Ett besök på det inofficiella Banksy-museet i Krakow innebär att man dyker rakt in i hans upproriska, kittlande värld där inget är heligt. Det är slående vilken kombination av kulturella trender som sammanstrålar för att fenomenet Banksy ska kunna uppstå. Det är hiphop- och graffitikulturen såklart, det är comics, Andy Warhol och popkultur. Det är Sex Pistols, situationisterna och Jacques Derrida.

“Under gatstenen finns en strand”, sa situationisterna. Banksy härmar med en strand bakom separationsmuren på Västbanken.

Det är roligt och skickligt gjort, svårt att inte skratta. ”No entry, this is where we hide the bodies”, poliser som knarkar, råttor som tar över staden. Det låga blir högt och det höga blir lågt, som Bibeln skulle säga. Det idylliska störs av en Apachehelikopter, polismän bryter mot lagen eller är alldeles för petiga med den. Ikonerna får inte heller någon respit, med drottning Victoria som utför sexakter.

Utmana makten och gängse föreställningar

Jag noterar men går inte in på att detta är ett galleri helt gjort utan Banksys tillåtelse och sattes upp mot hans önskemål. Att tala om antikonstnären och om sellouts är ämnen som inte alls intresserar mig. Vad som däremot är viktigt är det faktum att allt är på samma ställe har ett värde i sig, det tillåter oss att se en helhetsbild. Alltid har konstverken en guidande princip. Utmana makten, utmana gängse föreställningar, ifrågasätt det militära, ifrågasätt all auktoritet.

Eftersom Banksy har skapat konst sedan 90-talet från staden där jag studerade, Bristol, ser man samhällets mest hetsiga diskussioner genom hans konstverk. Han vet alltid vilken sida han står på. 2003 kommenterade han Irakkriget (mot!), och på sant punkmanér vill han odödliggöra hur aktivister satte gräs på huvudet på en staty av Churchill, så att det såg ut som en punkmohikan. Han går vidare i antikrigskommentarerna med Ronald McDonald leder den nakna flickan som flyr napalmbomberna i Vietnam vid handen. Kapitalism som släpper bomber för att sälja hamburgare (Mot!). Han kommenterar migration (för!). Grå stadsduvor protesterar mot att en färgsprakande biätare har kommit till dem. ”Åk tillbaka till Afrika”, står det på en av duvornas skyltar. Det vackra och färgglada är vad det trista Europa får från Afrika; det trista och grå är vad vi själva har. Vidare talar han om migranter 2015, under flyktingkrisen, när han byggde högar av livvästar som en symbol för dem som dog under överfarten över Medelhavet. Alltid måste subalternens perspektiv premieras.

Väst är inte bara grått och trist utan också auktoritärt och förljuget, med sina kravallpoliser som har smiley faces i stället för ansikten. Folk dör i västs meningslösa krig, den kalla hänsynslösa blicken för också döden med sig på Medelhavet.

Ernst Max surrealistiska porträtt av André Breton.

André Breton och den surrealistiska parallellen

En av de mest slående parallellerna till Banksy i konsthistorien, där Bristolmannen medvetet eller omedvetet kan härleda sina konstnärliga rötter, är längre tillbaka än punkrocken och graffitin och hiphopen. Längre tillbaka än 1968 och situationisterna. Just när konstvärlden hade luckrats upp, först av impressionisterna och sedan av modernisterna, fanns det de som ville gå längre. Särskilt efter första världskriget. Surrealisterna ville utmana verkligheten själv. André Breton författade det första surrealistiska manifestet och blev kanske den mest inflytelserika av gestalterna i denna rörelse.

“Den realistiska hållningen, inspirerad av positivismen, från Thomas av Aquino till Anatole France, förefaller mig uppenbart fientlig mot varje intellektuellt eller moraliskt framsteg. Jag avskyr den, eftersom den består av medelmåttighet, hat och platt självgodhet.”

André Breton, Det surrealistiska manifestet, 1924.

Bättre då att följa Freud in i drömmens värld. Manifestets mest kända formulering är:

”Ren psykisk automatism, genom vilken man avser att uttrycka tankens verkliga funktion, i frånvaro av all kontroll utövad av förnuftet.”

Bretons resa speglar Banksys. Breton har såklart rätt i att det finns mer i livet än positivismens materiella verklighet. Det magiska och det immateriella hade tidigare varit religionens område, men för surrealisterna var detta såklart bara ännu en tvångströja. Vi får minnas att de levde i en värld där all denna positivism och framtidstro hade utmynnat i första världskriget, en katastrofal punkt som skulle få många att sluta tro på framsteget och moderniteten. Kanske fanns lösningen i en fritt svävande fantasi, där alla de borgerliga konventionerna kunde ställas på ända? Kanske skulle man ifrågasätta allt och lite till?

Det är den utgångspunkten Banksy också tar. Så här långt har Banksy och Breton rätt. Vi bör aldrig vara helt bekväma med våldsanvändning, vi bör både ifrågasätta makten och vad de mäktiga gör med den. Vi bör aldrig acceptera ett argument enbart på grund av auktoritet. Banksys lek med auktoriteten – polismännen med smileyansikten, avslöjandet av hyckleriet bakom våldsanvändning med respektabel yta – är en livsviktig ventil i ett samhälle. Att ifrågasätta lagar som inte har något värde och bara begränsar vårt livsutrymme är själva andemeningen i ordet frihet.

Vad kommer efter ifrågasättandet?

Den viktigaste frågan är vad som händer sedan. Okej. Breton och Banksy vill inte ha inskränkningar på konstnärlig frihet. Det vill inte jag heller. De vill kunna ifrågasätta makten. Det vill jag också. Frågan kvarstår. Vad händer sedan? Vad händer om man ”ifrågasätter allt” och låter bildspråket, automatismen och drömmarna stå över det rationella? Saken med drömmar, visioner och bildspråk är att det finns visionära ideologier som vill sluka dig fullkomligt. De vill använda ditt bildspråk, din musik och din irrationalitet för att skapa en total utopi.

Breton stannade inte vid 1924 års manifest om realismens tvångströja, borgerlighetens förljugenhet och drömmarnas och automatismens suggestiva kraft. Redan samma år var han med och skapade tidskriften La Révolution surréaliste – ”Den surrealistiska revolutionen”. Nu var surrealismen inte bara ett sätt att se på världen, utan ett sätt att omkullkasta världen sådan vi känner den. Ett par år senare tog han tanken ytterligare ett steg in i mörkret med Le Surréalisme au service de la révolution – ”Surrealismen i revolutionens tjänst” – 1930. Nu var surrealismen inte ens längre central, utan underordnad revolutionen, något som kunde hjälpa den på traven. Så långt hade den politiska underordningen under den kommunistiska revolutionen gått att första numret öppnade så här, innan artiklarna ens började:

FRÅGA: Internationella byrån för revolutionär litteratur ber er besvara följande fråga: Vilken kommer er hållning att vara om imperialismen förklarar krig mot Sovjetunionen? STOPP.

Svar till postbox 650, Moskva.

SVAR: ”Kamrater, om imperialismen förklarar krig mot Sovjetunionen kommer vår hållning att vara i enlighet med Tredje internationalens direktiv och det franska kommunistpartiets hållning.”

Surrealismen i revolutionens tjänst, 1930, utdrag.

Från att ”ifrågasätta allt” och ”lita på drömmar” hade den tidens surrealister alltså hamnat i en position där de lovade att följa Tredje internationalens direktiv, även om denna beordrar dem att begå landsförräderi om Frankrike och Sovjet skulle hamna i krig. Från vårt perspektiv är detta den exakta motsatsen till konstnärlig frihet, kampen mot militarism och viljan att ifrågasätta allt. Det är i stället blind tro på att de egna landsmännen är så förkastliga att man i stället ställer sig på någon annan makts sida.

Ur ett psykologiskt perspektiv, om man diskuterar radikalisering, är detta en fullt begriplig väg att gå. När man väl säger att den egna gruppen har rätt och alla andra inte bara är ideologiska motståndare utan fiender, kan man låta logiken flyga och fara, och då blir det suggestiva i propagandaaffischer, musik och massrörelser väldigt lätt att ta till sig i stället. Breton reagerade mot Stalins deportation av Trotskij från Sovjetunionen 1929, men valde ändå att öppna sin tidskrift med detta telegram från Internationella byrån för revolutionär litteratur i Moskva, med sin implicita uppmaning till landsförräderi.

Banksy och vår tids surrogatrevolution

Så vad har detta att göra med Banksy? Han är knappast kommunist. Vi måste minnas tidsandan. På 1920- och 30-talet var Sovjetunionen en självklar inspirationskälla för konstnärer, författare och alla sorters drömmare. Det här följde med länge och satte djupa spår i den skrivande klassen. Att läsa antologin The God That Failed från 1949 är att förstå hur lätt det var att trilla dit.

För det är komplett: en färdig världsbild som säger ”allt i ditt samhälle är ruttet, här får du ett helt nytt sätt att tänka”. Det är närmast ett psykologiskt knep. Det kittlar att tänka att det finns länder långt bort som verkligen ägnar sig åt rättvisa och alla människors lika värde, inte som här, där folk bara ljuger om det.

I vår värld, något sekel senare, har världsrevolutionen tappat sin mystik, sin dragningskraft. Gång på gång föll de kommunistiska länderna in i tyranni på ett sätt som gjorde dem lika oattraktiva som Robespierre för tidigare generationer. Ändå finns drömmarna kvar, en gnagande känsla av att allt kunde vara så mycket bättre. Under gatstenarna finns stranden, som det senare skulle heta 1968. Det eggar fantasin.

Vår tid är inte en tid av revolution. Det är en tid av surrogatrevolution. Man kan inte förlägga sina drömmar på Kamrat Stalin eller Kamrat Mao. De är döda. De är gamla. Och, ja just det, så finns det det där obehagliga faktumet att de mördade miljoner människor i sina vansinnesprojekt. Frukta inte! Det finns en utväg för den som vill drömma om radikal förändring. En ny Che Guevara och en ny kampyta: en plats där man tar alla sina revolutionära drömmar, all denna kampmusik, alla dessa memes, hela denna bildtäta värld som tidigare befolkades av propagandaaffischer men nu är betydligt mer sofistikerad. Man kan förlägga den till ett nytt exotiskt långtbortistan. Inte Sovjet, inte Kuba, inte Vietnam, utan ett annat ställe som människor i väst har många åsikter om men desto mindre kunskap om. Palestina.

Banksy anammar Palestina med sin Walled Off Hotel

Det var oundvikligt att också Banksy kände sig manad att anmäla sin tjänst, att mönstra in till världens mest symboltäta konflikt. Israel och Palestina handlar mer om symboler än någonting annat för väldigt många människor, särskilt aktivister. Det är både visuella symboler, som pojken med stenen framför stridsvagnen under den andra intifadan, keffiyehn, den traditionella arabiska huvudduken som kommit att bli symbol för palestinsk nationalism och motstånd. Det är murar och vakttorn. F35-or och barn i smutsiga t-shirts. Det är hoppet om den utopiska framtiden. Friheten. Den mäktige mot den maktlöse. Tel Avivs skyskrapor mot Jenins flyktingläger. Allt det hyckleri som Banksy älskar att avslöja och kommentera.

Banksy gjorde en rad muralmålningar längs den fula grå separationsbarriären, barriären som löper längs, och på många ställen inne på, Västbanken. Flickan som visiterar en soldat är kanske en av de mest slående. Han har även skapat ett helt hotell i Betlehem, The Walled Off Hotel (inte Waldorf alltså). Det är väldigt välgjort, han har rätt i att muren är groteskt ful. Han har rätt i att den begränsar palestiniernas rörelsefrihet. Som alltid balanserar han det med humor och satir.

Men när jag ser texten på hotellets plakett, ”alla är välkomna”, skriven på engelska, arabiska och hebreiska, blir det ett litet fönster till hur lite Banksy förstår av konflikten han ägnar så mycket tid åt att satirisera och skruva till. Det står också på skylten som förklarar hotellet att israeler är välkomna om de kommer med ”öppet hjärta”. Men det är inte överallt som israeler kan gå på Västbanken. Israeliska medborgare får enligt israelisk lag inte gå in i område A, och om man ser ut som en jude med kippa eller liknande där är chansen stor att man blir lynchad.

Bildspråkets otillräcklighet

I en annan video uppger Banksy att 18 000 hem förstördes under Operation Protective Edge i Gaza 2014, och påstår sedan att anledningen de inte blivit uppbyggda igen är en brist på cement. Av oklara anledningar visar han också en tunnel i Gaza. Videon har inte åldrats väl. Nej, anledningen det inte ser bättre ut i Gaza är inte en brist på cement. Det är för att Hamas tagit in tillräckligt med cement för tre Burj Khalifas men valt att bygga minst 500 km attacktunnlar för sina vapen och soldater, en av dem filmad i utställningen. Det är för att Hamas aldrig viker från sitt mål att rensa judarna från floden till havet så att det kan bli ett etniskt rent kalifat. Minns ni “Kalifatet”? Det var inte så trevligt. Alla miljarder går till detta militära bygge, folket i Gaza får leva på smulorna som blir över efter detta projekt fått sitt.

En liknande dynamik finns på Västbanken. Hade inte de olika militanta grupperna där skickat in 159 självmordsbombare för att mörda så många judar som möjligt under den andra intifadan skulle det inte finnas någon mur. Hade PA varit mer intresserad av att göra livet bättre för sina medborgare i stället för att blåsa pengarna på korruption, till lön till mördare i fängelse och alla dessa propagandakampanjer mot Israel vore situationen uppenbarligen bättre.

Drömmen och verkligheten

Men då måste man se bortom murarna och fråga sig vad som hänt för att murarna byggdes från första början. Svaret är inte att alla i Israel hemskt gärna vill att palestinierna ska ha ett värdelöst liv och inte kunna ta sig till havet. Bara några år sedan var en majoritet av israelerna redo att göra en deal som skulle ge palestinierna en självständig stat. Det är just den sortens komplexitet som bildspråk och David och Goliat-referenser är dåliga verktyg för att diskutera.

Snarare är Banksys bildspråk som helhet en påminnelse om vilka olika planeter de båda sidorna lever på. När propalestinska kommentatorer debatterar gör de ofta detta med bilder, poesi och lidelse. Det handlar om drömmen om ett förlorat hemland, motstånd mot förtryck och frihetstörst. De engagerar sig inte i vad alla dessa drömmar leder till rent konkret. Judar som jagas, bussar som sprängs med skolbarn i … den 7 oktober. Utopin är massmordet och massmordet är utopin. Säkerhetstänkandet är konkret. Drömmen om frihet behöver inte ens konfronteras med verkligheten; allt förblir drömmar och symboler.

Därför blir Banksy, liksom Breton, anlitad av en våldsam, diktatorisk, förtryckande våldsrörelse för att förse den med en drömmande, surrealistisk, humoristisk fernissa. Ge drömmen näring, mata en ändlös konflikt med ännu mer av den vrede som håller den igång.

Eftersom Banksy är fast i symbolspråket blir detta svårt för honom att ta till sig, om han ens har försökt. Det kvarstår enbart symboler. En mur, en stridsvagn, en flicka som tappar sin ballong. En upprorsman som kastar blommor i stället för en molotovcocktail. I wish….

Däremot är det en bra förklaring till tänkandet. Våldet är egentligen kärlek. Krig är fred. Sanning är lögn.

Liberal demokrati slår ändå utopins lockelse

När man ser tillbaka efter att ha sett delen om konflikten i Mellanöstern blir problematiken tydlig. För Banksy är svaret självklart, i kampen mellan de mäktiga och de maktlösa måste man stå på de maktlösas sida. Marxism for dummies. Men är det verkligen så att den med färre vapen har mer rätt? Hitler hade lika fel när han invaderade det mycket sämre beväpnade Polen som när han krigade mot det betydligt mäktigare USA och Brittiska imperiet. Det handlar inte om antal stridsvagnar, det handlar om vilken värld vi vill bo i. När vi nu står i strid med krafter som det imperialistiska Ryssland och islamisternas dröm om världsherravälde, så handlar det återigen om värderingar, inte om antal bomber.

Grundfelet hos både Banksy och Breton är att de må vara väldigt bra på att påpeka felen i det egna samhället, vare sig det handlar om en övertro på rationalism, konventioner, militarism, ojämlikhet, rasism eller värdelösa lagar. De har rätt i att samhället har ett behov av drömmar, idealism, surrealism och ett ifrågasättande av allt möjligt.

Men var är det bästa stället att göra den sortens samhällskritik? I Sovjet eller Frankrike? I England eller Iran? I Israel eller Gaza? Svaret är uppenbart. Det bästa stället att föra en debatt är där den kan föras fritt och öppet: i liberaldemokratiska länder, hur trista, grå och befriade från utopi de än är.

Det finns ett par surpuppor jag har pratat med som säger att idéerna inte är ursprungligen hans. Självklart inte. Ingen kan veta så mycket om allt. Så det han gör är att sammanfatta de bästa teorierna inom varje fält, med en språklig skicklighet som är få förunnat.

Yuval Noah Harari

Bara ett stycke lovsång till, jag lovar att poängen kommer och att det är värt det. Hararis oerhörda klarhet begränsar sig inte till Sapiens och hans andra böcker. Han har skrivit skarpsinnigt om Israels svåra situation kring den palestinska “flyktingkrisen”, som hållits vid liv årtionde efter årtionde i syfte att förhindra varje normalisering av Israels existens. Han har visat att han mycket väl förstår vilka destruktiva krafter vi har att hantera, när så många vill förgöra Israel. Hans intervjuer efter den 7 oktober i synnerhet fångade traumat i hela landet. Han kände dessa kibbutzer väl, och förödelsen var djupt personlig för honom. För mig var dessa intervjuer terapeutiska i hur de fångade landets bottenlösa sorg.

Jag har tidigare kritiserat Harari för att inte fullt ut förstå vad terrorism faktiskt försöker uppnå. Harari går helt enkelt inte hela vägen när han försöker träda in i jihadistens fantasivärld. På ett märkligt västerländskt sätt tycks han inte helt greppa djupet i entusiasmen för ett globalt kalifat, utan föredrar att se terrorister som kaosagenter. Men då undviker han deras skräckinjagande, utopiskt totalitära vision.

Den här gången verkar dock Harari ha gått något längre överbord.

Ezra Klein, fast mellan sionism och antisionism

Ezra Klein som många andra vilsna Demokrater, tappar förståelsen för Israel

Harari satte sig ner för en intervju med Ezra Klein. Det måste sägas att Klein verkar alltmer vilse i sitt förhållande till Israel. Till exempel skrev han skrev text med titeln *Hasan Piker is Not the Enemy*. Det är svårt att hålla med. Hasan Piker — charlatanen och lögnaren — är exakt fiendens ansikte. Antisionism är inget annat än charlataner, hysteriker och lögnare, fixerade vid den stora lögnen om ett “folkmord i Gaza”. Något Klein verkar vilja normalisera.

Men Klein är inte israel. I hans värld av huvudskakande New York-bor handlar det om att tänka rätt. Israel borde vara bättre, mer civiliserat, säger man, över ett glas rött. Jag är säker på att detta funkar finfint i cocktailpartyt, men det har ingenting med israelisk verklighet att göra. Harari borde veta bättre.

Till Kleins stora förtjusning anklagade Harari Israel för två sammanlänkade tillkortakommanden. För det första menade han att israeler har gjort sig blinda för palestinskt lidande. För det andra drog han en kontrast mellan den visdom som judar utvecklade i diasporan och ett Israel som i allt högre grad ser militär styrka som det enda som spelar någon roll.

Verkligen? Är det detta konflikten handlar om? Pennan eller svärdet?

Pennan eller svärdet?

Lidande är mitt huvudärende eftersom ämnet är så intrikat och infernaliskt, men först lite om idén om pennan eller svärdet. Premissen är att judisk historia i diasporan kretsade kring lärande och visdom, medan Israel har valt svärdets mörkare värld. Ack! Ett öga för ett öga som gör hela världen blind, som Martin Luther King Jr sa. Allt låter väldigt bra. Vist. Toppen om man vill skriva en sång. Det är också, i det här fallet, en antisionistisk fallgrop.

Att förringa två tusen år av judiskt liv i diasporan är verkligen inte mitt syfte. Tvärtom- från Maimonides till Albert Einstein är berättelsen om judiskt liv i exil extraordinär. Det här förtar inte att berättelsen om judisk kunskapsutveckling i Eretz Israel är också remarkabel. Det är berättelsen om allt från droppbevattning och körsbärstomater till disk-on-key och WhatsApp. Israel är ett av världens tio främsta länder sett till antalet Nobelpristagare per capita, tillsammans med mitt älskade Sverige (vilket är lite orättvist eftersom de Nobelkommittén har … well … ett gott öga för svenskar).

Berättelsen om Yuval Noah Harari är förstås en del av denna framgångssaga. Han är utan tvekan en av de tio mest kända historikerna i världen i dag, kanske topp fem — en enastående resa från pojken i den luggslitna staden Kiryat Ata norr om Haifa till ett globalt fenomen. Nu sinnebilden av den offentlige intellektuelle.

Här har han dock fel.

Vissa aspekter av ett liv i Israel är objektivt sett är bättre än livet i diasporan. Kunskapscentra, som Hararis hemuniversitet Hebrew University of Jerusalem, är helt enkelt en bättre plats för den kunskapstörstande än, säg, 1880-talets Odessa. Kosacker ständigt utanför portarna, redo att storma in och genomföra en pogrom.

Låt oss inte låtsas att exil var enkelt för judarna. Albert Einstein, Sigmund Freud, Marc Chagall och Stefan Zweig tvingades alla fly undan förföljelse. Vem kan säga hur mycket mer deras arbete hade kunnat blomstra om det inte vore för flykten och förtrycket?

Max Nordau

Nej, diasporalivet jämfört med livet i Israel säger ingenting om hur upplysta dess befolkning är. Det är dock en gammal debatt, full av förenklade narrativ och troper. Ett kulturkrig lika gammal som sionismen. En kulturkrigare för sionismen var Max Nordau. Nordaus koncept var en “muskeljude” i Israel, en sorts Ny Människa men specifik för judar, den jordnära soldat-bonden från kibbutzen, i kontrast till den stela, svaga, ofria ghettojuden som säljer småprylar till kristna men ständigt förnedras av dem. Det här har alltid varit mer legend än verklighet. För att ta bara en statistik så uppgick kibbutzborna till enbart 7% av den judiska befolkningen i Israel vid sin höjdpunkt 1948-50.

Som allt annat som är judiskt tas denna splittring bland judarna och förvandlas till vapen av dess fiender. Helt i linje med denna osmakliga tradition vände antisionisterna detta narrativ upp och ned. I manipulativ omtolkning kan man använda denna debatt för att demonisera judarna i Israel som kolonisatörer och förtryckare. Som kontrast ställer man detta mot den ofarliga diasporajuden, som är, ska vi säga “okej”. Ibland. Tills de inte är det.

Hela syftet med denna retoriska spel är förstås att undvika att bli kallad antisemit når man kräks upp det unkna judehatet mot Israel. En extra bonus är att man kan hitta några nyttiga idioter bland judar som kan bli antisionismens ansikten. Själva dikotomin, både i Max Nordaus positiva sionistiska och i antisionisternas version har i sig alltid varit splittrande och smärtsam. Den judiska historien, överallt, är en historia om överlevnad mot svåra, ibland osannolika odds. Detta är den gemensamma nämnaren, i Israel såväl som utanför. Alla skillnader mellan judar är i sig fascinerande, men låt oss inte banalisera detta till en saga om gott och ont. Harari gör bäst i att hålla sig långt borta från detta nonsens.

Upplysningens stora bedrift: Att minimera lidande

”Naturen har satt mänskligheten under två suveräna herrars välde: smärta och njutning. Endast de kan visa oss vad vi bör göra — och avgöra vad vi faktiskt kommer att göra.”
— Jeremy Bentham, An Introduction to the Principles of Morals and Legislation (London: T. Payne and Son, 1789), Ch. I, p. 1.

Jeremy Bentham

Jeremy Bentham, känd som utilitarismens grundare, har rätt. Att minimera smärta och lidande är i slutändan av absolut prioritet, det är just detta som verkligen betyder något i ett samhälle. Han talar också om att maximera välmående. Även om ökad välmående absolut är ett ädelt mål är det svårare att mäta. Jag tror att vi alla känner nån som har allt de behöver, eller till och med allt de kan önska sig, men som ändå är bottenlöst olyckliga. Därför är lidandet nyckeln. Lidande bör minimeras och undvikas i den mån där det är möjligt. Mina religiösa vänner må bli besvikna, men jag anser att denna enda princip slår andra moraliska system med hästlängder, inklusive de tio budorden. Det här är knappast en ny eller kontroversiell ståndpunkt; stora delar av västvärlden vilar på dessa principer. Oenigheten handlar oftast om hur man tar sig till en värld med mindre lidande.

Krig motsäger förstås Benthams paradigm. Krig är lidande, krig är död. Strikta utilitarister måste arbeta för att få slut på krig. Det här är dock klurigare än pacifister och fredsentusiaster vill erkänna. Israels mest framträdande fiender just nu, centrerade kring Islamiska republiken Iran och dess proxygrupper som Hamas, har en förstående av världen som kan sammanfattas med deras slogan mukawama, “motstånd”. De utgör en särskild utmaning för utilitarismen. Likt fascismen är mukawama anti-utilitaristisk. Deras prioriteringar är Bentham baklänges. Det bästa för samhället är att maximera lidande och minimera välbefinnande. Lidandet är del av vägen, det visar att man har mest uthållighet. Döden är befrielse för den som vill bli martyr. Belöningen de söker för all denna misär är någon version av ett totalitärt kalifat i denna värld som ersätter Israel, eller ett evigt paradis i nästa. Detta gäller lika mycket deras eget folk (även om det oftast inte gäller deras egna familjer, som gillar lyxvillor i Qatar i stället) som deras fiender. De bryr sig mycket lite om sitt folks verkliga lidande och tycker rentav att det är bra. Trots det, eller kanske på grund av det, vet de desto mer om lidande och hur det kan användas som vapen för västerländsk konsumtion, och för att den muslimska världen ska flockas till deras undsättning.

Att definiera lidande

När det kommer till lidandet i konflikten mellan Israel ock palestinierna måste vi vara tydliga med vad vi talar om. Israels fiender i regionen har satt upp en fälla som bör uppmärksammas. Lidande som koncept kan ha dubbla betydelser. Död, skador, hunger, att leva i tält och sjukdom är alla exempel av verkligt lidande. Kriget i Gaza är inget undantag; det har sett sin beskärda del av allt detta, även om det tvistas om hunger- och sjukdomsaspekterna. När det kommer till verkligt lidande bör vi, som upplysningens betjänter, bry oss och kräva en minimering av lidande där det är möjligt, även i krig.

Just i palestiniernas fall bör vi också vara försiktiga. Det finns den antisionistiska versionen av “Lidande”. Det är lidandet kopplat till förnedringen det innebär att den arabiska nationen har en icke-arabisk stat i sitt mitt. Lidandet som orsakas av förolämpningen mot islam. En waqf har stulits från muslimerna och besudlats av judar, och därför måste återföras till kalifatets trygga famn. Eller lidandet som kommer från en omtolkning av flyktingskap där dessa unika flyktingar får överföra flyktingskap till sina barn och barnbarn, generation efter generation, för evigt. Lidandet som därmed skapas är ett system av lidande, byggd för att miljoner människor aldrig ska känna sig hemma där de bor, så att de kan bli kanonfoder i kriget mot Israel.

Vi måste kunna identifiera skillnaden mellan lidande och “lidande”, eftersom inget av de antisionistiska bekymren är ärliga, och en hel del av dem är hjärnspöken. Sanningen är att det är precis tvärtom. Ideologierna som går ut på Waqf, arabisk heder och evigt flyktingskap beskriver inte lidande — de försäkrar att lidandet aldrig tar slut. Revanschism är en maskin som spottar ut lidande.

Så prata på om palestinskt lidande. Visst. Men definiera först vad du menar. Lidande utanför rationalitet är inte ett lidande vi måste bry oss om.

Lidandet som antisionismens epicenter

Än viktigare än att definiera lidande är att förstå dess centrala roll i den antisionistiska världsbilden. På grund av Bentham, upplysningen och viljan att minska lidande har västvärlden gett Hamas deras kanske viktigaste vapen. Lidandet är epicentret, kontaktytan, där västerlänningars önskan att göra gott sammanfaller med den antisionistiska visionen om att utplåna Israel. Det är navet som förbinder SVT och SR med Hamas. De har ingenting gemensamt, deras mål är ligger på olika planeter. Västerländsk media ser sig som upplysningens kärna och i denna kärna bör man diskutera lidande. Det är själva poängen. Om vi diskuterar lidande tillräckligt så kan vi hjälpa till att minimera det. Det är inget fel på principen. När det kommer i kontakt med antisionismen uppstår problemet.

Read more

Vid Patrice Lumumba-universitetet formades mycket av tredje världen-ism som vi känner den idag. Det var här, och i kretsarna kring universitetet, som idéerna om ”zionologi” och den så kallade ”vetenskapliga antisionismen” växte fram.

Ursprung till en blodslögn

Folkmord är kanske det mest motbjudande ord vi måste diskutera, eftersom det antisionistiska komplexet nu har placerat anklagelsen i centrum för sitt projekt. Folkmord är en anklagelse som riktats mot Israel sedan 1970-talet, uppfunnen av propagandister som ville få folk att glömma att historiens största folkmord — och själva anledningen till att ordet existerar — begicks mot judarna.

Vi vet vilka de var. De tillhörde zionologiavdelningen i Moskva under 1970-talet. Israel hamnade i onåd hos Sovjetunionen redan på 1950-talet. Det fanns två skäl till detta. Det första var en gammal vana hos autokrater. Nämen ser man på, antisemitism är hemskt användbart när man behövde förklara varför den socialistiska utopin blev så… usel. I det stora hela var detta ändå det mindre viktiga skälet. Det större skälet var att Sovjet började samarbeta med arabvärlden av rent kallakrigsstrategiska skäl och behövde den där särskilda kryddan för att vinna en speciell plats i regionens hjärta. I en region redan fylld av både den nazistiska och den islamistiska formen av judehat så var det inte svårt att haka på. Ett sätt att vinna vänner och påverkan.

I början av projektet kom Trofim Kichko och hans bok Judaism Unembellished från 1963. Detta var råbarkad antisemitism. Sovjetunionen fick skämmas, de var ju nazismens och antisemitismens besegrare! Därför växte det fram en mycket mer gångbar strategi: samma lögner om judar skulle fortsätta spridas, men nu under etiketten ”antisionism”, och med en järnhård vilja att skilja de två åt. Man hatade inte judar utan sionister, man utnyttjade till och med några judar att börja arbeta på detta propagandaministerium.

Det var då slagord som ”sionism är rasism”, ”sionism är apartheid” och ”sionism är kolonialism” började dyka upp överallt — särskilt utformade för att locka den västerländska vänstern. Någonstans i skuggorna fanns också det mest absurda påståendet av alla: ”sionism betyder folkmord”.

Efter Hamas verkliga försök till folkmord mot Israel den 7 oktober dammades denna stinkande anklagelse av ännu en gång och kastades mot Israel av ett alarmerande antal människor som aldrig förstått propagandakriget. Vi bör komma ihåg att detta började redan innan Israel ens hade inlett sin motoffensiv mot Hamas.

Den antiisraeliska rörelsen visar oss gång på gång att den är en teologisk konstruktion. Den har ingenting med logik att göra.

Karim Khan, åklagare vid ICC i målet mot Israel.

Hör och häpna! Ord betyder någonting.

Bristen på logik gör inte kalabaliken kring anklagelsen mindre öronbedövande. Uppbackad av en bottenlös krigskassa generöst påfylld av den fossildiktaturen Qatar har en av den antiisraeliska kultens överstepräster nu gjort något som egentligen borde ha varit ett fatalt misstag. Hasan intervjuade Karim Khan, åklagaren vid ICC, och pressade honom på varför han inte utfärdat någon arresteringsorder för folkmord.

”Allt handlar om bevisning”,

svarade Khan.

Detta är problemet när en kultisk tro på Israels ondska börjar kasta ord omkring sig. Ord, visar det sig, har betydelser. Khan måste, som åklagare, hålla sig till faktiska definitioner av ord, medan häxjägaren Hasan kan använda spin, manipulation och propaganda från Hamas för att driva sina anklagelser. Det är också därför denna intervju knappt kommer att spridas alls. Allt som inte passar narrativet kastas bort lika lätt som ett ovärderligt manuskript, slängt på bokbålet till ljudet av kacklande skratt från mobben.

De som anser sig besitta den absoluta sanningen har nämligen inget behov av ytterligare kunskap. Den antiisraeliska kulten bryr sig helt enkelt inte om den ertappas med lögn. Grunden är hat — förklätt till sanning, empati, visdom och omsorg om andra. Så arbetar djävulen.

Mehdi Hasan. Överstepräst vid antisionismens tempel.

Folkmord ser inte ut som kriget i Gaza

I en verklig värld där ord faktiskt har betydelser framträder en helt annan bild. Ingen aktör som begår folkmord upprättar samtidigt ”säkra zoner” där civila kan söka skydd. Ingen folkmordsaktör släpper in hundratals lastbilar med förnödenheter till området där det påstådda folkmordet påstås äga rum. Ingen folkmordsaktör tillåter poliovaccinationer för barn under det påstådda folkmordet. Ingen folkmordsaktör skickar miljontals meddelanden för att varna civila om var attacker kommer att ske för att minska civila dödsoffer. Ingen grupp som utsätts för folkmord organiserar ett maratonlopp. Ingen befolkning som genomgår ett folkmord växer under själva folkmordet.

Detta blev övertydligt när en vapenvila utlystes. Hamas återlämnade gisslan och Israel stoppade kriget, eftersom ett av krigets mål var att få hem gisslan. Kriget är inte helt över eftersom det andra krigsmålet ännu inte uppnåtts. Hamas kontrollerar fortfarande nästan 50 procent av Gaza och vägrar avväpna sina 30 000 Kalasjnikovgevär, som används för att upprätthålla skräckväldet över Gazas befolkning, inklusive att tvinga Gazas kvinnor att prostituera sig i utbyte för maten Hamas kontrollerar och planera nya attacker mot Israel. Om Israels plan hade varit folkmord hade gisslan inte spelat någon roll.

På varje område måste definitionen av folkmord sträckas ut till oigenkännlighet för att passa in. Den irländska regeringen backade ur att ansluta sig till Sydafrikas fall eftersom den osportsliga ICC-domstolen inte ville ändra definitionen av folkmord åt dem. Så tölpigt. Man kan inte göra specialregler för judarna. För att undvika total förnedring lämnade irländarna med hatten i hand.

Faktum är att huvudargumentet i folkmordsanklagelsen mot Israel kretsade kring vad vissa israeliska ledare sade dagarna efter den 7 oktober. Men så här uttryckte sig Ukrainas chef för obemannade system, Robert Brovdi, om de ryska invasionsstyrkorna så sent som förra veckan: ”mer än 30 000 av ohyran kommer med säkerligen att (elimineras) under maj”. Ohyra? 30 000 döda på en månad? Och du är nöjd med detta? Är detta folkmordsspråk? Är Ukraina folkmordsbenäget nu? Eller är detta helt enkelt hur militära organisationer ofta talar om fiender som vill förstöra eller förinta deras land? Hårt och skoningslöst.

Låt mig vara tydlig. Jag tycker inte att det Yoav Gallant sa om ”mänskliga djur” var särskilt trevligt. Jag tycker inte heller att det Brovdi sade om ryssarna — många av dem unga värnpliktiga, en del av dem lurade in i tjänstgöring — var särskilt trevligt. Men djävulen vill att du ska tro på illusionen att denna sorts språkbruk i sig är bevis för folkmordsavsikt hos länder som slåss för sin överlevnad. Slutsatsen är oundviklig. Ingen bör försvara sig mot massmördare.

En autenticitetens kult söker inte sanningen

Vi såg ett liknande fenomen kring. Trump ljuger ständigt, och det är en av anledningarna till att det är svårt att lita på honom, även när han stöttar Israel på många sätt. Hans mest hängivna anhängare säger att han ändå är ”autentisk”, även när han ljuger, eftersom han talar direkt till deras känslor.

Vissa invänder mot jämförelsen och menar att blodslögner inte kan jämföras med Trumps skryt och överdrifter. Och visst, konsekvenserna är olika. Men effekterna av att normalisera lögnen är katastrofala. Poängen är att kulten kring Palestina följer samma bana, ett fullständigt ointresse för sanningen. Det känns autentiskt att säga att Israel begår folkmord, eftersom det passar perfekt in i det människor blivit fostrade att redan veta vad som är sant. Kommentarer för att stödja detta växlar ständigt mellan rent hat, hysteri, hånflinande skrattemojis och kvasi-filosofiska resonemang med mytologisk ton. Ack, även judarna gör nu mot andra vad som gjordes mot dem. Aja baja. Kommer de aldrig att lära sig?

Charles Baudelaire träffade djävulen i dikten The Generous Player (Le Joueur Genereux), 1864.

Baudelaire och Gazologins poeter

Så varför tror fortfarande så många människor på detta? Propagandakrig fungerar genom att människor förbereds för det. Det fungerar på samma sätt som grooming fungerar. Åratal av grundarbete genom kritik mot israelisk politik som framstår som helt rimlig — kritik som många israeler själva skulle hålla med om. Netanyahu, Ben Gvir, Smotrich, bosättningspolitiken. Normala saker. Som israeler argumenterar passionerat och ändlöst om, vilket är ett gott tecken. Klagomål på ledare och politik helt kritiska komponenter i en demokrati.

Men för antisionister fungerar dessa påståenden enbart som en lockbeten, som inkörsdrog till tyngre grejer. De lockar dig steg för steg vidare mot allt mer extrema anklagelser. Tills ”folkmord” omärkbart går från att vara en galen anklagelse till en rimlig anklagelse och slutligen till en självklar, oundviklig slutsats. Den logiska stupröret suger in dig i föreställningen att folkmord är något Israel måste göra, givet dess struktur av ondska och kolonialism.

Charles Baudelaire hade kanske genomskådat detta. I en dikt från 1864 skrev han om ett kittlande möte med djävulen. Djävulen, skulle aldrig komma till dig i sin mest skräckinjagande form. Djävulen kan inte se ut som Sauron eller Darth Vader. Baudelaire förstod mycket väl vad som mindre sofistikerade skribenter ofta missar. Han får under inga omständigheter se skrämmande ut. Tvärtom måste han framstå som en dandy av bländande coolhet. I denna skepnad kan han försäkra dig om att han inte alls fördärvar dig, utan tvärtom hjälper dig att bli den bästa versionen av dig själv. Som dikten uttrycker det:

“His Highness never ceased to utter light and irrefutable pleasantries, and expressed himself with a sweetness of diction and a tranquil humour that I have not found in any of the most famous of the world’s conversationalists.”

Han talar på det sätt som en parisisk gentleman vill bli tilltalad. Han använder precis de manér och den lugna humor som en sådan man älskar. Men Baudelaire varnar oss för denna list och lägger dessa odödliga ord i munnen på en präst:

“My dear brethren, never forget, when you hear the progress of enlightenment vaunted, that the Devil’s finest trick is to persuade you that he does not exist”.

Kanske inte ens en dandy då. Snarast helt och hållet osynlig.

Krig, inte folkmord

Problemet med djävulen är att vänliga och godhjärtade människor lockas in i en hatrörelse som använder just de ord och begrepp som skapats av människor som säger sig bekämpa hat och förtryck.

Jag driver ibland med mina gamla vänner bland antisionisterna. Men Israels fiender på marken är inget att skratta åt. Den antisionistiska rörelsen påminner om de franska pacifister som tanklöst rekryterades av nazisterna för att invagga Frankrike i tron att erövringskrig var det sista Hitler hade i åtanke. Allt uttryckt på den där vänliga parisgentlemannens språk, så ivrig efter vänskap och fred. Nu spelas det antisionistiska spelet med humanism, allmän mänsklighet och omsorg för lidande. Den spelar på strängarna av allt som en god samhällsmedborgare bör bry sig om. När målet ändå är att bygga upp tanken på Israels bottenlösa ondska och folkmordsbenägenhet så har humanismen och den allmänna mänskligheten gjort precis tvärtom till det som det utlovar. Den menar att judar i Israel inte har någon existensberättigande, att det är fritt fram för de som inte hymlar om vilket folkmord de vill begå, nämligen Hamas och deras vänner. Skillnaden mellan de franska pacifisterna någonsin var på 1930-talet är att antisionisterna idag är långt fler. Allting blir helt enkelt större när judar är inblandade. Antisionisterna kan göra mycket mer skada. Djävulen skickar hånskrattsemojis.

Återigen: kriget i Gaza är — eller snarare var — ett krig mot tiotusentals Hamaskrigare och deras hundratals kilometer tunnlar. Ett krig som utkämpades i tät stadsmiljö där Egypten vägrade låta civila fly krigszonen eftersom de är… er… invandrarkritiska. I ett krig som utkämpas under sådana förhållanden dör tusentals människor. Att erkänna att detta inte är folkmord är inte detsamma som att förneka att krig orsakar lidande. Men ordet du söker för Gaza är krig. Inte folkmord. Alla som bryr sig om ett dugg om sanningen måste erkänna det. Till och med Karim Khan.

Folk tror på det som de vill tro. För djävulen lurar i bakgrunden. Han tar dina bästa instinkter och förvandlar dem till det något groteskt.

Read more

Folk använder ordet terror så slarvigt, man kan dra trådar från nästan överallt, från förskräckliga erövringskrig för tusentals år sedan, politiska mord eller attacker mot militära mål som utförs av grupper utanför reguljära arméer. Jag vill snäva ner det rejält. Bara de som attackerar civila som mål för att få genom sina politiska eller religiösa idéer. Även detta, det godtyckliga våldet mot civila, kan fungera som en magnet för stöd i rätt sammanhang. För palestiniernas del kommer mycket av det globala stödet för dem inte trots terror, utan terrorn agerar som en magnet för stöd.

Det var något Sam Harris sa som fick mig att haja till: att om du begår terror kommer folk tro att du själv behandlats illa. Ju värre terror någon begår desto värre kommer folk tro att de har behandlats. Jag trodde det var för enkelt, för banalt. Jag gjorde misstaget att tänka kognitivt. Att folk tänker genom det här och kommer till denna slutsats. Så är det inte. Det här sker emotionellt, inget rationellt tänkande behövs.

Den lidelsefulla rättvisan

I den västerländska folksjälen har vi en djup tradition av rättvisa genom lidande. Grekisk tragedi har en förkärlek för kungar som blir tiggare och tvärtom. Oidepus blir blind landsförvisad efter att ha varit kung. I Greklands mytvärld skulle man bäva och visa sig ödmjuk inför Olympus gudar, men de var alltid nyckfulla och kunde straffa dig även om du visat dig vara rättfärdig. Chansens gudinna Tysche snurrar sitt hjul, tragedi eller triumf följer slumpvis. Om vi tar en kort seglats från den grekiska världen i östra Medelhavet finner vi en närliggande tradition. Här får traditionerna om uppgång och fall en mer systematisk karaktär än slumpen. Det blir mer än kuriosa, mer än spännande vändningar i en teaterpjäser och i skrifter. I de abrahamitiska religionerna får vi en mer ordnad version, stöpt i moral och rättvisetörst. Judendom, kristendom och islam har alla varianter på idén. Att rättvisan kommer till de svaga, och de högfärdiga och arroganta kommer visas sin plats. Enligt Psaltaren i den hebreiska Bibeln står det “De ödmjuka skall ärva landet och njuta stor frid.” 37:11. Jesus säger “Saliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden.” Matteus 5:5. Koranen säger “Vi ville visa nåd mot dem som var förtryckta på jorden och göra dem till ledare och arvingar” 28:5. Moses folk är slavar som blir fria, David som besegrar Goliat, Jesus är på en gång slav som avrättas utan ordentliga kläder och samtidigt så rättfärdig att världens kungar måste buga inför honom. Av samma cocktail av idéer har vi byggt våra moderna ideologier. När vi bevittnar terror så kommer vi därför inte oförberedda. Bara genom att ha växt upp i den abrahamitiska idevärlden är att förkasta den meningslösa döden. Tvärtom vill man ge den mening, man söker en poäng med slakten. Terroristen vill också ge det en mening. Det finns en djup mening med symboliken i att slå från underläge, ett symbolspråk som terroristen bättre än de flesta. Vi vill innerligt gärna att detta ska ha någonting att göra med rättvisa.

Terror: Location, Location, Location.

För att terror ska fungera bäst behöver man utse en bra plats. Om du mördar ett gäng bybor i Jemen eller Afghanistan kommer inte världen att prata om det. Al Qaida insåg att New York var ett väldigt bra mål för maximal spridning, att slå till där varje kamera riktas är en svårslagen ide. De fick snabbt efterföljare i London och Madrid. Sen blev det IS som identifierade Paris, ljusets stad, som en stad att förpassa till mörker. Massiva massmord som skulle ge ett snabbspår till paradiset. Men även att slå till mot dessa civilisationens centra har inte den allra största dragkraften, och de som kom till IS land med dess slavmarknader och korsfästningar var i princip alla muslimer. Ingen av dessa ställen går upp mot vilken superkraft terror kan få om det fokuserar sina massmord på de abrahamitiska religionernas epicenter. Israel.

Yuval Noah Harari

Terror som teater

Yuval Noah Hararis tes är att terror är teater. Som historiker är det inte konstigt att han fokuserar på tid mer än plats. Terror fungerar bara i moderna tider. Om du skulle mörda några människor i gamla stan i Jerusalem på 1000-talet skulle ingen bry sig - nyheten skulle helt enkelt inte spridas. För att göra någon skillnad på den tiden så skulle man behöva inta en borg, eller åtminstone mörda en viktig ledare. Man får inget militärt övertag genom terror, man försvagar inte fiendens styrkor. Därför var det ett värdelöst vapen tills median kom ikapp. Modern teknik ger oss terrorns guldålder. Nu får vi terrorn på TV och på telefonerna, vi kan själva känna oss närvarande. Hela världen är potentiellt din publik, och ett bra sätt att bryta genom bruset är rå brutalitet.

Media och teater. I detta har Harari helt rätt. Han drar dock metaforen för långt. Han menar att är teatern som är själva poängen med terror. Som alltid pratar han i starka metaforer. Metaforen han använder för att beskriva poängen med terror är ett bi som flyger runt i en porslinsaffär med en tjur. Tjuren är den enorma militärmakt som länder som USA eller Israel förfogar över. Biet kan bara sticka tjuren, det är tjuren som förstör porslinsaffären. Det finns sanning i detta. Hamas visste att Israel skulle förstöra Gaza när de attackerade. De byggde ett tunnelsystem hundratals kilometer långt där inga civila fick gömma sig, bara vapen och deras soldater. Målet var att se till att så många civila dog som möjligt och att Israel därför skulle förlora i mediakriget. Hamas vann mycket riktigt mediakriget. Med hästlängder. Detta är dock bara halva förklaringen, att vinna mediakriget är knappast Hamas mål. Harari, som israel, borde ta terroristen på större allvar. Mediakriget är bara ett verktyg för ett mycket mer ambitiöst mål. Hamas vill besegra Israel, införa ett Kalifat och rensa landet från judar. Hamas ser sig själva som Islams spjutspets för att hämnas de sekel där Islam varit underlägsen västvärlden, ett förhållanden de vill vända upp och ner på.

En allmän regel är att bara för att en idé är knäpp betyder det inte att folk inte tror på dem. Så Hamas och många fler tror på sitt narrativ. Djupt och innerligt. Inte bara Hamas. Hundratusentals soldater och miljoner civila över hela Mellanöstern, vaknar varje dag med en enda dröm och vision. Att om Israel raderas ut så att äran kan återställas för Islam. Förnedringen av att ha en judiskt land mitt i den muslimska världen är bara för stor för att inte kriga. För att få Hararis metafor att fungera så skulle biet inte bara vilja förstöra porslinsbutiken, utan ta över den, även om allt porslin är trasigt. Men bin driver inte butiksverksamhet. Metaforen fallerar.

Paul Berman

Terrorn och det totalitära

Paul Berman går djupare in på terrorn i sin bok “Terror and Liberalism” från 2002, han noterar helt korrekt att massdödens politik knappast började med jihadister. Det går en rak linje från tidigare totalitära rörelser både till höger och vänster. Islamismen återspeglas här i en “Demagogisk politik, irrationell, auktoritär och extremt mordisk, en politik för massmobilisation för mål som inte ens var möjliga att uppnå” (s.23). Det här är viktigt. Det finns en allmän föreställning om att “terror är den svages vapen”. Detta är inte helt fel men det är missvisande och bidrar bara till mytbildningen. Terror mot allmänheten är något som skrupellösa grupper kan använda när de inte har makt, men när de tar makten kommer de inte sluta med terror, de får då bara chansen att systematisera våldet mot sina etniska och politiska motståndare. Våldet ändrar form men inte syfte, när terroranhängaren tar makten kan de använda våldet kan slå till närsomhelst och döda vem som helst, precis som i en terrorattack. Godtyckligheten i våldet leder till en foglig och apatisk allmänhet. Dominans är terrorns mål, även om det alltför ofta romantiseras till “motstånd”.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel

Den totalitära terrorns filosofiska grund. Det är tyskarnas fel.

Själva Koranen har många problematiska passager om våld mot de som inte tror på Islam eller konverterar. Men det förklarar inte i sig själv hur terrorn kom till Mellanöstern. Den egyptiska forskaren Hussein Abubakr Mansour diskuterar influensen i Mellanöstern hos tysk filosofi. Otto von Bismarck blev en förebild för många i arabvärlden efter att det Osmanska riket kollapsade. Bismarck hade enat de olika tyskspråkiga länderna i ett enat Tyskland, nu ville araberna ena de arabiskspråkiga länderna i arabvärlden. Att den muslimska världen tagit efter tysk filosofi blev därför lika naturligt som förödande för den arabiska världen. Den tyska filosofin som härstammar från Hegel växte under 1900talet till de totalitära rörelserna vi såg i kommunism och fascism, snarare än den brittisk-fransk-amerikanska liberaldemokratiska traditionen som lett till de liberala demokratier vi ser i väst. Men det klart att Storbritannien och Frankrike var sämre förebilder för arabvärlden på tidiga 1900talet, de var ju just de kolonialmakterna som förtryckte dem!

Världens största islamistiska organisation, Muslimska Brödraskapet, är en hegeliansk tryckkokare. Rörelsen tar de totalitära och revolutionära idéerna om det nya samhället och den nya människan som flöt omkring när rörelsen föddes och lägger Islam som en blöt filt på toppen av allt detta.

Denna långa invävda relation mellan den revolutionära vänstern och Mellanöstern i sin kommunistiska, arabnationalistiska, radikala shia eller radikala sunnivariant, samt den intima kopplingen mellan totalitära världsbilder och terror, berättar för oss att om vill du verkligen göra stormsuccé som terrorist, även bland icke-muslimer. Ja då finns det bara en plats för massmord och krigsbrott. Israel.

Palestina, terrorns Mekka

Palestinsk terror är en moralteater på alla plan. Det är inte så att palestinierna är de mest förtryckta folk i världen. Att framställa palestinier som Franz Fannons “jordens fördömda” är inte en empirisk verklighet, det är ett politiskt och religiöst idébygge som passar terrorns moralteater. Gaza City hade en medellivslängd innan 7 oktober på 73-75 år, ungefär som de fattigare delarna av England. Medellönen låg på 200-320 dollar i månaden, mycket lägre än i Israel men ändå högre än över gränsen till Egypten där medellönen är 150-300 dollar i månaden. Det har förstås inget som helst likhet med den misär som finns i andra delar av arabvärlden, där Jemen och Sudan ofta ligger en bit under den absoluta fattigdomsgränsen på 50 dollar i månaden. Mängden bistånd som går till palestinierna överstiger allt annat i regionen, biståndet Gaza fick under kriget var ungefär tiofaldigt vad krigsdrabbade i Sudan fick i kriget där per capita. UNRWA, världens enda “flyktingorgan” för folk vars förföräldrar, inte dem själva, flytt krig, har en årlig budget på ungefär en miljard dollar. Palestinier borde ha ett bra liv, men deras ledare har prioriterat allt möjligt annat än att ge dem ett bra liv, utan i stället prioriterat annat, både terrorfinansiering och korruption.

När det kommer till palestinsk terror så är det enda som finns är terrors självuppfyllande profetia. Terrorgrupperna snor folkets pengar för att bygga tunnlar, kommandocentraler och köpa vapen. Utbildningssystemet indoktrinerar barnen till att bära med sig ett så brinnande hat att man vill bli martyr. Folket blir fattigare och misären ökar. Terroristerna startar krig och så blir området krigsdrabbat. De får sympati eftersom ingen gillar att se en krigsdrabbad befolkning. Så ökar stödet för terror. Ja, det var ju det som var målet. Runt, runt snurrar det. Ingenstans kommer vi närmare en lösning på konflikten.

Utan moralteatern framstår den nakna sanningen. Det här är kriminella nätverk och dödskulter som inte förmår ge sitt folk någonting utom död. Hizbollah är en knarkkartell, Hamas är ett maffianätverk. Den totalitära ideologin gör att de inte bryr sig om människoliv. Deras grundläggande tro är den rasistiska övertygelsen att judarna är Untermenschen som måste mördas för att världen ska uppnå frälsning.

Men på grund av moralteatern, och tron på “terroristen är i underläge” tror miljoner människor att terrorn är något mer. Att det har ett ädlare syfte. Du kan se det varje gång du pratar med en palestinaaktivist från väst. Man ser ingenting av det som faktiskt händer, utan “upphöjer” diskussionen till någon grumlig idé om rättvisa, om David och Goliat, av den undertryckta som till slut får rättvisa. Men allt de gör är att skjuta rättvisan på framtiden. Terror fungerar på grund av vår abrahamistiska rättvisetörst och de totalitära ideologierna som är sprungna ur den. Ju fler totalitära rörelser tillåts växa, ju mer terror kommer det bli.

Därför fungerar terror.

Som många av er vet, och som jag skrivit om i DN, blivit intervjuad om i Dagens ETC och även skrivit om här många gånger, så är min resa från svensk vänsteraktivist till sionist bosatt i Israel en historia som jag tycker bör höras. Inte bara som kuriosa, utan för att alltför många svenskar har dragits in i den destruktiva antisionismen som jag var del av och lyckades ta mig ur.

Live på Zoom

Det här är det första i en rad föredrag jag ger på Zoom om Israel och regionen.

Finns tid att ställa frågor och få svar i slutet.

Jag kommer i regel att ge samma föredrag på engelska veckan efter det svenska.

Som betalande medlem på Substack får ni fri tillgång till alla föredrag, länken finns nedan, under betalväggen.

Välkomna!

Datum: Torsdag 23 april 2026
Tid: 20.00 (svensk tid)
Plats: Online via Zoom

Pris: 90 kr

För dig som redan är betalande prenumerant ingår föredraget utan extra kostnad.

Föredraget är ca 45 minuter och följs av frågor.
Inspelning ingår.

Anmälan sker genom betalning:

Via Stripe:
https://buy.stripe.com/7sY7sLbIC5UFdqs9GA5Vu00

Via Swish:
0707900844
(Skriv din mejladress i meddelandet)

Zoom-länk finns nedan under min Paywall eller när ni betalar på Swish eller Stripe.

Read more

“Det är en konstitution som (...) blickar framåt mot framtiden och banar väg för en fri stat med full suveränitet, demokrati och jämlikhet för alla sina medborgare”.

Utkast till Palestinas konstitution, inledningen.

Utmärkt. Det här verkar vara en konstitution som håller måttet. Demokrati och jämlikhet ska vi väl ta vara på? Det finns många delar av utkastet till konstitutionen, utgivet av Palestinska Myndigheten (PA) som detta citat som verkar standardiserade, vettiga och demokratiska. Ett litet problem bara. Resten av konstitutionen omöjliggör både demokrati och jämlikhet. Framförallt omöjliggör den något ännu mer grundläggande för ett samhälles positiva utveckling: fred.

Drömmen om två stater som Sverige och Norge

Den diplomatiska standarden i världen, något som alla svenska riksdagspartier står för, är tvåstatslösningen. En stat för varje folk. Som svensk är det svårt att inte hålla med. Vårat lands nuvarande gränser bestämdes exakt så, vi separerades från Norge som så desperat ville ha frihet så att 99% röstade för självständighet. Ja då borde de verkligen få det! Resultatet av uppdelningen var inte bara en enastående separation utan krig, det var en otrolig succé. Under 1900talet blev bägge länderna, den forna ockupationsmakten och de ockuperade, starkare varför sig och tillsammans. Idag är gränsen öppen utan några gränsvakter, handeln blomstrar och rivaliteten har reducerats till i att bägge folk skämtar om hur dum den andra är. När Norge krossar allt motstånd i Vinter OS blir jag stolt som skandinav. Så varför kan inte Israel och Palestina ha den utvecklingen? Fri handel. Öppna gränser. Självständighet under ekonomiskt samarbete? Detta förslag till konstitution förklarar varför.

Förökning, fred och samarbete genom delning

De allra flesta israeler behöver se tre sammanlänkade hos palestinierna som möjliggör en framtida tvåstatslösning. Den första är att man erkänner Israels rätt att existera, den andra att staten måste vara demilitariserad. Den tredje är den fundamentala drivkraften i konflikten avslutas, nämligen idén om att miljoner palestinier måste “återvända” till det som nu är Israel.

Är det detta vi får? Låt oss se.

Har Israel en rätt att existera enligt konstitutionen?

Mest slående är vad som saknas från konstitutionen. Israels rätt att existera inte finns med i någon form. Ordet “Israel” saknas i hela dokumentet. Man nämner heller ingenting om gränser. Utan att ange att staten Palestina enbart ska finnas på Västbanken och i Gaza, och utan att nämna att Israel får existera på andra sidan av denna linje. Konstitutionen är därmed kompatibel med iden om att Israel är en oviktig ickestat, en “sionistisk enhet” som ska bort. Utan dessa grundläggande föresatser så blir allt hotfullt. Till och med artikel 1: “Palestina är en del av det arabiska hemlandet (homeland), och det palestinska arabiska folket är en del av den arabiska nationen.” Eller artikel 5: “arabiska är det officiella språket i staten Palestina”.

Gränser är dock inte det enda som saknas. Konstitutionen är även kliniskt ren från att nämna ordet judar. Det är som om de inte existerade. Artikel 3 menar att “Staten är förpliktad att bevara sin religiösa karaktär och att skydda sina islamiska och kristna heliga platser” (min kursiv). Vänta. Är det inte någon religion som fattas här? Kanske den religion som gav upphov till de andra två? Mellan kristendom och islam är det heller inte fråga om jämlikhet, utan artikel 4 säger rakt ut att “(p)rinciperna i islamisk sharia är en huvudsaklig källa för lagstiftning.”

Kommer Palestina vara en demilitariserad stat?

Read more

Käpphästar i Västvärlden

Istället för att faktiskt prata om vad som händer, hur kriget utvecklas och varför, verkar de analysera situationen helt utifrån sina förutbestämda föreställningar. En del av dem patologiska. Detta går bortom “Trump Derangement Syndrome”, även om det verkligen finns en hel del av detta. Det som händer är snarare djupare. Det går genom Tacitus och hans “de skapar en ödemark och kallar det fred.” Det går vidare genom tragedin under första världskriget, där ett system av allianser skapade urtypen på ett poänglöst krig som spred överallt med miljoner döda i meningslöst våld. Lägg därtill det speciella amerikanska traumat med Vietnam, där lögner höll ett ovinnbart krig igång i ett och ett halvt decennium. Sedan har vi Irak, det där utländska kriget som alla verkar överens om var ett gigantiskt misstag.

Allt detta bygger upp till en kakofoni av röster som till slut låter som en enda röst. I denna kritikens symfoni kan vi lära oss väldigt mycket om västvärldens djupaste rädslor. Frågan är om det kan säga något vettigt om med hotet från den Islamska republiken. För det handlar inte om Väst. Det gör helt enkelt inte det.

Gruppterapi med kommentatorerna

Låt oss nu titta närmare tyckonomins gruppterapi, där alla kan projicera sina rädslor på Iran. Bara tre exempel, av tusentals hot takes: Slavoj Žižek, Tucker Carlson och Rory Stewart.

Rory Stewart vill att alla bara ska lugna ner sig.

Rory Stewart, den faderliga varningen

På sin podcast The Rest is Politics utfärdade Rory Stewart en sträng varning: “Det här kriget kan utvecklas till ett tredje världskrig om inte vi håller oss tillbaka omedelbart.” Omedelbums! Lärdomen av alla krig i Mellanöstern verkar för Stewart vara att alla helt enkelt måste lugna ner sig. Nu fick förvisso Stewart an guvenörsplats under ockupationen av Irak utan att prata arabiska, så rent personligen vet han såklart svårigheten i att peta i främmande länders angelägenheter. Men detta kan knappast vara den enda regeln i hur man hanterar Mellanöstern. Håll igen! Bit ihop! Gör ingenting.

Det här omyndigförklarar fienden. Det säger att om bara vi inte provocerar islamister kommer de inte slå tillbaka mot oss. Som det funkar på dagis. Alla bara behandlar varandra med respekt så kommer ingen bli arg eller ledsen. I denna värld är den islamiska republiken Hulken – gör honom inte arg, vad du än gör! Om det mot förmodan ändå blir bråk så kan man ta till kvinnomisshanlarens favoritbortförklaring “se vad du fick honom att göra!” I Israel framstår detta som helt absurt. Hur skulle regimen hata judar mer än de redan gör? Eller Mark Ruffalo, för den delen.

Den islamiska republiken har spenderat en stor del av sin BNP på att skaffa kärnvapen för att kunna förinta judarna; de betalar proxygrupper över hela Mellanöstern bara för att driva bort judarna. Det ingår i Islamska republikens officiella ideologi att världen blir hel och ren, redo för Mehdi, när Israel försvinner. Men Stewart verkar tro att det viktigaste är… att inte göra dem arga. För då, ja då kanske de börjar slåss mot judarna. Eh… Va?

Tucker Carlson, den vilda högerns doomster

I detta upprepas Stewart ivrigt av denna förrädare till västvärlden, USAs kanske farligaste röst, Tucker Carlson. Tucker sjunger från samma sångbok: “Det Amerika gör i Iran kan mycket väl dra in oss i ett krig som hela världen kommer ångra.” Detta är samma Tucker som förra året sa att tiotusentals amerikaner kommer att dö av kriget som blev 12 dagar mellan Islamska republiken och Israel förra året. Det finns inget straff för att ha så fullständigt fel när man sitter i Tuckers stol. Ingen slutar lyssna på honom ändå. Nu hade Tucker lite rätt. Tiotusentals människor dog mycket riktigt. Bara inte amerikaner. De som dog var iranier, som dog för att Trump drog tillbaka flygplanen och regimen kunde överleva, och ett halvår senare mejade de ner demonstranter i den storleksordningen. Kan någon av dessa doom and gloomers förstå att det inte bara är en fara i att göra något, det finns en fara i att inte göra något också.

Tucker gör Tucker

Slavoj Žižek målar upp den vilda vänsterns fantasier

Om ytterhögern och mitten darrar inför den kommande katastrofen, är det ingenting jämfört med galenskapen på vänsterkanten. Slavoj Žižek tävlar om den mest melodramatiska och spritt galna rubrikerna någonsin: “Iran kämpar nu de facto inte bara för sin egen suveränitet, utan för principen om suveränitet globalt.”

Wow. Vad i hela friden? Slavoj? Verkligen? I din fantasivärld är alltså den islamiska republiken inte bara suveränitetens symbol, utan dess främsta försvarare. Absurditeten har fått sig en filosof.

Säg mig. Bryr sig den saligen avlidne ayatollan Khemenei den första Ali, särskilt om Libanons “suveränitet”, tror du? Hans penninghamstrande son då? Hans överhöghet Khamenei den andre Mojtaba. Kanske bryr han sig hemskt mycket om Jemens suveränitet? Eller tror Slavoj att den imperialistiska, apokalyptiska version av Shiaislam som regimen lyder under, har mycket till övers för Iraks suveränitet?

Mojtaba funderar på begreppet suveränitet. Not.

Tillbaka i verkligheten talar om en religiös övertygelse som påstår att gangstrar ska ta över Mellanöstern så att den tolfte “dolda” imamen kan komma fram och leka. En “tandfé-karaktär” enligt Christopher Hitchens gudomligt inspirerade penna. Var finns suveräniteten i det? Den islamiska republikens uttalade mål är inte bara att “kränka” Israels suveränitet; det är att genomföra slutgiltiga lösningen på dess folk. Igen.

Kan vi drista oss att tänka att detta är ännu ett utfall av att när västerlänningar inte har en aning om vad de pratar om i fjärran länder så faller de tillbaka på Rousseaus trötta gamla “ädla vilde”.

Slavoj filosoferar sig fullständigt utanför logikens värld.

Apokalypsens Tyckonomi

Om du samlar all denna tyckarskara – Stewart, Žižek och Carlson – och låter dem peppa varandra på puben, kommer paniken sprudla. Tredje världskriget! Den heliga suveräniteten hos den islamiska republiken är bruten! Nu släpps Hulken lös, och nu dj-vlar kommer resten av deras vänner. Och nu kommer de inte vara snälla längre

Vänta nu ett litet ögonblick, innan de tre börjar sjunga “War, What is it good for?” tillsammans. Det kan vara klokt att fråga vem som kommer slåss.

Gör inte Mark Ruffalo arg!

Ayatollans vänner

Jag hatar att behöva säga det till alla apokalypsfantaster och det kalas som pågår. Men Islamska republiken är mer Gollum än Hulken. De har inga vänner. De har hantlangare, som en maffiaboss, grupper som de betalat för att utföra uppdrag. Deras “vänner” är i huvudsak Hizbollah, Hamas, de irakiska miliserna och Huthierna. Och det sägas, det här är ett ganska så opålitligt gäng.

Hamas är ett utmärkt exempel här. Först sa de att deras sugerdaddy, den islamiska republiken, gjorde ett fantastiskt jobb i att bomba Israel. Sedan började sugerdaddy bomba sugarmommy Qatar. Qatar hotade med slänga Hamas ur landet om de inte slutade stödja regimen i Irans galna bomba-allt strategi.

Hamas vet vad som är bra för dem, så de ändrade snabbt kurs och sa att Iran var mycket, mycket elakt gjort. Terror mot sina grannar? Nej fy! Sa Hamas. Till och med Hamas vet att den islamiska republiken inte har mycket att komma med! Även om våra tyckonomer inte fattar det. Det måste sägas att Hamas kan ha influerats av skräcken att Al Thani-familjen slutar upplåta sviterna på Four Seasons i Doha åt dem. “Jag säger vad du vill, mamma. Ge mig bara min jacuzzi!”

Hamas i Qatar med Sugarmommy-pengar

Kalabaliken Sedd från Israel

Ingen av dessa kommentatorer ser det som är så uppenbart från Israel. Faktum är att när man skriker “Död åt Israel” så vill man inte egentligen att alla ska lugna ner sig. Man vill… du vet… “Död åt Israel”. Det där man skrek.

Detta krig var alltid på väg. Den enda situation där Israel kunde undvika krig med den islamiska republiken var om Ayatollans rike skulle kollapsa innan kriget kom. Det här är heller inget vanligt krig. Det är ett krig på liv och död. Antingen faller den islamiska republiken, eller så förstörs Israel. Punkt. Det är innebörden av “Död åt Israel, Död åt Amerika”. Det handlar inte, och har aldrig handlat om, att mullorna vill förändra Israels eller USAs politik. Det handlar om att exportera revolutionen med ballistiska missiler, terror-proxyer och kärnvapen för att förinta Israel och utrota de judar som bor där, tvinga USA ut ur regionen och kontrollera imperiet man kan dominera genom religiös polis och förtryck. Sedan kommer Mahdi att vakna. Jeez. Den här meningen måste upprepas om och om igen. Bara för att det är totalt vansinne betyder det inte att folk inte tror på det. Bara för att det är totalt vansinne betyder det inte att detta inte är den islamiska republikens statspolitik.

Det har ingenting med första världskriget, tredje världskriget, Tacitus, Hulken eller de tappra försvararna av suveräniteten i Islamska republiken att göra. Det har inte ens med Trump eller Netanyahu att göra; de råkar bara sitta i förarsätet just nu. Västs navelskådare vill helt enkelt inte lyssna. De vägrar tro att allt inte handlar om västvärldens beteende.

Nej, kära ni. Det handlar inte om er.

Kommer kriget att fungera? Jag har ingen kristallkula. Självklart känner vi oss säkrare i Israel när Khamenei, Larijani och cheferna för IRGC och Basij är döda. Självklart känner vi oss säkrare när deras vapenindustri systematiskt förstörs. Självklart känner vi oss säkrare när kärnvapenanläggningarna blir träffade. Om de har färre vapen, kommer färre av oss dö. Så är krigets natur mot fanatiker, särskilt det ändlösa utrotningskrig som mullorna drömmer om.

Vad vi drömmer om är något annat: ett nytt, demokratiskt Iran, vänner med Israel och västvärlden. Det är ingen total önskedröm; det är vad de allra flesta iranier vill ha.

Om regimen trots allt lyckas överleva detta så är kriget inte över och kommer att fortsätta i nästa omgång. Det här är grunden. Alla apokalypsens vänner från vänster, höger och mitten kan inte ändra på det.

Haviv Rettig Gur har gett oss en fascinerande inblick i utvecklingen av palestinsk ideologi. Ett ord som ständigt återkommer när man talar om palestinierna är sumud: beslutsamhet, ståndaktighet, förmågan att stå fast.

Den statiska sumud är en strategi som växte fram ur förlusten i sexdagarskriget och representerar beslutsamheten att stanna kvar på landet och inte fly. I den palestinska diskursen formulerades tanken att flyktingerfarenheten inte skulle upprepas.

Motståndets sumud är i stället återvändsgränden av evigt motstånd mot Israels existens. Med inspiration från det algeriska självständighetskriget trodde palestinierna till en början att sumud kunde vara vägen till tahrir, revolution eller befrielse. Som inspiration hade de Algeriet. I Algeriet riktades massiv terror mot de fransk-algeriska pieds-noirs, vilket i slutänden ledde till att de lämnade landet – liksom judarna – och att en självständig arabisk stat kunde bildas.

Algeriet är inte Palestina

Problemet för palestinierna är förstås att judarna inte var fransmän, och att de inte hade något Frankrike att “återvända till”. Judarna var inte kolonisatörer, utan bokstavligen flyktingar – flyktingar från Nazitysklands Europa och från den nationalistiska arabiska världen.

Samtidigt befann sig de judiska flyktingarna, unikt nog, i det enda land som någonsin hade sett judisk självständighet. Terror kunde därför inte fungera; den kunde aldrig få judarna att lämna, eftersom de inte hade någon annanstans att ta vägen och tyckte själva att de kommit hem. Det är därför palestinska rörelser, och senare även den iranska regimen, utvecklade en annan och mörkare idé än tahrir: muqawama, motståndet.

Idén om motstånd är mörkare eftersom den förskjuter perspektivet från något revolutionärt – alltså något med ett tydligt slutmål, som befrielsen av Algeriet eller Palestina – till något mer nihilistiskt. Sumud blir då ett ord för att vara motståndskraftig till vilket pris som helst. Det handlar inte längre egentligen om att nå ett bättre utfall, eftersom befrielsen finns i själva motståndet. Sumud blir sin egen belöning. I sina religiösa skrud innebär muqawama att man firar döden och lidandet i sig.

Sinwar ledde den mest effektiva av dödskulterna – det logiska slutpunkten till sumud och muqawama: Hamas

En dödskult föds

Här finner vi dödskulten: Hamas, Hizbollah och den Islamiska republiken Iran. Redan vid revolutionens födelse, under Iran–Irak-kriget på 1980-talet, skickade Irans regim ut barn med små nycklar – ibland av plast – för att rensa minfält åt de iranska soldaterna bakom dem. Nycklarna sades vara nycklarna till paradiset. Inte för första gången i historien så omdefinierades döden själv till något heroiskt. Hamas muqawama och sumud ledde till massakern den 7 oktober och den oundvikliga förödelsen av Gaza som följde.

På ett sätt spelar det nästan ingen roll om de verkligen tror att Mahdi, den shiamuslimska svaret på Messias, ska komma när al-Aqsamoskén har “befriats” för shiaislam, eller om de tror att Palestina kommer att bli “fritt” när det är fritt från judar. Vägen i sig blir målet – som Nalle Puh i på sitt mest taoistiska skulle ha sagt. Vägen, i det här fallet, är döden själv. Allt är lugnt. Paradiset väntar ju ändå.

Klocka i Teheran på Palestinatorget som räknar ned till Israels förstörelse.

Men sumud är inte palestiniernas egendom, och det behöver absolut inte sluta i muqawamas dödskult. Ståndaktighet är något som varje folk, varje land, kan ha mer eller mindre av. Få har lika mycket sumud som Israels judar.

Sumud och “Roaring Lion”- kriget

Osökt leder detta mig till det nuvarande kriget med den Islamiska republiken Iran. Det verkar som att detta krig i hög grad handlar om sumud – om vem som kan hålla ut längst. Den sumud hos dödskulten i regimen i Teheran har ifrågasätter jag inte. Den kommer att kämpa bittert för sin överlevnad innan det slängs på historiens askhög.

Read more

Likväl är det värt att ta diskussionen, oavsett vem som väckte den.

Itamar Ben Gvir med sin hängsnara. Han missar aldrig en chans att få landet att framstå så brutalt som dess kritiker påstår.

Adolf Eichmann, Israels senaste avrättning

Den senaste personen som Israel avrättade var Adolf Eichmann 1962, då han hängdes i Jerusalem. Eichmann var en av huvudarkitekterna bakom den slutgiltiga lösningen i Hitlers regim. Han fångades dramatiskt av Mossad i Argentina 1960 och smugglades till Israel. Hans rättegång fick enorma politiska konsekvenser i Israel och förändrade hur Förintelsen kom att förstås världen över.

Innan dess hade Förintelsen legat som en skugga över Israel, men det hade varit svårt att tala öppet om den. Även om Yom HaShoah och Yad Vashem redan hade inrättats på 1950-talet var den offentliga debatten begränsad. Den arbetarsionistiska ideologin föredrog att blicka framåt — mot att bygga landet kring bilden av den starke, beväpnade juden — snarare än att blicka tillbaka in i det bottenlösa mörker som symboliserades av den maktlöse juden, ett öppet och ännu varigt sår som låg mindre än ett och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

Eichmann inför rätta i Jerusalem

Eichmanns rättegång förändrade detta, när vittne efter vittne trädde fram och berättade om sina egna erfarenheter av att överleva Förintelsen. Den öppnade dörren för debatt och diskussion. Hannah Arendt förändrade också hur vi förstår totalitära regimer när hon kom till Jerusalem för att bevittna rättegången och myntade begreppet ”ondskans banalitet” — idén att människor, under extrema förhållanden, skapar en banalitet, en normalitet, en byråkrati av vad som helst, till och med att skicka tusentals människor om dagen till gaskamrarna.

Den moderna motsvarigheten till nazister

Den ideologiska likheten mellan Eichmann och någon som Yahya Sinwar är ingen slump. Muslimska brödraskapet tog över hela ramverket för hur nazisterna betraktade judar. Nazismens huvuduppdrag var alltid att bekämpa ”Sions Vise”, det påstådda enorma judiska nätverket av rikedom och makt som sades exploatera och lura det ariska folket. Judar beskrevs som en cancer i världen. Ur Hamas perspektiv är de den väpnade spjutspetsen för Muslimska brödraskapet, som kämpar för att få ett slut på vad de ser som judarnas koloniala makt i Mellanöstern. Judar framställs som en cancer i Mellanöstern, särskilt judar med israelisk medborgarskap. Det är sant att Hamas ideologi också har kommunistiska och islamistiska rötter, men när det gäller synen på judar liknar den i hög grad nazismen.

Det är därför logiskt, enligt detta resonemang, att våldet hos nazister och jihadister mot judar också liknar varandra. Den moraliska skillnaden mellan Einsatzgruppen på östfronten (innan koncentrationslägren togs i bruk under det som har kallats ”Holocaust by Bullets”) och Hamas Nukhba-styrkor när de gick in i kibbutzerna den 7 oktober är obefintlig. Hela poängen är att använda groteskt våld mot alla, från gamla till småbarn och utrota dem för att mördarna deltar i en bisarr och förvirrad “klasskamp” mot den judiska makten.

Skillnaden handlar i stället om makt och kapacitet. Maktbalansen mellan judarna och Eichmann var den omvända jämfört med balansen mellan IDF och Hamas. Hamas lyckades inte genomföra folkmord i stor skala enbart på grund av en sak. De stoppades av IDF.

Yahiya Sinwar, ett nytt ansikte för samma våldsamma judehat.

Så de högsta Hamasledarna som tillfångatas — bör de avrättas som Eichmann? Som tur är behöver vi inte välja. De flesta som planerade den 7 oktober 2023 eliminerats på fältet. Bröderna Sinwar och Mohammed Deif är redan i helvetet om något sådant finns.

Utöver Hamas och liknande gruppers politiska och ideologiska mål finns det ytterligare ett argument för dödsstraff. Denna fråga är annorlunda för Israel än för de flesta andra länder. Fienden använder kidnappningar strategiskt, som bytesvaror för att få sina värsta mördare frigivna från fängelser. Ju fler mördare som sitter i fängelse, desto större blir incitamentet för Hamas att kidnappa civila eller soldater.

Maktbalansen

Å andra sidan spelar maktobalansen roll — men inte på det barnsliga, förenklade sätt som många pro-palestinska aktivister hävdar: att eftersom Israel har fler vapen än Hamas måste Israel vara skurken. Detta är ett tecken på ”Starwarsifiering” av konflikter, som Andrew Fox uttryckt det, där rebellerna alltid är de goda. Ren idioti. Snarare än Star Wars bör vi lyssna på Spindelmannen, “med stor makt följer stort ansvar”. Israel är ett land med djupa ärr från krig, och steget till en hämndmentalitet är kort. Man är ute på hal is, slentrianmässiga avrättningar är en lätt plats att hamna på.

Dessutom är argumentet att man får bort bytet som driver kidnappningar förrädiskt. Det finns tusentals terrorister i Israels fängelser. Bara en handfull är solklara massmördare som helt uppenbart inte förtjänar någon nåd. Vi får inte glömma att Israel släppte Sinwar i fångutdelning just eftersom han aldrig mördat israeler, utan mördat palestinier. Även om Israel haft dödsstraff då hade man förmodligen inte avrättat Sinwar. Så visade det sig att han var den värsta av dem alla. Den palestinska befolkningen är djupt radikaliserad, man vet aldrig vem som kommer visa sig vara farligast.

Ett argument som inte håller alls i Israels fall är avskräckning. Vi talar om islamistiska fanatiker som omfamnar döden. Dödsstraffet skulle bara ge dem en plattform, det skulle knappast avskräcka andra terrorister.

I slutändan är detta också en fråga om den demokratiska världen och demokratiska värden. Internationellt står diktaturer för den absoluta merparten av avrättningar, med Iran och Kina långt före andra. De som kallar Israel fascistiskt måste förhålla sig till att Israel inte har tillämpat dödsstraff sedan Eichmann. Massmördare får livstids fängelse, olikt stora delar av Mellanöstern men mycket likt västvärlden.

De flesta demokratier har inte dödsstraff. Det är ett kännetecken för demokrati som vi bör värna.

För mig väger detta starkast.

Ari Shalit

När jag träffar Ari Shalit på ett amerikaniserat shoppingcenter vid kusten passar han inte in i någon av stereotyperna. En prydlig kippa visar att han är religiös. Men hans lågmälda göteborska klingar illa med fördomarna. Han berättar om hur det gick till när han blev bosättare. Själv gillar han inte ordet, kallar det ett nidord.

– Bosättare är ett ord från propagandan, bosättare och ockupation, ockupation och bosättare. De allra flesta som bor där är borgerliga, hederliga människor med familjer. Idag har bosättningarna funnits i fyra generationer. Man gillar att fokusera på de där som ser konstiga ut med långa lockar och vapen på ryggen.

Shalit är, som så många andra svenska judar, barn till föräldrar som flydde förintelsen.

– Hela familjen flydde från Tyskland till Norge 1938. 1942, när Norge efter Nazitysklands ockupation av landet, började samla upp alla judar i Norge för deportering så flydde de till Sverige.

En släkting räddades när butiken hon var i visade henne en bakdörr så att hon kom undan polisen som sökte judar. Av kring 2000 judar som fanns i Norge innan kriget mördades kring 770 på koncentrationsläger.

Tyskland segrar på alla fronter, står det på Stortinget i Norge under Nazitysklads ockupation.

Gush Etzion

Ari talar varmt om Sverige, om demokrati och om en fredligare och lugnare tillvaro. Men drömmen om att flytta till Israel vägde ändå tyngre. Den väcktes när han gick med i den judiska ungdomsgruppen Bnei Akiva. När han flyttade till Israel 1980 bodde han först på kibbutz och på andra platser i landet, innan han så småningom flyttade till Efrat, en by som är del av ett kluster med bosättningar som heter Gush Etzion. Gush Etzion ligger söder om Bethlehem och norr om Hebron. Samtliga orter ligger dock nära Jerusalem, bara omkring två mil bort

Efrat i Judeen/ på Västbanken

Området har en speciell historia. Judar bosatte sig där under 1920-talet, men samhället förstördes 1929 under arabiska kravaller riktade mot judar. Det byggdes upp igen på 1930-talet, men förstördes på nytt under den arabiska revolten 1936–39. Under 1940-talet byggdes samhället återigen upp. Under självständighetskriget 1948–49 omringade dock den jordanska armén, den så kallade arabiska legionen, kibbutzen Kfar Etzion. När de bröt sig in mördades alla judar i Kfar Etzion i massakern den 14 maj 1948, dagen innan Israels självständighetsdag. Massakern krävde sannolikt omkring 200 liv, och endast tre personer överlevde.

Read more

Att han nu dyker upp i Epstein-filerna är tragiskt, ironiskt, chockerande och på ett annat sätt inte helt överraskande.

Jeffrey Epstein

Personligen tycker jag inte att Epstein-filerna säger särskilt mycket om världspolitiken. Utöver det uppenbara såklart: har man tillräckligt med pengar kan man bygga ett nätverk bland de mest inflytelserika människorna i världen. Epstein var som en bourdieusk mardröm. Man kan casha in sitt kapital — kulturellt, finansiellt eller politiskt — för att bli en del av Epsteins nätverk, där allt står till ens förfogande, från privatplan och flådiga fester på tropiska öar till trasiga tonårsflickor.

Så varför säger jag att det är orelaterat till världspolitiken? Därför att dessa riktingar och celebs må ha visat oss sina ruttna moraler, men Epstein själv var en intellektuell nolla. Han satt inte som spindeln i nätet för någon dold agenda. Hans agenda gick ut på att få mer pengar och fler brudar. Som en livs levande gangsta-rap-låt.

Själva nätverket var alldeles för spretigt för att ha någon agenda. Från Ehud Barak till MBS, från Steve Bannon till Noam Chomsky, från Clinton till Trump, från Nobelpristagare till kungahus. Säkert var det namnam för underrättelsetjänsterna när de avlyssnade och manipulerade där de kunde. Och det är sant att Epstein fick tillgång till känslig information till exempel från Peter Mandelson i brittiska regeringen, information han kunde använda för att bli ännu rikare. Men det var just det. Pengar och brudar.

Låt oss vara ärliga, det är såhär relationen mellan de allra rikaste, staten och underrättelsetjänsterna alltid sett ut. Underrättelsetjänster försöker få information och de rika försöker bli rikare. Det här är inte hjänkirurgi. Om du säger detta har du inte avslöjat någon stor hemlighet.

Noam Chomsky

Chomsky om sin vän Epstein

Alla i nätverket visste inte nödvändigtvis om den ruttna kärnan i Epsteins verksamhet, men efter att Epstein hamnat i fängelse borde folk ha vetat bättre och tagit avstånd. Vissa gjorde det inte. Som Chomsky. Så Chomsky skriver:

”Jag har sett den hemska behandling du utsätts för i pressen och offentligheten. Det är smärtsamt att säga, men jag tror att det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det. Jag har haft gott om erfarenhet, även om det förstås inte i denna skala. En Google-sökning kommer att ge mängder av hysteriska anklagelser av alla slag, till och med grupper som ägnar sig åt att smutskasta mig, jag ägnar det ingen uppmärksamhet (…)

Vad asgamarna verkligen vill ha är ett offentligt svar, vilket sedan ger en offentlig öppning för en anstormning av giftiga attacker, många från rena publicitetssökare eller allehanda knäppgökar (…)

Det gäller särskilt nu med den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor, som har nått den punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse är ett värre brott än mord.”

Noam Chomsky (2019)

Chomskys fru säger att Epstein manipulerade honom — det är säkert sant, mannen var en mästermanipulatör. Men det är också en inblick i hur djupt och hur lätt Chomsky lät sig manipuleras. Han säger inte: ”sicken osis.” Det här är en djup identifiering med Epstein som det egentliga offret. En total brist på självinsikt. Det är också avslöjande. Notera att Chomsky själv intar offerrollen: ”till och med grupper som ägnar sig åt att smutskasta mig, jag struntar i det.” Jag är säker på att det finns människor som hatade Chomsky, det är alla offentliga intellektuellas öde, till och med en mindre känd ordknådare som jag själv. Det går dock inte att bortse från det faktum att Chomsky haft spektakulärt fel i så många frågor genom åren, och idén att han helt enkelt struntade i all kritik kan signalera vad han faktiskt tänkte. Låt oss inte glömma att mannens väg till intellektuell stjärnstatus gick via att fnysa åt och avfärda Röda khmerernas folkmord, där Pol Pots bödlar mördade omkring 1,7 miljoner människor av en befolkning på 8 miljoner (1975–79) i Kambodja (Kampuchea).

Chomsky om världen

Paul Berman gjorde en intressant iakttagelse om Chomsky redan 2003. Efter att Chomsky skrivit en pamflett om 9/11 med titeln ”Was There an Alternative?” tog han återigen upp de troper han slängt sig med i årtionden — och lade skulden för attackerna på USA självt. Amerikansk aggression är alltid grundorsaken, en orsak som rika affärsintressen står bakom, och attacker mot USA är därför alltid hämnd.

”Chomsky ser en möjlighet att förklara varje liten egenhet i mänskligt beteende genom att hänvisa till ett litet antal faktorer (…) den första av dessa faktorer är en girighet efter rikedom och makt, som förkroppsligas i de stora amerikanska företagen (…) De styr statens tjänster och köper och mobbar journalister och intellektuella

för att skapa (…) en värld där allmänheten böjer sig för företagens vilja.”

Paul Berman, Terror and Liberalism (2003)

Paul Berman genomskådade Chomsky redan 2003

Det är förrädiskt hur attraktivt detta är. Det är en begriplig värld av skurkar och hjältar. En särskild amerikansk form av socialism, där allt det onda i världen kommer från det egna landet. I den ryska socialismen fick man förstås påbjuden att vara stolt över det sovjetiska systemet. Obligatorisk patriotism. Samma sak i Venezuela, Chavistas pratar oavbrutet om fosterlandet, flaggan och nationalsången. Men dessa sorters amerikanska socialister är i stället dömda att hata sig själva i en ändlös motbjudande navelskådning.

Avståndet mellan MAGA-populismens idé att Amerika aldrig gör fel och den populistiska vänsterns idé att Amerika aldrig gör rätt är mindre än vi kanske tror. Båda är löjliga argument, men bara ett av dem har en chans att vinna val. Det som borde vara uppenbart för alla utom folk som Chomsky är att vi visserligen inte lever i en perfekt värld, men att USA är betydligt bättre än sina diktatoriska rivaler. Bland annat finns det ingen kinesisk Chomsky som får bo i Kina, eftersom man inte kan vara en ”Kinakritisk forskare” i Kina och förvänta sig att slippa bli arresterad, eller värre behandling.

Ordförande Chomskys tänkande

Det finns flera sorters socialism. Det fanns den kommunistiska utopin, som visade sig inte vara någon utopi alls, men som åtminstone var en tydlig ideologi, en civilisation i sig. Det finns socialdemokratin med sin välfärdsstat, med tydliga samhällsvinster men också vissa nackdelar. Chomsky var varken eller. Han började som anarkist, en ideologi han förmodligen aldrig lämnade. Men det är inte hans anarkism som gjorde honom berömd. Hans kändisskap som politisk kommentator kom av att han stödde vem som helst som var antiamerikansk, från Pol Pot till Saddam Hussein eller ayatollan. Det är ingen vision. Det är en anti-vision.

Chomsky slutade som Peter Stormares magnifika rollfigur i The Big Lebowski:

“We are nihilists! We believe in nothing!”.

Där ser man, jag fick med den svenska vinkeln trots allt. Det trodde ni inte.

Peter Stormare som Uli Kunkel alias Karl Hungus i The Big Lebowski

Ordförande Chomskys tänkande ligger också mycket nära en konspirationsteori. Världen styrs av en skuggvärld av amerikanska finansintressen som breder ut sig över en värld som bara längtar efter att befrias från dem. Naturligtvis ansåg Chomsky detsamma om Israel — att det var en amerikansk utpost som måste befrias av antiamerikaner — vilka de nu än må vara … även om han hade en del vänliga saker att säga om kibbutzrörelsen.

Konspirationer, överallt konspirationer

Hela idén att världen styrs från en enda plats med sina smutsiga tentakler överallt, besatt av pengar, må vara själva pelaren i Ordförande Chomskys tänkande, men det är också exakt den logik som gjorde Epstein-skandalen så enorm som den blev. Epstein styrde faktiskt över ett imperium med en rutten kärna och tentakler överallt. Epstein var verkligen det som Chomsky trodde att USA som helhet var.

Detta antiamerikanska, antiisraeliska flummet kan vara teoretisk skoj för akademikern som flög runt i Epsteins privatjet, men runt om i världen tog människor detta på fullt allvar. Bin Ladin till exempel. Han hade ett par böcker av Chomsky i sin bokhylla när specialstyrkorna avslutade hans karriär, fler än av någon annan västerländsk författare. Varför skulle han inte ha det? Böckerna sprider en sorts banal världsbild med USA som skurk. Detta i sin tur tillåter vilket våld som helst, så länge det riktas mot väst. Det bästa USA kan göra är att sitta ner och hålla käft.

En av Chomskys beundrarskara

Konspirationsteorier har i sin tur alltid en tendens att slå tillbaka som en bumerang mot judarna. Det hjälper såklart inte att både Epstein och Chomsky var judar. I det näste av konspirationer och konspirationsteorier som är Epstein är de stora förlorarna förstås de minderåriga flickor som utnyttjades. En annan förlorare är allmänheten, som kan sjunka djupare ned i konspiratoriskt tänkande. På detta för konspirationsteorierna med sig judehatet.

Chomsky matade odjuret av ressentiment, hämndbegär och judehat. Det är helt oviktigt om han visste att det var detta han sysslade med.

Bra gjort av de två gubbarna.

De såg världen och gjorde sitt bästa att göra den sämre än de fann den.

Jag fick en fråga på en föreläsning nyligen. Frågornas fråga. Hur löser man konflikten mellan Israel och palestinier och kanske Israel och arabvärlden generellt? Vi närmar oss Israels 80-årsdag en lösning tycks längre bort än någonsin. Många karriärer har fått sin uppgång och fall i denna fråga. Från amerikanska presidenter till varje student i Mellanösternstudier, har alla möjliga fått knapra på detta problem. Nachum Kaplan har skrivit en utmärkt essä om detta huvudbry som förhäxar hela världen. Han bevisar först väldigt enkelt att tvåstatslösningen är den mest populära lösningen som diskuteras internationellt. Kanske är det rentav den enda. I artikeln finns många citat men en som sticker ut är ”Det fanns ett starkt krav på en tvåstatslösning. Det råder konsensus bland oss.” — Josep Borrell, EU:s utrikeschef.

Det är inte konstigt. Det är den uppenbara lösningen. Två stater för två folk. Det finns många sätt som israeler och palestinier inte är lika, med olika språk, religion, politiska system, you name it. Därför är separation något av en helig ko i internationella sammanhang. En stor del av Israel håller i princip med, på villkor att det kan leda till verklig fred och verklig säkerhet.

A.B. Yehoshua, (1936-2022) en av Israels stora författare som trodde på en federal lösning på konflikten.

Tvåstatslösningen är dock inte den enda lösningen. Kaplan går vidare och radar upp alternativ. En enstatslösning. En federation mellan de två länderna som den stora författaren A.B. Yehoshua föreslog mot slutet av sitt liv då han trodde det var för sent för tvåsataslösningen. En trestatslösning där Israel, Västbanken och Gaza är separata stater. En arabisk återförening där Jordanien tar över Västbanken (vilket var Jordaniens plan ända in på 80-talet) och Egypten tar över Gaza (ett stycke land egyptierna i och för sig vill ha lika mycket som de vill ha kallbrand). En gradvis förminskning av det som är svårt med militärstyret och tillitsbyggande såsom Bennett-Lapidregeringen ville arbeta med. Eller varför inte Jared Kushners “Deal of the Century” som fokuserade på ekonomisk integration med en “nästan-stat” för palestinierna?

Det finns inte en brist på idéer. Det finns en bristvara i folk som förstår konflikten på djupet. Men lyssnar man noga och bortser från en massa brus kan man hitta de som gör det.

Lyssna på de som ändrat sig

Framförallt är det värdefullt att lyssna på de som ändrat sig kring konflikten. Folk som Hussien Abubkr Mansour som lämnat Muslimska Brödraskapets syn på Israel, eller Einat Wilf som lämnat fredsrörelsens syn på konflikten. Jag kan rada upp många fler men ni förstår vinken.

Varför ska man lyssna speciellt på de som ändrat sig? Psykologiskt är det svårt att ändra sig om någonting alls, särskilt inte sånt som bygger på värderingar man lärt sig när man var ung. Man ändrar dessutom inte allt vad man har lärt sig över en natt, det är en process, där man stresstestar det man tidigare lärt sig bit för bit. Det som håller kanske stannar, det som inte gör det måste man göra sig av med. Om du tittar på de som inte ändrat sig om någonting alls så ser man skillnaden.

Lila Abu Lughods beskrivning av när hon upptäckte bosättarkolonial teori är indikativt. Hon beskriver hur hon kände sig befriad när hon hittat den. Lyrisk. Äntligen hade hon ett ramverk för att intellektuellt placera judarna som kommit till Mellanöstern i ett fack: “bosättarkolonial”. Hör och häpna, detta överensstämmer precis med vad hon lärt sig som barn, att judarna var elaka förtryckare. Abu Lughod må vara en av de mest respekterade av de palestinska intellektuella, men hon har aldrig ändrat sig om någonting fundamentalt. Att förstärka sina fördomar med fler och fler argument är jättelätt. Men det är pseudointellektuellt arbete.

Så hur löser man konflikten? Till att börja med behöver vi en ärlig förståelse av varför konflikten inte har lösts på så här länge.

Ignaz Semmelweis (1818-1865), geniet som identifierade ett osynligt smittproblem och lyckades förhindra den, även om han inte själv visste att han upptäckt bakterier.

Osynliga bakterier. Att se konflikten utifrån.

På 1840-talet, i Wiens sjukhus, Allgemeines Krankenhaus, så förstod inte läkarna varför så många mödrar och bebisar dog i barnsäng. Eftersom de var män av vetenskap skulle de ta reda på varför, så på morgonen så undersökte de alla de döda mödrar och barn som dött på senaste tiden. Med allt detta som de lärde sig av det så gick de vidare till med förlossningen på eftermiddagarna. Men dödsfallen fortsatte. Inte bara det, de blev fler.

Tidigare hade man kanske involverat präster för att kasta ut demonerna som mördade barnen. Vetenskapsmännen ville dock vara bättre än tidigare generationer. Fler och fler barn och mödrar dog, så de undersökte även fler och fler. Och fler bara dog. Varför? Till slut kom geniet Ignaz Semmelweis på svaret. Något osynligt överförde smittan. Han hade upptäckt bakterier även om han inte visste att det var detta det skulle komma att kallas. De här läkarna, även om de var moderna vetenskapsmän som verkligen ville ha en lösning till problemet genom vetenskap, visste ingenting om det osynliga hotet. Därför tvättade de inte händerna mellan obduktion och förlossning. Det var läkarna själva som infekterade nästa mamma och nästa bebis. Semmelweis föreslog att tvätta händerna med klorkalk innan förlossning och så försvann dödsfallen i ett ögonblick.

Poängen med historien är enkel. Ibland är det du som är problemet. Du sprider något du inte förstår dig på.

Eldupphör? Just nu? Eller för alltid?

1. Demonstranter som sprider bakterien

Jag tänker på detta problem när jag tänker på så många som engagerar sig för palestiniernas sak. Det finns två sorters palestinaaktivister. På ena sidan har vi de som vill att Israel ska försvinna och på andra sidan de som bara vill ha slut på krig och konflikt med de resulterande död och lidande detta skapar. Jag pratar här enbart om den andra sorten. De vill ha fred, och det vill jag också. Problemet är en missdiagnos som leder till en missriktad lösning. Precis som läkarna som inte tvättar händerna missade bakterierna, så riskerar vi att missa det som driver konflikten, eller rentav göra den värre, genom engagemang, genom den ständiga obduktionen.

Bakterien som driver konflikten är hatet mot Israel. Antisionism, hatet mot judar destillerat och omdirigerat till hatet mot det judiska landet. Detta är bakterien som infekterar generation efter generation. Tanken att Israel inte är ett vanligt land, att det är ett land i ett särskilt kategori, speciellt fyllt av synd, eftersom de är kristusmördare, förlåt barnamördare, förlåt bosättarkoloniala. Detta är vad som stoppar en lösning.

Så när du går på en demonstration som kanske har parollen “Eldupphör nu!”, så kan du bli som en av de läkare som sprider infektionen vidare. Analysen är att man vill att färre ska dö. Det är bra. Eldupphör är bra. Fred är bra. Alla som engagerade sig i de döende barnen i sjukhuset, från läkarna till Semmelweis, höll med om att det var dåligt att barnen dog. Skillnaden var att läkarna inte visste något, och det tog Semmelweis för att upptäcka det osynliga hotet. Precis som läkarna som obducerar vidare förstår inte demonstranterna inte att hatet driver konflikten och startar krigen. Därmed förstår de ofta inte att ett eldupphör måste gälla Israels fiender. Man förstår kanske inte ens varför Hamas, en superspridare av hatbakterien, måste avväpnas. Om inte Hamas avväpnas startar de upp sjukdomen igen och så dör fler i massakrer som de utför och så utlöser de fler meningslösa krig.

“Eldupphör nu!” riskerar att bli “Fler Krig Sen!” genom läkaren/aktivisten.

Katapult. Går att ladda med vad som helst.

Katapulten. Att se ut på narrativen om konflikten inifrån Israel

Israelisk politik drivs av rädsla. Det är detta som utmärker Israel och judarna. Detta är den grundläggande känslan som omgärdar det stora fokuset på säkerhet. Att vara maktlös utan land har inte visat sig var bra för det judiska folket, därmed gör man tvärtom, ser till att det land man har är stark nog att förgöra fienden. En garanti mot hot utifrån.

Det finns även hot inifrån. Riktiga och inbillade. Denna uråldriga rädsla, att judarnas styrka urholkas inifrån genom intern splittring som ledde babylonierna och romarna att krossa judarna och förstöra Templet, är en annan konstant faktor i Israels politik. Och det är inte bara påhitt. Israel har inte råd att vara splittrat. USA kommer alltid överleva splittring men fienderna mot Israel finns överallt. Ta 7 oktober. Sinwar såg att Israel var splittrat kring juridisk reform och massdemonstrationerna det utlöste, och skred till sitt brutala hantverk, kanske var stunden inne för den slutgiltiga lösningen på Israelproblemet.

1. Rädsla. Den israeliska grunddebatten.

Debatten om tvåstatslösningen, som all annan debatt i Israel, har rädsla som sitt utmärkande drag. Som Micah Goodman visade i hans bok “Catch 67”. Ena sidan utmålade en olidlig säkerhetsrisk med att ha en alldeles för liten judisk stat, knappt två mil brett där jag bor. Andra sidan målade upp en olidlig säkerhetsrisk med att infoga tre miljoner palestinier på Västbanken innanför staten Israels kontroll, och kanske till och med två miljoner palestinier i Gaza. Rädsla var den röda tråden för bägge sidor. Just nu är talet om tvåstatslösningen död i Israel. Men rädslan lever vidare.

Micah Goodman.

Om vi fokuserar på två fall av retorik som ett exempel. Vilken sorts israel är ett större hot? Är det Amichai Eliyahu — Israels minister för religiöst och kulturellt arv, som i november 2023 sa att Israel bör slänga en atombomb på Gaza? Är det David Grossman, Israels kanske största levande författare, som bidrog till att normalisera det förtal som säger att Israel utför folkmord i Gaza i augusti 2025? För mig så är båda dessa uttalanden otroligt skadliga. Jag önskar att varken Eliyahu eller Grossman hade sagt vad de sagt. Däremot är det att missförstå hur denna bakterie av antisionism fungerar att ge dessa uttalanden mer vikt än vad de förtjänar.

2. Katapulten. Det retoriska vapnet mot Israel

Jag ber om ursäkt på förhand på blandade metaforer men om vi tänker oss antisionism, inte som en bakterie, utan som ett vapen, en katapult, så kan vi bättre föreställa oss hur detta egentligen fungerar. Katapulten är riktad mot Israel, man kan fylla katapulten med vadsomhelst, från pappersflygplan, hö och gräs till bomber, splittergranater och raketer. Ibland är anklagelserna mot Israel absurda som “pinkwashing” eller “greenwashing”, tanken att Israel gör saker för miljön eller är snälla mot bögar för att dölja sina elaka brott. Detta är som pappersflygplan. Att tro på dem är löjligt. Det är förfärande att så många ändå tror på dem men premissen är löjlig. Dynamiken kring tolerans för homosexualitet i Israel är helt fristående från konflikten med palestinierna. “Queers for Palestine” är att ladda katapulten med gräs. Det är skrattretande. Det försvinner, precis som en hög med gräs från en katapult, när det träffar luften eller verkligheten.

Ingen kommentar. Utom aw… Gullet.

3. Katapulten. Vilken ammunition?

När katapulten får en folkmordsanklagelse från Grossman däremot, är det en ordentlig bomb. Det gör ont när den landar. Israels världskända författare hänger på en lögn för att det känns moraliskt korrekt. När Eliyahu föreslår äkta folkmord genom en atombomb är det en till, tja, ordentlig bomb. Det här är en minister i regeringen som aktivt förespråkar massdöd mot ens etniska fiende. Ingen bra look. Otroligt frustrerande att de gör såhär.

Bomberna finns där av en blandning av anledningar. För Grossman är det viktigt att inte tappa kontakten med den internationella vänstern. Den internationella vänstern pratar om folkmord i Gaza så måste man förhålla sig till detta. Grossman lägger ihop den fysiska destruktionen i Gaza och vad folk som Eliyahu säger och släpper den kritiska blicken. “Ja.” Säger han. “Israel begår folkmord.” Vinsten för antisionisterna är omedelbar. “Titta, även Grossman säger det!”

Eliyahu, å sin sida, är del av israelisk trollkultur. Israelisk trollkultur är lika hemskt som överallt annars. Men det låter också väldigt mycket Mellanöstern. I Mellanöstern talar man så. “Död åt” den ena eller den andra man inte gillar är helt normaliserat. “Hugg huvudet av” den ena eller andra är precis språket som Hamas, Hizbollah eller Iran pratar. Men han är minister. Så hans uttalande blir namnam för antisionisterna. “Titta vad ministrar i regeringen säger!”

Så blandar vi den internationella vänsterns narrativ och sättet Mellanöstern pratar tillsammans med den rädsla som driver all debatt i Israel. Det är en explosiv blandning.

4. Fokusera på katapulten. Inte ammunitionen.

Problemet med hela debatten är dess fokus. Hur skadliga är bomberna? Detta är ofta hur hela debatten går till. Man kan gärna säga högt och tydligt att det här inte är bra för Israel. Detta kan dock inte vara huvudfokus. Huvudfokus borde i stället vara på katapulten. Katapulten kan inte göra annat än att kasta saker mot Israel, detta är dess syfte. Allt som sägs inne i Israel som används som ammunition för den antisionistiska hatrörelsen måste ses ur detta perspektiv. Katapulten riktar aldrig om sig. Den skjuter varken till höger mot Syrien, till vänster mot Iran, eller rakt bakåt mot Hamas eller Hizbollah. Fokusera på katapulten. Se dess hyckleri. Se på bakterien. Se hatet som rinner genom samhällskroppen. Hatet som riktar katapulten.

Argumentet mot både högern och vänstern som går för långt borde vara ett annat. För Grossman vet och Eliyahu vet att deras barn och barnbarn kommer behöva sitta i en skyttegrav mot Israels fiender tillsammans.

Lösningen finns inte genom att sträcka sig till den internationella vänstern, de har anammat antisionism. Lösningen finns inte som att prata som islamister, allt de rör vid förruttnar.

Lösningen inom Israel finns genom att se varandra, prata ärligt, hitta en väg framåt.

Vad är då lösningen?

Hussien Abubakr Mansour avfärdar tanken på lösningar. Har vi avlägsnat bakterien är det bara en teknisk fråga. Var går gränsen? Vem administrerar vad? Som gränsen mellan Sverige och Norge, en administrativ gräns mellan kulturer som inte spelar någon roll om krig och fred eller ekonomiskt samarbete. Einat Wilf tror att lösningen är “arabisk sionism” där araber ger upp tanken att Israel måste bort för att miljoner “flyktingar” ska “flytta tillbaka”. Detta är också Nachum Kaplans slutsats. Någonstans måste vi prata om att hatet, bakterien eller katapulten är konfliktens motor.

De som gått vidare bortom hatet på den palestinska sidan, som Realign for Palestine, och Samer Sinijlawi, menar dock att de står för en tvåstatslösning och separering. Så länge detta är fallet så tycker jag det är värt att stödja en sådan utveckling på sikt. I alla fall inte helt stänga dörren för detta.

Om hatet, katapulten eller bakterien däremot får fortsätta framåt så är ingen lösning möjligt.

Utan hatet däremot. Då är allt möjligt.

Det Råa Skåne

Serien värjer inte för de svåra frågorna. Den är som en antropologisk undersökning av den djupaste hemligheterna på den skånska slätten. De går rakt in i myllan, under skinnet på det skånska bondesamhället. När huvudkaraktären Dani (Krista Kosonen) frågar “Hur kommer det sig att folk stannar här?” kan vi verkligen nicka i medhåll. Man får veta att hon själv flyttat dit från Finland och är därmed en av alla de utbölingar som stannat, och pratar delvis om sig själv i denna den vackraste av svenska dialekter, finlandssvenskan. Hon har blivit ofrivilligt tillsatt en partner att patrullera med, Malik (Mohammed Nour Okleh). Irritationen är ömsesidig, såsom passar genren. Malik är även han utböling, han pratar arabiska med med kidsen i Malmö stad, en annan planet än traktorerna och leran som sträcker sig till horisonten. De må vara två utomstående, men Dani har bott på den ruggiga Skånska slätten för länge. Hon har en son som är djupt insyltad med drogerna som finns där och de bidragsfuskande klanerna. Malik, den urbane, är den enda som är helt utanför detta träsk som kallas Synden, där klanledaren Elis (Peter Gantman) styr.

Synden på Netflix. Peter Gantman, Krista Kosonen och Mohammed Nour Okleh

Den skiner ett hårt kallt ljus som avslöjar den råa sanningen om Skåne. Skånska landsbygden, bredvid rapsfält och sockerbetor, är ett uppenbart klansamhälle, som snor bidrag och är infesterad av droggäng. De skyr staten och polisen och skapar hellre rättvisa genom deras hederssystem. Utan att ge bort spoilers kan jag säga att serien inte ens ryggar tillbaka från tabun det finns kring hedersmord. Det här är såklart en värld vi Stockholmare förstår mycket litet om, det är skönt att de har undertexter. Det där mjauande lätet är så svårt att förstå.

Räligt… För kossan är långt ute på isen nu.

You ain’t in Södermalm no more, boy.

Jag är knockad. Jag visste inte att det var såhär illa. Det finns dock en liten, liten, naggande känsla över detta som gör att man tänker att det ändå inte är Brösarp som de föreställer här.

Brottsplats Brösarp.

Honour Societies och Dignity Societies

Politikprofessorn Jonathan Haidt kallar denna sorts samhällen, klanbaserade, hierarkiska, som “honour”-samhällen, hederssamhällen. De sätter ett stort värde i socialt rykte, status och såklart, ära. Detta sätter han i kontrast med “dignity”-samhällen, där man håller individen och dess helgade roll som viktigast. Hans fält är USA. Han menar att uppdelningen i mångt och mycket förklarar den politiska uppdelningen mellan Demokrater och Republikaner. Republikaner från “the heartland” och södern skyr staten, mytologin om den amerikanska drömmen ska uppnås med hjälp av familjen och kanske kyrkan, som tar hand om sig själva och varandra och att äresystemet skipar rättvisan. Demokraternas högborg är däremot de liberala kusterna. Där tänker man på individen, och en individ som inte backas upp av någon familj, klan eller kyrka behöver därmed rättigheter. Därför premierar Demokraterna ofta rättigheter, och socialt skydd från staten såsom olika sorters sociala skyddsnät. Myten om den amerikanska drömmen ska förhoppningsvis uppnås genom att staten är opartisk och rättvis.

Allt är ära för Clintan. Skadar du hans ära får du räkna med hämnd.

Men det finns mycket mer extrema former av hederssamhällen än Oklahoma. Framförallt i länder där staten är svag. Undrar var i världen det kan vara? Och det finns mycket mer extrema fall av individualism, sekularisering och en tilltro till sociala skyddsnät än New York. Undrar var i världen det kan vara?

Vad vi ser i Synden är en klassisk konfrontation mellan “honour”- och “dignity”-samhällen, och en påminnelse om hur våldsam den förra kan bli. Huvudkaraktären Dani slits mellan familjen och staten, “honour” eller “dignity”. Malik däremot är den enda i hela serien som är helt på staten och “dignity”-sidan. Han uppmanar Dani gång på gång att följa reglerna, och tittar oförstående på när han ser dessa främmande skånska klanstrukturerna.

Inglehart–Welzel cultural map of the world 2005-2014

Hur fungerar detta internationellt?

Ingelhart och Welzen gjorde en liknande observation men internationellt 2014. Kartan bygger på World Values Survey-data från cirka 2005–2014. Den placerar länder utifrån två saker: hur traditionella eller sekulära värderingar människor har (Y-axeln) och hur mycket de prioriterar överlevnad/trygghet kontra självuttryck och individuell frihet (X-axeln). Sverige hamnar högt upp och långt till höger, medan många muslimmajoritetsländer hamnar längre ner och till vänster. Det här är inte exakt som dignity och honour men det är nära nog att man lätt ser en trend. Särskilt eftersom det är just de som pratar om traditionella värderingar har starka klanstrukturer och de som pratar om “self expression” oftast pratar om individuella rättigheter.

Read more

War is almost upon us. Trump has presented a list of demands to the Islamic Republic that are entirely reasonable to sensible people: stop the apocalyptic nuclear weapons program, stop supporting the genocidal organizations around the Middle East, abandon the ballistic missile program that exists solely to terror-bomb Israel, and recognize Israel. In a sane world, this is reasonable. But the ayatollah was presented with only one of these demands a mere eight months ago yet preferred to go to war—which he lost badly. Now, after the mass murder of their own citizens, the price has only gone up.

Instead of complying, the ayatollah’s close aide says that Iran intends to terror-bomb Tel Aviv the moment they are attacked. I believe him. You shouldn’t believe every threat from extremists, being a pompous macho megalomaniac is par for the course for Islamists.

But when it comes to murdering random people, especially the hated Jews, I believe him.

The world slows when you’re waiting for war. You become lethargic. Fatalism sets in. My wife just canceled her trip to England; she felt she couldn't leave the children when the war is coming. We could, of course, all go somewhere else. But we have a life here—we can’t take the cats with us. Normality is an underappreciated part of life. You miss it only when it is gone. Besides, hatred of Jews and Israelis isn’t something you can flee. It’s everywhere.

Just yesterday, someone tried to murder Jews in New York. So, if we would go, we would need to keep a low profile, not speak Hebrew, try to avoid telling anyone where you moved from. Avoid certain places, people and conversations. Always be on your guard .The hatred hems you in. Cages you.

No. We’ll probably stay here. Clean out the shelter one more time. Check the batteries in the transistor radio and keep watering the plants.

Of course, there is always the cheery thought that being in Israel and waiting for war to come is a lot better than being somewhere else in the region waiting for war to come.

In Gaza, the regime has built enormous tunnel systems, but they’re not for regular folk, they are for themselves and their weapons. It’s part of the human sacrifice strategy that wants women and children to die—the more, the better.

In Iran, it’s the government itself that does the killing: if you dare say you don’t want to live in a theocracy, you’re mowed down, imprisoned, raped, or executed. In Kurdistan, there is admittedly a form of government that wants to protect you—but what good is that when your allies stab you in the back and help the jihadists murder, rape and expel you?

In Israel, we have a society and an urban infrastructure built to protect the population.

That is unusual.

Everyone who has died in war and terror since the founding of the state amounts to roughly the same number of Jews who died at Babyn Yar, outside Kyiv, for a few days in 1941—a massacre that was almost a footnote in the Holocaust. It doesn’t even equal the number of protesters the government of the Islamic Republic murdered on January 8 and 9, 2026.

No—having a state that exists for its citizens, and is also strong enough to protect them, is a special thing. It’s a special thing for the Jews and a special thing for the Middle East.

Take extra special care of it. Don’t for a second believe that it is normal.

All of you who live in democracies—each one is a miracle.

Outside, there is only death.

Good night and good luck.

Zita Cinema. Birger Jarlsgatan. A Gem of Stockholm’s Cultural Life.

Now Zita gives us an insight into what it means to be chic, intellectually trendy and culturally sensitive today. It offers the latest of the refined intellectual fashion embraced by the greatest of our enlightened cultural elite. The crème de la crème. Anti-Zionism.

These— our most enlightened citizens, the educated, radical clique of the radical chic, I once looked up to, that I once dreamed of becoming part of—are now showing the depth of their half-knowledge. This is the Dunning–Kruger curve: knowing a little is worse than knowing nothing at all. Knowing a little often produces the most confident claims—and the most wrongheaded ones. Nothing is more self-assured than anti-Zionism. Nothing could be an ideology more detached from reality.

No Thanks! No Tishbi at Zita

To show its devotion to anti-Zionism, Zita and declares itself an “apartheid-free zone.” Zita adds that it intends to boycott all goods and services coming from “Israel’s apartheid regime.” They bend the knee to BDS. This hip proclamation is backed up by a large Palestinian flag in the entrance, along with a donation box.

So what does a boycott actually mean? We can be fairly sure they don’t care whether the Intel chips in their phones come from Israel. We can assume they weren’t selling Tishbi wines at the bar to begin with. What it mainly seems to mean is that they won’t screen Israeli films or invite Israeli film directors. Hooray! Who wants to hear from them anyway? A party-pooper might point out that Israeli filmmakers are not, generally, ultra-nationalists or even supporters of Netanyahu. But… Jeez. Toby… That’s not the point! It’s the principle—as Hasse Alfredsson said when he burned Stellan Skarsgård’s money in The Simple-Minded Murderer. That film could, incidentally, be seen at Zita as recently as July 2024.

Stellan Skarsgård in Den Enfaldige Mördaren 1982 (yeah, you are right. It’s Alexander’s and Gustaf’s and Bill’s dad)

Hang on… If this noble boycott applies to people like filmmakers, does it also apply to cinema-goers? What about Jews, and others who believe Israel should exist? In that case, Zita could adopt a new slogan: “With Apartheid Against Apartheid.”

Catchy.

If you want to take a look at the mental gymnastics required to sustain anti-Zionism in its Western form, look no further than the film it’s screening. Zita is now screening a film about the Holocaust—and not just any film. It is the harrowing Shoah, from 1985, by Claude Lanzmann. Over 9.5 hours, it presents interviews with survivors, witnesses, and perpetrators. Many have already pointed out that Lanzmann was a lifelong Zionist, and that much of the film was made in Israel with Holocaust survivors. For some reason, this is exempt from the rules of their wonderful “liberated zone.”

Shoah, Claude Lanzmann, 1985

The One-Eyed King

What is going on here?

I suppose in the land of the blind, the one-eyed man is king—but in this case, it simply means that those who see part of reality lead those who know nothing. Anti-Zionism in the Western world is based on this kind of selective knowledge, as Zita demonstrates. You must know what you should talk about and what is taboo according to the Swedish left. Zita permits, nay mandates, discussion of the Holocaust in all its horror. Seeing without flinching the horror of the industrial mass murder —otherwise they wouldn’t be showing Shoah.

However, a taboo comes in directly afterwards. Under no circumstances should you speak about what happened to those who survived by fleeing to Israel. Indeed, that is why so many of the people Lanzmann interviewed ended up there. In the real world, Israel was almost the only country in the world to accept Jewish refugees in the 1930s and 1940s. These Jews were not necessarily Zionists—they simply had nowhere to go. Anti-Zionist mythology, however, claims that these millions of people were instantly transformed into evil oppressors and the thieves of the land.

This is very similar to what I read a pro-Israel priest in Iraq wrote about his older countrymen: they mourned the disappearance of all the Jews from Baghdad, where 25% of the population had been Jewish before World War II. Yet the same nostalgic Baghdadis hated Israelis and everything connected to Israel.

But… it’s the same people.

The same.

People.

They needed a safe place in the world. They found it in the only country that had ever been Jewish. It was not only those who came from the Holocaust; also those who fled Iraq and other parts of the Arab world, where Jews were ethnically cleansed, had nowhere else to go. These people created Israel, which for a long time functioned as a massive refugee camp for Jews fleeing the same scourge of antisemitism. To call these survivors oppressors is pure manipulation created after the fact.

Anti-Zionism, or “if she floats, she’s a witch.”

This is a version of “if she floats, she’s a witch.” The medieval equivalents to Zita, the cultural creme de la creme, developed a foolproof method to determine if someone was a witch. She was thrown into the water: if she did not drown, she was a witch and should be burned at the stake. If she drowned, maybe she wasn’t a witch after all. In the same way: if Jews died in Auschwitz, they were not guilty of being a “cancer on society.” If they survived however… They are a cancer on the Middle East.

Brilliant.

Revolting.

The one-eyed perspective is chosen. It is not random

The one-eyed king is not randomly one-eyed. No—this distinction between what is important and what is not in history is carefully chosen. This choice comes from the Eastern Bloc and the Soviet Union, as well as Islam, Islamism, and the Arab world’s pull toward totalitarianism. This is the gigantic blind spot: the birth and development of anti-Zionism after World War II. The decades of propaganda that built the model “if she floats, she’s a witch.” Out now! At Zita!

Anthropologist Adam Louis-Klein argues that anti-Zionism is the largest anti-Jewish hate movement in the West and distinguishes it from the antisemitism that culminated in Nazism, because the focus is different. Louis-Klein summarizes the main points as follows: Israel is perceived as colonial (or settler-colonial), apartheid, and genocidal. These traits are attributed to the Jewish state and do not change depending on which party is in power, or whether there is war or peace. This fact alone should raise suspicion.

Johannes von Leers aka Omar Amin. The Nazi propagandist who didn’t have to quit his job in 1945, but continued under Nasser.

It was not only the victims of the Holocaust that are forgotten swept away from view by the propagandists. So too are its perpetrators. Why do most educated people in Europe know the name Himmler but not the SS man in the Arab world, the man who did the most to fuse Nazism with Islam Hajj Amin al-Husseini? Why do most know Goebbels but not his subordinate, Johannes von Leers? Von Leers probably converted more people to violent antisemitism than his boss—but mainly when he went, after the war, to the Muslim world, while working for Nasser’s regime.

Another key part to what is missing from the chic anti-Zionists is the origin of Soviet anti-Zionism. Soviet demonology from 1974–1986 against Israel and Zionism probably converted more people to Jew-hatred than Hitler did. Certainly more from the countries of the victors of the war. These propagandists came up with the ingenious method of removing the word “Jew,” from Jew hatred. Indeed claiming to oppose antisemitism, while openly calling themselves anti-Zionists. They attribute all the evil traits traditionally associated with Jews to Israel. They were Soviet propagandists who labeled Israel as the embodiment of “racism, imperialism, capitalist expansion, murder, crime, terror, prostitution, and even Hitlerism” (Korey, p.13. 1995)

Trofim Kichko, the Ukraine-born Soviet propagandist who reformulated antisemitism into anti-Zionism.

True education, beyond the ideologically chic, requires removing one-eyedness and seeing the whole history. The war against the Jews did not begin in 1933, nor did it end in 1945.

I could tell all this to Zita—if they haven’t already banned me for my Israeli passport.

You can always choose to open your eyes.

Zita bio. En pärla i Stockholmskulturen.

Nu har Zita gett oss en inblick av vad det betyder att vara intellektuellt trendig och kulturellt känslig nuförtiden. De ger oss en uppvisning i den nya fina intellektuella trenden som alla de mest medvetna i samhället, creme de la creme av vår kulturelit, håller på med. Antisionism.

Dessa, våra allra mest medvetna samhällsmedborgare, den bildade frasradikala klick som jag en gång såg upp till. Som jag en gång i tiden ville bli själv. Dessa visar att de inte vet och de inte kan. Det här är Kruger-Dunning kurvan, att kunna lite är värre än att inte kunna något alls. Att kunna lite betyder ofta att man skapar mer tvärsäkra påståenden som är helt fel. Inget kan vara mer tvärsäkert än antisionismen. Inget kunde vara en mer världsfrånvänd ideologi.

Nej Tack! Inget Tishbi på Zita

För att visa sin tillgivenhet till antisionismen kallar man sin Zita för en “apartheidfri zon”. Zita lägger till att de tänker bojkotta alla varor och tjänster som kommer från “Israels apartheidregim”. De går all in för BDS. De backar upp detta otroligt hippa förkunnelse med att ha en stor palestinsk flagga i entrén tillsammans med en bössa (nej, var inte sån! Inte den sorten som skjuter skott, den sorten som samlar pengar för barnen i Gaza. Jeez).

Vad betyder då en bojkott? Vi kan vara rätt säker på att de struntar i om deras Intel-chips i telefonen kommer från Israel. Vi kan utgå från att de inte säljer Tishbis viner i baren redan innan. Det verkar mest betyda det mest att de inte visar israeliska filmer eller bjuder in israeliska filmregissörer. Hurra! Vem vill höra från dem i alla fall? Vän av ordning kan påpeka att de flesta israeliska filmmakare inte är ultranationalister. Det är ju oviktigt. Det är principen, som Hasse Alfredsson sa när han brände upp Stellan Skarsgårds pengar i Den Enfladige Mördaren. Den filmen kunde med fördel ses på Zita så sent som juli, 2024.

Stellan Skarsgård i Den Enfaldige Mördaren 1982

Men om denna hemskt ädla bojkott gäller människor som regissörer, gäller den också biobesökare? Judar och andra som tycker att Israel bör finnas till? I så fall kan Zita ha en ny slogan, “Med Apartheid Mot Apartheid”.

Catchy.

Den mentala gymnastik som behövs för att upprätthålla antisionismen i sin västerländska format kräver dock ett logikbefriad haveri. Nu visar nämligen Zita en film om Förintelsen. Och inte vilken film som helst. Det är den gastkramande filmen Shoah, från 1985 av Claude Lanzmann. I 9,5 timmar visar intervjuer från överlevande, vittnen och förövare. Många har påpekat att Lanzmann var livslång sionist och att mycket av filmen gjordes i Israel med överlevare från Förintelsen. Av någon anledning är detta befriat från reglerna i deras “befriade zon”.

Shoah, Claude Lanzmann, 1985

Den enögde kungen

Vad är det som pågår här?

Jag antar att i de blindas rike är den enögde kung, men i detta fall betyder det bara att de som ser delar av verkligheten leder de som inte vet någonting. Antisionism i västvärlden bygger nämligen på den här sortens selektiva bildning som Zita visar prov på. Man måste veta lite om vad man får tala om och vad som är tabu för den svenska vänstern för att förstå det här. För Zita tillåter att man talar om Förintelsen i all sin grymhet som industriellt massmord – annars skulle de inte visa Shoah.

Man får dock under inga omständigheter tala om vad som hände med de som överlevde detta genom att fly till Israel. De är därför det blev många ur denna skara som Lanzmann intervjuade. Vi måste komma ihåg att Israel var nästan det enda landet i världen som tog emot judiska flyktingar på 30- och 40-talen. De var inte nödvändigtvis sionister, de hade inget annat val. Den antisionistiska mytologin säger dock att dessa miljoner människor på ett ögonblick förvandlades till ondskefulla förtryckare och landtjuvar.

Det här är väldigt likt vad jag läste om en pro-israelisk präst i Irak skrev om sina äldre landsmän: de sörjde att alla judar försvunnit från Bagdad, där 25 % av befolkningen varit judar före andra världskriget. Samma nostalgiska Bagdadbor hatade dock israeler och allt som hade med Israel att göra.

Men… Det är samma människor.

Samma.

Människor.

De behövde en plats i världen som var säker. De fann den i det enda landet som någonsin varit judiskt. Det var inte bara de som kom från Förintelsen; även de som flydde Irak och andra delar av arabvärlden, där judar etniskt rensades, hade ingen annan plats att ta vägen. Dessa människor skapade Israel, som länge fungerade som ett gigantiskt flyktingläger för judar som flydde samma farsot av antisemitism. Att kalla dessa överlevare för förtryckare är ren manipulerad efterhandskonstruktion.

Antisionism eller ‘om hon flyter är hon häxa’.

Detta är en version av ‘om hon flyter är hon häxa’. Medeltidens allra främsta tänkare utvecklade ett robust sätt att avgöra om någon var häxa. Hon slängdes i sjön: drunknar hon inte, var hon häxa och skulle brännas på bål. Om hon drunknat kanske hon trots allt inte var häxa. På samma sätt: om judar dog i Auschwitz var de inte skyldiga att vara en ’cancer på samhället’.

Genialt.

Infernaliskt.

Antropologen Adam Louis-Klein menar att antisionismen är den största antijudiska hat­rörelsen i väst och skiljer den från antisemitismen som kulminerade i nazismen, eftersom tyngdpunkten är en annan. Louis-Klein sammanfattar huvudpunkterna så: Israel uppfattas som kolonial (eller bosättarkolonial), apartheid och folkmordsaktig. Dessa karaktärsdrag tillskrivs den judiska staten och förändras inte beroende på vilket parti som styr eller om det råder krig eller fred. Redan detta faktum borde väcka misstankar.

Den valda enögdheten.

Den enögde kungen är inte slumpmässigt enögd. Nej – denna punktmarkering av viktigt och oviktigt i historien är noggrant utvald. Det handlar om Östblocket och Sovjet, liksom om Islam, islamism och arabvärldens dragning mot det totalitära. Detta är den gigantiska blindfläcken. Antisionismens födelse och utveckling efter andra världskriget. Decennier av propaganda som byggde upp modellen ’hon är häxa om hon flyter’. Ute nu! På Zita!

Johannes von Leers aka Omar Amin. Den nazistiska propagandisten som inte behövde sluta sitt jobb 1945, utan fick fortsätta hos Nasser.

Varför kan de flesta namnet på Himmler men inte SS man i arabvärlden Hajj Amin Hussieni? Varför kan de flesta namnet på Goebbels men inte namnet på hans undersåte? Johannes von Leers? Von Leers har förmodligen omvänt fler människor till våldsam antisemitism än hans chef, men detta i den muslimska världen när han arbetade för Nassers regim. Den sovjetiska demonologin 1974-1986 mot Israel och sionismen har omvänt fler till att bli judehatare än Hitler. De var dessa som kom på det geniala med att rycka bort ordet “jude” och säga sig vara mot antisemitism, och samtidigt öppet säga att de var antisionister och lägga alla de elaka egenskaperna på “Israel”, inte “den kollektiva juden”. De var sovjetiska propagandister som kom på att kalla Israel för representanten för “Rasism, imperialism, kapitalistisk expansion, mord, brott, terror, prostitution och till och med Hitlerism” (Korey, s.13, 1995).

Trofim Kichko, ukrainafödd sovjetisk propagandist som omformulerade antisemitism till antisionism.

Sann bildning kräver att man tar av sig den ideologiska enögdheten och ser hela historien. Kriget mot judarna började inte 1933 och slutade inte 1945.

Jag skulle kunna berätta detta för Zita. Om de nu inte bannlyst mig för mitt israeliska pass.

Detta är en vald enögdhet.

We knew you had it coming…

America Had It Coming

When the towers fell on that crisp September morning that hardly anyone old enough will ever forget, the shock was obvious. I, however, was puzzled. What was I supposed to think at this moment? Where was the obvious, cheap analysis of my radical left-wing world? I was watching it unfold from half a world away. I had never been to New York. My feelings, blunted as they were by the movement I was in, had left me torn. There had never been a part of me that was bloodthirsty; I didn’t like the mass death. I did relate to the screams and the horror in a fairly emotionally decent-ish way. At least I thought it was awful. But—there was that “but.” America had it coming.

Immediately, the list of wrongdoings of the US was brought into play. What about Vietnam? What about Chile? What about racism in America? The anti-American drumbeat was already racing through my mind. For me, it was obvious: US imperialism was somehow to blame for the attack. I just had to work out how.

A rational person might wonder how this could possibly be the case. That some cosmic crime had been committed by the USA, worthy of a retaliation that claimed the lives of thousands of random people. The answer to this question was less important. I simply knew it to be the case. Least important of all, in my mind, were the attackers. We didn’t really need to know the motivation; the most important thing was that they were some sort of hand of justice.

Other people in my movement were less tactful than the nonsense of abstractions going on in my head. One guy I knew made a joke loudly on the Stockholm subway that he had never seen so many Wall Street brokers fall out of buildings since the Wall Street crash. But few went that far in abject tastelessness. Mainly, it was dismissive. Most would snigger and mutter that America—of course—had it coming.

The Disgrace of Ingratitude

Zooming out, this attitude was disgraceful in its ingratitude, an ingratitude widely shared on the Left in Sweden. In fact, I don’t remember anyone discussing the American contribution to Europe in any positive terms whatsoever.

Sweden, being supposedly “neutral,” also was not part of NATO. Therefore, we Swedes saw no American troops in our country. But which direction the threat was coming from during the Cold War was not exactly a secret. Every single war game the military played was toward the East. Every fighter pilot trained to knock Soviet ships out of the Baltic, and everyone did military service. Sweden even, for a while, had a nuclear weapons programme. It’s not like anyone thought that any of these weapons would be used on America threatening to invade.

As for culture, it wasn’t like anyone learnt Russian. Indeed, American culture saturated the country. We gorged on it. On TV, at the movies, on the stereo, at the burger chains and in the soda, we saw America, while the threat came from the USSR. But in the public debate, certainly on the Left, anti-Americanism was all the rage. Fragmentation was the process where we put all this to one side and take it for granted, yet whined about it at the same time. It was cosplayed reality—enjoying all the fruits of the Pax Americana yet complaining about daddy at every turn.

It was all a bit like Eddie Murphy’s skit about the African bush lady he finds riding a zebra with a bone in her hair, marries, and takes to his massive villa, and within weeks she is asking him:

Zebra Lady / Sweden: “What have you done for me?”

Eddie / US: “What do you mean? I saved you from tyranny in two World Wars. I provided the security so that the Soviets wouldn’t roll the tanks into Stockholm.”

Zebra Lady / Sweden: “Eddiiie! What have you done for me lately?”

Come 9/11, with the historical memory of the Zebra Lady, we could all nod sagely and say, “Well, that was no good. We don’t like mass murder. But you really ought to have behaved better.” Implied in this madness is that Sweden, the Zebra Lady, and Eddie USA really have the same choices. That it is the same thing to be a small nation implicitly covered by a US security apparatus and to be a superpower. It is, of course, as different as being a Hollywood star or being a nobody riding a zebra through the Kalahari (I know you can’t ride zebras—blame Eddie the non-zoologist for the joke).

Eddie never knew he was making metaphors about Sweden

Read more

Israel är inbjudet till Eurovision. Hurra! Vi får åter chansen att se den judiska staten försöka överträffa Europa med glitter, sång, dans och kostym. Alla kontinentens musikskapare vässar sina pennor för att skriva låtar om kärlek, bastu, fred och diktatorer. Kostymörer skissar på idéer för att visa lite mer urringning, planerar lite mer absurda byxor och fler faux-etniska hattar. Melodier skrivs för att vara mer bombastiska, smörigare eller mer tokroliga än någon gång tidigare.

De goda vann. Precis som i sagans slut. Jag var inte i rummet, men det behövs inte. Jag kan berätta vad som hände. Tyskarna och österrikarna höjde sina enorma glas med Paulaner och Stiegl , justerade hängslena på sina läderhosen och sa bestämt som bara tyska språket kan: “Nein, die Juden bleiben beim Eurovision — und damit basta!” Judarna stannar, och där med basta.

Alla var inte nöjda. Inte alls. Holländarna slutade tugga sina pommes med majonnäs, irländarna spillde Guinness över hela golvet, spanjorerna svingade sina flamencoklänningar fram och tillbaka när de i ett raseriutbrott kastade de en tapastallrik med oliver mot väggen. Och slovenerna? Tja, de upprepade något obegripligt citat från Slavoj Žižek. Som vanligt alltså. Därefter stampade de alla ut och lämnade Eurovision helt. Mycket tillfredsställande. Mycket dumt. Precis som Eurovision.

Så här föreställer sig irländarna att de ser ut när de är arga.

Så här ser irländarna verkligen ut när de är på glatt humör.

Det är intressant att jämföra med USA eftersom det visar hur unik Europeisk kultur är. En sångtävling med denna sorts slagkraft måtte vara obegripligt för amerikaner. I Amerika har man masskultur, superstjärnor och homogenitet. Ärligt talat vet jag inte ens vilken delstat Michael Jackson, Brad Pitt eller Marilyn Monroe kommer ifrån. Eftersom… Vem bryr sig? De är alla amerikaner, de är alla… Amerika. Så fungerar amerikansk kultur. Fördelen med att ha ett land med en kontinents storlek är att allt ryms i en värld. Lättsmält som en milkshake, ibland hycklande, men alltid begriplig, framåtblickande och leende. En smältdegel av möjlighet och framåtanda. Amerika är ett ställe där folk talar samma språk, ser samma filmer, gillar samma sporter och lyssnar på samma musik. Att de tycker olika om deras kultur är något annat, om man väljer country eller hiphop säger mycket om vem du är, men den är i alla fall gemensam: alla vet vem både Beyoncé och Garth Brooks är.

Vi Européer kan se ner på det, tycka att det är fyllt med aningslösa, historielösa och geografilösa oäktingar, men vi måste respektera den enorma, omotståndliga kraften hos amerikansk kultur.

Jag tänker på detta när mina två länder, Israel och Sverige, gjorde samma misstag när de var värdar för Eurovision. De bjöd in två larger-than-life amerikanska stjärnor för att framföra låtar på Eurovision-scenen. Producenterna trodde det skulle vara fantastiskt att ta in Justin Timberlake (Sverige) och Madonna (Israel). Av någon outgrundlig anledning kunde inte Madonna sjunga ordentligt. Du kan se det på YouTube. Om du vill plågas. En mardröm av falsksång. Men även Timberlake i Stockholm var helt malplacerad. Han var inte dålig, och européer älskar “Can’t Stop the Feeling!” och tillhörande Troll-filmen. Allt var bara fel vibe. Producenterna förstod tydligen inte sin egna roll, och glömde budordet. Eurovision-scenen får icke amerikaniseras. Amen.

Justin “can’t stop that feeling” av att vara på fel ställe.

What is European Culture?

Vad är då europeisk kultur? När jag ställer den frågan känner jag mig som Neo i Matrix. Jag vet, tjata inte, jag är mycket snyggare än Keanu men det är ett rent tankeexperiment. Scenen jag tänker på är när han möter det där konstiga lilla munk-barnet som ser ut som Eleven i Stranger Things och kan göra samma slags superhjältegrejer men med skedar… Böja dem med hjärnan och så.

Så sitter skedbarnet och gör sin sked-grej, vilket är en katastrofdålig metafor för europeisk kultur men ändå. Neo, eller jag, frågar barnet:
“What is European culture?”

Skedbarnet tittar upp och säger: “Do not try to change European culture, it is impossible. Try instead to realize the truth.”

Jag: “What truth?”

Skedbarn: There is no European culture.

Herregud! Det finns ingen europeisk kultur!

Europa är såklart sprängfyllt med kultur, men det finns ingen europeisk kultur som går att jämföra med amerikansk kultur. Hur skulle det ens gå till? Det finns inget gemensamt språk, ingen gemensam humor, all historia som lärs i skolor över kontinenten är nationell historia, och de nationella TV-bolagen riktar sig till sitt eget land, inte hela kontinenten. Som svensk har jag ingen aning om vilka popstjärnor det finns i Norge, särskilt om de sjunger på norska. Det finns ingen anledning till att jag inte skulle lyssna på norsk pop, jag fattar ju språket. Men jag hör den helt enkelt aldrig, jag vet ingenting om den. Sverige spelar den inte på radio eller TV (förutom Marcus & Martinus, såklart som sjöng på engelska åt oss i Eurovision. Vilket är min poäng som jag lovar att jag kommer till snart). I ett amerikanskt sammanhang är detta obegripligt — vilken New Yorkbo skulle stå aningslös om Bruce Springsteen bara för att han kommer från andra sidan gränsen i New Jersey?

Hymnen för Europeiska unionen är Beethovens 9:e symfoni, “Ode to Joy” eller “Ode an die Freude”; detta om något borde vara det mest europeiska någonsin. Men Beethoven var inte “europeisk”, han var lika tysk som en bratwurst. Troligtvis var Beethovens identitet mer partikulär än så, det fanns inget enat Tyskland då, så han såg sig nog främst som en man från furstendömet Köln, kanske som del av det Heliga romerska riket och, förvisso, förmodligen som en del av den bredare tysktalande, korvätande kulturen. Men “Europeisk”? Nej. Så ligger det till med all europeisk kultur, Shakespeare är lika engelsk som Yorkshirepudding, Pavarotti är lika italiensk som pizza, och ingen kan missta Benny Anderssons brytning han talar engelska. Europa, som kokar och sjuder av kultur, är samtidigt märkligt kulturfattigt som Europa.

Ludwig van Beethoven. Tysk som en bratwurst.

EU, en banbrytande men själlös idé.

Bristen på europeisk kultur gör EU till ett bygge utan kulturell grund. Det verkar så byråkratiskt eftersom det mest är en byråkrati. Det är byggd på negationer, ett antal Nej. Vad ger EU? Nej till krig inom Europa, nej till handelshinder och nej till hinder till att resa över kontinenten.

Nu vill jag inte på något sätt bagatellisera vikten av icke-krig och icke-restriktioner för resande. Jag bor i Israel, och tro mig, jag romantiserar inte krig. Tvärtom så avskyr jag krig. Det gör mig illamående att tänka på att mina barn kan bli kallade att slåss mot de som vill utplåna oss. Alla krig är fruktansvärda, även ett rättfärdigt krig.

Även öppna gränser är något extraordinärt. Jag tågluffade många gånger i min ungdom. Månadsbiljetten som tar dig på alla tåg i Europa är ett litet mirakel i sig. Den låter dig se vidden och bredden av kontinenten, från Portugals enorma vågor till Parthenon i Aten, från finska polcirkeln till Karlsbron i Prag. Otroligt. Ändlösa möjligheter.

Öppna gränser och tåg. Ett av världens underverk.

I sina vildaste fantasier kan man tänka på något liknande i Mellanöstern. Att ta tåget från Tel Aviv upp längs kusten till Beirut, Mellanösterns Paris, vidare till Gamla stan i Aleppo i Syrien, Babylons ruiner i Irak, skidresa i Zagrosbergen ovanför Teheran och tillbaka genom Petra i Jordanien. Allt detta kunde vara möjligt, om det inte vore för människans begränsade fantasi. Där krig, hat och ideologi greppar tag i religionen. Inte så lite på grund av den cancer som radikal Islam utgör.

Nemo, som vinnare av Eurovision, fick vara den som stod för europeisk kultur under ett år.

Eurovision: Att fylla tomrummet av europeisk identitet

EU och idén om Europa har alltså ett värde. Ett ofattbart värde. När man jämför med förödelsen som rivaliteten mellan Frankrike och Tyskland innebar i några hundra år. Rivaliteten som kulminerande vid Verdun och åter vid Auschwitz. EU besegrade detta. Men Europas själlöshet är ändå ett problem, ett problem av brist på mening, positivitet och identitet.

Bristen på europeisk kultur är det som gör Eurovision så betydelsefull. Finalen i Eurovision har mellan 160–200 miljoner tittare. Det enda som kommer nära detta antal är den europeiska UEFA-cupfinalen i fotboll. Men även UEFA förlorar mot Eurovision med 150 miljoner tittare i finalen. Eurovision är den tid då européer faktiskt får känna sig som… européer.

Splittringen mellan de tysktalande och Israel-hatarna kan verka trivial. De goda vann ju trots allt. Trivialt är det dock inte alls. Vi talar om den sköra kärnan, den lilla men viktiga delen av europeisk identitet. Eurovision.

Den utsökta idiotin: Att bojkotta Israel

Inne i själva Israel så skjuter sig bojkottarna sig själv i foten som vanligt. De gör precis motsatsen mot vad de verkar vilja. För ja… Vad vill de egentligen? Det råder eldupphör med Hamas och Hizbollah. Så… vad är det de är ute efter? Om det inte handlar om vad Israel gör, så finns alltid den där andra möjligheten. Den krypande misstanken att det kanske handlar om vad Israel är. Den judiska staten. Nu säger de förstås inte det. Säkert kommer de att säga något i stil med att de vill tvinga Israel att göra mer för att respektera internationell rätt, vara mindre aggressivt… Ja, bara vara mer europeiskt. Åtminstone mer europeiskt i den populistiska, pacifistiska och radikalt historielösa fantasin som flyter omkring i de flummigare kretsarna i Europa. Om syftet var att få Israel att bli mer europeiskt så ger en bojkott exakt motsatt effekt.

Israel: Öst eller Väst?

Israel dras i två riktningar. En foten är i Mellanöstern där religiösa och tribala lojaliteter väger allra tyngst, den andra foten står i de europeiska rötterna hos några av de ursprungliga sionisterna, som för med sig det sekulära, demokrati och respekt för minoriteter till statens kärna, åtminstone som ideal.

En titt på arméns talespersoner kan illustrera detta. De två IDF-talspersonerna har olika ambitioner på engelska och arabiska. På engelska, för väst, är ambitionen alltid att visa Israel som ett västerländskt land, som följer internationell lag och försöker undvika att skada civila i de krig som måste utkämpas. På arabiska är talspersonen där för att visa styrka, makt och fiendens nederlag, vilket för västerlänningar kan låta brutalt. För folk från Mellanöstern låter allt det där pratet om att skydda civila som svaghet, och enligt den allmänna förståelsen att allt ändå bara är lögner. Varför skulle araber tro på Israel när deras egna ledare ljuger så otroligt friskt? Men makt är makt, inte bara snack.

Det är inget fel med kulturen i Mellanöstern i sig, många saker är bra mycket bättre i öst. Vi behöver inte låtsas. Gefiltefish kan inte mäta sig med Khraime, kycklingsoppa kan inte mäts sig mot shawarma. Pianot är knappast bättre än ouden, Fairuz är en bättre sångare än någon i ABBA. Yeah, I said it.

Kulturellt vänder Israel sig mer mot sitt österländska arv än mot det europeiska, Mizrachi-sångare som Itai Levi, Ben-El Tavori och Eden Ben Zaken toppar listorna år efter år.

Itai Levi – för Mellanöstern för Eurovision, men sinnebilden av den mizrahiska israeliska kulturen som tar över.

Allt detta är fantastiskt. Och dessutom logiskt, eftersom Israel trots allt ligger i Mellanöstern. Även politiskt finns det argument för att inte böja sig för mycket för européerna. Efter några tusen års underkastelse av judar i Europa talar för att européerna inte alltid bör bestämma allt jämnt. Men vissa saker från den europeiska traditionen fungerar bara bättre för samhällen och ekonomier som antar dem än de som inte gör det. Israel’s fördel gentemot grannländerna är delvis att de har tagit de bästa traditionerna från Europa.

Om Eurovision, som jag antyder, är en hörnsten för europeisk identitet, kommer försök att slänga ut Israel bara att tvinga landet österut kulturellt. IDF:s arabisktalande talesperson visar oss dock att öst kanske inte är riktningen som bojkottarna vill att Israel skulle gå. Föreställningen liknar att piska en hund för att göra den mindre aggressiv. Det vill säga lika dumt som det låter.

Europa! Achtung! Ta hand om den lilla bit kultur ni faktiskt har gemensamt.

Som alltid så skadar politik baserad på antisemitism inte bara judarna. Den skadar också samhället som är besatt av judar och judarnas land. Genom att lämna tävlingen lämnar de fyra länderna det som håller dem europeiska. Holländarna, i synnerhet, borde minnas. Detta är en repris på historien från deras land om “Pojken som satte fingret i diket” — den lilla pojken Eurovision räddar staden genom att hålla tillbaka floden av nationalistiskt hat med sitt lilla finger. Holländarna glömmer historien och lämnar diket för att gå och käka gouda märkt med palestinska flaggor. Det var inte detta som var moralen i historian.

När man lämnar Europas bräckliga familj öppnar man sig för attack från de uråldriga interna bråk mellan nationerna i Europa. Vi får inte låtsas att vi är ensamma. Rovdjuren tittar på utifrån. Europas fiender — från rysk aggression till islamistiska våldsverkare — väntar på rätt tillfälle att slå till. När Europa är svagt och splittrat.

Eftersom europeiskhet är så här pass skör så bör länderna vara desto mer försiktiga med att bevara dess ömtåliga nav.

Länge leve Eurovision!

Europas glittriga mittpunkt.

Yuval Raphael, Israels bidrag till Eurovision 2024 – en Nova-överlevare som kom på andra plats. Otroligt mäktigt.