Det som sticker ut mest under sommarens mercato är att Palermo har förstärkt ett redan väldigt starkt lag. De har lyckats värva både Strefezza och bomben Perin som inte var tänkt initialt men som blev ett måste efter Joronens svåra skada.

Sampdoria har kanske samtidigt den mest spektakulära samlingen av namn i Verschaeren, Lauritsen, Makoumbou, Insigne, Mbabu och Viti där man mer än dubblat truppvärdet men där man också slängt in de allra flesta på sjukhuset med skador redan efter två omgångar.

Pisa har agerat smart. Correia, Zanon och Rao är spelare som både har dokumenterad nivå och utvecklingspotential.

Cremonese följer samma modell med framför allt Berti och Elia.

Starka fönster av de stora men där också Ascoli och Südtirol ska lyftas fram.

Ett omfattande och högklassiskt fönster där många spelare av väldigt mycket högre nivå än Serie B nu anslutit tillsammans med spännande talanger och klassiska spelare som återvänder. Gazzettan skriver probabilmente migliore, per qualità, di sempre och det är svårt att inte hålla med.

Jag listar Topp 30 Serie B samt Topp 10 Serie C.

1. Mattia Perin – Juventus → Palermo
Mercatons tydliga etta. Perin lämnar Juventus efter sju år och kommer till B efter 14 säsonger i Serie A. En av de största värvningarna i ligans historia och och ett av ligans absoluta största namn. Det är en spelare som fortfarande hade kunnat stå för flera Serie A-klubbar och starkt agerat av Palermo efter Joronens skada.

2. Gabriel Strefezza – Olympiakos → Palermo
Vid sidan av Perin, kanske den bästa spelaren av dem alla som kommit till serien. Ytter i Serie A-nivå,, 28 år och redan bevisad i uppflyttningsstrid. Palermo köper honom permanent och förmodligen den allra bästa tillgängliga yttern för Inzaghis sätt att spela.

3. Walid Cheddira – Napoli → Avellino
Sposta troppo!. Ett av klubbens dyraste förvärv någonsin och en spelare som kan förändra matcher helt själv. Cheddira har kritat på till 2030 och har tidigare visat att han kan vara en toppanfallare i B.

4. Antoine Makoumbou – Samsunspor → Sampdoria
Bara 28 och vi minns hur dominant han var i Cagliari och hur fin passningsfot han då hade. Mindre glamouröst än Insigne såklart men sannolikt en mycket viktigare pusselbit över 38 matcher.

5. Yari Verschaeren – Anderlecht → Sampdoria
Belgisk landslagsman, 25 år och över 250 tävlingsmatcher för Anderlecht. Det stora frågetecknet är som alltid skadehistoriken, men Yaris potential är väldigt högt för Serie B.

6. Tommaso Berti – Cesena → Cremonese
Den kanske bästa investeringen. Född 2004, redan etablerad i serien och användbar både som åtta och tia. 6 mål och 11 assist över de två senaste säsongerna i Cesena. Serie B:s Pedri.

7. Gabriele Zappa – Cagliari → Hellas Verona
26-årig högerback med flera års i Serie A och som fortfarande borde spela på den nivån. Piazzan i Cagliari reagerade kraftigt på att han släpptes och en riktigt bra förstärkning för Hellas.

8. Omar Correia – Juve Stabia → Pisa
Färre rubriker, tydligare sportslig logik. Correia med 4 mål och 2 assist på 36 matcher med Juve Stabia och en spelare som i princip dominerade förra säsongens Serie B. Pisa köper bevisad kvalitet i bra ålder.

9. Lorenzo Insigne – Sampdoria → Pescara (free transfer)
Det största namnet efter Perin. Ett ettårskontrakt med möjlighet till ytterligare ett år minskar också Sampdorias ekonomiska risk. Han är 35, vilket gör att han stannar på plats 9 men om kroppen håller så ju Insigne på en helt egen nivå i den här serien vilket vi faktiskt fick se till och från föregående säsong i ett Pescara som spelade för liv och lem och som faktiskt höll på att klara nytt kontrakt till slut.

10. Andrea Giorgini – Juve Stabia → Südtirol
Matteo Lovisa med ännu en bra värvning för sitt Südtirol. Ett fyraårskontrakt för 24-åringen som utan problem kunde ha gått till Serie A men som nu väljer att återvända till Südtirol igen som en av klubbens högst betalda spelare någonsin.

11. Mehdi Dorval – Bari → Catanzaro
Förra säsongen: 33 matcher, 1 mål och 7 assist trots Baris katastrofsäsong. Algerisk landslagsman och en wingback som är kreativ offensivt.

12. Emanuele Rao – Napoli → Pisa (lån)
Bara 20 år men redan 32 matcher, 6 mål och 3 assist för Bari förra säsongen. Napoli behåller spelaren och Pisa får en potentiell matchvinnare utan någon transferkostnad.

13. Alessandro Bianco – Fiorentina → Modena
23 år, Serie A-erfarenhet, Europa-erfarenhet med PAOK och redan bra erfarenhet av B. Kontrakt över 2029.

14. Simone Pafundi – Udinese → Catanzaro (lån med option)
Pafundi är fortfarande bara 20 och har som alla redan vet varit italiensk A-landslagsspelare då han under Mancini debuterade redan som 16-åring. Har aldrig fått det att flyga trots den fina potential vi alla ser finns där. Ett blandat år i Sampdoria nyss och i Catanzaro hoppas vi nog att han kan göra resan som Liberali gjorde förra säsongen.

15. Gabriele Artistico – Lazio → Padova
13 mål på 31 Serie B-matcher för Spezia förra säsongen och bara 24 år. Padova köper honom permanent och skriver kontrakt till 2030. Otroligt fin värvning och bra för klubb som får sina garanterade mål och för spelare som på en högre nivå kan utvecklas.

16. Simone Zanon – Carrarese → Pisa (lån med option)
En av förra säsongens allra bästa på sin position. Pisa har agerat smart och värvat flera spelare som redan visat toppnivå i B.

17. Kevin Mbabu – Midtjylland → Sampdoria
Schweizisk landslagsback med Bundesliga-, Premier League-, Champions League- och landslagserfarenhet går permanent till Serie B och skriver till 2028. Han är 31 år gammal och någon vidareförsäljning kommer det inte att handla om, Mbabu ska leverera här och nu.

18. Matteo Brunori – Palermo → Ascoli (lån med option)
Precis den typ av transfer som Ascoli behöver. Körsbäret på tårtan. Magikern Brunori ger kvalitet, mål och erfarenhet till en nykomling som behöver just det för att hålla sig kvar. Tiden i Sampdoria var ibland skadedrabbad men också stundtals briljant sett till de mål han stod för.

19. Adin Licina – Juventus → Cremonese (lån)
19-årig offensiv mittfältare kommer från Bayern München till Juventus och lånas direkt ut till Cremonese för att få speltid. Har redan tagit nummer 10 och gjorde mål direkt i Coppa Italia mot Parma. Otrolig potential och verkligen en spelare att hålla ett extra öga på under säsongen.

20. Fabio Rispoli – Como → Südtirol (lån)
Född 2006 men redan med 35 matcher i Catanzaro förra säsongen. Fabregas testade honom under försäsongen och Südtirol ger honom nu nummer 10. Precis som Licina, en spelare att hålla det extra ögat på.

21. Lorenzo Carissoni – Juve Stabia → Padova
Mångsidighet, målproduktion och erfarenhet på nivån. Padova vet precis vad de får och värvar smart utifrån behov.

22. Rares Ilie – OGC Nice → Mantova
Klassisk nummer tio med ruggiga fötter som kan få sitt definitiva genombrott i Mantovas sätt att spela. Betydligt mer risk än Giorgini eller Correia, men också större offensiv potential.

23. Mattia Viti – OGC Nice → Sampdoria
Bara 24 år och redan med Serie A/Ligue 1-erfarenhet. Sampdoria har dessutom köpt honom permanent och gett honom ett fyraårskontrakt. Om han når nivån som en gång tog honom från Empoli till Nice är det en spelare med Serie A-potential. Svårt skadad redan i omgång två och borta en längre tid denna säsong men får vara med ändå utifrån kvalitet, kontraktstid och hur värvningen såklart var inför säsongen.

24. Salvatore Elia – Empoli → Cremonese
2 mål och 9 assist förra säsongen. En väldigt stark wingback på den här nivån.

25. Antonio Di Nardo – Pescara → Juve Stabia
14 Serie B-mål förra säsongen. Juve Stabia har alltså ersatt tappade kvalitetsspelare genom att köpa en färdig målskytt på kontrakt till 2029. Det kan bli en av listans bästa värvningar sett till faktisk poängproduktion och är en väldigt älskvärd karaktär och har samtidigt gjort en beundransvärd och lång resa i divisionerna. Avgjorde såklart mot Sampdoria i debuten. Ridå.

26. Samuele Mulattieri – Sassuolo → Hellas Verona (lån med option)
En anfallare på 25 år som redan har både Serie A- och Serie B-erfarenhet och fortfarande har utvecklingspotential. Hellas värvar för direkt återkomst till Serie A.

27. Matteo Lovato – Salernitana → Padova (free transfer)
Bara 26 år trots att han precis som Pafundi känns mycket äldre. Har redan hunnit representera Verona, Atalanta, Cagliari och Salernitana. Kommer gratis och med kontrakt till 2029 gör risk/reward mycket bra för Padova.

28. Silvio Merkaj – Südtirol → Vicenza
Vicenza köper en etablerad anfallare från samma division och ger honom kontrakt till 2029. För en nykomling väger just erfarenheten av serien tungt och kan vara tungan på vågen när det kommer till överlevnad eller inte.

29. Leonardo Mancuso – Mantova → Arezzo
34 år, så inget direkt återförsäljningsvärde men Arezzo behöver, precis som Ascoli och Vicenza, framför allt mål och erfarenhet nu och det får de garanterat i Mancuso.

30. Kevin Zeroli – Milan → Südtirol (lån med option)
En elegant sista-dagen-affär. 21-årig Milan-produkt med erfarenhet från Juve Stabia och Südtiro där manl dessutom lyckas få in en köpoption. Precis den typ av värvning som Matteo Lovisa är bäst i klassen på, ung, hungrig och med ett potentiellt betydligt högre marknadsvärde inom kort.

I Serie C så har Catania definitivt stått för den mest spektakulära mercaton. Att bygga en offensiv kring Massimo Coda och Roberto Insigne är på pappret inget annat än fantastiskt. Jag tycker ändå att Bari mycket väl kan ha gjort det smartaste fönstret. Della Morte tillsammans med Bianchi och Mattia Esposito ger en tydlig balans och omedelbar inverkan.

1. Massimo Coda → Catania
Det här är för mig den självklara ettan.

Ja, Coda är 37. Ja, den senaste våren i Sampdoria blev svag och det blev inte mycket speltid för legendaren under våren, men vi pratar samtidigt om Serie B:s främste målskytt genom tiderna som nu går ned ytterligare en division.

Årets colpo di mercato enligt Gazzettan. Coda gjorde trots allt nio mål för Sampdoria förra säsongen, samtliga under hösten. De har värvat en anfallare som känner till trycket i stora italienska klubbar, vet hur man vinner matcher på egen hand och som för bara några månader sedan spelade Serie B, något som Catania sannerligen behöver efter sin usla säsongsstart.

2. Roberto Insigne → Catania
Lika aggressivt uselt man har startat resultatmässigt, lika aggressivt har Catania samtidigt agerat under mercaton.

Coda och Insigne i Serie C. Insignes senaste Serie B-säsong med Avellino var förvisso svag – ett mål och två assist – men hans CV ligger långt över normal Serie C-standard.

Coda behöver inte springa ihjäl sig. Insigne kan röra sig runt honom, komma in centralt och skapa.

Catanias problem är knappast längre brist på individuell kvalitet och nu handlar det om att de båda kan vara fysiskt tillgängliga och leverera över tid. Samt för Catania att börja plocka poäng.

3. Antonino La Gumina → Salernitana
La Gumina har spelat stora delar av sin karriär på Serie A/B-nivå och är fortfarande i en ålder där han borde kunna producera ordentligt.

Salernitana behöver inte utveckla honom för någon annan. De behöver en anfallare som kan leverera nu, eftersom hela projektet handlar om att ta sig tillbaka uppåt så snabbt som möjligt och jag skulle inte bli förvånad om han är med och slåss om skytteligasegern när säsongen går mot sitt slut.

4. Matteo Della Morte → Bari
En mycket fin värvning. Della Morte har redan visat att han kan vara en avgörande offensiv spelare på den här nivån. I stället för att Bari bara värvar stora namn har man alltså hämtat en spelare som redan vet exakt hur Serie C fungerar, ofta den allra bästa strategin.

Det finns gott om exempel på nedflyttade storklubbar som fyllt laget med spelare från Serie B och sedan blivit uppätna av Serie C som är en helt annan verklighet.

5. Flavio Bianchi → Bari
Bari med två väldigt starka nyförvärv vilket positionerar dem än bättre än initialt.

Bianchi är ingen Coda vad gäller namn eller historik, men med sina 26 år är åldersprofilen betydligt mer attraktiv och han har samtidigt erfarenhet från högre nivå.

Att Bari både fått in Della Morte och Bianchi gör att offensiven får en väldigt bra kombination av erfarenhet av Serie C och samtidigt kvalitet från högre divisioner.

6. Kaleb Jimenez → Spezia
En väldigt intressant värvning. Teknisk, kreativ och med förmåga att spela mellan linjerna. Kommer senast från Catania där han på 77 matcher stod för 11 mål och 11 assist.

7. Simone Rabbi → Ravenna
Två mål direkt i debuten.

Rabbi som kommer från Bolognas ungdomslag och som även har gjort minuter i Serie A med dem kommer med mycket erfarenhet trots sina 24 år.

Serie A med Bologna och har Serie B-erfarenhet. Stor potential men snäv produktion och lossnar det nu, som det såg ut i premiären kan detta vara en fantastisk affär för Ravenna.

8. Mattia Esposito → Bari
Potenital. Esposito är 18 år och Napoli har precis hämtat honom från Sorrento för att sedan direkt låna ut honom till Bari.

Redan förra säsongen gjorde han 23 framträdanden i Serie C och Coppa Italia. Han har dessutom redan hunnit göra avtryck för Bari, assist mot Cavese och en iskall Panenka i straffläggningen mot Picerno.

Det kan naturligtvis bli väldigt ojämnt. Serie C är tuff och Mattia är ung men redan nu känner han till ligan och vad den kräver och här kan vi absolut se ett av Serie C:s stora genombrott denna säsong.

9. Ljubo Puljić → Atalanta U23
Atalanta plockar alltså in en 19-årig kroatisk mittback från Bayern München till sitt U23-projekt. Sett till talang, potential och framtida marknadsvärde känns denna värvning väldigt spännande

10. Ali Camara → Juventus Next Gen
Juventus köpte 18-åringen permanent från Genk där han redan spelat för Genks U23 i den belgiska andradivisionen. Camara har även representerat Belgiens ungdomslandslag.

Snabb, dribblingsskicklig och teknisk.Han börjar i Next Gen med plan om att flyttas upp till Juventus.

Två omgångar är egentligen ingenting.

I en Serie B-säsong på 38 matcher och i en Serie C där hösten ofta hinner skapa och döda flera favoriter innan jul borde två helger inte räcka för några större slutsatser. Ändå finns det ögonblick i början av en säsong när någonting börjar röra sig under ytan. Inte tillräckligt för att säga vart allt är på väg, men tillräckligt för att ana vilka problem som kan bli verkliga och vilka lag som kanske är precis så bra som vi trodde.

Efter två omgångar och ett nu stängt transferfönster har vi kommit dit.

Sampdoria har en poäng.

Cremonese har noll och har redan sparkat sin tränare.

Brescia har övertygande vunnit båda sina matcher i Serie C.

Spezia börjar långsamt få ihop sitt fullständigt ombyggda lag medan Salernitana fortfarande letar efter sig självt och Catania, en av hela Serie C:s allra största förhandsfavoriter, står på noll poäng och avslutade nu mercaton med att hämta Roberto Insigne.

Augusti har varit kort men händelserik.

1–1 borta mot Cesena följdes av 1–2 hemma mot Juve Stabia.

En poäng av sex. Det var knappast så Sampdoria föreställde sig inledningen.

Det frustrerande är att det samtidigt går att se ganska mycket i det här laget som är intressant.

Mot Juve Stabia tog man ledningen genom Gennaro Tutino precis före paus. Yari Verschaeren, som tvingats in tidigare än planerat, låg bakom målet. Salvatore Esposito hade dessförinnan träffat stolpen på frispark och strax efter 1–0 hade Sampdoria möjlighet att göra tvåan.

Där fanns en period när man kunde ana vad Bernardo Corradis Sampdoria skulle kunna bli.

Sedan försvann matchen helt.

Marco Bellich nickade in 1–1 efter hörna i den 73:e minuten. Antonio Di Nardo gjorde 1–2 nio minuter senare efter en tveksam situation från Peter Vindahl.

Två situationer. Två mål. Noll poäng.

Corradi var frustrerad efteråt och det är lätt att förstå varför. Juve Stabia spelade inte sönder Sampdoria. Målen kom efter en hörna och ett inkast – precis den typen av situationer där ett lag med ambitioner måste vara bättre.

Samtidigt vore det såklart fel att beskriva resultatet som någon stor stöld.

Juve Stabia hade mer boll, skapade chanser och börjar efter sommarens mercato allt mer likna ett legitimt playofflag. Giuseppe Sibilli har hämtats permanent från Bari, medan Di Nardo, Patanè, Pietrangeli och Karic ytterligare höjt nivån.

Sampdorias problem är därför inte att man förlorade mot ett dåligt lag.

Problemet är att man återigen inte lyckades vinna en match där möjligheten fanns.

Sampdorias mercato är kanske ett av hela Serie B:s mest fascinerande experiment.

Klubben har gått åt ett håll som nästan känns främmande för divisionen.

Yari Verschaeren.

Björn Meijer.

Peter Vindahl.

Internationellt skolade spelare, många med erfarenhet från andra europeiska ligor, snarare än den klassiska modellen där Serie B-lag samlar spelare som gjort 250 matcher i divisionen.

Till det kommer namn som Lorenzo Insigne, Tobias Lauritsen, Antoine Makoumbou och de sena förstärkningarna Kevin Mbabu och Filippo Delli Carri.

Mbabu är särskilt spännande.

31-åringen kommer med erfarenhet från Newcastle, Wolfsburg, Fulham, Young Boys, Champions League och det schweiziska landslaget. Han har fysiken och snabbheten för att bli en dominant spelare på Serie B-nivå om kroppen håller och matchformen kommer.

Delli Carri är mindre glamorös men kanske ännu mer logisk.

Han har varit med om två raka uppflyttningar, först med Padova och därefter Monza, och kommer dessutom från en säsong 2024/25 där han startade samtliga 37 ligamatcher för Padova och gjorde fem mål.

Det är en försvarare som känner de här matcherna och behövs nu än mer än Sampdoria hade önskat då skadorna nu faktiskt börjar likna ett skämt.

Mattia Vitis allvarliga knäskada gjorde Delli Carri-värvningen akut. Meijer har varit borta. Esposito har drabbats av en muskelskada. Depaoli fick gå av även han skadad.

Lauritsen, Ravanelli och Abildgaard har alla problem och stod över denna omgång med skadekänningar.. Insigne klarade av att spela några minuter men är inte redo för 90.

Corradi beskrev situationen efter Juve Stabia som närmast total skadeberedskap.

Återigen står Sampdoria med ett helt nytt lag. Nya spelare på samtliga positioner. En ny tränare.

Problemet är kombinationen av ålder, fysisk status och hur snabbt en nästan helt ny grupp ska förvandlas till ett fungerande lag med dessa förutsättningar. Hur ska man få samman ett fungerande lag under hösten med alla skador och den press uteblivna resultat innebär? en fråga som varje säsong ställs och som man tycker borde kunna omhändertas lite tidigare av ett lag som vill till Serie A.

Vindahl har hittills inte heller undanröjt frågetecknen kring målvaktspositionen.

Verschaeren kan bli en av seriens bästa offensiva mittfältare. Esposito kan styra matcher från centralt mittfält. Insigne behöver knappast någon presentation. Makoumbou ger fysik. Mbabu kan dominera sin kant men just nu är det en samling intressanta komponenter. Inte ännu en helhet.

Om Sampdoria representerar det spännande och osäkra representerar Palermo nästan motsatsen. Här känns planen tydlig.

Gabriel Strefezza.

Mattia Perin.

Hernani.

Emmanuel Gyasi.

Alessandro Gabrielloni.

Joel Pohjanpalo finns redan där.

Dennis Johnsen finns där.

Palermo har i praktiken byggt två Serie B-elvor som båda skulle kunna konkurrera högt upp.

Det enda uppenbara hålet är avsaknaden av en renodlad regista, annars har Inzaghi alternativ för nästan varje typ av match och Palermo är utan tvekan fortfarande den allra tydligaste favoriten till direktuppflyttning.

Inte för att laget nödvändigtvis kommer spela den vackraste fotbollen, utan för att truppen nu äntligen är byggd för att överleva Serie B:s tunga kvällar.

Om någon klubb sammanfattar hur snabbt saker kan röra sig i italiensk fotboll är det förmodligen Cremonese.

Klubben avslutade transferfönstret med en av Serie B:s starkaste trupper.

Tommaso Berti.

Fabio Gerli.

Simone Pontisso.

Alessandro Vogliacco.

Salvatore Elia.

Enzo Ebosse.

Samtidigt ser man resultaten.

Empoli–Cremonese 1–0.

Cremonese–Modena 0–3.

Noll poäng.

Noll gjorda mål.

Fyra insläppta.

Så kom Coppa Italia borta mot Serie A-laget Parma på Tardini.

Cremonese vann 2–0 och det borde ha varit kvällen när Marco Giampaolo fick lite luft.

Istället fick han sparken.

Några timmar efter segern meddelade Cremonese att Giampaolo och hans stab lämnar klubben. De två ligaförlusterna vägde tyngre än avancemanget i cupen vilket såklart känns nästan komiskt men samtidigt rationellt på det där brutala sätt som bara italiensk fotboll kan vara.

Ledningen tittar på truppen och ser ett lag som ska tillbaka till Serie A och då finns inget tålamod för noll poäng efter två matcher.

Fabio Pecchia har pekats ut som den naturliga efterträdaren – mannen som redan tog Cremonese till Serie A 2022 och skulle Pecchia komma in blir Cremonese, paradoxalt nog, kanske ännu mer intressant.

För truppen är fortfarande fantastisk. Tränaren är borta och säsongen har trots allt knappt börjat.

Hellas Verona började illa med förlust mot Ascoli efter de finas hyllningarna till Mister Osvaldo Bagnoli, mannen som ledde laget till sina största framgångar och till sin magiska Scudetto 84/85.

Osvaldo som tragiskt gick bort i sommar ärades stort både inför och under matchen.

Hellas har inte omedelbart sett ut som det Serie A-lag som bara tillfälligt råkat hamna i Serie B.

Men mercaton gör att jag fortfarande tror väldigt mycket på dem.

Gabriele Zappa, Edoardo Iannoni och Caleb Ekuban tillkom sent. Mulattieri finns redan där.

Framför allt har Verona inte gjort det klassiska misstaget att fullständigt detonera den degraderade truppen.

Det finns kontinuitet och när den kombineras med spelare som Zappa, Mulattieri och Ekuban tycker jag fortfarande att Verona ska betraktas som ett lag för direktuppflyttning.

Ascoli går åt andra hållet.

De kom från Serie C men agerar inte som om de tänker vara tacksamma över att få vara med.

Matteo Brunori från Palermo är ett statement och en underbar spelare och personlig favorit.

Han känner serien, kan göra mål och ger en redan intressant nykomling en anfallare med kapacitet betydligt högre än traditionell bottenstrid.

Efter den fina starten och en intressant mercato börjar Ascoli kännas mindre som ett lag som bara ska överleva och mer som ett potentiellt irritationsmoment för hela övre halvan.

Samma sak gäller på ett annat sätt Avellino.

Walid Cheddira är en av de mest intressanta värvningarna i hela Serie B.

Vi vet redan vad han kan göra i divisionen.

Det betyder inte automatiskt att Avellino blir ett topplag, men det förändrar motståndarnas sätt att möta dem, plötsligt finns en nia som kan avgöra matcher själv.

Om Serie B:s topp är svår att läsa är kontrasten mellan våra fyra stora Serie C-lag nästan komisk efter två omgångar.

Union Brescia: sex poäng.

Spezia: fyra.

Salernitana: en.

Catania: noll.

Det betyder förstås nästan ingenting ännu. Sättet poängen har tagits – eller förlorats – betyder mer.

Först 3–1 mot Carpi.

Sedan 1–0 borta mot Pergolettese.

Den första segern visade Brescias kvalitet.

Den andra visade någonting som kanske är ännu viktigare.

Förmågan att vinna när kvaliteten inte riktigt syns.

Mot Pergolettese var Brescia långt ifrån briljant. Hemmalaget började bättre och även när Pergolettese reducerades till tio man hade Brescia svårt att utnyttja övertaget.

Sedan kom den 97:e minuten.

En retur.

Sina.

0–1.

Sex poäng.

Kanske den perfekta Serie C-segern ärligt.

Den här divisionen vinns inte bara genom 3–0-matcher där allt klickar. Den vinns på leriga planer i februari, genom fasta situationer, sena returer och kvällar där spelet aldrig börjar flyta.

19-årige Sina har dessutom gjort mål i båda matcherna.

Marras, Rizzo Pinna och Crespi behöver inte bära laget varje vecka.

Av de fyra stora är Brescia just nu den enda där försäsongens optimism faktiskt har förstärkts.

Spezia är raka motsatsen.

Här försöker man i princip bygga ett nytt fotbollslag medan tävlingsmatcherna redan spelas.

När mercaton summerades hade Spezia hämtat 23 spelare till A-lagstruppen.

Tjugotre.

Det gör 1–1 borta mot Grosseto och 1–0 hemma mot Campobasso lättare att förstå.

Mot Campobasso var Spezia fortfarande inte övertygande, matchen var relativt jämn innan Simone Mazzocchi satte straffen som gav 1–0 men skillnaden mot premiären är betydelsefull.

Den här gången vann Spezia medan laget fortfarande försöker lära känna sig självt och fyra poäng på två matcher under de förutsättningarna är ändå helt okej.

Det kommer sannolikt ta månader innan vi ser Turatis riktiga Spezia men man behöver ändå under tiden samla sina poäng för att inte hamna efter. Endast en direktplats upp till B och ett omöjligt kval som sista utväg. Blir man kvar i C så är risken att man stannar där en bra stund.

Salernitana har haft också haft en problematisk start.

Först 1–2 hemma mot Sorrento.

Sedan 1–1 borta mot Foggia.

Redan efter 27 sekunder gjorde Luciani 1–0 och Salernitana såg förvirrat ut under stora delar av första halvlek.

Serse Cosmi reagerade genom att ta ut Achik och Lescano redan i paus och sätta in D’Ursi och La Gumina vilket fick effekt och La Gumina gjorde kvitterade men därefter var det faktiskt Foggia som hade flera av de bästa möjligheterna att vinna.

En poäng på två matcher är långt under vad Salernitana hade föreställt sig.

Ännu mer intressanta är Cosmís kommentarer.

Han har redan talat om bristande taktisk och mental balans och reagerat kraftigt på transferrykten kring spelare som Tascone, Achik och Lescano vilket säger någonting ytterligare om situationen.

Cosmi försöker skapa hierarkier samtidigt som marknaden dragit i spelarna.

Nu är fönstret stängt.

Det borde åtminstone ge honom arbetsro men snart behöver resultaten komma även här.

Och så Catania.

1–2 hemma mot Inter U23.

0–2 borta mot Monopoli.

Noll poäng.

Ett gjort mål.

Fyra insläppta.

Efter premiären gick det att tala om en väckarklocka, efter Monopoli går det inte längre att gömma sig bakom premiärnerver.

Catania var uselt och Monopoli vann rättvist.

Emilio Longo försökte förändra matchen med byten men fick ingen effekt och plötsligt har ett lag som byggts för att vinna Girone C börjat säsongen med två raka förluster.

Klubbledningen reagerade också i mercaton.

Eddy Cabianca kom från Cremonese. Nicolò Cavuoti från Cagliari och framför allt hämtades Roberto Insigne från Avellino.

En fin värvning. Insigne är 32 år, känner italiensk fotboll utan och innan och har tekniken för att lösa precis de låsta matcher där Catania hittills fastnat.

Samtidigt har Kaleb Jiménez gått till Spezia, Di Tacchio till Casertana och Leonardi till Campobasso.

Det är alltså inte en fullständig panikrevolution utan snarare en korrigering.

Men nu finns heller inga ursäkter kvar. Truppen är färdig. Transferfönstret är stängt. Massimino väntar och noll poäng står fortfarande i tabellen.

Serie B känns just nu som två parallella berättelser.

Palermo har byggt det mest kompletta laget och som sagt, tydlig favorit.

Cremonese har kanske nästan lika mycket kvalitet men har redan tryckt på reset-knappen genom att sparka Giampaolo efter två förluster.

Verona har startat svagt men har en trupp jag fortfarande tror mycket på. Sampdoria är det stora frågetecknet.

Inte för att kvaliteten saknas, tvärtom är det nästan problemet.

Det finns så många intressanta namn att det är lätt att föreställa sig vad laget skulle kunna bli.

Men Serie B belönar inte fantasier. Här belönas fungerande lag.

Vi har fortfarande ingen aning om vilka som kommer stå där i maj men ursäkterna börjar redan försvinna.

Mercaton är stängd. Trupperna är satta. Tränarna vet vilka spelare de har.

För Sampdoria handlar september om att förvandla kvalitet på pappret till ett fungerande lag i praktiken.

För Cremonese om att börja om efter Giampaolo.

För Spezia om att få 23 nyförvärv att tala samma fotbollsspråk.

För Salernitana om att ge Cosmi ett lag han känner igen.

För Catania om att stoppa den första krisen innan den blir verklig.

Och för Brescia? Där handlar det kanske bara om att fortsätta.

För medan alla andra fortfarande försöker förstå vad de har byggt har Brescia redan börjat vinna och kanske den tydligaste resan av samtliga involverade efter två spelade omgångar.

Två omgångar är egentligen ingenting.

Men som vi fick se igår i Cremona där underbara Marco Giampaolo fick packa sina väskor och bli säsongens första tränare att få lämna, kan de också vara precis allt.

Det finns en karta över italiensk fotboll som alla känner till.

Milano ligger i norr. Turin lite längre västerut. Rom i mitten. Neapel längre söderut. Bari, Salerno, Reggio Calabria, Palermo och Catania. Genova ligger vid Liguriska havet, Verona mellan Milano och Venedig, Florens mitt i Toscana.

Men det finns också en annan. En parallell karta.

På den andra ligger Genova plötsligt väldigt nära Verona. Terni har en väg både till Genova och Bergamo. Bari binds samman med Salerno och Reggio Calabria. Rom kan ligga närmare Milano än en annan del av Rom. Florens och Verona kan mötas i en vänskap som utifrån verkar nästan obegriplig. Marseille ligger, åtminstone för vissa sampdoriani, bara några kvarter från Gradinata Sud.

Och Napoli och Genoa, två städer som under nästan fyra decennier kallade varandra bröder, kan först upptäcka att vägen mellan dem inte längre finns – och sedan, några år senare, börja röja undan stenarna från den igen.

Det är den kartan jag tycker är betydligt mer intressant. Gemellaggions karta.

Först måste man nog glömma lite av det man lärt sig om hur fotbollssupportrar förväntas fungera för att förstå fenomenet. I den enklaste versionen håller man på sitt lag och ogillar motståndaren. Derbyn är de mest laddade matcherna. Rivalens rival kan möjligen betraktas med viss sympati. Resten avgörs av tabellen.

I Italien räcker inte det. Här finns relationer mellan supportergrupper som är äldre än spelarna på planen, tränarna på bänken och ägarna på hedersläktaren. De kan överleva nedflyttningar, konkurser, decennier i olika divisioner och hela generationer av människor i kurvorna. De kallas gemellaggi.

Ordet betyder ungefär förbrödring eller vänortsskap, men jag tycker egentligen inte att någon svensk översättning riktigt fångar vad det innebär.

För ett gemellaggio är inte bara att två supportergrupper tycker om varandra, det betyder allt som oftast att man tar emot varandra när den andra gruppen kommer till staden.

Att man äter tillsammans före matchen. Att flaggor från den andra klubben får hänga i den egna kurvan. Att man besöker varandras matcher trots att ens eget lag inte spelar.

Att man samlar in pengar när den andra staden drabbas av katastrof. Att man hedrar den andra sidans döda.

Ibland innebär det till och med att man under de nittio minuter då de två klubbarna faktiskt möts sjunger den andra klubbens namn.

En del av den italienska fotbollen som är något svår att förklara. Lika vacker som motsägelsefull.

Sampdoria och Hellas Verona, kanske ett av de allra bästa exemplen på hur märkligt ett gemellaggio kan födas. För vänskapen började inte med vänskap. Den började med bråk.

När Sampdoria och Verona möttes på Marassi den 30 december 1972 drabbade supportrarna samman. Det var en annan tid inom italiensk supporterkultur, före dagens säkerhetszoner, personliga biljetter, Tessera del Tifoso och kilometer av avspärrningar.

Men någonstans i konfrontationen verkar någonting oväntat ha uppstått. Respekt.

När grupperna senare möttes igen började relationen förändras. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet växte kontakterna mellan de organiserade supportrarna, framför allt mellan Sampdorias Ultras Tito Cucchiaroni och Veronas Brigate Gialloblù.

Fiender blev bekanta. Bekanta blev vänner. Vänner blev bröder.

Mer än fyrtio år senare lever relationen fortfarande vilket säger nästan allt om gemellaggio.

Varför skulle människor som några år tidigare slagits med varandra plötsligt börja resa hundratals kilometer för att träffa varandra?

Svaret är att ultrasvärlden aldrig enbart har handlat om klubbmärket på bröstet.

Den handlar också om hur man uppför sig. Hur man reser. Hur man försvarar sin curva. Hur man behandlar en motståndare. Vilka principer man anser att en ultras ska leva efter.

Respekt kan därför ibland väga tyngre än sympatier, vilket är en återkommande tråd genom hela den italienska läktarhistorien.

Sampdoria är en bra plats att börja på om man vill förstå hela systemet då Gradinata Sud är som ett järnvägsnät av relationer.

Verona är en station. Terni en annan. Parma en tredje. Bari en fjärde.

Marseille ligger utanför Italien men hör ändå till kartan.

Samtidigt är det viktigt att förstå att alla dessa linjer inte nödvändigtvis tillhör exakt samma människor vilket är ett av de vanligaste misstagen när man pratar om gemellaggi.

Sampdoria är vän med Verona handlar egentligen om att en viss grupp i Sampdorias curva har ett formellt gemellaggio med en viss grupp i Veronas curva, medan en annan grupp respekterar vänskapen utan att själv betrakta sig som gemellata.

En avgörande skillnad.

En curva är ingen person. Den är ett parlament utan talman. Olika grupper. Olika generationer. Olika stadsdelar. Olika politiska uppfattningar. Olika historiska minnen. Ibland med olika vänner.

Sampdoria och Ternana är ett annat gammalt band där rötterna går tillbaka till 1970-talet grundat på ett helt annat sätt. En gemensam fiende.

Ternanas supportrar hade utvecklat en stark konflikt med Genoa. När ternani reste till Genova i samband med Derby della Lanterna under 1970-talet kom de i kontakt med människor kring Sampdorias Ultras Tito.

De upptäckte likheter i synen på supporterkultur. Kontakten fortsatte.

Mot slutet av decenniet och omkring 1980 hade relationen vuxit till ett verkligt gemellaggio som än idag finns kvar.

När Sampdoria och Ternana möttes på Marassi så sent som 2024 kunde supportrar från de båda klubbarna återigen samlas och gå tillsammans mot arenan.

Människorna som skapade relationen är i många fall pensionärer idag. Några lever inte längre.

Grupper har bildats och upplösts. Spelare har kommit och gått.

Sampdoria har hunnit vinna Serie A, spela Europacupfinal på Wembley, falla genom divisionerna och genomleva en lång existentiell kris.

Ternana har levt ett helt annat fotbollsliv. Ändå finns tråden kvar.

Sedan finns Sampdoria och Parma. Även här är nätverket viktigt.

Vänskapen formaliserades runt 1990, under en tid då Parma precis hade tagit sig upp till Serie A och Sampdoria stod inför sin största sportsliga epok.

Parmas Boys hade samtidigt starka relationer till Veronas Brigate Gialloblù.

Verona hade redan Sampdoria och ur det skapades en triangel.

Det är så den italienska kartan växer. Inte alltid genom att två främlingar råkar mötas, ibland introduceras man genom en gemensam vän. Precis som i resten av livet.

När Sampdoria sedan vann Scudetton 1991 fanns Parma-supportrar där med sin respekt. Vänskapen överlevde och blev ytterligare en linje från Genova ut i Italien.

Den kanske mest fascinerande och komplexa relationen och linjen från Genova går dock över en nationsgräns. Ultras Tito och Commando Ultra Marseille.

Den började i januari 1987. Några av människorna bakom den unga ultrasrörelsen i Marseille reste till Genova för att se Sampdoria–Roma. De ville studera den italienska supporterkulturen. Italien var fortfarande ultrasvärldens universitet och Sampdorias Ultras Tito, grundade redan 1969, var en av de allra första och redan då, äldsta, institutionerna.

Kontakt uppstod. En av Sampdorias ledande ultras talade franska vilket hjälpte.

Genova och Marseille ligger dessutom bara omkring 400 kilometer från varandra, två hamnstäder vid samma hav.

Besöken blev fler och mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet började människor resa regelbundet mellan städerna.

1993 tog Marseille-supportrarna med sin CU’84-banderoll in på Sampdorias läktare i samband med en match mot Milan.

Det råkade vara bara dagar efter att Marseille hade besegrat Milan i Champions League-finalen.

Marseille är inte en enda supportergrupp, precis som Sampdoria inte är det. Commando Ultra 84:s historiska band har varit med Ultras Tito Cucchiaroni, och i perioder också med andra grupper nära dem i Gradinata Sud. Samtidigt har South Winners – en annan stor gruppering i Marseille – haft relationer med Genoa i andra sidan av staden, historiskt med bland annat Fossa dei Grifoni och i modern tid grupper runt Genoas curva.

På samma Stade Vélodrome kan det alltså finnas en grupp vars genuesiska bröder bär blucerchiato och en annan vars vänner bär rossoblù.

Sampdoria och Genoa kan inte dela stad utan att rivaliteten färgar allt. Marseille kan däremot bära båda relationerna samtidigt eftersom vänskaperna inte existerar mellan juridiska klubbnamn. De existerar mellan människor och grupper.

Om Sampdoria är ett nätverk är Verona nästan en knutpunkt.

Sampdoria finns där. Fiorentina finns där.

Andra relationer har funnits i olika former och under olika perioder och kanske är det just Fiorentina–Hellas Verona som bäst visar hur svårt det blir för en utomstående att förstå den italienska logiken.

För på ytan känns klubbarna inte självklara tillsammans.

Florens och Verona. Viola och gialloblù. Två starka lokala identiteter. Två supportertraditioner med sina egna politiska och kulturella nyanser som trots allt utvecklades till en av Italiens mest kända vänskaper.

När lagen möts kan man därför få se något som för en utomstående betraktare nästan ser iscensatt ut.

Motståndarnas halsdukar bland hemmalagets. Gemensamma fotografier. Gamla vänner som möts före avspark, sedan börjar matchen.

En gemellaggio innebär inte att man vill förlora eller att man tycker att det ens är okej.

På planen finns fortfarande två klubbar. På läktaren finns en annan sorts relation.

Det är fullt möjligt att vilja att Fiorentina slår Verona med 3–0 och samtidigt bjuda en veronese på middag efteråt.

Italiensk fotboll kräver att man klarar två tankar samtidigt, vilket också är en anledning till att vänskapen mellan Lazio och Inter är så intressant.

Här kommer ytterligare en komponent in. Ideologi.

Relationen mellan delar av Lazios och Inters organiserade supporterscener växte fram under 1980-talet. Gemensamma fiender spelade roll. Likheter mellan tongivande grupper spelade roll. Politiska sympatier inom delar av de båda kurvorna spelade också roll.

Sedan kom historien att cementera relationen.

Paris 1998. UEFA-cupfinal. Lazio mot Inter.

En europeisk final mellan två klubbar vars ultras var vänner.

Inter vann med 3–0. Gemellaggion överlevde.

Sen 5 maj 2002, en av de märkligaste eftermiddagarna i Serie A:s moderna historia.

Inter kom till Olimpico med möjlighet att vinna Scudetton. Lazios supportrar stod inför en absurd situation.

Det egna laget spelade match men en Inter-seger skulle samtidigt kunna hindra Roma från att vinna ligan.

På delar av Olimpico fanns därför ett öppet stöd för motståndarna.

Inter förlorade. Ronaldo satt gråtande på bänken.

Juventus blev mästare och bilderna från Olimpico blev en del av gemellaggio-historien.

Åtta år senare uppstod en liknande situation när Inter jagade ännu ett Scudetto, den gången i kamp med Roma och återigen fanns Lazio-supportrar som öppet föredrog att deras vänners lag vann.

Precis som i många andra länder så är fiendens misslyckande en tydlig del av den egna identiteten, i Italien är dock även vännens framgång nästan lika viktig.

Lazio har dessutom haft en gammal relation med Triestina som även den säger något om hur vänskap kan uppstå.

Klubbarna befann sig tillsammans i Serie B under 1980-talet. Kontakter skapades. Banderoller byttes. När Triestina senare mötte Roma i Coppa Italia visade supportrar från Trieste Lazio-symboler.

Budskapet var tydligt. Din fiende är också min.

Triestina visar samtidigt hur komplicerat nätet kan bli, för delar av Catanias läktare har också länge haft en stark relation till Trieste.

Där fanns andra mekanismer. Identitet och historia. Politiska och nationella symboler.

När Catania och Triestina möttes 2004 uppmärksammades femtioårsdagen av Triestes återförening med Italien genom banderoller från Catanias curva. Triestinas supportrar svarade. En relation växte fram.

Lazio är vänner med Triestina. Catania är vänner med Triestina.

Det betyder dock inte automatiskt att Lazio och Catania är gemellati.

Så fungerar inte systemet. Varje relation har sin egen historia.

Catania är i sig ett bra exempel där man hittar band med bland andra Napoli och Crotone, historiska relationer med Triestina och regionala vänskaper på Sicilien.

Vänskapen med Crotone är särskilt talande eftersom den växte sig stark efter någonting mycket mörkare än fotboll när den catanesiske supportern Fabrizio Lo Presti dog 2001 visade Crotone-supportrar sin solidaritet med familjen och Catanias curva.

Sådant glöms inte, vilket är en annan regel på läktarna. Den som står bredvid dig när någonting fruktansvärt händer kan bli viktigare än den som sjunger med dig när du vinner.

Dödsfall återkommer därför märkligt ofta i gemellaggio-historien.

Minnesbanderoller. Kransar. Tystnad. Resor till begravningar.

En rival som visar respekt för en död supporter kan förändra en relation. En vän som inte gör det kan förstöra en.

Kanske den perfekta berättelsen om både gemellaggions styrka och dess skörhet är den om Genoa och Napoli.

16 maj 1982. Napoli hade i praktiken inget kvar att spela för. Genoa kämpade för att hålla sig kvar i Serie A.

I bakgrunden fanns Milan, om Genoa klarade sig skulle Milan åka ur.

Matchen slutade 2–2.

När resultatet började innebära Genoas räddning och att Milan faktiskt skulle åka ur högstaserien så hördes napolitanska supportrar stödja gästerna.

Forza Grifo.

Genoani firade, Napoletani firade och ur den eftermiddagen växte ett av Italiens mest berömda gemellaggi som skulle leva i nästan 37 år.

När Napoli kom till Genova blev matcherna fester. När Genoa kom till Napoli togs supportrarna emot som vänner.

Banderoller bytte curva. Klubbarnas namn sjöngs av motståndarnas supportrar.

Det var så etablerat att Genoa–Napoli nästan blev symbolen för hela fenomenet.

Men 2019, efter nästan fyra decennier, tog det sedan slut.

Bakgrunden var även här komplex, men en avgörande konflikt uppstod efter att Genoa-supportrar visat en minnesbanderoll för Daniele Belardinelli, Inter-supportern som hade dött i samband med våldsamheterna inför Inter–Napoli i december 2018.

För Napoli-sidan uppfattades handlingen som ett allvarligt brott mot relationen.

Ett öppet brev kom och gemellaggion var officiellt över.

Nästan fyrtio års vänskap kunde inte längre bära vikten av en enda konflikt.

Det kan låta obegripligt men visar egentligen bara hur allvarliga koderna är.

Ett gemellaggio är starkt just eftersom den ställer krav.

Lojalitet måste visas. Respekt måste återgäldas. Gränser får inte passeras.

Men historien slutade inte där och under 2024 började tecknen på ett närmande bli svåra att missa. Vid mötet på Marassi i december syntes napoletani och genoani tillsammans både utanför och inne på arenan. Sånger korsade läktarsektionerna. Bilder på supportrar tillsammans spreds även via klubbarnas egna kanaler.

Under 2025 blev signalerna ännu tydligare. När Genoa reste till Maradona i oktober beskrev italienska medier stämningen som ett verkligt riavvicinamento. Curva A och delar av den genoanska supporten utbytte vänskapliga sånger. Genoani vecklade dessutom ut en minnesbanderoll för Luciano Vivenzio, Rececconi, den historiske Fedayn-ledaren som hade gått bort året före.

I ultrasvärlden är just en sådan gest aldrig bara en artighet. Minnet är valuta.

Att hedra den andra sidans döda är att säga att vi minns vilka ni är, vi minns vilka vi var för varandra och det som hände efter 2019 har inte raderat de trettiosju åren före det.

När de båda klubbarna möttes igen 2026 var ord som amicizia pluridecennale fortfarande närvarande i rapporteringen runt matchen, även om det formella gemellaggiot inte hade återupprättats och kanske är just den skillnaden viktigare än själva etiketten.

Genoa och Napoli är inte tillbaka där de var 1995 men de är inte heller där de var våren 2019.

Vänskapen mellan Parma och Empoli har en ännu märkligare ursprungsmyt.

I november 1984 lade sig dimman över Tardini så tungt att de gästande Empoli-supportrarna knappt kunde se planen. När slutsignalen gick började de applådera vad de trodde hade varit en kämpainsats och ett 0–0.

De hade missat en detalj.

Empoli hade vunnit.

Det var först när Parmas supportrar gick runt mot bortasektionen som gästerna insåg vad som faktiskt hade hänt och sen blev början på en vänskap.

Jag kan inte tänka mig många saker som känns mer calcio än det. Novemberdimma, en match ingen kan se och en fyrtioårig supporterrelation som föds ur att ena sidan måste berätta resultatet för den andra.

Parma skulle senare få en annan viktig vänskap i Sampdoria. Där var ursprunget sportsligt men på ett annat sätt. I början av 1990-talet stod de båda klubbarna på varsin tröskel till sina största epoker. Sampdoria vann sitt historiska Scudetto. Parma tog sig ut i Europa. Boys Parma hyllade Samp med budskapet att Europa var deras, men äran och ligatiteln tillhörde Sampdoria.

Vänskapen växte vidare genom 1990-talet och överlevde långt efter att spelarna som skapade framgångarna försvunnit.

2019 tog till och med klubbarna själva gemellaggio-idén in på planen genom specialtröjor som lånade varandras klassiska design och auktionerades ut för välgörande ändamål till barnsjukhus i de båda städerna.

Det finns också vänskaper som inte föds ur fotbollen alls.

Avellino och Juventus är ett sådant historiskt exempel.

Det gamla gemellaggiot mellan delar av Curva Sud Avellino och Juventus organiserade support hör framför allt 1980-talet till och är inte längre ett formellt gemellaggio på samma sätt. Men ursprunget säger mycket om hur en relation kan bli större än tabellen.

Den 23 november 1980 drabbades Irpinia av den katastrofala jordbävning som dödade tusentals människor och förstörde samhällen runt Avellino. Solidariteten som kom utifrån blev en del av regionens kollektiva minne. Inom supporterkulturen kom Juventus-sidan att förknippas med stöd efter katastrofen, samtidigt som relationer mellan dåtidens grupper – bland annat Fighters på Juventus sida och Commando Green Stars i Avellino – växte sig starka.

Det fanns även en sportslig bakgrund. Det berömda 3–3-mötet mellan Juventus och Avellino 1978/79, där Avellino tog en viktig poäng i kampen för att stanna kvar i Serie A, nämns återkommande i historieskrivningen kring kontakten.

Med tiden valde Curva Sud Avellino att upplösa flera av sina gamla formella gemellaggi, däribland Juventus, Cavese och Nocerina. Men det är ännu ett exempel på skillnaden mellan ett avtal och ett minne. Relationer mellan människor och vissa grupper kan finnas kvar långt efter att ordet gemellaggio tagits bort.

Det finns fler. Många fler.

Bari och Salernitana har varit bundna sedan 1983. Än idag kan tusentals supportrar mötas före matcherna, gå tillsammans genom staden och sedan skiljas åt när de kommer till arenan.

Salernitana och Reggina skapade sin relation under andra halvan av 1980-talet, ännu en gång efter tidigare konflikter. Fiendskap blev respekt. Respekt blev vänskap.

Reggina och Bari ingår i samma sydliga nätverk.

Plötsligt kan man nästan börja rita trianglar över Mezzogiorno.

Bari.

Salerno.

Reggio Calabria.

Tre städer, tre klubbar, flera relationer och samtidigt har var och en sina egna fiender.

Kartan börjar se ut som ett garnnystan.

Atalanta och Ternana är ytterligare ett gammalt gemellaggio.

Två städer långt ifrån varandra.

Bergamo i Lombardiet. Terni i Umbrien. Men relationen mellan deras organiserade supportrar har levt i decennier.

När Ternana har befunnit sig i kris har solidaritet kommit från Bergamo. När Ternana firat har gratulationer synts utanför arenan i Bergamo.

Vi spelar inte i samma färger men vi tillhör samma historia.

Ternana är vän med Sampdoria. Sampdoria är vän med Verona. Verona har sin relation till Fiorentina. Sampdoria har sin relation till Parma och Bari. Ternana har Atalanta.

Följer man bara linjerna tillräckligt länge kan man färdas genom nästan hela Italien utan att använda den vanliga fotbollskartan över huvud taget.

Men det finns ett problem.

Kartor blir gamla. Ultrasgrupper försvinner.

Brigate Gialloblù upplöses. Andra grupper tar deras plats.

Ledande personer dör och en ny generation kommer in i kurvan, utan skyldighet att fortsätta en vänskap som några femtioåringar skapade 1983.

Därför måste man skilja mellan orden.

Gemellaggio.

Amicizia.

Rispetto.

Buoni rapporti.

De betyder inte samma sak.

amicizie personali.

Personliga vänskaper.

Två grupper kan vara vänner utan att hela kurvorna är det. Två ultras kan respektera varandra utan ett formellt gemellaggio.

Ett gammalt gemellaggio kan officiellt vara avslutat medan människor som känt varandra i trettio år fortsätter träffas. En ny grupp kan vägra ärva den gamla gruppens vänskaper.

Det är därför listor på internet nästan alltid motsäger varandra och förmodligen också gör fenomenet ännu mer intressant. Den här kartan kan aldrig blir färdig.

Det finns också politik, det går inte att skriva om italienska ultras och låtsas som något annat.

Vissa vänskaper har förstärkts av gemensam politisk identitet. Andra har uppstått trots politiska skillnader.

I några kurvor har politiken varit central. I andra har grupper uttryckligen försökt hålla den utanför läktaren och eftersom den politiska balansen i en curva kan förändras när grupper uppstår och försvinner kan också vänskaper förändras.

Hellas är ett av de bästa exemplen på att politiska etiketter inte räcker för att förstå kartan. Klubbens läktare har under långa perioder varit starkt förknippad med högernationalistiska miljöer. Ändå finns den djupa vänskapen med Sampdoria, vars curva historiskt varit betydligt mer opolitisk och där grupper ofta gjort en poäng av sin egen identitet snarare än en gemensam politisk linje.

Och så Fiorentina–Hellas som också kanske ser fel ut om man bara läser politiska schabloner.

Viola har ofta framhållit sig som mindre ideologiskt definierade, medan Verona fått motsatt rykte. Ändå växte även här relationen fram och blev en av de mest välkända vänskaperna i av dem alla.

När Hellas skapade sitt mirakel 1984/85 och vann Scudetton fanns tydliga florentinska trådar i laget och runt framgången. Flera personer med Fiorentina-bakgrund hade betydelse i Verona. Kontakterna på läktarna förstärktes, respekt byggdes och mötena mellan klubbarna började få den där märkliga dubbla karaktären: hård match på planen, fest utanför.

Det är alltså för enkelt att förklara gemellaggio enbart genom politik.

Fiorentina eller Sampdoria–Verona till exempel, går inte att reducera till det.

Sampdoria–Marseille gör det definitivt inte. Catania–Crotone handlar om något helt annat.

Genoa–Napoli föddes ur en fotbollsmatch och ett gemensamt ögonblick. Bari–Salernitana har vuxit genom årtionden av personliga kontakter.

Det finns ingen enda formel, och förmodligen är det just därför fenomenet blivit så italienskt, då Italien redan är ett land där lokal identitet betyder ovanligt mycket.

Campanilismo.

Klocktornet.

Staden.

Kvarteret.

Dialekten.

Man är inte bara italienare.

Man är genovese.

Veronese.

Napoletano.

Barese.

Catanese.

Ternano.

Siciliano.

Ultrasrörelsen växte fram ur samma värld där kurvan blev en förlängning av staden och när två kurvor sedan blev vänner var det därför nästan som två små stadsstater som ingick ett avtal.

Vi respekterar er. Ni respekterar oss.

Era färger får komma in här. Våra får komma in hos er.

Era döda är värda vår respekt. När ni kommer till vår stad är ni gäster.

Det finns något nästan medeltida över det.

Allianser mellan städer.

Gamla oförrätter.

Nya pakter.

Gemensamma fiender.

Symboler som måste respekteras.

Banderoller som fungerar som fanor.

Territorium som försvaras.

Det är kanske inte en slump att fenomenet blev så starkt just här.

Modern elitfotboll försöker hela tiden göra supporterskap enklare.

Kund. Biljett. Hemmalag. Bortalag.

Separata ingångar. Separata sektioner.

Separata färger.

Gemellaggio säger att relationen kan vara mer komplicerad än så.

Jag kan älska Sampdoria.

Du kan älska Verona.

Jag vill att Sampdoria vinner.

Du vill att Verona vinner.

Och ändå kan jag betrakta dig som min bror.

Gemellaggio är dock inget bevis för att ultrasvärlden egentligen är fredlig, det vore naivt att tro såklart, men snarare visar fenomenet hur starka de interna sociala strukturerna är.

Samma mekanismer som kan skapa en fyrtioårig vänskap kan skapa en fyrtioårig fiendskap. Lojalitet fungerar åt båda hållen. Minnet likaså.

En förolämpning kan ärvas precis som en vänskap.

Modern fotboll glömmer så snabbt.

En spelare kysser klubbmärket i maj och skriver på för en konkurrent i juli. En tränare talar om ett livslångt projekt och sparkas sex veckor senare.

En ägare byter klubbens emblem. En sponsor köper arenanamnet. Ett TV-bolag flyttar avsparkstiden. Allt är förhandlingsbart.

Men någonstans på en curva kan två män fortfarande träffas eftersom deras supportergrupper blev vänner 1977.

Det finns någonting väldigt italienskt i det.

Minnet som institution.

Om jag ändå försöker göra en karta ser några av de mest betydelsefulla linjerna ut ungefär så här – med reservationen att status kan vara gruppspecifik, historisk eller förändrad:

Sampdoria: Hellas Verona, Ternana, Parma, Bari och historiskt stark internationell linje mellan Ultras Tito och Commando Ultra 84 Marseille även om den försvagats rejält de senaste åren.

Hellas Verona: Sampdoria och Fiorentina hör till de mest kända långvariga relationerna; den gamla Inter-vänskapen tillhör däremot historien.

Fiorentina: Hellas och Torino är två viktiga vänskaper, med helt olika bakgrund – den ena byggd genom långvarig supporterrespekt, den andra starkt färgad av den gemensamma Juventus-antagonismen.

Lazio: Inter är den mest berömda nationella vänskapen; Triestina är en annan långvarig. Real Madrid.

Inter: Lazio är central, medan andra historiska grupprelationer har förändrats när grupper upplösts eller ledarskap skiftat.

Genoa: Torino är ett gammalt broderskap som överlevt en svår brytpunkt; Napoli var gemellaggio 1982–2019 och befinner sig 2024–26 i ett tydligt närmande; utomlands finns bland annat gruppspecifika relationer med South Winners i Marseille.

Napoli: det gamla Genoa-bandet är åter varmt men ännu inte självklart ett formellt återupprättat gemellaggio; Catania har också funnits i den napolitanska vänskapsgeografin i olika former och perioder.

Bari: Salernitana och Reggina bildar tillsammans ett av de tydligaste sydliga vänskapsnäten.

Salernitana: Bari och Reggina är historiskt centrala och relationerna har manifesterats genom gemensamma marscher, jubileer, minnesceremonier och stöd även när klubbarna spelat i olika divisioner.

Reggina: Bari och Salernitana – den klassiska BA–SA–RC-triangeln.

Palermo: Lång vänskap med Lecce som numer inte anses som annat än det numer, vänskap och respekt. Padova fortsatt officiell.

Ternana: Sampdoria och Atalanta är två av de mest kända gamla banden.

Atalanta: Ternana hör till de historiska vänskaperna, samtidigt som Atalantas stora nät av rivaliteter i Lombardiet förklarar andra allianser runt klubben.

Vicenza och Pescara: ett av de äldsta symboliska gemellaggiona, född ur respekt på 1970-talet.

Parma: Sampdoria och Empoli är två långvariga vänskaper med nästan motsatta ursprung – den ena ur gemensamma framgångsår, den andra ur en dimmig match.

Catania: Crotone, Triestina och Benevento är exempel på relationer som vuxit ur olika former av solidaritet och respekt; andra band har förändrats över tid och måste läsas grupp för grupp.

Ascoli: det formella moderna gemellaggiot med Ultras Monaco 1994 är ett tydligt exempel på en vänskap som vuxit direkt mellan grupper över en nationsgräns. Äldre relationer med bland andra Lazio och Reggina visar samtidigt hur gruppbyten kan göra att ett gammalt gemellaggio övergår till personlig vänskap eller respekt.

Avellino: de gamla formella banden med bland andra Juventus, Cavese och Nocerina har upplösts, men delar av de historiska relationerna har levt vidare som vänskap och respekt. Det internationella gemellaggiot med North Side ADO Den Haag visar hur samma kultur fortsatt skapa nya linjer långt efter 1980-talets klassiska italienska allianser.

Sambenedettese: Bayern München av alla lag. Vänskapen och banden sträcker sig 20 år bakåt i tiden då en tysk stod i hemmaklacken under ett möte med tvånsdegraderade Napoli och en lång gemellaggio föddes där det är väldigt roligt att se Sambenedetteses namn på banderoller på Bayerns läktare. Två lag i två helt olika världar men som ändå knyts samman på andra sätt än division och resultat.

Banderollen som Bayern lyfte upp under Champions League-mötet med Club Brugge där de skickar en hälsning inför derbyt mot Ascoli i Serie C förra säsongen sammanfattar allt. Oavsett vart man befinner sig i fotbollsvärlden, högt upp eller långt ned. I gyllene tider eller i kaotiska. Vi är alla samma och vi håller ihop, oavsett vad.

Det kanske allra tydligaste som vi tar med oss efter den första omgången av årets upplaga av Serie B är att det redan ser ut att bli precis så svårbedömd som man kunde hoppas på. Samma problem för favoriterna som alltid, samma överraskningar av energiska nykomlingar.

Av tio matcher slutade bara Cesena–Sampdoria oavgjort. Nio matcher fick en vinnare, och flera av lagen som på förhand placerats längre ner i hierarkin tog poäng av förväntade topplag.

Det är svårt att tänka sig en bättre demonstration av Serie B:s natur.

Vicenza 3–2 Catanzaro – första varningen

Premiären började redan på fredagen med en fantastisk match på Menti. Catanzaro tog ledningen två gånger, först genom D’Alessandro och sedan Verrengia, men Vicenza kom tillbaka båda gångerna. Pietrelli gjorde 2–2 i 80:e och Claudio Morra fullbordade vändningen i slutminuterna inför kokande läktare och det var inte bara för Vicenza det var en drömstart i deras återkomst till Serie B, det var en drömstart även för ligan i sig hur matchen tedde sig och hur inramningen såg ut.

Inte bara läktarna var fulla till sista plats, piazzan var även den fylld till bredden där staden gått man ur huse. Tiotusentals hade samlats för att se och stötta sitt Vicenza i sin återkomst.

För Catanzaro är jag mer orolig och i sammanställningen av lagen tidigare så har jag lyft det redan, ett lag utan Aquilani och med så många spelare ut. Catanzaro kommer att få det mycket svårt i år, inte bara att upprepa förra året utan att klara sig från den absoluta bottenstriden som vi vet alltid innehåller mer eller mindre halva tabellen varje säsong.

Offensivt finns fortfarande mycket av det som gjort laget intressant de senaste åren. Problemet är försvarsspelet. Coppa Italia-matchen mot Südtirol var den första varningssignalen och insatsen på Menti var inte bättre där två av målen kom efter hörnor och Catanzaro såg återkommande sårbart ut defensivt.

Det är tidigt, men Catanzaro är ett av lagen där premiären faktiskt avslöjade ett potentiellt strukturellt problem snarare än bara en dålig kväll.

Empoli imponerade desto mer trots att jag också tippat dem lågt. Stiven Shpendi gjorde 1–0 redan efter 21 minuter och när Joseph Ceesay sedan blev utvisad fick Cremonese spela ungefär den sista halvtimmen med en man mer.

Ändå lyckades Marco Giampaolos lag inte kvittera vilket är anmärkningsvärt eftersom Cremonese hör till lagen med absolut kapacitet att vara med högt upp både truppmässigt som ekonomiskt. Ett lag där sommarens förvirring fortfarande syns, systemet har förändrats och offensiven lyckades man inte lösa ett numerärt överläge mot ett på papperet mindre namnkunnigt Empoli.

Empoli var däremot precis motsatsen. Guido Pagliucas lag är ungt och rejält förändrat men spelade med en mognad som inte riktigt borde finnas där ännu. Yepes var mycket bra centralt och Shpendi fortsatte där han slutade förra säsongen. Det är tidigt såklart och ekonomi och bredd går allt som oftast vinnande ur serien men det var verkligen kul att se ett så sammansatt och bra Empoli trots allt.

Annars handlade det såklart överlag mycket om nykomlingarna.

Arezzo vann 2–1 borta mot Avellino efter Ionitas avgörande i 90:e minuten medan Ascoli stod för en enormt imponerande vändning, 0–1 till 2–1, borta mot Hellas Verona genom Silipo och D’Uffizi inom loppet av tre minuter.

Vicenza gjorde som sagt samma sak mot Catanzaro.

Tre nykomlingar som omedelbart vinner mot etablerade eller förväntat starka Serie B-lag där Ascolis seger ändå sticker ut allra mest.

Hellas tog ledningen genom Mulattieri men uppträdde sedan precis som ett degraderat Serie A-lag absolut inte får göra i Serie B där man tror att kvaliteten ska lösa resten av sig själv. Den stora faran för degraderade lag är alltid att de inte omedelbart förstår vilken serie de hamnat i.

Serie B straffar sådant skoningslöst och Pisa fick lära sig samma sak.

Nyförvärvet Confente stod för ett kostsamt misstag och Padova vann 1–0 genom Fusi men framför allt skapade Pisa alldeles för lite. Antonio Calabros Padova såg däremot ut precis som ett Calabro-lag brukar göra, kompakt, organiserat, obehagligt att möta och fullständigt ointresserat av motståndarens status.

Palermo dock, gjorde det ett topplag ska göra och var det enda lag som till slut kunde axla favoritskapet och även om Palermo bara vann med 1–0 mot Juve Stabia hemma på Renzo inför otroliga 32 601 på läktarna, så tycker jag nästan att det var en mer intressant seger än om de hade vunnit med 4–0. Stabia imponerade också trots sina bristande resurser, kaotiska tid bakom sig och totala ombygge.

Dennis Johnsen gjorde 1–0 redan efter fyra minuter efter en mycket fin framspelning från Pohjanpalo. Ranocchia träffade senare ribban och Palermo hade chanser att avgöra, men Juve Stabia vägrade försvinna och Patanè träffade till och med stolpen i slutskedet.

Palermo var alltså inte överlägset. Men de vann och för ett lag som går in i säsongen med tydlig uppflyttningsambition är det absolut viktigaste i augusti. Ta poängen, släpp inte in målen. Spelet kommer.

Det finns kvalitet överallt i detta Palermo. Pohjanpalo, Johnsen, Ranocchia, Hernani, Strefezza, Bani, Augello. Inzaghis stora uppgift är snarare att göra laget till en maskin än att hitta individuella matchvinnare och premiären var ett litet steg i den riktningen.

Sedan har vi till Sampdoria där 1–1 mot Cesena borta, framför fantastiska läktare och enormt bortafölje, är ett resultat jag tycker går att tolka åt två helt olika håll.

Cesena var riktigt bra under perioder. Shpendi gjorde 1–0 efter 17 minuter och i början av andra halvlek kunde matchen nästan ha varit över efter att Fiori träffade ribban och Shpendi stolpen.

Sedan förändrades allt då Antonio David drog på sig sitt andra gula i 49:e minuten och Sampdoria med det, fick spela nästan hela andra halvlek med en man mer och efter det tog blucerchiati över helt.

Problemet är att det tog till 83:e minuten innan Henderson fick in kvitteringen – dessutom på ett ganska märkligt sätt när Gartenmanns avslut träffade honom i ansiktet och gick in.

Det negativa är uppenbart.

Ett lag med Sampdorias ambitioner borde kunna utnyttja nästan en hel halvlek elva mot tio bättre men samtidigt ser jag ändå någonting betydligt mer lovande än under stora delar av förra säsongen.

Det finns individuell kvalitet trots att både Lauritsen och Meijer inte kom till start på grund av skadekänningar samt att Luca Ravanelli, Oliver Abildgaard och Lorenzo Insigne fortsatt står utanför trupp på grund av skadebekymmer.

Verschaeren gjorde en intressant debut. Henderson tog ansvar. Sinani skapade problem och Sampdoria reagerade i stället för att kollapsa när matchbilden gick emot dem.

Begics inhopp var samtidigt enormt fint och han bidrog med samma fantastiska slit, riv och energi som gjorde att lånet nu blev ett permanent kontrakt.

Sampdoria är långt ifrån färdigt dock. Taket känns högre än förra året men det saknas fortfarande spelare och Corradi har mycket att sätta ihop även om mycket av materialet redan är på plats för honom att formera.

Rykten fortfarande kring Giacomo Calò från Frosinone, en av de allra bästa spelarna i Serie B förra året. Klubben kan tänka sig att sälja, Sampdoria vill låna med option men sägs idag faktiskt leta köpande klubb till Salvatore Esposito då man inte alls är nöjd med vad man fått än så länge från honom sett till investering.

En uppgradering helt klart men också en komplex affär och om den blir av, det får vi nog avvakta och se precis som kring Pierini som det ryktats om lika länge.

Av favoriterna i Serie C var Union Brescia klart mest övertygande där de stod för en solid insats och klara 3–1 mot Carpi på Rigamonti.

Marras, Crespi och Sina gjorde målen och framför allt offensiven gav en känsla av att Brescia redan vet ganska väl vad laget vill vara.

Marras och Rizzo Pinna stack ut. Marras det kreative navet och Rizzo Pinna som framför allt ger laget genombrottskraft och individuell kvalitet en mot en. Crespi fick dessutom göra mål direkt i sin ligadebut för klubben vilket såklart betyder mycket.

Inför säsongen var frågan om Pasinis projekt nu nått punkten där Brescia kan gå från att vara ett stabilt och bra lag till att vara laget som styr Girone A och efter en match är svaret förstås inte givet, men 3–1 och 3 poäng samtidigt som att de offensiva nyckelspelarna levererade direkt, är exakt hur man vill börja.

Spezia hade en nästan motsatt kväll.

Cardinali gjorde 1–0 precis före paus efter fint förarbete av Cancellieri. Sedan slutade Spezia i princip spela fotboll.

Grosseto, nykomling i Serie C, tog över andra halvlek. Micai tvingades till flera kvalificerade räddningar innan Bastoni missade ett defensivt ingripande och Fiorini gjorde 1–1 i 74:e minuten.

Spezias första avslut i andra halvlek kom i 92:a minuten. Mot Grosseto.

Ett lag som ska försöka vinna Girone B.

Det är såklart ingen katastrof efter en omgång, Spezia är mitt i en stor ombyggnation och Turati arbetar med en trupp som fortfarande förändras men det finns en klassisk Serie C-varning här.

Man kan inte komma från Serie B, göra 1–0 mot en nykomling och sedan tro att motståndaren accepterar hierarkin.

Grosseto gjorde precis tvärtom. De pressade, sprang och började tro medan Spezia sjönk.

Och så Catania.

Det här var inte vad man hade tänkt sig på Massimino.

Catania gick in i säsongen som en av de tydligaste favoriterna till att vinna Girone C. I stället kom Inter U23 till Sicilien och vann 2–1 på Massimino där Catania över 18 matcher förra året bara förlorade en match och totalt släppte in 6 mål. Nu 0 poäng och 2 insläppta redan i premiären.

Massimino, truppen, värvningarna och förväntningarna skapar lätt föreställningen att Catania ska promenera genom vissa matcher men det kommer de absolut inte att göra vilket Inter U23 visade redan under första kvällen.

Och Catanias problem är att Girone C inte erbjuder särskilt många veckor där man kan slappna av. Salernitana finns där. Bari finns där. Foggia. Många andra lag kommer ta poäng från favoriterna och ingen har råd att tappa, vare sig under början eller under resans gång.

Bari som stod för för en stabil insats och vinst hemma på San Nicola mot Cavese med 3-0. Ett San Nicola som för dagen och under denna säsong ekar tom precis som hos Lazio och Cosenza. Ett fortsatt missnöje mot klubbledning och familjen DeLaurentiis har pågått under hela sommaren runomkring Puglia och tar nu ytterligare steg.

Liberate, Il Nostro Bari!

Salernitana–Sorrento spelas i kväll, 24 augusti, på Arechi. Det är alltså den sista pusselbiten innan vi verkligen kan jämföra de fyra förväntade topplagens starter.

Och efter Brescias 3–1, Spezias 1–1 och framför allt Catanias 1–2 har Salernitana fått ett ganska intressant läge där de kan bli den andra favoriten som markerar direkt tillsammans med Brescia eller så får vi efter första omgången ett Serie C där tre av fyra stora uppflyttningskandidater redan tappat poäng likt divisionen ovan.

Två dagar före starten av den 95:e upplagan av Serie B har ligan redan nått en historisk nivå vad gäller intresse där över 118 000 säsongskort totalt har sålts vilket är den högsta noteringen sedan Lega B bildades inför säsongen 2009/10.

Även spelartrupperna sticker ut. Av de 834 registrerade spelarna i seriens 20 klubbar är idag hela 80 procent italienare. 192 spelare (23%) är U21 och tillgängliga för Italiens ungdomslandslag och 298 spelare (36%) är U23.

Den kanske mest intressanta nyheten gäller dock TV-sändningarna. Produktionen av matcherna hos DAZN och LaB Channel, Serie B:s kanal, kommer att distribueras via Amazon på flertalet marknader, dessvärre dock inte den svenska, och ska förbättras rejält.

Varje Serie B-match kommer att produceras med åtta kameror. Bland annat från och med denna säsong kommer det att finnas en kamera på motsatt sida från huvudläktaren samt två kameror bakom målen. Bilderna från målkamerorna kommer även kunna användas av VAR.

För varje omgång väljs dessutom en stormatch som produceras med tio kameror.

Publik i mängder, ökat fokus och intresse gällande sändningarna. Otroligt jämnt sett till förutsättningar och mellan de allra flesta lagen. Det kommer att bli så otroligt fint att få se ligornas liga, den mest oförutsägbara av dem alla, dra igång igen på fredag.

Premiärmatchen spelas mellan nykomlingen Vicenza och Catanzaro som förra säsongen stal allas hjärtan den där kvällen i Monza, när de vann och jämnade ut siffrorna efter en bragdmatch men till sist föll på en sämre tabellplacering och fick se Monza ta steget upp till Serie A och själva, starta om igen med nytt sikte och nya drömmar.

Halvtimmen efter att visslan ljuder i Vicenza så startar även Serie C och det spelas totalt 6 matcher. 2 i Grupp A, 1 i Grupp B samt 3 i Grupp C där Bari-Cavese samt Union Brescia-Carpi sticker ut något då det ska bli väldigt, väldigt intressant att se hur både Bari och Brescia kommer att kunna omhänderta denna säsong.

Serie C. Säsongen 2026/27. 60 lag, fördelade över tre grupper. Ännu har ingen förlorat en match, sparkat en tränare eller sett en lovande höst förvandlas till en vinter fylld av oro. Ingen har ännu tappat en avgörande ledning på övertid. Ingen har misslyckats i ett derby. Ingen har börjat räkna poängen ner till playout.

I augusti finns fortfarande alla möjligheter kvar och alla kan drömma.

För några handlar drömmen om att överleva, för andra om att återfinna en identitet, få tillbaka publiken eller bygga någonting som faktiskt håller längre än en säsong. Men för de största klubbarna finns förstås en dröm som överskuggar allt annat. Serie B.

Av 60 klubbar kommer bara fyra att ta steget upp. Tre genom att vinna sina respektive grupper, den fjärde genom det långa och brutala playoffsystem som gör Serie C till en av Europas märkligaste serier, där en hel säsong reduceras till några få kvällar i maj och juni. Ett stolpskott, ett rött kort eller en dålig halvtimme kan avgöra ett helt års arbete.

Att försöka förutse vem som överlever den vägen redan nu, ja det går inte.

Gruppvinnarna går däremot att fundera över och när jag tittar på Girone A är det såklart svårt att komma runt Union Brescia.

Det känns som en klubb som har lämnat den första delen av sitt projekt bakom sig. Pasinis satsning har fått tid att mogna och ambitionen verkar inte längre vara att etablera sig eller vara med i toppen.

Nu ska man vinna.

Mallamo, Casasola och Rizzo Pinna är dessutom precis den sorts värvningar som signalerar det. Inte spelare som hämtas för att skapa rubriker, utan spelare som känner den här nivån och vet vad som krävs under en lång Serie C-säsong.

Jag tänker på Vicenza förra året. Ett lag som tog kontroll över sin grupp och aldrig riktigt släppte den och känslan är att det mycket väl kan bli en liknande säsong denna gång för Brescia även om det sällan fungerar så enkelt. Det finns nästan alltid någon som först betraktas som outsider och sedan, någon gång runt november, plötsligt befinner sig två poäng från förstaplatsen och i Girone A tror jag att det laget kan vara Trento.

Jag gillar sättet klubben har byggt vidare på det som redan fungerade. Istället för att riva ner och börja om har man behållit en stomme och kompletterat den. Benassai och Molina känns som två värvningar som kan göra ett redan konkurrenskraftigt lag ännu bättre.

Det är kanske inte lika spektakulärt som att presentera tio eller femton nya spelare under en sommar men i Serie C kan kontinuitet faktiskt vara en av de största konkurrensfördelarna som finns.

Sedan finns Treviso där drömmen är en helt annan.

Efter återkomsten till professionell fotboll finns en eufori kring klubben som är svår att mäta i tabellprognoser. 18 nya spelare har kommit in. 18. Nästan ett helt nytt lag och innebär naturligtvis en enorm risk vilket kan ta månader att få ihop.

Om Treviso lyckas få ihop laget snabbt finns möjligheten att den energi som följer med en nyuppflyttad klubb bär dem betydligt längre än någon räknat med. Jag tycker att just sådana lag ofta är bland de mest intressanta, då de ännu inte hunnit bli rädda för att misslyckas.

Girone B känns annorlunda och här tycker jag att det är betydligt svårare att hitta en självklar favorit.

Det finns för många stora klubbar, för många läktare som tycker att deras lag hör hemma högre upp och för många föreningar med tillräckliga resurser för att på allvar kunna tänka på Serie B.

Spezia är förstås omöjligt att bortse från.

Det är nästan svårt att förstå hur snabbt fotbollens geografi kan förändras. För inte särskilt länge sedan spelade Spezia i Serie A. Nu står klubben inför en Serie C-säsong.

Men kvaliteten har inte försvunnit bara för att klubbmärket hamnat i en lägre division, det finns fortfarande spelare i truppen som håller en nivå som få konkurrenter kan matcha och med Turati vid rodret finns åtminstone förutsättningar att försöka göra vistelsen i Serie C kort.

Samtidigt vet vi hur farligt just det resonemanget är.

Serie C:s kyrkogård är full av stora klubbar som trodde att de skulle gå rakt igenom serien eftersom de hade större arena, större budget och mer meriterade spelare än motståndarna.

Serie C bryr sig inte särskilt mycket om historia. Serie C är brutal.

Reggiana kommer från en liknande situation men verkar ha valt en annan väg. Mindre revolution, mer stabilitet. Attilio Tesser vet vad den här typen av säsong innebär och jag tror att hans erfarenhet kan bli oerhört viktig när matcherna börjar komma var tredje eller fjärde dag och tålamodet runt klubben börjar prövas.

Och sedan har vi Perugia.

Under några år har Perugia nästan försvunnit in i en anonymitet som känns märklig för en klubb med den historien och den staden bakom sig. Men den här sommaren tycker jag att någonting verkar ha förändrats.

Spelare har lämnat, absolut, men mercaton signalerar samtidigt ambition. Det finns en känsla av att klubben inte längre accepterar att bara vara ytterligare ett Serie C-lag.

Grifo vill vakna igen och i en så jämn grupp som Girone B kan det räcka långt.

Pescara finns där också. Ravenna likaså. Klubbar vars namn, historia och publik automatiskt skapar förväntningar.

Girone C. Här finns Catania, Salernitana, Bari och Foggia. Städer där fotboll sällan bara är en match på söndagseftermiddagen och där trycket från läktarna kan vara både en enorm tillgång och en nästan omöjlig börda.

Jag har fortfarande svårt att se förbi Catania som favorit. För en månad sedan hade jag inte tvekat en sekund men helt plötsligt dök det upp flertalet frågetecken med uteblivna betalningar, hot om poängavdrag samt protesterande läktare. Men hur laget ser ut och är byggt, jag tycker fortfarande att kvaliteten är för stor för att placera någon annan före. Faktiskt.

Pagliai, Perrotta och Liguori har kommit in. Dessutom började delar av det här laget byggas redan under januarifönstret. Det här är alltså inte ett projekt som föddes i juni.

Träningsanläggningen är åter Catanias. Det satsas brett kring klubbens infrastruktur och det kvarvarande målet man har för att kunna ta nästa steg i projektet är att vinna Serie C.

Den naturliga rivalen blir Salernitana där det finns en revanschlust efter en säsong som inte alls motsvarade förväntningarna. En klubb av Salernitanas storlek kan inte gå in i en Serie C-säsong och prata om ett långsiktigt projekt utan att samtidigt tala om uppflyttning.

Jag hade gärna sett ytterligare några förstärkningar innan jag placerade dem jämsides med Catania, men potentialen finns där och tanken på en hel säsong där Catania och Salernitana jagar varandra känns väldigt lockande likt den säsong och jakt vi fick följa föregående säsong, den mellan Benevento och just Catania även om det till slut skilde hela 12 poäng dem emellan.

Catania och Salernitana. Sicilien mot Kampanien.

Två stora arenor. Två enorma läktare. Två klubbar som inte vill spela Serie C efter denna säsong.

Sedan har vi också Bari, den kanske mest komplicerade klubben av dem alla.

Storleken råder det ingen tvekan om. Inte heller resurserna eller potentialen. Men fotbollsklubbar existerar inte i vakuum och relationen mellan Bari och dess supportrar känns fortfarande som en fråga som måste lösas. I en stad som Bari betyder det allt.

Man kan bygga en bra trupp och ha en stor budget, men om San Nicola präglas av konflikt, misstro och avstånd mellan klubb, ledning och läktare kan det bli en sportslig faktor i sig.

Det är därför jag har svårare att bedöma dem och väldigt gärna vill se dem på fredag.

På papperet finns förutsättningarna men i Serie C gäller andra regler än de teoretiska.

Vi får inte heller glömma Foggia. Klubben som gjorde allt i sin makt för att åka ur men som fick chans efter chans efter chans för att hänga kvar. Trapani fick 25 minuspoäng, Siracusa 11. Foggia klarade sig inte ändå. Men sen dök det upp en plats att fylla utifrån Ternanas konkurs och uteslutning och så lyckades man trots allt hålla sig kvar i Serie C.

Kanske den klubb vars situation jag tycker säger mest om varför Serie C är så fascinerande ändå.

Efter ett fruktansvärt år hade det varit lätt att tänka att nästa säsong bara skulle handla om överlevnad. Om att få ordning på klubben, samla ihop resterna och försöka undvika ännu en katastrof.

Istället har något annat hänt. Casillo och De Vito har på kort tid lyckats skapa en känsla av framtid igen. Spelare har kommit in. Ambitionen har återvänt.

Men viktigare än någon enskild värvning är kanske det som börjar hända runt klubben.

Stadio Pino Zaccheria lever igen. Läktarna lever.

Jag säger inte att Foggia är tillräckligt bra för att vinna Girone C. Absolut inte, men jag vet att jag inte skulle vilja åka dit som motståndare när stadion kokar och hela staden plötsligt har börjat tro igen.

Foggia Dei Miracoli. Som vi hoppas.

Serie C. Säsongen 2026/27. 60 lag, fördelade över tre grupper. Ännu har ingen förlorat en match, sparkat en tränare eller sett en lovande höst förvandlas till en vinter fylld av oro. Ingen har ännu tappat en avgörande ledning på övertid. Ingen har misslyckats i ett derby. Ingen har börjat räkna poängen ner till playout.

I augusti finns fortfarande alla möjligheter kvar och alla kan drömma.

1140 matcher och en större fråga.

Kan vi äntligen få en säsong där fotbollen står i centrum?

Under alldeles för många år har ligan blivit synonym med ekonomiska problem, poängavdrag, konkurser, juridiska processer och klubbar som försvinner under pågående tävling.

Varje gång det händer skadas mer än den enskilda föreningen.

Tabellen förändras.

Spelschemat förändras.

Andra klubbars ekonomi påverkas.

Läktarna tappar förtroendet.

Därför blir Matteo Maranis arbete med Lega Pro så otroligt viktigt. Serie C måste få tillbaka sin roll som den italienska fotbollens plantskola. Det ska vara här unga italienska spelare får sina första riktiga minuter i professionell fotboll. Här tränare utvecklas. Här mindre klubbar får möjlighet att bygga någonting.

Inte en liga där man i februari sitter och väntar på nästa domstolsbeslut och i det ligger nog min egen högsta önskan nu såhär två dagar innan starten, att alla sextio klubbar som börjar den också får avsluta den.

Det är augusti.

Ingen har förlorat.

Ingen har misslyckats.

Tabellerna är tomma och framtiden är fortfarande öppen.

60 klubbar står under samma italienska sensommarhimmel.

Fyra av dem kommer till slut få sina drömmar uppfyllda men ingen vet vilka, och kanske är det precis det som gör att jag älskar serien så mycket.

Serie C. Nu kör vi.

Det finns fotbollsspelare som försvinner långsamt. Inte från planen, inte från fotbollen.

Men från den där berättelsen som en gång skrevs om dem.

Som tonåringar är de framtidsnamn. De spelar i stora klubbar som Juventus, Chelsea, Torino eller Fiorentina. De får rubriker, landskamper och agenter. Någon säger att de har något som inte går att träna fram. En annan att de bara behöver få spela. Sedan går åren. Och plötsligt spelar de Kings League.

Dennis Stojkovic är 23 år, Simone Lo Faso är 28 år men båda har redan hunnit leva flera fotbollsliv.

Stojkovic började sin resa i Juventus och fortsatte i Torino. Som 15-åring lockades han till Chelsea och tillbringade en period i London. Han har berättat om hur han spelade mot klubbar som Chelsea och Barcelona i ungdomsåren, om turneringar där Torino vann och om känslan av att hela tiden befinna sig nära de största scenerna. Men hans karriär fick en märklig paus redan innan den riktigt hade börjat.

FIFA:s regler stoppade honom från att registreras för Chelsea som minderårig. Plötsligt kunde en spelare som tränade och rörde sig i miljöer för de allra bästa inte göra det viktigaste av allt: spela tävlingsfotboll. Han fick vänta.

När han fyllde 18 skrev han på för Partizan Belgrad. Sedan kom Torino tillbaka.

Sommaren 2021 skrev klubben kontrakt med honom och Ivan Juric tog med honom på försäsongen. Det var som om historien skulle börja om. Som om alla omvägar, alla förlorade år och all väntan bara hade varit förspelet. Men fotbollen är sällan skyldig någon ett lyckligt slut. Stojkovic skadade fotleden och under tiden förändrades hierarkierna i Torino.

När han kom tillbaka fanns andra spelare före honom. I november samma år bröts kontraktet i samförstånd. Stojkovic ville vidare, till en klubb där han kunde spela seniorfotboll.

Det blev Rijeka. Sedan Leotar. Radnički Niš. Chieri. Det är inte en rak linje från Juventus till Serie A. Det är snarare en karta över alla vägar som aldrig riktigt ledde fram.

Och så har vi Simone Lo Faso. En annan sorts talang, men samma känsla. Lo Faso kom fram i Palermo och debuterade i Serie A som 18-åring. Under säsongen 2016/17 fick han tio ligaframträdanden och spelade dessutom ungdomslandskamper för Italien.

Men det kanske säger ännu mer vem som pratade om honom. Roberto De Zerbi hade tränat många unga spelare. Han hade sett talanger komma och gå. Ändå beskrev han Lo Faso som en av de största talangerna han hade tränat. Det är en mening som blir svår att glömma när man ser var Lo Faso befinner sig i dag. För på den tiden var det inte svårt att förstå varför.

Lo Faso hade tekniken, snabbheten, fantasin. Han kunde göra saker med en fotboll som fick människor att resa sig lite från stolen. Han var en sådan spelare som skapade förväntningar innan han ens hunnit samla på sig särskilt många seniormatcher.

2017 kom Fiorentina. Det såg ut som nästa steg. I stället blev det nästan ett stopp.

Han fick bara göra två korta inhopp för Fiorentinas A-lag under säsongen och tillbringade huvuddelen av tiden med Primavera.

Samtidigt kom problemen med kroppen. En skada i Fiorentina-perioden följdes av nya fysiska bekymmer efter återkomsten till Palermo och plötsligt hade det som skulle vara början på någonting stort blivit någonting annat.

Det är lätt att i efterhand sammanfatta en sådan karriär med fokus på just ordet ”skador” men det är egentligen för enkelt. Fotbollskarriärer går sönder på fler sätt än genom en trasig muskel eller ett knä som inte håller. Det kan vara fel klubb vid fel tidpunkt. För mycket konkurrens. För lite förtroende. Ett lån som inte fungerar. En tränare som inte tror på ens egenskaper. En kropp som aldrig riktigt får kontinuitet.

Kanske framför allt, de där sex månaderna som försvinner. Som blir ett år, som blir två och när man väl är tillbaka är man inte längre den där 19-åringen som klubbarna väntade på.

Fotbollen har gått vidare. Och kanske är det därför De Zerbis gamla omdöme om Lo Faso känns så märkligt i dag.

En av de största talangerna han tränat. Det är en enorm komplimang. Men också, när man känner till fortsättningen, nästan en sorglig mening. För vad gör man med en sådan etikett när karriären inte följer efter? Kanske försöker man släppa den. Kanske försöker man bara spela fotboll igen.

Det är det som gör historierna om Stojkovic och Lo Faso så intressanta. De har båda spelat professionell fotboll. De har varit i stora klubbar. De har nått Serie A, landslag och miljöer som tusentals unga spelare aldrig ens kommer nära. Men det finns en annan fråga.

Vad hade hänt om Stojkovic hade fått spela utan avbrottet som tonåring, om Lo Faso hade fått en skadefri säsong i Fiorentina. Om någon tränare hade gett dem 20 matcher i rad, om kroppen hade hållit och om rätt klubb hade kommit vid rätt tidpunkt.

Det är fotbollens kanske grymmaste tankeexperiment. Det finns inga svar, bara alternativa karriärer som ingen kan bevisa någonting om.

Och nu står de här. Inte på San Siro. Inte på Artemio Franchi. Inte på Olimpico. Utan i Kings League.

Stojkovic och Lo Faso spelar båda för Stallions FC och alldeles nyss spelades VM för klubblag där de båda två är affischnamn och stora stjärnor och på ett sätt är det både märkligt och helt logiskt.

Kings League är en ny sorts fotboll och för spelare som dem kan den också vara en gammal dröm i en ny förpackning, att få spela igen, synas och känna att det fortfarande finns något kvar att nå.

Fotbollsspelare slutar sällan drömma bara för att omgivningen slutat göra det åt dem.

Kanske är det därför det finns något fint i att se dem där. Två spelare som en gång betraktades som framtidsnamn och som nu försöker skapa en ny framtid med det som finns kvar. För Stojkovic är det fortfarande tidigt. 23 år är ingen ålder i fotboll.

För Lo Faso är vägen betydligt smalare, inte nödvändigtvis stängd, det finns fortfarande klubbar i Italien som behöver spelare. Det finns fortfarande tränare som letar efter kvalitet och det finns fortfarande människor som minns.

Hur Stojkovic såg ut som ung. Hur Lo Fasos vänsterfot dansade.

Kanske är Kings League en slutstation. Kanske är den början på någonting annat. Det är det som gör att man fortsätter titta.

Inte för att någon av dem behöver nå Serie A igen, utan för att fotbollen ibland ger människor en sista chans att ändra slutet på en berättelse som länge verkade färdigskriven.

Dennis Stojkovic och Simone Lo Faso var en gång två av dem som skulle bli något.

Två talanger som letar efter sin väg tillbaka till proffsfotbolllen och det återstår att se om Kings League kan ge dem just den möjligheten.

/Emil Gidlöf

Ännu en säsong av seriernas serie, Serie B stundar. Den mest oförutsägbara och vackra serien av dem alla. 20 lag som över 38 omgångar möts med drömmar om himmelen i Serie A och med ett ständigt närvarande hot om mörkret bland de 60 lagen och den omöjliga labyrinten Serie C.

Cremonese, Hellas Verona och Pisa ansluter från högstaserien. Arezzo, Vicenza, Benevento och Ascoli från Serie C. Palermo har sin bästa möjlighet någonsin, Hellas och Cremonese väl förberedda. Juve Stabia i fullständig ombyggnad och fortsatt kaotisk tillvaro. Sampdoria i ännu en ombyggnation. Catanzaro ett helt annat lag nu mot hur det såg ut när de var ett enda mål från avancemang till Serie A för två månader sedan.

973 mål föregående säsong, 2,56 mål i snitt per match. 7 nya lag. 11 nya tränare. 380 matcher. Nu kör vi.

Arezzo

Stad: Arezzo
Arena: Stadio Città di Arezzo
Kapacitet: 13 128
Placering 25/26: Vinnare av Serie C Grupp B
Tränare: Cristian Bucchi
Nyckelspelare: Emiliano Pattarello

Efter 19 års frånvaro så förbereder sig nu Arezzo för sin 17:e säsong i Serie B. En otroligt fin säsong i ryggen där de över tid helt klart var det absolut bästa laget i Grupp B men där de till slut stod öga mot öga med Ascoli som efter en period av många raka vinster kom ikapp och utmanade in i allra sista omgången.

Arezzo med hela staden i ryggen och förhoppningar om en ny storhetstid kommer dock att få göra jobbet rejält om de ska hålla sig kvar även om det absolut finns lag med sämre förutsättningar. Sommaren har inte bjudit på några direkta överraskningar eller transfers som får mig att tro på något mer än en bottenstrid, men såklart en bottenstrid som alltid omfattar den volym den gör, 8-10 lag.

Bucchi får fortsatt förtroende efter att under sitt första år tagit dem upp en division och det ska bli väldigt spännande att se om han lyckas förvalta materialet lika bra mot bättre motstånd. Kevin Leone på lån från Sassuolo och Andrea Cagnano från Avellino två väldigt olika men intressanta värvningar i ett fönster som varit ganska lugnt och ovisst.

Ascoli

Stad: Ascoli Piceno
Arena: Stadio Cino e Lillo Del Duca
Kapacitet: 12 461 (nuvarande renoveringar begränsar de ordinarie 20 550)
Placering 25/26: Tvåa i Serie C Grupp C efter Arezzo, vinnare av playoff
Tränare: Francesco Tomei
Nyckelspelare: Gabriele Gori

27 säsonger i Serie B har det hittills blivit och den 28:e väntar nu efter 2 års frånvaro och spel i Serie C där Ascoli senast kommer otroligt jämn säsong där toppstriden stod mellan dem och Arezzo och där det till slut bara skiljde 3 poäng upp till de sistnämnda som efter mycket om och men vann Grupp C. Ascoli gick som två sedan in i kvartsfinalerna där de vann mot överraskningen Potenza för att sedan städa av förhandsfavoriterna Catania med 4-0 hemma på Del Duca och sedan väldigt säkert kontrollera bortamötet. Oavgjort mot Brescia i bortamötet och klara 3-0 hemma och Ascoli och dess piazza fick fira återkomsten i dagar.

En otrolig kurva som också fick uppleva de första matcherna mot rivalerna Sambenedettese på 40 år både i cupen såväl som i ligan hade en väldigt fin säsong som till slut också kunde krönas med avancemanget. Tränare och stomme kvar, en satsning som bådar gott och även om det inte räcker till playoff så tror jag att Ascoli håller sig kvar och kan fortsätta bygga utveckla projektet.

Tommaso Milanese, Gabriele Gori, Samuele Damiani tillsammans med 19-årige Giacomo De Pieri som ansluter på lån från Inter är en del av ett väldigt spännande projekt som jag tror kan utmana bättre än vad många tror redan i år även om det kanske inte inte räcker till playoff denna gång.

Avellino

Stad: Avellino
Arena: Stadio Partenio Adriano Lombardi
Kapacitet: 26 000
Placering 25/26: 8 och sedan ut i playoff-kvartsfinalen (Catanzaro 0-3)
Tränare: Allesandro Nesta (ny)
Nyckelspelare: Armando Izzo

Avellino har efter sin åttondeplats förra året sjösatt ett enormt intressant projekt där legendaren och vår älskade Alessandro Nesta nu tar över tränarposten. Daniel Fila ansluter från Venezia och Fiorentina-talangen Martinelli likaså, Tommi som vaktade målet i Sampdoria under föregående säsong är en av de allra mest intressanta unga målvakterna i landet och stod för en imponerande tid i Genua.

Armando Izzo från Monza, talangen Giacomo Faticanti på lån från Lecce samt Roberto Insigne från Palermo andra väldigt starka och spännande nyförvärv och det är ett lag som gör mycket rätt under sportchef Mario Aiello, ett lag som jag tror kommer att överraska många och vi får se om Påve Leo XIV ligger i farozonen nästa vår, vid 6 tillfällen har nämligen en påve avlidit eller avsagt sig sitt ämbete vid samma tillfälle Avellino tagit steget upp en division.

1958 när man tog sig upp till Serie C avled Pius XII. 1963 ännu en uppflyttning till C samtidigt som Johannes XXIII gick bort.

1978 dog både Paul VI och Johannes Paulus I när Avellino nådde Serie A för första gången någonsin medan Benedictus XVI tog det säkra före det osäkra och avgick 2013 när Avellino säkrade avancemanget till Serie B och 2025 var det senast dags igen när Avellino den 19 april säkrade spel i Serie B efter 2-1 mot Sorrento vilket två dagar senare följdes av Påve Franciskus bortgång.

Benevento

Stad: Benevento
Arena: Stadio Ciro Vigorito
Kapacitet: 16 867
Placering 25/26: Vinnare av Serie C Grupp C
Tränare: Antonio Floro Flores
Nyckelspelare: Pietro Beruatto

Benevento återvänder till Serie B efter tre säsonger för sjätte gången någonsin. De blir därmed det femte laget från Kampanien med fler än fem säsonger spelade i serien efter Salernitana (31), Avellino (21), Napoli (12) och Juve Stabia (8).

Det är ett storsatsande lag med stor kassa. Förra årets allra högsta lönebudget tillsammans med Catania och Salernitana och nu med playoff i sikte.

Antonio Floro Flores klev in efter att Gaetano Auteri fick sparken i november månad och det som tillfällig lösning från sin roll som ungdomstränare men stod för en makalös vinter och vår med 19 vinster och 5 oavgjorda på sina 27 matcher som tränare vilket innebar vinst i serien och för Floro Flores själv, ett förlängt kontrakt och förtroende över 2028. En av de specifika delar med kommande säsong jag ser allra mest fram att följa, den om Antonio.

Carrarese

Stad: Carrara
Arena: Staido dei Marmi
Kapacitet: 4 194
Placering 25/26: 12
Tränare: Gabriele Cioffi (ny)
Nyckelspelare: Marco Imperiale

Målsättningen för Carrarese är att etablera sig i näst högsta divisionen där rekryteringen av tidigare Hellas och Udinese-tränaren Gabriele Cioffi, som tar över tränarposten från Antonio Calabro, den viktigaste pusselbiten av dem alla där förväntan är att laget ska kunna bygga en mer strukturerad defensiv och solid kontroll.

Bredden är problemet, den finns inte och en lång och tuff säsong kommer att innebära problem för dem och det är oavsett de fina offensiva tillskotten i Yanis Khafi från PSG U23 och Fiorentina-lånet Tommaso Rubino, ett lag för absolut bottenstrid i år.

Catanzaro

Stad: Catanzaro
Arena: Stadio Nicola Ceravolo
Kapacitet: 14 650
Placering 25/26: 5 och förlust i playoff-final på tabellfördel (Monza 0-2, 2-0)
Tränare: Giorgio Gorgone (ny)
Nyckelspelare: Pietro Iemmello

Catanzaro var det lag som stod för den största bedriften av alla lag även om det slutade med att de blev kvar i Serie B efter sista finalmatchen mot Monza som man till slut förlorade utifrån en sämre tabellplacering. En verklig hjältesaga med bitterljuvt slut.

Alberto Aquilani som förde sitt lag till oväntade prestationer där man slog ut förhandsfavoriterna Palermo i semifinal och otroligt nog vände förlusten hemma i finalen och vinna borta seglade under avslutningen upp som ett av de allra mest intressanta namnen i Italien och hade väldigt många lag att välja kring innan beslutet till slut landade i Sassuolo vilket förmodligen kommer att visa sig som ett bra val då det är ett spännande projekt han där tar över. En stabil klubb med bra ekonomi helt utan yttre press.

Aqualini såg ut att ersättas av Marco Turati som skrev på men till slut ändrade sig och tog jobbet i Serie C hos Spezia istället vilket ledde till att Giorgio Gorgone, som avlutade sin senaste säsong med att åka ur med Pescara, blev den som fick jobbet. Ett val som instinktivt inte känns vare sig uttänkt eller bra.

Catanzaro kliver nu in i fjärde raka säsongen i Serie B (32 totalt) vilket man inte gjort sedan 1975/76 men man gör det alltså utan sin ledare fundament och man gör det även utan den otroliga Mattia Liberali som efter en fantastisk säsong gjorde den stora flytten till Serie A och Como. Man gör det också utan Cassandra, Pontisso, Favasuli och av allt vad det verkar, även Filippo Pittarello som verkar vara på väg till Pisa.

Det är alltså ett lag som avslutade säsongen i stor stil och ett helt annat som kommer att starta nästa och med det har jag svårt att se dem åter stå för en liknande prestation dessvärre.

Tillsammans med Monza så var man laget med flest målskyttar över säsongen (20 olika målgörare) så bredden finns men utifrån ett helt nytt lagbygge under ny Mister så kommer det att krävas mycket av de ledande spelarna, framför allt legendaren Pietro Iemmello som med sina 34 år och 151 matcher i klubben återigen har allt på sina axlar.

Cesena

Stad: Cesena
Arena: Stadio Dino Manuzzi
Kapacitet: 20 194
Placering 25/26: 11
Tränare: Alessandro Diamanti (ny)
Nyckelspelare: Christian Shpendi

Ashley Cole kom väldigt oväntat in som tränare när Cesena med 8 matcher kvar av säsongen hade sista playoff-platsen i egna händer. Det slutade i 1 vinst, 3 kryss och 4 förluster och när Andrea Mancini fick gå från Sampdoria och efter det tog över sportchefsrollen i Cesena så var det ett av de allra första beslut han tog, att gå vidare från Cole trots vad ägarna ville och önskade.

Andrea Mancini var en av nyckelrollerna i Sampdoria och en av de personer som till slut lyckades vända skeppet och få dem att överleva och en mycket fin rekrytering. Alessandro Diamanti som tränare känns väldigt mycket som en chansning även det, Diamanti har en lång och fin spelarkarriär bakom sig men bara 3 säsonger som tränare i ryggen och de i Melbourne City Youth Academy. Ungdomsakademin alltså, i Melbourne.

Detta blir den 35:e säsongen i Serie B för Cesena vilket bara slås av Modena (55) och Reggiana (37) bland lagen från Emilia-Romagna.

Cremonese

Stad: Cremona
Arena: Stadio Giovanni Zini
Kapacitet: 20 641
Placering 25/26: 18 i Serie A
Tränare: Marco Giampaolo
Nyckelspelare: Federico Bonazzoli, Sebastiano Luperto

Efter en tät kamp kring den sista nedflyttningsplatsen med Lecce drog till slut Cremonese det kortaste strået och föll tillsammans med Hellas och Pisa ned till Serie B där de nu sluter leden för en snabb återkomst till högstaserien.

Starka nyförvärv i Simone Pontisso från Catanzaro, Alessandro Vogliacco från Genoa samt Fabio Gerli från Modena tillsammans med talangen Tommaso Berti från Cesena som kan få ett lyft i rätt miljö och som jag verkligen ser fram emot att fortsätta följa. Cremonese har agerat smart och seriöst och kommer garanterat att vara ett lag för den absoluta toppen denna säsong tillsammans med Palermo och Hellas.

Giovanni Stroppa som tog dem upp till A 24/25 valde att kliva av och istället göra samma resa upp med Venezia ersattes av Davide Nicola som trots sin erfarenhet och trots en fin start inte lyckades ta de poäng som behövdes och efter 15 raka matcher utan vinst så tog Giampaolo över den 18:e mars och ledde dem sedan till säsongens avslut. Cremonese låg på plats 18 när han tog över och slutade på samma plats när allt var över men en förlängning blev det och med den erfarenhet han har av just Serie B så kan det mycket väl vara ett bra beslut.

Empoli

Stad: Empoli
Arena: Stadio Carlo Castellani
Kapacitet: 16 284
Placering 25/26: 15
Tränare: Guido Pagliuca
Nyckelspelare: Salvatore Elia

Precis som förra säsongen så är Empoli med i snacket om toppen, inte den absoluta toppen denna gång men definitivt gällande platserna strax under som utmanare. Förra året förstod jag det. En rekrytering av Guido Pagliuca från Juve Stabia som skulle förvalta det unga men väldigt kvalitativa lag som då satsade för en direkt återkomst till Serie A. Allt såg väldigt bra ut på pappret men efter 9 poäng på 7 matcher fick han gå och ersattes av Alessio Dionisi som i sin tur i mars månad ersattes av Fabio Caserta som fick leda laget till sista omgång där tabellplaceringen till slut blev plats 15 och 41 poäng. Samma antal som Südtirol och en mer än Bari, som båda slutade på kvalplatserna.

Efter säsongen presenterade återigen Pagliuca som tränare för Empoli och det är ett spännande beslut. Från tränaren själv så känns det ganska oklart från klubben solklart. Empoli är nämligen en klubb som är till salu och som inte bryr sig nämnvärt om att dra på sig ytterligare kostnader och att återanställa en tränare som redan står under kontrakt, även om det nu också förlängdes med en säsong, är en kostnadseffektiv och enkel lösning. Vad Pagliuca får ut av detta vet jag dock inte. Det kan inte finnas löften om investeringar eller projekt över tid som lockar. Allt bör vara kortsiktigt och Empoli kommer i mina ögon, trots vad oddsmarknaden säger, återigen ha det svårt om inte en försäljning sker och kapital snabbt kommer in vilket inget tyder på att det gör. Två veckor kvar till vissla.

Salvatore Elia från Spezia ett bra förvärv, Tino Anjorin likaså. Gabriele Guarino också viktigt att få behålla. Det viktigaste av allt blir dock att Empoli behöver inse allvaret och göra det jobb den här serien kräver, annars blir det lika svårt denna säsong som den föregående.

Hellas Verona

Stad: Verona
Arena: Stadio Marcantonio Bentegodi
Kapacitet: 39 211
Placering 25/26: 19 i Serie A
Tränare: Marco Baroni (ny)
Nyckelspelare: Tomas Suslov

Näst sist i Serie A föregående säsong och med sikte på en snabb retur ser vi ett Hellas som med fallskärmspengar, stabil organisation och med stora försäljningar i ryggen agerat smart och stabilt under sommaren och Hellas är väl klätt för att klara omställningen till Serie B.

Presidio Investors äger sedan ungefär ett år tillbaka nu hundra procent och arbetar hårt för att stabilisera och utveckla infrastrukturen, planering igång gällande arenabygge och akademiutveckling.

Även om man sålt Bella-Kotchap och Ghilardi så har man fortsatt en av seriens allra dyraste och mest värdefulla trupper som man spetsat med bra lån i bland annat Seid Korac och Samuele Mulattieri från Sassuolo.

Hellas kommer definitivt att utmana Palermo om förstaplatsen i årets upplaga av Serie B, känslan är att det är de två lagen, med Cremonese som utmanare, precis allt kommer att handla om och en snabb återkomst till högstaserien är dem att förlora mer än att vinna.

Juve Stabia

Stad: Castellammare di Stabia
Arena: Stadio Comunale Romeo Menti
Kapacitet: 7642
Placering 25/26: 7 och ut i playoff-semifinal (Monza 2-2, 1-2)
Tränare: Pietro Di Giorgio (ny)
Nyckelspelare: Andrea Giorgini

Lilla Juve Stabia med två raka playoff och där de ständigt gör det svårt för de stora har trots enorma framgångar sett till förutsättningarna haft ett lika enormt svårt år vid sidan av planen.

Tvångsövertagning från staten i november då klubben infiltrerats och styrts av maffian över lång tid. Nya ägare i januari som lämnade dem med obetalda räkningar två veckor senare. Räddade ekonomiskt av sponsorer och lokala företag. Ny ägare i april som även han lämnade klubben veckan efter och den räddande ängel som klev in i juni strax innan registreringen visade sig även han stå under utredning för ekobrott och maffiasamarbete och fick nyss sina tillgångar frysta av staten.

Ignazio Abate lämnade för Torino och dirigenten bakom projektet, sportchefen Matteo Lovisa lämnade till sist även han, för Südtirol, efter att ha utfört mirakel med väldigt små medel och under enormt stökiga förutsättningar.

Pietro Di Giorgio in som ny tränare, Stefano Stefanelli in som sportchef.

Tre år i rad i Serie B för Juve Stabia vilket är den mest framgångsrika perioden i klubbens historia men med allt som hänt, frågan är om det blir fler denna gång.

Mantova

Stad: Mantua
Arena: Stadio Danilo Martelli
Kapacitet: 14 884
Placering 25/26: 9
Tränare: Francesco Modesto
Nyckelspelare: Simone Trimboli

Francesco Modesto förfogar över en stor trupp på 31 spelare med ett uppskattat marknadsvärde på cirka 21,5 miljoner euro. Laget befinner sig i en mindre ombyggnadsfas efter att den tidigare lagkaptenen och målvakten Marco Festa lämnat klubben och där man samtidigt under sommarens mercato agerat intressant för att spetsa offensiv och stärka bredden med den rumänske yttern Rareș Ilie från Nice som största utropstecken.

Centralt har man förstärkt med Lorenzo Ignacchiti från Empoli för tillsammans med anfallaren Ettore Gliozzi som ansluter från Modena och den unge talangen Federico Chinetti som kommer på lån från Como.

Ett spännande bygge och projekt och känslan är att Mantova återigen kommer att utmana om platserna precis under playoff och kanske till och med knipa en av de sista platserna i kvalet.

Modena

Stad: Modena
Arena: Stadio Alberto Braglia
Kapacitet: 21 151
Placering 25/26: 6
Tränare: Daniele Galloppa (ny)
Nyckelspelare: Francesco Zampano

Stor besvikelse i Modena efter att ha förlorat playoff-kvarten mot Juve Stabia fick dem att sparka Andrea Sottil som i min mening var ganska oväntat och oförtjänt då Sottil ledde Modena till en fin sjätteplats och under hösten till och med utmanade om den absoluta toppen under ganska lång tid men föll bort mest på grund av bristen av truppbredd.

Familjen Rivetti har ett spännande projekt igång och jag tror mycket gott om Modena över tid där Daniele Galloppa nu tar över rodret efter sin tid i Fiorentina och dess primavera där han också efter Piolis avslut fick ta hand om a-laget under en period. En väldigt intressant profil som också han är en av de jag kommer att följa nära kommande säsong.

En föryngring av truppen pågår samtidigt och sett till mercaton så står den viktiga förlängningen av Zampano ut tillsammans med Alessandro Bianco samt förvärvet av den franske talangen Joris Manquant.

Padova

Stad: Padua
Arena: Stadio Comunale Eugene
Kapacitet: 32 420
Placering 25/26: 10
Tränare: Antonio Calabro (ny)
Nyckelspelare: Matteo Lovato

Ny ägare i Alessandro Banzato innebär en för tillfället bättre ekonomisk tillvaro tillsammans med en återkomst av läktarna som till och från över många år har strejkat och uteblivit i protest utifrån arenaflytten som aldrig blev bra men som nu ändå verkar ta sina steg framåt trots allt.

Antonio Calabro kommer från Carrarese för att omhänderta en av seriens allra äldsta och erfarna trupper där återkomsten av Matteo Lovato tillsammans med Marco Pometti från Catanzaro ochLuca Zanimaccchia som kommer från Cremonese är väldigt bra tillskott även om man samtidigt tappar både Kapten Crisetig och Belli vilket ger en helt ny defensiv uppställning.

11 av 39 mål gjorde på hörna förra säsongen vilket var flest av samtliga lag och fasta situationer förblir en viktig del i Padovas spel tillsammans med Kevin Lasagna som åter får ses som spetsen även om Papu Gomez fortsatt finns med, vi får se om det blir fler matcher än de 9 han gjort hittills.

Padova kommer återigen förmodligen att utmana i mittenriket, strax under playoff men säkert över playout.

Palermo

Stad: Palermo
Arena: Stadio Renzo Barbera
Kapacitet: 36 365
Placering 25/26: 4 och ut i playoff-semifinal (Catanzaro 0-3, 2-0)
Tränare: Filippo Inzaghi
Nyckelspelare: Gabriel Streffeza, Joel Pohjanpalo

Ständiga favoriterna Palermo nådde inte ända fram i fjolårets fyralagsrace där Venezia, Frosinone och Monza alla tre över 38 omgångar var mer stabila i både insats såväl som poängskörd. Man gick in direkt i playoff-semifinal där man blev ordentligt överraskade av bortamötet mot Catanzaro som slutade med 3-0 till hemmalaget, ett resultat man inte orkade vända hemma på Renzo.

Om förra säsongen var jämn och innehöll fler toppaspiranter än på länge, så ser denna säsong ut som raka motsatsen och Palermo har nu sin bästa chans någonsin att nå sitt slutgiltiga mål i resan från omstarten i Serie D fram till Serie A. Det kommer att handla om Palermo och Hellas Verona till slut och med två direktplatser upp till högstaserien så är det ändå en rimlig kravbild.

Palermo höll nollan flest gånger av samtliga lag förra säsongen (17) och skytteligan vanns av Joel Pohjanpalo (24) som nu får en hel säsong tillsammans med Dennis Johnsen som anslöt först under vinterfönstret.

Inzaghi gör sin andra säsong på linjen, laget intakt från förra säsongen. Skytteligavinnaren Pohjanpalo med sin andra säsong även han. Starka nyförvärv både i spets som bredd och där värvningen av Gabriel Strefezza från Olympiacos nog bör anses som det allra bästa förvärven av dem samtliga i hela serien. Strefezza spelade Serie A i Parma på lån från grekerna under våren och är precis den spelare som Inzaghi behöver på högerkanten för en komplett offensiv. En defensiv värvning som jag också vill lyfta är den av Comos Tommaso Cassandro som var en väldigt viktig del i det Catanzaro som nästan nådde ända fram till Serie A förra säsongen där han då var på lån. Mittbacken Cassandro har nu skrivit på för tre år med Palermo och är trots sin 26 år väldigt erfaren på den här nivån då han vid sidan av tiden med Catanzaro också var en av de som innan dess var med och tog Como till högstaligan.

Det är Palermos år i år och har du inte varit i staden så passa redan nu på att titta på datum för avslutningen för att säkra en plats på torget La Vuccira och festen där. Resan från Serie D till Serie A ska avslutas med denna säsong, så är det bara.

Pisa

Stad: Pisa
Arena: Arena Garibaldi
Kapacitet: 12 508
Placering 25/26: 20 i Serie A
Tränare: Paolo Bianco (ny)
Nyckelspelare: Matteo Tramoni

Pisas 39:de säsong i Serie B stundar och det är såklart en besviket lag som åter tar riktning mot Serie A där de inte lyckades hålla sig kvar förra säsongen och där de slutade allra, allra sist.

Oscar Hiljemark som verkade njuta så av sin tid i Toscana fick till slut se sig sparkad även han när Pisa slutade allra sist i Serie A förra säsongen och även om det talades högt om en fortsättning för honom i B så kunde man inte efter en vinst och ett kryss på 15 matcher motivera det. 9 av 13 förluster utan ett mål framåt och de sista 9 matcher var ett deppigt avslut på denna sejour för dem i högstaligan, 9 matcher - 9 förluster och den väldigt underliga rekryteringen Hiljemark avslutades även den med säsongen.

Ersättaren blir Paolo Bianco som var den som ledde Monza till avancemang under föregående säsong men som i ett gemensamt beslut med dem, valde att inte fortsätta.

Erfarenhet och kompetens med andra ord men man kan också se det som att det ändå var lite av ett misslyckande att med den överlägset högsta spelarbudgeten i serien inte lyckas bättre än att nå en tredjeplats och bara nå avancemang via väldigt jämna playoff-matcher där de endast lyckades gå vidare på tabellägesfördel.

Med sämre budget så känns projektet Pisa något oklart och jag har känslan av att det kan bli en ganska utmanande säsong för dem och att de kommer att få kämpa i botten av serien för toppen framförallt utifrån den bristande offensiv de besitter där hela 54% av målen förra säsongen kom från fasta situationer (14 av 26) samt att transferfönstret har varit högintensivt både ut som in men där det inte varit något jätteintressant ändå vid sidan av ryktet om Filippo Pittarello från Catanzaro (12+7 föregående säsong), mer bredd in och kostnadsbesparingar ut, vilket vi ofta brukar se hos mindre lag som faller ur Serie A och som måste bygga om. Pengarna finns inte, väldigt mycket ska byggas om och det snabbt vilket lika ofta också innebär bottenstrid och risk för back-to-back-degradering.

Sampdoria

Stad: Genua
Arena: Marassi
Kapacitet: 33 205
Placering 25/26: 13
Tränare: Bernardo Corradi (ny)
Nyckelspelare: Salvatore Esposito, Tobias Lauritsen

Sampdoria samlar sig och bygger om än en gång och med löften om avancemang till Serie A senast 2028 står nu Joseph Tey som ensam ägare till klubben efter att ha köpt ut Manfredi och än en gång byggt om ledarskiktet i klubben under fortsatta stort missnöje och kritik från läktarna som helst vill att alla avgår och nytt ägande kliver in.

Attilio Lombardo som nu räddat klubben från Serie C två säsonger i rad fick inte förlängt förtroende som huvudtränare men finns fortsatt kvar som assisterande till det nya hoppet Bernardo Corradi som i sin tur aldrig tidigare tränat ett serielag som huvudtränare utan bara har erfarenheten av att leda Italienska ungdomslandslagen och dess utveckling samt ett år under Allegri i Milans stab.

Americo Branco samtidigt in som ny sportchef efter att Tey och Walker valt att gå vidare från Andrea Mancini. Portugisen Branco med sin erfarenhet även han från ungdomsutveckling och de senaste åren som sportchef i Eredevise-klubben Fortuna Sittard.

Dokumenterad styrka i ungdomsutveckling och ögat för talang finns tveklöst och det bygge och satsning på just ungdomslagen i Sampdoria har under sommaren varit imponerande, många rekryteringar i ledarskapsskiktet såväl som av väldigt framstående talanger från hela landet har anslutit och just den delen känns otroligt positiv och bra.

Med allt det sagt så var också samtidigt känslan att Sampdoria då skulle rekrytera och utveckla a-laget utifrån samma modell, det unga och italienska bygget men där är vi inte riktigt. In har istället Lorenzo Insigne kommit tillsammans med Tobias Lauritsen, Luca Ravanelli och Stefan Gartenmann. Rekryteringar med en väldigt hög snittålder och istället för en långsiktighet så ser vi även i år en kortsiktighet men med skillnaden från föregående säsonger att man faktiskt nu lyckats att skriva långa avtal med flertalet spelare som man vill bygga kring. Esposito, Begic och nu också Mattia Viti som kommer tillbaka från Nice är väldigt bra spelare och i helt rätt ålder och bygget känns faktiskt denna gång rätt bra och sammansatt utifrån respekten för denna serie som nog är en av de allra svåraste i fotbollsvärlden. Defensiven är satt, Lauritsen är strikern med Insigne bakom sig. Daniel Sinani kreativitet och erfarenhet. Det som behövs nu är att få ihop mittfältet samt att en ny målvakt ska in där det nu till slut verkar bli Sparta Prags danske Peter Vindahl på lån istället för drömmarnas namn, Emil Audero. Samt att lösa en permanent återkomst av Pierini och att slutföra värvningen av Lykogiannis som är Brancos, Walkers och Tey plan inför slutet av fönstret.

Allt handlar således denna säsong om att en orutinerad tränare ska få en rutinerad trupp att slita, lyssna och göra jobbet. 6 bortamatcher första 9 omgångarna för laget som de senaste säsongen varit sämst av alla lag på bortaplan och som gjort minst antal mål av samtliga lag, inkluderat de 7 lagen som slutade lägre i tabellen. En utmaning och vi får se om det blir dags för Lombardo att än en gång få kavla upp ärmarna eller om det denna gång, faktiskt kan flyga. Stabilitet, i vilket fall, hade varit önskvärt.

Südtirol

Stad: Bolzano
Arena: Stadio Marco Druso
Kapacitet: 5 539
Placering 25/26: 16 och kvar via playout (Bari 0-0, 0-0)
Tränare: Davide Possanzini (ny)

Nyckelspelare: Simone Verdi, Daniele Casiraghi (såklart alltid)

Ett av de allra mest spännande lagen att följa denna säsong är Südtirol som verkligen aldrig brukar vara just det, spännande. Jämna prestationer och alltid i mitten av tabellen.

Inför denna säsong så har man tagit stora beslut och genomfört lika stora förändringar. Man har rekryterat den otroligt duktige sportchefen Matteo Lovisa som efter tre framgångsrika säsonger med Juve Stabia nu äntligen tar steget till en lugnare, mer stabil och något högre nivå.

Südtirol har länge varit ett stabilt mittenlag, svårslagna på hemmaplan men gjorde förra säsongen en sämre insats och lyckades till slut bara hålla sig kvar via kval där man mot Bari visade upp några av de sämre matcher som spelades över hela säsongen. Två mållösa matcher och fullständigt usel fotboll av båda lagen där Südtirol endast klarade sig utifrån ordinarie tabellplacering. En förändring krävdes alltså och en förändring har nu skett vilket skall bli otroligt spännande att följa denna säsong och framåt, vad sportchef Lovisa kan göra med lite högre budget och med lite mer lugn omkring sig.

Jag hade väldigt gärna sett ett mer vågat val av klubb men Lovisa vet vad han gör och det här kommer att bli bra över tid, tveklöst och vid sidan av sportchefsbytet så har man också valt att gå skilda vägar från Castori och in kommer Davide Possanzini på kontrakt över 2028. Possanzini som fick gå från Mantova efter en skakig säsongsinledning tog dem tidigare upp från Serie C med en offensiv fotboll inspirerad av hans mentor De Zerbi och det kommer att bli spännande som sagt, att se hur duon omhändertar denna säsong såväl som det långsiktiga.

Bjarki Bjarkason från Venezia är en väldigt bra värvning och intressant profil, Simone Verdi från Como en spelare som laget kommer att få enorm nytta av.

Vicenza

Stad: Vicenza
Arena: Stadio Romeo Menti
Kapacitet: 12 000
Placering 25/26: Vinnare av Serie C Grupp A
Tränare: Fabio Gallo
Nyckelspelare: Tommaso Corazza, Riccardo Marchizza

Vicenza vann enkelt Grupp A i Serie C med totalt 89 poäng, 20 poänger till Union Brescia och Fabio Gallo, som ledde laget tillbaka till Serie B, sitter säkert och bygger vidare på sin defensivt stabila grund. Truppen har en snittålder på 27,3 år vilket är en av de högsta i serien.

Detta blir nu Vicenzas 38:e säsong i en Serie B, den första sedan 2021/22. Bland lagen från Veneto har endast Hellas Verona (54), Venezia (40) och Padova (40) fler.

Unge Tommaso Corazza från Bologna och rutinerade Mattia Valoti från Spezia är två väldigt bra nyförvärv och komplement behöver tillsammans med Riccardo Marchizza som kommer från Frosinone med rutin även han, se till att även i år få Vicenza att prestera över tid även om det denna säsong blir mot väldigt mycket svårare motstånd än i Grupp A där de egentligen bara utmanades av ett lag på riktigt. Känslan är att det kommer att bli svårt att nå placeringarna ovanför playout för Vicenza även om bredden här är något bättre än hos många andra nykomlingar och förväntade bottenlag. Corazza, Marchizza och Valoti kommer att behöva prestera och det på en väldigt hög nivå samt över lång tid om nytt kontrakt ska kunna säkras.

Virtus Entella

Stad: Chiavari
Arena: Stadio Comunale
Kapacitet: 5 535
Placering 25/26: 14
Tränare: Andrea Chiappella
Nyckelspelare: Andrea Franzoni, Stefano Di Mario

Jag tycker verkligen om Entella, det gör jag. Jag älskar staden. Chiavari. Som ett litet Milano vid kusten och en diamant bland smyckesamlingen som Ligurien är. Jag har ätit några av de bästa måltider jag ätit där, jag har fått fler tilltugg till min Sbagliato än jag fått någon annanstans.

Apelsinträden pryder gatorna, piazzan full av liv. Arenan mitt i stan. En otrolig plats.

Det blir i år den åttonde säsongen för dem i andraserien, andra året i rad denna gång och det är ett starkt lag på hemmaplan på konstgräset men sämre på bortaplan. Av totalt 42 poäng över 38 omgångar tillskansade man sig 34 hemma och bara 8 borta (enda vinsten borta var 1-0 mot Südtirol 7:e mars).

Håll ett extra öga på 21-årige vänsterbacken Stefano Di Mario som är en otroligt fin och explosiv spelare redo för större uppdrag i större klubbar men där mercaton i Chiavari varit väldigt, väldigt lugn så är känslan att det kommer att bli en kamp runt kvalplatserna även i år.

När dagens första solstrålar spred sig längs Etnas sluttningar och när havet bredvid så sakta vaknade till liv kändes det som att att det skulle blir en vanlig dag, en dag som alla andra på Sicilien, inte att dagen skulle komma att bli en av de allra viktigaste i den italienska fotbollens långa historia, att precis allt efteråt skulle ställas på sin spets. Att allt skulle komma att förändras.

Det var en vanlig fredagskväll på Sicilien. Ett derby. En match mellan två klubbar som ligger bara några mil från varandra men som bär på decennier av rivalitet, stolthet och sociala motsättningar.

Catania mot Palermo. Derby di Sicilia. 2 februari 2007

En match som borde ha handlat om fotboll men när kvällen var över hade resultatet blivit nästan oviktigt. En polis var död. Tusentals människor hade flytt från en arena fylld av rök och panik och italiensk fotboll tvingades ställa sig den fråga som man under lång tid försökt undvika, hur sporten som landet älskade så mycket kunde hamna här där den nu befann sig..

Svaret fanns inte att finna i bara i just den här kvällen såklart, det finns i decennierna innan och för att förstå varför Filippo Racitis död blev en sådan chock måste man förstå vad italiensk fotboll hade varit innan dess.

Under lång tid var italienska arenor inte bara platser där matcher spelades. De var sociala scener.

Fotbollsstadion var en av få platser där människor från olika delar av samhället samlades med samma symbol framför sig. Klubben var inte bara ett lag. Den var en identitet.

I ett land där regioner, städer och politiska motsättningar alltid varit starka blev fotbollen ett språk och på läktarna föddes något som skulle förändra europeisk supporterkultur för alltid. Ultras.

Den italienska ultrarörelsen växte fram under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den hämtade inspiration från politiska rörelser, ungdomskultur och arbetarklassens organisering.

Supportrar ville inte längre bara vara åskådare. De ville vara en del av föreställningen.

De skapade sånger. Banderoller. Flaggor. Koreografier.

De byggde identiteter bakom målen. Kurvorna blev arenornas hjärtan och själ. Dess identitet. Dess lungor.

Det finns en anledning till att italienska ultras under 1980- och 1990-talet blev en förebild för supportrar över hela Europa. Ingen annanstans fanns samma visuella kraft.

När en italiensk kurva fylldes av tusentals människor som sjöng samtidigt, med enorma banderoller över hela läktaren, var det en form av organiserad passion som nästan liknade teater.

I Milano på San Siro. I Rom på Olimpico. I Genua på Marassi. I Neapel på San Paolo. I Turin. I Florens. På Sicilien.

Det var en kultur byggd på tillhörighet och stolthet men samma egenskaper som gjorde ultrasrörelsen stark, gjorde den också väldigt svår att kontrollera.

Organisationen. Lojaliteten. Gruppidentiteten. Den absoluta känslan av “vi mot dem”.

Med tiden förändrades vissa delar av rörelsen och den politiska radikaliteten ökade i flera grupper.

Relationen till polisen blev allt mer konfliktfylld och våldet började för vissa grupper bli en del av identiteten. Inte överallt och inte för alla, men tillräckligt ofta och hos många för att problemet inte längre kunde ignoreras och till slut blev våldet normaliserat

Italiensk fotboll under 1980- och 1990-talet var världens mest prestigefyllda och bästa liga men bakom stjärnorna på planen fanns också en annan verklighet, det var en tid då konflikter mellan rivaliserande grupper ofta sågs som en naturlig del av matchdagen.

Polisinsatserna var stora. Bortaresor kunde vara militära operationer. Våldsamheter omfamnade matchdagarna.

Samhällets relation till problemet var dock väldigt komplicerad för ultras var inte bara ett säkerhetsproblem utan samtidigt en kraft som klubbarna behövde då de skapade atmosfären och fyllde läktarna, stod för identiteten och kraften laget och klubben behövde och många klubbar hade och har fortsatt därför en ganska ambivalent relation till sina mest organiserade grupper.

Man vill ha deras stöd men man vill inte ta ansvar för deras beteende.

På Sicilien fick denna dynamik ytterligare en dimension, Catania och Palermo är inte bara två fotbollsklubbar. De representerar två städer med otroligt starka egna identiteter.

Palermo, öns största stad, politiskt och ekonomiskt centrum.

Catania, en stad med en annan själ – mer öppen mot östkusten, präglad av Etna och en stark lokal stolthet.

Rivaliteten hade funnits länge men fick under 2000-talet nytt liv då Catania återvände till Serie A efter många år i de lägre divisionerna samtidigt som Palermo hade byggt ett ambitiöst projekt under president Maurizio Zamparini och blivit en etablerad kraft i italiensk toppfotboll.

Derbyt blev därför mer än bara en match, den blev samtidigt en symbolisk kamp om Siciliens fotbollsmässiga identitet och stolthet.

Samtidigt befann sig hela italienska fotbollen under en period av förändring. Serie A hade fortfarande enorm prestige men problemen hopade sig och Calciopoli hade skakat hela systemet, identiteten och kanske främst självbilden.

Klubbar ifrågasattes. Domare ifrågasattes. Trovärdigheten var skadad och som inte det var nog så fanns det samtidigt på läktarna ett annat problem som hade vuxit under många år. Säkerheten.

Italien hade länge försökt hantera huliganism genom polisnärvaro och hårdare straff, men hade inte byggt samma moderna arenakultur som exempelvis England gjorde efter 1980-talets katastrofer där de lyckades kväva både huliganism såväl som kulturen i sin helhet.

I Italien var och är många arenor väldigt gamla. Säkerhetssystemen ojämna.

Relationen mellan polis och supportrar präglades ofta av ömsesidig misstänksamhet och det var i denna miljö som matchen mellan Catania och Palermo skulle spelas.

Redan före avspark fanns tecken på att matchen skulle bli problematisk.

Det var inte bara en vanlig rivalmatch., det var ett derby där känslorna hade byggts upp under lång tid.

Biljetthantering. Säkerhetsplanering. Bortasektioner. Polisnärvaro. Allt blev en del av en större fråga och planering.

På kvällen den 2 februari samlades tiotusentals människor kring Stadio Angelo Massimino. De gick för att se fotboll men bevittnade ett skifte. Vad den var och vad den dagen efter blev. Det finns alltid en stund före en katastrof då allt fortfarande ser normalt ut, vilket kanske är just det som gör ögonblicket efteråt så svårt att förstå.

Människor går fortfarande in genom grindarna. De köper kaffe. De letar efter sina platser. De träffar vänner de sett på samma läktare i tjugo år. De sjunger de första ramsorna. De diskuterar laguppställningen. Ingen vet ännu att kvällen kommer att bli ett före och ett efter.

Stadio Angelo Massimino ligger mitt i Catania, inklämd mellan stadens varma gator och byggnader.

Det är inte en modern arena byggd för en ny kommersiell fotboll. Det är en gammal italiensk fotbollsplats, en sådan arena som mer än allt annat verkligen känns som en del av staden.

Det är också en arena där historien sitter i väggarna. Här hade generationer av supportrar byggt sin identitet.

Under många år hade italienska fotbollsmyndigheter byggt sitt säkerhetssystem kring en idé, att hålla ordning genom kontroll. Stora polisstyrkor. Avspärrningar. Eskorter och kontroller.

Men problemet var att systemet ofta behandlade varje match som ett potentiellt slagfält snarare än att försöka förändra själva kulturen runt våldet.

Polisen såg ofta ultras som organiserade hot, ultras såg ofta polisen som en motståndare och mellan dessa två grupper hade en märklig relation utvecklats där båda visste hur den andra fungerade.

Båda förväntade sig konflikt och ofta var själva konflikten en del av ritualen vilket är en farlig situation, för när en konflikt blir förväntad börjar människor förbereda sig för den.

Catanias supportrar fyllde staden. Palermos supportrar anlände under strikt bevakning.

Mörkret föll över Massimino. Strålkastarna tändes och sångerna började så sakta eka över arenan.

Matchen i sig var intensiv. Palermo var ett väldigt starkt och dominerande lag medan Catania samtidigt alltid varit ett mycket svårslaget hemmalag.

När Palermo tog ledningen och matchen närmade sig sitt slut ökade spänningen ytterligare.

Mellan grupper av supportrar. Mellan supportrar och polis.

Och det avgörande skulle inte ske på planen. Det skulle ske utanför.

Efter matchen började situationen eskalera. Fyrverkerier och bengaler överallt. Stenar kastades. Polisen försökte kontrollera situationen mellan hemma- och bortasupportrar. Tårgas användes.

Men i en gammal arena där läktare och omgivande områden ligger tätt samman skapas enorma problem när rök och tårgas sprids. Människor fick svårt att andas, total panik uppstod och när kontrollen försvinner i en stor folkmassa kan sekunder förändra allt.

Det som började som en klassisk italiensk läktarkonflikt utvecklades till något mycket större.

Mitt i detta fanns Filippo Raciti, en 38 år gammal polisinspektör. Gift. Tvåbarnsfar. I en situation där polisens uppgift var att skapa ordning i ett kaos som redan hade börjat.

Detaljerna kring de exakta händelserna den kvällen skulle senare bli föremål för omfattande juridiska processer och olika tolkningar men det som ingen kunde ifrågasätta var resultatet.

En bomb expolderade. En polisman föll och timmar senare var han död.

Nyheten spreds snabbt. Först lokalt, sedan nationellt och internationellt.

Det som hade varit ett derby på Sicilien blev plötsligt en fråga om hela Italiens relation till fotboll.

Det fanns ingen möjlighet att längre säga att våldet bara var ett marginellt problem, det fanns ingen möjlighet att fortsätta behandla det som en olycklig del av passionen.

För nu hade passionen krävt ett människoliv.

Det kanske mest betydelsefulla med Racitis död var inte bara tragedin i sig utan att den förstörde en ganska bekväm illusion. Under lång tid hade många i italiensk fotboll accepterat att ultras kunde vara både klubbens själ samtidigt dess problem. Att samma personer som skapade den fantastiska atmosfären på läktarna också kunde vara de som hotade säkerheten och att man fick vara okej med det ena så länge man fick det andra.

Att våldet var något som gick att kontrollera, snarare än något som måste förändras.

Den 2 februari 2007 bröts dock den balansen och efter den kvällen skulle italiensk fotboll aldrig riktigt bli densamma.

Raciti hade arbetat inom polisen i många år och som så många andra poliser som arbetar kring fotboll var hans uppgift paradoxal. Han skulle möjliggöra festen och samtidigt stå mellan två grupper som betraktade varandra som fiender.

I den italienska fotbollens historia har relationen mellan ultras och polis alltid varit komplicerad där polisen för ultras, representerade staten. En auktoritet utanför deras egen värld.

Under de följande dagarna var känslan i landet en blandning av sorg och ilska.

Filippo Racitis begravning blev en nationell händelse där politiker och fotbollens högsta representanter deltog. Där landets spelare och tränare uttryckte sin sorg och bakom ceremonierna växte en insikt om att det här var något som inte kunde hanteras som man hanterat saker tidigare.

Italien hade försökt kontrollera problemet genom gradvisa förändringar men efter Raciti fanns inte längre tålamodet för långsamma lösningar och den italienska fotbollen stoppades. Matcher sköts upp. Arenorna tystnade, vilket var ett ovanligt beslut i ett land där fotbollen fungerar som en nationell religion, och just därför blev signalen väldigt stark. Staten och fotbollsförbundet ville visa att något hade passerat en gräns.

Det var inte längre möjligt att behandla våldet som en del av spelet.

Men tragedier förändrar inte automatiskt kulturer, de skapar ett ögonblick av klarhet. Sedan kommer det svåra och långa arbetet att genomföra och att förändra, på riktigt.

För problemet hade som sagt inte skapats den kvällen. Det hade byggts under många år men exploderade till slut i Catania.

En kultur där våld accepterades som en del av passionen genom klubbar som hade haft svårt att konfrontera sina egna mest extrema grupper och genom en stat som länge försökt hantera symptomen snarare än orsakerna.

Racitis död blev därför inte bara en tragedi. Den blev ett bokslut.

När italiensk fotboll återvände efter stoppet var den inte samma sport. Regler skulle förändras. Arenor skulle förändras. Relationen mellan klubbar, supportrar och polis skulle förändras.

Men den största förändringen var kanske mental, för första gången hade hela landet tvingats erkänna att den gamla modellen inte längre fungerade och den italienska fotbollens mörkaste kväll hade också blivit början på en ny era.

Efter februari 2007 började staten närma sig fotbollen på ett helt annat sätt.

Det handlade inte längre bara om att förhindra slagsmål, det handlade om att omforma hela matchdagen. Arenor. Biljetter. Säkerhet. Ansvar. Relationen mellan klubbar och supportrar. Allt skulle omprövas vilket var början på en process som skulle förändra den italienska fotbollen mer än någon annan händelse under modern tid.

När de första matcherna återupptogs efter stoppet såg fotbollen annorlunda ut. Vissa arenor kunde inte öppnas eftersom de inte uppfyllde nya säkerhetskrav. Vissa matcher spelades inför tomma läktare. Vissa bortaföljen begränsades. Den italienska fotbollen gick över en natt från att försöka hantera läktarkulturen till att försöka reglera den vilket de till viss del lyckades med även om det skedde till priset av något annat.

Den spontana relationen mellan klubb och supporter och den gamla känslan av att en matchdag var en del av stadens liv. Den fria, ibland kaotiska, men också unika italienska läktarkulturen.

Många supportrar upplevde att staten inte bara hade tagit kontroll över våldet, den hade också tagit kontroll över själva upplevelsen.

Den första stora förändringen kom genom Decreto Amato, efter den dåvarande inrikesministern Giuliano Amato.

Det var inte bara en ny lagtext, det var ett nytt sätt att tänka kring fotboll.

Tidigare hade säkerheten på arenorna ofta byggt på en modell där polisen hade huvudansvaret.

Nu flyttades en del av ansvaret över till klubbarna. De skulle själva vara ansvariga för att skapa säkrare arrangemang vilket innebar,

• hårdare krav på arenornas säkerhetsstandard

• tydligare separering av supportergrupper

• bättre övervakningssystem

• fler säkerhetsansvariga på klubbarna

• större kontroll över biljettförsäljning

En förändring som på många sätt påminde om den utveckling som skett i England efter 1980-talets katastrofer. Arenan skulle inte längre bara vara en plats där matchen spelades, den skulle vara en kontrollerad offentlig miljö.

En av de största frågorna handlade om vem som skulle ansvara för ordningen.

Tidigare var den italienska modellen mycket poliscentrerad där stora grupper av poliser placerades runt arenorna. Vid högriskmatcher kunde hela områden förvandlas till säkerhetszoner men erfarenheten visade att ren närvaro inte löste problemet. En polisuniform skapade inte automatiskt trygghet, i vissa fall skapade den snarare ytterligare konfrontation.

Efter 2007 började Italien därför utveckla ett mer modernt säkerhetssystem.

Klubbarna fick större ansvar. Stewardsystemet byggdes ut. Övervakning och identifiering blev viktigare.

Den gamla italienska arenan var en plats där människor samlades. Den nya arenan skulle vara en plats där rörelser kunde följas.

Biljetter blev personliga. Kameraövervakning blev viktigare. Entréer kontrollerades hårdare. Supportergruppernas rörelser kartlades mer noggrant.

Om man kan identifiera människor, kan man också identifiera ansvar.

Om man kan identifiera ansvar, kan man minska anonymiteten och anonymiteten hade länge varit en av de saker som gjorde organiserade våldsamma grupper svåra att kontrollera.

Ett av de viktigaste verktygen i Italiens kamp mot fotbollsrelaterat våld var DASPO - Divieto di Accedere alle Manifestazioni Sportive. Ett förbud mot att gå på sportevenemang.

Systemet fanns redan före 2007, men efter Racitis död förstärktes det kraftigt. Tanken var att staten skulle kunna agera innan en individ dömdes för ett allvarligt brott, om någon ansågs utgöra en risk kunde personen förbjudas från arenor under obegränsad tid.

Det var effektivt och hade en tydlig avskräckande effekt men det skapade också en långvarig debatt. Kritiker menade att staten fick mycket stora befogenheter, var gick gränsen mellan förebyggande säkerhet och kollektiv bestraffning?

Hur mycket kontroll kan en stat utöva innan den förändrar själva kulturen den försöker skydda?

Frågor som skulle följa italiensk fotboll under många år.

Efter Racitis död blev också två institutioner allt viktigare:

Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive och CASMS (Comitato di Analisi per la Sicurezza delle Manifestazioni Sportive).

Deras uppgift var att analysera riskerna kring matcher, inte bara efter att problem uppstått utan även innan.

Matcher klassificerades efter risknivå. Vissa bortaresor begränsades. Vissa matcher spelades helt utan bortasupportrar. Vissa arenor stängdes.

Det var en helt ny logik där man gick från att i retroaktiv anda planera för hur man skulle lösa problemen när de uppstod till att förebygga dem genom kartläggning och begränsningar.

Den kanske mest synliga effekten efter Raciti var de tomma arenorna, när Serie A återupptogs spelades flera matcher inför reducerad publik eller helt utan supportrar.

Det var en märklig syn.

Italiensk fotboll, som under årtionden byggt mycket av sin identitet kring sina läktare, hade plötsligt förlorat en del av sitt viktigaste kännetecken.

De stora kurvorna var tysta. Inga banderoller. Inga stora koreografier. Inga tusentals röster som sjöng..

Det var säkrare. Men det var annorlunda och där började en av den italienska fotbollens största diskussioner - hade man räddat fotbollen eller hade man förändrat den till något annat?

För ultrasgrupperna var förändringarna efter 2007 inte bara en fråga om säkerhet, många såg det som en attack på deras existens. De menade att staten använde Racitis död som anledning att genomföra förändringar som gick långt utöver våldsbekämpning.

Biljettkontroller. Identifiering. Övervakning. Begränsningar av rörelsefriheten.

Allt detta sågs av vissa grupper som ett försök att göra supportrar till konsumenter snarare än deltagare och den gamla relationen mellan kurvan och klubben började förändras.

Samtidigt gick det inte att förneka att ultrasvärlden själv stod inför en kris, Racitis död tvingade även många inom supporterkulturen att ställa obekväma frågor. Vad var egentligen gränsen mellan passion och våld? När hade rivalitet blivit hat? När hade motståndaren slutat vara en annan supporter och blivit en fiende?

Det fanns ultrasgrupper som försökte distansera sig från våldet, andra fortsatte se konflikten med staten som den centrala kampen och efter 2007 blev den italienska kurvan därför mer splittrad än tidigare.

Det ironiska var att förändringarna kom samtidigt som italiensk fotboll redan hade börjat förlora sin tidigare position. Serie A var inte längre den självklara bästa ligan i världen. Premier League växte ekonomiskt. Arenorna i Italien var gamla. Publiksiffrorna sjönk.

Och mitt i denna kris försökte landet samtidigt göra sina arenor säkrare, vilket skapade en märklig situation. Italien ville modernisera fotbollen men moderniseringen handlade först och främst om kontroll. Inte om upplevelsen.

Under decennier hade den italienska fotbollskulturen byggt på en idé som nästan var motsatsen till den moderna sportens utveckling.

Supportern var inte en kund. Supportern var en del av klubben. Han eller hon tillhörde en plats. En kurva. En historia. Ett kollektiv. En familj.

Men efter 2007 började staten och fotbollens institutioner röra sig i en annan riktning. För att skapa säkerhet behövde man skapa kontroll och för att skapa kontroll behövde man veta vem som fanns på arenan.

2009 introducerades Tessera del Tifoso.

Officiellt var syftet tydligt, att skapa en säkrare och mer kontrollerad fotbollsmiljö.

Kortet skulle fungera som ett slags supporter-ID och det kopplade biljetter och bortaresor till individuella personer. Den som hade kortet skulle lättare kunna köpa biljetter till bortamatcher och delta i organiserade supporterresor.

Tanken var att skilja mellan den vanliga supportern och de personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk.

I teorin var modellen enkel.

Identifiera de goda. Isolera de dåliga.

I praktiken blev frågan dock otroligt mycket mer komplicerad. För många ultrasgrupper representerade Tessera del Tifoso något mycket större än ett plastkort, det blev en symbol för en förändrad relation mellan staten och fotbollen.

Under lång tid hade ultras sett sig själva som fotbollens mest lojala anhängare. De hade följt klubben i decennier och rest över hela landet. Stått på läktarna oavsett resultat.

För dem var problemet inte att staten ville stoppa våld, problemet var att alla supportrar började behandlas som potentiella problem vilket såklart skapade en känsla av kollektiv misstanke.

Den vanliga supportern fick bära konsekvenserna av en minoritets handlingar och introduktionen av denna förändring upplevdes av de allra flesta supportrar som väldigt konfrontativ.

Runt om i Europa började klubbarna röra sig mot en mer kommersiell modell. Supportrar blev kunder. Arenor blev evenemangsplatser.

Många ultrasgrupper motsatte sig Tessera del Tifoso och gör det fortfarande än idag.

Inte av praktiska skäl, utan ideologiska. De såg den och ser den som ett intrång i den traditionella läktarkulturen. En supporter som tidigare kunde köpa en biljett, resa med sina vänner och följa sitt lag skulle nu registreras och kontrolleras.

För grupper som byggt hela sin identitet kring självständighet från klubbar och myndigheter var detta ett direkt hot.

På många håll organiserades protester. Banderoller sattes upp. Matcher bojkottades. Kurvor stod tomma och effekten av förändringarna blev tydlig. Italienska arenor blev i många fall lugnare. Men de blev också tystare.

Mäter man framgång i antal allvarliga våldsincidenter finns det tydliga förbättringar, mäter fotbollens kulturella intensitet är bilden mer komplicerad.

De stora italienska kurvorna hade varit några av de mest imponerande platserna i världsfotbollen. Efter förändringarna försvann mycket av den spontana kraften.

Inte överallt. Inte helt. Men tillräckligt för att många började tala om en förlorad epok.

En av de största förändringarna märktes på bortamatcherna som tidigare alltid varit en central del av ultrasidentiteten.

Hundratals eller tusentals personer reste tillsammans. Bussar fyllda med sånger. Tåg genom hela landet. En känsla av att klubben följde med överallt.

Efter 2007 blev dessa resor betydligt mer reglerade. Vissa matcher förbjöds för bortasupportrar. Andra begränsades. Organisationen blev mer formell.

Det som tidigare hade varit en spontan rörelse blev något som behövde godkännas.

Nästan allt som hände efter 2007 måste förstås genom Racitis död. Inte för att han var orsaken till förändringarna utan för att hans död blev punkten där Italien bestämde sig för att inte längre acceptera den gamla modellen.

Men varje revolution har konsekvenser. Den italienska staten vann kampen om kontrollen. Men den italienska fotbollen förlorade också något av det som gjorde den speciell.

Samtidigt måste man alltid se saker kopplat till tid och epok. Över åren efter 2007 började en ny generation växa fram. Yngre supportrar som aldrig upplevt den gamla eran.

För dem var övervakning, personliga biljetter och hårdare regler inte en förändring.

Det var verkligheten och såg inte det som förlorats då de aldrig upplevt det.

De såg snarare en fotboll som fortfarande kunde vara passionerad utan samma nivå av rädsla och kanske är det där den mest komplicerade delen av arvet finns. För två saker kan vara sanna samtidigt.

Nästan tjugo år efter Catania-Palermo ser den italienska fotbollen annorlunda ut.

Den som kliver in på en Serie A-arena idag möter inte samma värld som fanns före 2007.

Matchdagen är mer reglerad. Biljettsystemen är mer kontrollerade. Övervakningen är mer omfattande.

Den typ av kaotiska scener som länge förknippades med italienska matcher är betydligt ovanligare.

Det våld som präglade delar av italiensk fotboll före Raciti var ofta kopplat till stora grupper som möttes i direkta konfrontationer.

Tusentals personer. Organiserade grupper. Öppen kamp mellan rivaliserande läger.

Efter 2007 blev sådana situationer mycket svårare att genomföra men konflikterna försvann inte helt utan förändrades som de över hela Europa också gjort.

I stället för stora spontana sammanstötningar handlar problemen idag oftare om mindre grupper, lokala konflikter, politiska motsättningar eller konflikter mellan ultras och klubbledning.

Ultraskulturen dog inte. Den anpassade sig.

Ultrasrörelsen i Italien är fortfarande en av de mest inflytelserika supporterkulturerna i världen.

Kurvorna finns kvar. Sångerna finns kvar. Banderollerna finns kvar. Den visuella identiteten finns kvar.

Men relationen till omvärlden har förändrats. Den moderna italienska ultrasgruppen verkar i en mer reglerad miljö. Den kan inte längre röra sig med samma frihet som tidigare.

Det skiljer sig såklart mycket stad till stad, derby till derby och i vilken nivå av seriesystemet du befinner dig i men skillnaden är stor och regleringen kring, främst, bortaresandet är enorm.

Den italienska fotbollen före 2007 var ofta kaotisk men den var också unik.

Det fanns en intensitet kring matchdagen som få andra länder kunde jämföra sig med. En bortamatch kunde kännas som en resa in i en annan värld. En kurva kunde förändra hela atmosfären på en arena.

En derbykväll var en händelse för en hel stad vilket det fortfarande är men på ett annat sätt. Ett mer reglerat och kontrollerat sätt. Ett tråkigare sätt.

Italiensk fotboll hade som sagt många andra problem under den här perioden.

Arenorna var gamla. Investeringarna släpade efter. Publiksiffrorna hade börjat falla.

När restriktioner och säkerhetskrav sedan gjorde det svårare för vissa supportrar att närvara förstärktes problemet.

Italien hade skapat säkrare arenor. Men man hade ännu inte lyckats skapa moderna arenor som kunde erbjuda en ny typ av upplevelse.

Man hade löst ett gammalt problem utan att lösa fotbollens framtida utmaningar.

För yngre italienska supportrar är Racitis död ofta historia. De var barn eller inte ens födda när det hände. De känner inte samma personliga koppling till tiden före.

Men händelsen finns fortfarande kvar i fotbollens DNA. Den finns i reglerna. I säkerhetssystemen. I sättet matcher planeras. I relationen mellan klubb och supporter.

Varje gång en högriskmatch begränsas. Varje gång en bortasektion stängs.

Varje gång en supportergrupp protesterar mot kontrollsystemen, då finns spåren av 2007 där.

För Catania har Racitis död en särskild betydelse. Klubben och staden kommer alltid att vara förknippade med den kvällen vilket är en tung del av identiteten men också en del som klubben under många år försökt hantera.

Catania–Palermo skulle alltid vara ett derby. Men det skulle aldrig kunna vara bara ett derby igen.

Varje möte mellan lagen bär på minnet av det som hände.

Filippo Raciti blev mer än ett namn

Efter stora tragedier finns alltid en risk att människan bakom händelsen försvinner, att namnet blir en symbol och att personen glöms bort men i fallet Filippo Raciti har just människan varit central.

Han var inte en abstrakt figur i en debatt om säkerhet, han var en polisman som gick till sitt arbete.

En pappa. En make. En kollega.

En person vars liv förändrades till en nationell symbol genom en händelse han aldrig själv hade kunnat påverka.

Det är också därför hans namn fortfarande väcker sådan tyngd.

Det finns en särskild sorts tystnad som bara uppstår runt klubbar som en gång betydde något mer än bara den fotboll de spelade.

Den märks inte i rubrikerna, inte i resultaten eller tabellerna, inte i de snabba sammanfattningarna som försöker fånga en säsong i tre meningar och en tabellrad. Den märks i detaljerna. I hur människor pratar när de står utanför träningsanläggningen i Bogliasco. I hur de pausar mellan meningarna. I hur de fortfarande, trots allt som hänt, säger Sampdoria som om namnet i sig bär på en tyngd som inte riktigt går att förklara för någon som inte varit där.

Havet ligger en bit bort. Samma hav som alltid legat där, samma ljus som faller över Liguriens kust, samma känsla av att tiden rör sig långsammare än resten av fotbollens Europa. Men något har förändrats ändå. Inte i landskapet, utan i människorna som samlas där.

De kommer inte längre för att fira. De kommer för att förstå.

Det är svårt att säga exakt när en klubb slutar vara sig själv. Det finns ingen tydlig gräns, ingen sista match som fungerar som en markering i historien där allt efteråt blir något annat. För Sampdoria har upplösningen i stället varit långsam, nästan administrativ i sin karaktär. En serie beslut, en rad ägarförändringar, en ekonomi som till slut inte längre bar sig själv och en sportslig verklighet som steg för steg slutade spegla klubbens egen självbild.

När Matteo Manfredi och Joseph Tey tog över klubben efter den ekonomiska kollapsen var det många som såg det som en nystart. Inte i romantisk mening utan i den mer brutala, praktiska. Någon hade räddat klubben från att försvinna helt.

Det fanns en lättnad i det, en sorts grundläggande överlevnadsinstinkt som ofta är starkare än allt annat i fotbollen men samtidigt fanns där också en insikt om att räddning inte alltid är samma sak som återuppbyggnad och garanti.

Det är där Sampdoria fortfarande befinner sig efter 12 år av smärta och ovisshet. I mellanrummet. Mellan det som var och det som ännu inte blivit något nytt.

De senaste åren har präglats av en känsla av ständig omorganisation, där strukturer förändrats snabbare än resultaten hunnit stabiliseras, där nya namn kommit in i ledningen med olika mandat och olika idéer om vad klubben borde vara, men där helheten ofta känts svår att läsa även för de som befinner sig mitt i den. Nathan Walker har blivit en av de mer synliga figurerna i den nya eran, Jesper Fredberg har fått ansvar för den sportsliga riktningen, och Matteo Manfredi hade rollen som den som förväntas hålla ihop alltihop, både utåt och inåt.

Men för många supportrar har det som borde ha varit tydlighet i stället blivit något annat, en slags oavslutad mening som aldrig riktigt hittar sin punkt.

Det är inte nödvändigtvis en fråga om enskilda beslut, eller enskilda personer. Det är snarare en ackumulerad känsla av att klubben rör sig, men utan att riktningen är tillräckligt förankrad i något som känns igen som Sampdoria. Att förändringarna inte upplevs som en fortsättning på något, utan som ett avbrott från allt som tidigare definierade klubben.

Och det är här protesterna utanför Bogliasco får sin tyngd. För de handlar inte bara om missnöje med en säsong eller två.

De handlar om en förlust av kontinuitet som sträcker sig längre tillbaka än dagens styrelse och organisation och för att förstå varför sorgen är så djup måste man gå tillbaka till det som en gång gjorde Sampdoria till något annat än bara en klubb i mängden av italienska lag.

Det var inte alltid så här. Det fanns en tid då Sampdoria inte behövde förklara sig själva.

När Paolo Mantovani tog över klubben 1979 var Sampdoria fortfarande ett lag som rörde sig mellan Serie A och Serie B, utan att riktigt ha etablerat någon fast plats i den italienska fotbollens hierarki. Det var en klubb med historia, men utan identitet i modern mening. En klubb som fanns, men som ännu inte hade blivit något som andra klubbar förhöll sig till.

Det Mantovani gjorde var inte dramatiskt i den mening som fotboll ofta kräver idag. Det fanns inga snabba revolutioner, inga aggressiva markeringar mot omvärlden. I stället fanns det en långsam uppbyggnad av något som i efterhand nästan känns ovanligt enkelt, stabilitet.

Alla talar fortfarande om honom på ett sätt som inte riktigt passar in i dagens fotbollsspråk. Inte som en chef, inte som en ägare, utan som någon som var närvarande på ett sätt som gjorde att klubben kändes mindre anonym. Det handlade om detaljer som idag ofta betraktas som perifera, men som då byggde något större. Relationer, kontinuitet, en känsla av att klubben inte var en tillfällig arbetsplats utan en plats man faktiskt tillhörde. En familj.

Ur den miljön växte det som senare skulle bli klubbens gyllene generation fram.

Roberto Mancini och Gianluca Vialli blev mer än bara ett anfallspar. De blev en slags symbol för en idé om fotboll som fortfarande tillät samarbete att vara viktigare än individualitet, där kemi på planen inte var en bieffekt utan själva kärnan i framgången.

Runt dem fanns en trupp som i efterhand nästan ser overkligt välbalanserad ut, inte för att den bestod av superstjärnor i dagens mening, utan för att den bestod av spelare som passade in i en tydlig struktur.

Och kanske var det just det som gjorde Sampdoria så svåra att kopiera. De var inte rikast. Inte störst. Men de var sammanhållna på ett sätt som blev alltmer sällsynt i takt med att italiensk fotboll gick in i sin mest konkurrensintensiva era.

Scudetton 1991 var därför inte bara en titel. Den var en bekräftelse på att modellen fungerade, att det gick att bygga något långsiktigt som kunde konkurrera med klubbar vars ekonomiska och politiska muskler var betydligt större.

Och sedan, bara ett år senare. Wembley. Sista året innan Europacupen döptes om till Champions League. Final mot Barcelona.

En match som i efterhand fått en nästan mytologisk status i Sampdorias historia. Inte bara för att den förlorades, utan för hur den förlorades. Matchen som stod och vägde i 90 minuter och mer, där marginalerna till slut avgjordes av en frispark från Ronald Koeman på övertid. Den typen av ögonblick som i efterhand blir större än själva händelsen, eftersom de markerar en brytpunkt som inte var synlig i där och då.

För i Genua var känslan inte att man hade förlorat en final. Det var mer att något höll på att ta slut och när Paolo Mantovani kort därefter gick bort förändrades allt på ett sätt som ingen enskild match någonsin kunde ha gjort.

Det som följde var inte ett plötsligt fall, utan en långsam förskjutning bort från den struktur som hade definierat klubben. Spelare lämnade, ekonomiska prioriteringar förändrades och den stabilitet som tidigare varit klubbens största tillgång började gradvis ersättas av något mer reaktivt.

Sampdoria blev en klubb som svarade på verkligheten i stället för att forma den och i den moderna fotbollen är det en enorm skillnad.

Under 2000-talet kom tillfälliga återuppvaknanden, perioder där klubben återigen såg ut att hitta en riktning. Spelare som Antonio Cassano och Giampaolo Pazzini gav nytt liv åt projektet och kvalifikationer till Europa skapade korta fönster av optimism men varje gång fanns en känsla av att dessa perioder inte byggde på något stabilt fundament, utan snarare på individuella prestationer som inte fullt ut kunde bära en långsiktighet.

När Massimo Ferrero tog över 2014 förändrades uttrycket igen men inte riktningen. Det blev en mer offentlig klubb, en klubb som ofta syntes i medierna och det oftast av helt andra skäl än de sportsliga. Under ytan fortsatte problemen att växa. Ekonomin blev än mer pressad, spelartrupperna fragmenterade, tränarskiften mer frekventa.

Det var en era där klubben fortfarande existerade i Serie A, men där känslan av stabil identitet gradvis tunnades ut och försvann och när kollapsen till slut kom var den därför inte direkt överraskande för dem som följt klubben nära. Den var snarare logisk och för att förstå varför Ferreros intåg överhuvudtaget blev möjligt måste man också förstå åren som var innan, den period då klubben fortfarande hölls samman av en slags återställd balans snarare än verklig stabilitet.

Riccardo Garrone hade tagit över en klubb som även då befann sig i ett mellanläge efter Mantovanis långsamma frånfälle och den efterföljande identitetsförlusten efter hans bortgång. Det var inte längre storhetstid, men fortfarande en struktur som gick att känna igen.

Under Garrone försökte Sampdoria återta något av sin form genom gradvis återuppbyggnad. Klubben blev återigen konkurrenskraftig i Serie A, periodvis till och med en tydlig utmanare till absoluta toppen, och det fanns stunder där allt fortfarande hängde ihop på ett sätt som påminde om en annan tid.

Under tränare som Luigi Delneri växte ett kollektiv fram som kunde spela med tydlig idé, och tidigare nämnda spelare som Cassano och Pazzini blev symboler för en kort men tydlig återkomst till relevans.

Det var också under denna fas som Sampdoria nådde sitt senaste riktigt starka toppögonblick före nedgången, när klubben kvalificerade sig för Champions League 2010. Ett ögonblick som i efterhand nästan känns som en glipa i historien, där klubben för en stund verkade återigen höra hemma i den europeiska fotbollens översta skikt.

Men redan här fanns en underliggande skörhet. Det som höll ihop Sampdoria var i hög grad beroende av rätt personer vid rätt tidpunkt, snarare än något djupt förankrat som kunde bära sig själv över tid. Det var en stabilitet byggd på balans snarare än på expansion, och när fotbollens ekonomiska logik förändrades blev det allt svårare att upprätthålla.

När Riccardo Garrone gick bort 2013 försvann också den sista tydliga tyngdpunkten i den modellen. Hans son, Edoardo Garrone, tog över i ett skede där klubben redan befann sig i ett vägskäl som inte längre kunde lösas med kontinuitet ensam. Ekonomin var pressad, konkurrensen hårdare, marginalerna mindre.

Det var i det mellanrummet som Ferrero blev möjlig och försäljningen av Sampdoria för en euro till Massimo Ferrero 2014 framstod därför mindre som en dramatisk vändpunkt och mer som en konsekvens av att klubben gradvis hade förlorat den stabilitet som en gång gjort den självbärande.

Garrone-eran var inte slutet på en uppgång, utan slutet på en tid och era där Sampdoria fortfarande kunde hållas samman genom tålamod, relationer och relativ ekonomisk försiktighet. När den modellen inte längre räckte blev nästa fas oundviklig, även om dess uttryck kom att bli betydligt mer turbulent.

Ferreros tid skulle sedan förstärka och accelerera de sprickor som redan fanns, men den uppstod inte ur ett vakuum. Den växte fram ur ett tomrum som långsamt hade öppnats under ytan, där klubben redan hade börjat glida bort från den typ av kontinuitet som en gång definierat den.

Det som gör dagens situation i Sampdoria så speciell är att klubben nu befinner sig i ett tillstånd där historien hela tiden känns närvarande, men samtidigt avlägsen. Supportrar står fortfarande i Bogliasco och talar om Mantovani, Vialli och 1991. Inte bara med romantiska och nostalgiska ögon, utan också som referenser till en identitet, ett sätt och en klubb som en gång fungerade och som därför fortfarande upplevs som relevant.

Samtidigt pågår något som inte riktigt lyckas förklara sig självt.

Ledningen talar om projekt, om struktur, om återuppbyggnad. Supportrarna svarar med krav på tydlighet, ansvar och framför allt, igenkänning, och mellan dessa två språk uppstår ett glapp som blir allt svårare att överbrygga och det är där Sampdoria befinner sig idag. Inte i en kris som kan sammanfattas i en tabell, utan i en kris som handlar om vad klubben egentligen är och kan förväntas bli.

Det finns en särskild sorts kollaps som inte känns som en explosion, utan mer som en långsam förlust av tryck i systemet. Inget som händer på en gång, inget som riktigt syns i ett enskilt ögonblick, utan något som sipprar ut genom sprickor som ingen längre riktigt vet när de uppstod.

Sampdorias fall i modern tid hör hemma där.

Inte i dramatiken kring en enskild säsong utan i åren där klubben fortfarande såg ut att vara sig själv på ytan, samtidigt som de strukturer som en gång burit den långsamt slutade fungera.

När Massimo Ferrero tog över möttes han först med en sorts försiktig nyfikenhet.

Han var inte den typiska Serie A-ägaren. Inte industrimagnaten, inte finansfamiljen, inte den diskreta investeraren i bakgrunden. Han var högljudd, synlig, teatral. En figur som verkade förstå modern medielogik lika bra som fotbollens mer jordnära realiteter.

I början fanns det en känsla av att detta kunde bli något nytt. Inte nödvändigtvis stabilt, men levande och intressant.

Men Ferreros era utvecklades snabbt till något annat än bara en excentrisk ägarstil.

Klubben började allt oftare framstå som en plats där beslut inte följde en tydlig linje, utan snarare en rad kortsiktiga impulser. Tränare kom och gick. Sportliga projekt förändrades från säsong till säsong. Spelarförsäljningar blev en central del av ekonomin snarare än en konsekvens av sportslig utveckling.

Det som saknades var inte aktivitet. Det var riktning. Ofta skillnaden mellan överlevnad och upplösning.

Sampdoria överlevde. Men på bekostnad av så mycket annat.

Under ytan och de stora orden och visionerna blev den ekonomiska verkligheten alltmer pressad.

Det fanns en struktur där framtida intäkter ofta fick bära dagens kostnader. Spelarförsäljningar blev inte bara en strategi, utan ett krav. Och varje gång ett hål täpptes igen uppstod ett nytt någon annanstans.

Det är såklart inte unikt för Sampdoria men det blev farligt just här, i en klubb som saknade den ekonomiska tyngd som krävs för att absorbera långvarig obalans.

Det som tidigare varit en modell byggd på kontinuitet och smarta rekryteringar ersattes gradvis av en mer reaktiv logik, lösa problem när de uppstod, snarare än att förhindra dem och i den typen av struktur är det ofta bara en fråga om tid innan marginalerna försvinner helt.

Det som senare skulle bli tydligt i efterhand är att Ferrero-eran inte bara handlade om en ägare även om han själv var skillnaden mellan en tidigare fungerande klubb och ett fullständigt kaos.

Det handlade om en klubb där de organisatoriska nivåerna slutade tala samma språk. Sportlig ledning, ekonomi och strategi gled isär. Beslut fattades utan tydlig helhetsbild. Rekryteringar saknade ibland gemensam profil. Tränare fick arbeta under olika förutsättningar från säsong till säsong.

Sampdoria blev en klubb som fortfarande fungerade i den meningen att matcher spelades, spelare värvades och kontrakt skrevs men det fanns allt mindre som band ihop helheten och i en sådan miljö blir resultaten till slut sekundära.

Inte oviktiga. Men symptom snarare, än orsak.

När nedflyttningen till Serie B säsongen 2022/23 väl kom kändes den för många som en chock i stunden, men inte som en överraskning i efterhand. Det var en logisk konsekvens av flera års gradvis försvagning.

Det som följde var dock än mer allvarligt, för nedflyttningen blev inte en återställning.

Den blev en förlängning av samma problem i en annan kontext.

Ekonomin förblev pressad. Osäkerheten kring ägandet växte. Sportliga beslut fortsatte att präglas av kortsiktighet. Ferreros egna beslut och ekonomiska urvattning av klubben för egen vinnings skull ledde till att han fick fira julen 2021 i häktet där han till slut också avgick som Sampdorias president även om han fortsatt stod som ägare.

Grishuvuden skickades till styrelseledamöter. Brev med tomhylsor till Ferrero och Garrone. Edoardo Garrone som sålde klubben till Ferrero för en symbolisk euro efter att ha misslyckats omhänderta det hans far efterlämnade har länge setts som den person av många med tydligast ansvar för det som skett. Ett flak koskit släpptes av vid hans hus.

Samtidigt började något annat hända, klubben blev alltmer sårbar i själva sin existens. Det var inte längre bara en fråga om Serie A eller Serie B. Det var en fråga om överlevnad.

När Matteo Manfredi och Joseph Tey till slut trädde in som räddare av klubben var det många som beskrev det som en nödvändig intervention.

Utan dem hade Sampdoria riskerat något betydligt mer definitivt än nedflyttning.

Men räddningen i sig löste inte det som hade byggts upp under år av strukturella problem. Det gav klubben tid. Inte riktning.

Den nuvarande fasen i Sampdorias historia präglas av en sorts organisatorisk mångfald som på pappret kan likna modernisering, men i praktiken ofta upplevs som fragmentering.

Matteo Manfredi som central figur och president. Joseph Tey som finansiell kraft bakom. Båda med olika åsikter men lika stora delar ägandeskap.

Nathan Walker som operativ ledare. Jesper Fredberg med ansvar för den sportsliga verksamheten.

Men i supporterbasens ögon har denna struktur inte lett till tydlighet, snarare till en känsla av att ansvar är utspritt men absolut inte förankrat och även om nu Manfredi sålt sina delar av klubben till Tey och det då endast finns en ägare, så har inget än så länge förändrats.

Det sänds signaler, det pratas stort. Ungdomslagen och akademin ska vara i fokus.

Unga italienska spelare ska in och erfarenhet ska rekryteras till ledande, sportsliga roller lät det men en portugisisk sportchef från ett mittenlag i Nederländerna samt en tränare utan ett enda uppdrag som seniortränare blev det.

Det är därför Bogliasco är så centralt. Då, nu och för alltid. Inte som träningsanläggning, utan som symbol.

Det är där protesterna sker. Det är där spelare möter läktarna. Det är där ledningen möter verkligheten.

Och det är där Sampdorias nuvarande identitetskris blir som tydligast.

Walker, Fredberg och Tey nämns ofta i samma andetag, inte för att supportrarna nödvändigtvis ser dem som identiska, utan för att de uppfattas som delar av samma system som ännu inte lyckats formulera en tydlig riktning.

Inte hat i klassisk mening. Det är en sorts utmattad och frustrerad besvikelse.

Den som uppstår när en klubb inte längre känns som en berättelse med början och slut, utan som en process som bara fortsätter utan att riktigt förklara vart den är på väg.

Sampdoria befinner sig nu i ett läge där framtiden inte bara handlar om resultat. Den handlar om återuppbyggnaden av förtroende och det är här klubbens historia blir både en börda och en möjlighet.

Allt som gick att förlora har redan gått förlorat men allt som en gång gjorde klubben unik finns fortfarande kvar i minnet, i identiteten, i kulturen runt Marassi och i sättet alla fortfarande pratar om 1991 som om det vore igår.

Det är inte bara nostalgi. Det är en referensram. En standard. En påminnelse om att Sampdoria en gång inte var definierad av sina problem, utan av sin förmåga att övervinna dem.

Det är där den verkliga frågan nu ligger. Inte om klubben kan bli framgångsrik igen, utan om den fortfarande kan bli Sampdoria igen.

Det finns morgnar i Bogliasco då allt nästan ser normalt ut.

Ljus som faller snett över träningsplanen. Spelare som joggar i tystnad. En espressomaskin som låter som den alltid har gjort. Havet bara några hundra meter bort, lika oberört som om ingenting någonsin hade förändrats.

Utanför grindarna står de. Inte alltid många, inte alltid högljudda, men alltid där.

De som inte längre kommer för att se ett lag byggas, utan för att se om något fortfarande går att rädda. För att få sina svar.

Det som en gång hade karaktären av spontana reaktioner har med tiden blivit något mer organiserat, nästan vardagligt. Protesterna utanför Sampdorias träningsanläggning är inte längre en chock i sig, utan en del av klubbens rytm.

Banderoller dyker upp med samma namn, men i olika kombinationer beroende på veckans händelser. Nathan Walker, Jesper Fredberg och Joseph Tey återkommer som symboler snarare än enskilda måltavlor. Det är inte alltid personerna i sig som är problemet i supportrarnas ögon, utan vad de representerar, en struktur som fortfarande inte lyckats förklara sig själv tillräckligt tydligt, sätta riktning eller bygga förtroende.

Det finns en särskild typ av frustration som uppstår när en klubb inte längre känns transparent, inte i juridisk mening, utan i fotbollsmässig. Vem fattar besluten? Vem bär ansvaret när de inte fungerar? Vem står egentligen bakom den riktning som ska leda klubben tillbaka? Vilka är de här människorna, egentligen?

Frågorna upprepas. Inte för att svaren helt saknas, utan för att de aldrig känns tydliga vilket har skapat en enorm frustration. Det som var så framgångsrikt, stora namn och tydliga ledare har ersatts av ett vakuum där tillfälliga och luddiga personer har målat upp vision efter vision och talat högt med stora ord och fått folk att drömma igen, bara för att gång efter gång bli besvikna igen.

Det mest slående i dagens Sampdoria är inte ilskan. Det är avståndet.

Avståndet mellan klubbledning och supportrar. Mellan beslut och förståelse. Mellan ambition och upplevd verklighet.

Det är ett avstånd som inte nödvändigtvis beror på brist på kommunikation, utan på brist på förtroende i hur kommunikationen tas emot. När en klubb väl hamnar där blir varje uttalande laddat. Varje förändring tolkas genom tidigare misslyckanden. Varje nytt namn i organisationen blir en fråga snarare än ett svar.

Och det är därför protesterna fortsätter. Inte för att varje beslut uppfattas som fel.

Utan för att helheten inte upplevs som sammanhängande eller bottnar i tillit.

I Genua är fotboll aldrig bara fotboll.

Det är identitet, patriotism, stolthet och sårbarhet i samma andetag.

Det är ovanligt i modern fotboll att en klubb så konsekvent definieras av en kort period av framgång. Men Sampdoria är just det. En klubb vars identitet fortfarande till stor del formas av åren kring 1990–1992, när Paolo Mantovanis projekt kulminerade i en Scudetto och en Europacupfinal på Wembley.

Derby della Lanterna är fortfarande en av Italiens mest laddade matcher, inte för att båda klubbarna ligger i toppen, utan för att rivaliteten har överlevt alla cykler. Den har överlevt framgång, nedgång, ekonomiska kriser och generationsskiften.

Och i det sammanhanget blir Sampdorias nuvarande situation ännu mer laddad, det handlar inte bara om var klubben befinner sig i tabellen. Det handlar om vad klubben betyder i staden, för människorna i den och för stoltheten i deras hjärtan.

Det som återstår för Sampdoria är inte en enkel sportslig uppgift.

Att ta sig upp ur Serie B är svårt, men tydligt definierat. Det svåra är något annat.

Att återuppbygga en känsla av riktning som upplevs som trovärdig.

I fotbollen är det inte ovanligt att klubbar byter ägare, sportchefer eller tränare, det ovanliga är att de behåller en identitet genom alla dessa förändringar och Sampdoria har en av de starkaste identiteterna i italiensk fotboll även om det är väldigt många klubbar som har haft liknande problem och resor både där och då som i nutid.

När man står i Bogliasco en vanlig träningsdag är det lätt att förstå varför allt fortfarande känns så laddat.

Det är en plats där historien aldrig riktigt försvinner. Där äldre supportrar fortfarande talar om Mantovani som om han kunde återvända. Där 1991 inte är ett årtal utan en referens till hur saker borde fungera. Där varje ny generation lär sig klubbens storhet samtidigt som de ser dess nuvarande kamp på nära håll.

Sampdoria är inte en klubb som saknar minnen. Det är en klubb som nästan är överväldigad av dem och det är väl där den verkliga utmaningen ligger.

Inte att återuppfinna sig själv, utan att hitta tillbaka till något som fortfarande lever i människorna som aldrig slutat tro.

Allt får en betydelse som sträcker sig längre än ögonblicket självt.

För Sampdoria har alltid varit en klubb som levt i mellanrum.

Mellan hav och stad. Mellan storhet och vardag.

Mellan det som var och det som ännu inte kommit tillbaka.

Kanske är det därför historien aldrig riktigt släpper taget om klubben. 1991 finns inte bara som ett minne. Det är en skugga över varje ny säsong. Vialli och Mancini är inte bara namn i historieböckerna, utan måttstockar för vad som en gång var möjligt när allt fungerade samtidigt.

Det är därför nuet känns så tungt. Inte för att det saknar fotboll utan för att det saknar sammanhang.

Men havet utanför Bogliasco fortsätter röra sig som det alltid gjort och i den rörelsen finns något som inte bryr sig om tabeller, ägarstrukturer eller divisioner.

Det är samma hav som såg Mantovani bygga något från ingenting.

Samma hav som såg Sampdoria bli mästare.

Samma hav som fortfarande, trots allt, väntar på nästa kapitel.

15 tränare fick se sig om efter nya uppdrag denna säsong av Serie B och efter avslutningen så har ytterligare sju fått gå eller lämnat.

Ofattbara siffror egentligen men ganska så vanligt sett till hur det kan se ut i de här ligorna och faktiskt inte ens i närheten av hur det såg ut 2022/23 då 23 tränare fick gå under säsong eller rekordåret 2011/12 då hela 28 tränare blev tvungna att lämna sina uppdrag varav 8 från Zamparinis Palermo under den era och i det lag som kommit att definiera calcions tränarcirkus mer än något annat. 49 tränare avverkades under hans tid på Sicilien mellan 2002 och 2018 vilket väl måste vara oslagbart sett till världsfotbollen både innan och efter.

Sampdoria startade säsongen 2024/25 under Andrea Pirlo för att redan efter två månader och uteblivna resultat fortsätta med Andrea Sottil som i sin tur bara fick tre månader på jobbet innan han ersattes av Leonardo Semplici. Semplici fick se sig sparkad efter fem månader och ersattes då av Alberico Evani och Attilio Lombardo som efter ett räddat kontrakt via kvalbragden mot Salernitana även de fick se sig sparkade.

Denna säsong startade med Massimo Donati som enligt ledningen var välscoutad och precis den profil man eftersökt och ville åt. 9 matcher under två månader ungefär, blev det innan han ersattes av duon Angelo Gregucci och Salvatore Foti som såg ut som två frågetecken under hela sin tid i klubben och då varken licens fanns för Foti eller resultat för laget var tillfredställande så var det också ganska uppenbart och efterlängtat att deras tid även den tog slut i mars och att de då än en gång ersattes av Lombardo.

Lombardo som nu alltså en andra gång på två år räddat klubben från undergång och degradering till Serie C och med det, en överhängande risk för konkurs och omstart ännu längre ner i systemen, har fått veta att jobbet inte är hans fortsatt och att process, systematik och välscoutad tränare skall rekryteras.

Men det är en sak att tala och en annan att agera och det klubbledning de senaste veckorna sysslat med är i exakt samma mönster som tidigare.

En rad profiler och namn har ryktats och också varit nära. Davide Possazini och Fabio Pecchia som båda var nära och som båda också faktiskt hade kunnat omhänderta uppgiften väl, föll båda samman då Sampdoria vägrade låta dem ta med sin egen stab då det skulle kosta allt för mycket. Aquilani och Abate ryktades det tidigt om men det var såklart alltid mer dröm än verklighet sett till vart dessa båda till slut landade och Luca Gotti såväl som Ryan Mason vet jag inte om jag ens orkar kommentera.

Att det följs en process är bevisligen inget annat än ord. Det som syns är återigen desperation och när jag igår kväll nåddes av informationen om att de senaste ryktenas man Bernardo Corradi ska ha skrivit på ett avtal över två säsonger som tränare i Sampdoria så är det precis det som också inte bara syns utan också signaleras ut. Återigen lägger man allt på en helt oerfaren tränare av ekonomiska skäl. Finansiella beslut som är så instinktiva och rädda att man undrar hur beslutsfattande personer ens lyckas knyta sina egna skor varje morgon.

Corradi har en lång erfarenhet av att träna de italienska ungdomslandslagen, från U16 upp till U20 och har en bevisat stark erfarenhet och kompetens inom spelarutveckling och ungdomslagen. Där har han gjort ett väldigt bra arbete.

Den erfarenhet han har från seniorverksamhet är den han under den senaste säsongen fått som assistent till Allegri i Milan och som del av den staben. Alltså inte mycket.

Det kan såklart bli bra, vi har sett det förr hur unga tränare lyckas etablera spel och motivera spelare och lag men sett till historik så är såklart ändå inte oddsen de bästa och vi vet samtidigt hur otroligt svår den här serien är. Det krävs ofta en Mister som gjort resan till Serie A både en eller två gånger för att det ska kunna lyfta ordentligt och omhändertar Sampdoria inte mercaton väl så är det mycket möjligt att Corradi blir den första av den helt säkert långa lista tränare som även nästa år kommer att få gå för att ersättas av någon annan som i sin tur ersätts av Lombardo i vår. För att vara en ledning som inte vill betala för mycket initialt så är man duktiga på att bygga lönekostnader över tid. Utan tvekan.

Nya protester i Genua sker löpande och även om nu en ny sportchef i Americo Branco samt då av allt vad det verkar en ny tränare i Corradi är klara så är det fortsatt ett enormt missnöje i supporterled. Storsamling ikväll vid Bogliasco för att ställa klubb och ledning mot väggen än en gång.

“ A sporting director and a coach of international standing will arrive at Sampdoria“ var löftet senast de möttes öga mot öga för någon månad sedan, läktarna och Walker, och det blev väl som det blev med de orden. En sportchef med erfarenhet från holländska Fortuna Sittard samt en tränare helt utan erfarenhet av att leda ett seniorlag eller ett lag i liga ska nu ta tag i en trupp där 17 av 30 kontrakt går ut den sista juni, bygga trupp och utveckla spel.

Det händer såklart mycket kring tränarposten i många av klubbarna och det ska främst bli spännande att se hur Andrea Mancini till slut väljer att göra med Ashley Cole i Cesena. Ägarna trycker på för en förlängning men Mancini, som är en smart och kompetent man, vill annat.

Status quo i de norra delarna av Italien alltså samtidigt som tiden verkligen flyger iväg. Så otroligt mycket sker på så många håll samtidigt och den säsong som vi alldeles nyss stod mitt uppe i, känns helt plötsligt avlägsen. Men jag tänkte att jag skulle sammanfatta den något ändå, innan det blir allt för sent.

Vi har fått se Venezia, Frosinone och Monza lämna tillsammans med Spezia, Reggiana, Pescara och Bari och vi kommer nästa säsong att åter få följa ett Serie B som inkluderar Hellas, Pisa och Cremonese såväl som den väldigt spännande kvartetten Vicenza, Benevento, Arezzo och Ascoli. Vi har fått se ett Palermo som än en gång inte orkade ända fram och vi har fått se ett havererat Spezia, drömmar och tänt hopp i Pescara och en fullständigt katastrofal säsong i Bari. Detta och mycket, mycket mer fick vi se både på och utanför fotbollsplanen.

Säsongens spelare

Det är såklart svårt att komma från hur viktig Andrea Adorante varit denna säsong och vi har fått se ett väldigt vackert genombrott på en högre nivå än vad många kanske inte gissade att han hade i sig. 15 mål i Juve Stabia förra säsongen följdes upp av 17 i år och 26-åringen från Parma inte bara lyckades med den svåra uppgiften att ersätta Joel Pohjanpalo utan ledde också sitt Venezia till avancemang och Serie A där han hittills i karriären bara spelat 9 minuter, då för sitt hemstads lag i matchen mot Bologna den 28:e september 2019.

Sedan dess handlade det om Serie C och B, Triestina, Messina och till slut Juve Stabia där det lossnade rejält förra säsongen vilket fick sin belöning av ett Venezia som behövde ersätta sin finske striker.

En väldigt fin resa och en otrolig säsong. Andrea Adorante, säsongens spelare utan tvekan.

Säsongens tränare

Om det var ett självklart val kring säsongens spelare så var det kring tränarposten betydligt svårare. Det var väldigt många som stod för starka prestationer över lång tid både sett till hur de formade sina lag men också vilka resultat som löpande genererades sett till förutsättningar.

Det är såklart svårt att komma från Giovanni Stroppa och hans Venezia som över hela säsongen varit det självklart bästa och jämnaste laget och laget att slå. 4 förluster på 38 matcher. 77 mål gjorda, 31 mål insläppta vilket är bäst av samtliga lag.

Det är lika svårt att komma från hur Ignazio Abate tog över Juve Stabia från Pagliuca och med seriens näst lägsta spelarbudget och med det kaos som omgivit klubben hela säsongen ändå lyckades ta laget till sitt andra raka playoff och för andra året i rad gå till semifinal och också i år utmana Monza på riktigt över två matcher vilket är otroligt imponerande.

Alberto Aquilani såklart. Som tog sitt Catanzaro till sina drömmars perrong och som var så nära att lyckas nå Serie A och där ett oavgjort resultat mot Monza var det enda som stod i vägen. Aquilani lyckades formera ett spel som var vackert och kraftfullt och som överraskade de flesta. Även de med en av seriens lägsta budgetar. Med elden i Pietro Iemmello och ungdomlig briljans i Mattia Liberali så lyckades han svetsa samman en grupp med en tydlig riktning och mål. Ett lag som levde och dog för sina medspelare, för sin stad, sina läktare och framför allt för sin Mister.

Makalösa säsonger av dem alla men för min del är det ändå i Frosinones Massimiliano “Max” Alvini jag landar.

Frosinone som åkte ur Serie A säsongen 2023/24 var så nära att förra säsongen få kvala till Serie C men där de räddades kvar enbart av att Brescia då gick i konkurs och uteslöts. Ett lag i spillror togs över av Alvini som året innan kom allra sist i serien med Cosenza i en säsong där han fick sparken, återanställdes och fick sparken igen.

Åren innan sparkad av både Spezia såväl som Cremonese. Så vem kunde egentligen anat detta. Ett fullständigt makalöst Frosinone som bara förlorade 3 matcher, båda möten med Venezia och bortamatchen mot Monza. 3 förluster på 38 matcher är bäst av samtliga lag och 76 mål gjorda slås bara av vinnande Venezia. Den resa Frosinone och Alvini gjorde denna säsong gör honom till årets tränare även om konkurrensen varit väldigt stark.

Säsongens lag

Det vore väldigt tråkigt att prata Venezia eller Frosinone här även om de över 38 omgångar var relativt överlägsna oavsett hur mycket Monza var med och Palermo utmanade. Det handlar såklart om Catanzaro denna säsong.

Serien sjunde lägsta spelarbudget tog sig an säsongen och playoff med hjärtat bultande utanpå tröjan och beredda att dö för sin stad och för sitt mål.

En makalöst vacker resa att följa som brann så hårt och tydligt under de sista avgörande matcherna. Tårarna som rann på läktare, spelare och Aquilani efter vinsten mot Monza i allra sista matchen när man heroiskt hämtade upp ett tvåmålsunderläge till ett kryss men då det inte räckte, de tårarna kommer att följa med länge. Makalöst vackra bilder. Makalös säsong.

Säsongens hemvändare

Det finns ju bara en egentligen. Lorenzo Insigne.

Resan med Pescara var makalös att följa. Ett avgrundsdjupt mörker där Serie C redan var klart byttes till hopp och drömmar om att göra något som ingen verkligen trodde vara möjligt. En grupp individer blev en grupp, ett lag fick sin ledare. Älskade Antonio Di Nardo fick den passningsfot han förtjänat så länge.

Det räckte till slut inte ända fram även om det i sista omgången fortfarande var öppet men det återkomsten av Insigne till Pescara tände där och då och de veckor vi fick leva i resan och drömmarna, var inget annat än magiska.

Säsongens kaos

Väldigt många skulle ha mycket att säga kring den här kategorin såklart. Sampdoria som prenumererat på idiotiska beslut och katastrofala insatser. Bari som under De Laurentiis fallit rakt ner i mörkret. Reggiana med sina kravaller, Pescara med sina. Spezia som efter en förlorad playoff-final behöll laget och tränaren men ändå slutade allra, allra sist.

Men ändå. Inget slår Juve Stabia denna säsong.

Tvångsövertagna av stat, domstol och anti maffia-åklagare i oktober månad. Sålda till amerikanska Solmate i januari. Lämnade för vinden med räkningarna två veckor senare. Sålda till Frencesco Agnello för en euro i april. Domstol som synade varje steg. En Agnello som inte trivdes i det. En Agnello som inte ville betala räkningar han heller och till slut en ny försäljning under översyn av anti maffia-åklagare och polis, domstol och stat. Alberto Guerri ny ägare, tredje för året. Sportchef och konstant Matteo Lovisa som varit arkitekten till Südtirol och tränare Abate till Torino.

En händelserik säsong minst sagt och en bragd att de under dessa förutsättningar samt seriens näst lägsta budget lyckats så otroligt bra sportsligt ännu en säsong. Semifinal i playoff två år i rad efter returen till Serie B.

Säsongens unga spelare

22-årige Issa Doumbia, en fysisk, stark och imponerande spelare box-till-box samt väldigt bra i omställningspelet har varit en av säsongens bästa spelare och väldigt viktig i ett ligavinnande Venezia belönades nyligen med ett större kontrakt i Lissabon och Sporting. Väldigt tråkigt att han lämnar Italien men samtidigt bra för unga italienska spelare att utvecklas i miljöer som den portugisiska.

Cesenas Tommaso Berti är en av mina största favoriter, en spelare som gjort det otroligt bra i ett lag med stora utmaningar. 22 år gammal men redan en viktig kugge i det offensiva mittfältet i Cesena.

Mattia Liberali är dock favoriten framför alla andra. En otroligt begåvad spelare. Väldigt utvecklad spelförståelse, dribblingsförmåga och kreativitet. En spelare som fortsatt behöver kontinuerlig speltid och ansvar för att fortsätta växa även om han redan vid 19 års ålder är väldigt långt framme i utvecklingen. Juventus, Sassuolo och Parma ryktas det om inför nästa säsong för Liberali som ursprungligen kommer från Milans akademi men då Milan har en 50% återköpsklausul på eventuellt bud från köpande klubb så kan det mycket väl bli så att han återvänder dit eller stannar kvar en säsong till även om tappet av Aquilani blir tungt för honom då det var en stark och viktig relation dem sinsemellan.

Vid sidan av denna trio så var förhoppningarna stora kring Alphadjo Cissè som köptes av Milan men som lånades tillbaka till Catanzaro för speltid och utveckling men tyvärr åkte 19-åringen på en rejäl skada tidigt i våras och fick med det stå över resten av säsongen. Kommer att bli fin att följa framåt, i Milan eller Catanzaro precis som Napolis Emanuele Rao som spelade säsongen i ett dysfunktionellt Bari men där gjorde det väldigt, väldigt bra, 20 år gammal.

Fullt av talang och spelare att hålla ögat på nästa säsong.

Säsongens bomber

Di Nardo med 14 mål och den vår han stod för tillsammans med Insigne är såklart mitt hjärtas val. Adorante med 17 mål en väldigt vacker resa och där har vi säsongens spelare i sin helhet men den här kategorins överlägsna val kan inte vara annat än Joel Pohjanpalo.

Den finske magikern som inför säsongen lämnade sitt Venezia för ett storsatsande Palermo är sinnebilden av en Bomber di Categoria. Han är född till att spela i Serie B. Säsong efter säsong, mål efter mål och denna säsong som 31-åring stod han för 24 mål och 7 assist. Makalösa siffror och personligt rekord.

Jag verkligen älskar att se honom spela fotboll och hur mycket han har hamnat rätt i den här serien, den här nivån och i det här landet. Älskade Joel.

Vackra scener fick avsluta säsongen denna gång och framför kokande läktare fick hemmalaget hänge sig till både glädje, revanschlusta och tid att pusta ut.

För efter 3-0 hemma på Del Duca så stod hon där, klar som sista lag för Serie B, La Regina Delle Marche - Drottningen av Marche.

Det var ett makalöst tifo, en målning som tog över hela curvan och som efter matchen följde med ner på stan. Ascoli var återigen drottningen.

Första mötet i Brescia var en tätare historia som präglades av enorma mängder regn och som till slut efter 60 minuter fick avbrytas för att dagen efter, spelas klart.

1-1 blev det då, 3-0 blev det nu och en väldigt fin säsong fick ett magiskt avslut och efter två säsonger i Serie C så är Ascoli nu tillbaka igen efter att förra säsongen bara vara en poäng från att åka raka vägen ner till Serie D.

Ascoli med 16 säsonger i Serie A och en historia som sträcker sig ända tillbaka till 1898 vilket gör dem till en av de allra äldsta fortsatt aktiva klubbarna i Italien och med läktare som verkligen hör hemma i serier högre än där de nu befunnit sig.

Det är ett spännande lag och projekt de driver och Ascoli ser jag kommer att kunna överraska många lag nästa säsong och det var fint att se Mister Francesco Tomei redan dagarna efter, förlänga sitt avtal över 2029 vilket signalerar mycket.

Serie B är då klart även om det fram till igår faktiskt var lite ovisst. Juve Stabia stod ju som jag skrivit om tidigare, inför ännu en kritisk period där en hearing igår stod i epicentrum.

Kort sammanfattat: Anti maffia-kommissionen övertog klubben efter att det upptäckts att den styrts av lokal maffia sedan länge. Amerikanska Solmate gick i januari in som ägare tillsammans med och under statlig kontroll. Solmate lämnade klubben efter två veckor och inga räkningar betalades. Francesco Agnello köpte klubben för 1 euro i mars men betalade inte heller han några räkningar och ville inte heller stå till svars för några framtida finansiella garantier för klubben. Alls.

Alberto Guerri klev så in i går och lade fram ett projekt som godkändes av Neapels polis, av anti maffia-kommissionen och av domstol och Agnello. Guerri således ny ägare och ska nu slutföra registreringen inför nästa säsong senast den 16:e juni.

Efter det så kommer han också att vara tvungen att leta både tränare och sportchef. För Matteo Lovisa som jag hyllat många gånger, verkar nu till slut flytta från Castellamare och omhänderta en lite större klubb med något större kassa. Südtirol.

Ett tråkigt val men ett väldigt smart och rimligt val. För egen del så är det en sportchef jag hade velat följa i en större klubb, det han gjort under sina år i Stabia med ligans lägsta budget, är inget annat än makalöst. Avancemang från C. Två raka semifinaler i playoff och sportsligt sett har man utmanat både Cremonese då, Monza väldigt starkt. Två motstånd som tog sig ända upp till A.

Cremonese, Pisa och Hellas ner från A. Arezzo, Vicenza, Benevento och Ascoli upp från C. 20 lag varav 5 från södra delarna, 15 från norröver.

Arezzo
Avellino
Benevento
Carrarese
Cesena
Cremonese
Empoli
Hellas Verona
Juve Stabia
Mantova
Modena
Padova
Palermo
Pisa
Sampdoria
Südtirol
Virtus Entella
Vicenza

En väldigt fin säsong med många spännande och bra lag, klassiska klubbar och läktare men med första gången på länge där lagen från Serie A inte riktigt kan ses starka nog att studsa tillbaka direkt.

Palermo kommer att ha en otrolig chans kommande säsong om de nu omhändertar mercaton på tillräckligt bra sätt. Inzaghi blir kvar, Carlo Osti likaså. Palermo stora favoriter till avancemang och får inte missa denna möjlighet nu nu dukats upp.

Cremonese är ett bra lag utan tvekan och kommer även de att utmana men tränarposten är oklar. De ersatte Davide Nicola med Giampaolo i mars och känslan är inte att han får vara kvar. truppen behöver också bantas och byggas om och ekonomin är inte jättestark.

Lite samma är den instinktiva känslan kring Hellas men kring Pisa är den mörk. Känslan.

Hiljemark från Borås till Toscana. Den största uppgradering en människa upplevt. Helger på båt, kostymer från Boglioli. Livets mat. Livets dryck. 15 matcher, 13 förluster. 1 vinst.

Att hans agenter nu ringer runt för att hitta en ny klubb efter att han fick sparken på vissla är inte konstigt, han kommer att ha det svårt att hitta ny klubb ens i Sverige, men att Sampdoria erbjudits honom gör att jag får väldigt ont i magen då jag mycket väl vet vilka som idag styr denna klubb. Men ja, inte ens Tey, Walker och Fredberg kan väl vara så korkade. Eller?

Vid sidan av tränarfrågan för Pisa så har de inte heller trupp eller ekonomi för en framtida toppstrid och här tror jag mer att de tillsammans med Juve Stabia kommer att vara nästa säsongs största misslyckanden sett till vart de nyss var.

Tränare har det talats mycket om, många lag söker och många tränare lämnar. De två främsta namnen har ju varit Catanzaros Aquilani och Stabias Abate där Aquilani efter en makalös säsong nu lämnar för Sassuolo och där Abate är väldigt nära en återkomst till Turin och Torino där han som högerback spelade 27 matcher 2008/09.

Serie B tappar två profiler och väldigt bra tränare och även om det kommer att bli fint att se hur de klarar av nästa nivå, lika trist är det att vara utan dem nästa säsong i B.

Modena och Sampdoria har båda varit nära Fiorentinas Galloppa och där verkar de förstnämnda vara närmst men vid sidan av detta så är inte mycket klart än i serien, många lag fortsätter sina pussel och man undrar lite vart tränare som Vanoli, Nicola och D´Angelo till slut hamnar, först visst bör de kunna hamna här, i B?

Lite kort idag, men så får det bli ibland. Många tankar som behövde formuleras.

Nästa gång tänker jag att vi sammanfattar säsongen mer på djupet. Vilka var årets tränare, spelare, genombrott, överraskning och flopp? Det finns mycket att omhänderta

Tills dess vänner, ciao

Det var minst sagt starka scener som utspelades på Brianteo i Monza i fredags afton. Det är en otrolig värld fotbollen, hopp som tänds i hjärta och själ och som ger hela städer och samhällen, familjer och vänskapsband, sammanhang, en gemenskap och en riktning att tillsammans hänge sig åt.

Att glömma precis allt annat. Alla problem. Alla smärtor.

90 minuter fotboll som blockerar allt annat och ger livet en mening som ingenting annat kan ge. Passion, kärlek, hopp och förtvivlan och ett pulserande känslosvall mellan samtliga delar under den tid som löper fram till vissla.

Catanzaro har stått får en väldigt fin säsong och krönte den med ett makalöst avslut även om drömmen om Serie A just stannade vid en dröm till slut.

Tårar rann ner för kinder, sorg blandad med stolthet. En total kärlek och samhörighet mellan lag och folket på läktarna och hemma i città tra due mari.

2-0 i underläge vändes på bortaplan till 2-2 och hade bara matchen gått till förlängning så hade förmodligen Catanzaro till slut stått som vinnare över dessa två matcher, men nu är systemet byggt på det sättet att det premierar lagen som över en hel säsong gjort det bättre och även om det är brutalt och kan kännas orättvist, att Monza i detta playoff fått tillräckligt med fördelar så slutade de ändå 15 poäng före Catanzaro under ordinarie säsong.

“Det sägs att historien skrivs av segrarna och det är sant. Men det finns segrar som ingen tabell kan beskriva, ingen cup kan representera, inget resultat kan sudda ut. Vi vann med passion. Vi vann med uppoffring. Vi vann med kärlek till den här tröjan, till de här färgerna, till de här människorna. Vi var ETT.

Ett hjärta som slog som ett. Klubb, president, direktörer, lag, manager, personal, lagerarbetare, sjukgymnaster, läkare och läktare: en enda själ som gick i samma riktning. Vi vann varje gång vi reste oss upp efter ett fall. Varje gång bet vi ihop tänderna i tystnad. Varje gång valde vi att kämpa tillsammans i stället för att ge upp och kanske vår största seger var ytterligare en. Att vara ett exempel. Ett exempel för hela Italien.

För i en fotboll där budget, siffror och ekonomisk styrka ofta är av största vikt, visade vi att det fortfarande finns värden som inte kan köpas. Vi mötte berg som verkade omöjliga att bestiga. Vi utmanade lag som var större, rikare och mäktigare än oss och vi gjorde det utan rädsla och vi såg dem i ögonen. För att vara starkast är lätt när man har allt. Att vara modigast när man har mindre är något extraordinärt.”

Orden är stadens son, hjälte och kapten Pietro Iemmellos och beskriver Catanzaros resa denna säsong väldigt vackert och bra. En makalös säsong tog sitt slut. Hopp släcktes där den kvällen men tändes på samma gång.

Men för att fortsätta ta steg och nå drömmarnas land i Serie A så behövs också kontinuitet och kvalitet och Aquilani som lett laget på ett enormt sätt, både taktiskt som ledarskapsmässigt, har många ögon på sig liksom flera av spelarna.

Torino och Sassuolo är båda i direkta samtal med honom och även Sampdoria och Hellas har visat sitt intresse och som allt ser ut här och nu så är det nog Torino som kommer att stå med Aquilani som tränare nästa säsong och Catanzaro får se sig om efter någon annan.

Sportchef Polito ser dock ut att förlänga sitt avtal med två säsonger nu i dagarna och det är såklart minst lika viktigt. 19-årige magikern Mattia Liberali som stått för en otrolig säsong både i klubb som i landslag och nu står inför sitt stora genombrott kommer förmodligen att få bud från större klubbar redan i sommar och Iemmello fyller nästa år 35.

Hur resan ter sig framåt blir såklart med det ovisst men resan i år, den har varit otrolig att följa.

Det kommer inte bara att vara Catanzaro som behöver rekrytera ny tränare under sommaren. Sampdoria har ju som ni vet meddelat Lombardo att han inte kommer att leda laget framåt och nu har också Modena och Andrea Sottil gått skilda vägar. Sottil som i mina ögon stått för en fin säsong tillsammans med Modena, främst sett till hösten där man länge låg i den absoluta toppen och även om jag förstår viljan att nå längre i playoff så var det ändå mot ett väldigt svårt Juve Stabia som de åkte ut.

Stabia som nu återigen står inför ännu en problematisk tid. Francesco Agnello som i april köpte klubben av Solmate för 1 euro har precis som de tidigare ägarna inte satt sin fot nära laget och Stabia står igen under statligt styre då vare sig Solmate eller Agnello har tillhandahållit förbundet korrekt dokumentation gällande, egentligen någonting och polis, domstol och förbund fortsatt tror att allt handlar om den tidigare maffia-infiltreringen som löpande agerar och försöker hitta vägar kring juridiken för att fortsatt styra klubben.

I morgon onsdag så kommer förhandlingar att hållas mellan domstol, polis och Agnello/Stabia Capital under översyn av den nationella anti-maffia-styrelsen samt Neapels polischef Agricola så vi får se vart allt detta landar denna gång. Agnello behöver visa upp en finansiell plan som underlag för nästa säsong och framåt eller sälja klubben. Både Alfredo Guerri/Domus Srl och Zeljko Jelelkovic/Swiss Gulf Holding har visat intresse för ett övertagande men tiden är knapp och klarar man inte att genomföra något av ovanstående så riskerar klubben konkurs och tvångsdegradering vilket i sin tur skulle öppna för Bari i Serie B igen.

Något som är väldigt klart och tydligt är i alla fall att samtliga klubbar, inklusive Stabia, behöver registrera sig för nästa säsong senast den 16:e juni och då måste alla papper och ekonomin vara på plats, något som inte känns helt säkert där vi idag står och det har också nu intensifierats kring sportchef Lovisa och tränare Abate som både verkar vara på väg bort.

Modena jobbar för att rekrytera dem som duo, Sampdoria har fört samtal med Abate men det har samtidigt också både Torino och Sassuolo gjort och då Fabio Grosso nu går från de sistnämnda till Fiorentina som allt ser ut, så känns det nog som att Abate landar den rollen medan Aquilani reser norrut till Turin och att Sampdoria med det går miste om dem båda.

Men Sampdoria har vid sidan av de spåren också tydligt visat intresse för och fört samtal med Fiorentinas primavera-tränare Daniele Galloppa vilket är ett väldigt intressant spår i min mening.

Galloppa som ledde Fiorentinas primavera till sin första Scudetto på 43 år denna säsong är en dedikerad och spännande profil som skulle passa väl in i det Sampdoria verkar vilja bygga med utvecklat fokus och kompetens kring akademi och spelarutveckling. Långsiktighet.

Men vi får se. Vid sidan av Sampdoria så har Catanzaro också visat intresse. En lika stor rotation bland tränare väntas alltså likt den en hylla upp i Serie A men med lite andra namn och vi får också se vad som händer med Venezias Stroppa och Frosinones Alvini om de nu får och vill följa med upp till A, något som verkligen inte är säkert sett till hur klubbarna historiskt agerat vid avancemang. Precis som vissa spelare så drivs och trivs vissa tränare också bättre en nivå ner, utan tvekan.

En tränare som dock till slut fick förlängt förtroende är uppflyttade Beneventos Floro Flores som tog över som interim och efter det gick 17 matcher utan förlust och säkrade en plats i Serie B med klubben han tidigare var primavera-tränare i. Ett väldigt bra och fint beslut och det är en tränare och lag det ska bli väldigt intressant att följa framåt.

Sampdoria har i dagarna inte bara avslutat tekniska direktörer, avslutat tränare och anställt ny VD. De har också till slut dessvärre valt att gå skilda vägar från sportchef Mancini som nu redan har skrivit på för Cesena över 2028 som i stället nu alltså kommer att få fortsätta sin resa tillsammans med Ashley Cole i stället för i sitt hjärtas klubb. Cole som verkar få fortsatt förtroende en säsong till trots det usla resultatet efter hans intåg under våren.

Ersättare i Sampdoria ryktas nu vara portugisen Americo Branca som senast kommer från en liknande roll i Nederländska Fortuna Sittard, ett oprövat kort än en gång i så fall och en chansning i vanlig ordning från Fredberg, Walker och Tey som i dagarna återigen sattes under press från Ultras via de banderoller som hängdes upp under natten till söndagen.

Den inkompetente Fredberg ska bort. Walkers ord glöms ej. Det var kontentan och hänvisar till det samtal Walker tidigare hade med Ultras från La Sud där han lovade seriositet och struktur i processen denna gång.

Det känns som att vi tagit många steg in i hysterin kring tränare, sportchef och transfers men vi är ju faktiskt inte riktigt klara med hur nästa säsong kommer att se ut.

Ikväll är det dags för Ascoli och Union Brescia att göra upp om den sista platsen innan allt stängs och är klart. Brescia börjar hemma, Ascoli avslutar hemma.

Ascoli med en otrolig trend bakom sig mot ett starkt Brescia som för ett år sedan gick i konkurs och efter det tog över Feralpisalo och tog över platsen och starten i Serie C, något som fortfarande inte riktigt känns bra i magen.

Två otroligt täta matcher med läktare som kommer att vara slutsålda till sista plats och brinna mer än någonsin. Två matcher kvar, en plats i Serie B på spel. Makalöst vackert.

Det har varit en känslomässigt stark period för många lag och läktare och det kommer det som sagt även att vara under de sista två matcherna innan säsongen i Serie B och C slutligen går i mål och jag tycker att Pietro Iemmellos ord sammanfattar allt så väl så vi avslutar denna gång med ännu ett citat från Catanzaros sista kväll denna säsong.

“När du lyckas få andras hjärtan att slå så betyder det att du har lämnat ett avtryck. Det betyder att din berättelse har blivit mångas känsla och inget nederlag kan sudda ut något så stort och vackert. Det finns alltid en gryning efter en mörk natt. TI AMO”

• Palermos Antonio Palumbo åkte på både böter och två matchers avstängning under starten av nästa säsong för bråken på planen efter förlusten mot Catanzaro där han gick till attack mot både domare och motståndare då känslorna för de rosasvarta blev svåra att hantera

• Känslorna blev också svåra att hantera på hedersläktaren samma match där Catanzaros sportchef Ciro Politos familj hamnade i fullskaligt slagsmål med Palermo där Politos son gick till attack men fick se sig både överfallen och utslängd tillsammans med sin mamma

• Ett kapitel i berättelsen om Ternana är nu stängt och ett annat har öppnats. Konkursen är klar, samtliga spelares kontrakt avslutade och Ternana 1925 som klubb, finns inte längre. Hur borgmästare Bandecchi nu väljer att göra kring att tillåta en eventuell återstart via supportrar eller om han väljer att blockera detta då han själv startat Ternana Men i Serie D efter ett övertagande av klubben Orvietana och dess plats i ligan återstår att se. Vissa i Ternana trycker på för en allians mellan båda parter medan supporterorganisationen ”La Ternana Siamo No” under Anacleto Petiglianis ledning driver på för att starta om 1925 i Eccellenza, självständigt. Något som nog vore att föredra ärligt.

• Fabrizio Corsi firade den 31:e maj 35 år som Empolis president och samtidigt som rykten om en försäljning dykt upp hälsar han staden och läktarna under jubileumet med det sjukt starka citatet “De kommande 35 åren av Empoli kommer att vara lika bra som, om inte bättre än, dessa 35.”

• Catania verkar ha hittat sin nya tränare efter att Toscano tackat för sig än en gång efter uttåget mot Ascoli. Raffaele Biancolino som ledde Avellino från C till B ser av allt vad det verkar ut att bli näste man att leda elefanterna.

• Galningen Massimo Ferrero överväger enligt uppgift möjligheten att köpa Bari som numer huserar i Serie C efter den tunga degraderingen. Den tidigare Sampdoria-presidenten och Ternana-konsulten ser Bari-klubben som en perfekt möjligheten att återvända till calcion. Aurelio De Laurentiis ska vara är öppen för att utforska en möjlig försäljning av klubben, medan sonen Luigi ska vilja fortsätta vid rodret så vi får se vart även detta slutar. Från askan rätt in i elden och allt annat än en bra lösning för någon om detta nu skulle bli av.

  
  Bari och De Laurentiis har vid sidan av detta också hamnat i bråk med borgmästare Leccese som kräver en femårsplan från klubben och ägarna på bordet för att tillåta spel på San Nicola, något som de vägrar. En plan över 2026/27 är allt vad man vill lova vilket även det såklart kan tyda på en försäljning i antågande då även de nya reglerna för multiklubbägandeskap introduceras från och med 2028 och med det inte skulle tillåta familjen att äga både Bari och Napoli som de gör idag. Stadio Tonino D'Angelo 4 mil från staden ses som en potentiell möjlighet men att gå från 58 270 stolar till 3000 är en viss skillnad även om det nu handlar om Serie C. 31:e maj var deadline och just nu har inte Bari ett avtal med kommunen om San Nicola och även gällande arenor så måste en sådan vara säkrad och klar till registreringen den 16:e juni.

  
  I veckan fick han också fick se sig själv i tidningen där ett supporterinitiativ hade köpt en helsida i Gazzetta del Mezzogiorno med ett ganska tydligt budskap får man ändå säga. Fortsättning följer garanterat på fler än ett håll

Giorgio Corona var aldrig den sortens anfallare som byggde sin karriär på tv-kameror, reklamkampanjer eller perfekta highlights. Han tillhörde inte de stora arenorna eller de skinande omslagen. Han tillhörde snarare radioreferat som brusade genom öppna köksfönster i Kalabrien och på Sicilien med vinden och syrsorna som fond. Söndagseftermiddagar där människor lutade sig fram över kaffekoppar och väntade på att höra hans namn nämnas igen.

De långa stegen såg nästan klumpiga ut, tills man plötsligt märkte att han redan var förbi sin försvarare. Strumporna högt uppdragna. Byxorna uppkavlade. Det solbrända ansiktet och håret som fladdrade när han vände upp mot mål.

För supportrarna blev han snabbt mer än bara en målskytt. Han blev ett löfte. Ett bevis på att deras lilla klubb, deras slitna stadion och deras stad fortfarande betydde någonting i den italienska fotbollen.

När Giorgio Corona stod längst fram med nummer 9 på ryggen kändes fotbollen enklare. Som om matcher kunde vinnas bara genom att lyfta in bollen i straffområdet och låta honom göra resten. Och ofta var det nästan så. En studs, en axel, ett volleyskott taget utan att tänka och plötsligt låg bollen i nät.

För människorna i Catanzaro, Messina och Catania var han inte bara en anfallare. Han blev själva bilden av sydländsk fotboll: hunger, stolthet och envishet.

Han gjorde 262 mål under karriären men tillbringade nästan hela sitt liv långt från rampljuset. Bara en enda säsong i Serie A. Resten av åren spelades i divisioner där kamerorna sällan dök upp och där vissa matcher idag bara lever kvar i människors berättelser.

Och kanske är det just därför historierna om honom blivit större med tiden.

Det finns fortfarande supportrar som svär på att de såg honom göra mål från mittplan. Andra berättar om bicycletor som verkade trotsa fysiken. Ingen vet längre exakt hur målen såg ut. Det spelar ingen roll heller. Det är så myter överlever.

Han föddes i Palermo, bland trånga gator och slitna planer där nästan varje pojke drömde om fotboll. Där lärde han sig spelet innan han lärde sig något annat. Inte genom akademier eller taktiska analyser, utan genom asfalt, grus och kamp.

Karriären tog fart sent. När många andra redan slagit igenom jobbade Corona fortfarande på restaurang samtidigt som han spelade i amatördivisionerna. Veckorna fylldes av arbete och träning, helgerna av matcher. Det gav honom en annan sorts relation till fotbollen. För honom var spelet aldrig något självklart.

Kanske var det därför supportrarna älskade honom så mycket. Han hade aldrig den där distansen som ofta uppstår kring professionella spelare. Han uppfattades fortfarande som en av dem. Som någon som visste vad arbete betydde.

Det märktes i allt. Han köpte hus till familjen istället för dyra bilar och smycken. Han pratade hellre om sin tro och sina föräldrar än om sig själv. I spelargången rörde han alltid vid sitt krucifix innan han gick ut till match.

Giorgio Corona tillhörde också en nästan utdöd sorts italiensk anfallare, den som formades mer av instinkt än av akademier. När man ser de gamla filmerna känns det som att han spelar på känsla snarare än system. Försvararna visste aldrig om han skulle skjuta direkt, trycka sig fram med kroppen eller bara fortsätta driva bollen tills någon vek undan.

Även när han nådde Serie A spelade han fortfarande som mannen från Serie C och Serie D. Samma uppkavlade byxor. Samma kompromisslösa spelstil. Samma hunger i varje duell.

Och kanske var det just därför människor älskade honom så mycket. I en tid när italiensk fotboll allt mer började handla om taktik, fysiktester och perfekta presskonferenser såg Corona fortfarande ut som någon man kunde stöta på utanför en bar i Palermo några timmar före avspark.

Överallt där han spelade lämnade han samma avtryck efter sig.

I Catanzaro blev han nästan en religiös figur. Barn växte upp med hans namn på ryggen. På barerna runt stadion berättar äldre supportrar fortfarande historier om honom timmar före avspark. Inte bara om målen, utan om sättet han spelade på, som om varje boll kunde vara den sista han någonsin skulle få.

Efter matcher stannade han ofta kvar länge utanför stadion och pratade med supportrarna. För många i södern blev han därför något större än bara en målskytt. Han blev symbolen för idén att man inte behövde komma från rätt familj, rätt akademi eller rätt stad för att skapa sig ett namn. Det räckte att fortsätta kämpa.

När han till slut nådde Serie A med Catania hade han redan fyllt 32 år. Hans första och enda säsong i Serie A.

I debuten i Serie A gör han mål direkt. Volley borta mot Cagliari. Sedan springer han iväg med byxorna uppkavlade och tungan ute, som en gatufotbollsspelare som råkat hamna på den största scenen i landet.

Det kändes nästan som om hela södern sprang med honom i det ögonblicket.

Och kanske är det därför Giorgio Corona fortfarande lever kvar i människors minnen. Inte för att han var perfekt. Utan för att han aldrig försökte vara något annat än sig själv.

En spelare från södern som gjorde mål i alla serier.

7 mål i Serie A.

44 mål i Serie B.

130 mål i Serie C.

80 mål i lägre divisioner.

Han fick aldrig representera sin hjärtas klubb, Palermo. Men hans son, Giacomo, spelar i skrivande stund för Palermo. 13 inhopp har det blivit i år för honom och han spelar precis som sin pappa, anfallare. Vi får se om han kan göra ett lika stort intryck på fotbollen i södra Italien som ”Re Giorgio”.

/Emil Gidlöf

Den här perioden när kvalen är igång så känns det verkligen som att varje dag fylls med matcher och att avgöranden står på spel i den omfattning att det faktiskt till slut blir lite svårt att hålla koll på allt.

Att sammanfatta det som hänt blir svårt när det varje kväll spelas en match eller flera som man vill få med men till slut så behöver man dra en gräns antar jag och vi gör så nu tycker jag. Mellan matchen i Monza igår och den i Palermo ikväll.

För vi behöver omfamna det första mötet mellan Catanzaro och Palermo innan allt är avgjort och se matchen som en egen helhet, inte som en del av två.

Stadens son och Catanzaros kapten Pietro Iemmello tillbaka i laget efter en månads skadefrånvaro hoppade in mot Avellino i första rundan och stod för ett mål under de 10 minuter som han då fick. Nu blev det 85 minuter och två mål och en assist i matchen som slutade 3-0 till hemmalaget.

Iemello ledde stolt sitt lag hemma på Stadio Nicola Ceravolo inför kokande läktare och man lyckades stänga ner Palermo helt och hållet. Ingenting kunde kännas igen från säsongens styrka både offensivt såväl som defensivt från gästerna och med 3-0 så kommer det att bli otroligt svårt för dem att vända även om Renzo är en makalös plats och hjälp när det är som viktigast.

Men, 3-0 är 3-0 och Catanzaro är ett väldigt bra lag och det vi definitivt vet, det är att kvällens match i Siciliens huvudstad kommer att bli en episk tillställning mot ett storsatsande Palermo med ett överlägset favoritskap och spelarbudget och ett besök till Piazza Marina för en bön till Santa Maria dei Miracoli kan vara en bra idé för samtliga innan det drar igång på Renzo Barbera ikväll, 20.00.

I det andra mötet stod Juve Stabia för en lika otrolig start hemma på Romeo Menti och vid de närliggande husens balkonger höll man motståndet i schack genom en stenhård press ända fram till sista kvarten. Staden drömde, läktarna kokade och hemmalaget hade hela 2-0 men den skillnad som är mellan dessa lag sett till lagbygge och bredd, spelarbudget och kvalitet, tog till slut ut sin rätt. Monza vände matchen fick med sig 2-2.

Om första matchen var tempofylld och stenhård fysisk så var gårdagens avgörande möte på Brianteo det motsatta. Stabia vilade benen och sjönk lågt, drog ner tempot och försökte att ligga rätt i position.

Monza var trygga med krysset och gjorde inga anspråk på att öppna upp sig för kontringar och det var först i andra halvlek som allt kom att hända. Bytet Petagna ut, Patrick Cutrone in blev avgörande och även om Stabia gjorde precis allt vad de kunde och fick till en kvittering i minut 89 så var bytet till Cutrone och hans två mål, i 84 och 95 det som avgjorde allt.

Monza som första lag, vidare till final.

Samtidigt som man i Genua firade årsdagen av Sampdorias Scudetto, 35 år sedan i år den 19:e maj, så pågår nu en större städning i klubben efter att säsongen stängt och Joseph Tey köpt ut Manfredi.

Lombardo har fått veta att han inte kommer att vara kvar som tränare men att han är välkommen att fortsatt vara en del av staben vilket både är tråkigt utifrån att han verkligen förtjänar en chans på en hel säsong men också fint att veta att vi har vår superhjälte redo att rycka in igen när den utvalda ersättaren misslyckas med sitt uppdrag, som vanligt.

Nicola Pozzi kommer inte att fortsätta som assisterande men kommer eventuellt att få en omfattande roll inom akademin som nu verkar vara i fokus för Sampdoria.

Samtidigt som de sportsliga rollerna utvärderas och planeras så har klubben också bytt VD. Raffaele Fiorella får lämna efter sina år och ersätts nu vid kommande säsongsregistrering av Claudio Morelli som inte bara har finansiell bakgrund utan också en sportslig där han bland annat varit ansvarig för bygget och utvecklingen av Schweiziska Servettes akademi.

Att Morelli också var nära vän med Vujadin Boškov som var den som ledde Sampdoria till den legendariska Scudetton ger ytterligare ett skimmer och en känsla av värde och tyngd.

Både Morelli och Pozzi och satsningen på akademin känns överlag väldigt bra och kommer man vid sidan av detta att få till en erfaren rekrytering i komplement till sportchef Andrea Mancini samt ett bra tränarval så signalerar man mer än man gjort på evigheter.

Men inget är såklart klart ännu och förutom Morelli så har vi bara rykten att tillgå. Rykten, mer eller mindre substantiella.

Sportchefsrollen vill man dela upp i två, man vill under klubbchef Fredberg behålla Mancini men också rekrytera en än mer senior profil där Sassuolos Francesco Palmieri finns i dialog.

Som tränare har det ryktats om Giovanni Stroppa som tog sitt Venezia till Serie A. Det talas också om Catanzaros Aquilani som just nu drömmer om Serie A och ikväll förmodligen tar ett stort steg dit på Sicilien.

Stora och bra namn som också är namn som trivs i Serie B-projekt för att harva i botten av högstaligan.

Men det talas också dessvärre om West Broms usla Ryan Mason och med det så kommer rädslan krypande ändå. Vissa namn ger en bild av framtid och bra val men namn som Mason, ja då vet man att det kommer att bli en sommar av galenskap än en gång där vi förmodligen bara kommer att kunna ta det vi får och det som blir över. Till slut.

I helgen valde Ultras Tito att besöka Bogliasco för att ställa Fredberg och Morelli (på hans första arbetsdag) mot väggen, kräva svar om framtid och process samt att än en gång betona tyngden i att rätt beslut nu för en gångs skull tas av de ledande i Sampdoria. Inget våld och inga konstigheter, ett betonande.

I Ternana fortsätter det att hända saker. En auktion har hållits där Fabio Splendori stod redo med bud men där det till slut föll utifrån förhandlingarna med borgmästare Bandecchi och en andra auktion hålls nu på fredag. Bud på klubben och dess skulder behöver in senast på torsdag klockan 12.00 och rykten säger att det förs dialog med två parter men att ingenting är nära något konkret så vi får helt enkelt vänta och se. Igen.

Samtidigt som denna process pågår så har Bandecchi slagit samman sin futsal-klubb Tip Power Ternana Futsal med Serie D-klubben Orvietana som ska fungera som en plan b för att säkra ett Ternana-lag utanför Eccellenza.

Klubben under det otroliga namnet Ternana Men tar nu över Orvietanas plats i D vilket också då innebär att vi faktiskt kan se två lag i Ternana om det nu blir så att någon köper klubben via auktionen. Ternana 1925 i Serie C och Ternana Men i Serie D.

Playout mellan Bari och Südtirol blev en väldigt tråkig tillställning där bortalaget tydligt var bättre men där båda lagens brister var väldigt tydliga. Två lag som inte kan göra mål och som inte riktigt vet hur man ska omhänderta en uppgift av denna dignitet. Första mötet slutade 0-0 och returen spelas nu på fredag och där behövs verkligen en uppryckning av framförallt Bari om inte detta ska sluta med värre protester och bråk än de bangers som haglade ner under avslutningen i fredags.

Playoff i Serie C är nu framme i kvartsfinalerna där Brescia, Ascoli och Catania klivit in.

Casarano som är det sista laget från första rundan som är kvar lyckades inte hålla emot Brescia och sagan verkar nu vara över för ett otroligt vackert kämpande Casarano inför bortareturen. 0-3 till Brescia.

Potenza-Ascoli och Lecco-Catania slutade båda 0-0 och fördel hemmalagen nu när returerna vänder där det räcker med oavgjort efter 90 för dem att gå vidare till semifinal.

Salernitana som haft det ganska svårt bitvis under säsongen har nu hittat helt rätt och inför 28 000 på läktarna och ett vansinnigt fint tifo så stod även laget för en fin insats och det blev till slut 2-0 mot Ravenna hemma på Arechi och en stark fördel inför returen, även om Ravenna är väldigt bra på hemmaplan även de.

Returer spelas även de ikväll och med det så kommer vi att få se om det blir ett toppmöte mellan Ascoli och Catania i semifinal samt om Casarano har möjligheten till en historisk vändning. Makalösa matcher väntar även här, oavsett hur de än må sluta.

• Mantova går skilda vägar från sportchef Leandro Rinaudo som ersätts av Hellas Veronas tekniske assistent och tidigare sportchef i Caldiero, Fabio Brutti

• Modena och Andrea Sottil ryktas också de skiljas åt då ledning med Carlo Rivetti i spetsen inte alls är nöjda med hur våren och playoff slutade. Modena stod för en väldigt fin höst men tappade under perioder både spel och poäng och föll ur playoff mot Stabia i första rundan vilket inte var nära målsättningen alls. Spezias D’Angelo ryktas in.

• Tjas Begic kommer av allt vad det verkar att förlänga sitt avtal med Sampdoria, Martinelli verkar även han stanna då Fiorentina meddelat att de kommer att låna ut honom ännu en säsong och Simone Trimboli från Mantova och med en uppväxt i Sampdorias akademi verkar vara på ingång. Tre bra spelare och fundament att bygga kring. Fint så.

• Pescara bestraffas med bortareseförbud ända fram till februari 2027 efter de kravaller som uppstod efter säsongsavslutningen hemma mot Spezia där polisbilar brann och stora bråk klädde gator och piazza under hela kvällen.

• Trapani som degraderades utifrån sina minuspoäng som de fick av finansiella problem har nu i rätten fått upprättelse och det är med det fastslaget att Trapani och president Valerio Antonini inte har gjort några fel. Antonini kräver nu Trapanis plats i Serie C tillbaka då poängen bevisligen drogs av på felaktiga grunder.

• Playoff i Serie D pågår för fullt och stökigt blev det i matchen mellan Scatafese och Barletta där Scatafeses Domenico Maggio gav Barlettas tränare Paci en lavett i minut 4! https://t.co/WbHeawSYdK

Det känns redan som evigheter sedan samtidigt som att det bara några dagar sedan som det avgjordes.

Firandet har pågått under flera dagar på flera håll och de kanske vackraste bilderna som kablades ut under helgen var ändå de från Venedig där kanalerna och de trånga gatorna fylldes av stadens folk, av stadens lag och av dess färger.

Det är en otroligt vacker stad men också en stad som det inte går att vara i mer eller mindre. Den mängd turism som täcker varje yta varje dag är frustrerande och outhärdlig.

Jag har varit där vid ett tillfälle, vintern 2024, då jag och min dotter både fick staden och dess lag spela fotboll mot Sampdoria. 5-3 blev det då. Pohjanpalo med hattrick.

Trots att det var iskallt och tidigt i januari så var det en hel del turister på plats och när man ser bilder från sommarmånaderna så är det verkligen ingen plats jag skulle vilja vara på, det vackra försvinner och unikitet och det speciella slutar att existera då allt handlar om trängsel, köer och avgifter.

Det var därför inte bara vackert att se det speciella med ett vattenburet firande som bara är möjligt på vissa geografiska platser, det var något helt otroligt att se människorna från staden återta den och måla den i sina egna färger.

Venezia gick vinnande ur mötet med Palermo såväl som säsongen i sin helhet relativt enkelt till slut och det blev Frosinone som följde med dem upp till Serie A och Giovanni Stroppa får ursäkta men det Max Alvini gjort med Frosinone denna säsong är inget annat än makalöst.

Det Frosinone som nu efter endast 3 förluster på 38 matcher gjorde andraplatsen och direktplatsen upp till A, slutade förra året på kvalplats ned till Serie C och räddades bara då av att Brescia gick i konkurs och de då flyttades upp en placering i tabellen, den ovanför kvalplatserna.

Alvini tränade förra säsongen Cosenza som slutade allra sist i serien och på vissla fick han sparken precis som han åren innan fått av både Spezia och Cremonese efter usla insatser och uteblivna resultat.

Att två minus skulle bli ett plus var kanske inte vad många trodde inför säsongen men det är ett lag som spelade i Serie A så sent som 23/24 så rutinen och stommen finns där såklart och dippen förra säsongen var snarare ett klassiskt degraderingsuppföljningsår i B som så väldigt många lag upplever när de faller ner från högstaserien. Bästa möjliga fingertoppskänsla från sportchef Castagnini utan tvekan och det ska bli spännande att se hur de kommer att ta sig an en ny resa i Serie A även om jag nog har en känsla av att den kan bli ganska kort även denna gång.

Venezia dock, med ny president i Francesca Bodie och nya, stora pengar in från ägare och investerare kommer att vara redo att utmana i mittenskiktet redan nästa år.

Ny arena under byggnad som ska stå klar till sommaren 2027 och en ny stor akademisatsning i Venezia Futuro ligger till grund för en ljus framtid och här ser de faktiskt ut att vara snabbare ut än många av övriga lag i högstaserien gällande både framtid och utveckling.

Det som skaver är såklart att Drake (ja, Drake) är delägare och en aktiv sådan. Investeringarna har varit stabila och viktiga men han äger också Nocta som nu gör tröjorna istället för Kappa och det skiftet har inte varit bra i mina ögon, det som var unikt och vackert med Kappa har blivit för utstuderat och banalt och visst, det kanske är en petitess men för mig är det viktigt. Samt att jag inte har lätt att omfamna kändisar eller amerikaner överlag som ägare till Italienska klubbar.

Visst kommer det fortsatt fina saker från Venezia rent grafiskt, men det är långt från den era de hade med Kappa som var ledande i hela fotbollsvärlden och som ändrade allt kring hur man arbetade och såg på formgivning hos väldigt många klubbar.

I botten av tabellen så blev det inga större förändringar förutom att Entella lyckades med att klättra från kvalplats till säker mark och med det, petade ner Südtirol som nu gör upp med Bari om vilka som blir det sista laget ner till Serie C.

Första matchen i Bari nu på fredag och veckan efter så avgörs allt klockan 20.00 på Stadio Druso i Bolzano.

Varken Pescara eller Spezia lyckades vinna mot varandra och även om Reggiana vann i sitt möte med ett lojt och omotiverat Sampdoria så spelade det till slut ingen roll då Bari stod för en fin insats och samtidigt vann sitt bortamöte mot Catanzaro.

Det har sedan avslutet i fredags också redan spelats kval. Det går som sagt fort och det händer mycket kring serierna.

Modena och Juve Stabia stod för en väldigt tung och bra match igår där Stabia via ett otroligt mål av Zenoli i minut 86 lyckades krossa alla Modenas drömmar och stängde deras säsong.

Juve Stabia som nu två raka säsonger spelar playoff efter att året innan dess spelat i Serie C och det är fortsatt ett lag och bygge av Matteo Lovisa som imponerar.

Trots näst lägst spelarbudget av samtliga lag och trots tvångsövertagande av stat på grund av maffians infiltration och kontroll. Trots allt kaos med de nya ägarna som lämnade klubben efter en vecka och trots överhängande risk om poängavdrag och finansiellt kaos. Trots allt det så har man alltså för andra året i rad inte bara nått playoff, man har för andra året i rad också avancerat från runda ett.

Förra året slog man ut storlaget Palermo, denna gång ett väldigt bra Modena och det ska bli väldigt fint att se David gå upp mot Goliat i runda två där Monza med överlägset störst spelarbudget väntar.

Vad det blir av den här säsongen både på planen och utanför återstår att se och hur framtiden i Castellammare di Stabia för Lovisa med det blir, det lär vi få veta när matcherna tar slut. Många större klubbar med större plånböcker kommer garanterat att vilja knyta till sig den unge sportchefen som trots sina 30 år på jorden lyckats med väldigt mycket i sin roll och det med väldigt små resurser och begränsade förutsättningar.

I den andra matchen vann Catanzaro med hela 3-0 mot Avellino efter en ganska överlägsen insats, det var aldrig någon fråga kring vilka som var bäst i mötet.

Tre lag från södern kvar nu i kvalet. Stabia, Catanzaro och Palermo och visst är det dags för ett till lag därifrån i Serie A?

Stabia-Monza på lördag och Catanzaro-Palermo på söndag. Semifinalerna spelas i dubbelmöten och med övertid, dock inga straffar. Vid oavgjort resultat över två matcher så går de högst rankade lagen vidare till final.

Sampdorias säsong avslutades med en blandad känsla, lättnad men samtidigt tung.

Inte bara på grund av tabellen eller de krossade förväntningarna längs vägen, utan för att klubben fortsätter att sakna en tydlig riktning.

Man har bytt skal flera gånger än rimligt och klamrat sig fast vid resultat utan att någonsin ge intrycket av att kunna bygga något stabilt och det stora problemet fortsätter att vara just detta, att förstå vad Sampdoria kommer att bli. Både här och nu såväl som framåt.

Ett aktieägarmöte visade i veckan ett bokslut som förväntas avslutas med en förlust på mer än 40 miljoner euro vilket är en enorm summa för Sampdorias nuvarande situation, särskilt i Serie B som har slukat pengar i åratal utan att garantera någon ekonomisk trygghet alls via liga eller tv-rättigheter.

Varje sommar känns som en definitiv omstart och varje sommar ifrågasätts bara några månader senare och förändringar görs inte med en långsiktighet eller plan. Ingen kontinuitet. Bara instinkter och kosmetika.

Andrea Mancinis position som sportchef är fortfarande oviss. Hans arbete har uppskattats, särskilt hans vinterfönster som fick till den förändring som under våren var livsviktig och känslan är ändå att han kommer att få fortsatt förtroende även om det kanske inte blir som ensam sportchef.

Rykten säger nämligen att Francesco Palmieri kan vara på väg till Genua och Sampdoria.

Palmieri, nu sportchef i Sassuolo har en historik som spelare i Sampdoria och ska vara intresserad av att axla projektet enligt pressen och det hade varit en otrolig värvning ärligt då det arbete han gjort under de senaste två åren som sportchef varit väldigt framgångsrikt och de år han byggde och drev Sassuolos akademi även de imponerande där de idag är en av landets bästa.

Tränarfrågan är även den som vanligt oviss. Lombardo som nu räddat klubben från degradering och kval två år i rad har tydligt gett klubben en känsla av identitet och gemenskap igen.

Dock räcker ofta känslomässiga band för att säkerställa kontinuitet och det har varit en tydlig vilja från Manfredi och Tey att bygga någonting nytt och det är fortsatt ett vägskäl som klubben befinner sig i och som de nu befunnit sig i under väldigt lång tid.

Det vi vet är att laget nu börjar formas inför nästa säsong. Massimo Coda och Matteo Ricci kommer inte att fortsätta samtidigt som Udinese väljer att kalla hem Matteo Palma och göra till sin.

Martinelli som varit en starkt bidragande anledning till att man klarat sig kvar verkar också kunna gå att lösa ännu en säsong på lån från Fiorentina och Tjas Begic och hans option är aktiverad.

I Serie C spelas det playoff och det har fortsatt vara svårtippat. Campobasso som jag trott mycket på förlorade stort hemma mot Potenza som i tabellen slutade 5 platser och 10 poäng efter dem.

Ravenna hade svårt mot Cittadella och fick bara med sig 2-2 efter att ha gjort 2-1 i min 82 och till slut lyckats kvittera 4 minuter senare. Inför kvällens returmöte har Salernitana också bara en uddamålsledning vilket såklart kan ses som ett rejält övertag då oavgjort över två matcher räcker för avancemang, men efter att ha tappat en ledning med 0-3 till 2-3 i slutet av matchen bjöd man onödigt in till nervositet och jämnhet och matchen ikväll i Salerno blir nu väldigt spännande.

• Messina förlorade sin kvalmatch mot Ragusa och blev med det degraderade till Eccellenza, serien under D. Ett helt otroligt förfall av en klubb som så sent som 2006/07 spelade i Serie A och som är Siciliens tredje stora lag, eller var. Sorgligt är det och jag hoppas innerligt att de kan påbörja ett projekt och en resa upp igen.

• Igår skrevs ännu ett kapitel i boken om Ternana och dess framtid. En auktion hölls av staden där Fabio Splendori stod redo att att ta över klubben med borgmästare Bandecchis godkännande. Kapital var säkrat och allt stod redo men slutade som så ofta i att Splendori till slut drog sig ur. Inga andra bud inkom och Ternana verkar nu få starta om i Eccellenza eller som bäst i Serie D. Foggia kommer då som det verkar att få deras plats och med det slippa sin degradering.

Inom den italienska fotbollen så finns det vissa uttryck som säger mer än statistik någonsin kan göra. Orden används inte bara för att beskriva hur bra en spelare är. Utan var han passar, vilken miljö han tillhör och vilken sorts karriär han är byggd för.

Två av de mest klassiska uttrycken är “Bomber di Provincia” och “Bomber di Categoria”. På samma sätt pratar man också om “Giocatore di Provincia” och “Giocatore di Categoria”.

En Bomber di Provincia är målskytten som blir kung i de mindre städerna och de mindre klubbarna.

“Provincia” i Italien syftar inte bara på landsbygden – det handlar om allt utanför de stora fotbollsmetropolerna som Milano, Turin, Rom eller Neapel. Klubbar som lever lite i skuggan av jättarna.

En Bomber di Provincia är ofta älskad av supportrarna, extremt effektiv i mindre klubbar och symbol för en stad eller region. Det är spelaren som gör 18 mål för Bari, Lecce eller Palermo – men som kanske aldrig lyckas i Juventus eller Milan.

Mer söndagseftermiddag än Champions League-kväll. Det handlar inte om att spelaren är dålig. Tvärtom. Många Bomber di Provincia är otroligt skickliga.

Ett klassiskt exempel är Dario Hübner – en kultfigur som gjorde mål överallt men aldrig riktigt fick den stora scenen trots sina siffror.

Andra namn som ofta nämns i samma anda är Igor Protti, Christian Riganó eller Ciccio Caputo.

En Bomber di Categoria är något annat. Här handlar det inte främst om stad kontra storstad – utan om nivå. “Categoria” betyder division eller serie. Han kanske gör 20 mål varje år i Serie C eller 15 mål säsong efter säsong i Serie B. Men när han går upp en nivå tar det stopp. Det här är spelaren som alltid levererar i “sin” kategori men kanske saknar det lilla extra för högre nivå.

I Italien finns nästan en romantik kring sådana spelare. Supportrar respekterar dem enormt eftersom de är specialister. En Bomber di Categoria behöver inte vara tekniskt briljant. Han behöver bara fortsätta göra mål.

De finns på alla nivåer i den italienska fotbollspyramiden.

Stefan Schwoch - Länge flest mål i Serie B, gjorde många av dem i Vicenza, men även en del i bland annat Napoli.

Massimo Coda - Flest mål genom tiderna i Serie B och fortfarande aktiv i Sampdorias anfall med 9 mål denna säsong. 37 år nu och ryktas till Salernitana under sommaren.

Simone Corazza - Större delen av sin karriär i Serie C, du vet att du får 12-18 mål från honom varje säsong. Spelar fortfarande även han.

Alessio Damiani - Spelade i Romas ungdomslag och härjar nu runt i olika lag från Lazio i Eccelenza. Gör 25-30 mål varje säsong.

Domenico Maggio - Står för 12-20 mål varje säsong i Serie D. 35 år och sköt nu upp Scafatese i C men kommer givetvis inte följa med dem upp.

Skillnaden mellan Provincia och Categoria är subtil men viktig: Bomber di Provincia handlar mer om miljö och klubbstorlek. Bomber di Categoria handlar mer om divisionsnivå. En spelare kan vara båda samtidigt.

Exempel: En anfallare som gör massor av mål för småklubbar i Serie B och Serie C kan absolut beskrivas som både Bomber di Provincia och Bomber di Categoria. Men: En spelare kan också vara Bomber di Provincia i Serie A – alltså en stjärna i mindre Serie A-klubbar utan att lyckas i toppklubbarna.

När man istället pratar om Giocatore di Provincia/Categoria breddar man begreppet bortom målskyttar. En Giocatore di Categoria är spelaren som hör hemma på en viss nivå.

Man hör ofta uttryck som:

“È un giocatore da Serie B.”

“È uno di categoria.”

Det betyder inte nödvändigtvis något negativt. Snarare att spelaren är perfekt anpassad för tempot, fysiken och rytmen i den divisionen. Vissa spelare är för bra för Serie C, perfekta för Serie B men inte tillräckliga för Serie A.

Därför älskar Italien dessa uttryck Det fina med italiensk fotboll är att man alltid har romantiserat specialister, kultspelare och lokala hjältar.

Alla behöver inte vara nästa Francesco Totti eller Alessandro Del Piero. Ibland blir spelaren större genom att: exempelvis dominera i Brescia istället för att sitta på bänken i en storklubb. Och kanske är det därför uttryck som Bomber di Provincia och Bomber di Categoria fortfarande lever kvar i Italien.

De beskriver inte bara fotbollsspelare. De beskriver en del av italiensk fotbolls själ och det jag kommer över tid att berätta om spelare som är och som var just denna typ av spelare. Alla med unika berättelser men sammanflätade av kategori, eller provins.

/ Emil

Det var alltså på dagen 20 år sedan Spezia spelade 0-0 mot Padova och säkrade en plats i Serie B för första gången på 55 år och det som förväntades bli en motsatt resa på jubileumsdagen i fredags blev mot alla odds en sista möjlighet till överlevnad och första maj i La Spezia är fortsatt en dag med ljust skimmer.

Överlägsna Venezia på besök och underläge 0-2 i minut 70. Degraderingen spikad och klar och uppgivenheten på läktarna gick att ta på. Men ett Venezia som bara behövde ett kryss för att vinna serien slappnade såklart av och lät ett desperat Spezia komma in i matchen och med 1-2 i minut 73 fortsatte jakten ändå in på stopptid där den inbytte och fortsatt faktiskt, skadade, målkungen Gabriele Artistico mot alla odds inte bara kunde stå på benen, han lyckades också kvittera i minut 90.

Motsatta scener mellan lagen såklart även efter matchen men hoppet finns fortfarande för Spezia även om det såklart var jobbigt att behöva uppleva ett avancemangsfirande på sin hemmaplan och inte var de som firade.

Venezia klara för Serie A alltså och det otroligt rättvist. De har varit det bästa laget och har den högsta spelarbudgeten och även om man vacklat någon gång emellanåt så har det enbart berott på högmod och slapphet. Lag för lag har Venezia varit ganska så överlägsna denna säsong även om både Monza och Frosinone utmanat i det sista.

Monza som via inbördes möten har haft fördel gentemot Frosinone i kampen om andraplatsen där de båda inför fredagens omgång hade 72 poäng vardera, fick oväntat stora problem mot Mantova. Mantova visserligen i väldigt bra form tog ledningen och höll 2-0 ändå till minut 78 då Monza lyckades trycka ner dem tillräckligt för att reducera och även tio minuter senare kvittera och då kändes det sannerligen som att en vinst även stod på tur.

Men det blev det motsatta, Mantova 3-2 i sista minuten. Minut 95.

Frosinone samtidigt med en ganska skakig match även de men med ett bättre resultat. 1-0 på bortaplan. Frosinone upp på andraplats, Monza ner till tredje och om det kändes stabilt och självklart från de båda inför de två sista omgångarna så visade de nu upp nerver som de inte visat på hela säsongen.

Sista omgången möter Monza Empoli och Frosinone möter just Mantova, och det ska bli otroligt spännande att se om de lyckas ställa till det även i den matchen mot favoriterna. De har ju nu faktiskt också själva möjlighet att, vid en vinst, ta den sista playoff-platsen. Den plats ingen av Cesena eller Avellino verkar vilja ha. Förlust och usla insatser från dem båda.

Alla tre på 46 poäng. En plats att gå för.

Mantova mot Frosinone. Cesena mot Padova. Avellino mot Modena.

Med förlusten bjöd också Monza in Palermo till en kamp om tredjeplatsen. Förlorar Monza samtidigt som Palermo vinner mot Venezia borta så faller Monza ännu en plats och Siciliens rosa fåglar omhändertar en ännu bättre fördel i kvalet.

Cesena nu med ett väldigt dåligt facit under Ashley Cole. En vinst av sju och bara i två av dem har Cesena lyckats göra mål.

Frosinone har i år trots Venezias höjd och konsekvens varit det svåraste laget att slå. Tre förluster på 37 omgångar vilket följs av Venezia med fyra och Palermo med fem och det Alvini gjort med Frosinone denna säsong är inget annat än makalöst.

Samma Frosinone slutade alltså på playout-plats för ett år sedan och räddades då enbart av Brescias konkurs och de med det flyttades upp en plats i tabellen, till säker mark precis ovanför strecket.

I Genua så tog Sampdoria emot Südtirol framför än en gång, fullsatta läktare och det var en match som inte handlade om annat än resultat. Sampdoria skulle ta vinsten och de poäng det krävdes för att säkra kontraktet och även om det inte var vackert, så var det precis tillräckligt det som vi såg på Marassi.

1-0 nickades in av Abildgaard i minut 31 och defensiven hölls efter det intakt. Sampdoria med klarat kontrakt och även de faktiskt, en teoretisk men väldigt långsökt chans till playoff med sina 44 poäng. Men, förlorar Avellino, Cesena och Mantova samtidigt som Carrarese kryssar, ja då är man faktiskt där. Eller om Carrarese inte vinner sin match mot Entella samtidigt som Avellino kryssar och Cesena samt Mantova förlorar.

2.03% chans var det någon som skrev. Har ingen aning om hur det räknats ut då allt är svårt nog att hålla reda på som det är men även om procenten är låg, så är den tagen.

Fulla läktare som sagt och det var fortsatt tydlighet från La Sud som först vecklade ut en banderoll som krävde att Joseph Tey ska sälja klubben och under slutet visa sitt stöd, sin kärlek och sin förhoppning om en långsiktig framtid för Lombardo och Mancini i klubben.

För andra året i rad har nu Attilio Lombardo räddat Sampdoria från fördärvet och det är inget annat än en otrolig gärning han stått för. En av de allra största legendarerna har cementerat sin plats än mer om det nu gick att göra. Älskade, älskade Atillio.

I botten handlar allt nu om sju lag och 90 minuter fotboll.

Bari har inte råd att förlora. Oavsett resultatet i andra matcher skulle en förlust i allra största sannolikhet innebära direkt nedflyttning till Serie C och det är inte bara på planen det är rörigt. Bengaler och rök har kastats in från läktarna löpande. Ledning och spelare har jagats efter matcherna och även om det blev en livsviktig vinst nu senast mot Entella så var det en match som president Luigi De Laurentiis inte vågade befinna sig på och där laget vid San NIcola under morgonen innan match möttes av budskapet och banderollen “Senza Palle, Senza Dignita”. Utan kulor, utan värdighet. Tydligt.

Pescara, Spezia och Reggiana har alla tre 34 poäng vardera och intar de tre sista platserna.

Bari med 37 poäng på plats 17 och kvalplats medan Virtus Entella med sina 39 poäng ligger strax ovanför, på plats 16 och kvalplats även de.

Empoli som oväntat vann mot Avellino efter att ha visat upp en resultatrad innan dess med bara en vinst på 17 matcher ligger nu strax ovan tillsammans med Südtirol på 40 poäng och är även de fortsatt indragna i kampen om kvalplatserna.

Vinst eller kryss för Empoli och de kan ses som klara men de möter som sagt Monza och det kommer att bli svettigt in i slutet för dem. Südtirol möter ett playoff-klart Stabia, Entella ett Carrarese som precis som Sampdoria har en teoretisk chans för playoff.

Men det kommer att handla om matematik och om inbördes möten. Det är helt klart.

Det handlar om komplexa kombinationer. Bari möter femman Catanzaro och om de förlorar kommer de att fortsatt stå på 37 poäng.

Pescara och Spezia möter varandra där ett lag kan nå just 37 poäng. Vilket av lagen som än skulle vinna så drabbar inbördesmatcherna Bari. Mot Pescara tog de bara en poäng (0-0 i första matchen, 0-4 i returen), medan de mot Spezia spelade oavgjort i båda möten men med sämre målskillnad så skulle Bari hamna efter.

Om Pescara och Spezia spelar oavgjort kan även en förlust vara tillräckligt för att stanna kvar i slutspelszonen, förutsatt att de tre bästa lagen Entella, Südtirol och Empoli inte vinner.

Nedflyttningskvalet spelas faktiskt bara om det inte skiljer mer än fyra poäng mellan de 17:e och 16:e placerade lagen.

Förloraren i matchen mellan Pescara och Spezia kommer att degraderas till Serie C, vinnaren kommer att stå på 37 poäng och får som sagt hoppas på kval.

Pescara som länge såg ut som att de skulle kunna utmana om kval och till och med säker mark med ett väldigt fint schema, har tappat rejält och har nu fyra matcher i rad utan vinst.

En straff i minut 80 såg ut att bli vändningen men där Insigne valde att avstå den så missade Russo den och matchen slutade istället med att Padova i minut 95 gjorde 1-0 och Pescara stod plötsligt utan poäng och ett bråk mellan president och Insigne som var oense om straffen. Insigne menar att det var en känning i benet som fick honom att avstå, president Sebastiani var inte lika säker vilket han berättade för pressen efteråt, något som fick Insigne att reagera och från ett drömslut står vi nu med en usel trend och en spricka mellan president och kapten men med en sista chans kvar, mot Spezia på fredag.

Reggiana har bara en möjlig väg.

Reggiana, som spelar mot Sampdoria, måste vinna och hoppas på en rätt specifik kombination. Att Bari förlorar och att Spezia vinner över Pescara.

I så fall skulle det bli en trevägsmatch mellan Reggiana, Bari och Spezia på 37 poäng och det med inbördes möten som faktiskt gynnar dem då de har 7 poäng mot Spezias 5 och Baris 3 i den inbördes tabell som bryts ut om fler än två lag står på samma poäng.

I alla andra scenarion är Reggiana dömda till direkt nedflyttning.

Så. Om Bari vinner är de garanterade en slutspelsmatch, om de spelar oavgjort eller förlorar får de hoppas på gynnsamma resultat i andra matcher. Det viktigaste för dem är att stanna på 17:e plats och behålla en marginal på högst fyra poäng till laget framför dem.

Rörigt? Jodå. Kan man tycka.

Två lag i kampen om andraplatsen. Fem lag i kampen om den sista playoff-platsen och sju lag om två säkra platser, två kvalplatser och tre platser med direkt nedflyttning.

Otroligt jämnt som alltid och 90 minuter fotboll som på fredag kväll kommer att avgöra precis allt. Himmel eller helvete. Liv eller död.

I Serie C har nu första rundan av kvalet spelats och i morgon så är det dags för runda två.

Många otroligt jämna matcher där fem av nio slutade oavgjort med högst rankade lag som vinnare. Tre matcher slutade med uddamålet och bara Casarano kunde vinna relativt enkelt med 2-0 mot en Monopoli som de under ordinarie säsong faktiskt förlorade båda möten mot.

Trento som jag trodde skulle kunna utmana och skrälla lyckades inte alls i matchen mot Giana Erminio och fick se sig utslagna redan nu.

I runda två kliver så fjärdeplatserna Lecco, Campobasso och Cosenza in och nu kommer det att bli på allvar. Det är tre mycket bra lag även där framförallt Campobasso kommer att kunna utmana på riktigt och där omgångens match är Cosenza mot Casertana som såg väldigt bra ut i första rundan.

• Det blev ingen försäljning av Salernitana och Iervolino sitter fortsatt kvar men har meddelat att han fortsätter att leta köpare och lyckas de bra i kvalet så kan det såklart vara enklare att sälja en klubb i B än i C.

• Agnellos 1 euro-köp av Juve Stabia från Solmate är nu under utredning av förbund och det polisiära då det inte verkar ha gått rätt till. Från maffia-kontroll till statlig dito till Amerikanska Solmate som övergav klubben efter två veckor till en försäljning till Agnello under nystartat bolag för 1 euro. Vem skulle kunna tro att det skulle vara något fuffens här?

• Direkt efter klarat kontrakt och köpet av Manfredis del av Tey, så har det redan börjat ryktas om spelare i truppen och främst de på lån. Mancini vill behålla Mantonelli och går inte ett köp att ordna så vill man förlänga lånet av Fiorentinas unge målvakt. Relationen mellan Mancini och Paratici är väldigt bra och med den förväntade förlängningen av De Gea hos Viola så bör det nog bli så. Henderson har skrivit på över 2028 och även Begics klausul väntas aktiveras. Bra spelare och fundament att bygga kring tillsammans med främst då Esposito.

• En galen sista omgång väntas i Venedig där redan klara vinnarna Venezia tar emot fyran Palermo i en riktigt fin match. Slutsålt direkt när biljetterna släpptes, folk i kö i över åtta timmar enligt rapport och firandet hemma på Penza och i staden kommer att vara något utöver det ordinära och något ni absolut inte får missa.

• 13 avstängda spelare i sista omgången i Serie B. Verreth (Bari), Ambrosino and Santoro (Modena), Bandinelli (Spezia), Fontanarosa (Avellino), Bernat Guiu Vilanova (Virtus Entella), Adorante (Venezia), Bonetti (Reggiana), Calabrese (Carrarese), Conti), Gyasi (Palermo) and Villa (Padova)

I veckan är det stiltje men i helgen var det verkligen det motsatta. Vi såg Serie C gå i avslut och ett playoff-träd formas och med det drog spekulationerna och drömmarna igång.

Det blev till slut Arezzo som vann Girone B efter en stabil och ganska enkel vinst hemma på Comunale mot ett kämpande Torres som visade sig inte ha mycket att sätta emot mästarna som till slut vann med 3-1 och firandet kunde dra igång.

Torres som väldigt länge såg ut att slippa negativt kval då Sambenedettese i sin match hade 1-1 ända in på övertid och där Vis Pesaro i minut 96 satte 2-1 och allt kändes väldigt klart.

Torres låg då på plats plats 16 och Sambenedettese som behövde vinst för att avancera, på plats 17 och kval.

I minut 98 kvitterar dock Samb och efter en galen push lyckas man också vända matchen helt minuten senare och 2-3 var ett faktum i minut 99 och när världens ögon vilade på galenskapen i matchen mellan York och Rochdale så var det här mina minnen från helgen skapades. Sambenedettese med en makalös vändning långt in på övertid lyckades hålla sig kvar i Serie C samtidigt som deras allra största antagonister Ascoli, inte lyckades ta sig förbi Arezzo i toppen.

Ascoli kände nog ganska tidigt att hoppet var ute och förlorade något överraskande matchen mot ett, visserligen väldigt bra, Campobasso på bortaplan men det handlade förmodligen mer om att möjligheten till avancemang inte kändes nåbar utifrån hur matchen tedde sig i Arezzo, mer än att de var ett sämre lag och Ascoli går nu in i playoff som den allra största favoriten före Catania och Salernitana.

Arezzo kunde fira och det var otroligt vackra scener som spelades upp under hela lördagen över hela staden där samtliga boende såg ut att ha tagit sig ut och fylla gator och piazza.

Det är alltså 19 år sedan Arezzo tog sig upp till Serie B senast och de är så väldigt värda avancemanget även denna gång efter en otroligt imponerande säsong, trots att det till slut blev väldigt spännande mellan dem och Ascoli.

Tre år i Serie C1; konkurs och en återstart i Serie D. Fyra år där innan det blev en återkomst och sju år som följde i Serie C.

Nedflyttning 2020/21och två år i Serie D efter det, innan man återigen lyckades ta sig upp till tredjedivisionen och, nu tre år senare, hela vägen upp till Serie B.

Från säsongen 2007/08 till säsongen 2025/26, en skärseld som varade nästan två decennier. Den dansande hästen återvänder till Serie B 19 år efter senast det begav sig och firar nu sitt femte Serie C-mästerskap på över ett sekel.

Totalt har Arezzo spelat 16 säsonger i andradivisionen under fyra olika perioder: 1966/67, 1969/70 till 1974/75, 1982/83 till 1987/88 och 2004/05 till 2006/07.

Den femte uppflyttningen till Serie B i Arezzos historia alltså. Och den är så vacker.

22 år efter senaste vinsten (2003/04) som i sin tur kom 22 år efter den föregående (1981/82).

Lördagen den 25 april 2026 kommer att förbli ett datum som Arezzo-borna aldrig kommer att glömma. Både de äldre som varit med tidigare och de yngre, som för första gången fick uppleva detta. Tillsammans.

Många bilder från helgen som skapat många känslor och där vi ser hur viktig fotbollen är. Vilket fundament till passion, gemenskap, identitet och stolthet den är.

Den bild som fastnade mest var dock ett fotografi från 1982 där man även då målade bilarna röda och vita och med ett underbart B som prydde karossen.

1981 vann Arezzo Coppa Italia Serie C och säsongen efter, ledda av strikern Tullio Gritti, slutade det med avancemang trots en lång kamp i toppen mot Campobasso.

En fantastisk bild och en fantastisk resa även hur det nu kommer att bli nästa år, en serie upp.

Playoff-trädet är med helgen alltså äntligen fullt med lag och det är såklart väldigt lätt att dra slutsater utifrån poängen i tabellen och lagens formkurva om man ska påbörja gissningar och spekulationer men faktum är att den senaste gången en av tvåorna tagit den sista platsen upp till Serie B, var 2021 då Alessandria vann straffläggningen mot Padova med 5-4 efter två raka 0-0-matcher i finalen.

Sedan dess har de högst rankade treorna vunnit och ifjol var det fyran Pescara som tog sig upp till B.

2021 Alessandria (2)

2022 Palermo (3)

2023 Carrarese (3)

2024 Lecco (3)

2025 Pescara (4)

I år är den högst rankade trean Ravenna som slutade bakom Arezzo och Ascoli med hela 73 poäng och en förlust på de senaste 11 matcherna och går nu in i playoff i runda 3 med 5 raka vinster och kommer att vara ett lag att hålla ögonen på.

I övrigt så är det såklart trion Ascoli, Catania och Salernitana som det kommer att handla om. Ascoli med ett makalöst avslut där man innan förlusten i sista omgången hade hela 13 vinster och 1 kryss i rad vilket är en helt otroligt bra trend.

Salernitana som under säsongen haltat något efter en fin start bytte ju tränare i februari då Giuseppe Raffaele fick lämna sin plats till Serse Cosmi, har fått ordning på spelet och under Cosmi visar man upp 6 vinster och 2 förluster senaste 8 och det med 3 raka vinster in i playoff runda 3.

Det är femte gången som Salernitana spelar playoff i C och sedan vinsten 1994 under Delio Rossi har man tre gånger misslyckats att ta sig upp via kval och behövde se till att vinna serien 2014/15 för att säkra avancemang.

Trots en fin andraplats så håller jag inte Brescia högt utan vill hellre plocka fram Trento från Girone A. Trento som även de endast förlorat 7 matcher under säsongen har spelat en väldigt fin fotboll men har kryssat bort sig från striden om topplaceringarna och slutade femma bakom Brescia, Renate och Lecco.

Om jag får välja, ja då väljer jag Ascoli eller Catania. Följt av Salernitana och Trento.

Det jag tror, det är att någon av Ravenna, Ascoli eller Salernitana följer med Arezzo, Benevento och Vicenza upp till B.

I botten så blev det till slut bara playout i Girone B efter att det i A och B varit allt för många poäng mellan lagen på kvalplatserna och man med det, ställer in kvalet i sin helhet.

Men Torres får som sagt ladda om och ta sig an Bra. Två matcher, Torres avslutar hemma. 90 minuter och ingen övertid eller straffar. Vid oavgjort över båda möten, då är det Bra som hamnar i Serie D.

Foggia kämpade in i det sista men får nu se sig själva i Serie D där de så sent som 2019 behövde starta om efter konkursen.

Vi ska berätta lite mer ingående kring Foggia framöver tänker jag även om jag mycket väl vet att jag gjort det förr och ofta återkommer till dem, men det finns så mycket att berätta och så många detaljer som inte fått sin plats än så dit ska vi, såklart igen.

I Serie D såg vi i helgen ännu en klar vinnare och denna gången en lite speciell sådan, nämligen Ostiamare i Girone F.

Ostiamare grundades 1945 och har spelat i amatördivisionerna under majoriteten av tiden sedan dess förutom storhetstiden 1989/90-1990/1991 då de i Serie C2 spelade på den högsta nivå de någonsin lyckats nå och då mycket på grund av ett samarbete med Roma som placerade spelare och ungdomar i laget vilket såklart gav Ostiamare en stor fördel gentemot övriga lag i de lägre divisionerna.

Kopplingen till Roma blev förra året än starkare då Daniele De Rossi som startade sin karriär just här, köpte klubben.

Det var 1997 som Daniele startade sin karriär i Ostia innan han 2000 som junior flyttade till Rom och Roma och att han väljer att gå in som ägare i sin barndoms klubb och med det vara med och leda dem till avancemang till Serie C redan under sitt första år som president, är såklart inget annat än en otrolig prestation och vacker berättelse.

I Serie B såg vi under helgen ett Palermo som med ett oväntat kryss mot nästjumbon Reggiana nu är helt borta från direktplatserna upp till Serie A och samtidigt innehar en garanterad fjärdeplats och semifinal i playoff.

Catanzaro har samtidigt nu också en garanterad femteplats vilket innebär att de möter åttan i ett singelmöte på hemmaplan i första rundan av playoff. En match. Övertid spelas men inga straffar och om det är oavgjort efter 120 minuter så går högst rankade lag vidare till runda 2.

Ett Catanzaro som stått för en mycket fin säsong och som kommer att bli en utmanare i kvalet. 19 målgörare. Två spelare på 10 mål (Iemmello och Pittarello) och endast en förlust på de sista 14 matcherna. Många kryss, visst, men det är ett bra och starkt lag som kommer in med hemmafördel.

Spezia som i helgen förlorade med 4-2 mot just Catanzaro möter i helgen Venezia hemma som med en vinst är klara för avancemang och det är en match som Spezia sannerligen inte behöver i det läge de fortsatt befinner sig i. Allra sist i tabellen med 33 poäng och 6 poäng upp till Entella på säker mark. Ska de ha någon som helst möjlighet att nå kvalplats så behöver de vinna både mot Venezia och mot Pescara i sista. Något som de såklart inte ser ut att kunna göra. Spezia ut direkt känns mer eller mindre klart.

Ett klassikt datum i alla fall i La Spezia då det var 1/5 2006 som de för första gången på 55 hela år säkrade avancemang till Serie B i 0-0-matchen mot Padova.

Mellan Monza och Frosinone är det fortsatt status quo. Vinster i helgen för båda. Kommande bortamatcher på söndag mot likvärdiga motstånd i Mantova samt Stabia. Båda på samma poäng och det kommer att bli otroligt spännande att följa dessa matcher i de två ynka omgångar som återstår av ordinarie säsong för dem båda.

Empoli med en kritisk match mot ett Avellino som kommer ur två raka vinster måste vinna då de har Monza i sista matchen. Pescara samtidigt Padova borta.

Vinst för Entella mot Bari och de kan vara på säker mark inför sista precis som Sampdoria som har en otroligt formsvagt Südtirol hemma på Marassi och som kommer från en väldigt stark match mot Cesena nu senast, även om det blev mållöst och kryss.

• Matteo Manfredi har nu i helgen efter en lång tid av förhandlingar och bråk sålt sina 42% av Sampdoria till Joseph Tey som med det blir majoritetsägare med hela 99,6%. Det har ryktats mycket kring vad som nu kommer att ske, ska han satsa fullt ut eller kommer han att välja att sälja klubben som en helhet nu när han kan förhandla och välja köpare helt själv? Oavsett vad så kommer han att resa från sitt hem i Singapore och vara på plats på Marassi för helgens stundande möte med Südtirol.

• Venezia lanserade i veckan sin nya akademisatsning Venezia Futuro där man via struktur och vision ska bygga en strömlinjeformad process från ålder 8-12 och upp till A-laget.

• Som om det inte spelades nog med matcher mellan lagen i Serie C så har ligan precis lanserat Trenitalias Serie C Regional Super Cup där vinnarna från respektive Girone ska göra upp om vem som egentligen är den bästa vinnaren! Vicenza, Benevento och Arezzo gör upp om titeln med matchdatum 2, 9 och 16:e maj. Pokal och ära finns att spela om. Matcherna kan man köpa på OneFootball. Makalöst fint

• Precis som ovan matcher och dess tillgänglighet på OneFootball så släppte idag plattformen ett Serie C Playoff Pass där ni kan köpa kvalet för ynka 119 sek vilket måste sägas vara enormt prisvärt

• Benevento ser för övrigt över tränarposten inför kommande säsong tyvärr då de under den, visserligen, tillfälliga interim-lösningen och ungdomstränaren Antonio Floro Flores lyckades vända en dålig trend och fullständigt köra över serien. 17 raka matcher utan förlust, bara två kryss, innan första förlusten kom. Han förtjänar mer tycker jag.

Till nästa gång, ciao och TANTO GIA LO SO CHE L’ANNO PROSSIMO GIOCO DI SABATO!!!

Tre matcher återstår nu av Serie B. 270 minuter fotboll kvar att spela innan vi vet vilka som kommer att nå Serie A, vilka som åker ur och vilka som kommer att behöva omfamna kval.

I helgen stod samtliga lag i toppen för starka insatser och tog de poäng som både förväntades och behövdes. Venezia med överkörning och 0-3 borta mot Bari, Monza med lika enkla 0-3 mot Sampdoria och Frosinone, nu med 12 matcher i följd utan förlust, och Palermo även de med stabila insatser och vinster mot Modena samt Cesena.

Pohjanpalo med 2 nya mål och med sina 23 mål och 7 assist hittills har han därmed slagit sitt eget rekord i Serie B. 2023/24 noterades han för 22 mål med Venezia och samtidigt är han nu den första spelaren sedan Massimo Coda 2020/21 att stå för 30 poäng under en säsong i B. Coda då med Lecce, även han med 30 poäng.

Venezia fortsatt med 3 poäng ned till Monza och Frosinone och det med Empoli, Spezia och Palermo kvar. Frosinone har Carrarese, Stabia och Mantova de sista tre och mycket ska till för att de ska tappa poäng i någon av matcherna vilket jag inte heller tror att Monza gör där Modena, Mantova och Empoli väntar.

Palermo med Reggiana och Catanzaro kvar innan sista matchen mot Venezia.

Fjärdeplatsen känns som deras då 4 poäng upp till trean Monza kommer att vara för mycket för dem att ta igen, framförallt med Venezia borta i sista omgången. Ett Venezia som kommer att vilja fira segern och avancemanget hemma framför sina läktare och är väldigt svårslaget på hemmaplan samtidigt som Palermo förmodligen då inte har möjligheten att förändra tabelläget.

I nedre delen av tabellen så stod Spezia för den största skrällen denna omgång då de fullständigt körde över Südtirol och vann med hela 6-1. Spezia som kom från fem matcher utan vinst varav fyra förluster och en vecka av totalt kaos lyckades till slut hemma på Alberto Picco framför protesterande och tysta läktare greppa det allra sista halmstrået med hopp om en kopia av säsongen 2006/07 då de med 4 matcher kvar och samma plats i tabellen lyckades klara sig kvar.

Catanzaro med fem raka utan vinst i nästa för dem blir nyckeln, efter det väntar Venezia och Pescara och i de två matcherna har jag svårt att se dem ta poäng.

Det är nu fyra lag på 40 poäng och med endast 3 poäng ned till kval så är det fortsatt väldigt osäkert för samtliga lag runt omkring kvalstrecket även om det kring nedflyttningsplatserna börjar bli något mer klart trots Spezias vinst.

Spezia kommer att har det svårt att klättra högre och Reggiana med Palermo, Modena och Sampdoria kvar kommer som det ser ut också att åka direkt ur.

Den tredje nedflyttningsplatsen är dock jämnare. Bari, Entella eller Empoli säger jag. De två förstnämnda möter varandra i näst sista omgången och kan de utöver det förväntade krysset också ta en vinst till i ett helt okej schema i övrigt, då ligger Empoli med Venezia, Avellino och Monza kvar, riktigt illa till. En vinst för Empoli de senaste 16 matcherna.

Sampdoria med Cesena, Südtirol och Reggiana kvar skulle såklart inte ha en chans mot Monza och det var verkligen klasskillnad även om 30000 på läktarna hade hopp om annat men med kvarvarande motstånd så är känslan ändå att de kommer att sluta på en helt okej placering till slut även om jag såklart aldrig tar någonting för givet och verkligen behöver flagga för det. Ingenting är än så länge klart.

4 poäng skiljer plats 8/playoff och plats 14. 4 poäng skiljer säker mark på plats 15 och sista plats.

Juve Stabia låg som jag skrev om tidigare pyrt till då de nya ägarna Solmate som tog över klubben i januari inte har betalat vare sig löner eller avgifter till ligan har nu fått ännu en ny ägare. Italienske affärsmannen Francesco Agnello har tagit över och med det har också den operative presidenten Filippo Polcino avgått.

Läktarna har direkt visat sitt missnöje mot Agnello och banderoller var på plats i helgen.

Agnello måste lämna in en kompletterande garanti inom 14 dagar, vilket är nödvändigt för att täcka befintliga skulder och för att säkerställa ekonomisk stabilitet.

Läktarna har också visat sitt missnöje mot Agnello och banderoller var på plats i helgen. Både under match såväl som utanför och det är Agnellos bakgrund som oroar då han har försökt förvärva flera klubbar tidigare och antingen misslyckats eller dragit sig ur. Varje gång.

Även klubbens juridiska administratörer är oroliga då de inte ens informerades om affären mellan Solmate och Stabia Capital, ett företag som bildades bara några dagar tidigare av Agnello själv och genom vilket han fick kontroll över klubben.

Efter mycket om och men så fick Ternana avsluta säsongen i ligan och deras ägarstruktur och ekonomi skulle inte komma att avgöra toppstriden med poängavdrag vilket är väldigt skönt. Vi får nu se en sista omgång som blir direkt avgörande om vilka som följer Benevento och Vicenza upp till Serie B. 90 minuter fotboll på liv och död och med allt att vinna och allt att förlora. Arezzo mot Ascoli. 77 poäng var.

Arezzo har fortsatt övertag då de leder tabellen via inbördes möte och en form som sakta kommit åter. Två raka vinster och imponerande 1-4 borta mot sexan Pineto i lördags.

Ascoli med 13 vinster och 1 kryss senaste 14. 10 raka vinster.

Arezzo möter Torres hemma på söndag, ett Torres som på plats 16 behöver hålla Sambenedettese bakom sig för att slippa kvala. Slutar de på plats 16 och kvalplats så uteblir kvalet då det skiljer fler än 9 poäng mellan dem och Pontedera på plats 19.

Ascoli möter Campobasso borta samma dag och tid och även om Campobasso är ett väldigt mycket svårare motstånd i sig, en väldigt fin säsong i ryggen och på en fjärdeplats inför playoff så är det en fjärdeplats som är klar med 17 poäng upp till Ravenna och 4 poäng ned till Juventus vilket såklart kan påverka.

Ingenting kommer att stå i vägen för något av lagen är känslan och det borde rent logiskt sluta med att båda lagen vinner och att Arezzo med det står klara för Serie B framför sina hemmaläktare på söndag. Men logiskt brukar det ju faktiskt aldrig vara ändå i de här ligorna så min känsla lutar ändå till att det är Ascoli som tar det, i alla fall är det något jag skulle vilja se.

Siracusa och Trapani med konkurshot och tomma konton. Trapani med 24 minuspoäng, Siracusa med 11. Möter varandra i den andra änden av Serie C.

Trapani är klara för degradering redan medan Siracusa faktiskt vid en vinst samtidigt som både Foggia och Giugliano förlorar sina matcher kan peta ner Foggia och hamna 8 poäng bakom Giugliano. 9 poäng betyder att kvalet ställs in. 8 poängs skillnad innebär kval mot Giugliano en en sista chans till överlevnad.

Men i ekvationen finns också Foggia.

Foggia som även de haft ett otroligt tufft år bakom sig och nu står inför ruinens brant. Vi pratar 6 vinster över 37 omgångar och 12 förluster de senaste 15 matcherna vilket innebär att de sedan länge skulle vara klara för degradering om det inte vore för just Siracusa och Trapani och deras minuspoäng.

Det är länge sedan Zemanlandia och ett Foggia i finrummen och kort sagt så har det varit en lång tid av svåra problem de levt i. Sedan 2004 har de gått i konkurs och ombildats inte mindre än tre gånger och senast det skedde 2019 slutade det inte bättre än att de också nekades spel i Serie C och behövde starta om i D där d visserligen efter bara en säsong tog sig upp till C men där de nu återigen hamnat i position att åka raka vägen ner än en gång.

Några av italiensk fotbolls mest hängivna och starkaste läktare finns i Foggia och och trots allt de fått utstå under alla år så har de stått där och gett allt, match efter match, förlust efter förlust.

Matchen mot Monopoli i helgen blev dock en förlust för mycket och på övertid i minut 108 i ställning 1-0 till Monopoli, sprang 20-25 Ultras in på planen och jagade ner sitt lags spelare i omklädningsrummet. Slagsmål med väktare och polis på gräsmattan följde och planen fylldes av rök och inkastade bengaler.

Ett antal gripande skedde både inne på arenan såväl som i efterhand och Foggia tilldömdes redan dagen efter, böter och 4 hemmamatcher utan publik.

En sista chans till kval finns kvar. De behöver vinna mot otroligt formstarka Salernitana som går för sin sista chans om andraplatsen mot Catania samtidigt som Siracusa och Giugliano båda måste förlora.

Foggia dei Miracoli. En tid och en era som är så avlägsen men som fortsatt är den eld som brinner i varje individ på läktarna. Foggia dei Miracoli. En dag kanske åter.

Bakom uppflyttningsklara Benevento och Catania så har Salernitana återigen fått upp tempot igen efter en ganska lång svacka. Andraplatsen kändes under lång tid utom räckhåll men då Catania stått för både svaga resultat och beslut kring tränarposten så ser det faktiskt ut som att de har en chans in mot slutet, men det är mellan Catania på andraplats och Cosenza på fjärdeplats det handlar om, även om det kan låta konstigt.

Men, tränarskiftet från Raffaele till Cosmi har fått önskad effekt och Salernitana har nu under honom 5 vinster senaste 7 matcherna.

Viali som tog över från Toscano i Catania fick ju tidigare gå han med. Fyra matcher blev det. En vinst, ett kryss och två förluster. Ett utomordentligt svagt beslut av klubben och ganska oväntat ändå så valde man att återanställa Toscano som nu igen är den som ska ta Catania via kval upp till Serie B.

Sportchef Ivano Pastore fick ta smällen för beslutet och det resultat som det förde med sig och även han fick samma dag gå. President Grella välkomnade Toscano med öppen famn och rykten säger nu att han har ögonen på Juve Stabias Matteo Lovisa som ersättare till Pastore. Ett mycket bra val om det skulle vara möjligt, men då krävs nog ett avancemang.

Vid en vinst eller ett kryss för Catania så blir de klara tvåa. Vid en förlust och en vinst för Cosenza samtidigt som Salernitana förlorar. Då blir Cosenza tvåa på inbördes möten.

Vinner också Salernitana så har de inbördes mot Cosenza samtidigt som Cosenza har det mot Catania och Catania mot Salernitana. Enkelt? Knappast.

Det man då gör är att bryta ut trion och räkna poäng.

Catania vs Cosenza, Cosenza vinner (1-4, 2-0)

Catania vs Salernitana, Catania vinner (2-0, 0-0)

Salernitana vs Cosenza, Salernitana vinner (2-1, 0-0)

Catania 7p

Salernitana 5p

Cosenza 4p

Catania blir då tvåa. Makalöst vackert och spännande och en hel del att hålla reda på in i den sista omgången även här alltså.

I övrigt så har det handlat mycket om en förväntad försäljning av Salernitana, och det har det gjort länge. Iervolino, som 2022 tog över ett lag i Serie A, räddade det från uteslutning då Claudio Lotito då var ägare både här och i Lazio vilket inte är tillåtet och som sedan dess har investerat över miljarden bara för att leda dem ner i Serie C har velat sälja ända sedan 2024.

Han har tackat nej till en rad förslag, både på gott och ont kan man anta. Solmate som i januari tog över Juve Stabia och en vecka lämnade dem utan att betala en räkning var en av de som låg i förhandling även här.

Förra veckan såg allt ljust ut och den Italienske affärsmannen Cristiano Rufini såg ut att ta över klubben. Ett preliminärt avtal var signerat och pappren låg för förbundet att i torsdags se över och godkänna innan allt skulle slutföras men som så ofta så bröt förhandlingarna samman under några timmar och samtal och i söndags revs det preliminära kontraktet.

Ingen Rufini. Iervolino kvar.

I Serie D så har det varje vecka handlat om lag efter lag som blivit klara för avancemang. 9 grupper och 9 avancemang står på spel och inför de sista två matcherna så är 5 lag klara för Serie C nästa säsong.

Group A -

Group B - Folgore Caratese

Group C - Treviso

Group D -

Group E - Grosetto

Group F -

Group G - Scafatese

Group H - Barletta

Group I -

Grupp I är den grupp som är mest intressant och jämnast. Nissa med 63 poäng, Savoia med lika många och Reggina med 60. Två matcher kvar till den enda riktiga möjligheten att lämna amatörligorna då kvalet inte garanterar någonting annat än en ranking till eventuell uppflyttning om ett lag i Serie C går i konkurs eller hoppar av.

Nissa med vinst i första mötet mot Savoia med 1-0, andra mötet slutade 1-1 vilket gör att Nissa här har en liten fördel ändå. Båda möter ett bottenlag var och ett av lite bättre kvalitet, Savoia med något tuffare AC Palermo.

I andra änden av tabellen hittar vi sorgligt nog Messina där de kämpat hela säsongen med att få saker att fungera både på planen såväl som utanför.

Med två matcher kvar ligger man med 28 poäng på plats 18, den sista kvalplatsen. Under dem ligger Sancataldese på samma poäng och direkt nedflyttning till Eccellenza. Ovanför dem är det 3 poäng till plats 14 och 5 poäng till säker mark. Igea Virtus och lilla Milazzo kvar att möta. Milazzo som ligger någon timma bort med tåget från Messina, där båtarna till Lipari och Stromboli går från. En liten stad och ett litet lag mot en gammal och viktig del av den italienska fotbollen. En del av de lag som inte allt för länge sedan utgjorde en siciliansk trio i Serie A säsongen 2006/07.

• Cosenza i bråk med staden och kommer inte att få spela på Gigi Marulla nästa säsong efter att politikerna inte givit dem tillstånd så länge nuvarande ägare är på plats och därmed tvingas de leta ny plats att spela på. Vibo Valentina 10 mil bort verkar vara aktuellt.

• Rimini har fått okej från politikerna att starta om och det redan till nästa säsong. Rimini som tvångsdegraderades i december har sedan dess kämpat för att få till en omstart och allt verkar nu vara klart för just det.

• Det blev inte Hummel för Sampdoria trots alla rykten. Macron och Sampdoria förlänger samarbetet som går ut i sommar och har kommit överens om ett nytt, flerårigt avtal. Klubbens 80-årsjubileum 12:e augusti lär bjuda på något speciellt kopplat till förlängningen enligt vad som sägs.

• I Serie D Grupp C håller vi de sista matcherna på Portogruaro. 32 matcher spelade. 1 vinst, 8 kryss och 23 förluster. Möter nu tvåan Legnago Salus och trean Union Clodiense innan det är dags för bokslut. Makalöst. Kämpa Portogruaro!
  

Till nästa gång, ciao

En av de mest komplexa strukturer vi har inom fotbollen och ett av de mest omfattande, brutala och vackra slutspel att omfamna. Serie C och dess playoff är ett myller av lag, regler och detaljer som är mer eller mindre omöjliga att förstå sig på eller i alla fall att hålla i minnet över tid så tanken är att vi ska försöka att reda ut allt en gång för alla och skapa en guide gällande just förutsättningar och annat som bygger detta vackra slutspelsträd.

Serie C består idag av 60 lag uppdelade i tre geografiska grupper om 20 lag vardera. Girone A består av lag från norra Italien, Girone B av lagen från de centrala delarna och Girone C av lagen från de södra delarna samt Sicilien.

Vinnarna av varje grupp går direkt till Serie B medan de övriga deltar i ett playoff-system. Totalt deltar 28 lag, alltså nästan halva ligan. 9 lag från respektive grupp (plats 2-10) samt vinnaren från Coppa Italia Serie C.

Coppa Italia Serie C spelas parallellt med ligan med start i augusti månad och samtliga 60 lag i Serie C deltar. Vinnaren i cupen garanteras en plats i tredje rundan av playoff samt en plats i den större, Coppa Italia.

56 lag uppdelat i 4 regionsbaserade grupper om 14 lag spelar första rundan och i runda två ansluter de 4 högst rankade lag, de som degraderats från Serie B och de som med det har en plats i ordinarie Coppa Italia.

60 lag som tävlar om 4 platser i Serie B behöver kanske också ytterligare motivation och cupen som har spelats sedan 1972 och är en viktig del av ligastrukturen ser till att även lagen i de lägre divisionerna har möjlighet att vinna en titel.

Nu i april så spelades årets finalmatcher mellan Latina och Potenza där de sistnämnda stod som slutsegrare efter att ha vunnit det första mötet hemma med 3-1 och bara förlorade returen i Latina med 1-0.

Potenza alltså klara för playoff och Coppa Italia nästa säsong.

Då Potenza redan har en playoff-plats via ligaspelet just nu så skulle den platsen tillfalla förlorarna i Cup-finalen, i år alltså Latina.

Latina som just nu med en omgång kvar har en ynka poäng fler än Sorrento som ligger på nedflyttningskval. Sorrento möter Picerno i sista omgången, Latina möter sexan Crotone och det kan alltså bli så att Latina efter sista omgången hoppar från nedflyttningskval till uppflyttningskval och med det också ett Sorrento förmodligen tillbaka till nedflyttningskval oavsett om de vinner eller ej.

Första rundan

Här kliver lagen från plats 5 till 10 in. Högst rankade lag möter lägst rankade. Plats 5 möter plats 10, plats 6 mot plats 9, plats 7 mot plats 8

Hemmaplansfördel för de högst rankade. Rankning av lagen under slutspelet bestäms i ordningen; tabellposition, poäng, antal vinster och till sist antal gjorda mål vilket främst blir aktuellt i tredje rundan där flera lag med samma tabellposition kan delta.

En match. Inget returmöte. Ingen förlängning. Inga straffar.

Vid oavgjort går det högre rankade laget vidare direkt.

Det räcker alltså att inte förlora för det högst rankade laget medan det för det sämre laget bara finns ett alternativ, att vinna.

Andra rundan

Lagen på fjärdeplats i ligan ansluter, men reglerna är identiska.

Fjärdeplatserna mot lägst rankade från första rundan. Högst rankad från första rundan mot den näst högst rankade.

Hemmaplansfördel för fyran och den högst rankade.

En match. Inget returmöte. Ingen förlängning. Inga straffar.

Vid oavgjort går det högre rankade laget vidare direkt. Samma brutala logik.

Tredje rundan

Lagen från tredjeplatserna och cupvinnaren kliver här in och turneringen går från regional till nationell.

Treorna, cupvinnaren samt den högst rankade från andra rundan möter de övriga lagen som gått vidare vilket bestäms via lottning.

Dubbelmöten introduceras och de högst rankade lagen får två enorma fördelar då de spelar sista matchen på hemmaplan samtidigt som att de också går vidare vid oavgjort resultat över två matcher.

Ingen förlängning. Inga straffar.

Ingen bortamålsregel. Ren maktbalans.

Kvartsfinal

I kvartsfinalerna kliver tvåorna in och möter tillsammans med den högst rankade från tredje rundan, de lägre rankade lagen vilket även här bestäms via lottning.

Samma upplägg som i tredje rundan. Dubbelmöten. Hemmaplan i sista matchen för de högst rankade och vid oavgjort över två matcher så går den högst rankade vidare.

Ingen förlängning. Inga straffar.

Fortfarande ett system som belönar tabellplacering mer än prestation i matcherna.

Semifinal

I semifinalerna gäller inte längre rankning och här lottas lagen i sina möten både gällande vilka som möter varandra samt vilka som börjar hemma och borta.

Inga direkt fördelar kopplat till ligaplacering i det här skedet och både förlängning och straffar introduceras här om så skulle behövas.

Final

Två matcher. En hemma och en borta.

Samma regler som semifinalen. Vart matcherna spelas bestäms av lotten och från 28 ursprungliga lag står nu endast 2 kvar som gör upp om en plats i seriernas serie, Serie B.

Förra året såg vi ett Pescara som efter en galen straffläggning och sammanlagt 3-1 över två möten mot Ternana följde med Padova, Virtus Entella och Avellino upp en nivå. Ternana som vi ju avhandlat ganska mycket senaste tiden var alltså så nära att spela Serie B denna säsong och står nu ett år senare istället inför ruinens brant.

Det känns kanske inte så rättvist, inte heller känns det logiskt. Men det är vackert och det är brutalt och det pågår i en evighet. I alla fall känns det så. Slutspelen.

Sett till ovan struktur så är det nere i botten relativt enkelt när det kommer till överlevnad och play-out.

Det lag som i varje grupp kommer sist åker direkt ur. Tre lag totalt alltså.

Sedan gör fyra lag upp om två platser i Serie C och två i Serie D. I varje grupp.

Plats 16 möter plats 19 och plats 17 möter plats 18. Så länge det inte skiljer 9 poäng eller fler dem sinsemellan såklart. Gör det det så ställer man in kvalet och högst rankat lag blir kvar i C samtidigt som det lägst rankade laget direkt åker ner till D.

Dubbelmöte spelas där högst rankat lag avslutar på hemmaplan och precis som i starten av playoff så spelas ingen övertid eller straffläggning. Vid oavgjort resultat så åker lägst rankat lag ned till Serie D.

Från Serie D så går samtliga nio gruppers vinnare direkt upp till C och sedan spelas även där ett playoff som inte i sig leder till avancemang då det bara är nio lag som går upp. Playoff i Serie D handlar istället om att skapa en sorts rankinglista där lagen i fallande ordning står på tur för avancemang om det skulle vara så att klubbar i Serie C inte lyckas registrera sig för kommande säsong eller går i konkurs.

Lagen på plats två till fem gör upp under slutspelet där de två första rundorna spelas som enkelmöten hemma hos det högst rankade laget. Vid oavgjort så spelas övertid men vid oavgjort resultat även efter den så går det högst rankade laget vidare. Inga straffar.

I den första rundan i varje division spelar femman mot tvåan och fyran mot trean. I runda två möts de två vinnarna.

Från den andra rundan går ett lag från varje division vidare och de nio vinnarna skapar tre grupper om tre lag och spelar sedan mot varje lag i sin egen grupp en gång i ett dubbelmöte. Utan tilläggstid, utan straffar.

De tre gruppvinnarna kvalificerar sig till semifinal där också vinnaren av Coppa Italia Serie D ansluter. Semifinalerna spelas även de som dubbelmöte medan finalen spelas i ett möte och det på neutral plan.

Slutspelsresultaten bildar då en lista från vilken ligan ska följa för att fylla eventuella vakanser i Serie C och antalet lag som uppflyttas genom denna metod kan variera varje år. 2007/08 flyttades hela fem lag upp från listan medan det året innan inte fanns plats för ett enda lag.

Enkelt är det inte och kanske inte heller rimligt. Men vackert är det och snart är det dags igen.

Nedan ser ni datumen gällande Serie C. Datum för Serie D är inte satta och för Serie B, ja där ska vi ta ett större grepp såklart när samtliga lag är klara och kika lite förutsättningar kopplat till trender, skador och historik.

Tills dess, ciao ragazzi

FÖRSTA RUNDAN

Enkelmöte | Söndag 3:e maj 2026

ANDRA RUNDAN

Enkelmöte | Onsdag 6:e maj 2026

TREDJE RUNDAN

Match 1 | Söndag 10:e maj 2026

Match 2 | Onsdag 13:e maj 2026

KVARTSFINAL

Match 1 | Söndag 17:e maj 2026

Match 2 | Onsdag 20:e maj 2026

SEMIFINAL

Match 1 | Söndag 24:e maj 2026

Match 2 | Onsdag 27:e maj 2026

FINAL

Match 1 | Söndag 2:e juni 2026

Match 2 | Onsdag 7:e juni 2026

PLAYOUT

Match 1 | Söndag 9:e maj 2026

Match 2 | Onsdag 16:e maj 2026