💊 Såhär började det för mig:

Vid årsskiftet till 2024 beslutade jag mig att sluta på p-piller efter cirka 8 år av att ha ätit en tablett varje dag.

Anledningen? Den långa versionen är att jag hade återkommande problem med mellanblödningar och efter att ha bytt sort flera gånger, gjort vaginala ultraljud och uteslutit cystor, cellförändringar, polyper och allt annat möjligt samt att vara rätt jävla as färdig med att slänga upp benen i en gynstol och varje gång lämna med känslan att vara minst i världen, med frustration och hopplöshet över att bli runtslussad och inte få svar eller rätt hjälp, så bestämde jag mig för att sluta (vill minnas att det var någon på alla dessa besök som också rekommenderade mig det).

Den korta versionen är att det hade blivit väldigt trendigt/mer omtalat online att skippa preventivmedel, leva hormonfritt, vara “in-tune” med sig själv och sin kropp. Lära känna dom olika faserna i sin cykel. Jag hade inte en blekaste aning om vad varken follikel eller lutealfas var och jag kände mig obildad och typ okvinnlig (vänta du bara tills du får höra att du har överskott av testosteron tjejen✨🙏🏼✨ ).

Det bidrog absolut också till beslutet. Jag ville vara en sån kvinna som känner sin kropp!

Jag hade hört att sluta på p-piller kunde bli som en andra pubertet och att man skulle behöva tålamod, tålamod och ytterligare lite tålamod. Att det vanliga fenomenet “post-pill-acne” kunde ta över ett år för vissa att bli av med (spoiler: jag fick det också).

Jag berättade även om det här beslutet på mina sociala medier och fick på så sätt in flera hundratals dms med historier från kvinnor som gjort samma resa och som förtydligade att tålamodet är viktigt, men gemensamt var att de flesta ansåg att det skulle vara värt det.

Jag var redo med andra ord! Peppad! Och förberedd på att perioden framåt kunde komma att bli en riktig berg- och dalbana. Bara det att jag tänkte typ nyckelpigan på Gröna Lund men istället blev det Frittfall Tilt..

*Eftersom jag har insett att jag skulle kunna skriva en hel bok om det här ämnet så sparar jag er och delar upp det i flera delar istället. Om det är av intresse att fortsätta läsa såklart. Ni kan väl låta mig veta?

Såhär ser jag ut idag:

Kjol: Reklamlänk / Stickad tröja: Toteme

Jag hade ett samtal med min terapeut kort efter mitt senaste inlägg, och hon menade att jag (och kanske vi som samhälle i stort) är så jäkla duktiga på att kategorisera oss själva idag.

Vi boxar in oss som introverta eller extroverta, type A eller type B personligheter, högkänsliga eller icke, sociala eller osociala, trygg anknytning eller avoidant (???).

Ända sedan jag lärde mig om termen introvert har jag förknippat mig så sjukt mycket med dess betydelse. Problemet kanske inte är etiketten i sig, för visst har den också hjälpt mig att förstå mig själv bättre emellanåt, utan hur jag har behandlat den och låtit den definiera mig som person.

Min poäng? Jag kanske ska sluta tänka på mig själv som en enda stor pöl av introvertness och istället börja tänka på mig själv som en normalbegåvad, helt vanlig person som ibland vill gå hem tidigare och ibland vara själv en fredagskväll.

Jag behandlar det literally som en sjukdom ibland? Som någonting jag måste övervinna för att äntligen bli en optimal person?

Eftersom det, i alla fall i min hjärna, är så himla mycket sämre att vara introvert så är det klart som fan att jag automatiskt underkastar mig alla som verkar vara något annat än det. Vilket inte direkt ger mig bättre förutsättningar i ett socialt sammanhang som jag redan kan tycka är knepigt nog som det är.

Kan man inte bara få vara sig själv och inse att det kan se lite olika ut varje dag?

De här etiketterna kanske skapar en onödig bild och inramning av oss själva, där vi övertänker och överanalyserar hur vi är och fungerar, vad vi klarar och inte klarar.

Jag tänker nog chilla med etiketter ett tag framöver. Och bara vara… jag?
/ Linn

Varav en av sakerna, är att starta igång med Substack.

Jag har samtidigt haft ovanligt svårt för mig själv den här sommaren. Jag kan typ inte minnas senast jag var så självmedveten och… osäker? Helt uppslukad och upptagen av tanken på hur dålig jag är på att vara den person jag tycker och tänker att jag borde vara, typ.

Subscribe now

Käftsmällen av besvikelse som tar över mig när jag återigen blir påmind om att jag absolut, fortfarande, i fullaste grad, är introvert.

Det är som att jag varje år ser framför mig och planerar för en full-blown-maxad-extrovert-sommar, för att sen bli så chockad när jag… inte mår bra i det?

Jag vet inte om det är ledigheten och att man har mer tid än vanligt att vara i sitt eget huvud eller det faktum att min heliga egentid blir minimal…

Eller förväntningarna. Fa-an vad dålig jag är med förväntningar. Hatar skiten. Att ha dom på mig, att känna dom kring en dag, en viss tid. Och där kvalar väl hela sommaren in som en enda, lång och fet förväntning.

Jag har på ett utmattande sätt slagit ner på mig själv för allt jag är och inte är denna ljuvliga sommar i alla fall. Gått runt med ett ångesttäcke och ibland slutit mig som en mussla i sällskap av mina egna vänner. Thank god I have therapy tomorrow :D

Önskat att jag bara kunde vara lite mer som alla andra.

Ni vet dom som frodas i alla sociala sammanhang och gillar att ta plats, är spontana, lättsamma, okomplicerade, äventyrliga, gillar att bo över hos andra. Älskar att festa och ändå kunna fungera som en actual human being dagen efter. Inte är beroende av framförhållning eller det minsta av planering, och (ofc) no egentid needed!

Dom är inte jag. Och jag verkar inte för mitt liv kunna acceptera det. När ska jag börja leva med min personlighet istället för mot den?

Jag tänker därför att höstens projekt inte ska bli något jävla girls new year där jag ska reinventa mig själv och hela min person eller what not. Utan bara att försöka leva lite mer som den jag redan är.

Himla märkligt att det ska vara så jävla knepigt just på sommaren. What a waste.

/ Yours truly,
Introverted queen 👑