En av mina favoritgrejer att göra inne på Vogue/Runway är att se hur långt bak i arkivet man kan komma, Chanel kan man se höstkollektionen 1991 (Emma Wiklund och Christy Turlington gick den visningen) och jag älskar att se kollektionerna men också fotokvaliteten och hur mycket mer genuint och levande visningarna känns. Och det slog mig när jag bläddrade på Vestiaire hur mycket mer nice det är att bläddra i arkiv och inte bland nya saker.

Jag vet inte om det är jag och att jag bara är nostalgisk (och gammal??!) Men jag känner mig helt uttråkad och ointresserad av att shoppa nya grejer. Visst jag sitter gärna och uppdaterar vogue.com och väntar på att få se vad Matthieu Blazy har hittat på för Chanel eller Demna för Gucci men även de nya kollektionerna känns på något sätt nostaligiska och alla gräver i arkiven. Chanel känns “chaneligt” och aktuellt på ett sätt som bara Coco själv hade kunnat göra det men liksom inte på ett mossigt sätt, bara tydligt att våra bästa och skarpaste designers ägnar sig en hel del åt historia för att kunna vara med och bidra till forma vår samtid.

Jag tror att vi hittar så mycket guldkorn i arkiven som återskapas och återanvänds handlar om tid och kvalitet. Allting går extremt fort idag och all som kräver det minsta tid och eftertanke förkastas eller prioriteras bort, för vi tvingas fokusera på sådant som ger oss snabba kickar, snabba resultat och snabba pengar. Allting kan också mätas idag, vi vet direkt vad som är en succé och vad som är en så kallad “flopp”. Poängen är dock att when it comes to the arts vill vi verkligen ha facit på hand direkt?

Är det inte så att saker och ting behöver landa och idéer behöver tid för att formas?

Vi kan inte ha inspirerande författare, musiker, konstnärer, kreatörer om vi tvingar de att sluta efter första misslyckandet eller kanske inte ens misslyckandet efter första bästa grej som inte blivit click-baitat eller som inte gått viralt. Allting har potential att bli bra på riktigt men allting kan också förstöras av bli viralt, snabb spridning och snabb exponering är snarare dåligt för sådant som verkligen är bra och sådant som överlever länge. Sådant som vi inspireras av år efter år och tittar på i böcker, musiksnuttar som generationer har på repeat, det är det som är konst och som fått ta plats och som sprungit ur massa “misslyckanden”.

Så när Blazy gräver i Cocos arkiv är det för att hon hade lyxen i tid för att tänka och prova och utveckla något som känns på riktigt även 100 år senare.

En annan designer jag tänker på är Phoebe Philo. Finns det någon annan som är så eftersökt som hon? Och hon är notoriskt anonym. Inga hypes inga instagramföljare bara bra kläder. Genomtänkta siluetter. Saker som springer ur ett användande, som har ett syfte. Eller The Row, vissa visningar tvingas man lämna telefonerna utanför. Därför att kollektionen ska upplevas. Det är en annan grejingenting upplevs längre, vi bara dokumenterar.

Jag tror att vi kommer fortsätta gräva efter det som var för att det av förklarliga skäl känns på riktigt. Och jag tror att skapande som sker utanför www och utanför en hype också kommer överleva längre och funka som referens och framförallt som motpol mot all snabb skit vi blir matade med dagligen och som ockuperar alldeles för mycket av vår headspace.

Mina bästa rutiner handlar sällan om att det jag konsumerar, oavsett om det är mode och vad jag har på mig eller om det är beauty, hudvård eller museet jag besöker eller boken jag för tillfället läser är det nyaste och trendigaste.

I en värld där saker snurrar fort och vi förväntas konsumera för att förbättra oss själva och ofta går med en känsla att aldrig vara nog är den viktigaste rutinen för mig att få välja med intention och pausa. Innan jag klickar kunna fundera på vad jag egentligen behöver och varför jag vill ha vad jag för stunden känner att jag vill ha. Det mest tillfredsställande är inte att stå vid spegeln med det nyaste trendplagget eller i mitt badrum med den senaste beautytrenden, utan att ta på mig det där plagget som jag använt om och om igen och aldrig tröttnar på. Det plagget som jag kanske suktade efter länge, som jag fick sourca fram, som jag såg på en inspirationsbild eller något som Phoebe Philo gjorde för Céline för tio år sedan och som jag nu använder om och om igen. Eller ansiktskrämen som jag haft länge och som jag vet fungerar, som jag kan packa med mig när jag reser lika väl som jag har varje morgon och varje kväll i mitt badrum och som jag vet är tillräcklig.

Det är en känsla av att välja minimalism, Och här pratar jag inte om minimalism som ett estetiskt val, sparsam arkitektur eller rena siluetter i en kollektion, utan jag pratar om minimalism som ett sätt att leva och tänka. Och utan att för den sakens skull gå till extremer, I’m still just a girl och jag gillar fina grejer. Men jag gillar att välja och göra aktiva informerade val. Och jag gillar att välja mindre istället för mer, jag gillar att kunna ta mig lyxen att tänka efter, läsa på och göra research, välja samma om och om igen och inte tvångsmässigt öka på antalet nya och fina saker som tar över mitt space. Men också minimalismen i att ha hudvård som håller och som vårdar och återfuktar, jag behöver inte hela tiden sträva efter att fixa saker i mitt ansikte, det är bra som det är. Jag vill inte heller leva med att behöva ha en 11-stegsrutin för att känna att det är effektivt. Jag motsätter mig också ordet effektivt, jag vet inte ens om något runt mig eller på min kropp nödvändigtvis behöver vara effektivt, allt annat i mitt liv och den världen vi alla rör oss i är helt besatt av att vara just effektivt, och jag känner inte att jag vill att även den heligaste stunden som är min beauty-rutin måste vara effektiv. Den ska vara snäll och ge mig det jag behöver och det räcker.

En annan grej som är extremt tillfredsställande är när jag vet vad saker innehåller, när jag kan vara medveten om vilka material jag bär på kroppen eller vad krämerna jag har i ansiktet innehåller. Det känns lättare att säkerställa kvaliteten på ens grejer om man tar det lungt och inte överkonsumerar eller köper saker på impuls eller tanklöst bara vill ha mer och mer och mer. Det viktigaste är snarare att ha så lite som möjligt. Jag vill inte ha massa olika valmöjligheter varenda morgon, vill inte att min hjärna ska bli ockuperad av att behöva välja mellan oändliga mängder av saker som finns i mitt hem och istället kunna fokusera mitt headspace på sådant som är viktigt, på mina texter eller på min bok eller min familj eller mina vänner. Igen i en värld med oändliga möjligheter finns det en lyx i att slippa behöva göra massa val i vardagen, genom att konsumera mindre och göra få men aktiva och informerade val blir mitt liv lugnare och smidigare. Jag vet att att allt som existerar i mitt hem är utvalt med omsorg jag vet att krämen jag har i ansiktet har skapats med intention.

Jag älskar att använda Rudolphs produkter just för intentionen med allting de gör och deras minimala förhållningssätt till beauty. Du klarar dig med deras Rich cream, jag lovar, men det är nice att det finns några få utvalda produkter att komplettera med. Visionen är tydlig och det är att förena naturliga ingredienser med vetenskap. Den viktigaste ingrediensen är Acaibäret som är sprängfyllt med mineraler, fettsyror och antioxidanter och som Rudolph sourcar i tätt samarbete med ett lokalt community i Brasilien och har jobbat med samma familjer i över ett decennium. Det finns något väldigt tryggt i det och det att det görs aktiva val och det gör att det är lättare för mig att välja och jag vet att jag inte behöver kompromissa.

Jag vill ha hela min rutin från samma brand, det blir sammanhängande och jag vet vad min hud gillar och mår bra av. Om jag är riktigt ambitiös kombinerar jag ibland Rudolphs oil och foam cleanser, speciellt om jag haft makeup, annars är foam min bästa go-to. Jag försöker att smörja in min kropp minst en gång i veckan och efter en lång dusch är mommy & me min favorit tycker den är nice oavsett om man är gravid eller inte. För huden har jag tre stabila vardagsfavoriter Firming serum, rich cream och all in one eye cream och när jag vill lyxa till det extra börjar jag min kvällsrutin med acai scrub mask.

I had a birthday dinner to attend later that week and got a little carried away with the spring having sprung. The thing is that I’m kind of obsessed with lingerie looking skirts paired with an oversized tee (my pinterest is overflowing with that look right now) I literally wanna look like a just rolled out of bed. Just looks so chic wearing your nighty and your boyfirends t-shirt. It’s sooo basic I know but I find it really really nice. So I was gonna wear that to the dinner but ended up feeling way too “summery” cause yeah again the weather wasn’t allowing that look quite yet. So it went from trying to up-dress the lingerie with knit and coat but that didn’t really feel right or maybe it looked ok but it just wasn’t the moodboard, you know when you’ve imagined something and it’s not exactly how it looks in your head it’s just not gonna fly. But my outfit evolution, pictured in detail below, got me wearing my new Magda Butrym jacket which is the ultimate og dad/grandpa jacket with shoulder pads.

So getting dressed for that occasion was really an evolution. Not what originally had in mind but it turned out okey either way.
If anyone should wonder I have now fully embraced the wedge-90’s-look the last drop was me purchasing the Phoebe Philo wedge thongs. Don’t know how wise of an investment it was considering it might be a trend that is over before this season ends but I have no regrets and stay optimistic for their longevity.

Regarding everyday looks I think one is always on the prowl for the perfect formula making it effortless and easy to get dressed in the morning. A big part of my formula are Levi’s 501 denim and the other day the Chanel Métiers d'art show set in the New York subway. Believe it or not, a lot of good everyday inspo in that collection (since Métiers d’art usually is about the craftsmanship and not suitable for your day to day needs). Either way I made an effort trying to copy the opening look using this men’s knit by Soft Goat, 501 denim and old Chanel heels.

I år bestämde jag mig för att inte krångla och med “krångla” menar jag maila 10 designers, DHL expressa 15 klänningar och sedan beställa lika många för att efter Ellegalan har typ 30 looks att returnera. Jag var en enkel tjej och tog en klänning som har fått alldeles för lite airtime i min garderob (how very greta of me) och jag ska säga så här ja det var smidigare ja jag kände mig så så snygg (mycket tack vare glamsquad + Caia) men att krångla har något. Det är inte många gånger om året man har chansen att maxa sin look och verkligen klä upp sig och varje sådant tillfälle tycker jag är guld. Det absolut värsta jag vet inför galor eller tillställningar men också bröllop eller fester eller fredagar (lol) är människor som inte anstränger sig, och värre än det som gör det till sin personlighet att inte ha ansträngt sig. Känner att människor födda i slutet på 70talet och början på 80talet är så här, går runt som raggsockor och gör en grej av det. Och liksom hela processen av att förbereda en outfit, prata med sina bästisar, bolla, stöta och blöta. Skicka 85737292 stycken bilder från pinterest och lika många referenser från instagram, prova olika skor och olika smycken skicka bilder från olika vinklar. Jag älskar det krånglet. Jag vill inte vara blasé jag vill att min oufit ska ha gått igenom flera rundor och vinklar i olika chatt-grupper med andra tjejer. Det är så kul att bry sig. Är helt övertygad om att dessa konversationer har byggt våra tryggaste kvinnorum i alla tider.

Det som ändå orsakade en del sms-trådar (tack och lov) var hår, make up och skor. Så skorna var en potentiell krångelfaktor här skulle jag lätt kunnat få för mig att “kompensera” för att jag var så lätt med klänningen och därför kan unna mig att leta land och rike efter det mest perfekta paret skor, en sökning som jag smått påbörjade men hann stoppa innan den nådde sin fulla styrka, jag nöjde mig med att screenshot olika skor istället för att actually beställa hem. Och det slutade med att jag lånade ett par skor av min bästis, kanske det tryggaste som finns att låna kläder av varandra.

Hår och make var ju dream team Caia ansvariga för vilket alltid är tryggt jag hart jobbat med de länge och är aldrig besviken. Jag tänkte att jag skulle gå mer klassisk och “prinsessig” än vad jag vanligtvis gör. I vanliga fall vill jag se ut som att jag rullat ur sängen vilket jag också gör det är liksom min vibe jag tycker det är så sexigt. Men nu kände jag mer glansigt hår och rosiga kinder. Jag var rädd att det skulle bli för snällt eller liksom töntigt (omg jag är så töntig som är rädd för att vara töntig) men ni fattar. Men jag trivdes bra i kammat hår.

Tidigare i år var vi ett gäng på Mustafa the Poet när han var i Stockholm och då var det mobilförbud och det har något. Jag kan inte redogöra för setlisten jag minns inte riktigt vad han hade på sig men jag minns känslan spelningen gav mig och det kanske räcker? Jag minns att jag grät. Det är typ en unik upplevelse för mig för det fanns inget annat att göra än att ge sig hän till stunden och bara uppleva den.

En annan känsla som kom upp över bristen på bilder från bröllopet var fomo. Fattar ni hur sjukt. Att få fomo fast jag var där. Men det var fomo för att jag inte kunde lägga upp från bröllopet i samma takt som alla andra, mitt content var liksom inte kurerat på mitt sätt för jag hade inget eget content. Och det är i sig speciellt att jag går och oroar mig över det när min bästis har gift sig.
För helt ärligt vem fan bryr sig det är liksom min bästis bröllop så varför behöver jag fundera på vad som är kurerat och inte men ja det var det jag kände där och då. Även om jag var nöjd med mig själv som hade varit “närvarande” under bröllopet men också att vi lever i en tid där man klappar sig själv på axeln för att vi inte sitter med näsan i mobilen. Men det är inte bara för att jag känner mig mallig utan det har något mer, en känsla och ett lugn av att bara vara precis där man är och ingen annanstans. Men vi lever i en tid som inte bara är kapitalistisk och kräver att vi ständigt ska producera och konsumera men också kräver en närvaro och en uppvisning i allt det här görandet och konsumerandet. Och det har blivit så himla kopplat till ens identitet och ens egenvärde. Och det kanske är det som känns skönt när jag inte lyder under den premissen.

Jag tänkte på det här när jag läste Vogues sammanfattning av The Rows presentation i Paris nyligen. Inga mobiler, inga bilder inget papper och penna. De krävde att deltagarna skulle uppleva kollektionen och de som var där som skulle sammanfatta det hela fick helt enkelt lita på sitt minne. Och det gick bra texten som sammanfattade presentationen var kort och koncist och det fanns ju en fotograf där som plåtade allt så det var inte som att jag som läsare inte fick en känsla av kollektionen, tvärtom jag fick mer än tillräckligt. Och det här lågmälda och tysta är det som alltid varit mystiken kring The Row och varför man älskar det så mycket. Kläderna säger sitt. I en värld där allting är skrikigast, mest spektakulärt, mer kändisar, mer uppmärksamhet känns det skönt att iaktta ett sammanhang som är mer “här är ett par byxor som du ser är de jävligt välskräddade” och punkt där. Visar istället för att säga. Och det räcker helt ärligt talat. Phoebe Philo är en annan designer som premierar det lågmälda. Kläderna talar för sig själva. Det känns vuxet, det är vuxna kvinnor på catwalken men håller inte på med oklara trix för att få uppmärksamhet man gör bara kläder och man är bäst på det. Det finns inget lyxigare än just det. Och inget lyxigare än att inte redovisa för hela världen vad man gör, vem man är med och hur kul man har.

Också det finns en praktisk aspekt - packningen går så mycket smidigare och man packar automatiskt mindre, jag menar finns ingen anledning att slänga ner hela resväskan i panik om moodboarden är Jane Birkin på rivieran 1970 eller lyxigt men ändå pundigt på en strand eller soccer mom i New York på 90talet eller universtetsprofessor i New York på 90talet.

Sökningarna som görs är mina beprövade kort, whatever CBK, MKA Olsen, Lee Radziwill och typ alla supermodeller på flygplatser på 1990-talet har burit kommer jag också på ett eller annat sätt att ha på mig. Problemet jag har nu är att jag eventuellt behöver skrota CBK, vilket stör mig extremt mycket för hon har varit min bästa inspiration i många år men nu har Love Story förstört allt och jag vill inte ha samma stilikon som alla andra.
Andra beprövade kort är Sofia Coppola, Steve Jobs, Bret Easton Ellis, Donna Tartt eller egentligen inte Donna själv utan hur jag föreställer mig att karaktärerna i hennes bok The secret history. Även Joan Didion har otrolig stil som jag brukar snegla på.

Vi är inne i mars och det är hög tid att börja fundera på vem jag ska vara i vår. Och jag kommer ju givetvis se ut som alla andra vårar för lets be honest sådana extrema skillnader är det inte, när min garderob fylls på är det snarare mer av samma än någon form av stor förändring.

andra noteringar jag har gjort.

1. kommer parkera de största kostymbyxorna i vår vill ha mer raka och typ nästan snäva “cigarettbyxor”

2. chinos känner jag är ett måste har precis hittat ett par beige second hand

3. vi har ju haft capribyxan på känn ett tag den är kvar men jag funderar på om det är dags att ta tillbaka culottebyxan?! har sett att Hodakova har ett par

4. knälång kjol kommer vara ett måste (strax över knäna eller precis på) också knäshorts ni vet mom-shorts

5. vita skor

6. slipkjol och t-shirt

7. känns också som att allt hermes gjorde på 90talet fångar mitt intresse, för tidigt att säga var det kommer landa just nu

Det är någonting med att verkligen använda hela sin garderob, jag får en pirrande känsla när jag sträcker mig efter något som hängt där länge som jag har använt om och om igen. Känns som att jag har vunnit och för att uppnå den känslan måste varenda inköp enligt mig vara noga genomtänkt och då blir garderoben välkurerad och allt som hänger där är mer eller mindre perfekt och du använder allt och ingenting bara existerar och samlar damm och känslan av att minnas var jag var när jag bestämde sig för att köpa plagget eller när jag såg det första gången är så himla speciellt.

Jag var 25 år när H&M släppte sin första studiokollektion 2013 en viktig ålder när jag var ambitiös stylistassistent som försökte förstå världen och branschen jag då ville slå mig fram i. Det var på den tiden när Isabel Marant var som störst och jag minns modellerna som brukade gå hennes catwalks Andrea Diaconu, Kasia Strus, Nadja Bender, Joan Smalls, Arizona Muse, och några av dem dök också upp på H&M Studio första visning i Paris. Vet inte om det var för att jag kände igen modellerna eller för att jag vuxit upp med “hennes & mauritz” men det kändes stort, som att någonting hände med mode på riktigt att allas H&M hade runwayshow i Paris. Jag fick tillgång till något som jag tidigare inte haft. Det var stort och på riktigt. (Side note är att senare samma år lanserade H&M sitt designersamarbete med Isabel Marant - needless to say jag höll på att stryka med. Det var sjukt.)

Jag är typ glad att H&M Studio gjordes så satsigt redan från början, att de satte ribban för den potentialen som finns inhouse och för vad man gjorde med den. Nu flera år senare kan jag än idag bläddra i garderoben och hitta gamla studioplagg som jag använder om och om igen. Då som nu handlar det om att skapa något som springer ur en vision, något större än själva plagget om kvalitet och om snitt, allt är genomtänkt och blir därför långlivat i våra garderober.

Den här säsongen kommer också bidra med staples som jag direkt visste att jag skulle älska. “Kollektionen befinner sig i skärningspunkten mellan uppror och elegans” sa Ann-Sofie Johansson (designchef på H&M) om den, och fan vad den tanken är kittlande. Det är något med just den kontrasten som får mig att tänka på min egen stil (är det en sjuk komplimang till mig själv??!) Men i alla fall hur jag resonerar när jag klär mig. Om looken är städad, som jag tror det eller ej ibland gillar, måste jag alltid få in ett element som disruptar, typ håret eller en öppen och sliten väska - jag vill alltid ha ett element av kontrast. Det känns som att hela den här kollektionen är byggd på den tanken. Designteamet kallar den excentrisk, men liksom tyst, jag vet inte om jag tänkte på det när jag först provade igenom den, snarare att den är subtilt twistad med detaljer som gör att man kan bära den på olika sätt. Plaggen är fortfarande välskräddade, den korta kavajen är av bra kvalitet men den har detaljer som är lite off, rå kant och lång slits i ryggen som gör att den bryter mot konventioner - inte på ett skrikigt sätt utan tyst och chict.

Jag har burit bägge skinnjackor och tvingades välja mellan dem, vilken ska jag behålla. Den korta i burgundy är helt perfekt formad, axlarna och armarna är lätt överdimensionerade som gör att man dels kan jobba vidare på den siluetten men också mixa in mer figursydda och enkla plagg. Den svarta skinnjackan är sjuk typ det vackraste jag sett den ser ut att vara stor och tung men är inte det, siluetten är perfektion, man kan dra åt den så att den mixar den generösa volymen med de stora fickorna upptill med en insnärjd midja och rynkat slut. Jag har haft den på resan till Tokyo, till vardags med jeans, min kompis lånade den och bar med skjorta och kostymbyxor på operan den är så fin till tightsen från kollektionen. Hade den också en utekväll tillsammans med den svarta spetsklänningen över ett par kostymbyxor, då såg jag till att dra åt resåren jättemycket för att den skulle bli nätt och låta spetsklänningen komma fram så mycket som möjligt.
Valet föll till slut på den svarta, kunde inte skiljas från den.

När jag var i Köpenhamn bar jag (believe it or not) den turkosa kjolen med rosetter, vid första anblick tänkte jag att jag skulle känna mig utklädd i den men det var ändå något som drog mig till den. Och matchat med en simpel polo, kavajen från kollektionen och ett par 90tals pumps kände jag mig helt som mig själv. Min nästa look kommer vara kjolen och skinnjackan, tror det kan vara en ikonisk kombo.

Kollektionen släpps 5e mars <3

Vi pratar allt från streetwear till gamla armérockar till Birkinväskor. Stora lokaler där man kan spendera timmar med att bläddra bland gamla bomberjackor från Chicago bulls eller Harvard tröjor, metervis med Ralph Lauren och inhemska designer som Watanabe eller Commes des garcons. Butikerna är överallt, flera stycken i samma byggnad fyra-fem stycken i samma kvarter, gallerior med second hand. Kvantiteten i sig var en smärre chock. Men det var specifikt lyxutbudet som väckte en olustig känsla, eller kanske inte direkt olustig men i alla fall någon typ av känsla som jag försöker packa upp här nu medan jag skriver.

Först och främst för att ni ska få en bild, vi snackar inte om ett eller två kvarter som har ett bra utbud och high fashion vintage. Vi pratar gata upp och gata ner, gallerior med butiker som är dedikerade Chanel eller Louis Vuitton eller Hermes, vägg efter vägg med uppradade Birkinväskor, butikskedjor med filialer i runt hela staden där de olika butikerna specialiserar sig på olika stilar eller designers där man utan problem kan spendera en eller flera årslöner.

Och visst det kan finnas något kittlande i att stå och bläddra bland plagg och sedan plötsligt komma över ett par Commes des garcon- shorts från 1995. Eller att få se den där newspaper-klänningen från Sex and the city signad Galliano för Dior på nära håll eller hålla i en Birkin bag eller Cartiers ikoniska Crash klocka (jag trodde det var en urban myth). Så utbudet kan jag inte anmärka på, inte bara är det oändligt det är också välkurerat. Men att gata upp och gata ner mötas av butiker där Birkin väskorna står uppradade gav inte mig känslan av lyx. Jag känner något annat.

Min första fundering är hur mycket pengar har folk? Igen, vi pratar inte en eller två Birkins vi pratar 100-tals kanske 1000-tals. Och Chanelväskor tio gånger så många, staplade på rad, vägg efter vägg, speedyväskor från Louis Vuitton ihopvikta liggandes på varandra. Rad efter rad av runway-plagg, till synes helt oanvända. Vad har folk gjort, använt en gång och sedan lämnat in? Hur mycket kan man shoppa?

Men sedan kommer en känsla av att, vill jag verkligen köpa något här? Vill jag droppa 100k på en Birkin eller 50k på en Chanel flapbag här (inte för att jag har 100k till övers men teoretiskt) Där de står uppradade likt en bazaar med kopior.

Min nästa tanke är vad handlar lyxkonsumtion om? Och först och främst jag är inte på något sätt emot det, jag är en stor supportör och många gånger uppviglare till att droppa orimliga summor på en flapbag eller till och med en Birkin eller vad det nu kan vara. Och jag inser min egen dubbelmoral här också, vilket jag tillåter mig att ha för jag är en person som precis som alla andra kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Jag vill också här och nu bekänna att jag använder Vestiaire-appen som någon form av snuttefilt, kan scrolla i timmar, för skojs skull favoritmarkera runwayplagg från Phoebe Philos tid på Celine eller gamla tweedkavajer från Chanel och det har jag inget emot. Min och min bästis Hannas smstråd består till stor del av länkar på ikoniska vintagefynd (vi kommunicerar inte med memes) Och det slår mig nu medan jag skriver, att Tokyo är Vestiaire irl och min dubbelmoral skjuter i höjden nu men det kändes inte lika tryggt och ikoniskt som mina älskade vintage-appar.

När jag var inne i den 20e butiken där galge efter galge var kläder som jag tidigare bara sett på runwaybilder och väggarna sprängfyllda av väskor vars sammanlagda värde motsvarar ett mindre lands bnp kändes inte det på något sätt lyxigt.

Jag brukar tänka att när jag köper något dyrt från en designer jag gillar köper jag något mer än bara det faktiska plagget och den tilltänkta statusen den ger mig. Jag tänker att jag köper in mig på en designprocess, på en eftertanke när man har skapat siluetten, att kollektionen är noga utförd, det är sömmerskor involverade, kvaliteten är precis som jag vill ha den. Jag vill ofta uppfattas som en medveten konsument oavsett om jag shoppar lyx eller inte. Jag vill också ha upplevelsen av att gå in i en butik och bli uppvaktad med en kaffe eller ett glas champagne innan jag eventuellt ska lägga merparten av en lön på ett par skor eller på en väska. Men där inne kändes det inte som att jag konsumerade medvetet alls, lyxkonsumtionen kändes så himla förknippad med ting och endast med det - då handlar det bara om att äga en specifik sak för att den säger något om mig (att jag har 100k att lägga på en väska) Och då blir det bara det.

Det handlar inte längre om att jag konsumerar ett modehus och dess historia eller att jag konsumerar ett visst ikoniskt snitt som satte YSL på kartan eller färgerna på 1980-talet eller Hermès historia och varför Birkinväskan blev till. Kalla mig naiv men jag vill ha mer för pengarna än bara en väska. Jag är med på att hela grejen är ytlig och en statusmarkör, konsumtion som sådan är ytligt och det finns inget sätt runt det men om jag ska konsumera för de summorna vill jag att det ska markera något annat än att jag har pengar. Det känns plötsligt smutsigt och de uppradade Birkin väskorna börjar äckla mig.

Så vad handlar lyxkonsumtionen om. Är det väskan eller upplevelsen?

Den frågan jag får mest handlar om basgarderob och att “hitta sin stil” och det finns säkert olika vägar för att hitta till den/det vad nu “ens stil” är. För det första så tror jag inte att stilen är statisk eller den behöver i alla fall inte vara det - eller så här jag tror man gillar det man är bekväm i och jag tror att vi är snyggast när vi är bekväma. Så för mig handlar det om att undersöka vad jag är bekväm i. Och märk väl nu pratar jag om våra vardagslooks jag är egentligen helt ointresserad av “speciella tillfällen” eller middagar när man är uppklädd för det är liksom “lättare” på ett sätt för då finns det mer tid att förbereda sig och outfiten blir inte lika stresstestad som en vardagslook blir. Även om jag såklart älskar att klä upp mig men det är inte mina uppklädda looks jag själv refererar till om jag pratar om “min stil”.

Så hur gör man?

1. Letandet efter sin stil (om man nu har tänkt att man ska gå in i det) bör alltid börja med en rejäl och ärlig garderobrensning. Nej de byxorna kommer inte magiskt att bli bekväma om du går upp/ner i vikt, nej du kommer inte magiskt trivas i den tröjan bara för att du såg den på någon annan. Jag tror 100% att jag upplevs som välklädd för att jag är bekväm i mina kläder och de sitter snyggt på mig. Så rensa ut sälj skänk gör vad som helst men ha inte massa saker hemma som inte används. Min tumregel är ungefär 1 år, i alla fall vad gäller vardagsplagg. Om jag det inte har sett dagens ljus senaste året ska det ut. Också jag är helt övertygad om att vi mår bättre och energin i våra hema blir bättre om det inte är överfyllt av saker och skit som bara samlar damm.

2. Identifiera vad du gillar och känner dig bekväm i. En bra måttstock där är ju faktiskt killarnas tillvägagångssätt: samma byxa i alla färger. Jag föreslår givetvis inte det (även om jag tillämpar det med vissa grejer typ jeans)
   Efter en stor utrensning vad är kvar? Varför använder du just det plagget så mycket. Älskar du v-neck? Bootcut? Hög midja? Jag säger inte att man bara kan ha en preferens men det är en bra orietering till att börja shoppa mer medvetet och faktiskt kunna använda ALLT i sin garderob.

3. Impulsshoppa ALDRIG. Jag menar verkligen never ever (spelar ingen roll hur mycket rea det är) mina absolut sämsta köp görs alltid på impuls och det slutar 9/10 gånger med att det bara hänger där. Min tumregel är alltid: sov på saken.

4. Ha en öppen anteckning i mobilen som du döper till “inköp” tumregel med den är att den endast får fyllas i när du står där svettig 08:43 och önskar du hade ett par blåa jeans eller svart tröja eller vad det nu kan vara. Denna lista konsulterar jag slaviskt innan jag gör ett köp.

5. Tillämpa till en början en nästan manisk minimalism, jag menar inte stilen utan snarare ha så lite kläder som möjligt. Det gör det lättare att sålla och shoppa rätt.

6. Köp aldrig något som inte känns 100% spelar ingen roll om det kostar 50kr eller 5000kr. Det måste vara perfekt. Spelar ingen roll om någon på www var skitsnygg i loafers och allt jag vill är att bära loafers - men jag känner mig alltid utklädd så jag köper inga fler loafers (lärde mig den hårda vägen genom att köpa massa loafers som jag sedan fick sälja)
   Det måste också sitta perfekt du ska basically kunna gå ut ur provrummet med det.

7. Hitta stilikoner som resonerar eller liksom är i linje med sådant du gillar att ha på dig.

Jag skulle på middag (post-snöoväder) och försökte hitta inspiration till en värdig middagslook och den enda bilden som dök upp i mitt huvud var Carrie i SATC när hon dejtade politikern i säsong 3 (ni vet när hon missar färjan och skriker “I lost my Choo”). Då verkar det vara vinter i New York för hon har päls i de avsnitten, det minns jag väldigt tydligt så jag rusar in på Pinterest för att hitta hennes outfits. Och blir chockad och typ avundsjuk.

När jag har den typen av tjocka pälsar (har nyligen hittat prick en sådan här på Vestiaire och den var finare i verkligheten än på bilden blev så lycklig) men i alla fall om jag har en sådan på mig är det absolut för kallt för att vara barbent i minikjol??! Men också behöver jag ett par oklart djurskinnsmönstrade boots? Klickade genast in på Vestaire och mindes ett par ikoniska som Phoebe Philo gjorde på Celine som var pyton kombinerat med svart mocka - direkt in i mina favoriter.

Subscribe now

Jag vet inte om ni minns, men dessa pälslooks har hon på sig när hon gör ärenden på stan och inte endast på middag dvs. in och ut ur en taxi. Jag ramlade ju givetvis djupare ner i Pinterest träsket och hittade fler bilder på henne i päls och inte för att det här görbart men det är så snyggt att ha enorm päls och typ bara ben eller strappy sandals.

Jag kämpade i alla fall på med med min middagslook och kom på att Hanna skickade en bild till mig från YSLs skyltfönster vilket fick mig att genast leta upp relevanta lookbook-bilder från deras Pre Fall 2024. Vilket fick mig att 1. få lite inspo men också undra varför jag inte äger en röd pennkjol, riktigt bra och sexiga pumps och varför jag inte äger den vita lilla miniklänningen med spets - svaret på den sista visade sig sen vara prislappen (lol).

Jag gissar att jag just nu, efter att ha gått från att leta SATC inspo till att leta upp Saint Laurent kollektion med päls till att leta gamla Phoebe Philo klackar på Vesti, är ungefär 15 min sen till min middag. Och ska tilläggas fortfarande ingenting att ha på mig. Istället för en röd pennkjol hittade jag en röd v-neck och en gammal favoritkjol från Acne (rött och beige är typ min favoritkombo) och hittade också ett linne som med lite god vilja påminner om YSL vita spetsklänning så det blev att smsa bästisar med outfitalternativ.

Håret är 100% inspirerat av Carries knullrufs och ett resultat av att jag satte upp håret när jag duschade och sedan insåg att det var ganska bra.

Är det så att alla andra bara har mer kraft och energi än vad jag har att de klarar av att ha mini-corps och ändå hitta utrymme att skapa eller skriva eller ens tänka. Alla kanske inte blir överväldigade och förlamade av mängden information och intryck som passerar genom deras näthinnor. Men om det påverkar alla måste det ändå påverka vilken typ skapande som skapas? Det måste ju gå fort. Och mitt skapande går så långsamt, eller i alla fall för långsamt för att hinna med snurran som alla andra verkar vara i. Eller så är jag för enformig. Jag kan inte ha många bollar i luften samtidigt jag är inte stresstålig och svarar extremt dåligt på oväntade situationer. Mitt skapande och skrivande måste existera i ett vakuum jag måste helt landa i mig själv och koppla bort för att få ur mig något av substans. Om jag ska få ur mig något mer än något som man kan klicka hem med kortuppgifter och fungerande BankID. Det är lätt att få folk att uppge sina kortuppgifter det är svårare att få dem att tänka eller reflektera.