Hej!

Jag har alltid avundats norskan för ordet ombestemme. Det betyder nästan samma sak som att ändra sig, men ändå inte riktigt. Ordet fokuserar på att den som ombestämmer sig fattar ett nytt beslut. Jag uppfattar det som positivt och handlingskraftigt – trots att man ju egentligen vacklar.

För någon vecka sedan upptäckte jag ett nytt ord: avlära. Det är ett ord som inte ligger så långt från ombestämma. Men nu handlar det inte om beslut utan kunskap. Att avlära är att avbryta en inlärd färdighet och ta bort förvärvad kunskap. Man vänjer sig av med något, i någon mening ombestämmer sin uppfattning.

Jag läste först ordet i Jonas Eeks nyhetsbrev. Jonas Eek är domprost i Storkyrkan och skriver varje vecka en kort betraktelse (du kan prenumerera på kommande utskick här). I fredags skrev han:

”Bakom avlära ligger insikten att kunskaper förändras; erfarenheten att ’sanningar’ kan behöva uppgraderas. Att avlära är att reflektera över sitt eget tänkande: varför tror jag detta; vad kan få mig att ändra mig? Att avlära kan bli dödsstöten för falska fakta eller förlegade fördomar.”

Jonas Eek skriver om avlärning i valrörelsen. Den borde gälla både politiker och väljare. Varför säger och tycker vi som vi gör? Vilka motargument finns som vi kanske borde försöka ta till oss?

Men han tänker också på höststarten: ”att avlära de sena kvällarna, de många restaurangbesöken och impulsen att varje kväll tända grillen.”

Jag slår upp ”avlära” i Svenska Akademiens ordbok. Uppslagsordet i den historiska ordboken är skrivet 1898 och då hade ordet somnat in. Det stavas ”aflära” och var inte längre i bruk. Jag lär mig att dess betydelse har vacklat genom åren. Det har både betytt ”lära sig (ngt) af (ngn)” och ”glömma (det man lärt)”. Varandra motsatser!

Någon gång på slutet av 1900-talet har ordet åter väckts till liv. Numera finns det i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Det dök upp i SAOL 2006 som hade både verbet avlära och substantivet avlärning. Först var det avlärning som fick en kortfattad betydelsebeskrivning. I nästa upplaga bytte det till att vara avlära som stod med betydelsebeskrivning.

Kanske var det genom intryck från engelskt fackspråk som ordet gjorde sitt återtåg i svenskan. Unlearn används av bland annat kognitionsvetare och pedagoger. Det är som sådant jag hittar det i Emma Frans nya bok Mental uppgradering.

I ett utdrag ur boken som publicerats i Svenska Dagbladet skriver hon: ”I en tid av snabb förändring behöver vi inte bara lära oss nya saker – ibland måste vi också avlära.”

Hon beskriver det som en aktiv handling att släppa taget om kunskap, vanor, arbetssätt eller föreställningar som inte längre är giltiga. Jag frågar Emma om ordet och hon svarar att hon länge skrivit om vikten av att uppdatera sina beteenden och uppfattningar när ny kunskap tillkommer och att vetenskapen ska ses som en process i ständig utveckling.

Själva ordet ”avlära” är dock relativt nytt också för henne. Men hon tycker att det fångar något viktigt, inte minst för att det ju är något annat än att bara passivt glömma. Avlärandet är en aktiv och ibland ansträngande process. Glömskan sker ofta spontant och oavsiktligt.

I sin artikel i Svenska Dagbladet listar hon fyra punkter som hjälper oss att aktivt avlära:

1. Kom ihåg att kunskap ibland förändras över tid och att gamla ”sanningar” kan behöva uppdateras.

2. Reflektera över hur du tänker och ställ frågor som: Varför tror jag detta?, Vilka bevis skulle få mig att ändra mig?

3. Träna på att separera kunskap från identitet och se avlärande som ett tecken på utveckling – inte ett misslyckande. Du är inte dina kunskaper och föreställningar.

4. Utmana dig med motargument och sök efter information som motsäger dina uppfattningar.

Avlärning är i sig också ett exempel på att vi ibland måste ombestämma oss och avlära ords betydelser. Att avlära har betytt både att lära sig och att glömma är därför extra kul. Det finns givetvis ett ord för det också: kontronym!

/Patrik

Boomerordet: googla

Verbet googla dök upp vid millennieskiftet och gjorde kometkarriär som verbet för att söka på nätet. Men nu är möjligen ordet på väg att åter somna in. När chatbottarna tar över och svarar på våra funderingar är det allt färre som googlar.

Utvecklingen är inte ovanlig. Ord som snabbt gör karriär och dessutom är kopplade till ett teknikbeteende lever farligt. Men vad ska det heta, nu när vi söker svar med hjälp av AI?

Rum för språk: danska, politik och förbjudna ord

För 500 år sedan skilde sig svenskan och danskan från varandra. Små skillnader mellan dialekter i öst och väst ökade och snart hade de blivit två olika språk. Vad var poängen med det? Svaret ger folkbildaren (och skåningen) Per Grankvist nu på tisdag.

I valrörelsen används språket för att väcka känslor, skapa identifikation och måla upp motståndare som ansvarslösa. Men hur fungerar egentligen politikens språk? Varför spelar vissa ord större roll än andra? Och betyder hårt arbetande svenskar och vanligt folk egentligen samma sak? Det svarar språkforskaren Charlotta Seiler Brylla på nu på onsdag.

Finns det ämnen som har blivit svårare att tala om öppet? Vilken roll spelar känsliga ord för vad vi väljer att prata om? Det är frågor som tas upp i ett samtal på torsdag med journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, svenska PEN:s verksamhetsledare Hanna Nordell och mig. Det kommer bland annat att handla om självcensur, sociala tabun och hur rädslan för att säga fel påverkar det offentliga samtalet.

Nästa veckas program:

• Måndag 31 augusti kl 17:30: Scrabble.

• Tisdag 1 september kl 17:30: Danska för ointresserade

• Onsdag 2 september kl 17:30: Därför pratar politiker som de gör

• Torsdag 3 september kl 17:30: Förbjudna ord

Hej!

Hoppas att det inte undgått någon vid det här laget. Men i lördags var det alltså äntligen den 15 augusti och dags att fira svenska språket. Och vilken fest det blev!

Kulturhuset är en fantastisk plats och dess öppna scen på taket är pricken över i – eller ska vi säga ringen över å. Programmet skulle börja 19:30 och nu stod vi arrangörer nervösa och väntade. Strax före 18 kom några illavarslande regndroppar. Det var grått och tomt. Skulle allt regna bort, skulle det bli tomt på publikplatserna?

Klockan 18 öppnade vi dörrarna och snabbt fylldes platserna. Molnen skingrades. Redan 18:30 var det ett myllrande publikhav och den vackraste ljummaste sensommarkväll.

Arméns musikkår stod uppställda och gav en första uppmärksamhetssignal. Jag intog scenen och inledde med att påminna om Gustav Vasa och hans order att låta översätta Nya testamentet till svenska. Det var en avgörande milstolpe och sedan dess har svenskan blivit mer enhetlig, mer spridd, mer begriplig, mer demokratisk. Fler har lärt sig läsa och skriva. Det är värt att fira proklamerade jag!

Och så ställde sig publiken upp – över 250 personer – och utropade ett rungande fyrfaldigt leve för svenska språket och bokstaven Å. Det hördes över halva Stockholm. Jag tänkte: det är så här man ger ett språk sin rättmätiga status!

Som om det vore Nobelpriset svarade Arméns musikkår med en överdådigt pampig fanfar. Och på den följde sedan helt sömlöst en upptempo medryckande blåsmusik. Arméns musikkår firar också 500 år. Gustav Vasa gav order inte bara om en svensk bibel, utan inrättade också den första svenska militärmusikkåren. Så när de avverkat tre mycket glada låtar under ledning av Anders Rydström Rehnberg fick de avsluta med att ge sig själva en fanfar också.

Sedan backade vi bandet och gick ännu längre tillbaks i tiden, till språkets rötter och urindoeuropeiskan. Upp på scenen välkomnades Jenny Larsson, som med en pedagogisk tidslinje och en 5000 år gammal fabel beskrev språkutvecklingen och hur vi alls kan veta något om språk som inte finns nedtecknade.

Därefter läste estradpoeten Niklas Mesaros utvalda dikter, som effektfullt visade ordens uttrycksfullhet. Han inledde med dikten I begynnelsen:

I begynnelsen
fanns orden.
De kom från baksätet.
När är vi framme?
När är vi framme?
När är vi framme?

Niklas Mesaros både finstämda och roliga dikter blandades med rockmusik från Sergels torg. Kulturfestivalen pågick för fullt och solen var på väg ner. Det var vackert och mitt i storstaden.

Scenprogrammet var uppdelat i två akter och sist i första akten kom en kavalkad av typiska och kärleksfulla texter från 1526 och framåt, presenterade och upplästa av Jonatan Pettersson, Stefan Norrthon, Henrik Williams, Karin Milles och Peter Lind. Nu fick vi höra hur språket har förändrats på 500 år. Det visar sig att det mesta är sig likt.

I pausen minglades det på taket i den lena Stockholmskvällen. Det blev snabbt kö till baren och kändes brutalt att bryta samtalen som uppstod. Men fler artister stod redo.

Andra akten inleddes av Kiralina Salandy och Lasse Axelsson som sjöng O-låten, för dagen omskriven till Å-låt: Bång, bång, bång! Å vad det låter bra. Det är Å:et i bånget som gör det. Publiken sjöng med och fick ett nostalgiskt skimmer i ögonen.

Musiken avlöstes av Sara Lövestam som grundligt och lustfyllt redde ut bokstaven Å:s historia (den skapades genom att sätta ett o ovanpå ett a) och sin egen traumatiska upplevelse av hur hon lärde sig att man stavar påsk med just å, trots att det låter precis som post.

Sedan klev Martin Persson upp på scen. I våras presenterade han och kollegan Stefan Jacobsson typiska svenska landskapsljud. Nu skulle ljuden förenas i hela språkets mest typiska ljud. Det blev tre: ett sche-ljud, ett U-ljud och ett tjockt L-ljud. Tillsammans kan de förenas i ett ord, nämligen skjul. Säg det, med ett bakre L-ljud, så låter du väldigt typisk.

Nu var det dags att engagera publiken. Först med skådespelarna Helena Lindegren och Eric Stern, och pianisten Maria Olofson. De bjöd på improvisationsteater i bokstavsordning. Klimax kom förstås vid bokstaven Å och sång bröt ut vid Ö. Sången fortsatte när Kiralina Salandy och Lasse Axelsson återkom. Det blev skönsång och allsång och till slut nynnade 300 personer på Kulturhusets tak ”åååå” till musiken i låten Summertime. Det var magiskt!

Jag var rörd och lycklig när jag för sista gången på kvällen klev upp på scenen för att tacka publiken och gästerna. Jag avslutade med att uppfordrande proklamera att jag tror på svenskan, men att vi alla måste hjälpas åt för att hålla den rik och frodig. Det var också min uppmaning i den debattartikel jag publicerat i Dagens Nyheter.

Prata, lyssna, läs och skriv! Det är så vi ser till att kunna fortsätta fira svenska språket.

/Patrik

Höstens program: sommarprataren Elaf Ali, språkets förfall och mycket mer

Efter festen på taket flyttar vi nu ner till Rum för språk igen. Nästa vecka rivstartar programmet. På måndag dukar vi fram Scrabble, på tisdag talar Elaf Ali om språkets betydelse för svenskhet och på onsdag svarar Johan Brandtler på frågan om svenskan blivit fattigare.

Elaf Ali är aktuell både med en ny bok – Första generationens svensk – och ett mycket uppskattat sommarprogram: om att formas av kontrollerande system och vad som händer när man slutar lyda. I Rum för språk kommer hon berätta om språkets betydelse för identitet och att vara svensk. Liksom ord som ursprungssvensk, mellanförskap och pizza-antirasism. Anmäl dig här för att garanterat få plats.

Håller språket på att förfalla? Har grammatiken blivit för enkel och slapp? Svenskan har gått igenom många dramatiska förändringar genom århundradena. Vi säger till exempel inte längre ”hon” om klockan eller böjer verb när det handlar om flera (jag kommer - vi komma). Varför och hur sker grammatiska förändringar i ett språk? Har förändringarna gjort svenskan lättare – eller fattigare – och vad står näst på tur? Johan Brandtler berättar på ett mycket underhållande och pedagogiskt vis om förändringar i svenskans grammatik under 500 år. Anmäl dig här!

Dialekter: korsords-ona

I sommar har jag löst orimligt många korsord. Och snart känner man igen vissa typiska ord. En del av dem är dialektala, som asa, göpa och ona. Varifrån har korsordsmakarna egentligen fått tag på sina dialektord? Det skriver Eva Thelin om i dialektbloggen. På köper får du också lära dig vad orden betyder och var de använts.

Är du intresserad av korsord? Kryssa då i 18 november i kalendern redan ni. För då kommer Lina Kåberg Stene och Marie Birde och talar om sin annorlunda korsordstidning Krux under rubriken Korsord för en ny tid.

Språkhistoria: skriftens rötter

Skriftens rötter kan vara minst 40 000 år gamla, berättar Språktidningen. Det är en svindlande tanke. Tyska forskare som analyserat tecken som ristats i mammutben och andra material under äldre stenåldern anser att en primitiv skrift utformades redan när människan kom till Europa för ungefär 40 000 år sedan. Ristningarna består av rader av korslagda streck. Betydelsen är inte känd – men mängden information tyder enligt forskarna på att det inte rörde sig om ristningar med ett dekorativt syfte, skriver Språktidningen.

Förbjudet ord: knullar

När det bjöds på en himmelskt god smörgås i TV-programmet Sveriges Mästerkock så kunde inte den inbjudna jurymedlemmen hålla sig. Den var så god att ostarna knullade i munnen, sa han. Eller något i den stilen, för uttrycket klipptes bort. Det var alltför grovt.

Nu har TV4 gjort en studie av svordomarna i flera kända reality-program. Enligt undersökningen har svordomarna ökat rejält på kort tid. Att det svärs i tv nuförtiden tror jag alla märkt. Det gäller främst i program som Sveriges Mästerkock, Robinson, Bäst i test och liknande. Det är program där man förväntas tala vardagligt, eller naturligt, vad det nu är. Men eftersom de utsätts för ovanliga situationer så reagerar de häftigt och det är inte konstigt att de svär, kanske till och mer än vanligt.

Jag bjöds in för att kommentera saken i TV4:s nyhetsprogram och konstaterade att svordomarna under en längre tid ökat i tv, eftersom det informella språket ökar. Det är inget att hetsa upp sig över. Svordomar är en omistlig del av vårt språkbruk. Ändå tycker jag att man ska vara varsam med hur man uttrycker sig i TV. Språket i mer formella sammanhang, som tv är, ska vara extra vårdat och inte i onödan stöta tittaren.

Här kommer ett språkbrevet special.

Den 15 augusti 2026 är det exakt 500 år sedan Nya testamentet på svenska lämnade tryckpressen i Gamla stan. Det är den första spridda svenska texten och därmed svenska språkets födelsedag. Det är nu vi får bokstaven å – först i världen!

Det firar vi med en storslagen fest lördagen den 15 augusti på Kulturhusets tak. Vi börjar kl 19:30 med fanfar och sedan blir det musik, tal, improvisationsteater och allsång! Programmet är späckat med språkvetare, skådespelare, musiker och poeter. Det blir en snabblektion i språkhistoria, utvalda svenska stycken från 500 år och historien om bokstaven å. Lyssna till estradpoesi med å-tema och sjung med i å-sången. Och så avslöjar vi svenska språkets mest typiska ljud.

På scenen författaren Sara Lövestam, språkhistorikern Jenny Larsson, författaren och skådespelaren Helena Lindegren, skådespelaren Eric Stern, musikern Maria Olofson, poeten Niklas Mesaros, sångaren Kiralina Salandy, musikern Lasse Axelsson och språkvetarna Jonatan Pettersson, Stefan Norrthon, Karin Milles, Henrik Williams, Peter Lind och Martin Persson.

Kvällens värd är Patrik Hadenius. Fanfaren spelas av Arméns musikkår som också firar 500 år i år!

Kom gärna i god tid – antalet platser är begränsat – ta en bit mat eller en drink i baren innan programmet börjar kl. 19:30. Dotter Voltaire har servering och bar öppen hela dagen och kvällen. Inträdet är gratis. Ingen föranmälan.

Välkommen!

Å, vilken fest!

• Datum: lördagen den 15:e augusti

• Tid: 19:30–21:15

• Plats: Kulturhuset Stadsteatern, plan 5, Sergels torg 7, Stockholm.

Detta är ett specialutskick av Språkbrevet. Torsdagen den 20 augusti kommer det vanliga Språkbrevet igen.

Hej!

Sommaren är här med ljusa nätter och stundande ledighet. Det kommer att gå undan, tro mig. Utan att vi vet ordet av är det 15 augusti. Och då ska vi fira. Fira svenska språket och bokstaven å.

Just den dagen, lördagen den 15 augusti, är det nämligen precis femhundra år sedan Nya Testamentet för första gången kom i svensk översättning. Och det är därmed svenska språkets födelsedag.

Med Nya Testamentet befästes i tryck skillnaden mellan svenska och danska. Skillnader mellan språken fanns redan i talspråk. Det var framför allt danskan som förändrats. På danska hade man börjat säga pibe, kage, gade i stället för pipa, kaka och gata. Men det var inte enhetligt. Det var med Bibeln, som spreds över hela landet, som skillnaden blev tydlig och ett gemensamt svenskt skriftspråk skapades.

I bibelöversättningen stavades ”och” som vi gör än i dag. På danska skrivs det ”og”. Det är också med den svenska Bibeln som bokstaven å får stor spridning. Det händer inte i Danmark, som tecknar samma ljud med aa. Först i mitten på 1900-talet infördes bokstaven å i danskan.

Bokstaven å har sitt ursprung i ett långt a-ljud, vilket på medeltiden skrevs som aa. När långa vokaler senare inte längre skrevs med dubbla bokstäver hade det långa a-ljudet förändrats till dagens å-ljud. Långa aa ersattes med ett a försett med ett litet o ovanför för att illustrera det nya o-liknande ljudet. Ta-da, en ny bokstav var skapad.

Det är sällan språkförändringar har ett tydligt datum. Och egentligen är det en grov förenkling att säga att svenska språket föddes den 15 augusti 1526. I talspråk hade som sagt fjärmandet från danskan och andra förändringar pågått en längre tid, och detta skulle fortsätta in i våra dagar. Inga språk står stilla.

Men om vi ändå ska välja en dag, så är tryckningen av Nya Testamentet den ojämförligt bästa kandidaten. Den satte en standard för vad som är svenskt skriftspråk. Och vi vet dessutom var det hände: på Själagårdsgatan 13 i Gamla stan.

Här låg en gång i tiden Själagården. Den fungerade som sjukhus, fattighus och barnhem. I samband med reformationen lät Gustav Vasa stänga ner verksamheten och startade där Kungliga tryckeriet. Nere i källaren placerades tryckpressen som tryckte Nya Testamentet.

Med Bibeln på svenska inleddes en process som ger svallvågor än i dag. Det var som sagt ett första steg mot standardiseringen av skriftspråket. Skrift skulle komma att få allt högre status, på det talade språkets bekostnad. Bibeln var också ett första steg mot spridningen av läs- och skrivkunnighet, och till slut ett mer jämlikt och demokratiskt språk.

Det skedde verkligen inte över en natt. Det skulle krävas Vasatidens och sedan stormaktens växande administration, frihetstidens tidningar och pamfletter, upplysningens populärvetenskap på svenska, därefter folkskolan och folkrörelserna och till slut massmediernas genombrott. För att bara nämna några milstolpar.

Men åter till den första milstolpen. Nya Testamentet 1526 och bokstaven å. Den ska vi alltså fira storslaget den 15 augusti. Språkmuseet har bokat taket till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vi säger: å! vilken fest. Alla är välkomna. Inträdet är gratis, baren är öppen och vi håller tummarna för en varm augustikväll och uppehållsväder.

Det blir musik, teater, dans och sång. Uppläsningar och föreläsningar. Räkna med fanfarer, allsång, en röst från språkets urhem, estradpoesi och improvisationsteater.

I augusti går också startskottet för höstens program i Rum för språk. Det inleds den 25 augusti med journalisten och författaren Elaf Ali, som också är en av årets sommarpratare. I Rum för språk beskriver hon språkets roll för att tillhöra en grupp.

Det blir förstås flera kvällar om svenska språket 500 år. Bland annat ett föredrag som svarar på frågan om svenskan har blivit enklare, ett annat om danska för ointresserade och ett om boken Vasas testamente.

En annan ny serie i höst handlar om språk utan ord. Hur pratar vi om dans, konst och matematik? Vad händer när en dans, en tavla eller en matematisk formel beskrivs i ord? Blir det mer begripligt, eller reduceras konsten och försvinner mystiken?

En annan kväll handlar det om nonsens, en tredje om Nobelpristagarnas språk. Den kvällen blir det också quiz. Kan du känna igen en Nobelpristagares uttryck? Före valet blir det också minst en valspecial: därför pratar politikerna som de gör. Det blir också samtal och föredrag om så vitt skilda ämnen som typografi, personnamn och AI. Och mycket mycket mer. Hela programmet hittar du här!

Men först sommarlov. Vi ses på taket den 15 augusti!

Glad sommar!

/Patrik

Ortnamnet: Hovfjället

I Språkakuten i dag pratade Sara Lövestam och jag om ortnamn. Det handlade bland annat om Hovfjället, som fått sitt namn på grund av en felhörning. Det borde heta Huvudfjället.

Vi rabblade också ändelser i ortnamn, som ryd, jaur, ed och arp. Det sistnämnda är samma som det mycket vanliga torp. En gård eller inhägnad plats, helt enkelt. Ibland har torpet blivit kvar oförändrat, i andra fall har det glidit över i arp, orp eller rup.

Vi pratade också om ortnamn och ortsnamn, som många säger. Det där med s är klurigt. I sammansättningar som består av bara två ord, som ort+namn, är det vanligare att inte ha binde-s. Oklart varför vår vilja att klämma in ett sådant är så stark. Lika konstigt som att Fotbollförbundet envisas med att inte ha ett s, när det känns så naturligt att ha ett där: fot+boll+s+förbundet. Nu börjar i alla fall fotbolls-VM!

Evenemanget: fantasi

Svenska Akademien och Berättarministeriet bjöd igår in till ett seminarium om fantasi och kreativitet. Mats Malm inledde fantasirikt, och tyckte att Akademiens fina börssal var en lämplig plats att tala om kreativitet, bland annat för att huset byggdes för den tidens börs, och aktier och pengar är kreativa uppfinningar.

Sedan beskrev David Bäckström, neurolog, forskare och författare till boken Fantasi, vad fantasi är. Danica Kragić Jensfelt, prisbelönt professor i datalogi, pratade om kreativitet och AI, liksom hur vi kan få syn på våra egna mänskliga förmågor och fördomar genom AI. Och filmskaparen Tarik Saleh berättade om hur han arbetade kreativt; efter en första omtumlande upplevelse där han förlöstes med droger, har han inrättat ett strikt, och drogfritt kreativt schema.

Seminariet var spretigt och gränslöst på det allra bästa sätt och många lämnade salen leende och påfyllda med kreativ energi. Men som vi lärde av Tarik Saleh måste man efter en stunds gränslöshet balansera upp med sträng disciplin. Det är så riktiga stordåd blir till.

Hæ!

Jag springer längs havet i Reykjavik. Det är tolv grader, smågrått och uppehållsväder. Jag ser några små blå himmelsrevor på himlen, men också riktigt mörka moln. Vattnet är stilla och på andra sidan viken syns fjäll som skiftar i brunt och svart. Molnen möter bergstopparna.

Jag möter flera andra löpare och några som promenerar. Vi hejar på varandra. Hej säger jag, och några jag möter säger hæ. Ibland nickar de bara, eller säger hi på engelska eller hallå, också det en vanlig isländsk hälsning, stavad halló.

Redan på planet från Sverige hördes isländskan. Förstås när kaptenen hälsade alla välkomna ombord och vid säkerhetsgenomgången. Flygresan mellan Arlanda och Keflavik tog tre timmar. Jag hamnade bredvid Sunneva. Hon berättade att hon just avslutat sina studier på KTH och nu skulle hem till familjen i Reykjavik.

Jag försökte prata skandinaviska, men Sunneva föredrog engelska. Hon hade läst danska i skolan, men det var ett tag sedan och hon hade inte använt det sedan dess. På KTH hade all undervisning varit på engelska och med sina kurskamrater pratade hon också bara engelska.

Vi har åkt till Island för att se det isländska språkmuseet och träffa språkvetare på en isländsk språkinstitution. Vi har också haft interna möten för att planera färdigt höstens olika evenemang. Med på resan är vi som arbetar på Rum för språk: Sofia Malmgård, Cilla Nergårdh och jag.

Institutionen vi besöker heter formellt Stofnun Árna Magnússonar. De är ett statligt forskningsinstitut som bedriver forskning om isländska språket och litteraturen och har för bara några år sedan flyttat in i ett modernt kontorshus, som ligger ett stenkast från språkmuseet.

Vi samlades i ett mötesrum som kunde legat varsomhelst i världen. Vore det inte för att presentationsrundan avslöjade namn som Gísli, Ingibjörg och Halldóra hade det kunnat vara hemma i Stockholm. Vi talade blandinaviska, ett språk färgat av danska, norska, svenska och förstås isländska. Vi utbytte erfarenheter och gav varandra idéer. Jag blev mycket förtjust i förslaget att ordna en utställning på det kommande Språkmuseet i Sverige med olika namn på väder – från finväder till storm och regn.

På institutet finns en imponerande utställning med isländska handskrifter, några av dem från 1200-talet. De är utsökt textade och illustrerade. Utställningen gav uttömmande förklaringar till vad de handlade om: gamla gudasagor, verkliga personer och platser på Island, och lagar som man skulle följa. Av lagboken kunde man till exempel utläsa att det är nästan lika illa att putta av någon hatten, som att mörda.

Efter mötet med språkvetarna fick vi vara med i en klass med studenter från Norge, Sverige och Färöarna som lärde sig isländska. De var nyfikna på Språkmuseet och vi fick många frågor och även förslag till framtida utställningar.

Sedan var det dags att gå till Språkmuseet, The living language lab. Det ligger i det angränsande Vigdísarstofnun (Vigdís internationella center). Byggnaden, också den modern och snygg, har fått sitt namn efter den isländska presidenten Vigdís Finnbogadóttir. Hon är mycket språkintresserad, med studier i franska och engelska, bland annat vid Uppsala universitet. Nu är hon aktningsvärda 96 år, och deltar inte längre aktivt, men för bara några år sedan var jag på en konferens där hon satt med i publiken och ställde intresserade frågor.

Det isländska språkmuseet ryms i två stora rum. Det ena handlar om Vigdís Finnbogadóttirs liv, det andra är ägnat åt språken i världen. Under terminerna tar man här emot skolklasser som får möta och lära sig om några av de 7000 språk som talas i världen, och de olika skriftspråk som används.

Det är bitvis tekniskt avancerat, men mycket snyggt gjort. Eyjólfur Már Sigurðsson, som visade oss runt, berättade att det inledningsvis var en utmaning att få tekniken att fungera, men nu när vi var där fungerade allt. Tekniken skymmer inte innehållet. Den isländska designstudion Gagarin har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta språklig mångfald, hur språken spritts över jorden, och skriftspråkens olikheter.

Störst intryck gjorde skuggor av människor på en vägg. De rörde sig långsamt och när man närmade sig blev de lite skarpare och började tala på olika språk. Det var roligt att försöka gissa vad man hörde. Någon sjöng på japanska, tror jag, en annan läste poesi på något som lät som portugisiska, och på svenska förklarade någon skillnaden mellan tomten och tomten, beroende på hur man betonade.

Vackrast på utställningen var en film med ett stort träd format av de isländska namnen på världens språk. Språken utgjorde grenar och löv. Några språk singlade ner mot marken, vilket skulle symbolisera att de var på väg att dö. På marken låg redan insomnade språk. Jag kunde se fornegyptiska och akkadiska ligga där.

Trots att det inte var en särskilt stor utställning så gick vi runt länge och tittade, fotograferade och pratade om vad vi tyckte särskilt mycket om.

Uppfyllda av upplevelsen på museet gick vi sedan ut i duggregnet. Snart skulle vi få uppleva en hisnande färd på en upplevelsebio – över aktiva vulkaner, rök och flytande lava – följt av en mycket god fiskmiddag. Men först landade vi i den fantastiska känslan av att få se hur man på olika sätt kan visa upp språk.

Varje nytt besök på ett språkmuseum är en bekräftelse på att det är möjligt. Ja, det visar vi ju också i liten skala på Kulturhuset i Stockholm, men ett steg längre hade de kommit i Reykjavik.

/Patrik

Ordet: Ný mjólk

Det är alltid kul att gå i livsmedelsbutiker i andra länder. Den isländska butiken var inte särskilt annorlunda än motsvarande i Sverige. Men på mejerihyllan hittade vi en extra god mjölk. Hela 3,9% fett. Helt begripligt var också namnet: Ný mjólk. Färsk mjölk, helt enkelt, men lite extra fet och god.

Språket: blandinaviska

På två möten på Island har jag hört uttrycket blandinaviska. Det är namnet på en blandning av svenska, norska och danska som man talar för att förstå varandra, men som inte är riktigt bara svenska, danska eller norska. Uttalet är färgat av vilket modersmål man har, eller vilket nordiskt språk man lärt sig, men hämtar ord från alla språken för att förenkla förståelsen. Man undviker så kallade falska vänner, alltså ord som låter lika men betyder olika på de nordiska språken.

Hej!

I måndags delades Astrid Lindgren Memorial Award ut. Det var ett påkostat evenemang i Konserthuset i Stockholm. Musik, akrobatik och högläsning ingick i ceremonin. Flera talare upprepade visdomsord av Astrid Lindgren.

Årets pristagare var författaren och illustratören Jon Klassen. Hans bilderböcker är finurliga berättelser som ibland lämnar läsaren ovetande om viktiga detaljer, och ibland motsäger text och bild varandra på ett utmanande sätt. I Konserthuset var han en stjärna och hans tacktal tänkvärt, roligt och insiktsfullt. Ja, helt enastående, faktiskt.

Det inleddes med en sedvanlig runda av tack till betydelsefulla personer, men sedan övergick han till att prata om vad som kännetecknade briljant konst och beskriva en författares vedermödor för att försöka nå dit.

Han förklarade hur viktigt det var att bjuda in läsaren i texten. Att inte säga allt, utan låta läsaren tolka själv. Han berättade om när Leonard Cohen en gång läst en dikt. Efter läsningen hade någon frågat vad dikten betydde. Då hade Leonard Cohen helt sonika läst den igen.

Jon Klassen beskrev hur han själv arbetade och pendlade mellan att vara stark och vek, mellan att ha hybris och inget självförtroende alls. I ena stunden tyckte han att det han skapade kanske var det bästa som någonsin gjorts, för att sedan undra om det är meningsfullt alls. Kanske var hans bidrag till mänskligheten till och med negativt, sa han, och alla skrattade. Vi skrattade åt det absurda, men också för att vi kände igen oss.

Det träffade mig extra starkt. Jag har precis lämnat ifrån mig det sista korrekturet på boken Vasas testamente. Och när jag läste texten en sista gång pendlade jag precis som Jon Klassen. Jag är inte så extrem att jag tyckte att allt var helt värdelöst eller totalt briljant. Men ändå är det märkligt hur man kan vara så ambivalent inför sitt eget skrivande.

Samtidigt tror jag att det är just den dubbelheten som gör skrivandet så spännande. Det är både en kamp och en njutning. Fingrarna kan dansa över tangentbordet och orden komma lätt, för att sedan stanna upp, och man frågar sig: vad vill jag egentligen säga? Och så börjar man läsa det man just skrivit med kritiska ögon och undrar varför någon i hela världen skulle vara intresserad. Men så slår det tillbaka igen. Man ser en formulering, eller gör ett inspirerat tillägg, ler lite inombords, känner stolthet. Ja, ni förstår, fram och tillbaka.

I natt vaknade jag och kunde inte somna om förrän jag gått till datorn, slagit upp min text och kollat ett citat. Det var korrekt. Det är det nästan alltid när man oroar sig. Sedan vet jag att det kommer vara något helt annat, som man inte alls tänkt ska vara ett problem, som visar sig vara fel eller svårbegripligt. Och det man får uppskattning för är ofta inte alls det man själv tyckt varit så briljant.

Jon Klassen pratade om allt detta. Han gjorde det med briljans och precision. Jag undrar om han var nöjd efteråt, eller grämde sig över att han inte fick till det. Jag hoppas att han uppfattade vår varma applåd och kunde njuta av att vara fantastisk.

/Patrik

Spaning: öööö

Förra veckan deltog jag igen i Spanarna i P1. Denna gång argumenterade jag för att ö ökar i språket. Mina tre exempel är att vi talar mer fritt i offentliga sammanhang och då använder vi fler utfyllnadsord, varav öööh är vanligt. Dessutom gillar utländska betraktare ö – med favoritord som röv, grönsaker och gröt. Och sist kunde jag med namnforskaren Katharina Leibrings hjälp konstatera att förnamn med ö ökar. Björn har gjort comeback, liksom Gösta, Göte och Hjördis.

Efter spaningen fick jag flera roliga reaktioner. Robert Eklund påminde om att legendariske Jonas Hallberg redan spanat om öhh för drygt tio år sedan. Och terminologen Henrik Nilsson berättade att grönländska har ett eget ord för tvekan: imaattoq.

Mötet: Ett läsande land

I tisdags hölls det åttonde och sista mötet för rådet Ett läsande land. Det är ministrarna Parisa Liljestrand och Lotta Edholm som tagit initiativ till rådet, som ska stimulera till fler läsfrämjande insatser. På mötet presenterade de bland annat sin lässtrategi för Sverige 2026–2031.

Mötet hölls på Engelbrektsskolan i Stockholm där skolbibliotekarien Fia Idegård presenterade en imponerande verksamhet. På biblioteket fanns 13000 böcker. På de senaste tio åren hade bibliotekslånen mer än fördubblats, från 7500 utlån till 19500 per år. Fia var också mycket glad över att biblioteket utsetts till skolans tryggaste plats.

Omslaget: Vasas testamente

Nu är Bokförlaget Stolpes katalog över höstens böcker ute, och en av böckerna min. Jag är mycket förtjust i omslaget på boken. Den gröna färgen och korsstygnen. Det är Nina Ulmaja som gjort formen.

Vägen till det slutgiltiga omslaget var som sig bör grannlaga. Olika omslag togs fram och vi hade till en början svårt att hitta rätt. När jag för någon dag sedan av en tillfällighet fick se något av de tidigare förslagen, tyckte jag att det var klart sämre. Men när det begav sig, i beslutsprocessen, var det ett av dem som jag röstat på som bäst. Jag förvånas över att jag så tydligt ändrat åsikt. Är det för att jag färgats av vad de andra tyckte, har jag vant mig, eller är jag bara sen att fatta?

Bokmässan: Bibeln som språkmotor

I veckan släpptes programmet till Bokmässan i Göteborg. Här finns mycket om språk. Bland annat kan man komma på seminariet Bibeln som språkmotor. Gustav Vasas bibel införde normer för stavning och språkbruk i Sverige. Det är också utgångspunkten för min bok Vasas testamente. Har bibelöversättning fortfarande kraft att forma, bevara eller vitalisera språk i ett sekulärt samhälle?

Det blir ett samtal mellan Ann Risstin Skoglund, översättare lulesamiska, Mikael Winninge, översättningsdirektör, och Tore Janson, bokaktuell språkhistoriker. Jag kommer att moderera samtalet.

Rum för språk: hösten

Anna Vogels föredrag i tisdags i Rum för språk var det sista på kvällstid inför sommaren. Men helt stänger vi inte än. Fortfarande kan man spela Scrabble på måndagar och på dagtid är det ytterligare flera skolklasser som ska komma på besök.

Nu pågår planeringen inför hösten intensivt. Många olika föredrag är redan bokade, men det finns utrymme för fler. Om du har förslag eller idéer på sådant du vill se eller höra så mejla Sofia Malmgård som är programansvarig: sofia@sprakmuseet.se.

Hej!

Det är den tid på våren då föreningar, företag och andra formella sammanslutningar har sina årsmöten och årsstämmor. Det gångna verksamhetsåret ska sammanfattas, revideras och läggas till handlingarna.

I tisdags var det Kungliga Patriotiska Sällskapets tur och de höll sin pampiga och fina årshögtid på Riddarhuset i Stockholm. Kungen närvarade och högtidsdräkt var påkallat. Efter det mer formella årsmötet delades förtjänstmedaljer ut och sedan hölls ett högtidstal.

I år var det jag som fått äran att tala. Eftersom sällskapet heter som det heter valde jag att prata om en särskild patriot: språkpatrioten.

Vi vet vad en språkpolis är. Sådana som rättar andra, även när det inte är efterfrågat. En språkliberal kan vi också förstå. De tycker att allt är okej och gillar när det händer saker.

Men vad är en språkpatriot? Enligt ordboken är en patriot någon som arbetar osjälviskt för landets välgång. Hur beter sig då en språkpatriot?

Jag ägnade mitt tal åt att reda ut den saken. Till min hjälp tog jag utvecklingen i Sverige de senaste 500 åren. Jag gick tillbaka till den första svenska språkpatrioten: Gustav Vasa. Bibelöversättningen som bär hans namn spreds över landet och satte en standard som märks än i dag.

Bibelöversättningen spreds till alla Sveriges kyrkor och blev därmed en norm för svenskt skriftspråk. Den satte också tydligt ner foten för vad som är svenska och inte danska. Det var i Bibeln som den unika bokstaven Å fick genomslag. I danskan kom Å först på 1900-talet.

Svenskan spreds och utvecklades sedan genom stormaktstidens växande administration. Nu var Axel Oxenstierna språkpatrioten. Sedan kom Carl von Linné, som valde att skriva på svenska och gav oss svensk populärvetenskap med sina reseskildringar. En sann språkpatriot. Liksom Olof von Dalin med sin tidning Den svenska Argus. Han på ett lekfullt och lockande sätt som ingen sett förut.

På 1800-talet kom folkskolan och läs- och skrivfärdigheter blev alltmer spridda. De många folkskolelärarinnorna var flitiga språkpatrioter. Med väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen fostrades allt fler i demokratins språk, genom läsning, studiecirklar och föreningsmöten. Ett sådant möte som Kungliga Patriotiska Sällskapet just hållit.

Utvecklingen kulminerade 1967 när Bror Rexed, medicinalstyrelsens nytillträdde generaldirektör, höll ett tal till personalen. Han uppmanade alla att dua honom. Svenskarna lade bort titlarna och du-reformen var ett faktum.

Kanske var det toppen för svenska språkets enhetlighet och jämlikhet. Språkpatriotens arbete var enkelt.

Men om något är enkelt så kan man lita på att någon kommer och rör till det.

Mycket riktigt. I slutet av 1900-talet började språket förändras i en ny riktning. Eller ska vi säga flera nya riktningar. Mångfalden och individualismen gjorde entré.

För det fanns en baksida av att allt blev mer likformigt och gemensamt. En monokultur är enahanda och enkelspårig. Den var uteslutande och diskriminerande mot andra tankar och andra språk.

Språket kan inte bara rationaliseras och strömlinjeformas. Det är inte endast ett praktiskt verktyg. Det är också något djupt personligt.

Så följde i mitt tal en beskrivning av den nya språkvärld som uppstått tack vare lokal variation, migration, minoritetsspråk och teknisk utveckling.

AI påverkar redan språket mer än vi anar. Det kräver en ny och starkare medvetenhet och språklig kompetens. AI hjälper oss, men vi måste kunna språk för att bedöma om tekniken gör oss en björntjänst (i den gamla betydelsen) eller en björntjänst (i den nya betydelsen).

Det händer mycket med svenskan på många fronter. Börjar det bli för brokigt, spretigt, förflackat och slarvigt? Försvinner nyanserna? Talar vi otydligare? Slarvar med grammatiken?

Heter det vart ligger Gamla stan? Höll jag mitt tal före middagen eller innan middagen? Hur skriver man att dom gör fel? De, dem eller D O M?

Och så var jag framme där jag började talet: språkpolisen, språkliberalen och språkpatrioten.

Jag menar att en språkpatriot arbetar osjälviskt för svenska språket och alla språken i Sverige. En språkpatriot ger alla språk uppmärksamhet och status.

Språkpatrioten vårdar och bryr sig – står upp för vår gemensamma svenska. Men är samtidigt välkomnande och odlar mångfalden. Språkpatrioten kan reglerna. Men inser samtidigt att de är förhandlingsbara.

Jag avslutade med att konstatera att jag själv är lite språkpolis, oftare språkliberal, och alltid språkpatriot.

/Patrik

Debatten: skolsveket

Rektorn och skoldebattören Linnea Lindquist kräver i en debattartikel i Altinget en långsiktig blocköverskridande språkpolitik. Hon presenterar statistik som visar att omkring hälften av eleverna som är födda utomlands, eller har utländsk bakgrund men som är födda i Sverige, inte läsa och förstå en text när de slutar årskurs nio. Det är illa ställt även bland elever med svensk bakgrund.

Politikerna måste ta ett samlat grepp för en långsiktig, blocköverskridande språkpolitik för Sverige, skriver hon. Det är inte enbart en skolfråga. Ett samhälle där barn inte lär sig det svenska språket och att läsa är ett samhälle som långsamt monterar ner demokratin.

Ordet: framtidig

”Att tänka framtidigt innebär att inte fastna i hur världen är, utan öva sig i att föreställa sig hur den skulle kunna bli. Och att vara framtidig är att visa vägen genom handling — mot en bättre framtid.”

Det säger Judith Wolst, när hon intervjuas i Niklas Laninges nyhetsbrev. Judith Wolst är författare, investerare och föreläsare inom teknik och framtidsfrågor och har just kommit med boken Framtidig.

Med den vill Judith Wolst ändra på våra tankemönster, så att vi kan hantera en allt högre utvecklingstakt. Boken är full av nyord som framtidig, pingvineffekten, fixaton, snavben.

”Favoriten satte jag på framsidan. Framtidig vore ju amazing om det kom med på nyordslistan. Att vara framtidig är både ett sätt att tänka och ett sätt att agera.”

Språket: svenska

Journalisten Staffan Dopping skrev i sitt senaste nyhetsbrev om modeord och klyschor, och särskilt ordet ”skönmåla”. Vad heter det på engelska, frågade han sig, och svarade efter att ha slagit på sin mobiltelefon:

”Skönmåla: give a flattering description of (eller give an idealized description of), depict in flattering terms. Vad säger ni nu? Ett enda svenskt ord kräver fyra eller fem ord för att uttrycka samma sak på engelska.”

Nu var Staffan Dopping inte ute efter att svartmåla engelskan. Han erkände att han dagligen utnyttjar olika fraser från utlandet – fair enough. Men när det kommer till den engelska grammatiken bör den förbehållas engelska språket:

”Blott Sverige svensk grammatik har, och den är banne mig inte utsliten. Do you hold with me?”

Rum för språk: Laddade ord

Ska man säga funktionsnedsatt, funktionshindrad eller funktionsvarierad? Hur tar man reda på vilket ord som är aktuellt och som man kan använda, utan att riskera att såra någon? Varför blir vissa ord laddade? Hur snabbt växlar laddningen, hur långt bäst-före-datum har orden egentligen?

I Rum för språk på tisdag nästa vecka (26:e maj) berättar språkforskaren Anna Vogel om ord som betecknar människor och kulturella företeelser, ord som har bytts ut över tid. Anmäl dig här!

Välkomna till det hundrade språkbrevet!

Hundra – det är många. Men ändå inte en svindlande summa. Hundra är stort men ändå greppbart.

Ordet ”hundra” finns belagt i svenskan sedan de gamla landsskapslagarna på 1200-talet. Men ordet är äldre än så. På runstenar hittar vi ordet hundare, som är en beteckning för ett område stort nog att samla omkring hundra man.

Det var något stormannen Jarlabanke kunde göra på 1000-talet. Han lät resa flera runstenar i det som nu är Täby. På en av stenarna, som är ristad på båda sidor, står:

”Jarlabanke lät resa denna sten efter sig, medan han levde, och han gjorde denna tingsplats, och ensam ägde han hela detta hundare.”

Hundare och härad är besläktade med varandra, men hundare är det äldre ordet och det finns i många ortnamn. Svenskt ortnamnslexikon nämner bland andra Lyhundra, Långhundra och Sjuhundra. Hundare ingår också i de forntida uppländska Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland, som anger det ursprungliga antalet hund-distrikt eller hundaren: åtta, fyra och tio.

Att så många ortnamn innehåller hund- vittnar om hur viktigt och vanligt ordet var. När Jarlabankes sten restes var Mälaren en havsvik och hundare syftade också på skeppsmän; hundaret skulle ställa upp med hundra man eller förfogade över hundra vapenföra män, och därmed framstår hundarena som distrikt inom den gamla sjökrigsorganisationen ledungen.

Språkligt kommer hundra från urgermanskan. Det finns inga skriftliga källor från urgermanskan, men man har rekonstruerat *hundą eller *hundaradą. Det finns spår av hundra i många germanska språk: norska hundre, engelska hundred, tyska hundert, nederländska honderd och isländska hundrað.

Inledningen hund- betyder 100 och slutet -ra (på fornsvenska -raþ) betyder ursprungligen ‘tal; räkning’ och är besläktat med latinets ratio ‘beräkning’. Hundra betydde ofta inte exakt 100, utan snarare en större grupp, ett fullt antal. Inte helt olik den användning av hundra som började användas på 1980-talet: Jag är helt hundra på att det stämmer.

I vissa sammanhang användes förr det som det så kallade långa hundratalet, vilket syftar på 120 i stället för 100. Det levde länge i Norden och England. Därifrån kommer också uttryck som engelska hundredweight, där vikten historiskt byggde på 120 pund snarare än 100.

Hundra ligger på gränsen mellan det vardagliga och det imponerande. Man fyller hundra år, får hundra poäng, gör hundra procent. Det är talet för fulländning och helhet.

Vi verkar intuitivt uppfatta det som många men fortfarande gripbart. Tusen är abstrakt, tio är bara några stycken, men hundra är lagom jättemånga.

Redan nästa vecka är det Språkbrev 101, också ett vackert tal. Till dess, ha en riktigt fin långhelg. Vädret är kanske inte helt hundra – hallå det är maj – men som någon sade käckt: när det är svalare kommer våren lite långsammare och man kan njuta av den längre.

/Patrik

Språken: Moldaviens bidrag

Det är Eurovisionsvecka. Underbart! I tisdags var det första semifinalen, i kväll den andra och på lördag är det final. Några favoriter från första semifinalen var Finland, Italien och förstås Sverige. Ganska påfrestande var Moldaviens bidrag Viva Moldova. Men de får ändå ett hedersomnämnande för att de lyckas få med så många olika språk, och att de nästan klarade att rimma ”tutti” och med ”duty”:

”Viva Moldova, aloha, adio, vida loca
Soroca, Europa, Palma de Mallorca
Salute a tutti, Moldova is on duty
E una e nova, welcome to Moldova”

Ordet: underförstånd

I går talade språkvetaren Anna W Gustafsson i Rum för språk om politiskt språk, påverkan och manipulation. Hennes forskning handlar bland annat om de korta budskap politiska partier använder på digitala medier som Instagram och Tiktok.

Den korta tid man har på sig att trumma in ett budskap gör att mycket måste vara underförstått. Det ger utrymme för att inte ge hela sanningen, eller manipulera mottagarna. Anna önskade att vi lärde oss att hantera all underförstådd information. Helt enkelt skaffade oss ett underförstånd.

På tisdag, 19/5, är nästa föreläsning i Rum för språk. Då kommer Inger Lindberg och talar under rubriken ”Med andras ord - om att erövra och leva med ett nytt språk som vuxen”. Det kommer att handla om allt som ett nytt språk kan ge, men också hur vi kan hitta strategier för att lättare tillägna oss det.

Arkivet: 1400 språk!

I tisdags deltog jag i ett möte med språkmuseer runt om i världen. Mötet var digitalt och hölls vid lunchtid för att passa så olika tidszoner som amerikanska östkusten, Brasilien och Australien. På mötet presenterade Nick Thieberger sitt arbete med det gigantaiska australiensiska språkarkivet Paradisec.

Arkivet innehåller över 20 000 timmar ljudinspelningar och 40 000 timmar video. Där finns mer än 1 400 språk. Vissa språk representeras av stora arkivsamlingar medan det för andra bara finns några enstaka manuskript eller inspelningar. Digitalisering pågår, men det är en kamp mot klockan, för många inspelningar är på band som håller på att mögla eller torka sönder.

Nick Thieberger beskrev också hur de arbetar aktivt med att göra arkivet tillgängligt för dem som talar de inspelade språken. En slags repatriering, fastän det är av ett immateriellt kulturarv.

Hej!

Välkommen till det nittionionde språkbrevet. Nästa vecka får vi fira hundra nummer. Men först ett annat firande: Forskning & Framsteg fyller 60 år.

Den populärvetenskapliga tidningen firades i tisdags på Kulturhuset med intressanta föredrag om allt mellan himmel och jord: Det svenska modet under 1960-talet, hur islamska fundamentalister kunde ta makten i Iran och så bra är de nya viktläkemedlen. Sist på kvällen hölls ett samtal om alltings början med författaren Björn Ranelid och fysikern Ulf Danielsson.

Det var stor variation och jag lärde mig massor om sådant som jag inte ens funderat på tidigare. Det var som att bläddra i ett nummer av Forskning & Framsteg.

Under kvällen hann vi också med tårta och bubbel, och att applådera Johan Jarnestad, som fick Natur & Kulturs populärvetenskapliga pris. Johan har gjort förklarande illustrationer i Forskning & Framsteg i 15 år, och nästan lika länge skolplanscherna som varje år förklarar upptäckterna bakom Nobelprisen.

På scenen intervjuades Johan av Victoria Dyring och en sak han sade fångade mig särskilt. Det handlade om AI. I motiveringen till priset hade juryn sagt: ”I dagens AI-influerade tidevarv visar Johan Jarnestad vad den mänskliga kreativiteten betyder för meningsfull populärvetenskap.”

Victoria Dyring frågade Johan hur han förhöll sig till AI. Han svarade snabbt och rakt: ”AI-bilder är skräp”.

Jag skämdes lite, eftersom jag några gånger använt AI-bilder i Språkbrevet. Också Ylva Trolle Lagerros, som pratade om vanor och viktläkemedel, kände sig tvungen att be om ursäkt för att hon använt AI-bilder i sin presentation. Det är ju så enkelt och snabbt. Och det blir väl hyfsat?

Johan påminde om att vi alla varit illustratörer när vi var barn. Sedan händer något när vi blir lite äldre. Vi börjar jämföra våra teckningar med varandra och med proffsen och så slutar många rita. De tycker att alla andra är så mycket bättre.

Vad händer nu med AI, när så många så tidigt får se habila AI-teckningar? Är det fler som slutar rita själva då? Faran är att vi tappar vårt rit-självförtroende alltför tidigt.

Det går att jämföra med att läsa och skriva. Även här kan vi ju jämföra oss med AI. Den läser snabbare och verkar kunna skriva förvånansvärt korrekt. Är det bra? Nja, men det ser ju okej ut.

Eftersom det både är ganska besvärligt att rita och skriva, så låter vi datorn göra jobbet. Först för att det är bekvämt. Sedan för att vi inte övar och därför blir osäkra på vår egen förmåga.

Samma ämne dök upp på ett seminarium som hölls av Författarförbundet på Dramaten. Ja, AI diskuteras jämt och överallt, men jag tycker att det är rimligt med tanke på hur stor påverkan den nya tekniken har. Det var Litteraturens dag och på scenen varvades panelsamtal med skådespelare som bjöd på uppläsningar och smakprov ur Dramatens repertoar.

Jag deltog i en panel som diskuterade AI:s påverkan på litteraturen, språket och översättningarna. Det är lätt att konstatera att AI kommer att förändra språket, hur vi skriver och talar, antagligen mer än vi tror. Men i panelen kom vi ändå fram till att utvecklingen inte är ödesbestämd. Vi kan påverka den genom att aktivera oss, och välja vad vi läser, hur vi skriver och vem vi låter översätta.

Jag försökte mig på en jämförelse med schack. När datorn blev bättre än människan på att spela schack så trodde en del att spelet skulle dö ut. Men det blev tvärtom. I dag är det fler som spelar schack än någonsin. Ingen bryr sig nämnvärt om att en maskin kan göra det bättre. Inte heller att många människor spelar schack bättre än de själva. Det vore som att sluta springa för att elitidrottare gör det snabbare, eller bilar kör ännu fortare.

AI kan göra förvånansvärt många saker ganska bra, men det betyder inte att vi människor ska sluta. Jag skriver ett språkbrev varje vecka, trots att det ibland är lite trögt att komma igång, trots att många skriver bättre än jag och trots att en AI skulle kunna göra det halvbra. Nästa vecka kan jag därför fira 100 manuella Språkbrev.

/Patrik

Översättning: swed-ish

Att vi kan lära oss något om språk och översättningar av AI:s misslyckanden visar Daniel Lapidus i ett inlägg på sin Substack. Han har trimmat AI-översättningarna från engelska till svenska och kallar resultatet för ”Swedlish” eller ”Swedi-ish”. Resultatet är bättre än traditionell AI-svengelska, men inte nära en mänsklig översättare med verklig tvåspråkig kulturkompetens.

Enligt Daniel Lapidus är ett problem med AI-system som ChatGPT och Claude att de optimerar för det sannolika och generiska snarare än det stilistiskt särpräglade. Översättningen är också fokuserad på att översätta varje ord korrekt och missar helheten och att till exempel att svensk sakprosa ofta är mer komprimerad och mindre beroende av retorisk utfyllnad än engelskan.

I sin förbättrade prompt formulerar han ett antal konkreta regler.. Till exempel att engelska långa meningar ska brytas upp och byggas om till svensk syntax. Svenska vill ofta ha tydligare subjekt och kortare satser. Engelska particip ska nästan alltid skrivas om till bisatser eller vanliga verb: ”sitting at his desk” blir ”han satt vid skrivbordet” inte ”sittandes vid skrivbordet”. Svenska föredrar verb framför substantiv: ”there was a need for further investigation” blir hellre ”man behövde undersöka det vidare”.

Jag har inte testat att prompta som Daniel Lapidus, men blev imponerad av listan på skillnaderna mellan engelska och svensk sakprosa.

Ordet: agentisk

På Linkedin hittar jag en fantastisk drift med management-floskler. Det är Björn Hansson som med hjälp av AI skapat ”Linkeding”. I en av tidningens notiser listas floskeltoppen med ord som disruptiv och ai-native. Listan toppas av agentisk:

”Ordet agentisk ökar för tredje veckan i rad. Ingen vet riktigt vad det betyder, men alla använder det.”

Böjning: smärre

I morse svarade Sara Lövestam och jag på tittarnas frågor i Språkakuten i TV4. Varför har krattor så dåligt rykte? Varifrån kommer rackabajsare? Kan man säga ”mindre bilar” men mena ”färre”? Och är smärst ett ord? Vet inte om vi lyckades lansera det där sista fullt ut. Men testa gärna – små, smärre, smärst – det ligger fint i munnen.

Rum för språk: politiskt språk

Sverige ska bli bra igen, skriver en politiker på nätet. Det lilla ordet ”igen” är ett exempel på underförstådda budskap som blivit allt vanligare. Det utnyttjas av politiska aktörer och kan innebära att vi blir påverkade utan att riktigt fatta att det sker, eftersom vi gör tolkningar på sociala medier så snabbt och automatiskt.

På onsdag nästa vecka kommer språkforskaren Anna W Gustafsson till Rum för språk. Hon menar att det inte längre räcker med källkritik och sakkritik. Vi behöver också bli bättre på språkkritik. Anmäl dig här!

Hej!

Det har varit kyliga dagar, men nu är värmen på intåg och utan att vi vet ordet av kommer det att vara sommar och vi går från dopp till bad, alltså att simma.

Hur bra simmar du? Jag tyckte att jag var granska bra tills jag för något år sedan deltog i ett motionslopp där man skulle både springa och simma. Det var perfekta förutsättningar, sol och ovanligt varmt i vattnet, ändå kom jag hopplöst efter.

Alla andra crawlade. Jag stånkade på med mitt bröstsim. Det var förnedrande. Så jag bestämde mig för att gå en kurs för att lära mig crawla. Senast jag gick en simkurs var för 50 år sedan. Då bodde jag i Göteborg och min simhall var Askimsbadet.

Nu bor jag på Lidingö och anmälde mig därför till en kurs i Lidingö Simhall. Den öppnade 2025 – nybyggd precis som Askimsbadet var när jag simmade där, 1971. Jag berättade om upplevelsen och gjorde en jämförelse mellan de två badhuset i Spanarna för några veckor sedan.

Det är inte lätt att lära sig simma i vuxen ålder. Astrid, vår simlärare, ger instruktioner som låter enkla, men i vattnet visar sig mycket svårkoordinerade. Så fort man ska göra mer än ett moment blir resultatet att man slutar flyta, blir anfådd, får andnöd och till slut hamnar bassängvattnet i halsen.

Var det lättare när jag var barn? I Askimsbadet gick jag också en simkurs. Jag minns det inte som särskilt svårt. Jag kunde ju simma, så vi finslipade bensparkarna, vändningar och starten.

Du undrar vad allt det här har med språk att göra. Jo, i tisdags gästades Rum för språk av Marianne Gullberg, forskare inom vuxen andraspråksinlärning och flerspråkighet vid Lunds universitet. Hon pratade om hur det är att lära sig något nytt när man är vuxen. Jag tänkte, är det skillnad på simma och språka?

Det var fullt med folk på Kulturhuset och en mycket intressant föreläsning. Marianne är en stjärna! Det var ett sådant där tillfälle när folk stannade upp, började lyssna och stod kvar.

Marianne ställde upp tre myter: vuxna är dåliga språkinlärare, modersmålet hindrar inlärning, flerspråkighet är en belastning. Jag kan avslöja att hon spräckte alla tre.

För mig var en av de största aha-upplevelserna att flerspråkighet inte bara är ofarligt – för det visste jag – utan att det till och med underlättar. Glöm att språken stör varandra, de hjälper! Den flerspråkiga är snabbare på att lösa vissa språkproblem även på sitt modersmål. I ett kognitivt test fattade den som lärt sig ett nytt språk snabbare rätt beslut även på modersmålet.

Mest tid ägnade dock Marianne Gullberg åt myten att vuxna är dåliga språkinlärare. Skälet till att vi tror att barn är så fenomenala och vi vuxna så mycket sämre är att vi lär i så olika situationer. Och bemötandet är så annorlunda. När barn gör fel, till exempel säger fådde, tycker vi bara att det är gulligt. Om en vuxen gör motsvarande fel så klagar vi. Barn vågar testa språkljud och ta ut svängarna, vuxna är ängsliga och återhållsamma.

En vuxen kan inte ägna sig lika helhjärtat åt språkinlärning som ett barn, och därför drar vi den felaktiga slutsatsen att vi är sämre. Hade vi samma förutsättningar skulle vår inlärningskurva också vara mer lik. Vår förmåga verkar nämligen hyfsat intakt livet ut. I tester, där barn och vuxna utsätts för språk de inte alls kan, visar det sig att de är precis lika bra på att känna igen och fånga upp ord och ljud.

Och det är här jag ser parallellen med mitt simmande. För märkligt nog kan jag crawla nu. Det krävdes bara att jag slappnade av och förstod att jag inte skulle sjunka.

Glada Vappen!

/Patrik

Spaning: språket allt vackrare

Förra veckan skrev jag i Språkbrevet om Kentkören, som lät så vackert under Kulturnatten, och om ordet eufoni – välljud. Motsatsen till kakafoni. Det vackra språket blev också en spaning i fredags i P1.

Jag hittade tre exempel på att svenska språket blir allt vackrare: alla lånord som berikar, all form som gör den skrivna texten finare och all högläsning som gör att betoning och rim får allt större betydelse. Lyssna här och säg om du håller med.

Språket: spanska

I går var det sista dagen av tre med temat romanska språk – true romance. Denna gång om spanskan. Hedersgästen var författaren och översättaren Lina Wolff (missa inte hennes Sommar i P1). Panelen bestod också av Elisabeth Bladh, docent i franska och lektor i översättningsvetenskap, och Rakel Österberg, docent i spanska. Samtalet leddes av Fanny Forsberg Lundell, professor i franska.

Det handlade om språken som väcker känslor, om att det finns känslor i språken och att man blir känslomässigt kopplad till språken. Fanny läste ett stycke ur Lina Wolffs Augustprisade bok Liken vi begravde och ställde den ledande frågan: Är det möjligt att skriva som Lina gör utan erfarenheter av spanskan. Det korta svaret var nej.

Samtalet handlade också om olika verbformers uttrycksfullhet, om vackra italienska ord, om oöversättbara spanska svordomar, om olikheter mellan spanskan i olika länder och mycket annat. Det var en kväll som gav mersmak. Jag hoppas på fler romanska kvällar i Rum för språk.

Efter samtalet fick vi också en hälsning från journalisten Henrik Brandão Jönsson, i Rio de Janeiro, som förstås ville slå ett slag för portugisiskan och sitt favoritord ”saudade”. Ett ord som också är titeln på Henriks bok: Saudade.

Rum för språk: omåttliga maj

Missa inte den fullmatade vårspurten i Rum för språk! Det blir stressat språk, politiskt språk, flerspråkighet och laddade ord. Och förstås Scrabble varje måndag!

Susan Sayehli berättar om språkets dolda mekanismer och varför stress kan påverka både hur vi talar och hur vi lär oss språk. Anna W Gustafsson beskriver hur politiker klarar avvägningen mellan slagkraftighet och begriplighet. Inger Lindberg föreläser om strategier för framgångsrik språkinlärning som vuxen. Och Anna Vogel förklarar varför vissa ord blir laddade och hur vi tar reda på vilket ord som funkar bäst just nu.

Du hittar hela programmet här!

Uttrycket: Glada vappen

Glada vappen är en vardaglig finlandssvensk hälsningsfras som betyder “Glad Valborg”. Det kommer av finskans vappu, efter svenskans valborg. Konstruktionen är udda – man säger inte goda julen eller glada påsken.

Uttrycket antas ha uppkommit som en ordagrann översättning av finskans “Hauskaa vappua!” Man kan tänka att a-ändelsen har hängt kvar för att visa att man fattar att det är en finlandism. Extra roligt är det också att finskans vappua är ett svenskt lånord. Cirkeln är sluten.

Bonjour igen!

Det franska temat fortsätter. I går var nämligen första kvällen av tre i Rum för språk med fokus på romanska språk. Eller true romance som vi kallar det. Idén kom från Fanny Forsberg Lundell och Rakel Österberg vid institutionen för romanska språk på Stockholms universitet. Och de hade höga ambitioner. Inte bara föredrag och samtal, de ville även ha musik och mingel. Och så blev det.

Mycket lyckat alltsammans. Fullt till sista stolen och fullt även på scenen. Fanny och Rakel hade bjudit in Christophe Premat, professor i franska, och Tzortzis Ikonomou, lektor i italienska, för att beskriva hur lika och olika de romanska språken är. Som en extra twist bjöd de också in Lena Lind Palicki, chef på Språkrådet.

Det är lätt att jämföra sig med sina grannar. Det gör vi i Norden, och det gör man mellan kulturerna som talar de romanska språken. Vi har fördomar och stereotyper. Svenskar är fyrkantiga, danskar gemytliga och norrmän käcka. Föreställningarna smittar av sig på språken. Vi är rätt lika, och vi förstår ju varandra. Eller?

Hur ser det ut med grannsämjan? Lena rapporterade att det sedan en tid gått nedåt. Sämst är svenskar på danska och danskar på svenska. Många svenskar och danskar tar till engelska när de möts. Och hon tyckte inte att man skulle vara för hård. Det kan vara svårt att förstå, det måste vi erkänna. Det är lätt att bli elitistisk och säga: “skärp dig”. Men så enkelt är det inte. Danskt uttal kan vara lurigt, till och med för danskarna själva, konstaterade hon.

Lenas recept var att man inte skulle byta till engelska för att vara hövlig, utan hålla kvar och prata långsam svenska. Det går att komma över tröskeln. Det är många svenskar som arbetar i Köpenhamn och Lena har vi upprepade tillfällen frågat hur lång tid det tagit innan de blivit bra på att hantera danskan. Tre månader brukar svaret vara. Det är en kort tid, tyckte Lena, om man tänker att man då kan ett nytt språk. Hur många andra språk kan man lära sig så fort?

En anekdotisk studie, förstås, men det är inte konstigt att våra språk som ligger så nära varandra också är lätta att förstå om man anstränger sig. Romanska språk, som franska, italienska och spanska, ligger också nära varandra. Men där talar man inte om grannspråksförståelse, konstaterade Fanny. I Sverige läser vi norska och danska som en del av svenskämnet. I till exempel Frankrike tillhör italienska och spanska främmande språk.

Christophe Premat menade att det har mycket med attityder att göra. Både attityderna hos fransmännen, och hos grannarna, Spanien, Portugal och Italien. Det är inte olikt hur vi ser på varandra i Norden, en del är stöddiga, andra obegripliga. Fransmännen upplevs som både och, sa han och skrattade. För det handlar mycket om gamla historiska fördomar och stereotyper

Samtidigt som fransmännen kan ha höga tankar om sig själva och sitt språk är spanskan betydligt större, med över 500 miljoner talare. Portugisiska, ett annat romanskt språk, talas av omkring 250 miljoner. Visserligen talar drygt 300 miljoner franska. Men det är bara 80 miljoner som har det som modersmål. De flesta har franska som andraspråk.

Tzortzis Ikonomou påminde om Italiens brokiga språkmiljö. Italienska är inte ett språk. Beroende på hur man räknar finns det upp till 80 olika dialekter i Italien, och de kan vara mycket olika varandra. Tzortzis rabblade ord på olika italienska regionspråk, och de var helt olika varandra, men betydde samma sak.

När Italien enades 1861 var det bara tre procent som talade det som i dag är standarditalienska. Fortfarande i dag är dialekterna levande. En tv-serie som Gomorra, där skådespelarna talade napolitanska, var textad också i Italien, berättade han.

Tzortzis Ikonomou bekräftade att attityderna till franskan är annorlunda än till spanskan. Spanskan ser man mer positivt på; Frankrike upplevs som storebror vilket påverkar synen på språket. Men det handlar förstås inte bara om vilja och attityd, utan också om strukturella skillnader. Språken är olika.

Samtidigt tyckte inte Christophe Premat att fransmännen gjorde det lätt för sig. Franska är svårt att stava. Det har talats länge om att förenkla och standardisera språket. Men inget händer.

Fanny ställde den provokativa frågan om det inte vore bättre om vi gick över till engelska. Alla skakade på huvudet. Tzortzis Ikonomou pratade om att vi behöver fundera på vad vi menar med effektivitet. Det kan upplevas som ekonomiskt att gå över till engelska. Men är det verkligen det smartaste sättet att övertyga en motpart? Om man verkligen vill övertala en italienare, då gör man det bäst på italienska.

Nu trodde flera i panelen att den oroliga världen kanske skulle knyta språken närmare varandra. Det har skett inom Norden, berättade Lena. Det är en positiv effekt av en orolig omvärld. Så var det senast det nordiska intresset var på topp, efter andra världskriget.

En annan öppning mellan de romanska språken kommer från kulturarbetarna. Musikartister har upptäckt att det kan vara fruktbart att byta språk. Numera gör sångare karriär på grannspråken. Det finns kommersiella skäl till det, marknaden blir större om man sjunger på fler språk. Men jag tänker att det också är underbart att få tillgång till ett helt hav av nya ord och uttryck.

Visst är dansk musik lite extra fin, när den sjungs på danska och är lite obegriplig.

/Patrik

Ordet: eufoni

I lördags var det folkfest på Kulturhuset. I ordets allra bästa och mest positiva bemärkelse. I hela Stockholm pågick Kulturnatten och det var folkligt, festligt, fullsatt. När Språkmuseet ordnade körsång och analys av Kents lyrik ringlade sig kön rekordlång. Många kom inte in. Men om de kunde tåla sig sjöng sedan Kentkören ytterligare två gånger. Bland annat ståendes på vårt konstverk Lyrografen. Kanske var det tusen personer som lyssnade, jag vet inte. Men mäktigt var det.

I Lilla Studion höll jag i ett samtal med SvD:s kulturchef Ida Ölmedal och Kentkörens ledare Elin Gusterman om vad det är i Kents språk som fungerar så bra. Det varvades med att kören sjöng just så bra. Vi talade om allitteration, assonans, metaforer och – det märkligaste av dem alla – eufoni.

Eufoni betyder välljud, alltså motsatsen till kakafoni. Det är välljudande harmonier; när ord och toner samverkar så att det låter behagligt och vackert. Det är till en del subjektivt och kulturellt betingat. Men den som var i Kulturhuset i lördags vet nu vad eufoni är.

Tävlingen: nakupelle

Förra veckan avslöjade Språktidningen att vinnare i tävlingen om svenskans bästa ord var lagom. Allemansrätt tog andra plats, följt av fika och förlåt. Nu har Hufvudstadsbladet, den största svenskspråkiga tidningen i Finland, gjort motsvarande i Svenskfinland.

Bland svaren syns nakupelle, hoppeligen, pikulite, rådda, talko och knackkorv. Flera argumenterade också för orden roskis, simppare, månne och hejdlöst. Hufvudstadsbladet konstruerar utifrån alla svaren en finlandssvensk favoritmening:

”Sidubara, en pikuliten nakupelle kastade simpparen i roskisen och råddade hejdlöst på talkot i skymningen. Hoppeligen fick han en knackkorv ändå.”

För att tolka den bifogar Hufvudstadsbladet en liten ordlista:

• Nakupelle: En person, ofta ett barn, som springer omkring naken.

• Hoppeligen: Förhoppningsvis.

• Pikulite: Väldigt lite.

• Rådda: Stöka till.

• Talko: Ett frivilligt grupparbete där personer utför en gemensam uppgift, till exempel att städa gården.

• Knackkorv: Kommer från den tyska Knackwursten, och liknar mest det som kallas varmkorv i Sverige.

• Roskis: Skräpkorg.

• Simppare: Simdräkt.

• Månne: Kanske eller måhända.

Rum för språk: vuxenspråk

Det finns många seglivade sanningar om hur barn och vuxna lär sig språk. Det sägs att vuxna är sämre språkinlärare än barn, att vuxna hjärnor är mindre mottagliga för språkinlärning och att modersmålet hindrar inlärning att flerspråkighet är en belastning.

Men stämmer det? Kom till Rum för språk på tisdag nästa vecka (28:e april kl 17:30) och lyssna till Marianne Gullberg. Jag gissar att hon kommer att punktera de flesta sanningarna. Anmäl dig här!

Favoriten: gröt

Walter Bligh är en australiensare i Stockholm. Eller ”Aussie in Stockholm” som han kallar sig. På Instagram heter han bligh_walter och har 23 000 följare. Där kommenterar han med glatt humör vad han upplever.

Han har varit i Sverige i sex månader och för en tid sedan lade han upp sina favoritord på svenska. Alla tre innehållet ett ö. På tredje plats kommer ”röv”. På andra plats kommer ”grönsaker”, eftersom det just betyder vad det heter. På första plats kommer gröt. Och som han ler när han säger det.

Bonjour!

Jag har varit i Frankrike och badat i franska.

Ça va!
Ça va bien, merci!

Ja, jag har också njutit av vackra vyer, underbar mat och fantastiska viner. Och cyklat en hel del. För det var en cykelsemester tillsammans med Peter. Vi gjorde samma resa förra året, till samma plats i Bourgogne, med det svårstavade namnet Auxey-Duresses.

Precis som förra året har Peter guidat, eftersom han både kan trakten och pratar flytande franska.

En dag när det regnade tog vi ändå en längre tur på förmiddagen. Vid lunch var vi både kalla och blöta. Vi kom in på en restaurang och såg nog lite nedbrutna ut. Det var varmt och stimmigt; personalen pratade och skämtade glatt med oss. Jag förstod några av skämten och ville så gärna fylla i, hänga med.

Jag talar bara stapplande franska. Merci, ça marche, un très bon vin! Mest lösryckta ord, ganska få längre meningar. Det blir lätt fel, jag hittar sällan de rätta orden och trasslar lätt till grammatiken.

Det är förstås frustrerande. Peter svarade glatt, pratade på, medan jag mest lyssnade. Jag skrattade, närmast förstod, och någon gång fyllde jag i med ett ord eller två, men mest var jag åskådare. På franska försvinner jag.

Samma sak, men mer subtilt, händer när vi talar engelska. Jag är hyfsat bra på engelska, men lite långsammare, hittar inte alltid rätt ord, uttalar enstaka ord fel. Det stör mig nästan mer än när jag blir tyst på franska. Jag börjar fundera på hur jag ska säga något i stället för vad jag ska säga, och då är det för sent. Jag blir lite tystare och känner mig lite dummare också på engelska.

En kväll kom en nederländsk kock och bodde på samma bed & breakfast som vi. Han lagade helt fantastisk mat i vårt gemensamma kök. Det blev en underbar kväll, där möjligen desserten, med rabarber från trädgården och hemgjord glass med rosmarin och rökt salt tog priset. Hursomhelst ändrades igen våra samtalsmönster.

Med två nederländare som talade god men inte perfekt engelska skiftade balansen. Vi talade alla mycket, skämtade och delade erfarenheter. Säkert fick vi lite extra hjälp av det lokala vinet. Jag upplevde det som att kommunikationen flöt bättre, mer jämlikt.

Att vi skiftar identitet med våra språk är inget konstigt alls. Jag delar erfarenheten med många. De allra flesta kan flera språk, och dialekter och jargonger, och vi är lite olika bra på dem och beter oss olika beroende på vilket språk som används.

Trots att jag borde vant mig är det fortfarande nyttigt att uppleva språkskiften och känna vilka olika personligheter jag blir. På en semester, med en god vän som talar mitt modersmål, är det en trygg utmaning. Det är intressant och bara ibland lite störande. Men för många flerspråkiga är det vardag och kan inträffa i livsavgörande situationer.

I lägen där man har ett övertag på grund av språket gäller det att ha extra tålamod och förståelse. Och i viktigare situationer där vi kan stötta med tolkar, översättningar, tekniska hjälpmedel ska vi göra det. Dessutom ska vi uppmuntra och ge förutsättningar för alla att utveckla sina olika språk, så att man kan få bli sin bästa personlighet.

På väg hem skildes Peter och jag. Han åkte till Paris och jag åkte hem. För mig blev det idel förseningar, trasiga tåg och inställda flyg. Då saknade jag Peter extra mycket, mest som sällskap, men också för att han hade kunnat förstå vad den franske konduktören egentligen sa, möjligen hitta bättre alternativa vägar, eller åtminstone bara vara socialt trevlig.

Även i kontakten med den svenska kundtjänsten, som var på engelska, tror jag att han snabbare kunnat boka om det inställda flyget från Paris till Stockholm. Det löste sig och nu är jag hemma, några timmar efter utsatt tid och med en liten mellanlandning i Köpenhamn. Men då fick jag å andra sidan njuta lite danska också. Och det piggar alltid upp.

/Patrik

Tävlingen: lagom är bäst

Nu har Språktidningens stora ordtävling gått i mål. Mest av alla ord i svenskan gillar vi lagom.

– Lagom är för många en symbol för ett slags svensk mentalitet. För vissa handlar det om att sträva efter jämvikt i livet, för andra om att inte sticka ut på ett negativt sätt genom att till exempel enbart tänka på sig själv, säger Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen.

Under 2025 påbörjade Språktidningen sökandet efter svenskans bästa ord. Över 8 000 personer nominerade sina kandidater. Bland övriga ord på tio i topp finns flera av mina favoriter som förgätmigej och dagsmeja. Men jag saknar anastrof.

Topp tio enligt Språktidningens undersökning
1. lagom: 27 procent
2. allemansrätt: 18 procent
3. fika: 12 procent
4. tillsammans: 10 procent
5. förlåt: 8 procent
6. förgätmigej: 3 procent
7. morgonrodnad: 2 procent
8. ju: 2 procent
9. kanske: 2 procent
10. dagsmeja: 1 procent

Barnspråk: argar

I morse var det Språkakuten i TV4 tillsammans med Sara Lövestam. Temat var barnspråk. Mer specifikt handlade det om alla fyndiga, smarta och tokiga ord som barn uppfinner – ibland för att de saknar något ord, ibland för att de missuppfattat, eller har svårt att uttala rätt. Roligt är det oavsett, och en del av orden stannar kvar i familjen långt efter att barnet förstått att det var lite udda.

Ett sådant ord var ”argar” som troligen bara en familj i världen använder i den här betydelsen: ögonbryn.

Boken: mänskligt sorl

David Lagercrantz är aktuell med två böcker: Intränglingen och Ur djupen ropar jag. Intränglingen handlar om Davids föräldrar Olof och Martina Lagercrantz och krisen som uppstår när en man dyker upp och påstår att han är Olofs son. Det handlar om ett gigantiskt svek.

Intränglingen är också den kreativa gnistan bakom kriminalromanen, den fjärde boken om Hans Rekke och Micaela Vargas. Här är allt påhittat, men sveket är lika centralt och förödande.

Just nu läser jag deckaren. Det är spännande och lustfyllt, och samtidigt väldigt tragiskt. Så på en sida dyker plötsligt en språklig iakttagelse upp. Den gäller sorlet i en publik innan en föreställning. Det ljudet är unikt mänskligt, och kanske också oberoende av språk.

Rum för språk: True romance

De romanska språken – franska, spanska, italienska och portugisiska – är språk som väcker känslor. De förknippas ofta med romantik och hetta. Är det en myt eller ligger det något bakom fördomarna? Under tre kvällar av vårkänslor i Rum för språk tar med er på en resa genom de romanska språkens hela känslorepertoar.

Onsdag 22 april, 17:30–19:00: Romanska språk är lika – inte som de nordiska

Torsdag 23 april, 17:30–19:00: Romans och intimitet på olika språk

Onsdag 29 april, 17:30–19:00: Spanska nerver – språk eller kultur?

Hej!

Hoppas att påsken varit fin och lagom vilsam. Eller ska jag skriva rolig och god? Eller kanske stillsam och vacker?

Oavsett hur din påsk var – och vad jag nu önskar om den – så är det inte vad jag skrev först. Den första inledningen till det här brevet är nämligen raderad och bortglömd. Så går det till när man skriver.

Jag tänker mycket på redigering just nu. Det är slutspurt för mitt manus om det svenska språkets historia. Vasas testamente heter boken och den ska komma ut redan i september. Det betyder att det inte är många dagar kvar innan jag inte får ändra något alls.

För en tid sedan lämnade jag ett utkast till min redaktör, Maria Sjödin. Det kom tillbaka för en vecka sedan, fullt av kommentarer och redigeringsförslag. Sedan dess har jag arbetat intensivt med att skriva om, stryka och lägga till – peta och pilla.

Det är mestadels roligt. Dels för att jag tycker att texten blir bättre – Maria är expert på att hitta brister, otydligheter och inkonsekvenser – dels för att hennes kommentarer ibland är underbart roliga.

Ibland är det jobbigt. Någon gång för att jag inte vet hur jag ska lösa problemet som Maria pekar på. Jag inser att det kommer att krävas en mindre utredning och sedan en helt ny formulering. När jag väl har arbetat mig igenom det är jag dock oftast mycket glad. Det var värt det extra arbetet.

Det är också jobbigt för att jag då och då undrar vad jag håller på med. En fråga eller kommentar väcker känslan av att jag inte vet vad jag gör. Men så är skrivandet. Även här får jag bara jobba på och övertyga mig själv efter bästa förmåga.

När tankarna vandrar iväg, vilket de har en tendens att göra ibland, tänker jag på hur skrivandet har förändrats tack vare digitaliseringen. Numera är det helt självklart att man enkelt kan radera, klippa ut, infoga, skriva nytt, ångra och skriva nytt igen. Texten är flytande och föränderlig.

Mina allra första texter – vi talar 1980-talet – skrev jag på skrivmaskin. Jag tänkte först och skrev sedan. När texten var klar läste jag igenom, strök och skrev till med penna, och så skrev jag om texten från början till slut på skrivmaskin igen. Medan jag skrev ändrade och förbättrade jag. Det blev till slut en ny text.

Numera skriver jag väldigt sällan om en text från början. Jag skriver, läser och redigerar medan jag läser. Det blir kanske inte sämre, eller bättre, men helt klart är det ett annorlunda arbetssätt.

Om en text bara finns på papper och jag måste skriva av den tycker jag att det är besvärligt. Jag kan ta ganska stora omvägar för att hitta texten digitalt. Numera har jag lärt mig att jag kan fotografera den och be en AI-tjänst göra om den till text. Jag försvarar mig med att det blir mer korrekt så.

Det finns författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. Jan Guillou är känd för att skriva på en gammal mekanisk skrivmaskin av märket Halda. Han har en vana och en skrivstrategi som fungerar utmärkt för honom.

Om jag tvingades tillbaka till skrivmaskin skulle det förstås gå, men först efter att jag beklagat mig en stund. Efter en tid skulle det till och med gå riktigt bra. Det gjorde det ju för skribenter förr.

Nu ska jag läsa igenom det jag just skrivit. När jag nu läser är det inte det som du har läst. För jag kommer förstås att ändra en del. Men vad det är har du ingen aning om.

/Patrik

Föredraget: toaklotter

I början av 1900-talet började läkarstudenten Bengt Claudelin från Uppsala dokumentera toalettklotter från offentliga toaletter. Han gjorde även ordlistor av dåtidens slangord och könsord, med förklaringar. I nästan hundra år har hans anteckningar har legat väl undangömda i Hallwylska museets arkiv, men idag ger de en unik inblick i hur lust och sexualitet uttrycktes för över hundra år sedan.

Den 16 april kl 17:30 i Rum för språk berättar Michaela Carlberg, historiker och författare, om Bengt Claudelins insamlade klotter, om hans ordlistor och om synen på sexualitet vid den här tiden. Anmäl dig här!

Boken: Förnamn i Sverige

Grattis Otto och Ottilia! I dag har ni namnsdag. Både Otto och Ottilia kommer från tyskan och är smeknamn till namn som börjar på Od-. De betyder ursprungligen ’egendom; rikedom’.

Uppgifterna är hämtade ur det utmärkta lexikonet Förnamn i Sverige. Boken har färdigställts av Katharina Leibring och är en reviderad och avsevärt utökad ny upplaga av Eva Bryllas verk, som utkom för över tjugo år sedan.

I lexikondelen kan du slå upp vad 1 800 förnamn betyder, varifrån de kommer, hur länge de har funnits i Sverige, när de har varit mest populära och hur vanliga de är. Boken innehåller också en historik över förnamnen i Sverige och berättar hur namnförrådet i almanackan har förändrats. Ett avsnitt ger dessutom en beskrivning av personnamnslagen. Förnamn i Sverige kan laddas ner eller beställas i tryckt version här.

En utmärkt introduktion till boken ger Bengt af Klintberg i en understreckare i Svenska Dagbladet.

Hej!

Nu i morse, när jag åkte till jobbet, var det lite färre passagerare än vanligt på spårvagnen. Var det också lite stillsammare? Det är trots allt stilla veckan.

Jag var i god tid och hann bli otålig. Om man inte fiskar upp mobilen (jag försöker hejda mig och inte slentrianscrolla) så är det gärna på informationsskylten ögonen faller. När kommer tåget? Det stod 5 minuter och under rullade en informationstext:

”Bussar ersätter spårvagnarna mellan Käppala och Gåshaga på vardagar under rusningstid pga underhållsarbete på spårvagnarna. Läs mer på sl.se”

Det påverkar inte mig. Informationen är för dem som ska åt andra hållet. Jag ska åka mellan Aga och Ropsten och där går spårvagnarna denna morgon som vanligt. I förrgår var det dock vagnsbrist. Då var många avgångar inställda även på min sträcka. Det förklarades med en annan rullande text.

Eller, förklaring är det ju inte. Det är mer en ursäkt. Varför det krävs extra underhållsarbete och råder vagnbrist, kunde informationstavlan inte berätta.

Jag ger upp och tar fram mobilen. SL skriver helt kort att problemet beror på att man inte har några extra vagnar att ta till när någon går sönder:

“Blir det tekniska fel finns ingen fordonsreserv, därför blir det brist”.

Det är ju begripligt. Kanske till och med ekonomiskt smart, att man inte slösat pengar på extra vagnar. Ändå är det rätt ofta vagnsbrist, och tålamodet hos många resenärer är prövat. På ett forum undrar någon om man inte kunde införa ekonomisk stimulans för att få servicen att skötas effektivare:

”En lösning är ju att SL höjer vitena för inställd trafik och på så vis skapar en inverterad morot för att vagnarna ska fungera.”

Då blir det plötsligt en språkfråga. Någon annan svarar i samma tråd:

”Det finns inget som heter ’inverterad morot’ (och hur skulle en sådan se ut?). Det som efterfrågas är härlett från uttrycket “käppen och moroten” (i detta fall mest käppen, tydligen).”

Käppen och moroten är en gammal historia om en åsna som travade bättre om man hängde en morot på en käpp framför nosen. Men när ursprungshistorien fallit i glömska kan man tänka sig att käppen snarare är en piska och då ändras uttrycket ”piskan och moroten”. Piskan för att mana på, och moroten för att locka. Inverterad morot var alltså ytterligare en nymodighet.

I tråden på nätet får jag också lära mig en hel del om service på spårvagnarna i Norrköping. Men något djupare svar på frågan om varför vagnarna på Lidingöbanan lite oftare än önskat kräver service får jag inte. Men jag fördrev lite tid och stillade min nyfikenhet. Lärde mig något. Kanske blev jag mer allmänbildad på kuppen?

Frågan passar eftersom jag i går var på ett roligt evenemang som handlade om just bildning. Det var en kväll med panelsamtal och framträdanden och dessutom en god middag och samtal runt borden. Allt om bildning.

Ordboken förklarar att bildning är ”mångsidiga, och för livet värdefulla, kunskaper, särskilt humanistiska”. Diskussionen på evenemanget gav ett betydligt djupare, kanske mer bildat, svar. Jag har inte riktigt smält allt som sades, men kanske kan jag återkomma till det i ett kommande språkbrev.

I morgon är det långfredag. Förr en dag präglad av stillhet och väntan, att begrunda Jesu lidande, att vara lite lugnare och tystare. Man bytte kyrkklockans kläppar mot dymlar för att klockringningen skulle vara mer dämpad. Därav ordet dymmelonsdag.

När jag sitter på hållplatsen är jag visserligen tyst, men också rastlös. Jag kan inte låta bli att googla för att fördriva tiden. Kan det vara så att tillgången till information gör oss mer rastlösa. Vore det att hedra långfredagen i morgon att ta in lite mindre information?

Min påskplan är att ta det ganska lugnt. Men jag kan inte lova att jag inte googlar om nåt dyker upp.

/Patrik

Ny på jobbet: Charlotta

I veckan välkomnade vi Charlotta Jeppson till Rum för språk. Hon är museipedagog, gymnasielärare i svenska och spanska och har nu börjat hålla föreläsningar för mellanstadieklasser om svenska ord.

Jag har skrivit förut om hur roligt det är att prata med skolelever framför vår vägg med 1000 svenska ord. De ställer nyfikna frågor om allt från ”porla” och ”förgätmigej” till ”vobba” och ”mammakorv”. När Charlotta stått framme vid skärmen har jag suttit längst bak och lyssnat. Det ger en annan dimension och jag märker ännu tydligare hur barnen växer när de frågar om ord de aldrig mött förut, och sedan med lite hjälp kan klura ut vad de betyder. En liten anastrof, helt enkelt.

Rum för språk: alla språk

I dagens Sverige talas både svenska och många andra modersmål. Hur har flerspråkigheten sett ut historiskt i Sverige och hur ser flerspråkigheten ut i andra delar i världen? Det är frågor Camilla Bardel svarar på när hon kommer till Rum för språk den 15 april. Camilla är professor i moderna språk med didaktisk inriktning och förutom det flerspråkiga samhället, kommer hon också att ge en inblick i hur man kan använda de språkliga resurser som man redan har när man lär sig fler och mer språk.

Tjänsten: Nyordssöket

I veckan släppte Språkrådet sin nya tjänst Nyordssöket. Det består av samtliga ord från nyordslistorna som presenterats sedan 1986. Varje ord har en förklaring, något exempel på användning och året när det först började användas.

Via Nyordssöket kan du lista alla nyord från A till Ö, ta fram nyord från vissa år och filtrera orden efter olika kriterier. Sökningen har även inbyggd ordgissning och fritextsökning.

Utbildning: språkpoliser

För att möta ett uppdämt samhällsbehov av kvalificerad tillsyn inom områden som felaktig syftning, obefogad särskrivning, tveksam kommatering och vårdslös användning av de/dem startar en ny utbildning vid Uppsala universitet.

Det är institutionen för nordiska språk som i går – den 1 april – meddelade att man inrättar en ny språkpolisutbildning under 2027. Utbildningen syftar till att långsiktigt stärka samhällets beredskap för språkrelaterade spörsmål och omfattar både teoretiska och praktiska moment, däribland textgranskning och grammatisk konflikthantering.

– Vi ser ett tydligt behov av en mer närvarande språklig ordningsmakt. Under lång tid har allmänheten lämnats utan rimligt skydd mot anglicismer, slentrianmässiga apostrofer och pluralformer som ingen bett om, säger en lurig företrädare för verksamheten.

Efter examen kommer studenterna att vara behöriga att utföra språklig tillsyn och vid behov, vänligt men bestämt, ingripa mot språkliga förseelser i offentlig miljö. Möjlighet till vidareutbildning inom kommateckensamordning och ingripande mot löst sammansatta uttryck ses för närvarande över.

Institutionen meddelade att antagningen öppnar den 1 april 2027.

Hej!

I måndags var jag på en samtalsklubb och pratade om Språkmuseet. Det var roligt och stimulerande, som det alltid är att få prata om mitt favoritämne. Ändå var jag inte riktigt nöjd efteråt. Något skavde.

Det händer att jag får inbjudningar till föreningar och klubbar som vill att jag ska hålla ett föredrag. Jag tackar alltid ja om jag inte har något annat inbokat. De som frågar får önska vad jag ska tala om, så länge det är om språk. Mitt föredrag kan handla om svenska språkets historia, vad som händer med språket nu, engelskans inflytande och förstås om Språkmuseet.

Varje tillfälle och möte är sitt eget lilla universum och det är oemotståndligt att få kika in i en ny värld, möta nya människor, ta del av deras tankar, kanske även i en spännande och oväntad miljö. Av åhörarnas frågorna lär jag mig ofta något nytt – vad just den här gruppen tycker är extra intressant, eller vad som var otydligt när jag försökte förklara. Jag testar nya sätt, kommer på andra exempel och liknelser. Ibland fungerar de, ibland inte. Varje gång berättar jag en lite annorlunda historia, anpassar mig till situationen och åhörarna, och nya saker som hänt.

Nästa vecka ska jag prata på Senioruniversitetet i Stockholm. Det är över 700 anmälda. Mötet i måndags, det som skavde lite, var i ett betydligt mindre format. Det var bara jag och ytterligare fyra män.

De brukade ses regelbundet, äta något litet, och bjuda in en hemlig gäst. Redan när jag fick höra om idén tyckte jag att det lät intressant. Det går att jämföra med en bokcirkel, men istället för att läsa en bok inför mötet bjöd de in en gäst och diskuterade sedan utifrån gästens tankar.

Vi tog kallskuret och öl i köket och satte oss runt ett bord i vardagsrummet. Medan vi åt ställde de nyfikna frågor och jag svarade. Efter att vi ätit klart flyttade vi till en sittgrupp och fortsatte diskussionen där.

Herrarna var mycket vetgiriga, fulla av frågor. De påstod saker och jag höll ibland med, ofta argumenterade jag för motsatsen. Det var ett mycket vänligt samtalsklimat, även om en del frågor säkert var medvetet provocerande, för att få lite energi i diskussionen.

Jag trivdes, kände mig säker på min sak, visste hur det låg till och lade ut texten som svar på deras påståenden och frågor. Jag blev allt mer uppfylld av att berätta hur jag tycker att det ligger till. Ganska utdraget och omständligt förklarade jag hur språk fungerar och varför vi behöver kunna mer. Intresset för språk måste öka!

Först efteråt märkte jag att jag blev en slags väckelsepredikant, en kolportör för språkintresset. Överdrivet positiv och uppfylld av att ha alla svar – jag vet hur det är! – mässade jag om det ena efter det andra.

Dagen efter mötet fick jag mycket vänliga tack för att jag hade deltagit. Det fanns ingen tillstymmelse till kritik. Kanske överdriver jag min oro. Ändå tycker jag att man måste vara på sin vakt. För oss som älskar språk och är nördigt intresserade av det mesta som har med ord, uttryck, tecken och kommunikation att göra gäller det att behärska sig. Stanna upp och lyssna.

Alla har ett naturligt intresse för språk. Fånga upp det, i stället för att glänsa med din egen kunskap och övertygelse. Säger jag självsäkert.

/Patrik

Boken: 1999

I helgen läste jag ut Helena von Zweigbergks 1999. Det var med lite sorg jag släppte den ifrån mig, eftersom den var så bra ville jag inte att den skulle ta slut.

Det är den tredje fristående delen i Helena von Zweigbergks romansvit om Ingrid och hennes barn Tom och Johanna. ”Det är något allvarligt jävla fel på dig.” säger Tom och sedan tappar Ingrid och Tom kontakten. Ingrids dotter Johanna övertalar Ingrid att gå i terapi. Hon är motvillig men hamnar i en grupp föräldrar som alla, av olika skäl, har tappat kontakten med sina vuxna barn. Och för första gången vågar hon öppna sig lite.

Helena von Zweigbergk har förmågan att med små medel teckna mycket trovärdiga karaktärer, och hon fångar tidskänslan väl. Det är bara drygt 25 år sedan, men ändå känns det avlägset. Ingrid har ännu ingen mobil, och från Berlin måste Tom skicka fax för att nå fram. Han textar ett meddelande och skickar.

Ordet: bada

För två veckor sedan deltog jag i Spanarna i P1. Min spaning handlade om den tidlösa simhallen. Jag har börjat simma i nya fina Lidingö simhall, och det föranledde en jämförelse med 70-talets simhall i Askim. Inte mycket har hänt. Det ser ut, luktar och låter precis som förr. Det är analogt, jämlikt och enkelt.

Helt opåkallat stoppade jag in lite språkhistoria också. Jag pratade om att det finns mycket gammalt språk i simhallen eller badhuset. Orden ”simma” och ”bada” har till exempel funnits i svenskan sedan innan den blev svenska. De kan spåras tillbaka till urgermanskan. Ett språk som talades före kristnandet, ja före kristus.

Så långt tillbaka i historien var jag ute på djupt vatten, och fortsatte i stället spaningen om hur mycket jag gillar att tiden står stilla i simhallarna.

Bokhandeln: förbjudna böcker

För några år sedan startade fyra pappor i Knivsta en bokklubb. Nu öppnar de bokhandeln Banned Books & Co. som specialiserar sig på förbjuden litteratur och musik.

– Vi har alltid varit intresserade av varför så många böcker, även barnböcker, har förbjudits eller censurerats genom historien, på så många olika platser i världen. För att citera författaren Isaac Asimov så tycker vi att en bok som är förbjuden är en bok värd att läsa, säger journalisten och författaren Daniel Åhlin som är en av grundarna av Banned Books & Co.

Bokhandeln vill vara ett alternativ till algoritmer, topplistor och snabba flöden genom att lyfta litteratur och musik som inspirerar, utmanar och ibland provocerar. Den personliga rekommendationen står i centrum.

Namnet Banned Books & Co. är en hyllning till den odödliga kraft som litteratur alltid har haft: som idébärare, tröst, inspiration, kritik och fantasi. Genom historien har otaliga böcker setts som hot mot religioner, maktstrukturer, könsroller, politik, normer eller moral. Många av världens mest lästa och älskade författare, däribland åtskilliga Nobelpristagare, har fått sina verk förbjudna. Därför kommer vi alltid erbjuda ett stort utbud av böcker som förbjudits runtom i världen.

Vårtecknet: blåsippor

Blåsipporna – det årliga vårtecknet – har tittat fram i skogen som jag passerar på promenader och springrundor.

Sippa är enligt Svensk ordbok ”(typ av) ört med jordstam, flikiga blad och ensam blomma på långt skaft i stjälktoppen tillhörande den svenska vårens mest älskade blommor.”

Ordet sippa är belagt sedan början av 1500-talet där det nedtecknats i Läke- och örte-böcker. Ursprungligen är det troligen identiskt med säppal ‘(blomster)krans; krona’ (efter blommans likhet med en krona). Blå är från slutet av 1200-talet, och finns nämnt i Westgöta-Lagen. Det kommer från fornsvenskans bla(r); gemensamt germanskt ord av okänt ursprung; eventuellt är det besläktat med latinets flavus som betyder ‘gul; blond’.

Blåsippa ligger på min tio-i-topplista över favoritord. Särskilt nu i mars.

Hej!

Och grattis Finland. För nionde året i rad är landet korat till världens lyckligaste. Hela morgonen har jag lyssnat på nyheterna och glatts med er.

Uppläsaren säger också att efter Finland kommer Island, Danmark och Costa Rica. Sedan säger uppläsaren att Sverige kommer på femte plats. Jag blir lite fundersam. Femte plats är precis efter fyran Costa Rica. När jag väl börjat irritera mig på detta kan jag inte släppa. I mina öron låter femteplats sämre än om man sagt efter Finland kommer Island, Danmark, Costa Rica och Sverige.

En futtig detalj. Men det där med lycka handlar om förväntningar och – vill jag hävda – att bry sig om detaljer.

Så, när vi ändå är inne på detaljer: jag undrar vilka det är som är lyckliga i Finland. Är det finnarna eller finländarna?

Att jag funderar på just detta beror på en notis jag skrev för två veckor sedan. Det var efter att jag varit på Soppteatern här i Kulturhuset Stadsteatern och sett en suverän show med Stina Ekblad och Iris Viljanen. Jag hade skrivit att de båda kom från finska Österbotten. Det föranledde Johanna Söderholm att höra av sig. Hon tackade för språkbrevet, men:

”Eftersom jag är en certifierad tant så blir jag dock tvungen att anmärka på en detalj i senaste utskick”.

”Som finlandssvensk och österbottning skulle jag föredra ’det svenska Österbotten i Finland’. Alternativt ’svenskspråkiga Österbotten’. Det finska eller finskspråkiga Österbotten existerar givetvis parallellt med det svenska, men är ett annat sammanhang.”

Inte bara Johanna reagerade. Barbro Ekholm Nestander skrev också:

”Stina Ekblad är inte uppvuxen i finska Österbotten, utan i svenska Österbotten. Ja, eller finländska Österbotten, om du vill ha Finland med.”

Hon påpekade också att det finns ett finskt Österbotten. Det ligger 5–10 mil in i landet (parallellt med det svenska Österbotten). ”Där får man verkligen leta efter någon som kan svenska.”

I språkfrågan har Barbro och Johanna rätt. Jag borde skrivit svenskspråkiga. Eller kallat dem för finländska. Däremot är jag mindre förtjust i att skriva ”svenska Österbotten”. Det läser jag som att Österbotten ligger i Sverige. Men i en finlandssvensk eller finsk text skulle jag inte reagera. Där är det rätt att skriva svenska Österbotten eller ruotsin Pohjanmaa.

Att Johanna och Barbro hör av sig är inte förvånande. Även om Johanna ber om ursäkt:

”Nu känner jag hur tantpoängen rasslar in! Det är nästan som en lapp i tvättstugan. Något som vi för övrigt sällan sysslar med i Finland. Varken på finska eller svenska. Vi biter ihop och tiger”

Det tror jag inte. Jag skulle säga att finlandssvenskar är mer benägna att påpeka språkfel än sverigesvenskar. Det är inte märkligt. Svenskan är ett minoritetsspråk i Finland. Språket behöver starka företrädare.

Dessutom vill jag hävda att påpekandet av de små detaljerna hänger samman med lyckan.

Det är lätt att anta motsatsen. Att den som står ut med små skavanker blir lyckligare. Att den som ser de stora linjerna lättare kan stå ut med alla små motgångar.

Kanske är det så. Men det gäller att skilja på de små detaljerna som man kan påverka, till exempel hur man skriver, och sådana som bara sköljer över en, som plus fyra grader och duggregn. Jag tror att finländarna har rimliga förväntningar på vädret och livet, samtidigt som de petar i små detaljer som de kan påverka. Därför är de lyckligast.

Jag tackar Johanna och Barbro för att de hör av sig. Jag vill ju gärna få kommentarer som hjälper mig att skriva bättre. Det vill de flesta. Men Johanna skäms fortfarande. Hon skriver igen, att hon kände sig som ”en extratantig tant”. Eller ”en kukkahattutäti (ung. blomhattstant)” som det kallas på finska: ”En tant med hatt och fotriktiga skor som ger sig in i debatter för att tillrättavisa.”

Johanna berättar också att det pågår en debatt om bristande språkkunskaper i finländska medier. Det går dåligt för både svenska och finska, och alltför få är intresserade av det som i Finland kallas främmande språk: tyska, franska och ryska. Alla upplever att de kan engelska, och tycker att det räcker, skriver Johanna, men tycker att det är märkligt eftersom även resultaten i engelska går neråt.

Jag finner en liten tröst i Johannas brev. Debatten känns igen från Sverige. Och vi ligger ändå på femte plats i lyckoligan. En plats över Norge. Som ju också bryr sig rätt mycket om språk och dialekter. Kanske är det ett skäl till topplaceringen: Språkdebatten. Jag måste ta reda på hur språksituationen är på Costa Rica.

/Patrik

Mästaren: HC Nygård

I går gästades Rum för språk av Hans Christian Nygård, en av Sveriges främsta korsordskonstruktörer. Han står bakom Svenska Dagbladets och Tidningen Vi:s allra svåraste kryss.

Här på Kulturhuset fick vi en timme fylld med ordglädje och underfundiga språklekar. Hans Christian Nygård beskrev hur han skapar först ordflätan, vilket tar mest tid, och sedan de kluriga nycklarna. Orden i flätan måste vara rimliga och finnas i ordlistan, medan nycklarna får vara hur knäppa som helst. Ett exempel var LANTLIG SOM EN FYLLEHUND, 6 bokstäver (* för facit, se sist i brevet).

Han pratade också om anagram, alltså att man kastar om bokstäver och bildar något nytt kul och knäppt. Och kunde konstatera att ett anagram av hans namn förr varit ”Hyrd hingst chansar i ån”. Det var när han stavade sitt efternamn Nygårdh. Numera stavar han utan h. Och anagrammet blir ännu bättre: ”Dyr hingst chansar i ån”.

Språkakuten: fråga en fråga

Sara Lövestam och jag svarade på tittarfrågor i Språkakuten i morse. En fråga handlade om skillnaden mellan golv och tak. Gjorde David Sundin rätt i tv-programmet ”Bäst i test” när han likställer golv med mark? Nja, var mitt första svar. Golv och mark är olika saker. Men efter en längre utläggning hamnade jag ändå i det självklara svaret: domaren dömer. David Sundin har rätt.

Vi svarade också på en fråga om fraser av typen ”fråga en fråga”, ”tänka en tanke” och ”cykla en cykel”. Brevskrivaren undrade om det var okej. Också här var svaret nja. Man bör undvika upprepningar och till exempel hellre skriva ”ställa en fråga”. Men i vissa fall, som ”leva ett liv”, är det okej. Det går också att peta in ett adjektiv, som gör frasen mer okej. ”Dö en död”, är inte så bra medan det fungerar att skriva ”dö en långsam död”.

Efter sändningen började Sara sjunga ”Nynna en sång, tralla en trall, gnola en låt…”. Det är ur Family Fours schlagerhit ”Härliga sommardag”. Jag lyssnade nyss (den håller inte riktigt, men nostalgikänslan är total). Låten vann svenska uttagningen 1972 och kom sedan på trettonde plats i Eurovision.

Ännu bättre gick det året innan, 1971. Då var reglerna att en manlig artist (Tommy Körberg), en kvinnlig artist (Sylvia Vrethammar) och en grupp (Family Four) framförde varsitt bidrag i fem semifinaler i Hylands hörna. Family Four vann alla semifinaler och tävlade därför i finalen mot sig själv. Låter inte det som en mycket enklare lösning än dagens komplicerade upplägg. Vann gjorde “Vita vidder”, som sedan kom på sjätte plats i Eurovision.

Rum för språk: språk på mobilen

Med hjälp av appar och andra digitala verktyg finns det numera otaliga sätt att lära sig svenska och andra språk som vuxen. Du kan öva uttal, läsa, lyssna – och till och med ringa till en AI-kompis. Men det är en djungel, och alla hjälpmedel är inte lika bra.

Annsofie Engborg visar och berättar om olika smarta sätt, och mindre bra, att studera språk digitalt. Föredraget hålls på lätt svenska. Anmäl dig här!

* LANTLIG SOM EN FYLLEHUND: rustik

Hej!

I tisdags var det 50 år sedan Astrid Lindgren publicerade sin berömda artikel om Pomperipossa i Expressen:

”Nu ska jag berätta en saga. Den handlar om en människa, Pomperipossa kan vi kalla henne, för det brukar ju folk heta i sagorna. Hon bodde i ett land som vi kan kalla Monismanien, nånting måste vi ju kalla det.”

Det var en svidande och rolig satir som handlade om de höga marginalskatterna. Den fick enormt genomslag och var mycket svår att bemöta. När finansminister Gunnar Sträng ändå försökte så kunde Astrid Lindgren snabbt ge svar på tal. Det handlade om sagor och räknekunnighet. Astrid tyckte att de kunde byta jobb och helt klart gick hon segrande ur ordväxlingen.

I tisdags ordnade vi lämpligt nog en workshop i politiskt skrivande. Hur ska man fånga publiken och föra fram sitt budskap så att det får sådant genomslag som Astrid Lindgren fick?

Över 70 personer hade anmält sig, fler än som ryms i Rum för språk. I stället hade vi tillsammans med Kulturhuset Stadsteatern dukat upp med tre långbord på plan 3.

På scenen började vi med en panel som bestod av Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, Leonidas Aretakis, chefredaktör på Flamman, och Gunilla Almström Persson, retorikforskare och docent vid Stockholms universitet.

Jag tänkte att nu blir det fart på debatten. Om den här panelen tyckte lika skulle vi kunna flytta berg. Men de gör de inte alls. Leonidas är klart vänster och Tove klart höger. Det ville jag prata om. Konflikten som drivkraft. Det är väl där varje text börjar.

Det visade sig fel. De var rörande eniga om att konflikten inte var så viktig. I stället drevs de av en vilja att förstås och förklara. Tove hävdade till och med att hon inte främst ville övertyga. Mest nöjda var de med texter där de tydliggjort något och där läsaren sedan fick utrymme att tänka själv.

Panelen avslutades med att Gunilla gav publiken en uppgift. De skulle spåna argument. Övningen var ett sätt att visa att skrivprocessen inte börjar med att skriva. Den börjar med att tänka. Jag frågade om det inte var en idealiserad bild av skrivandet. Att man oftast skrev först och tänkte sedan.

Och jo, där fick jag medhåll av den andra panelen. Den bestod av Vesna Prekopic, tidigare ledarskribent på Dagens Arena och nu frilans, Max Hjelm, ledarskribent på DN, och Joel Landberg, språkvetare och retoriker.

Vesna menade att hennes största drivkraft inte var konflikten, utan känslorna, att hon blev upprörd av något. Det var då hon skrev som bäst och mest. Och då skrev hon gärna först och tänkte sedan. Max propagerade för att dra åsikt och känsla så långt det går. Det är bra att det smäller.

Joel Landberg avslutade den andra panelen med att dela ut en fortsättning på Gunillas uppgift. Nu skulle alla få skriva. Men innan dess testa sina argument på varandra. Det pratades, argumenterades, knappades på tangentbord och raspades med pennor. Några paneldeltagare gick runt bland borden och hjälpte till och jag tänkte: ”Det här är demokrati i praktiken”.

Upplägget som retorikerna Gunilla och Joel hade, tänk först – skriv sedan, är verkligen något att ta till sig. Jag minns från den forskning på skrivprocessen som jag deltog i på 1990-talet att ovana skribenter gärna kastade sig över en skrivuppgift och skrev innan de tänkt färdigt. Det gjorde att de trasslade in sig och texten blev lidande.

Mer erfarna skribenter förstod när det var en svår uppgift och då tänkte de först, de la upp argumenten och sedan skrev de. Det är inte lätt att hejda sig, särskilt om man blivit arg och vill säga vad man tycker. Men den ovane skribenten tjänar på att stanna upp, andas lite och punkta ner sina argument. Sedan släpper man på ilskan igen.

Jag undrar om det var så Astrid Lindgren gjorde.

/Patrik

Rum för språk: bokdans

I tisdags hade vi många små, små besökare i Rum för språk. Tillsammans med Dansmuseet ordnade vi bokdans. Barnen – som var två till tre år – satt och lyssnade på Klara Berggren som högläste ur boken Klä på herr H. Med jämna mellanrum fick de hoppa upp och dansa något ur boken: surra runt som flugor kring väggarna, leta efter försvunna glasögon eller ta några balettsteg.

Av respekt för barnen har vi ingen bild av själva evenemanget, men vi har ju bilden på alla stövlarna och kläderna utanför. På lördag 14/3 och 21/3 är det bokdans för allmänheten (3-8 år) och där finns det plats klockan 14:00 båda dagarna.

Hantverket: att skapa korsord

Löser du korsord? Eller kanske spelar Wordfeud eller Scrabble (ja, det är klart, på måndagar i Rum för språk). Nu kommer en av Sveriges främsta korsordsmakare på besök. På onsdag den 18 mars kl 18:00. Missa inte!

I över 30 år har Hans Christan Nygårdh sökt egna sätt att berika bildkorsord. I Rum för språk kommer han visa hur själva vävandet går till. Han berättar om hur anagram och prosastycken kan användas, och om olika språkbegrepp som utgör verktyg för att konstruera intellektuella utmaningar i kryssen.

Anmäl dig här!

Hej!

En del veckor är helt enkelt mycket MER än andra. Den senaste veckan på Kulturhuset har varit en sådan. Här kommer därför en rapport från en lite utmattad språktjänsteman.

Vi hade förberett inför anstormningen; städat och fixat i Rum för språk. Innertaket snyggades till och på den vänstra väggen – som tidigare varit betonggrå och sliten – finns nu ”hej” på över sjuttio olika språk. Där står ord stryktungjatjeta, kaixo, ሰላም och 안녕하세요. Du får gärna mejla förslag till mig på fler ”hej”, till vår planerade uppdatering av väggen.

I tisdags morse, innan Kulturhuset öppnat, kom högskole- och forskningsminister Lotta Edholm och kulturminister Parisa Liljestrand in genom dörrarna. De leder tillsammans rådet ”Ett läsande land”. Jag har skrivit om det förr. Rådet samlar en brokig skara personer som på olika sätt arbetar för att fler ska läsa. Där sitter Lärarstiftelsernas Malin Tufvesson, Handelshögskolans Lars Strannegård, Läsrörelsens Elisabet Reslegård, Berättarministeriets Dilsa Demirbag Sten, Alkompis Julia Agha och många fler.

Nu kom hela gänget, 19 personer, till Rum för språk och bänkade sig på klappstolarna, precis som en mellanstadieklass brukar göra. Nästan lika stimmiga ochförväntansfulla också.

Jag inledde med att berätta om språkintresset. Mitt favoritämne. Varför det måste öka, vikten av att inte bara kunna språk utan kunna något om språk, och hur ett språkmuseum kan bidra. Sofia Malmgård berättade sedan om vår verksamhet i Rum för språk, vad mellanstadieeleverna möter, våra populärvetenskapliga föreläsningar, de uppskattade scrabblekvällarna och mycket mer.

Jag berättade också vad som behövs för att vi ska komma vidare och kunna öppna i en egen lokal så småningom. Presentationen möttes av nyfikna frågor och glada tillrop. Under det efterföljande mötet berättade också andra deltagare i rådet om fler initiativ, bland annat om en satsning på läsning hos intagna i häktet och om tävlingen för fjärdeklassare i Gävle: ”Nu läser vi”.

När Läsrådet lämnat Kulturhuset var det dags att koppla upp sig för en ny presentation. Denna gång på ett digitalt möte med nätverket för språkmuseer runt om i världen. Där var språkmuseer i Sydkorea, Kanada, Sao Paulo och på många fler ställen. Över 30 museer deltog i mötet. Hela listan hittar du här (ja, Språkmuseet är förstås med).

Knappt hade vi kopplat ner förrän det var dags att möblera om i Rum för språk inför kvällens föreställning. På programmet stod en föreläsning om Språk och identitet. Vem är man på ett annat språk?

När föreläsningen började var det fullt till sista stol, och pall, och dessutom några som fick nöja sig med att stå. Jonatan Haile berättade om sina olika språk – han talar minst sex – och vilka olika identiteter han är på de olika språken. Det blev en uppvisning i hur givande det är att lära sig språk. Jonatan Hailes inlärningsmetod handlar mycket om musik och att bada i språken, att röra sig bland folk och våga prata och lyssna.

Efter föredraget blev det språkmingel i samarbete med föreningen Stockholm Polyglots. Barvagnen drogs fram, flaggor placerades ut på borden och man slog sig ner där man ville för att prata, eller lyssna på, något visst språk. En lärdom är att man inte behöver kunna prata eller ens förstå för att få ut något. Man kan lyssna, njuta, uppfatta ljuden och deras typiska karaktär. Det blir som en abstrakt tavla. Vackert och lärorikt.

Så blev det onsdag och nu kom riksdagsledamoten Catarina Deremar på studiebesök. Hon satt med på en föreläsning om svenska ord för en sjundeklass. Det var en rolig klass. Eleverna frågade, som alltid, om det ovanligt långa ordet kontrapropositionsvotering, som på grund av sin längd sticker ut lite extra bland de 1000 ord som visas på skärmen. Och för första gången kunde vi få en förklaring från någon som faktiskt använder det. Jag gillar ordet eftersom det visar på hur man kan enas i en omröstning trots att man egentligen tycker helt olika. Det är en konfliktlösningsmetod, fjärran från omvärldens krig och kaos.

På kvällen i går hölls sedan ett andra föredrag inom flerspråkighetstemat. Nu var det Maria Rydell, som forskar på språk och migration, som svarade på frågan: Är svenska ett svårt språk?

Jo, det fanns nog en hel del hinder och fällor, särskilt för dem som är äldre, ovana och talar språk som är mycket annorlunda än svenska. Liksom hinder i samhället. Har Sverige en bra kultur för att lära sig språk? Hon bekräftade det som strykJonatan Haile berättat dagen innan, hur viktigt det är med sociala kontakter: Att få träffa talare av ett språk och öva. Tyvärr visar Maria Rydells forskning att det ofta är svårt att hitta tillfällen att språkbada på svenska.

Snart kommer helgen och språktjänstemannen ska pusta ut. Jag kan lyckligt tillfredsställd konstatera att Språkmuseets Rum för språk är en populär plats för alla sorters språkbad.

/Patrik

Varumärket: Gårdsgoda

Det har skett en liten revolution i min frukostrutin. Jag är en vanemänniska och gillar att frukosten är sig lik från dag till nästa. En rågsmörgås och en kopp choklad. På smörgåsen brer jag Bregott och ringlar kaviar. Men nu plötsligt råkade det bli ett nytt märke på fettet: Gårdsgoda.

Det smakar prick lika. Men namnet fascinerade. Det lät konstruerat. Inte olikt alla löjliga namn på bröd numera: Längtan, Himla Go och Tranbärslycka. Men så slog det mig att Bregott ju är precis lika påhittat. Det är bara mycket äldre. Bregott lanserades av mejerierna 1969. Lät det lika fånigt som Gårdsgoda då, när jag var fem år?

Dagen: Fössta tossdan i mass

I dag är det småländskans nationaldag. Fössta tossdan i mass. Uttrycket har numera fått officiell status genom att Språktidningen utsett våra landskapsljud. För Småland är det r-bortfallet som anses mest typiskt. I tidningen skriver språkvetarna Martin Persson och Stefan Jacobsson:

”Många av världens språk kan ha en lite snål inställning till r-ljud. Tyskan och danskan omvandlar gärna r till en vokal när det står i slutet av ett ord, och många ­varianter av engelska stryker r i vissa positioner. Småländskan ansluter sig till denna skara genom att endast uttala r om det följs av en vokal. Därför kan ett ord som sork uttalas så gott som identiskt med sak. Detta har smålänningarna med viss stolthet lyft fram som ett tecken på regional särart. Därför är det helt logiskt att den inofficiella småländska nationaldagen firas med massipantåta under fössta tossdan i mass.”

Föreställningen: Kargt och blåsigt

Av en lycklig slump blev jag bjuden på soppteater i går. Det var Iiris Viljanen och Stina Ekblads föreställning Kargt och blåsigt.

Musikern Iiris Viljanen och skådespelaren Stina Ekblad har båda vuxit upp i finska Österbotten. På Soppteatern spelar, sjunger och dansar de. Det handlar om pianolektioner och författardrömmar, om barndomsår och livet som går.

Jag ser att det finns ett fåtal biljetter kvar. Rekommenderas starkt!

Workshopen: politiskt skrivande

Hur skriver man vasst och övertygande? Hur väcker man känslor utan att förnedra eller fördumma? På tisdag nästa vecka får du svaren på en workshop i att väcka affekt och ge effekt.

Under två timmar får du lyssna på några av Sveriges främsta skribenter – Tove Lifvendahl, Leonidas Aretakis, Vesna Prekopic och Max Hjelm – och fila på ditt eget skrivande. På scenen möter du också retorikexperterna Gunilla Almström Persson och Joel Landberg. Samtalen leds av mig.

Språkmuseet ordnar workshopen i samarbete med Kulturhuset. Köp din biljett här!

Missa inte heller vårt övriga program. Anmäl dig till Rum för språks nyhetsbrev och få de bästa tipsen och senaste uppdateringarna.

Hej!

Det är sportlov, och vi är i Järvsö och åker skidor. Ja, barnen är inte med. De har slutat skolan och flyttat hemifrån, så något skollov behöver vi egentligen inte ta hänsyn till. Men det är ofta lite lugnare på jobbet, färre möten just denna vecka och därför enklare att ta ledigt några dagar.

I går åkte vi i spåren runt Vallsta, söder om Järvsö. Det var perfekt temperatur, några minusgrader och fluffig nysnö. Det var spårat för några dagar sedan. Nu låg ett lätt lager vitt puder och under var det hårt och stadigt. Slingan var inte så lång, så snart hade vi kört upp ett riktigt bra spår.

De senaste två gångerna vi åkt skidor har det varit rejält kallt – ena gången till och med under -30. Då fryser inte bara fingrar och kinder, utan också talet fryser. Man är tyst och stakar på. Allt som hörs är den knarrande snön.

Nu var det lättare att prata. Ändå är skidåkning inte en sport som inbjuder till längre samtal. Ofta åker man efter varandra och det blir mer utrop: vackert! bra spår! Vad tyst det är! I somras vandrade vi nästan precis på samma ställe, och som jag minns det pratade vi betydligt mer då.

Hursomhelst var det tyst och jag stakade och tänkte. Bland annat funderade jag på språk och väder – eller snarare språk och klimat. Hur lika de är för att de förändras så sakta, nästan omärkligt i samtiden. Ändå kommenterar vi hela tiden språket och vädret. Men de riktiga språkförändringarna och klimatförändringarna går så långsamt att de inte riktigt märks förrän efter att de skett.

När jag åkte skidor tyckte jag att det var ett utmärkt ämne för veckans språkbrev. Jag skulle bara hem och skriva ner det. Nu när jag sitter vid datorn märker jag att det inte fanns så mycket mer att skriva än just det: klimat och språk förändras ofta långsamt.

Tankar man har när man sportar är tyvärr inte alltid så djuplodande. Visst händer det att man löser ett knivigt problem. Men min erfarenhet är att det oftare sker när jag väl kommit hem, efter sportandet, inte under det. Mina briljanta idéer under skidturen eller löprundan håller sällan när jag väl kommit hem.

Det är på samma sätt när jag vaknar mitt i natten, ligger och funderar och tycker att jag kommit på något superfiffigt. Kanske skriver jag till och med ner det. När jag sedan vaknar på morgonen och tittar på lappen är det ofta helt oläsligt. Och går det att tyda står det något självklart, som knappast var värt att skriva ner.

Jag tröstar mig med att det ju är semester. Det är först nästa vecka, när jag är tillbaka på jobbet, som de smarta idéerna ska kläckas.

/Patrik

Rum för språk: Sportlovsquiz

Den här veckan är det frågesport för sportlovslediga i Rum för språk. Besökarna, ofta barnfamiljer, får svara på trettio kluriga frågor, om allt från hälsningsfraser på olika språk till hur man stavar abborre och räknar på språket evenki.

Vi har hjälp av Alice och Qadar, två fantastiska extrajobbare som går i gymnasiet men tillbringar sportlovet i Rum för språk. Här lotsar de barn och unga genom frågorna och förklarar sedan pedagogiskt svaren. I morgon fredag är det sista chansen. Mellan 11 och 16 är det öppet.

Uttrycket: Bryta på AI

Det har varit en del tal på senare tid om hur man kan känna igen texter skrivna av AI. AI har en särskild stil, och den kan man känna igen. Frågar jag AI säger den så här:

”AI-språk kännetecknas av en jämn, neutral ton och en nästan övertydlig struktur, ofta med många tankstreck, punktuppställningar och pedagogiska sammanfattningar. Det strävar efter balans och fullständighet, med försiktiga formuleringar som garderar sig och visar flera perspektiv. Resultatet kan bli korrekt och lättläst – men också något generiskt och upprepande.”

Men vad ska man kalla denna särskilda stil? Av vetenskapsjournalisten Lisa Kirsebom fick jag lära mig ett nytt uttryck: ”bryta på AI”. Hon hade stött på det engelska uttrycket AI-accent. Och på svenska kan vi översätta engelskans ”accent” med ”brytning”.

Tidningen: Klarspråk

Just nu utreder Riksrevisionen om myndigheternas språk lever upp till språklagen. Alltså om språket är vårdat, enkelt och begripligt. I senaste numret av Klarspråk intervjuas Arvid Segerström, revisor på Riksrevisionen, om granskningen. Han planerar fallstudier för att undersöka hur klarspråksarbetet fungerar, och om myndigheternas kontakter med enskilda är tillräckligt ”klarspråkad”.

Detta – och mycket mer – kan man läsa i Klarspråksbulletinen 1/2026. I samma nummer tar också Språkrådets Ingrid Olsson farväl av läsekretsen. När nästa nummer kommer ut är hon pensionär. Tack Ingrid för en lysande insats! Och tack för den fantastiska språk-mössan som vi fick av dig på invigningen av Rum för språk. Numera finns också stickbeskrivningen att köpa i Kulturhuset Stadsteaterns butik.

Ortnamnet: Bollnäs

På väg till Järvsö passerade vi Bollnäs. Den ligger strategiskt i Hälsingland precis norr om Voxnans utlopp i Ljusnan. Orten har rötter från 1300-talet och då skrevs namnet Baldanes. ”Balda” betyder ’stor’ och ”nes” syftar på ett näs ut i Ljusnan. Bollnäs: det stora näset.

Under Gustav Vasas reformation, för 500 år sedan, ställde två präster till med vad som kallades Bollnäsbullret. Prästerna protesterade mot reformationen, fick med sig folket i Bollnäs och ställde till med bråk. Orden bråka och bullra har samma ursprung, importerade från lågtyskans braka, och möjligen från början ljudhärmande. Bollnäsbullret varade hursomhelst inte länge, men Gustav Vasa var ovanligt överseende och prästerna klarade sig undan med böter.

Frågan: Är svenska svårt?

Hur lär man sig ett språk som vuxen? Vad avgör om det är svårt eller lätt? Hur lång tid tar det?

Det är några frågor som Maria Rydell kommer att ta upp under sin föreläsning i Rum för språk den 4 mars. Under föredraget diskuteras vad som påverkar vuxnas andraspråksinlärning av svenska. Det kommer bland annat handla om svenska språkets struktur, individuella faktorer, språkpolitik och Sverige som språkinlärningssamhälle. Anmäl dig här!

Missa inte heller vårt övriga program. Anmäl dig till Rum för språks nyhetsbrev och få de bästa tipsen och senaste uppdateringarna.

Hej!

Det är mycket känslor nu. Bland annat för att det är OS i norra Italien. Det är spännande, ibland onödigt spännande, men framför allt känslosamt. Det känns både för oss som tittar och för alla på plats: idrottarna, familj, vänner, tränare och funktionärer.

Känslorna syns dessutom tydligt. De finns på sociala medier, och tv missar inte chansen. Det är gärna en intervju inför ett lopp med någons mamma och pappa som står i publiken och som verkligen unnar sitt barn en medalj. Inte sällan kommer det en tår. Och när medaljen blivit bärgad kommer det en tår till.

Det är underbart att se och vara med om. Lika härlig som den oförställda glädjen är det jobbigt med den stora besvikelsen.

Jag såg Walter Wallberg, en av mina många favoriter, falla på knä och gömma ansiktet efter målgången i puckelpist. Han tog guld i Peking. Nu låg han på en tredjeplats inför superfinalen, men trots att han presterade sitt bästa åk så slutade han fyra. Besvikelsen syntes.

När någon påstår att språket förfaller, att det numera är mer ovårdat och dåligt, så kommer exemplen ofta från tv och radio. Men jag tror inte att folk uttrycker sig mer eller mindre vårdat i dag jämfört med förr. Dock är vi personliga, mer fångade i stunden, mer våra privata jag i radio och tv än vad vi var förr. Och då blir också språket sådant. Vi svär, tvekar, säger fel, använder onödigt många utfyllnadsord, liksom, typ.

Vi är inte alltid våra bästa jag, och det märks också i hur vi uttrycker oss. Det är jobbiga stunder. Men det är också de allra finaste.

Det var mörka ögon och tårar i damernas stafett i längdskidor. Det svenska laget med Linn Svahn, Ebba Andersson, Frida Karlsson och Jonna Sundling var favorittippade. Men på andra sträckan voltade Ebba Andersson i en backe, tappade skidan och där försvann chansen till guld. Ändå vändes besvikelsen i revansch. Hela laget gjorde en fantastisk insats och vi vann ett silver.

Ebba Andersson lägger ut kommentaren ”Tuff dag för mig blev tuff dag för hela laget… Det sägs att laget är större än jaget och idag har inte heller varit något undantag. Tacksam för alla som stöttar & visar kärlek.”

Och alla visade verkligen kärlek. På Ebba Anderssons Instagram kommer det tiotusentals kommentarer. Alla stöttande och med röda hjärtan. Lagkamraten Frida Karlsson skickar fem hjärtan och en kommentar med glimten i ögat: ”Våran bästa gymnast”. På sitt eget Instagram hyllar hon lagandan.

På nätet sprids en underbar film som visar när kungen möter stafettlaget i ett videomöte och gratulerar dem till silvret. Det är mycket skratt och roliga kommentarer. Kungen är full av beundran. Han säger att han först också blev besviken, men att det vände till beundran inför upphämtningen och lagandan. Till och med vurpan får beröm.

Kungen slutar sin hyllning med orden ”sträck på er”.

Då bryter en skrattexplosion ut. Tjejerna sträcker på ryggen. Uttrycket hör en annan generation till. Sträck på dig kan uttalas både som en tillrättavisning. ”Sträck på dig, du ser ut som en säck potatis.”

Uttrycket kan också betyda: du ska vara stolt över vad du gjort. Sträck på dig! Kungen menade förstås det senare. Och filmen slutar med att tjejerna struttar runt och sträcker på sig.

Konstigt nog sträcker också jag på mig.

/Patrik

Ordet: polyglott

Nästa vecka är första evenemanget i Rum för språk med under temat flerspråkighet. Det börjar med Jonatan Haile, språkentusiast och grundare av Stockholm Polyglots. Han säger:

”Annyi ember vagy ahány nyelvet beszélsz”

Det är ungerska för ”du är så många människor som de språk du talar”. Föredraget är en personlig resa och visar hur språk formar identitet. Som drömmande barn med en tvåspråkig uppväxt inspirerades Jonatan Haile tidigt att leka med orden och utforska nya språk. Varje nytt språk har öppnat en ny värld och gett honom insikter om sig själv och andra. I föredraget utforskar han hur språk kan forma vår identitet och ge nya perspektiv på människor, så att vi kan se dem som de verkligen är.

Anmäl dig till Jonatan Hailes föredrag här. Du hittar alla nya programpunkter i april här.

Nyhetsbrevet: Rum för språk

Nu finns det ett eget nyhetsbrev för programmet i Rum för språk.

Anmäl dig här och få de bästa tipsen och senaste uppdateringarna om programmet.

Glöm inte att kolla din mejlkorg när du anmält dig, och godkänn att du vill ha nyhetsbrevet.

Utställningen: vävar

Förra veckan skrev jag om föreställningen Män som väver. I veckan var jag på utställningen Livet och trasornas väv på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Den kan jag varmt rekommendera. Bland de vävda textilerna står också vävstolar. De ser ut att komma från en annan tid, men visar sig vara hyfsat nya. Suget att väva, som väcktes redan av föreställningen, växer.

Om du besöker Sven-Harrys: Glöm inte att också gå upp på taket, upptäck de fina konstverken utplacerade och se ut över staden från terrassen.

Firandet: Annas anagram

I tisdags fyllde Anna år och det firades på alla möjliga roliga sätt. Bland annat gick vi på vävutställningen som jag skriver om ovan. Det var också quiz med familjen. Två lag tävlade mot varandra i fyra kluriga grenar. Givetvis vann födelsedagsfirarens lag.

I en gren var temat te, och vi luktade på te och försökte utröna vilka smaker som fanns i söderblandning. I en annan skulle man kanske ljuga, men framför allt luras. Vi tävlade också i geografi – närmast vinner – och försökte bland annat pricka rätt på Petra i Jordanien och Mount Everest.

Den sista grenen var en lek med anagram. Det gällde att kasta om bokstäverna och lista ut vilket ord det skulle vara. ”Sanitär man” skulle vara ”mästarinna”. Kan du lista ut vilka ord som döljer sig bakom de här tre anagrammen (till en liten hjälp fanns AI-bilden ovan):

bra juli

ges flödade

felsågad störtade