• Att jag alltid känt mig som en lappländsk tietäjä och genom min släktforskning nu fått veta att min gammelmorfar härstammade från östkarelska schamaner!

• Yogafilosofisk historia. Jag har lärt mig så mycket om de gamla vedatexterna, upanishaderna, Patañjalis yoga sūtra och texter från andra viktiga yogis som format dagens praktiker. Det känns fint att få ta del av yogans historiska kontext.

• Hur varm en julisjö kan vara mot min kropp…

• …och hur obarmhärtig jag lärt mig att vara mot den i alla år.

• Alla timmar jag spenderat vilandes på trasmattor i gräset.

• Mina sommarvirkade mormorsrutor, och om de tillsammans ska bli en filt, en poncho eller en kofta.

• Alla läkeväxter som växer vilt i våra diken men som inte många längre kan något om.

• Att mitt hemtrampade naturvin från i fjol smakar oväntat bra för att vara första gången.

• Hur jag låter något barnsligt få ta orädd plats utan att analysera det nämnvärt. Till exempel så behövde jag häromsistens en ny bikini och kom (i skarp kontrast till mina blygsamma svarta) hem med en ljusblommig bikini MED VOLANGER. Bara för att jag i den stunden hade lust och insåg att min inre sexåring skulle jubla.

• Att mitt äldsta barn har fyllt 15 år och hur obegripligt smart, rolig och modig hon är. Snart är hon lika gammal som sin pappa var när jag träffade honom och det är så märkligt att vi har skapat en människa som ser ut som en blandning av oss två i samma ålder.

• Hur tacksam jag är över att min snart 11-åring fortfarande älskar att gosa (även inför sina kompisar) och hur fantastiskt det är att han sjunger i duschen. Den energin skapar så mycket liv i vår familj.

• Mina och Fabians alla barfotapromenader i skogen. Bland blåbär. På en mossbeklädd sten. Med ceremoniell kakao i termos. Vårt parskap mår gott.

• Den nya upplevelsen av att det kan åska och blixtra fyra dagar i rad.

• Vilket genidrag det var att köpa en gästbok till gästrummet förra året. Jag älskar att smygläsa alla små rader från familj och vänner, som speglar deras bild av vår gemensamma tillvaro den här sommaren.

• Hur annorlunda den här semestern varit jämfört med alla andra. Yogalärarutbildningens all klokskap har gjort underverk med min energi och hur jag förvaltar min tid.

Nu kliver vi in i augusti och ett nytt läsår. Hela familjen är lärare och elever så den här tiden på året känns alltid mer som en faktiskt nystart än vad självaste nyårsafton gör. Jag vill så gärna hålla kvar vid det inre lugn jag lyckats få fatt i under ledigheten, för mitt nervsystem känns återställt på ett sätt jag inte upplevt sedan barnsben. Samtidigt är min 36-åriga kropp tung och behöver både mer energi och kärlek för att må lika bra som det inre.

Låt mig.

Nonchaloir (Repose) (John Singer Sargent, 1911)

Jag längtar efter rutiner. Lördagsgodis på en tisdag och frukost vid lunchtid is all fun and games i början av sommarlovet, tills det annorlunda blivit vanligt och bara lämnar en eftersmak av slarvighet. Det som till en början upplevdes som fritt och kravlöst har kanske blivit förvildat och ryggradslöst. Är det som oansvarig barnen kommer att minnas mig? …hinner jag tänka, när jag plötsligt hör att Ebbe sjunger i duschen.

Country roads, take me home

To the place I belong

Det luktar tvål. För bara några minuter sedan hade jag hans mjuka barnarmar om min hals. Mina fingrar genom hans nyklippta hår. Där under fanns tankar han gärna delade med sig av. Om livet i stort. Om frågor han utforskar svaren på. Inte minst om den kärlek han oavbrutet hyser för sin mamma. Hur mjuk, varm och snäll det är möjligt för en mamma att vara. Ändå ligger jag här och ängslas. Försöker med knivseggsprecision avgöra om jag gett mina barn permanenta skador eller om jag faktiskt bara låtit den vilsamma sommaren hända oss i all enkelhet.

West Virginia, mountain mama

Han har det nog bra. Jag också. Förmodligen lite för bra, eftersom tvivlet fick plats över huvud taget. Det är lätt hänt när man gjort sig kaosberoende. En hjärna som vant sig vid att ha något att lösa kan börja tillverka granskningsärenden när inkorgen är tom. Tvivlet blir bränslet som driver den inre kritikmotor jag inte riktigt lyckats skrota eller ens få avställd, men som alltid vill gå på högvarv. Och innan jag vet ordet av det sitter jag tydligen i förarsätet och upprättar ett existentiellt bokslut över hela mitt moderskap.

Men vi har det bra. Vi har turen att inte hittas i vattnet efter en båtolycka vid Tjörn. Vi har turen att inte tappa bort varandra under ett ryskt flyganfall. Vi har turen att ha råd med lördagsgodis, frisörbesök och varma duschar. Det är förstås ingen anledning att sluta fundera över hur man är som förälder, men kanske en anledning att ibland nöja sig med det ganska enkla svaret som ofta redan finns framför en:

Han står i duschen med öppen dörr, trygg nog att sjunga för full hals, medan jag oroar mig för om det här är ett hem han en dag kommer att längta tillbaka till.

Take me home, country roads.

Jaha.

My work here is done.

• Utomhusets plötsliga växtkraft.

• Mina kursdeltagares examensarbeten.

• Sökandet efter något större än mig själv.

• Hur mycket det kostar att laga en AC.

• Alla vänner jag fått sedan jag flyttade till en liten by i Ångermanland för fem år sedan. Fler än jag någonsin haft!

• En dikt som påstår att sommaren bara är 100 dagar lång. 23 av dem har i så fall redan gått.

• Det vackra i att se mina nu ganska stora barn (10 och 14 år) skapa egna sommarlovsminnen per cykel, under sena kvällar och med kompisar. I skrivande stund förbereds översovning på studsmatta och morgondagens isglassar.

• Min nya dagbok.

• Att jag klarade av att vara en uppmickad folkbildningskonferencier utan talmanus inför 150 människor utan att svimma eller dö…

• …och hur lyxigt det är att direkt efteråt återställa nervsystemet genom en veckolång yogakurs. Bra planerat, februari-Jessica!

• Att jag också skulle passa som yinyogalärare men inte vet hur man blir en.

• Perimenopaus, protein och skivstänger.

• Hur man brygger maskrosvin (och om det är lagligt).

• Vilken sport det är som föranleder alla Sverigetröjor på stan.

• Dungeons and dragons.

• Lymfmassage, fasciabehandling och meridianer.

• Om jag borde skriva en bok ändå.

• Steg 4.

• Hur rädd jag är för vad andra ska tycka om mig och det jag gör, och hur jag lovat mig själv att sluta göra det från och med nu. Jag börjar med den här till synes nonsenslistan, men som egentligen säger väldigt mycket om mig och mitt inre. Välkomna!

• Hur man gör för att i nästa liv få vakna upp som katt 🐈‍⬛

Med nyfunnen skrivarvärme,

Jessica

Det droppar från taken när den nya solen ligger på. Först försiktigt, nästan hemligt, som om huset prövar ljudet av vår. Sedan är det som om det bestämmer sig. Små bäckar börjar rinna från takrännor och gårdsplaner. Allt som legat begravt under det metertjocka snötäcket börjar anas och ta form. En sittbänk att vila på. En kvarglömd spade som väntar på arbete. En nedfallen gren från en av höstens alla stormar. Orosnätter som ännu sitter kvar i kroppen. Allt vill fram.

Men vintern släpper inte taget på en gång. Den gör motstånd för att få finnas kvar, som om det vore sista gången den fanns. Nätterna fryser fortfarande hårt och morgnarna är blå av kyla. Men något har redan hänt. En riktning har ändrats.

Det tränger på.

Älvens islossning både hörs och känns i kroppen. Den börjar långt bort, som ett dovt mullrande under marken. Som om något stort rör sig i det fördolda. Isen som legat stilla i månader spricker motvilligt upp, pressas mot sina egna gränser och börjar långsamt brytas sönder. Där under finns en vattenkraft som hela tiden funnits kvar, instängd och syrefattig, väntande på rörelse.

Hela huset vill vädras. Andas. Nya stråk av ljus letar sig in genom de munblåsta men otvättade fönsterrutorna, och dammet i rummen blir synligt på ett nästan försonande sätt. Dörrar öppnas trots att luften fortfarande är kall, bara för att det är möjligt.

Och så fåglarna. De första försiktiga rösterna i träden. Någon som provsjunger. Någon som återvänder innan det egentligen är dags.

Förresten skriver jag om min inre islossning. Det fina är att den också händer utomhus.

Våren har kommit förr, men det känns annorlunda den här gången. Kanske beror det på året jag gavs. Svek, sjukdom och död. Utmattning och bruten rygg. Så mycket sorg och smärta. Överarbete som flykt och självbedrägeri som resultat. Svidande lärdomar och en ömmande själ. 17 år tillsammans som i någon mån nollställdes.

Det finns perioder i ett människoliv då tillvaron tycks vilja pröva allt på en gång. Som om livet, som annars brukar kunna portionera ut sina prövningar med en viss varsamhet, plötsligt släpper taget och låter allt falla samtidigt. Som om tiden tappat sin ordning.

Livet jag lutat mig mot visade sig plötsligt inte bära. Varken mig eller de jag älskar.

Utifrån såg nog livet fortfarande ganska vanligt ut. Man lagar mat. Man svarar på mejl. Man kliver upp nästa morgon. Människan är märklig så. Det kan fortsätta fungera långt efter att något i nervsystemet egentligen har sagt stopp.

Efteråt har jag försökt förstå vad sådan otrygghet gör med en människa. Hur hårt det är möjligt att omkullkastas. Och om det kanske var meningen att det skulle bli just så.

Hur många av de jag möter som också bär på sina vintrar. Eller försöker navigera i sin islossning. Som om inte världen vore orolig nog.

Sinnesrobönen har varit hjälpsam. Inte som ett svar, men som ett sätt att våga stå kvar medan isen rör sig.

Och kanske är det just det våren är: Ett tunt löfte om att världen är större än vintern.

Skuggsidor avslöjades. Sådana man omöjligt kan ha någon beredskap för att hantera innan de drabbar en. Söndrade allt jag byggt upp mitt liv, min familj, min självbild och tillvaro kring. Så många gränser har klivits över och så många tårar har fällts. Känslan av att man inte kan gå mer itu men så gör man det ändå. Och så dog min älskade morfar. Tio dagar senare följde farfar efter. Två portar stängdes nästan samtidigt och världen blev märkbart tystare.

Jag arbetade hårdare än någonsin. Tre roller på en heltid. Som om disciplin och ansvar kunde väga upp för allt som gjorde ondare inuti. Som om jag kunde bära livet lättare genom att springa fortare. Eller så var det ett försök att bevara någonting bekant. Till slut fick universum i alla fall nog. I oktober bröt jag ryggen. Ett kroppsligt nej, omöjligt att förhandla bort. Stanna nu, sa livet.

Lyssna.

Och som jag lyssnat. Är jag ens densamma? Livet tog. Men också: Gav. Så väldigt mycket.

Förståelse. Förlåtelse, framför allt av mig själv. Hundratals timmar av terapi och varsam självomsorg. Något jag utan allt det såriga hade gått miste om. Ett nytt språk för gränser. En djupare tacksamhet. En skärpt närvaro. En känsla av att de där uppryckta rötterna bekantat sig med den nya jorden.

Ingenting tas längre för givet. Inte kroppen. Inte relationerna. Inte tiden.

Livet är för skört för att inte levas sant.

Ta hand om varandra!

/Jessica

Länge trodde jag att kunskap var något man tillskansade sig. Något man kunde samla på sig praktiskt, kategorisera teoretiskt, mäta, analysera och dokumentera genom studier och erfarenheter. Jag fick lära mig att förstå världen genom ordning och begrepp, som om förståelse enbart var slutsatser som växte ur logikens binära vagga.

Det jag fick lära mig i den allmänna grundskolan var, förutom multiplikationstabellen och satslära, att den undervisande läraren var auktoritär och den vetande. Likt ett kärl skulle denne via monolog fylla mig med förutbestämd information som jag utan fusklapp skulle lära mig att repetera eller redovisa utantill, helst i helklass. Allt för de höga betygens skull.

Att bli folkhögskollärare och senare -ledare har öppnat upp för en bredare syn på bildning. Länge har jag försökt sätta fingret på vad som skiljer skolformerna åt idag. Vad är den egentliga skillnaden mellan folkbildning och allt jag tidigare trott om utbildning? Det är svårt, och kanske inte ens möjligt, att kort skildra folkhögskolans särart. Staten talar i alla fall om folkbildning i ord som demokrati, delaktighet och jämlika möjligheter till lärande. Att stärka engagemanget, att göra kultur och bildning tillgänglig för fler. Det är vackra ord, och sanna, men de säger inte allt. För mellan raderna - mellan syftesparagrafer, ansökningar och uppföljningar - finns något som inte låter sig beskrivas i statsbidragsvillkor eller vid kvalitetsgranskningar. Kanske är det just förmågan att möta nya behov utan att förlora sin själ - att förena förnyelse med eftertanke - som utgör folkhögskolans särart och kännetecken. Flera försök har gjorts i hopp om att närma sig en beskrivning av just folkhögskolans själ (för vem ska argumentera för folkbildningen om vi själva inte ens kan beskriva den?). En kollega sade en gång att den dag man faktiskt kan enas om en fast definition av folkhögskolans själ, folkbildning eller bildning kan vi lika gärna lägga ned.

Kanske finns det en närmare förståelse om vi vänder oss till de röster som burit idén från början? N.F.S. Grundtvig talade om duglighet för livet och önskade genom sin folkliga högskoleidé väcka böndernas barn till ett medvetet andligt liv. Johan Sandler som år 1896 grundade folkhögskolan jag nu arbetar på sade så här om det väsentliga uti folkhögskolans gärning:

Att med det levande, livgivande och frälsande ordets makt söka vidga och fördjupa livsåskådningen hos de unga, lära dem iaktta, tänka och handla, att under fritt personligt utbyte mellan lärare och lärjungar av tankar och impulser under känsla av ansvar praktiskt tillämpa den mänskliga solidaritetslagen en för alla och alla för en och att visa, hurusom verkligt god samfälld folksång fritt ur hjärtat har med sig en hälsobringande kraft uti folksjälen!

Kanske är definitionsförsöken ett utåtagerande beteende från den konventionella skolgångens indoktrinering? En sak som blivit tydligt för mig i mina försök att förstå folkbildningen är i alla fall vikten av ett flerstämmigt klassrum och en inkluderande pedagogik där just olikheter är att se som en didaktisk resurs. Deltagare erbjuds möjligheten att möta sig själva genom att utveckla förståelse för andra. En utmaning och utvidgning av både tankevärlden och förståelserummet. Kunskap, betydelse, föreställningar och värderingar formas, formuleras, omformuleras och sprids just genom dialog med andra. En yttre aktivitet som bearbetas och blir till en inre. Insikt och ny kunskap växer fram i mötet (friktionen!) mellan olika perspektiv och tolkningar. Vilket också är en påminnelse om att lärande behöver vara livslångt.

Det senare gäller både elever och lärare. Jag börjar nämligen ana att det också finns en annan sorts vetande som hela tiden knackat på, men som inte låtit sig ringas in förrän nu.

Den kroppsliga kunskapen

Långt innan den teoretiska kunskapen fanns ju den kroppsliga: den instinktiva förmågan att veta när något är sant, tryggt, rätt. Det är ett vetande som inte bara bor i huvudet utan också i vävnaden - i den långa evolutionens efterklang. Varje cell bär på berättelser om anpassning, överlevnad och samarbete. Kroppen vet på andra sätt. Den tänker inte i ord utan i rytm, i impulser, i rörelser så små att de knappt märks. Den minns utan att berätta, reagerar utan att förklara. Jag har börjat förstå att den bär sitt eget bibliotek, skrivet i hjärtslag, i andning, i hudens temperatur. Ett språk äldre än orden.

För kroppen vet vad sinnet har glömt. Den har överlevt allt jag hittills varit med om. Den har spänt sig inför hot som kanske aldrig kom, burit tyngder som kanske inte var dess egna. Den har stelnat för att skydda, spänt sig för att stå ut, sträckt sig för att bli älskad. Den har lagrat alla blickar, alla tystnader, alla dofter av människor jag en gång hört till. Alla möten som format och omformat har inte bara påverkat min förståelse för omvärlden utan hela mitt jag.

I yinyogan lärde jag mig att förstå stillhet som språk. Det tog flera år. I varje långsam rörelse, i varje utandning, började jag känna hur tanken inte längre var ensam. Att vila in i en position var inte att göra ingenting, utan att öppna ett inre samtal. Mellan muskler och minnen, mellan andetag och medvetande, började något röra sig – inte som tankar, utan som energi. Energin rörde sig i spiraler, genom fascia och minnen. Ibland kom tårar utan orsak. Kanske var det kroppen som mindes det jag själv glömt. Sådant som var till för att läsas, men inte med ögonen.

När jag senare började utforska healing, energimedicin och kristaller var lärarjaget lika varsam som skeptisk. Den västerländska delen av mig ville förstå, mäta, bekräfta. Men snart märkte jag att det inte gick att närma sig dessa erfarenheter med samma logik som ett forskningsresultat. Det var inte ett språk av bevis, utan av resonans. Som musik. När jag höll en flera miljon år gammal sten i handen som enligt vetenskapen är en sammansättning mineraler och enligt folktron kan innehålla energier överförbara till människan, var frågan inte längre “Fungerar det här?” utan “Vad väcker det i mig?”.

För också naturen vet. Inte som vi vet, med begrepp, hypoteser och analys, utan genom inbyggd samklang. Trädens årsringar bär på århundranden av erfarenhet. De minns bränder, torka och somrar med rik nederbörd. Näring som fördelas systerligt. Flyttfåglar som vet när det är dags. Bytesdjuret som anar faran innan den syns. Varje pollinerande insekt som bär på information och svar. Naturen fungerar inte genom dominans utan genom relation. Ömsesidighet snarare än kontroll. Det är lugnt före stormen och solen fortsätter att gå upp.

Jag vill tro att vetenskapen och det andliga inte behöver stå i motsats till varandra. De är två språk för samma längtan: att förstå världen och vår plats i den. Det ena beskriver instrumentet, det andra lyssnar till sången. Om vi kunde låta dem samspela skulle kanske en ny sorts förståelse växa fram, en där bevis och intuition håller varandras händer. Det här sättet att veta känns inte längre flummigt, utan levande. Det kräver lyssnande snarare än analys, närvaro snarare än prestation. Det handlar inte om att ge upp förnuftet, utan om att låta det dela scenen med det ordlösa. Som två dansare som äntligen hittar rytmen igen.

Jag tror att vi alla bär denna kunskap i vårt nervsystem, i våra celler, i vår intuition. Vi är instrument för världen – strängar som svarar på den stora melodin av liv. Vi har bara glömt hur man stämmer sig efter den. Kanske är det därför så många söker sig tillbaka till stillheten, till naturen, till långsamheten. Inte som flykt, utan som återkoppling. Som om vi intuitivt vet att visdomen inte bor i ansamlingen av data, utan i förmågan att känna livets puls.

Vi längtar efter ett vetande som är förenat med liv.

Hur skulle utbildning, medicin, samhälle se ut om vi tog den här kunskapen på allvar? Om vi lät kroppen vara en del av tänkandet, inte bara dess transportmedel? Om vi lät naturen visa i stället för att nyttjas? Om vi såg människans känsla och årstidernas skiften som en form av intelligens, i stället för något som stör den tilltänka ordningen? Kanske skulle vi sluta behandla stress och istället börja lyssna till den. Kanske skulle vi fråga tröttheten vad den försöker berätta. Kanske skulle vi förstå att människan inte är en maskin som måste fungera, utan en levande organism som längtar efter samklang. Kanske är det där människan kan börja lära på nytt - inte genom att stå utanför naturen och betrakta den, utan genom att minnas att vi är den.

Kanske är det där den levande kunskapen börjar – inte i vad vi vet, utan i hur vi lyssnar.

Vänligen,
Jessica

Det här har länge funnits i mig som något jag inte kunnat sätta ord på. Inte en idé, inte ett mål, utan en rörelse. Tankarna har rört sig som vind i gräset, som mönster jag anat i ögonvrån men inte lyckats fånga. Jag har levt dem snarare än tänkt dem. I samtal, i tystnad, i kroppen, i jorden. Och ändå har de fortsatt växa tills de nu behöver få ta plats – inte som sanningar, utan som ett försök till språk.

Jag skriver inte för att undervisa, utan för att förstå. För att se om det som känts så stort inuti mig går att dela med någon annan utan att förlora sin glöd. Det här är mina anteckningar om livet som väv. Kanske är allt jag vill säga egentligen enkelt:

Att världen hänger ihop.
Att vi också gör det.
Och att det kanske räcker att börja leva som om det vore sant.

Människan som väv

Jag har börjat förstå att jag inte är ett avgränsat jag. Inte bara en tidsbegränsad homo sapiens som tänker, arbetar, känner och fungerar den lilla tid jag har tilldelats här på jorden. Jag är en del av något evigt vävt; en stilla tråd i ett större mönster, både unik och oupplösligt sammanbunden. Lika avgörande som beroende. Tidlös, samtidigt som det enda jag har är mitt nu.

När jag går genom skogen känns det tydligt. Jag andas in det som träd andas ut, som om jag aldrig var menad att göra annat. Varje andetag är ett samarbete mellan lungor och lövverk. Jag lägger handen mot stammen och känner puls (inte bara min). En överenskommelse om att vi båda spelar roll.

“All real living is meeting.”
– Martin Buber

Kanske är det mötet självt som utgör livets väv, mötet mellan andning och träd, mellan mitt yttre och mitt inre, mellan ett jag och ett du. Buber kallade det det dialogiska livet, där varje verkligt möte är heligt. Som om hela jag och all min kunskap bygger på mötet med andra och annat. Jag tänker att samma princip gäller i allt levande: relationen är grundformen, inte undantaget.

Ett leende hos mig blir till ett leende hos den jag möter med hjälp av spegelneuroner. Barnens fötter värms av mattorna min finska mormor vävde. Mina ögon lika bruna som hennes. Någon sa att alla människor i världen kan kopplas samman genom maximalt sex bekantskapsled. Mycel i jorden binder samman kilometervis med växtlighet. Fosforrikt damm från Sahara gödslar Amazonas regnskogar. Döende korallrev förändrar regnmönstret över Europa. Den dator jag skriver detta med bär spår av vår allas berggrund. Av kisel, koppar och litium som brutits fram ur planetens inre, av händer i andra länder som format metallen till kretsar. Vi kallar den digital, men den är mineral; ett stycke jord som lärt sig tala ljusets språk.

Planetära och mellanmänskliga nervtrådar och möten finns överallt.

I mikro- och makrokosmos upprepar sig samma mönster: nervbanor och floddelta, galaxer och blodomlopp. Som om skapelsen själv använder fraktalen som språk. När jag ser ett satellitfoto över jordens floder tänker jag på mina egna ådror. Torkad lerbotten har samma form som mina bristningar. Vattenytans böljande påminner om celluliternas gropighet. Saltet i mitt blod bär minnet av havet. Våra hjärtslag är tidvattnets rytm i miniatyr. Det är som om kroppen och planeten är gjorda av samma karta, ritad med olika skalor.

I våra samtida nätverk talar vi ständigt om uppkoppling, men vi är mer frånkopplade än någonsin. Det mellanmänskliga mötet är saknat – men också mötet inåt. Kanske är det därför vi scrollar, söker, längtar: efter resonans. Vi delar filer men inte känslor, skickar hjärtan men tappar blicken. Vi vet mer om algoritmer än om våra egna andetag. Vi mäter vår puls men inte vår närvaro. Vi kan nå vem som helst i världen på en sekund, men har svårare än någonsin att nå oss själva.

Vi har skapat digitala nätverk, men glömt att vi redan är inneslutna i ett biologiskt och kosmiskt.

Vetenskapen berättar att varje atom i min kropp en gång varit stjärnstoft. Det andliga berättar att samma energi bor i allt levande. Jag tänker att båda har rätt, bara på olika språk. Och vi har glömt hur man översätter mellan dem. För vi har byggt hela civilisationer på separation: människa och natur, kropp och själ, förnuft och känsla, vetande och tro. Och i vår iver att förstå allt har vi slutat lyssna till det som inte kan förklaras. Vi har lärt oss att bevisa, inte att förnimma. Och vi har blivit så vana vid den reduktionistiska och kapitaliserande uppdelningen att vi börjat tro att den är verkligheten själv. Som om dualiteten är helt nödvändig för alltings utveckling.

Men jag längtar efter ett språk där förnuft och förundran får mötas. Ett språk där vetenskapen inte är kall, och andligheten inte flyktig. Ett språk som luktar jord, låter som stilla vatten och som känns i bröstet när man läser det. Kanske är det därför jag skriver – för att försöka hitta tonarten där det mätbara och förundran kan sjunga i samma ackord. För jag tror att människan är både forskare och mystiker, samtidigt. Vi undersöker världen med mikroskop och labbrapporter, men också med hud, intuition och närvaro. Och kanske är det där, i skärningen mellan vetande och varande, som sann kunskap uppstår.

Hur skulle världen förändras om vi började leva som om allt verkligen hängde ihop? Inte bara som idé, utan som känsla i kroppen? Hur skulle vi arbeta, lära, älska – om vi visste att varje ord, varje rörelse, varje andetag påverkar helheten? Hur skulle vi tala till varandra, till marken, till framtiden?

“Tell me, what is it you plan to do with your one wild and precious life?”
– Mary Oliver

Vänligen,
Jessica

Det kändes först som en hisnande framförhållning, för en hypotetisk framtidssläkting, men jag insåg snabbt att om jag väljer att se det från andra hållet har jag förmodligen påverkats mer än jag tänkt på av de som levde i min släkt för sju generationer sedan.

Jag grävde därför i familjens dokumenterade släktforskning. Och släktforskning i all ära – den kräver förutom envishet och tålamod också nyfikenhet och källkritik – men den lämnar gärna, av förklarliga skäl, de mjuka värdena odokumenterade.

Avdelningen för sådant som verkligen intresserar mig.

Vad visste man om världen? Vilka kläder bar man? Vilka känslor hanterades (eller inte)? Hur var deras språkbruk och hur lät deras dialekter? Vilka traditioner upprätthölls och vad trodde man på? Hur var synen på barnuppfostran? Vad oroade man sig för?

Vi har enbart generella historiebeskrivningar att tillgå, och så får fantasin fylla ut med resten om hur livet kan ha varit för just mina släktingar. Jag hade gärna vetat mer detaljer, men i ett försök att närma mig mina förmödrar kommer därför min berättelse med det lilla jag vet, från Anna till mig – sju generationer av kvinnor.

Min mormors mormors morfars mor Anna föddes 1786 i Kemijärvi, i det som idag är norra Finland, i ett samhälle präglat av självhushållning och långa vintrar. Hon gifte sig vid 21 års ålder med en man från byn, fick sju barn och levde ett långt liv på 76 år. Sett till samtiden bestod hennes vardag förmodligen av hårt fysiskt arbete: odling i karg jord under årets få sommarmånader, matlagning över öppen eld, klädtillverkning av det som fanns och djurskötsel – allt med små resurser men med stor uthållighet. Jakt och fiske ska ha varit avgörande näringskällor i dessa trakter, om man inte var same och hade renar.

Leivinuuni (Severin Falkman, 1860-1869)

Hennes son Sigfrid gifte sig med Brita från Salla, född 1822. De fick åtta barn där och levde i gränslandet mellan tradition och den spirande modernitetens första tecken. Britas liv kan ha präglats av samma slitstarka rytm som sin svärmor Annas – men med en växande familj mitt i en föränderlig värld. Uppfinningar och metoder vi än idag drar nytta av låg varma på ritborden.

Dottern Elsa, född 1847, blev kvar i Salla. Tillsammans med sin man fick hon sju barn. Hennes liv utspelade sig i en tid då industrialiseringen ännu inte nått byarna i norr, men där skolan, posten och kyrkan (och dess kontroll) redan börjat forma vardagen.

Vinterlandskap (Hanna Frosterus-Segerstråle, 1932)

Elsas dotter Riita Liisa föddes 1877 och fick tolv barn – ett tecken på både fysisk styrka och social trygghet i ett hushåll där generationer levde tätt. Hon levde genom både första världskriget och den finska självständigheten, men i det dagliga kan hennes liv ändå ha fortsatt i samma gamla mönster: ved, mjöl, garn, barn, vård och årstider.

Hennes dotter Tyyne föddes 1918 och gifte sig med Akseli från Kemijärvi. Hon lämnade sin hembygd för hans, men stannade inom det välbekanta landskapet i norr. Tillsammans fick de fem barn under andra världskriget, och Tyyne levde sitt vuxna liv i ett Finland som moderniserades snabbt: elektrifiering, lönearbete, radio, tv. Ändå fanns mycket av det gamla kvar – kökstraditioner, djurhållning, en självklar koppling till platsen.

Haminalahti (Sigfrid August Keinänen, 1900)

Tyynes dotter Toini föddes 1942 och träffade jämnåriga Kaarlo. De fick dottern Sirpa 1965 och lämnade samma årtionde Finland bakom sig för att arbetskraftsinvandra till stålfabriken Ovako i Hofors. Toini bar med sig både språk, seder och kroppsvana i händerna, men byggde sig ett nytt liv i det svenska folkhemmet, där barnbidrag, vårdcentraler och förskola sakta ersatte släktens äldre skyddsnät. Hon tjänstgjorde själv några år på fabriken och bor fortfarande kvar i lägenheten.

Sirpa, född 1965, utbildade sig till läkarsekreterare i stan, fick tre barn och arbetar fortfarande som chefssekreterare inom den offentliga sektorn. I hennes vardag blev skrivbord och möten det som tidigare var skurborste och vedlår. Familjen var fortfarande central, men omsorgen organiserades nu delvis av samhället för alla. Hon och hennes generation utgör det tydligaste skiftet – från jord till tjänst, från självhushåll till schema, från händer till tangentbord.

Och så kommer jag – Sirpas dotter. Jag, som efter barndomens villaområde och ungdomens lägenhetsliv valde att vända tillbaka till en landsbygd som aldrig varit min innan jag förstått min egen historia. Inte till Kemijärvis fjällskogar eller Sallas myrar, men till Ångermanlands djupa dalar. Här tar jag hand om djur, här står jag med händerna i jorden, här tar jag tillvara det gamla huset och här lär jag mig nytt – ibland vid köksbänken, ibland vid skärmen. Jag står mitt emellan båda världarna: med en kropp som minns det gamla, och ett medvetande format av det nya.

Det är först på sistone jag förstått att mitt val inte bara är mitt – utan ett eko av dem som kom före. Av Anna. Brita. Elsa. Riita Liisa. Tyyne. Toini. Sirpa.

Av kvinnor som bar liv och vedkorgar.

Sommarnatt (Elin Danielson-Gambogi, 1890)

Genom sjugenerationsprincipens lins kan mycket i deras liv ses som hållbart även idag: lokal mat, jordbruk, återbruk, respekt för naturens rytm och ett liv utan överflöd. Varför slutade vi? Jag bär deras arv – både biologiskt och kulturellt. Det jag gör i dag, i hur jag odlar, konsumerar och lever, kan ses som en förlängning av deras liv.

Blev det enklare med denna tillbakablick att nu göra ett försök att spå sju generationer framåt?

Knappast.

Det senaste halvseklet har haft en monstruös utveckling. Jag kan inte ens föreställa mig vad två sekel till av samma fortsatta utveckling skulle kunna resultera i. Och nu pratar jag inte om all cool teknik som skulle kunna bli till, utan snarare om hur planeten mår när vi upptäcker att vi använt upp alla ändliga resurser och pressat klimatet som om det inte fanns någon morgondag.

Då, när det är för sent att ångra sig.

silhouette of trees during sunset (Matt Palmer, 2021)

När jag tänker på framtiden är det med blandade känslor. För i framtiden är jag äldre, och jag ser med värme framför mig en jordlortig, vithårig kvinna iklädd kaftan i min lummiga trädgård som inte behöver lönearbeta och kan dricka ett glas hemtrampat vin på en tisdag. En tillvaro jag kan tänka mig redan nu, men behöver bli både klokare och lugnare för att göra rätt. Men: (och här kommer det verkligt läskiga) ju äldre jag blir desto närmare kommer jag ju döden, och det är en tanke jag förmodligen skulle behöva terapi för att klara av att tänka klart. Trots min rädsla för döden kvarstår frågan om allt som kommer sedan. Nu med ett perspektiv som inte bara handlar om min ålderdom och barnens framtid utan hela sju generationer bort:

Hur kan vi agera hållbart idag så att våra barnbarns barnbarns barnbarns barn ska kunna leva hållbart den tid de har till låns här på jorden?

(Att våga föreställa sig en dystopisk framtid är inte att ge upp hoppet, utan att ta ansvar för valet mellan möjliga framtider.)

Först behöver vi nog göra den där abstrakta framtidssläktingen lite mer greppbar. Därför leker vi med tanken att min son Ebbe, som föddes 2015, kanske får en dotter år 2040. Hon skulle kunna få namnet Lina, efter sin gudmor, och växer upp i en tid där torka, översvämningar och livsmedelsbrist har börjat skaka Europa på allvar. Skogsbränder härjar här i norr, elnätet är instabilt, och färskvatten är inte längre en självklarhet. Lina lär sig tidigt att hushålla – inte av idealism (som hos sin farmor), utan av nöd.

År 2065 föder Lina sin son Fabian, namngiven efter sin gammelmorfar, i en av de evakueringszoner som skapats längs norrlandskusten, där temperaturen ännu går att uthärda om man är ung och stark. Jag och min man avlider till följd av värmen och åldern.

Det är ett samhälle utan social trygghet, där lokal odling och byteshandel har ersatt lönearbete. Man hinner inget annat med dygnets få timmar. Fabian växer upp med berättelser om skolor, internet och resor som något som “fanns förut”. Han får aldrig se hur en isbjörn ser ut, men han hör stormarna dåna över havet varje höst.

Fabian blir far till Liv år 2090, i ett härjat samhälle där människor skyddar sina resurser mer än sina grannar. Liv får bära vatten varje morgon, och lära sig hålla tyst när främmande fordon närmar sig. Det finns bibliotek i ruiner, men också berättelser som förs vidare muntligt – om hur världen en gång var. Hon lär sig att läsa på lappar som hennes farmor Lina sparat, med gamla släktnamn och berättelser om ved, jord och barn som hette Ebbe.

År 2115 får Liv sin son Noé i en värld där kartor ritas om av stigande havsnivåer och migration. Han växer upp med röster från en solcellsradio, men elen räcker bara ibland. Han blir en tyst och vaksam pojke, men också en samlare av det som finns kvar – frön, bilder, ord.

Noé får dottern Ilona år 2140. Hon får lära sig att vandra nattetid, att läsa stjärnor och undvika övervakningsdrönare. Kanske bär hon en bit av sin förmödrars styrka, men hon känner dem bara som viskningar. Och år 2165, när Sol föds, är namnet kanske det enda de kan ge – ett ord för hopp, en dröm om värme som inte förbränner.

Sol bär på ett släktarv av överlevnad, men också en sorg – över vad som förlorades. Det är inte längre självklart att hon vet vem Anna i Kemijärvi eller Toini i Hofors var, eller hur de levde sina liv. Men kanske hittar hon en bit skriven text, något om karga jordar och uthållighet. Och kanske känner hon, mitt i ruinerna: Jag kommer inte först. Jag kommer från något.

Sol är min sjunde generation. Och för hennes skull vill jag leva med flit.

De val jag gör idag, den tid jag har till låns, skulle med ett medvetet förhållningssätt och hållbara val i stället kunna resultera i följande liv för min fiktiva släktlinje:

Min son Ebbe, född 2015, får en dotter år 2040. Hon får namnet Lina, efter sin gudmor. När Lina växer upp i ett samhälle präglat av klimatomställning och teknologiska språng, kanske hon ändå väljer att rota sig, i skogskanten, som sin farmor. År 2065 får Lina en son som döps till Fabian – ett namn som doftar gammelmorfar och självhushållning.

Fabian får i sin tur dottern Liv år 2090, ett namn lika enkelt som det är bärande. Hon växer upp i en värld där resurser är värdefulla på nytt, där cirkulärt tänkande åter blivit norm och historien en viktig kompass. År 2115 föder Liv en son – Noé – uppvuxen i en tid där digitala och organiska liv flätas samman, men bara i de fall det är nödvändigt.

Noé blir far till Ilona år 2140, och hon i sin tur mor till Sol år 2165. Kanske är Sol den som en dag läser mina rader om Anna från Kemijärvi, och föreställer sig vedeldning, vinterfödsel och barn i förkläde, om mig som lever mitt i människans brytpunkt och omställningens vitöga – och ser sin egen plats i ett långt, spirande nät av mödrar, söner och döttrar. Sju generationer bakåt. Sju framåt. Allt samtidigt i rörelse – och i vila.

Kan själva frågan jag ställt vara det svar jag söker? ”Hur kan vi agera hållbart idag så att våra barnbarns barnbarns barnbarns barn ska kunna leva hållbart den tid de har till låns här på jorden?”

Om alla skulle börja se livet som om det vore just till låns, och förvalta det arbete som tidigare generationer trofast stått pall, kanske vi kan få det kollektiva skifte som verkligen behövs?

PS. Köp gärna en kaffe till mig om du gillade den här texten!

Inte ens solen går ned.

Jag är här, 
livet händer hela tiden
och det enda jag har
är just den här stunden. 

Jag betraktar i stället stillsamt hur grannbordet dukas av. Hur hela salen badar i Stockholms morgonsol, som precis letat sig fram över hustaken. De andra hotellgästerna, som också tagit lite mer än de egentligen orkar äta. Juicer i highballglas. De lågmälda samtalen och försiktiga klirr från bestick mot porslin. Eller är det sammetsfåtöljerna som dämpar ljuden? Jag undrar om folk borstar sina tänder innan eller efter hotellfrukosten.

Det kommer en äldre herre till det nystädade grannbordet. Han är tjusigt uppklädd, som inför ett avgörande kundmöte fastän han tydligt gick i pension för länge sedan. Pressveck. God hållning. The New York Times under armen. Servett över knäet. Det finns något oerhört skräddarsytt i hela framtoningen. Överklass, hinner jag tänka. Fram kommer sedan en lika välklädd kvinna som kysser honom, hälsar god morgon och artigt frågar hur natten varit medan hon borstar bort något osynligt från mannens tweedkavaj. Kanske hade de varsitt hotellrum. ”Tack, den var osedvanligt god. Hur var din, min kära?”. De borstar garanterat tänderna innan hotellfrukosten.

Jag ser ut över Mariatorget. Någon rastar otåligt en hund på den ditlagda gräsmattan. Hundar verkar förresten så lydiga här i Stockholm. Någon joggar förbi med en barnvagn. Skolungdomar har näsan i telefonerna. Män i sportvästar och snabba cyklar. Moderiktiga kvinnor med viktiga portföljer. Några ser ut att ha bråttom. Det är fler människor här än i hela min norrländska hemkommun. Var ska alla? Var kommer alla från? Är de nöjda med sina liv? Den äldre damen med rollatorn; är det någon som ringer henne ibland? Den stressade småbarnsmamman; vad gör hon helst en ledig dag? Det unga paret; törs de säga vad de verkligen känner till varandra?

Jag får syn på mig själv i glasrutans reflektion. En trettiofemårig kvinna många timmar hemifrån, endast här för en konferens om hur vi kan arbeta mer datadrivet för regional utveckling. Håret är fönat för ett gästspel i huvudstaden. Jobbet betalar och jag trivs med samtalen och inspirationen, men det är tydligt att jag inte hör hemma på den här platsen. Det finns ett tempo jag inte hänger med i. Det finns ett tempo jag inte heller vill hänga med i. Hemma är det lugnare. Bussen går en handfull gånger om dagen och aldrig på söndagar. Här springer folk för att inte missa en tunnelbana, fast nästa går om bara tre minuter. Jag kan inte ens föreställa mig vad som skulle vara så viktigt för mig att det inte kan vänta i tre minuter. Om det räddar ett liv, absolut. Men vad mer?

Jag hinner få en svindlande känsla av hemlängtan. Hem till friskluften. Till älven och bergen. Till smaken av källvatten. Till vidderna. Himlavalvet. Norrskenet. Det alldeles lagom och samtidigt alldeles storslagna. Men jag är här, och det enda jag har är just den här stunden. Snart är jag hemma igen, och då får jag ha den stunden.

Så får jag syn på en hemlös man på en av Mariatorgets parkbänkar som ingen tycks notera. Tillbaka i Stockholm. Är han osynlig eller är alla redan vana? Som om det finns en tyst överenskommelse som alla känner till förutom han. Den hemlöse mannen packar ihop de tidningar han sovit på. Emellanåt sker något slags utfall mot närliggande buskar. Människor passerar utan att se åt hans håll. Han kastar något som ser ut som plast, kanske en påse, över en buske. Han hämtar den sedan och kastar igen, nästan maniskt. Ett barn ser ut att vilja vara med i leken, men blir snabbt bortryckt av en vuxen. Den hemlöse mannen märker inget utan verkar upptagen med att bli arg på vinden. Ibland avbryter han sig själv och slår sig själv i huvudet innan han fortsätter med plasten. Jag vet inte om det jag ser på är ett ovanligt tidsfördriv eller om han inte mår bra. Förmodligen är det någon slags kombination. Fler människor går förbi parkbänken, med blicken fäst rakt fram. Kanske i hopp om att undvika eventuell interaktion. En medmänniska mitt ibland oss verkar behöva hjälp, men vi har en tunnelbana att passa.

Jag hinner tänka att Stockholm är så ytligt. Inte bara hastigt utan också själlöst. Förhärjat.

Bor man på landsbygden hjälper man varandra.

Måsarna verkar i alla fall notera honom. De vilar på vindpustarna, cirkulerar ovanför och turas om att landa påträngande nära honom. De vet inte att den hemlöse mannen inte har något att erbjuda. Och tanken slår mig: Om han nu hade något, hade han förmodligen kastat till dem en bit.

Och här sitter jag, med en hel hotellfrukostbuffé, inte bättre än någon annan. Jag har visserligen en tid att passa, för konferensen börjar snart, men jag bestämmer mig för att också vara medmänniska. Jag ska rycka åt mig en frukt, ett kokt ägg och en take away-mugg med kaffe från det frodiga utbudet, men först ska jag bara ta upp telefonen för att se vad klockan är.

09.22. Och så får jag syn på dagens vägledande ord från min meditations app:

Take pleasure in the details.

Subscribe

Jag var 21 år gammal när jag fick mitt första barn. En son. Fyra år senare födde jag hans lillebror. Jag visste tidigt att jag ville ha barn. Jag visste tidigt att jag tidigt ville ha barn. Äldst i en syskonskara med sammanlagt sju barn i olika åldrar, fördelat på två hushåll, kom omhändertagandet naturligt. Jag kände inget behov av att vänta på en ålder för socialt accepterat föräldraskap när jag redan hade allt jag ville ha och kunde tro jag behövde för att ta nästa steg. Jag hade min pojkvän (nu make) sedan ett par år. Vi hade jobb och bostad. Tvättmaskin och gjutjärnsgrytor. Till och med en katt.

”Du är så mogen för din ålder”, sade alla. Ingen stoppade, eller ens avrådde mig. Det var som om jag redan var inskriven i moderskapet. Jag erbjöds inte ens delta i stadens föräldragrupp för hjälpsökande unga vuxna, utan fick snällt en plats intill tio år äldre kvinnor med stabilitet och trovärdighet. Där samtalade vi systerligt om hur man bäst förebygger mjölkstockning, hanterar sömnbrist och navigerar bland barnvagnsmodeller. ”Du är så mogen för din ålder”, sade alla där också.

Min ungdom gick sömnlöst in i föräldraskapet. Jag fick utan att tveka lära mig att navigera i den vuxenvärld jag så oåterkalleligt blivit en del av. Att få två barn så ung gör naturligt att det egna skjuts på framtiden. Karriären. Intressen. Egentiden. Tvåsamheten. Men det kändes aldrig som en förlust. Att forma såväl mitt vuxna jag som vår relation, runt barnens självklara närvaro, var lika naturligt som lärorikt.

Lagom till att mina jämngamla vänner flera år senare började få sina första barn (och ofta osmidigt frågade om vi inte ville ”skaffa en tredje”) slogs jag av insikten att jag kanske, kanske redan hade fått alla mina. Alla två. (Ur klimathänseende borde jag förmodligen inte ha fått en enda.) De var 5 och 9 år när jag började ana. Eller märkte att jag borde bestämma mig. Att se de späda som mina vänner bar runt på lockade inte. Den nyvunna friheten hade precis börjat bli för värdefull för att ge upp. Insikten av hur en mycket bättre förälder jag dessutom är till lite större barn, slog också rot. I hela mig.

Jag såg framför mig hur jag redan i 40-årsåldern skulle kunna resa med mina vuxna barn. Jag såg framför mig en tillvaro där jag skulle ha all den energi (och levnadsår) som eventuella barnbarn skulle behöva. Jag såg framför mig att få många år av medveten och närvarande tvåsamhet med min man, i en ålder om blygsamma 40 med personlig mognad och stabil ekonomi (i stället för att ha festat bort motsvarande år som 20-åring). Vi skulle kunna gå sommarnattspromenader och dricka vin klockan 14. Det kunde bli riktigt givande.

Så jag var nöjd med tillvaron. Valen. Som i min obeslutsamhet ändå blivit ett. Och mina två fantastiska barn, nu 10 och 14 år, är mer än allt jag någonsin kunnat hoppats på. Så jag vet ju.

Ändå har jag sörjt. Jag har sörjt att jag inte förstod, när min yngsta var liten, att allt som hände då förmodligen gjordes för sista gången. Någon gång var den sista jag ammade ett halvsovande barn med rynkiga händer. Någon gång var den sista med en varm och len mage på ett skötbord. Någon gång var den sista jag kunde plocka upp mitt trötta barn i famnen. Allt hade ett sista. Och det sörjde jag. I flera år, innan jag förstod att det faktiskt är okej att ha bestämt sig men också sörja samma beslut. Att två känslor får finnas samtidigt.

I sorgen fick jag också syn på en sak. Hur öppensinnad och fri från könsstereotypa förväntningar jag än ser mig själv vara, så lekte jag ibland med tanken på att det tredje barnet skulle kunna bli en dotter. Eller med tanken på att få uppleva hur det är att vara förälder till en dotter. Det var egentligen aldrig könet i sig som spelade roll – min enda önskan har alltid varit trygga och friska barn – men jag kunde ändå inte låta bli att undra om något skulle ha varit annorlunda. Om jag skulle ha varit annorlunda. Sorgen handlade nog inte om avsaknaden av en faktiskt dotter, utan mer om att jag aldrig skulle få veta.

Men så kom dagen jag inte visste att jag väntat på. Min förstfödda berättade över telefonen, precis innan svenskalektionen en helt vanlig tisdag, att han är en hon. Det var inget dramatiskt avstamp där världen plötsligt delades i ett före och ett efter. Hon sa det bara. Lugnt. ”Nu måste jag skynda mig till svenskan, vi ses sedan!”. Som om det var vilken sak som helst att berätta. Som om det alltid hade varit en självklarhet. Och kanske var det just det som fick det att kännas så stort. Att hon kunde säga det så obemärkt, utan rädsla.

Det är jag är tacksam för. Att vi måste ha byggt en trygghet runt henne, en plats där hon visste att hon kunde vara sig själv utan att behöva försvara det. Där hon inte behövde väga orden, inte behövde hålla andan och vänta på en reaktion.

Och jag är inte förvånad. Inte egentligen. Hon har alltid varit det andra kanske skulle beskriva som androgyn. Lika mjuk som skarp, lika ömsint som viljestark. Långhårig och empatisk. Aldrig helt inom gränserna för vad världen brukar kalla för en pojke, men heller aldrig en som brytt sig om de gränserna. Nu har hon bara satt ord på det vi alltid känt.

Hon är samma person som tidigare, men också absolut inte. Jag ser henne vid middagsbordet, hör hennes röst i samtalen vi alltid har haft, känner hennes skratt fylla rummen vi alltid delat. Men något har skiftat. Inte i henne – hon är den hon varit hela tiden. Skiftet ligger snarare i ljuset som faller annorlunda. I hur jag ser henne nu. I hur hon ser sig själv. Hon är samma person jag lärt känna i snart fjorton år. Samma humor, samma intelligens, samma varma blick som söker min när hon vill veta att jag hör.

Men hon är också någon ny. Någon som får finnas i sitt rätta namn, i sitt rätta jag. Och jag får vara hennes mamma. Inte till en son, men till en dotter.

Och jag inser nu att det kanske var henne jag väntade på, utan att veta om det. ♡

PS. Köp gärna en kaffe till min dotter!

Till arkivet:

• Vi begravde farfar. Tänk att det skulle krävas ett dödsfall av vår urperson för att kusinskaran skulle träffas för första gången på nästan två decennier.

• Vi hade en välgörande natt på ett supermysigt airbnb. En första barnfri dejt på åratal. Hem tog vi med oss avkopplade nervsystem och renoveringsinspiration.

• Min fina mamma hälsade på. Det svåraste med att ha flyttat fyra timmar bort är att inte ha henne i mitt kök en helt vanlig tisdag.

• Jag köpte en sjal, som blivit något av en snuttefilt. Alltid nära tillhands att låta omfamna mig. Kanske som ett substitut för nämnda mamma.

• 🏳️‍⚧️

• En oljemålning kom med posten. Två kloka barn vet hur man gör en gudmor glad.

• Mitt barn intervjuade min mormor, som en del av ett skolarbete, om uppväxten på 40-talet i Kemijärvi. Vi fick veta saker som ingen av oss avkommor kände till. Som den lilla detaljen att hon en gång var på flykt till fots med familjens kor under Lapplandskriget, till exempel.

• Vi hittade ett utkast till den bortgångne farfaderns memoarer. Att läsa hans reflekterande och redogörande texter; om uppväxten under och efter andra världskriget, om hur han träffade farmor på en dans i Årsunda, om livsvalen, karriären och hur han har utvecklats genom åren, var som att lära känna honom på ett sätt jag inte fick möjlighet till medan han levde. Tänk att också lågmälda gubbar kan ha den medvetenheten om sitt själv. Ställ alla frågor medan ni kan <3

• Vi har 16 år ihop och börjar nu 16 nya med livet som insats.

• Meditationskurs gör själen gott. Världen och vardagen känns annorlunda med mindfulness innanför bröstet.

• Vårt sjukhus är avvecklingshotat och vi manifesterade till fots över Ångermanälven tillsammans med över 4000 andra. Det kändes historiskt viktigt. En sådan där sak mina barnbarns barnbarn kanske får läsa om på en SO-lektion om hundra år.

• Jag lärde mig att min kronotyp (inte helt otippat) är VARG.

Jag lärde mig också att det finns inget mindre än 8 olika vilor.

1. Fysisk vila: sömn, stretching, näringsrik mat, långsamma och närvarande rörelser.

2. Mental vila: allt som inte kräver mycket tankeverksamhet. Handarbete, odling.

3. Sensorisk vila: mjuka kläder (snuttefiltssjalen!), doftljus.

4. Känslomässig vila: gråt, reflekterande skrivande, terapi.

5. Psykosocial vila: kramar, närhet, intimitet.

6. Spirituell vila: meditation, ritualer och läkande energier (frekvensterapi).

7. Kreativ vila: Skapande, bokläsning.

8. Lekfull vila: Roligt men oproduktivt, som brädspel, romantiska komedier, kuddkojor.

Värdefull och fin.

Det jag går igenom just nu önskar jag ingen annan. Samtidigt vill jag nog inte ha det på något annat sätt. För mitt fladdrande inre har tvingats bottna, och hitta ljus, i livets allt det mörka. I allt det fula och allt det ärliga. Som svider och skaver. Jag både bränner och bränns. Lever och lär. Jag vill aldrig sluta med just det; att leva och att lära. Om det så är på bekostnad av den jag alltid varit.

Allt du vet och har varit med om har redan hänt. Varje ny dag är en möjlig ny början. Vem väljer du att vara?

“I'm 37. Instead of regretting that I can't wake up age 18 again, I pretend to myself that I'm 90 and I've woken up age 37 again, and that I get to magically, wonderfully have the next 50 years again.”

- bluewmist

PS. Köp gärna en kaffe till mig!

• Ett nagelfarat äktenskap och själen har växtvärk av alla samtal. Tänk vad fint att vilja välja varandra på nytt efter 16 år.

• Morfar dog i en sjukhussäng och begravdes av en finsk präst. Han lämnade både mormor och oss kvar. Jag vill minnas hur han alltid kallat mig Jecka, och hans solbrända kulmage i sommarstugan.

• Också farfar dog, efter lång tids sjukdom. Mindes han mig det sista året? Växer trädet vi planterade under 90-talet i Källänge? Jag ser honom så mycket i min bror.

• Jag har lärt mig allt om hur man gör dödsannonser och bouppteckningar.

• Att pendla 5 mil om dagen i blixthalka och snöstorm har tagit på nerverna. En dag tog vi oss inte ens hem ordentligt (avdelningen för saker jag nog aldrig mer kommer att kunna prata om).

• Influensan tog oss alla, i två omgångar dessutom. Både jobb och hem har varit satta på någon slags halvfart…

• …men desto mer tid har gått åt vila, acceptans och ödmjukhet inför livet. Och för att inte tala om alla texter jag läst och alla stillsamma dokumentärer jag avverkat.

Det först- och sistnämnda bär jag med mig varje andetag. En medveten närvaro. En sårbar urkraft. Det har varit en påfrestande månad, men jag börjar samtidigt må bättre än på mycket länge. Oro skingras. Sömn samlas. Solen orkar hålla sig över horisonten lite längre än den gjorde i december.

Lärdomar och medskick

1. Var i en relation du ständigt väljer på nytt.

2. Var alltid ärlig mot dig själv och andra.

3. Sätt de gränser du behöver för att må bra just idag (och respektera när andra sätter sina).

4. Minns de som kommit och gått före dig.

5. Fyll i Vita arkivet. Gör det enkelt för de som behöver sörja men måste planera.

6. Kör försiktigt. Och ha alltid fyrhjulsdrift i Norrland.

7. Tvätta händerna, stanna hemma vid symtom. Drick mycket vatten och glöm inte vitaminerna.

8. Sluta aldrig att lära dig nya saker. Sluta aldrig att lyssna till andras perspektiv. Sluta aldrig att prioritera din inre nyfikenhet.

9. Ta hand om din kropp. Du har bara en. Ge den näring, rörelse och sömn. Och ett glas vin då och då.

Mood

Jag har länge smakat på tanken. Det började egentligen för flera år sedan, när jag exponerades för några enstaka inlägg – förmodligen i samband med att nyårslöften basunerades ut – om fenomenet kallat social media detox.

Spännande, hann jag tänka. Lite präktigt, kanske. Och förmodligen ganska långtråkigt. Vad gör man egentligen med sin tid om man inte kan förlora sig i memes, tangentbordsryttare, filter och kurerade miljöer?

Missförstå mig rätt – jag har oändligt många intressen att ta till. Men jag tänkte främst på alla de där mellanrummen i vardagen: på bussen, i väntrummet, under lunchrasten eller i väntan på att duschen ska bli ledig. De där små, obekväma stunderna som lätt fylls av ett snabbt svep med tummen över skärmen och ett omedelbart sug in i det oändliga instagramflödet.

Med tiden kom insikten: Har jag ens reflekterat kring varför?

Hur mycket tid lägger jag egentligen på sociala medier? Och vad får jag faktiskt ut av det? Eller snarare: vad tar det ifrån mig?

En tystnad jag inte visste att jag saknade

Min filterbubbla ser förmodligen inte ut som din, men nog fylls allas våra flöden av en viss andel memes, en andel riktad reklam och en andel föreslaget innehåll – noga utvalt av en algoritm som tror sig känna mig. Men hur mycket av det jag faktiskt vill se får ens plats i bruset? Hur ofta hittar jag det jag själv valt att följa, jämfört med det som valts åt mig?

Att konsekvenslöst scrolla, sida efter sida, och konsumera andra människors livsstilar, åsikter och bilder av verkligheten – utvalda, filtrerade, optimerade – låter (först när man tar ett nödvändigt steg tillbaka) ganska dystopiskt.

Det var först när jag började dra mig undan som jag insåg hur djupt rotad min närvaro där hade varit. Jag märkte det också på de kommentarer som kom från andra: ”Du svarar ju så långsamt.” Ibland som en vänskaplig knuff, men lika ofta anklagande. Som om min tillgänglighet tillhörde någon annan. Som om min tid, min uppmärksamhet, var en resurs att delas ut och administreras. När började vi leva i ett samhälle där min respons är viktigare för andra än mitt välmående?

Och framför allt: varför hade jag själv börjat tro att det var sant?

Att återerövra närvaron

Det började smått. En dag utan Instagram. En eftermiddag utan att reflexmässigt ta upp telefonen. En promenad där jag faktiskt såg träden, människorna, de slumpmässiga ögonblicken av liv omkring mig.

Och plötsligt blev det tydligt: Jag saknade något jag knappt varit medveten om. En viss tystnad, en viss rymd. En möjlighet att låta mina egna tankar ta plats, istället för att ständigt bli avbrutna av någon annans.

I den tystnaden föll jag in i något annat. Böcker som hade samlat damm. Musik jag inte lyssnat på utan att samtidigt bläddra i flöden. Barnens morgonhår. Små ögonblick av stillhet, där mina egna funderingar fick veckla ut sig utan att kapas av nästa notis.

Jag tror inte att sociala medier i sig är onda. Jag förstår lockelsen och den kollektiva vanan. Men jag har insett att jag mår bättre när jag inte är där. Eller snarare: när jag själv bestämmer när och hur jag är där.

Det är därför jag har hittat en annan plats för mina ord. En plats som inte drivs av interaktionshets, algoritmer och jakten på synlighet. Mina år här på Substack har blivit ett rum där jag kan skriva för att jag har något att säga — inte för att maximera räckvidd. Ord som får delas och kännas av de som själv väljer det, inte bara konsumeras i förbifarten.

Och kanske är det just där jag vill vara. I orden och i tystnaden däremellan. I det skärmlösa eller i alla fall långsamma, där jag faktiskt får uppleva min egen närvaro.

Jag tänker på det när jag sitter på bussen, i väntrummet, i den där lilla stunden innan duschen blir ledig. De där mellanrummen i livet jag en gång fyllde med slentrianscrollande.

Nu låter jag dem bara finnas.

Och det känns, för första gången på länge, som att jag gör det också.

Nu kommer ni till en döende man.

Jag undrar hur det känns, när man vet. När man står där på livets kant och blickar ut över det som har varit. Hur tankarna går när framtiden inte längre breder ut sig som oändlig framför en, utan sakta men märkbart drar sig tillbaka, som en tidvattenvåg som lämnar stranden torr.

Minns man tvätthögarna eller minns man kramarna?

För det är så lätt att glömma det viktiga när vardagen rullar på. Så enkelt att fastna i allt det som måste göras, i listor och borden och måsten, i nästa vecka, sta år. Vi lever som om vi har all tid i världen, tills vi en dag står där och inser att vi inte hade det. Ofta inser vi det för sent.

Därför behöver jag berätta att januari inte bara var obarmhärtig. Den var också ömsint, på sitt eget sätt. Den gav mig något som jag inte vill glömma, något jag vill bära med mig – kanske till och med ända tills jag själv är 85 år.

All kärlek. All sårbarhet. Samtal som gick på djupet, sådana som bara uppstår när livet skaver och hjärtat är öppet. Blickar som stannade lite l”ngre. Händer som vilade lite tyngre på en axel.

Introspektion, tröst och terapi. Stunder av tystnad där tankarna fick sträcka ut sig, breda ut vingarna, slå sig ner och vila. Kreativitet som konstigt nog bubblade upp ur sorgen, som om den alltid funnits där och bara väntat på att få komma fram. Inspiration som slog rot i det som gjorde ont. Rekreation i det lilla – i en kopp te, i en promenad, i en mening som föll på plats i ett skrivblock.

Herregud, vad jag har varit vid liv.

Och kanske är det just det som räknas i slutändan. Inte att vi hann allt. Inte att vi bockade av varje punkt på listan. Utan att vi var här. På riktigt. Att vi såg varandra, kände, levde.

Att vi inte glömde kramarna.

Leave a comment

Get more from Jessica in the Substack app

Available for iOS and Android

Get the app

I morse väcktes jag av samtalet jag väntat på, men som jag aldrig ville ha. Först en tystnad, som egentligen sade allt. Sedan beskedet.

Han somnade in vid femtiden i morse.

Metastaserad cancer och svår hjärtsvikt sliter hårt på en gammal kropp. Inte ens morfar klarar hur mycket som helst. Mot slutet ville han inte ens. Han som föddes till ett världskrig och växte upp med många syskon i ett kargt Kemijärvi. Han som träffade jämngamla Toini hemma i Finlands nordligaste by och 28 år gammal flyttade till Sverige med deras 5-åring i hopp om någonting bättre. Någonting mer stabilt. 54 trygga år i Sverige hann han få.

(Jag hoppas att mormor får fler.)

Kuddhavet framför brasan har behövt vara varmt även idag. Som en fågelunge har jag legat nedbäddad; Blivit matad, haft djupa samtal, vilat blicken i elden eller på teven. Tänkt, trots att mormor sa åt mig att inte tänka så mycket. ”Livet är så!” sade hon, med sin finländska brytning.

Vi bearbetar sorg och saknad på olika vis. Jag i mitt bo. Mormor med sin suck. Ebbe var inte helt oväntat mer praktisk av sig och byggde i stället en gravsten av lego med texten:

Kaarlo Junttila

1942 – 2025

R.I.P.

Han sa också att norrskenet vi såg idag kanske var han som sa farväl.

Hjälp mig att finna ro i livets förgänglighet och sorgens obarmhärtighet.

Tid för reflektion. Är det meningen att världen ska vara så här ond?

Tonåringar mördar i gängkrig, i en stad nära dig.

Ryssland inhämtar underlag för krigsplanering riktad mot Sverige och ryska barn krigstränas. När mina barn tränar multiplikation tränar deras ryska jämnåriga att skjuta med skarp ammunition.

Sommaren 2023 var den varmaste som någonsin uppmätts på jorden och nuvarande regering ser bara på.

Krig både när och fjärran, där män med sårade egon dödar, skadar, våldtar och kidnappar. Någons barn. Någons mormor. Någons gravida fru. Till och med sjukhus bombas.

Inte ens Lasse Berghagen får leva.

/Jessica

Subscribe now

Visste du att ordet höst betyder skörd? Och nog har vi båda delarna just nu. Höst ur både meteorologisk, astronomisk och kalendarisk bemärkelse. Skörd ur alla bemärkelser. Jag plockar för fullt. Äter färskt. Förväller och fryser in. Torkar. Lägger in.

Men också: Förbereder djurens vinterliv. Knuffar höbalar på 350 kg med enbart vilja och kvinnokraft. Förnyar fårens ströbädd i vinterhagen och lagar deras stängsel. Städar kaninhus och matar höns lite extra. Täcker de utarmade odlingsbäddarna ny jord, och med kol- och kväverika material. I morgon fyller jag också på med bokashi.

Med hopp om ett prunkande och livskraftigt 2024.

Subscribe now

Som den odlare jag blivit, sedan flytten till Västernorrland, sparade jag frön från den viktiga pumpans mitt. Jag torkade dem och väntade snällt på våren. Läste på. För jag har aldrig odlat pumpa förut. Kanske har jag inte odlat pumpa för att jag fortfarande trevar som odlare. Lär mig fortfarande. Jag odlar ännu sådant jag skulle kalla vår basmat. Potatis, kål, bönor, ärter och rotfrukter. Kanske har jag inte heller ätit tillräckligt med pumpa för att låta det få en naturlig plats i min noga planerade växelbruksodling. Framför allt har jag förstått att pumpaplantor kräver sin yta, vilket jag inte haft.

Förrän nu.

Lagom till att vännerna som gav bort den viktiga pumpan flyttade till Jokkmokk så åkte fröet ned i jorden. Kanske så att en bit av dem ska finnas kvar här, i min jord. Kanske som ett tack för allt de lärt mig, och kanske som ett lycka till på deras nya äventyr.

Fröet grodde och växte på sig under sommaren. Och nog behövde den sin plats. Trots att jag gav den sin kvadratmeter i trädgårdslandet skickade den ut flermeterlånga rankor genom grönkålsodlingen åt ena hållet, och genom rödbetsodlingen åt andra hållet. Jag har låtit den göra som den vill. Noga inspekterat dess beteende och utbredningssätt. Vild och varsam på samma gång. Den praktiskt taget klättrar sig fram i vegetationen, armtag för armtag, runt alla hinder. Klamrar sig fast likt nyföddhetsfingrar runt sådant den möter, för att med ny kraft sträcka sig vidare ännu längre. Hej, hej, säger den i förbifarten och fortsätter sin färd framåt, utåt, vidare och lite till.

Breda blad, nästan som näckrosor, har vilat på stadiga stjälkar och skyddat pumplivet som ett täckande tak. För visst fanns det ett pumpliv också. Gula blommor som blev till frukter som blev stora som sedan blev ännu större och så mindes jag plötsligt en barndomsbok. Den underbara pumpan. Om Lillbjörn och Storbjörn som hittar ett frö till en pumpa. Pumpan bara växer, och snart är den så stor att Lillbjörn och Storbjörn kan bo i den. Björnarna flyttar in i pumpan, som förvandlas till hem, husbåt och luftballong.

Nu läser jag i stället facklitteratur. Och där står det att pumpor inte gillar minusgrader så igår tog jag in den första och största. En avkomma på 3,7 kg från den viktiga pumpan och våra vänner i Jokkmokk. Och nu kan jag inte låta bli att känna, att fröerna behöver spridas vidare. Till fler sentimentala drömmare som kan se allt det stora i det här lilla. Jag tänker att världen behöver mer sådant.

/Jessica

Subscribe now

Och sen: min man, min yngsta son och min hund genom kontorsfönstret. Redan eftermiddag? Vi äter glass i samma sol jag tidigare vaknade i och passar en fotboll. Som om sommarlovet inte alls var slut.

Hemma, med en känsla av förlängd semester fast det är måndag och en vanlig arbetsdag. Är det vädret som gör det? Eller min follikulärfas? Förmodligen båda. Jag matade djur och vattnade odlingar. Byggde en jordfabrik och släpade trästockar, fastän finkjolen var på. Åt pasta pesto barfota på bron, målade barnens kiosk helt gul och skördade läkeväxter i solnedgången. En skön dusch och så rolig tv. Somnar snart bredvid Fabian och det var en bra dag.

/ Jessica

Subscribe now