Jag kommer hem till min lägenhet, sakerna har egna platser, nedslag mellan veckorna, och gråter när jag ser min bokhylla, genom fönstret som solen aldrig lyser, utsnittet blir en TV, så som jag föredrar att ha det: är man själv vacker försvinner det vackra från där man tittar. En ständig avvägning, vara eller göra. Vara vacker eller göra vackert

Vad vi uppfattar beror på vad vi kan föreställa oss. Essingeleden som det vackraste jag kan föreställa mig. Den kanal som aldrig rinner någon annanstans. Jag och Jacob går till Gondolen, äter ingen middag och dricker två dry martinis, upplevelsen är överjordisk, alkoholen tar sig in under huden och löser upp allt, integrerar mig, insikten är en gåva. Jag smsar mamma. Hon framträder i mina drömmar nu, ger mig besked på ett sätt som får dem kännas enkla att närma sig, trots det fruktansvärda de innebär: två bebisar har ramlat ner från femte våningen och inte klarat sig, “nu är det såhär det ligger till”, säger hon. Jag funderar över hur hon lyckas vara så högt upp själv när jag vet hur höjdrädd hon är. Men jag överlever. Hon överlever

I en annan dröm hänger det en halv man från taket. Han måste vara något sorts spöke för annars hade han varit död. Jag får hjälp med att förstöra mina egna ögon, med ett sorts gel som tar sönder tårkanalen. I drömmen vaknar jag stressad, för tanken var ju inte att jag skulle förstöra mina ögon ännu bara veta hur man gör när det är dags

Säga hejdå är svårt. Svårare för mig, jag är säker. Ibland känner jag att allt som skulle kunnat bli bor längst med det som blev, blir, följer mig överallt. Och så förändras inget, jag ser det fortfarande. Lika verkligt som allt annat. I huvudet skriver man på det som aldrig kunde hända, som slutade kunna hända när man sa hejdå. Det går inte att lämna mig, jag bygger min egen värld

Jag drömmer att ni har gjort slut och håller i en stor hejdå-fest. Ni har armarna runtom varandra när ni hälsar oss välkomna. Jag går och lägger mig tidigt och vaknar dagen efter till en sönderslagen lägenhet. Rummen fyllda av runda beiga figurer, inte människor, men av någon anledning känner jag mig ju tvungen att skriva just det, att det inte är människor. Människor i sin negation. Jag går till badrumsskåpet och öppnar spegeldörren. Hyllorna svämmar över av olika sorters linser i olika styrkor, jag hittar inte mina. Så jag kan inte se

Varifrån kommer drivkraften att ta hand om sitt hem? Man bygger en framtid. Men vilken framtid ska jag bygga på? Den som är eller den som kunnat bli och därför också är? Den som är eller den som är, fast på ett annat sätt? Ingenting tar någonsin slut, jag är fångad i en parallell

Bron vi gick över när jag sa att jag var lycklig. Gatan du skjutsade mig på min cykel. Vi längtade efter den kvällen, men när kvällen kom fanns det ingenting att längta efter. Livet är så fruktansvärt konstigt, så uppslängd man är, så mycket det ger och tar

Men ändå… Jag så kär i kärleken. Så oändligt mycket att ge. En mängd som är Förevig. Sån enorm tur, allt jag får älska, fortsätter få älska. Trots att det tar slut har det alltid hänt, det kan inget någonsin förändra. Och så rör man sig bakåt, och framåt på samma gång. Tiden sluter sig runt dagarna, blir ett rum

Samma behov i mig nu som då, att begripliggöra tillvaron genom ett bevakande av dagarna. Texten ett sätt att romantisera, ett sätt att hålla avstånd. Mycket mörkare nu än då, en månad och tio dagar tills det vänder, tills jag fyller 31 år. Var tar tiden och jag själv vägen med den?

Ligger sömnlös men med ett större lugn. Tänder lampan, läser på iPaden, gör två mackor eftersom sömnlösheten kanske beror på hungern. Släcker, sätter på en podcast. Ligger och stirrar mot väggen på vilken den blinkande lampan från mitt WiFi projicerar ett blått, mycket vaket ljus. Tänder igen, läser mer, släcker. Till sist måste jag somnat, för jag vaknar plötsligt med känslan av att ha glömt det jag nyss drömde, att natten var en inbillning som nu är över. Känslan stark i mig fortfarande, trots mitt utmattade tillstånd. Jag måste ta hand om mig själv

Vill sitta kvar på bussen. Tappa kontrollen. Västerbroplan nedsänkt i natten, morgondaggen Förväntansfull. Som den blir efter dimma. Känner livet, i läpparna. Lägger håret över axlarna, de hjälper att bära. En sorts gräns i sig själva

Oändligheten framåt, dödsvägran, men också oändlighet åt andra håll — jag har alltid funnits

Inte äga, inte äga, inte äga

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Visst kan man se selfien som narcissistisk, för anledningen till att man vill avbilda något är ofta för att bevara, äga eller fånga skönhet. Det gäller både fotografi och målerikonst och poesi – det har till och med hävdats vara anledningen till att man vill skaffa barn med personen man är kär i, för att reproducera något man inte kan sluta titta på och erövra det genom att bli en del av det.

Så varför skulle man vilja fånga sig själv på ett sådant sätt om man inte älskar sig själv?

Det finns många varianter av berättelsen om Narcissus, den i grekisk mytologi extremt vackra jägare vars egen spegelbild dödade honom. I den jag oftast hör, blir han så förtrollad av sin reflektion i vattnet att han faller i och drunknar.

Sensmoralen är tydlig: blir du för besatt av dig själv kommer det att förinta dig. Det är också lätt att tänka att den beskriver vår tid: i selfiens och de sociala mediernas tid är vi alla Narcissus, och så patologiskt upptagna vid oss själva att det riskerar att bli vår undergång.

Men kanske är vår likhet med Narcissus en annan.

I den romerske poeten Ovidius klassiska version av berättelsen om Narcissus, som jag får återberättad för mig i Matt Colquhouns bok Narcissus in bloom: An alternative history of the selfie, är narrativet ett annat. Narcissus lever ensam, ovetandes om sin egen skönhet och att det är på grund av den han endast går att älska på avstånd. Perfektion är farligt, avvikande, människor som kommer hans väg inser snabbt att de gör bäst i att undvika honom.

Men så en dag när han är ute och jagar får nymfen Echo syn på honom och hänförs av hans prakt. Av henne leds han till en sjö, och i vattnet ser han för första gången sig själv. Där, framåtböjd över ytan, upplever han något som du och jag, den moderna människan, upplever varje gång vi postar på sociala medier eller scrollar i våra egna flöden, eller kanske till och med bara existerar i en tid där allt detta är möjligt: han ser sig själv som han blir sedd, utan att nå det han ser.

Fast i detta osäkra limbo mellan subjekt och objekt, mellan jaget och dess blick, blir Narcissus plåga ohanterbar. Han fångas av sin egen reflektion, och ”utan att ha något sätt att slita sig loss på, sliter han sig i stället i stycken”.

De sörjande nymferna förbereder en eld för att bränna hans lik, men när de återvänder till platsen finns där ingen kropp utan i stället en påsklilja, en Narciss. Påskliljan, som inom folkmedicin anses ha både skadliga och läkande förmågor, ska inte ses som en symbol för motsägelse utan för omvandling: med död kommer pånyttfödelse.

I Ovidius version av berättelsen blir Narcissus självkärlek inte alls en avvikelse från människans natur, utan snarare en skildring av vår förmåga att förvandlas till något annat, att få lidandet att upphöra.

Jag har egentligen inga problem med att identifiera mig som narcissistisk. När jag sitter på en föreläsning om personlighetsstörningar och min lärare kommer till Powerpointbilden som radar upp diagnoskriterierna för narcissistisk personlighetsstörning, noterar jag att jag uppfyller i alla fall några av dem på allvar. Men är det inte bara vår tid då?, tänker jag, kanske som något sorts försvar trots allt. Lever vi inte i en särskilt narcissistisk tid? I en tid särskilt präglad av selfien?

Colquhoun visar på ett pedagogiskt, filosofiskt och noggrant (och ibland lite väl invecklat) sätt att selfien inte alls är det samtidsfenomen man lätt tror. Det samtida med företeelsen är snarare att teknologin för avbildning blivit så tillgänglig. Den finns där, i vår ficka eller väska, och vi plockar fram den cirka 80 gånger om dagen.

Men människan har alltid varit besatt av att avbilda sig själv, och självporträttet har gång på gång genom historien använts för att skapa en förljugen och upphöjd bild av den som låtit sig målas av.

Samtidigt har självporträttet också använts i den mer ovidianska förståelsen av narcissism, som ett sätt att förvandla sig själv. Colquhoun använder både den italienska barockmålaren Caravaggios David med Goliats huvud (1607) och den franska fotografen Hippolyte Bayards Självporträtt som drunknad man (1840) som exempel på hur självavbildningen tvingats fram när konstnärerna haft begränsade möjligheter att uttrycka sig på andra sätt.

På så vis omdefinierar Colquhoun narcissismen, från patologisk självkärlek till ett uttryck för det behov av förändring som uppstår när man får syn på sig själv som objekt. Det andra kapitlet i boken, betitlat ”The selfie”, inleds med en fråga om narcissism någonsin skulle kunna vara ett positivt tillstånd. Det är svårt att föreställa sig, kanske framför allt i dag – alla otrevliga interaktioner eller svåra relationer människor beskriver sig ha tycks alltid gå att skylla på den andres narcissism.

Ibland blir jag sugen på att fråga dem som inte verkar hitta andra skäl till människors brister än att de lider av empatilöshet, hur det är fatt med deras egen empati. Samhällets rädsla för narcissisterna man kan ana i hur bra det gått för Thomas Erikssons omgiven-serie, där en av böckerna heter just Omgiven av narcissister.

Samtidigt tycks den mig överdriven, och faktiskt snudd på narcissistisk i sig själv. Mest rör den frågor som: Hur kan vi undvika dem? Hantera dem? Krossa dem? Men är det verkligen ett empatiskt sätt att se på människor, till och med de människor som besvärar en?

Här blir man varse ett enormt missförstånd rörande vår samtid: vi är inte mer accepterande när det kommer till psykisk ohälsa. Vi har bara omdefinierat det från att vara något som enbart drabbar de galnaste till att inkludera de flesta av oss. För ett tiotal år sedan lanserades ”psykisk förkylning” som nyord för kortvarig nedstämdhet. Dessa är vi okej med. Men de riktiga galningarna – de störiga, jobbiga, svåra människorna – föraktar vi fortfarande.

Den österrikiske psykologen Sigmund Freud slog tidigt fast att narcissism kunde uppstå som en följd av trauma, snarare än att vara ett eller flera personlighetsdrag. Slutsatsen han drog var att narcissism, snarare än att vara ett uttryck för självkärlek, är en produkt av en stor smärta. Detta eftersom en person som lider ofta ”slutar intressera sig för saker i den externa världen som inte rör det egna lidandet”.

Kanske, föreslår Colquhoun, bör vi varken uppmuntra eller motverka vår egen eller andras narcissism, utan i stället se på den från ett nytt håll. Han skriver: ”Lider vi inte, när allt kommer omkring? Är vår samtida självomsorg inte berättigad? […] Vår själ, som inte längre går att reducera till tandvärk, har […] fängslats av de sammanflätade blickarna från kulturen, naturen och alla dess invånare – vi själv inkluderade – som tittar tillbaka på oss, vackra och i uppenbar plåga.”

Colquhoun bemöter i en spännande passage den kritik Black lives matter-rörelsen fått från konservativa som Shelby Steele och Rod Dreher för att vara alltför narcissistisk. Han pekar på att det är lätt att missa den huvudsakliga skillnaden mellan konservativa och progressiva politiska krafter: den ena vägrar förändring och den andra kräver den, till och med när det riskerar att leda till självförstörelse.

Svarta människor fångas i sin egen reflektion – det som drabbar dem på grund av deras hudfärg är inte bara sådant de upplever personligen, utan också något de jämt och ständigt tvingas bli varse genom tv eller andra medier: de blir arresterade, trakasserade, misshandlade eller till och med mördade. Här blir spegelbilden en plåga, och precis som Narcissus tvingas de slita sönder sig själva, tvingas de till uppror.

”Utan rättvisa, ingen fred” (no justice, no peace), skrek demonstranterna under protesterna i mitten av 2020 efter mordet på George Floyd. Ständigt behövde de stå till svars för upproren, det våldsamma i rörelsen, sabotagen av offentliga platser och butiker. Som om det skulle vara något märkligt att känna vrede efter allt som hänt. Ja, allt som hänt. Jag tänker på en ironisk tweet jag såg under samma period: ”Jag kan tolerera mord, men drar gränsen vid skadegörelse.”

Det som alla protesterande kräver är en förändring som annars nekas dem. Kanske är de därför faktiskt de riktiga narcissisterna, skriver Colquhoun.

Och delvis är detta överförbart på oss alla. Det är lätt att uppfattas som narcissistisk när man kräver saker som handlar om hur man själv har det. Men frågan kvarstår: Lider vi inte? Kanske borde samhället vara ordnat så att grundläggande rättigheter inte är något som ständigt behöver krävas. Som sätter den mänskliga upplevelsen framför ekonomisk vinst, ett samhälle som inte är så skräckslaget för förändring eftersom alla typer av förändring blir en spricka i vilken föreställningen om andra världar når in.

Jag tror inte det var någon slump att just dessa demonstrationer blev så stora. Världen var nedstängd, många kunde inte arbeta på grund av pandemin och plötsligt hade människor tid över till annat.

Som Freud förstod finns det i alla typer av psykisk ohälsa, eller lidande om man så vill, inslag av narcissism. Jag brukar tänka att anledningen till att vi är så självupptagna är för att vi är ensamma. Också inom den moderna psykoanalysen understryks just lidandet när det gäller narcissism.

Den grandiosa självuppfattningen och nedvärderandet av andra är en kompensation som blir aggressivare ju större självosäkerhet individen behöver kompensera för. Oavsett om man ser på narcissismen som ett behov av förändring eller ett lidande som gör det omöjligt för oss att intressera oss för något annat än oss själva, verkar det uppenbart att anledningen till att vi tittar på oss själva så ofta är för att vi är osäkra på vem det är som tittar tillbaka.

Löftet till min vän höll några dagar, sedan lade jag ut en selfie på instagram med bildtexten ”breaking all my promisessssssss” (jag avbröt även min nyktra ”månad” samma dag). Jag gissar att jag inte riktigt förstod vad jag ville åstadkomma. Berättelsen om Narcissus är inte en om moral, utan om vad som kan hända en person som ständigt tvingas se sig själv. Kanske är nästa steg för vår tid ett kollektivt självmord, kanske bär vi på en smärta som är så stor att den bara kan hanteras med ett ituslitande. Och där denna smärta en gång fanns, kan en blomma växa i dess ställe.

Psykotiskt inte i upplevelsen men i faktumet, att jag är med om något som inte finns. Världen när den är vacker, sensoriska intressen. Jag avsäger mig konflikter, har aldrig suttit på dubbla stolar — Ett barn som mer vill titta på leksaken än undersöka vad den kan göra

Tänk att jag ligger här död / som ett altare / medan salen töms / någon sopar golven slarvigt och släcker

Så dålig på att gå och lägga mig när Gabriel inte är här. Dålig på att gå och lägga mig när han är här med. Helt enkelt dålig på att gå och lägga mig. Kanske bara dålig. Natten ljus och högljudd utanför fönstret. Jag hade gillat det bättre om sommarsolståndet var crescendot, mitten på sommaren, inte året

Jag har en lotion han hatar lukten av. Men när han inte är här använder jag den ändå. Mina försök till integritet, så tysta, meningslösa

Varför? Jag ställer frågan till någon annan och får ett svar. Man tror jämnt man hunnit förbi det man varit. Glömmer lätt att det man är är det man varit. Aldrig hinner man förbi, inte heller är man jämsides. Och när det blir för nära tittar man helt enkelt bort, några sekunder eller minuter, ibland timmar eller dagar. Så man har något att jobba för, att hitta tillbaka

Intimitet är ett spel

Alltid i periferin. Som stjärnorna försvinner jag när man tittar rakt på mig. Finns bara från sidan. Det regnar—Jag hallucinerar

Går och tränar. Tittar mig i spegeln. Ser ut som en person som tog bilen hit, som en mamma

Ligger vaken. Natten fast bakom ögonen. Torr och mörkröd, den vill ut ur världen. Höstblåsor på fingrarna. En svårsmält smärta mellan skuldrorna

Stirrar mot fönstret, summerar. Det levande människor inte

Känslan att mitt liv är speciellt. Solen ligger lågt bakom tallarna. Jag är i en taxi på väg bort. Det är en vintersol detta. Illamående av dessert. Det hade passat att dö nu

Kärlek är inte bara en känsla utan också något man gör

Tensta ligger platt under första snön. Hela platsen lutar lite, så är känslan. Det är vackert här, jag gillar Gabriels lägenhet, den kändes snabbt som hemma. På väg dit från tunnelbanan (10 stationer från Thorildsplan, 14 från Mariatorget) passerar jag gymnasieskolan, nu stängd för sin ordinarie verksamhet (driva gymnasieskola) men öppen för annat. Varje gång jag går där verkar nya sällskap ha olika sammankomster. En kväll ser jag fyra män och en kvinna framför en TV, de tittar på fotboll och äter mat.

En man lägger en lapp framför mig på sätet. Hjälp mig snälla, jag har två söner och en är dödligt sjuk. Varma kinder

Gabriel promenerar mellan rummen, i telefon med sin mamma. Jag sitter i soffan och läser på min iPad. Ett stilla lugn. En hormonell yrsel. Mensvärkens trygga cykel

Jämna stötar av ömhet, jag vet hur det är att älska ett barn. Pulsera genom

Med detta nya jag, kommer så mycket annat nytt. Man glömmer så lätt, att världen sker genom en. Förändras jag, förändras du. Jag promenerar genom Alba Nova upp till Ruddammen, buss 61 går härifrån och stannar utanför min dörr. Skolbarnen, deras telefoner, huvor, ryggsäckar. Deras egen värld, så stor för det är den enda

Paul berättar att hans kontaktfamilj blivit deporterad. Jag lägger höger hand över munnen, gråter oväntat. Tänker på deras 6 månader gamla bebis. De äldre barnen saknar förskolan. Det är en grymhet som inte går att beskriva, ett ursinne som bubblar upp. Hur kan ni styra världen på det här sättet

På Liljeholmstorgets Galleria

Efteråt köper jag sushi och sätter mig med ansiktet ut mot passagen, butikerna, människorna. Mamma säger att köpcenter lugnade mig även som bebis. Varifrån kommer denna djupa själsliga känsla av hem? Är det bara så enkelt, att det är från människorna. Att dom finns, gör mig odödlig

Jag har tänkt mycket på omsorg

Jag och Nora äter middag på Teatern Ringen. Vi gråter, hon berättar om sina drömmar, och är så vacker i sin nya frisyr. Att dela en erfarenhet, att dela flera. Plötsligt så enkelt

Jag har tänkt mycket på omsorg

Trans, dimma, jag ovanför mig själv

Ser ner

Sitter kvar

Efter du åkt, hämtar mig. Svårt att andas

Du kommer på cykel. Hur kan man vara så van vid någons rörelser

Sju månader. Femtiofyra månader

Vi promenerar, slutet av Roslagsgatan. Birger jarl

Rönnells. Ner en trappa, engelskspråkig poesi

Wallace Stevens, Samuel Beckett. Dina fynd

Jag köper Nina Bouraouis senaste bok

Sorgen har ett minne

Normalt är nu svindlande

Radikal vana

Sveavägen

Crazy Horse

Filtar utomhus

En önskan, att ditt ansikte skulle kännas mer främmande

Inte en del av mig

Hur du tänker, pratar. Hur det ser ut när du menar något

Väck mig mitt i natten och be mig förklara

Väck mig när jag sover

Ur transen, koman

Och jag kan det, som en rinnande varm fet mjölk

En sorts introspektion

En ensam plats

En hög volt

Varje gång jag återinser

Du lämnade mig och

du lämnade mig

82 dagar på andra sidan midsommar ligger 31 mars som en hotfull reva, tiden som stillestånd, några få dagar efter att allt förändrades. Jag måste tänkt något liknande om ljuset, vad som än händer tänker jag alltid något om ljuset

Jag cyklar Roslagsvägen som precis inte hinner bli Valhallavägen när jag svänger in på Cederdalsgatan, en kort bit på Sveavägen och efter det upp på Vanadisvägen. Backe, rusningstrafik, trängsel och skolbarn. En bakgata, viktig men inte central. Odenplans okända uppgång, vars relation till mig mest består av en kille jag för många år sedan brukade tjata på att få komma hem till, alltid i horisonten mellan sen natt och tidig morgon, och det brukade gå, även fast han inte var särskilt intresserad av mig. Tristess är en stark drivkraft

Vi hade aldrig sex, har ännu aldrig haft, även fast vi fortsatt mötas mellan åren, mellan pojk- och flickvänner. Senast jag träffade honom var det maj. Det hände ingenting, jag frågade om hans liv, han berättade, han kysste mig i soffan och jag drabbades av en kuslig känsla av mitt eget spöke, min egen skugga. I det som är ovanligt men regelbundet får man lätt syn på sig själv, de olika versioner av en som drivit varje tillfälle. Mitt driv nu var vana. När Paul gjorde slut förlorade jag det som kändes som själva essensen i mig, och sökte bakåt i tiden efter det som känts normalt innan vi träffades. Men det funkar inte så, ingenting av det gamla var längre jag, ett jag som förändrats för mycket, mer än någonsin. Morgonen efter, några timmar senare, promenerade jag genom Sofia-Ersta-Nytorget-delen av Stockholm till mitt jobb, det var extremt vackert, jag tog många bilder. Både på världen och mig själv, om det nu finns en skillnad. Dagen efter flög jag till London och blev kär

Fortfarande, igen, ett tag till

Det regnar nu. Nu som i just nu, denna sekund. Hårt och mycket, någon har ett angeläget ärende, ett brådskande budskap. Jag tittar upp—

Vanadisvägen blir St Eriksgatan, jag närmar mig mitten. Världen höjer sig ur ljuset, byggnaderna ur detta perfekta ljus, jag står stilla i luften, jag står knappt ut. Allt ger känslan av valv. Jag tar upp telefonen. I mina anteckningar står nu “valv är mer en känsla än arkitektur”

Vårkänslor mer känslor med vår i sig än känslor man känner på våren. Språket blir mitt egna, ett sätt att göra sig förstådd på är att undvika missförstånd. Eller garantera missförstånd. Aförstånd. Nonförstånd. En tredje, hemlig sak. Cyklar vidare

St Eriksgatan blir St Eriksbron. Hit i närheten flyttade Hannas mamma när vi var ihop, från ett hus på Lidingö. Vi bodde där en kort period, på Lidingö alltså, innan hem blev Bandhagen, där allt gick åt helvete. Jag minns inte mycket, förutom resorna till Ropsten om morgnarna: snöoväder, kyla och ett mörker jag nu i efterhand inte har några problem med att romantisera. Och såklart, att det var där Hanna första gången berättade

Fleminggatan, jag undviker mitten. Mariebergsgatan, Lilla Västerbron. Här gick jag med Gabriel en kväll i somras, såg ut över Rålambshovsparken bort mot Stadshagen och kände en så stark och sann känsla av lycka att jag blev tvungen att säga något

Jag känner mig lycklig, sa jag. Gabriel skrattade och kramade min hand

Vid Rålambsvägen är jag strax hemma. Det känns som ett statement att inte svänga av mot Västerbron, stora Västerbron. Som att jag aktivt undviker en väg att ta, även fast jag inte alls tänkt ta den från början

Stockholmare älskar namn på gator och platser. Jag förstår det. Vi erövrar genom språket, det man kan namnet på är det man förstår. Jag gör platserna till mina, vissa blir mina igen, andra för första gången. Deras namn blir en del av mitt namn. Fortfarande, igen, ett tag till

Hatar på grund av melankolin, upplösta övergångar. Gör av med pengar jag inte har, hetsäter, dricker för mycket. Tvångsmässigt, i väntan, av uttråkning – det ena tar slut, det andra börjar inte. Jag lever framför mig själv, hinner långt fram

There’s this area and you build something there // And it’s your only way of showing // You want something different there // By showing what you want it to be

Lyssnar på samma låt, för jag söker något. En annan känsla, gissningsvis, men det är svårt när man inte förstår känslan man försöker byta ut. Går till två olika jobb, tänker att jag missköter båda, inget får kontakt. Butiken är en evighetsgöra, man bygger något som genast raseras, ens jobb är att bygga upp det igen för att det ska kunna raseras igen. På Albano är jag ensam, för mycket tid ligger emellan mig och det som händer. Jag ser inte mig själv

Dagarna är varma och fuktiga, om nätterna åskar det men inget känns annorlunda när jag vaknar. Lika kvävd, lika ont i benen och musklerna. Det stramar över käkarna och min inflammerade visdomstand ömmar. Som att saker inte funkar, inte funkar som de brukade. Jag promenerar ensam längst med Rotenturmstraße, förbi Domkirche St. Stephan. Torget omkring, turisterna, jag känner mig inte som dom. Jag sicksackar förbi alla bilder som tas. En man med en T-shirt, på den står Father of two beautiful boys. Jag får tårar i ögonen och för första gången sen mina föräldrar separerade 2015 saknar jag vår familj

Söta frukter, värmen gör mig kåt. Kanske är det vätan, allt som rinner. Det gör mig inget, nästan inget de senaste sex månaderna har gjort mig något. Stockholm känns enklare, svalare, mörkare. Jag har längtat hem. Ibland behöver man komma bort ytterligare för att förstå hur en plats trots allt är ens. Jag cyklar till min psykolog i nya, dyra kläder men kan ändå inte se honom i ögonen. Utanför fönstret borrar dom, hör ändå inte mina tankar här. Efteråt sätter jag mig på trappen till Kungsholms kyrka och röker en cigg. Allting ändrar färg, inte tillräckligt fort. Jag är ännu före tiden, baksidan med att ständigt leva i längtan är att man ibland trasslar ihop sig själv med nuet. Kan inget annat sätt

Den första sommaren utan Pauls platser. Jag tog mig igenom den. Eller snart i alla fall

Detta är delar av City jag inte finns i på riktigt ännu, och allt blir obehagligt eftersom verkligheten aldrig finns i mig, aldrig, utan i världen omkring mig. Och när jag inte finns i världen omkring så ja, jag tror ni förstår implikationerna. Jag kliver av tidigt och promenerar mot bussen istället, min hud är för varm för att vara på djurets sida, jag börjar tänka på insekter och hur det låter när man krossar ett hårt skal, när man stoppar det i munnen. Fyran är en bakterie i något som ruttnar

Min dagbok ligger i mitt knä, uppslagen som på måfå, som att allt sker mot ens vilja nuförtiden. Här blir vi båda ängsliga på kvällen. Dagarna väger inget, trots att de är farligare. Jag bränner mig i solen, jag hade kunnat bränna mig ännu mer. Det svider på läpparna av saltvattnen men jag badar ändå. Havet är också farligt. Farligt precis som jag? Det lovar för mycket, vissa simmar för långt ut, förbi bojorna, badvakterna måste blåsa i sina visselpipor för att få dem tillbaka. Folk lyfter vi sina huvuden från solbäddarna, vad ska hända? Vad kan havet hitta på? Det drar under ytan, det är svårt att stå rakt trots att vattnet bara når mig till midjan och vågorna slår in i kroppen genom näsan och munnen. Ändå glittrar det där borta, och jag påminns om att avstånd är det enda som skapar skönhet

Jag ligger också här, med mitt tjocka huvud på en solbädd under ett parasoll och letar efter ingen-mening, efter det betydelselösa på denna plats där allt blinkar och tjuter bara för att jag inte känner igen det sen innan. Barnfamiljer, tonårstjejer. Tonårstjejerna i Brunogallerian som sitter där varje dag och väntar på Hov1 i trappen utanför deras studio. Alkisarna som passerar, kanske för att det aldrig kan vara förbjudet att passera, hur mycket kiss man än luktar, så passerandet verkar för vissa bli det enda sättet att vara på normala platser. På Götgatan står volontärarbetare och samlar in pengar, jag fäster blicken någonstans långt borta och försöker se så stressad ut jag bara kan eftersom jag vet att blir jag stannad kommer jag ge och jag har verkligen inte råd just ju. Har verkligen inte råd. Turisterna blir det hårda, det som krasar när man trampar och biter

Jag söker efter förståelse, men också integritet. Och plötsligt slår det mig med sådan kraft att jag nästan behöver sätta mig ännu längre ner, flytta från stolen till golvet, till under plankorna, plasten. Du förstod mig. All this time… var du den som förstod mig. Du kunde inte låta bli, du vände dig bort från mig för att du inte ville förstå mig men du kunde inte sluta! Du förstod mig för väl. Jag vet det, trots att du vägrade säga orden. Varför var jag så besatt av orden… dumma autist

Jag promenerar vid hornsbergs strand, det nya själlösa som jag älskar — Hammarby sjöstad nästan för mysigt. Jag har aldrig promenerat här förut, aldrig varit här, aldrig sett dom här buskarna eller människorna, inte hört bilarna på det här sättet, inte sett ljuset som det faller nu — så mycket som fäster, så mycket allt man ser för första gången påminner om allt annat man ser för första gången

Jag blir extremt kär, vill så gärna ta en drog, så gärna att någon ska ta i mig på ett sätt som liknar en order. Den känsla jag brukar ha på våren, försenad i år, antagligen eftersom Paul gjorde slut med mig då

Jag vill drunkna

min dåtid försvinner, min framtid. Jag kan inte föreställa mig något annat än mig själv, svart av en känsla som inte finns

Det finns olika sätt att vara lycklig på, ibland detta. Detta brist på rädsla, denna motsats som tar över. Inåt tills det tar slut på saker att förstöra. Vara kvar där ingen annan får plats, hittar. Mitt egna rum, hem, ensam — fri

Hans mobil vibrerar, jag trycker mig mot benet. En hand runt min nacke. Jag avklädd, inte han

Låta någon annan bestämma allt

Kom inatt. Kom inatt igen

Han får se. Jag nickar, knyter handen runt min egen handled. Skriker, ensam, hemma. Fri

Lucia, valborg, allt som är riktigt pågår före sig självt

Det var längesen

Vi har sex igen. Men jag kan inte tänka när jag är med honom, motsatsen till insida, fast på utsidan, i den verkliga världen

Jag vågar nästan berätta om vad jag fantiserar om

Allt som inte får hända, allt som är hemligt

Det börjar regna, sen kommer solen. Det dånar från mitt fönster, från min hals, mina ögon, nacke

Insidan av låren. Mage

Radera

Igen

Kom inatt igen

ögonen faller igen. det är svårt att begripa vad som finns kvar att göra, hur mycket kan man renovera, borra, osv. hur ofta kan man lura sig själv

våldsam leda

ännu en grå dag. Den lilla svarta fågeln nyser. jag sitter och har honom, sovande mot min mage mellan låren

någonting rinner

kan jag hålla uppe himlen?

Ett rus av lycka som om jag upptäckt en ovanligt verksam bön. känner att jag vrängt kaos och förtvivlan till ett rikt och meningsfullt mönster — ljuset genom dörren här

min kropp och mina tankar

Min egen undergång över mig

förblindat rasande äckel

Dröm om att flyga. Rena världar, drömvärldar —

jag bär sådana livsfrön inom mig

behöver jag tid & blod?

Känslan av att man måste gå upp allt tidigare för att hinna före dagen

river sönder

dunkla vidder, kristallklara. Snö blir regn, blir snö, blir små gröna flingor fastnar i träden

i ryggen

inte samlat på mig mer

världen kräks nu

jag somnar om

vaknar instuvad mellan en dröm och en annan

känner det den känner

hur ska man uppfatta sitt nu. om allt blir bra är detta bra, om allt blir icke-bra, eller om ingenting blir bra…borde gjort mer av det nu jag har “just nu”. att göra mer i ett nu som ligger före en bra framtid, skulle kunna vara att förstöra — för mycket. vara för på, för rädd för hjälplös. behöver veta hur framtiden blir för att veta hur jag borde bete mig just nu. en framtid som antingen redan finns eller inte gör det, men det är något

om min psykolog svarat hade han uppmanat mig att känna istället för att tänka. men jag vet ju vad jag känner:

jag älskar dig, lämna mig inte

igen är det något som inte stämmer. om stämmer betyder att allt är som det brukar. har förlorat mitt självförtroende. vågar ingenting, inte bry mig om något, inte försöka med något. sitter med telefonen och tänker att jag ska skicka ett sms: “hej, hur mår du?”, men till vem och varför? få frågan tillbaka? bryr jag mig om andra? om inte, varför inte? kan jag ringa någon? när jag sitter mitt emot någon tappar jag förmågan att veta & känna hur det känns, om på riktigt betyder all övrig tid. blir så obekväm av intimitet, nu mer än någonsin. eller så lägger jag större märke till det. kliande känsla i kroppen, som när man har ett åtagande man helst sluppit — timmarna innan,

saker får passera. inget driver mig någonstans, och det enda jag längtar efter är att i sällskap av solen se över havet. vårens första sekunder, det lite ljusare ljuset, marken har blivit torr, en nästan värme över näsan. få lägga sig i sanden och lyssna på fiskmåsar och bara ligga där, ligga kvar, somna till en vaghet som blir tydligare

förutom det som jag inte är säker på är en sann bild av något, längtar jag inte. om det gick skulle jag spendera resten av mitt liv annanstans, nergrävd — bortkopplad. i mitt huvud? någon annans? i sängen? jag är så trött, varje tanke tar, stretar emot. är lämnad till det intuitiva, det som bara sker, och den världen är inte alltid begriplig eller behaglig. kanske för den saknar språk. det är en hemsk ångest att få en insikt

jag kliver upp varje morgon, samlar min tid. bäddar sängen och längtar så mycket tills jag får lägga mig där igen. jag mår inte dåligt men inte heller bra. vet inte hur man hanterar gråskalor. jag är bra på att vara extremt lycklig eller så mörk att ansiktet smälter ner i bröstkorgen. detta… ingenting. vad är det

och Vad vill jag?

sova. jag är så trött hela tiden. och drömmer att ett rovdjur gräver upp mitt lik, där jag ligger knappt begravd på en platå djupt in i skogen — någon har strött lite jord över kroppen, rovdjuret tar mina ögon, jag tittar på

jag behöver också se mig själv, inte bara som en spegling i dig, i sig självt, också för att du ska kunna se en spegling av dig i mig, annars blir din spegling av dig i mig bara dig själv speglad i dig själv. För jag är inte du, jag är någon annan

For the moment I'm constantly falling, the lack in me,

if she was amazing by last wednesday she was gravitation, velocity, meaning, the negation of specific language and the place beyond words by monday morning

Thing is we haven't met since and I'm going crazy,

I know it's a cliché but I do not grasp it as such. I can't write and I can't study

Det är pölarna på marken, det som sträcker på sig når halsen, kommer ut ur näsan, ögonen,

jag kan inte prata, möta din blick. ska föda något behöver vara själv. går ut och promenerar, på bron fryser det som sträcker på sig, skakar, något kallt rinner upp längst insidan av mina lår. jag vet inte om man kan hata sig själv mer men chilla—gör mig paranoid, skapar stora universum, där allt är

det går inte att lita på sig själv då, att hamna här, det skulle kunna vara påhitt alltihop. det skulle kunna vara mina stora universum. eller vårt vanliga universum ingenting känns sant, ingenting känns falskt

jag halkar

faller