När Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling säger att Sverige har ”alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen” upprepades samma misstag. I stället för att ifrågasätta med vilken rätt han tar sig att sortera befolkningen började debatten som vanligt röra sig inuti hans världsbild och acceptera den.

Vi människor vars svenskhet ständigt ifrågasätts förväntades återigen rada upp sina/våra meriter. Berätta hur länge de bott här, hur bra svenska de talar, vilka arbeten de haft och hur mycket skatt de betalat. Midsommar, landslagströjor och kärleken till landet lades fram som bevis, som om svenskheten tillhörde några få och resten behövde ansöka om medlemskap. För att inte tala om tacksamheten som ständigt ska tryckas ner i halsen.

Prenumerera nu

Jag kom till Sverige som sjuåring. Jag har gått i svensk skola, fått svenska väl godkända betyg, bildat familj här och utbildat mig och arbetat som svensk polis i nästan 20 år. Jag har försvarat Sverige, den svenska demokratin, svenska gator och familjer genom att burit statens uniform och fattat beslut med svensk lag som grund. Men för den som anser att svenskheten sitter i blodet betyder detta ingeting. Jag skulle kunna arbeta här resten av livet utan att bli tillräckligt svensk, och inte heller mina barn skulle kunna kvalificera sig om deras namn, utseende eller farföräldrars födelseland alltid väger tyngre än deras egna liv.

Det är därför kampen om etnonationalisternas godkännande aldrig går att vinna. Det är riggad match. Först handlar integration om språket, sedan om arbete och därefter om värderingar, kultur och traditioner. Men trots att man uppfyller allt detta så flyttas mållinjen igen och slutligen återstår endast en enda sak - blodet. I så fall finns det ingen integrationsprocess och ingen väg in. Då återstår bara människor som anses födda på rätt sida av en etnisk gräns och andra som förväntas stå utanför för alltid. Och vi tillåter det när vi spelar deras spel på deras plan och efter deras regler.

Prenumerera nu

Det är inte heller bara orättvist, utan också farligt. Om människor känner att deras ansträngningar aldrig kan leda till full tillhörighet urholkas samhällskontraktet. Varför ska den som förväntas lära sig språket, arbeta, följa lagarna och bidra acceptera att medlemskapet ändå förblir villkorat? När tillhörighet görs ärftlig blir också utanförskapet ärftligt, och risken är att generationer växer upp i Sverige men lär sig att landet aldrig fullt ut kommer att betrakta dem som sina. Cementerat utanförskap är en tung riskfaktorer för både kriminalitet och extremism. Där ett tomrum uppstår fyller andra krafter gärna i. Tilliten försvagas, avståndet mellan människor ökar och identiteter som borde rymmas inom en gemensam svenskhet pressas isär. Politiska rörelser får näring av ett permanent ”vi och dom”, och resultatet blir inte mer integration utan mindre, inte starkare gemenskap utan ett samhälle där utanförskap riskerar att gå i arv.

Ja, Sverige har problem med bristande integration och har misslyckats med viktiga delar av den. Segregationen är verklig. Språket, skolan, arbetet, jämställdheten, tilliten och respekten för demokratin spelar avgörande roller. Hedersförtryck, religiös extremism, antisemitism och andra destruktiva normer måste bekämpas utan skygglappar eller feghet. Den som kommer till Sverige har ett ansvar att bli en del av samhället, men! Sverige har samtidigt ett lika stort ansvar att vara ett samhälle som det faktiskt går att bli en del av.

Där går en viktig skiljelinje. Det finns en svenskhet som människor kan växa in i genom språk, ansvar, deltagande och gemensamma erfarenheter. Den kan ställa krav, förändras över tid och rymma både ett historiskt arv och nya berättelser. Sedan finns det en svenskhet som bara kan ärvas, där människan aldrig bedöms efter vad hon gör utan efter sin hudfärg, etnicitet eller vilka hennes föräldrar är. Det senare är inte integrationspolitik. Det är etnisk sortering. Och det är mycket farligt.

De som förespråkar denna stängda svenskhet äger inte språket, flaggan, midsommaren, historien eller framtiden. Sverige är varken homogent som land eller något etniskt museum. Sverige är ett föränderligt och levande land som alltid har formats av människor, idéer, migration och möten med omvärlden. Historien tog inte slut innan människor som jag kom hit.

Prenumerera nu

Människor vars svenskhet ständigt ifrågasätts behöver därför sluta beskriva sig som gäster i någon annans hem. Uppgiften är inte att skapa ett parallellt Sverige eller ersätta en trång svenskhet med en annan, utan att återta den gemensamma svenskheten. Dvs en svenskhet där gemenskap inte betyder likhet, där mångfald inte innebär frånvaro av gemensamma krav och där människor inte måste välja bort sitt ursprung för att få tillhöra.

Det kommer alltid att finnas människor som betraktar mig som libanes, invandrare eller främmande oavsett vad jag gör. De får göra det. Jag tänker inte längre lägga min energi på en tankevärld där dörren aldrig varit avsedd att öppnas.

De får leva kvar i sitt föreställda Sverige. Det verkliga Sverige är landet vi delar och måste ta ansvar för. Svenskheten är inte deras att dela ut. Och Sverige är redan vårt.