ett klassiskt skämt av Jerry Seinfeld gör gällande att människors största rädsla är att prata inför publik. Folk räds till och med att stå inför en folksamling mer än döden. Vilket betyder, för att parafrasera Seinfelds punchline, att på en begravning så ligger du hellre i kistan än håller minnestalet. Det här är även en rädsla som verkar gälla fler än det amerikanska 90-talets medelklass. I en ny undersökning gjord av Yahoo och marknadsundersökningsföretaget Yougov berättar gen z (15-30-åringar ish) om hur rädslan för cringe har format deras liv och deras beteenden. Ångesten över att framstå som en tönt, framför allt på internet, verkar vara en del av det mänskliga flockbeteendet som accelererat i den moderna tidsåldern. På många vis är det ett faktum vi alla vet om men sällan reflekterar över: hur internet har amplifierat skam som drivkraft i vår kultur. Sociala medier har i flera avseenden antagit formen av en världsomspännande skolgård där våra belöningssystem gasar igång på högvarv när bekräftande notifikationer väller in – för våra vackra bilder, snygga kläder eller dräpande kommentarer. I denna tillvaro har gen z vuxit upp. Idag är de unga vuxna som fortfarande sitter fast i ungdomens våndor om flockens acceptans. Med internets bekräftelse som universell måttstock för popularitet och lycka. Det är ett tillstånd där varje statusuppdatering är en kalkylerad risk. Ett performativt uttryck som antingen kan öka din status eller fylla dina mentions med hån, påhopp och förnedring. “The internet never forgets”, brukar det heta. Precis som i den medeltida byn riskerar du att stämplas som en oduglig tönt för alltid om du trampar i klaveret. Journalisten Jon Ronson skildrade med skarp blick hur hela den här kulturen tog form i sin bok »So You’ve Been Publicly Shamed« redan för 10 år sedan. Sedan dess har infekterade frön tillåtits gro obehindrat i den digitala myllan. När 55% av unga människor idag säger att rädslan för att framstå som pinsam hindrat dem från att öppna upp känslomässigt för en annan människa är det de sura frukterna som till slut skördas.

—Känslan av att ett hus är hemsökt kan hänga ihop med förekomsten av så kallade infraljud. Det menar en ny kanadensisk studie i beteendeneurovetenskap. Forskare lät 36 deltagare sitta ensamma i ett rum och lyssna på antingen lugn eller obehaglig musik, där hälften samtidigt utsattes för ohörbart infraljud via dolda högtalare. Efteråt fick de beskriva sina känslor och lämna salivprov, vilket visade att de som exponerats för infraljud hade högre nivåer av stresshormonet kortisol. Dessa deltagare upplevde sig också mer irriterade, mindre engagerade och tyckte att musiken lät sorgligare, trots att de inte kunde avgöra att infraljudet fanns där.

—OpenAI har problem med troll. Alltså inte edgelords som skriver provocerande saker utan att deras språkmodell pratar om troll och andra små varelser i för stor utsträckning. I instruktioner till deras senaste modell understryks flera gånger att “never talk about goblins, gremlins, raccoons, trolls, ogres, pigeons, or other animals or creatures unless it is absolutely and unambiguously relevant to the user’s query.”

Sett

—Bandsplaining har gjort en kul genomgång av “library music” – alltså generisk katalogmusik som produceras för tv och film – och vilket inflytande genrens alster från 70- och 80-talet haft på modern musik och musikalisk hauntology.

—Här är en sida med kartor över amerikanska fängelser.

—GENER8ION och Yung Lean-samarbetet »Storm« är en ganska pösig två av fem-låt. Musikvideon – regisserad av den ojämne men intressante Romain Gavras – är däremot pigga fyra av fem. Speciellt de avslutande tre minuterna som mästerligt koreograferats av belgaren Damien Jalet.

Hört

—I höstas släppte Magdalena Bay fyra dubbelsinglar i kölvattnet av sitt otroligt hyllade album från 2024, »Imaginal Disk«. I september kom »Second Sleep« och »Star Eyes« med storvulna, dramatiska poptoner och vemodiga saxofoner. De följdes upp i oktober med »Human Happens« och »Paint Me A Picture«, och senare även »Unoriginal« och »Black-Eyed Susan Climb«. Låtar fyllda av kosmiska pianon och lätt funkiga rytmer. Och i november kom slutligen den mer traditionella poplåten »This Is The World (I Made It For You)« och klädsamt shoegaziga »Nice Day«. Nu har de fyra dubbelsinglarna samlats i en vinylbox och i praktiken förvandlats till det lilla samlingsalbumet »Nice Day: A Collection of Singles«. Det är på många vis pollen i musikform. Frön av spirande liv vars ljudvågor yr runt mellan progressiva melodiskiftningar och Bays raspiga röst. Att lägga över två lök på vinylboxen känns onödigt men det här är den perfekta popmusiken att ta in våren med.

—Filmjournalisten Sean Fennessey gästade podden Plain English i veckan och hade flera intressanta tankar om filmbranschens status och framtid. Bland annat pratade Fennessey om hur Hollywood nu blickar mot spelvärlden i jakt på nya franchises att filmatisera – efter att serietidningar, leksaker och »Star Wars« bedarrat i popularitet. »Yellowstone«- och »Sicaro«-manusförfattaren Taylor Sheridan håller just nu på med en adaptering av spelserien »Call of Duty«, »Weapons«-regissören Zach Cregger ska ta sig an »Resident Evil« och Alex Garland är i startgroparna på en filmatisering av spelet »Elden Ring«. Jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att spelvärlden är ett naturligt nästa steg för en filmpublik som törstar efter något annat eller förstå hur Hollywood tror att man den här gången kommer kunna göra spelmediet rättvisa när man tidigare misslyckats gång på gång.

—Nytt Odpod ute om ZTV och den svenska folksjälens oläkbara sår, krisen på Mount Everest och hur elektroniska musiker ska åldras med värdigheten i behåll.

Läst

—Det är inte längre någon som bryr sig om reklam. Det deklarerade en av mina bästa vänner i vintras efter att ha spenderat stora delar av en mycket framgångsrik karriär i just reklamvärlden. Eller “contentbranschen” som etiketten lyder på kejsarens numera inte så nya kläder. Anledningen, menade min vän, är att reklam inte längre genererar någon uppmärksamhet. Reklam blir inte längre en snackis, hur många timmar Berghs-utbildning som än staplas i olika “kreativa rum”. Internet har helt enkelt gjort strömmen av reklam så strid att ingen längre bryr sig om den är snygg eller smart, den är fortfarande bara reklam – och dessutom oftast omöjlig att urskilja från allt annat innehåll av betalda samarbeten. Med olika ai-verktygs intåg i sociala medier och reklamvärlden har strömmen knappast mojnat, tvärtom. Reklam är bruset som fyller ut en andningspaus i ett Youtube-klipp, som du scrollar förbi när du ska läsa fortsättningen på en artikel, som tränger sig in mellan två bilder i ditt Instagram-flöde. Helt enkelt det du vill skippa. Och faktum är att många skippar. Webbläsare med inbyggda annonsblockerare ökar i popularitet och allt fler installerar tillägg som tar bort all reklam. Nyligen seglade Albanien upp som ett populärt land för olika VPN-tjänster, varför? För att landet inte visar reklam på Youtube. Faktumet att de flesta stora internettjänster idag erbjuder en premiumversion där du, mot en avgift, slipper reklam vittnar om att alla innerst inne vet att en reklamfri tillvaro är någon form av guldstandard. Att kunna surfa på internet utan reklam känns så exotiskt och lyxigt att mängder av trådar på Reddit frågar om det överhuvudtaget är lagligt att blockera annonser. Reklam är till och med så avskytt att reklamen inte ens vill vara reklam. Influencers fälls på löpande band för att inte varit tydliga med att de fått betalt för att visa upp en app eller ett par nya kallingar. Nyligen avslöjades – med underliggande indignation – att rockgruppen Geese betalt en “kommunikationsbyrå” för att sprida bandets musik på sociala medier. Syftet var att förstärka bilden av en groende popularitet och att låta anonyma Tiktok-konton skapa reklam förklädd till hype. Inget fel i det men när Geese hemliga reklamkampanj uppmärksammades blev reaktionen från både bandet och kommunikationsbyrån att lägga locket på. Det vittnar onekligen om att det någonstans finns något slags skam över pengar spenderats på något så smutsigt som smygreklam. Så vad ska reklambranschen pyssla med när reklam inte längre går att sälja? Svaret är (tydligen) något slags uppskruvad produktutveckling. Att helt enkelt förvandla en produkt till något som genererar uppmärksamhet av sig självt. Ett tydligt exempel är Liquid Death, vatten som säljs på burk men har ett namn som känns tufft. Nu kan du uttrycka hur mycket edgelord du är genom att tillgodose ett av dina grundläggande behov. Nyligen gjorde Liquid Death ett samarbete med Spotify där man lanserade en urna med inbyggd högtalare som kan “spela din spellista efter din bortgång”. Det är kanske logiskt att reklamens slutpunkt nu nått livet efter detta. Det är dessutom ett exempel på en desillusionerad typ av nihilistisk marknadsföring. Inlägg som detta — som raljant skakar på huvudet åt Liquid Deaths ytlighet — är en del av det interaktionsmaskineri som ger denna nya typ av reklam sin relevans. Liquid Death och Spotify skiter i om deras urna sprids för att folk hatar den eller tycker den är en smålustig pryl, det viktiga är att den sprids, att den lyckas vara dum och osmaklig nog att krusa contentströmmens forsande yta. Det är reklam för reklamens skull. I den senmoderna kapitalismen har det kommersiella händelseförloppet oftast inleds med att någon utvecklar en produkt som folk kan tänkas vilja köpa, för att sedan anlita ett team som kommer på hur produkten ska paketeras och marknadsföras på ett framgångsrikt vis. I den nya kommersiella verkligheten är istället reklamen själva utgångspunkten för produktutvecklingen. Det är svårt att inte känna att ridån är på väg ned för det extrema konsumtionssamhället när paketeringen inte längre säljer produkten, utan produkten i sig blivit paketeringen.

—Kryptoingenjören Filippo Valsorda har skrivit en intressant utvärdering av utmaningarna kryptovalutor och andra krypterade system står inför i och med att utvecklingen av kvantdatorer tycks börja ta fart på riktigt: “The joke used to be that quantum computers have been 10 years out for 30 years now. Well, not true anymore, the timelines have started progressing.”

Hört

—Är du så gammal att du minns det sprakande ljudet av ett modem som ringer upp internet? Well, nu kan du förvandla dina egna meddelanden till modembrus och skicka till vänner och familj. Jag vet inte om det är inbillning men jag tycker mig känna igen det korta spraket av familjens Telia-användarnamn (u22583416) från 90-talet.

—Nytt Odpod ute om poddstudions hegemoniska design, Edgar Allen Poes död och ...

—Bluessångaren Robert Johnson är så legendarisk att det sägs att han på Faust-manér sålde sin själ till djävulen vid en vägkorsning i Mississippi i utbyte mot förmågan att fullständigt bemästra sin gitarr. Och det finns något hisnande i att man nu kan höra Johnson spela i tidigare oöverträffad klarhet på en testinspelning från 1936.

Sett

—Det här samtalet mellan vuxen-Youtube-profilerna (as in pratar om vuxna ämnen) Alex O’Connor och Hank Green innehöll flera tankeväckande resonemang. Den fria viljans relation till teknologi och den moderna människans tillstånd i relation till alla system som utvecklats för att tjäna pengar är ämnen vi på samma gång pratar om hela tiden och ändå inte diskuterar tillräckligt mycket. Klippet är även en del av en längre video om man vill höra mer.

—Över påsken var jag hemma med min febersjuke fyraåring. Vi käkade chokladägg, bråkade om Alvedon med jordgubbssmak och såg »Tonari no Totoro« tre gånger på rad. Och jag vet inte om det var påskbluesen som gjorde sitt men för varje gång blev Studio Ghibli och Hayao Miyazakis himlar än mer vackra.

Hört

—Jag undrar vad min morfar hade tyckt om Actress och Suzanne Cianis senaste livealbum »Concrète Waves«. Vi pratade bara om musik en gång, såvitt jag minns. Det var en sommar någon gång i början av 2000-talet när vi jobbade i skogen tillsammans. Vi gick med röjsåg och såg till olika skiften, körde järnhäst, röjde sly och drack soppa ur termos. En eftermiddag under en kafferast berättade morfar att han gillade Lill-Babs och om det prompt skulle spelas rock så kunde väl vissa låtar av Tommy Steele gå an. Sen tog han sin sista tugga av en knäckemacka och deklarerade att det nu var hög tid att ta ner en björk som växte alldeles för nära en ung tall. Det är hisnande att föreställa sig att min morfar bara var 11 år äldre än Suzanne Ciani. Den elektroniska musikpionjären från Quincy, Massachusetts föddes 1946 och bröt ny mark med sin Buchla synth under 70-talet. Ett tag var hon hemlös i New York, tackade nej till att spela på Lincoln Center för att de hade för dåligt ljudsystem och sov istället på Philip Glass studiogolv. Några år senare drygade hon ut kassan med att göra reklamjinglar till Coca-Cola och General Electric.

Förra våren gjorde hon och brittiska Actress ett samarbete på The Barbican i London och senare även en spelning på Sonár i Barcelona. Delar av dessa två framträdanden samlas på albumet »Concrète Waves«. Det är ett improviserat projekt som sömlöst gifter Cianis melodiska och vibrerande synthar med Actress atmosfäriska ljudbilder. Det är musik som är så abstrakt att den ter sig som röken som strömmar ur munnen en iskall novemberdag och genomgående känns lika uppfriskande. Cianis melodier slår emot Actress hårda rytmer som en porlande vårbäck på väg ut i ett dovt hav. Bäst är de tu när de förenar disharmoni med Buchla-synthens försiktiga klinkande. Morfar hade nog tyckt att »Concrète Waves« är ganska fin, men då enbart i utvalda korta stycken. Framförallt hade han ifrågasatt om det här överhuvudtaget kan kallas musik. Det finns en nästan utomjordisk kvalitet i Cianis kompositioner som undflyr konventionerna. Trots att det bara skiljde 11 år mellan henne och morfar, känns de som två varelser från olika dimensioner.

—The Gray Area with Sean Illing har en mycket tänkvärd intervju med sociologen Musa al-Gharbi om hans bok »We Have Never Been Woke: The Cultural Contradictions of a New Elite«. Det är ett samtal om vem som sätter agendan för samhällets idéer och strömningar och vilka intressen som egentligen representeras och varför. al-Gharbis främsta styrka är hur han klarsynt och nyktert lyckas sätta identifiera en kulturell maktdynamik utan att kännas konspiratorisk eller framstå som reaktionär.

—Nytt Odpod ute om vårmode, påskens stagnation, färgglada rymdskepp och kontroverserna runt rockgruppen Geese.

Läst

—Adam Jacobs har antagligen världens största samling med konsertbootlegs. Sedan 1989 har han spelat in över 10 000 spelningar, de flesta vid olika scener i hemstaden Chicago. Nu finns stora delar av Jacobs samling digitaliserad på Internet Archive och det är en kulturskatt av skramlig rock i paritet med något mindre lands radioarkiv.

—Sci-fi-författaren Peter Watts (en personlig favorit) blev i veckan en av finalisterna till litteraturpriset Locus Award i kategorin bästa novellett för sin otroligt effektiva berättelse »The Twenty One Second God«. Vill man istället lyssna finns den inläst i Light Speed Magazines podd.

—Den alltid sympatiske och skarpsynte Hateff Mousaviyan tipsade mig om det här reportaget om The Sims-skaparen Will Wrights mycket märkliga projekt »Proxi«.

Sett

—Varje vecka kastar jag mig över det senaste avsnittet av Dissect för att höra nästa kapitel i historien om Daft Punks musikskapande. Nu senaste bjöds en lika detaljerad som vördnadsfull djupdykning i mästerverket »Digital Love«. Som av en händelse snubblade jag även nyligen över en annan trolig inspirationskälla för Daft Punk, den italienska orkestern Rondò Veneziano. Det är en grupp som gör barockmusik med inslag av rock och pop men som framförallt använde ett visuellt bildspråk som direkt för tankarna till Daft Punks »Interstellar 5555« och efterföljande robotpersonligheter.

—Sidan Title Scream samlar en uppsjö av startskärmar från gamla tv-spel. Resultatet är anakronistisk mosaik av 8- och 16-bitars-bilder som känns så hårt förankrad i en tidsperiod att den på egen hand lyckas ringa in en ytterst specifik eras unika estetik.